Berörd bortom ord

113012

Det var lördag natt. Jag hade precis kommit hem. Det var kallt inne och för sent för att jag skulle bry mig om att göra upp en eld i kaminen. Jag lindade in mig i en filt, gjorde ordning en macka och satte mig i fåtöljen vid köksbordet med datorn framför mig, och kollade mailen. Ett mail innehöll en vackert skriven text och en bifogad fil, med en film. Jag öppnade filmen och minuterna efter det satt jag med tårar som bara rann längs kinderna. Jag var så rörd.

Det ögonblicket när man hittar något som går rakt in i ens kärna. Något som slår an och får en att dra djupt efter andan. Att låta den känslan cirkulera i hela kroppen, syresätta varenda liten cell och få hjärtat att expandera. Så känns det när ser dina fotografier och konstverk, Jonna. Men det finns ännu en dimension, jag känner mig inspirerad och upplyft när jag tar del av dina verk och texter. Om hur du väljer att leva ditt liv, att lyssna på hjärtats röst. Relationen med naturen. Universum. Att vara i nuet. Jag känner igen mig och är så tacksam, det betyder ofantligt mycket att du väljer att dela bitar av ditt liv genom bloggen. Du ger elden inom mig ännu mer kraft, att lysa ännu starkare och att dela med mig. Så det är vad jag tänkte göra just nu, här är en låt jag skrivit, om dig, till dig.
Tack för att du delar din magi, Jonna.

Fia Forsström heter hon, som skrivit en låt om mig. “Sången om Jonna”. Texten gick rakt in i hjärtat, och sättet hon sjunger den på…det berörde mig så djupt. En så vacker röst, och med en sådan värme och glädje. En sådan djup förståelse. Som att hon känner mig. Jag kunde inte begripa hur det ens var möjligt.

Varje gång jag lyssnar på den får jag rysningar och tårar. Det är så fint. Vilken ära. Vilken enorm ära.  Tack Fia. Det här betydde så otroligt mycket för mig så du anar inte ♥ Är så glad också att jag fick dela den här på bloggen så att ni också kan få lyssna på den.

Sången om JonnaDet ögonblicket när man hittar något som går rakt in i ens kärna. Något som slår an och får en att dra djupt efter andan. Att låta den känslan cirkulera i hela kroppen, syresätta varenda liten cell och få hjärtat att expandera. Så känner jag när ser Jonna Jintons fotografier och konstverk. Men det finns ännu en dimension, jag känner mig inspirerad och upplyft när jag tar del av hennes verk och texter. Om hur hon väljer att leva sitt liv, att lyssna på hjärtats röst. Att vara i nuet. Att stå i ljuset och dela med sig. Och i och med detta har en sång fötts.

Tack för att du delar din magi, Jonna.

https://jonnajinton.se/

 

Hon är en otroligt duktig låtskrivare och sångerska. Har varit inne och lyssnat på flera av hennes låtar. Så vill ni också höra på mer vacker musik från henne så finns hon här på Soundcloud och här på hennes Facebooksida

Första ljuset brinner

Jag började den här måndagen med att tända första ljuset i ljusstaken. Nu är det städat och pyntat här hemma. Julmattorna ligger på golvet och ljusstakarna står i fönstren. Jag känner redan en stark julkänsla. Det är något med doften från kartongen med julpynt. Och julstjärnan som sprider ett varmt ljus i köket och som lyser när man kliver upp i den mörka morgonen. Doften av stearinljus och såpa. Alla de där små detaljerna som skapar en stämning som jag älskar så mycket.

Önskar er en vacker måndag ♥

113001

113002

Första advent

Jag har haft en riktigt mysig helg helt ledigt från allt och umgåtts med fina människor. Och nu på söndagkväll bestämde jag mig för att ta itu med adventsstädningen. Som vanligt brukar jag aldrig ligga i tid med sådant. Jag brukar vara glad om jag fått julfint någon gång i december. Men nu tänkte jag försöka få klart det mesta i kväll. Ville passa på att städa också, då jag insåg att det verkligen behövdes. Så jag vill inte tända första ljuset i ljusstaken förrän det är städat och fint. Jag hoppas att jag kan tända vid midnatt. Det vore väldigt mysigt!

Jag ville mest bara skriva och berätta vad jag ägnar min söndagkväll åt. Kanske är det fler där ute som inte hunnit göra klart inför advent än? Misstänker att jag inte är den enda  : )
Tack också för alla fina kommentarer! Ska svara er sen så fort jag får lite tid över.

Trevlig advent allihopa! Önskar er en mysig söndagkväll ♥
112904Stryker juldukar. Denna jul tänkte jag försöka fixa några julgardiner också.
112905Och lille Nanook ligger och sover mitt i all röra.

Fredag

Den här veckan har verkligen gått fort. Kanske för att jag spenderat mycket mindre tid hemma än annars.Fred Det är tredje dagen idag som jag far in till stan för olika ärenden. Annars brukar jag bara fara in till stan högst en gång i veckan. Eftersom jag bor så långt ifrån så försvinner lätt en hel dag om man ska iväg sådär. Men det har det varit värt! Igår var jag in och skrev ett avtal med SCA, då jag ska få det ärofyllda jobbet att fotografera deras årskalender 2017. Det känns så himla roligt. Jag älskar den typen av fotojobb, när jag får helt fria händer och samtidigt bara göra det jag älskar.

Och idag har jag blivit inbjuden till ett spännande möte av kommunalråd Anna-Britta Åkerlind och Glenn Nordlund. Ett rundabordssamtal om utvecklingsarbetet för Örnsköldsvik. Ser fram emot det!
Jag gillar när livet får en härlig blandning av olika saker sådär. När jag både får springa i mina skogar och gå på spännande möten. Det är det som ger perspektiv.

Nu ska jag strax göra mig klar för att åka in till Övik. Vill önska er en underbar fredag, så hörs vi senare ♥
Här kommer några morgonbilder !
112701Möter en ny dag tillsammans med min trogne följeslagare.
112705112703112706
112702

Från djupet av mitt hjärta

Jag har suttit här med tårar på kinderna när jag läst igenom era kommentarer. Jag är helt mållös.
Vilken alldeles fantastisk respons ni gett mig på bilderna. Jag kan inte riktigt beskriva hur mycket era värmande ord betyder för mig. Det här kunde jag aldrig ana.

Tack. Tack, från djupet av mitt hjärta. Ni är helt otroliga. Det kändes som jag kastade ut mina bilder, och ni gav dom vingar. Och så otroligt fint att ni orkade läsa all text om bakgrunden till “Förtrollningen”. Det kunde jag inte heller tro. Jag är obeskrivligt tacksam att ni är så öppna och mottagliga. Och att ni kan känna så mycket. Och att ni förstår.

Det känns knappt som jag hittar orden just nu. Jag är väldigt, väldigt rörd :,)
Jag ska svara på era fina kommentarer i morgon. Nu ska jag ge mig ut på skogsvägarna och kommer hem i morgonbitti igen.
Ville bara säga tack ♥

112503

Förtrollningen

Jag skrev för en kort tid sedan om Liljevalchs vårsalong och om mina bidrag som inte blev antagna. Men jag visade aldrig bilderna jag skickat in. Jag skrev att jag skulle göra det när jag kände mig redo. Men så insåg jag i kväll att den dagen nog aldrig kommer. Så jag gör det bara. För jag vill ju ändå visa er!

Det är märkligt hur en bild kan komma att betyda så mycket för en att en del av mig nästan räds att låta den se ljuset. Det känns lite som att släppa taget om något som man har så mycket känslor för. Jag har svårt att sätta ord på det jag menar. Jag har aldrig tidigare känt så för någon bild jag tagit.

Kanske för att den här bilden känns som resultatet av allt jag gjort och lärt mig under de senaste åren. Av allt jag drömt och tänkt och hoppats. Av alla tusentals timmar i skogarna. Av all mystik och magi jag upplevt. Resultatet av alla ljusa sommarnätter vid dimsvepta skogstjärnar och av luften jag andats in under vinternätternas dansande norrsken. Den känns som resultatet av mina önskningar. Av mitt inre.
Och samtidigt så skör, precis som jag själv.

Jag tänkte berätta lite om bakgrunden till bilden, som jag kallar Förtrollningen, och som är en tolkning av John Bauers kända verk “Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser ner i vattnet”, 1913.
Jag har döpt den till förtrollningen just för att det är en förtrollning i den mörka skogstjärnen som Tuvstarr blickar ned i, samtidigt som hela processen av att skapa den här bilden kändes som förtrollad på något vis. Det är en bild som jag tänk på att ta i flera år. De senaste fyra åren har jag letat efter rätt skogstjärn som skulle passa för bilden, men aldrig hittat den, och därför har den aldrig blivit av.

Det var i somras, faktiskt den här morgonen, som jag upptäckte en liten skogstjärn bara en bit ifrån där jag bor. Jag har gått förbi den många gånger, men den här morgonen upplevde jag den för första gången, och det var magiskt. Jag låg på en död trädstam som sträckte sig över vattnet i morgondimman och en liten fågel simmade i den första strimman av solljus. Den här skogstjärnen kom att betyda väldigt mycket för mig. Efter det gick jag dit nästan varje dag.

Skogen runt om tjärnen kändes så trygg. Träden var som gamla förfäder som ville mig väl och som jag kunde luta ryggen mot. Blåbärsrisen bar på stora blåbär som mättade magen varje morgon. Det var dansande dimma över skogstjärnen både tidigt på morgonen och sent på kvällen. Hela den här platsen runt om tjärnen blev en källa till inspiration. Jag tog till och med ut mina färger i en skottkärra till denna plats och lade ut canvasdukar över mossan och målade tavlor och lät de torka under stjärnorna.
Jag hade funnit ett ställe i skogen som betydde mer för mig än någon annan plats. Det kändes som ett andra hem.

Det var en kväll nu i september som jag satt med musik i öronen och en skrivbok i knät, lutad mot en av träden bredvid tjärnen. Nanook sprang omkring och lekte och jag satt och försökte skriva ner idéer på saker jag skulle skapa framöver. Bland annat den här filmen satt jag och skissade på då.

Efter en stund gick jag ner till vattnet. Dimmorna hade börjat dansa och som alltid kändes det som något alldeles magiskt vilade över denna skogstjärn. Så öppnade jag en blank sida i boken och rev ut ett papper. På lappen skrev jag “Låt mig skapa något magiskt“. Jag vek ihop den och la den sedan i skogstjärnens vatten, och såg hur den seglade iväg bland näckrosorna. Ja, det låter ju säkerligen väldigt flummigt i andras öron, men det är så jag är. Jag tänkte att om tjärnen nu är så magisk, så kanske den kan dela med sig lite av sin magi till mig, och hjälpa mig att göra något fint.

Någon vecka efteråt så satt jag återigen vid tjärnen och blickade ut över tystnaden. Jag tittade mot andra sidan av tjärnen, och såg plötsligt framför mig hur just den platsen på andra sidan skulle kunna vara helt perfekt för att ta bilden jag längtat efter att ta i så många år. Det stod en gammal gran där som gav mig en känsla av sagoskog, och vattnet började precis vid skogskanten. Något som är extremt svårt att hitta, då de flesta tjärnar är omringade av myrmark några meter från vattnet.
Wow“, tänkte jag. “Det är ju här! Det är här jag ska ta bilden“.


Nu när jag hade hittat rätt plats, så ville jag bara invänta rätt tillfälle. Plötsligt blev det oktober, och luften mycket kallare. Samtidigt började slutdatumet närma sig för att skicka in bidrag till utställningen “Liljevalchs vårsalong” som jag drömt om i många år. Då bestämde jag mig. Jag ska ta bilden nu, så att jag kunde skicka in den som ett bidrag. Det peppade mig att faktiskt göra det, annars hade jag kunnat gå och invänta rätt dag, rätt ljus, rätt tid och rätt stämning i all evighet.

Så kom dagen då jag ställde upp stativet och kameran på ena sidan av skogstjärnen. Det var kallt och solens strålar bara snuddade försiktigt vid ena hörnet av tjärnen. I en ICA-kasse hade jag en morgonrock, så att jag snabbt skulle kunna dra den över mig när jag tagit bilderna, för jag visste att kroppen skulle bli nedkyld. Jag ställde in fokus (trodde jag) och satte igång fjärrutlösaren. Sedan sprang jag runt och över till andra sidan. Det pumpades adrenalin i kroppen. Både av nervositet och av upprymdhet. Tänk att efter alla år, så skulle jag ta den här bilden. Det kändes stort.

En halvtimma senare hade jag tagit minst 200 bilder. Ljudet av kameran som knäppte kort nästan ekade över den lilla tjärnen. Jag kunde inte se hur dom blev, men jag tog så många olika bilder så att jag skulle vara säker på ett någon av dom blev bra. Jag hade tappat känseln i fötterna och benen av kylan, och jag frös så jag hade svårt att röra mig. Men ändå kände jag ingenting när jag sprang tillbaks till kameran. Jag tjoade av glädje. “YES!! Det här blir nog bra!” sa jag högt för mig själv.

Det var spänning i luften när jag kom tillbaks till kameran för att titta på hur bilderna blev. Men ganska direkt såg jag att något var fel. Alla bilder var ur fokus. Bara om man zoomade in rejält kunde man se det. Men för mig var det inte tillräckligt bra. Min livs viktigaste bild fick inte vara ur fokus. Jag provade kameran några gånger och den hade svårt att hitta fokus rätt, så jag förstod att jag skulle behöva göra det på ett annat sätt nästa gång. Ja, för jag tänkte inte ge upp. Men jag var för nedkyld då för att göra om det.

Två dagar senare var jag tillbaks nere vid tjärnen, redo att göra om det. Denna gången med ett knivskarpt öga. Jag ställde in fokus, gick till andra sidan för att testa fokusen och knäppte kort med fjärrutlösaren, gick tillbaks och tittade. Det var något som inte stämde med kameran eller objektivet, det var extremt svårt att ställa in rätt fokus. Men två gånger gjorde jag detta, bara för att vara helt säker på att det skulle bli helt perfekt. När jag var säker på att fokusen var inställd helt rätt så gick jag till andra sidan tjärnen igen, och nu för att äntligen ta bilderna.

Jag klädde av mig och gömde kläderna bakom en mossig stubbe, och satte mig återigen vid kanten av den magiska skogstjärnen. Fötterna snuddade vid det iskalla vattnet och jag andades ut, stängde av känseln. Det är nu det händer. Jag tittade mig runt omkring och nästan bad till skogen att hjälpa till. Jag bad till skogstjärnen att den skulle visa sin magi i bilden.
Fjärrutlösaren vilade i min hand och när jag skulle börja fota…så hände ingenting. Jag tryckte och tryckte. Jag såg mot kameran att den fick kontakt med fjärrkontrollen när jag tryckte, men ändå hände ingenting. Jag sträckte ut handen över vattnet, riktad mot kameran, och tillslut fick den kontakt. Men bara om jag sträckte handen över vattnet, och så kunde jag ju inte göra på bilden.

Jag förstod ingenting. Jag hade provat fjärrutlösaren flera gånger och då funkande den helt perfekt, men nu, av alla gånger, så ville den inte fungera. Jag fortsatte trycka. Den var som helt död. Tillslut brast jag i gråt. “nej…nej nej nej nej“….sa jag och tittade ner i tjärnen. Det var som att det inte var meningen att jag skulle få ta den här bilden. Allt bara gick fel hela tiden. Jag visste att jag inte skulle klara av kylan så länge till, och att det var nu eller aldrig. Om jag inte fick ta bilden nu, så skulle det inte bli av det här året.

När jag satt där med tårar i ögonen och kände en hopplöshet så hörde jag plötsligt ljudet av kameran på andra sidan. Den knäppte ett kort. Fjärrutlösaren låg i min hand, och jag tryckte en gång till, och den tog ett till foto. Inte nästa gång. Men två foton. Jag fick två foton. Jag sken upp av lycka när jag tänkte att det kanske var meningen att jag skulle gråta när bilden togs. Jag tänkte på John Bauers bild, när Tuvstarr förtvivlat tittar ner i den mörka tjärnen. Det var meningen att jag skulle vara ledsen, tänkte jag. I säkert tjugo minuter till satt jag där vid vattnet och hoppades få några bilder till. Jag hade väldigt lite att gå på nu, men jag hade ändå en känsla av att det blev bra. För allting kändes plötsligt som förtrollat. Overkligt. Jag tänkte på skogen, om den kunde se, vad skulle den då tänka om att jag satt här naken vid vattnet? Det var en märklig känsla. Att jag fick uppleva hur det är, att sitta där, och titta ner i den mörka skogstjärnen. Det kändes på riktigt.

När jag reste på mig var fötterna alldeles kritvita. Jag frös så jag nästan inte fick på mig kläderna och skorna. Jag kände igen känslan. Been there, done that. Men nu tjoade jag inte när jag sprang tillbaks till andra sidan tjärnen. Jag var alldeles för rädd för att ta ut glädjen i förskott denna gång.

När jag nästan var framme stannade jag plötsligt till och tittade på min handled. Jag såg direkt att något saknades.
Mitt armband. Mitt silverarmband som min mamma gjort, och som jag haft på mig varje dag sedan jag fick det för tre år sedan. Jag hade tagit av mig det när jag satt vid tjärnen för att jag inte ville att det skulle synas på bilden, och lagt det i blåbärsriset intill. Jag vände om för att gå och hämta det, och på vägen tillbaks nästan rös jag när jag insåg sammanträffandet. Sagan om Tuvstarr handlar just om att hon tappat ett smycke som hon fått av sin mamma, ner i skogstjärnen. Och enligt sagan sitter hon där än idag och letar efter smycket i det mörka vattnet.  Det kändes nästan lite otäckt på något vis, när jag sedan kom tillbaks till platsen och såg mitt silverarmband ligga där intill tjärnen.

När jag sedan gått runt en gång till och kom till kameran igen, så vågade jag nästan inte ens titta. Jag var så rädd att det inte skulle vara bra, de få foton som jag fick.  Men när jag väl vågade se efter, så såg jag direkt att det blev precis så som jag hoppats. Det blev magi. 

Jag tackade för mig, och kunde nästan höra hur de gamla träden tog en lättnadens suck medan jag vankade hemåt med stela fötter, kameraväskan över axeln, stativet i ena handen och Ica-kassen i den andra. Jag gick hem, och sedan satt jag uppe hela natten och fixade och gjorde den klar, redo att se ljuset.

Förtrollningen
förtrollningen - Jonna Jinton
Den är en hyllning till John Bauer. Till mystiken, magin och sagornas värld. Och en hyllning till alla mörka skogstjärnar som var och en bär på sin egen hemlighet.


Samma dag som bidragen till Liljevalchs skulle vara inskickade så bestämde jag mig för att ta ännu en bild, som jag länge tänkt på. Jag kände att det inte skulle kännas komplett utan den, för att historien kring den på något sätt är början till bilden ovan.
Och bilden föddes ur en dröm, 2011. Ett år efter att jag flyttade hit till Grundtjärn.

Jag hade en dröm en natt som påverkade mig så starkt att jag i en hel vecka efter det inte kunde tänka på annat. Och det var den drömmen som väckte mitt intresse till liv för John Bauers sagovärld. Innan dess hade jag bara sett några av hans bilder under uppväxten.

Jag drömde att jag var ute i skogen och hittade en mörk skogstjärn. Det var höst och det låg bruna löv och grenar i tjärnen. Ett träd låg vält i vattnet och jag klev ut på det. Då fick jag plötsligt syn på en vit älg som låg död där i vattnet intill trädet. Den hade drunknat och var alldeles livlös. Jag böjde mig ner för att titta närmare på den. Den såg ändå så magisk och vacker ut där den låg i den mörka tjärnen . Alldeles kritvit. Då kom plötsligt en liten alvpojke fram. Han sa att om jag ger mig ut i skogen och letar efter de allra vackraste och mest färgglada höstlöv och ger till älgen så kommer den att börja leva igen. Jag sprang ut i skogen direkt och letade efter höstlöv i de starkaste färger. Gula, röda, gröna och orange. När jag hittat de allra finaste löven begav jag mig tillbaks till tjärnen igen och lät de dingla ner i vattnet över den döda älgen. Precis som alvpojken hade sagt, så började älgen att leva igen. Han simmade fram till land och reste sig mäktigt upp och ställde sig vid kanten. Alvpojken berättade att älgen nu var min, och hjälpte mig upp på älgens rygg. Sedan red vi iväg in i de djupa skogarna.

Den vita älgen
Den vita älgen- jonna jinton
En bildtolkning av min dröm, som blev början på något nytt för mig. Den väckte sagornas värld till liv i mig.


Jag skickade även in tre bidrag till utöver dessa bilder, men dessa två, speciellt “Förtrollningen” var de jag ville visa er främst. De tre andra bidragen är bland annat två bilder jag tidigare visat här på bloggen. Men jag tänkte lägga upp dem här ändå, för att göra det helt komplett. Om ni har orkat läsa all min text vill jag ge er en medalj ; ) Och en stor kram. Tack ♥

Skogarnas nattsång
Skogarnas nattsång - Jonna Jinton

Andas med skogen
Andas med skogen - Jonna Jinton

Stjärnfödd
Stjärnfödd - Jonna Jinton

Frukostbullar

Ni som läst min blogg länge vet ju att jag väldigt sällan, ja nästan aldrig, delar med mig av något matrecept eller liknande. Även om jag väldigt gärna önskar att jag kunde göra det, så är det helt enkelt inte min starka sida.
Men nu kommer det faktiskt ett litet enkelt tips på jättegoda frukostbullar, som jag gjorde för första gången i morse.

Jag hade inget bröd hemma, och ingen mjölk, och de två ingredienserna är typ basen i mitt skafferi och kylskåp. Utan mjölk och bröd känns det som om jag inte kommer något vart. Jag brukar alltid baka scones när brödet är slut, och det är ju gott, men jag hade tröttnat lite på det nu och dessutom blir dom så himla hårda fort. Eller så gör jag bara fel. Jag vet inte.

Men så googlade jag lite och hittade ett snabbt och enkelt recept på frukostbröd som bara tar 20 minuter att göra och som varken behöver, smör, jäst eller mjölk. Så jag provade att göra dessa, och de blev SUPERGODA! Åh, nu är jag helst fast. Jag kommer nog baka varje morgon nu. Därför tänkte jag bara dela detta tipset med er. Många av er kanske redan gör sådana här frukostbullar men för mig är det som om en helt ny värld har öppnat sig haha.

112401

OK here we go. Det här bli ca 9-10 stycken bullar.

Du behöver:
5 dl vetemjöl
1 msk bakpulver
1/4 tsk salt
2 msk sirap
2½ dl vatten

Blanda mjölet, bakpulvret och saltet i en bunke. Häll sedan i vattnet och sirapen, och rör om till en deg. Ta mjöl på händerna och rulla degen i bollar och lägg på en plåt med bakplåtspapper. Grädda i mitten av ugnen i 200 C, ca 10-15 minuter. Klart!