Åh vad det känns nästan hopplöst att försöka sätta ord på den varma känslan jag känner nu efter att ha läst alla era vackra kommentarer på min Luciafilm igår. Ni har skrivit så fina ord det nästan blir jobbigt att läsa, för det berör så starkt. Åh, jag är så otroligt glad att ni tyckte om filmen och att den kunde skänka lite ljus till er. Det betyder så otroligt mycket!
Ni anar inte hur fantastiskt roligt och givande det är att få dela det jag skapar med er. Som jag sagt många gånger innan, så får jag tusenfalt tillbaks. Därför har det i alla år känts så självklart att fortsätta skapa och dela med mig. Det är ni som inspirerar till det. Jag är så tacksam för att ni finns där och ger av er tid och era tankar och känslor. Jag önskar alla människor fick omges av den värme och kärlek som jag får uppleva från er varje dag. Tänk vilken kraft det skulle ge alla. För det ger oändligt med kraft till mig. TACK underbara ni!
Vill också passa på att tacka LAND.se som skrev en så fin artikel om min luciafilm. Vilken ära att få titeln “hela världens lucia“.
Den här natten som luciafilmen spelades in var verkligen magisk på riktigt. Och jag var så lättad över att snön kom i år. Många av er minns kanske hur frustrerad jag var förra året då jag inte kunde spela in den på grund av att ingen snö kom. Men i år kom snön och skapade en vintervärld utan dess like. Jag kände en sådan lycka över att jag äntligen skulle få göra den här lucia filmen som jag gått och tänkt på i över ett år.
Jag är också så tacksam över att jag fick hjälp av min mamma under inspelningen. Den hade aldrig varit möjlig att göra under en ena natt om jag hade varit helt ensam. Jag hade ju redan innan sett alla scenerna i huvudet och jag ville spela in på många olika vackra platser, vilket också innebar hundratals marschaller som skulle tändas och bäras ut, och sedan släckas eller flyttas för nästa scen. Nu var vi två så det gick så mycket fortare.
Vi var ute och filmade i tolv timmar! Från 6 på kvällen till 6 på morgonen. Vi bar marschaller i stora ryggsäckar och pulsade igenom skogarna och upp för branta slänter och ned igen för att hämta fler. De sista timmarna hade vi båda så mycket träningsvärk i benen på grund av allt pulsande i snön att vi knappt kunde gå. Men trots den långa natten med hårt arbete så var det bara rakt igenom magi. Det var så många gånger när vi bara stod där i skogen mitt i natten och tittade oss omkring på alla de upplysta tunga granarna. Det var så vackert att det nästan var svårt att koncentrera sig. Och vi pratade om hur lyckliga vi var över att vi fick uppleva detta på riktigt. Allt kändes lite overkligt på något vis. Magiskt.
Det är verkligen en natt jag kommer minnas för resten av livet. Och det är så skönt att känna den där lättnaden över att filmen blev gjord. Att få göra verklighet av en vision eller en idé är så befriande. Att ha en väldigt stark känsla eller idé som man vill ska komma i uttryck kan ibland nästan ge en gnagande känsla. Man bara måste få utlopp för det. Och nu fick jag det, på det mest fantastiska vis. Jag fick uppleva ljusets natt på riktigt, och samtidigt fånga det på film.
Efter den magiska natten i skogen kom jag hem runt 7 på morgonen. Jag var så obeskrivligt lycklig och lättad. Och självklart, väldigt trött. När jag la mig i sängen så kändes det som om allt bara hade varit en väldigt vacker dröm. Jag var nästan tvungen att tänka efter om det verkligen hade hänt på riktigt. Och sen kändes det lite för bra för att vara sant att jag äntligen skulle få göra min luciafilm som ni sedan skulle få vakna till den 13 december. Åh vad jag har längtat till Lucia, må ni tro! 🙂
Jag är SÅ otroligt tacksam för era fantastiskt fina reaktioner på filmen. Ni anar inte hur mycket ni får mitt hjärta att le. Det här kommer jag bära med mig läääänge. KRAM på er ♥
Jag och Johan ville åka tillbaks nästa morgon och se om vi kunde hitta spåren. Så vi tog med oss resten av familjen som nu under påskhelgen var uppe på besök. HELA familjen var faktiskt samlad, och det händer inte allt för ofta. Dock så jobbade mamma natt under påskhelgen så hon var inte med när vi kollade björnspåren. Men det var väldigt roligt att få ta med mina små brorsbarn Noak och Klara.
Det var inte svårt att missa dessa björnspår.
Vi stannade bilen vid vägen och följde spåren en bit. Här ser vi Noak till vänster och min storebror Isac längst fram. Och där bakom går min lillebror Filip med hunden Sinaaq, min pappa Ulf och Johan med Nanook.
Jag ville ta med Nanook för att passa på att testa hur han reagerar när han känner lukten av björn. Han dök ner i spåren och blev alldeles till sig. Jag som i alla fall trodde han skulle bli lite rädd, med tanke på att vissa hundar inte alls gillar det. Dock såg jag efteråt att han darrade på bakbenen så det var nog både med nyfikenhet och rädsla som han nosade på spåren.
Johan och Nanook, Isac och hans fru Hannah, lilla Klara, pappa och Noak.
Noak och Klara, som blivit så stora. Vissa av er som följt bloggen känner ju säkert igen mina brorsbarn. Kanske var ni med när jag fick 
Isac ville se hur stor björnen kunde vara och “mätte” på sitt eget vis haha.
Lilla björn-Klara ♥
Björnens spår gick vidare in i skogen, och jag hoppas den lunkar omkring där i storskogen någonstans nu och njuter av våren som närmar sig. Det var en fin upplevelse att få se björnens maffiga fotspår. Och säkerligen ett minne för livet för barnen.
