Att älska ensamheten

Jag har flera gånger tidigare skrivit om detta. Om ensamheten. Om att tycka om att vara själv. Men ändå känner jag att det finns så mycket mer att säga om det. Och att det borde lyftas fram mer.

Det är ändå den absolut vanligaste frågan jag får. Känner du dig inte ensam?

Det kanske jag gör? Men i så fall älskar jag den känslan.

Helt ärligt så jag har aldrig under mina fem år i Grundtjärn känt en negativ känsla av att vara mycket själv.
Det känns som att det är något slags ideal idag att vara väldigt social och älska att omge sig av människor och vänner. Att roa sig idag betyder att göra saker tillsammans med andra människor.

Ändå finns det så himla många som inte fungerar så. Som egentligen mår som bäst när de får vara själva. Och har som allra roligast när de får vara själv med sin egen inre värld. Inga konstigheter med det alls. Men ändå går många hela sitt liv och tror att det är fel på dom. Att det är något negativt. En nackdel. När det är precis tvärtom.
091403

Jag tillhör utan tvekan de som älskar att vara själva. Men jag upplever mig inte vara osocial för det heller. Vid rätt tillfällen så älskar jag att umgås med vänner och träffa folk, och det får jag i helt lagom dos i det livet jag lever idag. För mig är det mycket viktigare med kvalitet när det kommer till det sociala, istället för kvantitet.
Jag behöver inte vara omgiven av människor jag inte känner för att känna att jag lever ett socialt liv. Jag behöver inte bo i en storstad eller ha grannar åt alla håll. Det ger mig ingenting. Tvärtom så kan det däremot trigga igång en känsla av ensamhet hos mig.

Varje gång jag får frågan om jag känner mig ensam så brukar jag svara med att jag ju visst träffar mycket folk, och att jag tycker att jag lever ett mycket rikare socialt liv idag än tidigare, för det tycker jag verkligen!

Men, jag vill inte tystna ner hur mycket jag älskar ensamheten. Eller självsamheten, som någon smart person kom på att det kan heta. Alla de stunder när jag känner mig som allra lyckligast så är jag själv. När jag får leva ut mitt inre liv och mina idéer och göra precis vad jag vill utan att behöva bli ifrågasatt.

Många säger att delad glädje är dubbel glädje. Och det kan ju säkert stämma. Men jag gillar inte när vissa påpekar att det man upplever inte blir på samma sätt om man inte får dela det med någon annan. Det stämmer ju inte för alla. Jag fullkommligt älskar att vara ute själv och uppleva magiska stunder på olika vis. Och det hade inte varit samma sak för mig om någon annan hade varit där. Det är som om jag inte kan ta in allt på samma sätt om jag känner närvaron av en annan person. Det liksom stoppar flödet.
Så de gånger jag upplever något vackert och andra är med, så tänker jag ofta ”Jag önskar jag hade fått uppleva detta ensam”. Jag vet att det säkert låter konstigt för vissa, men jag vill vara helt ärlig. Det är så jag funkar.
091405

Det är många saker jag älskar att göra själv, som jag ”borde” tycker mer om att göra tillsammans med andra.
Jag ser hellre på en film alldeles själv än med någon annan. Det är samma sak där, det känns som om jag kan ta in filmen mycket djupare om jag får vara själv.
Jag njuter mer av god mat om jag får äta den helt själv. Då slipper jag tänka på att prata samtidigt. I princip allt jag tycker om, så upplever jag det starkare om jag är själv.

Jag blir väldigt lätt uttömt på energi i vissa sociala situationer. Absolut inte alla. Men speciellt tillställningar av olika slag, när man ska träffa många nya människor och ”finprata” och mingla och bete sig så normalt som möjligt. Jag kan bli fruktansvärt nervös av sådana stunder och ofta så krävs det enormt mycket kraft från mig bara för att koncentrera mig på vad jag ska säga.

Det är en stor del i min nervositet. Vad ska jag säga?
Det gör att jag ibland bara trycker fram ord bara för att, och det blir inte alltid så bra.
Helst vill jag bara vara tyst om inget kommer till mig naturligt, men då tror ju folk att man inte är intresserad av att prata eller lära känna någon.
091404

Jag har alltid känt att jag har svårt för den typen av sociala situationer. Jag gör ofta bort mig på olika sätt, för att jag blir nervös.
Jag upplever det som att man idag måste vara väldigt kvick och snabbtänkt för att kunna t.ex möta ett ironiskt skämt och säga något bra tillbaks.
Det är som en social lek som jag inte tycker om så mycket. Därför att jag helt enkelt är kass på det.

Jag behöver ofta någon sekund extra för att ta in det som någon sagt. Som om jag behöver bearbeta det lite. Men i vissa fall så går tempot så fort att jag inte får den tiden på mig, och då är det som gjort för att det ska bli missuppfattningar. Det kan bli väldigt roligt och jag brukar bjuda på det, men ibland så gör det mig ledsen. Det är i många fall jag upplevt att folk då tycker jag är ointelligent, när det verkligen inte handlar om det.
Och väldigt ofta så försvinner mitt fokus iväg. Det är som om mina hjärna delar upp sig om jag är nervös, och tar in information i olika kanaler istället för att göra en bra sammanfattning. En del av mig lyssnar på vad någon säger medan den andra delen sitter och tänker på helt andra saker som ibland inte har med något av stunden att göra. Speciellt om jag måste göra något samtidigt. Då kan jag spåra ur totalt.

Till och med mina nära vänner har fått bevittna hur svårt det ibland kan vara för mig att bara svara, vara social och lyssna samtidigt som jag ska koka kaffe och ta fram fika. Men det händer bara om jag är nervös.
Det är för att den sociala biten tar upp så mycket kraft och så många procent av min hjärna i den stunden att det knappt finns något kvar för att göra fika. Och då går allt fel. Ibland så blir det kortslutning och jag har inte ens kunnat ta in vad någon sagt och samtidigt inte ens kunnat koka kaffe. Haha. Jag skrattar när jag tänker på det.
091402

Ofta när jag befinner mig någonstans där det är mycket människor och man ska prata mycket osv så går jag gärna in på toaletten några gånger då och då, endast för att bara vara själv en stund. Ladda energi. Landa. Göra mig redo för att gå ut igen.
Nästan som om min kropp upplever det som ett slagfält där jag måste kämpa och lägga extrem fokus på att klara mig undan så smidigt som möjligt.
Nu låter det här väldigt extremt. Men det är bara för att jag går in på detalj och berättar hur jag känner i vissa stunder. Det är ju upplevelsen från min sida. Jag är säker på att ändå andra upplever mig som väldigt bra på att prata och föra mig helt normalt i sociala situationer, men det är ju för att det inte syns utåt hur mycket kraft som går åt.
Måna sociala situationer dränerar mig. Efteråt kan jag känna mig helt tomt och orkeslös. Och tvärtom brukar det vara för folk som mår väldigt bra av att vara i sociala situationer, då de brukar känna sig fyllda med energi.

Men för mig funkar det inte så. Jag får energi av att vara själv.
Och jag vet att det finns så himla många andra som kan känna igen sig i detta. Det har jag fått bevis för innan. Att tycka om att vara själv är inget konstigt. Förut kunde jag känna mig konstig men det gör jag inte längre. Tvärtom så ser jag det som en tillgång. Något som jag tycker om hos mig själv, därför att det gör mig väldigt lättroad. Jag har aldrig tråkigt när jag är själv.

Och jag hoppas verkligen att fler därute som kan känna igen sig i detta ser fördelarna med det istället för nackdelarna.
Det finns en hel värld inuti oss som vi bara kommer åt att upptäcka när vi är ensamma ♥
091401

FacebookTwitter

216 Kommentarer på “Att älska ensamheten

    • Stefan Loå

      Åh, du och din blogg är så vacker. (Får en liten crush på dig just nu.) Jag levde först för utbildning och karriär utomlands, lämnade sen allt detta och levde väldigt naturnära och spirituellt under nästan ett decennium, långa äventyr i naturen, gjorde en massa tokiga saker när ingen såg på. Nu är jag tillbaka i storstaden och rör mig i Stockholms Silicon Valley-kretsar, eller försöker göra det iaf 😉

      Jonna.
      Ska lägga det namnet på minnet.

      <3

      Reply
  1. Olle

    Åhhh så på pricken beskrivet!! 🙂 Ärligt talat tror jag ‘introverta’ är namnet på oss… Eller iaf det som jag känt passat in bäst på hur jag känner mig.
    Det är jättetrevligt att vara ut bland folk…ibland…men som du säger; energikrävande. Och det är synd att det så ofta förväxlas med asocial eller blyghet eller tråkighet…detta att man hellre gör saker ensam. Alla är olika! Gör det Du mår bra av! Och det är trist att vara som ”alla andra” ändå… 😉
    Ha en toppenvecka Jonna!

    Reply
  2. Anna

    Förlåt att jag är en elak språkpolis, men var tvungen att kommentera eftersom så många blandar ihop uttrycken själv och ensam. Att göra något själv = utan någon annans hjälp. Att göra något ensam = utan någon annans sällskap. Blir full i skratt om någon säger ex ”jag åt middag själv”. Brukar svara ”Oj vad duktig du är som kan äta alldeles själv” 😉
    För övrigt älskar jag din blogg! Fortsätt vara du!

    Reply
    • maria

      Men orka.. vi förstår ju vad hon menar oavsett. Så himla onödigt när det är en så pass gripande och personlig text av Jonna. Det finns lägen när det är helt ok att leka språkpolis och lägen när man faktiskt kan stänga pajhålet om man inte kan hålla sig från att ge kritik. ”If you cannot be positive, then at least be quiet”.

      Reply
      • Maria

        ”If you cannot be positive, then at least be quiet”

        Jag undrar i mitt stilla sinne hur pass konstruktiv du värderar din egen kritik. Jag uppfattar den tyvärr som negativ – till skillnad från ursprungskommentaren – och tycker det är tråkigt att inte vi språkpoliser ska få ta en plats i tillvaron utan att bli tillsagda att stå tillbaka. Som en person som lär mig många språk så älskar jag kommentarer gällande språk eftersom det kan hjälpa en nybörjare till högre förståelse och bättre uttrycksförmåga. Vi verkar ändå alla vara eniga om att vi gillar Jonnas inlägg skarpt 🙂

        Reply
    • Ulice

      Oh, då får jag också vara språkpolis och förklara att ordet själv har fler betydelser och användningsområden än det Anna beskriver. Här är några exempel:

      Jag klarar det själv. (jag klarar mig utan någon annans hjälp)
      Jag är hemma (för mig) själv. (jag är hemma utan någon annans sällskap)
      Jag är mig själv. (jag förställer mig inte)
      Samt som motsvarighet till engelskans ”alone” kontra ”lonely” där alone=själv, lonely=ensam.

      Själv är jag en person som likt Jonna älskar att vara själv. Det är bara i sällskap av andra människor som jag kan känna mig ensam. 🙂

      Reply
  3. larsleksing

    Känner precis igen mig i dina tankar då jag har svårt för att föra mig tillsammans med för mycket folk, + att dom tycker man är konstig. Jag har jämt sagt det till andra att jag inte skulle klara av att ha nån inpå hela tiden och då måste man ju vara lite knäpp enligt normen tydligen men jag har gjort mitt val. Just nu trivs jag med att vara mest ensam men det kan kanske ändras, så jag förstår dig så stå på dig.

    Reply
  4. Carl

    Jag kan förstå hur du känner det, Jonna, absolut. Som skogsarbetare under en stor del av mitt yrkesverksamma liv har jag varit mycket ensam i skogen. Både när jag jobbat med den och på fritiden när jag vandrat i den. Och jag har trivts som fisken i vattnet. Jag är många gånger hellre ensam än umgås med människor som är helt olik mig i tankesätt, värderingar och intressen. Jag gillar inte heller att ”mingla”. Att snacka om allt mellan himmel och jord för att man påtvunget ska vara trevlig och inge en falsk affärsmässighet. Man brukar ju säga att ”lika barn leka bäst” och det är ett ordspråk som många gånger stämmer väldigt väl.

    Jag har varit gift med min, Anna, i mer än fyrtio år nu. Och trots att jag gillar att vara för mig själv skulle jag inte vilja vara utan ett enda år a dem. För trots att livet gett oss två barn med allt vad det för med sig av ansvar och plikter har det ändå funnits mycket tid för oss båda att gå våra egna vägar, få var för oss själva och leva som två fria individer. Lika varandra men ändå olika varandra på flera sätt. Kärleken är ju tålmodig och mild sägs det. Den har burit oss ända fram till vår stundande ålderdom där vi i livets sista ljuva år kan minnas tillbaka på både många år vi varit mycket tillsammans men även stunder av ensamhet, ifrån varandra, men ändå sammanlänkade.

    Att vara ensam är det många som är. Många vill inte vara det men av olika anledningar har det ändå blivit så. Sådan ensamhet är djupt olycklig och tragisk. En ensamhet man själv valt, som din, Jonna, kan ge väldigt mycket glädje och frihetskänsla. Men betänk, att med rätt livspartner, kan du få både och. För ensam är inte alltid stark. Vi är ändock sociala varelser med behov som sociala varelser. Det sägs att en baby som får all mat den behöver men aldrig får en enda kram eller någon som visar den kärlek, dör ganska snart. Som en blomma som får näring men inget vatten..

    Det svåra här i livet är att finna just den rätta livspartnern. Men som någon skrivet en gång. ”Får man inte den man älskar, får man älska den man får”.

    Kram från Carl

    Reply
    • Sunny

      Jonna har ju sin ursprungsfamilj, efter vad jag kan förstå så har de bra relationer. I och med det så tro jag att hon är trygg i sin ensamhet, hon är ju egentligen inte riktig ensam, då är det kanske lättare att vara själv.

      Reply
    • Jonna Post author

      Vad fint skrivet om er kärlek Carl! Väldigt vackert!

      Förstår att det måste vara underbart att dela livet med någon som du kan känna dig fri med, och få vara ensam med.

      Att tycka om att vara ensam, som jag gör, betyder inte för mig att man måste vara ensam och leva ensam hela sitt liv. Som sagt så lever jag ett rikt social liv ändå och är alltid öppen för vad livet kan öppna upp för möjligheter. Ville bara förtydliga det då jag ser att vissa missuppfattar och tror att jag menar på att jag måste vara och leva helt själv resten av livet, för det handlar inte alls om detta. Bara en djupare beskrivning om ett starkt personlighetsdrag som många andra också verkar ha 🙂

      Kram på dig!

      Reply
  5. Amanda

    SÅ himla fin text. Jag tyckte också att du svarade fint på samma ämnet i intervjun i Tidningen VI. Jag tycker inte du ska behöva ”förklara dig” för någon om självsamheten men jag kan få en känsla av att känna sig iakttagen, känslan när andra verkar ha en bild av hur ens liv är och känns. De har ju ingen aning. Och då brukar jag också få lust att förklara mig, eller berätta att: det är inte så som ni verkar tro, att vara själv. Att dra sig undan eller hålla sig för sig själv betyder ju inte att en inte underhåller sig, upptäcker saker, skrattar, lär sig saker (som en del verkar anta att man går miste om bara för man inte delar det med någon annan)

    I somras reste jag för första gången själv. Och det är helt ärligt den bästa resan jag gjort. Jag hade ingen människa, mer än mig själv, att behöva tänka på om den tyckte att det var bra eller långtråkigt eller om den var hungrig eller på jättebra humör. Jag kunde tillåta mig själv att vara i mina dagdrömmar när som helst hur länge som helst, och det jag upplevde behövde inte störas utav att grubbla över hur någon annan såg på livet just där och då.

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack för din kommentar ♥ Åh vad fint att du reste helt själv. Jag kan helt och hållet förstå din känsla där!
      Tack för att du delar med dig ♥

      Reply
    • Jonna Post author

      Åh tack ♥ Ja jag har läst lite om HSP. Det känns som mycket stämmer in på mig. Ska absolut läsa mer om det, tack för länken! 🙂 <3

      Reply
  6. Johanna holmström

    Hej Jonna! Å, jaaa jag känner så väl igen mig! det är precis som att läsa om sig själv!
    Det där med att gå på toa för att få vara ifred, hehe ja precis så gör jag med. min sambo Markus har flertalet gånger kommit och knackat på toadörren och frågat hur jag mår, glömmer tiden därinne…..:O Tur att vi bor som vi gör i vår vackra, tysta natur, det passar oss bäst. Jag brukar alltid ha kameran med mig på diverse tillställningar, så slipper jag prata så mycket….då blir det liksom bara jag och kameran, låter osocialt jag vet , men funkar man såhär så är det ett måste för mig. Kram till dig och Tack för din fina blogg det är ett nöje att läsa den! Kram Johanna Holmström

    Reply
  7. made by mary

    Du sätter verkligen fingret å spiken på ett oerhört välformulerat sätt! Jag får ofta kommentaren när jag berättar att vi (jag och min man) letar hus på landet. Och då menar jag ”landet landet” inte förorten landet. Helst vill jag inte ha några grannar nära inpå. Jag kan gärna se något annat hus på håll men känner mig mest bekväm med att det är så pass långt bort att det inte ens går att ”skrikkonversera” med megafon. Man måste helt enkelt åka dit och konversera om man vill ngt. Andra människor säger ganska ofta ”men kommer du inte känna dig ensam?” eller ”det kommer ju vara jättelångt till allt då! ”. Svaret är att nej, jag kommer känna mig mindre ensam än jag gör nu i en lägenhet i Sthlm. Jag känner mig aldrig ensam när jag är själv i naturen men däremot ganska ofta när jag är i min lägenhet och tittar ut på alla andra som festar på balkongen en fredagskväll eller går på stan bland ”myllret av människor” i Sthlm. Inte heller är det ”långt till allt” på landet. Det är nära till allt det jag värdesätter och längre till det jag inte vill vara nära. Nära till naturen, till vattnet, till sjöar och svampplockning. Det är nära till stjärnklara nätter och till tystnaden men långt till stan och stress och karriärhets. Jag älskar tystnaden och att vara själv och känner mig ofta missuppfattad eftersom jag, till skillnad mot många andra mer introverta och högkänsliga personer är väldigt pratig och social. ”Hemligheten” är att jag bara kan vara det en begränsad period. Därimellan så är jag bara själv i tystnaden och det är så skönt. Jag måste liksom ladda batteriet. Jag går aldrig på bio för det stör mig för mkt. Jag kan inte ta in filmen för det är för mkt annat som..ja som stör. Så jag förstår dig precis och det är så befriande att det finns fler ”som jag”. När jag tar in vacker natur eller en film el vad det än må vara måste jag göra det på mitt sätt. Om ngn börjar prata i fel tillfälle så störs jag jättemkt av det. Det är som jag lika gärna kan gå hem från fjället eller stänga av filmen för..ja det blir förstör och jag blir både irriterad och ledsen. Förut kände jag ofta att ”gud vad jag är självisk, jag måste alltid ha allt på mitt sätt” men nu har jag förstått att det är för att jag är så känslig inte för att jag är självisk. Det är bara sån jag är. Jag tar in information på ett annat sätt och mkt mer detaljerat än andra. Därför orkar jag heller inte med att umgås i grupp så länge. Jag brukar säga att jag är ”absolut bäst” när jag får umgås med en vän i taget, möjligen att jag kan sträcka mig till två i taget. Är det för många nya människor på en gång känner jag mig ofta jätteflamsig och tramsig och okoncentrerad, det blir liksom för mkt, vilket ofta gör att jag kommer hem och dömer mig själv för att jag gjort el sagt ngt som kändes för mkt/fel/konstigt. Jag önskar att jag hade haft sån självinsikt som du har när jag var yngre, det hade besparat mig massa stress och känslor av att inte duga. Men bättre sent än aldrig va 😉 Nog det längsta kommentar….ever, men jag var bara tvungen att dela med mig till dig när du skriver om det som för mig betyder så otroligt mkt! kram Mary

    Reply
    • Jonna Post author

      Men tack fina du för att du delade med dig så mycket av tankar och känslor!! Kan säga att jag kände igen mig i vartenda ord du skrev!! Jag är precis som du, väldigt pratig och social i sociala situationer men det räcker bara till en gräns, precis som du sa.
      Åhh…visst ger det en sådan härlig känsla att veta att man inte är ensam om att vara såhär? Jag blir så glad på något vis. Känslan av att bli förstådd.

      Tack igen för att du delade med dig ♥ Kram

      Reply
  8. Stina

    Jag känner igen mig något så oerhört. Jag har alltid älskat självsamheten, enda sedan jag var liten. Jag tillbringade otroligt mycket tid ensam ute i skogen som barn och hade speciella platser och “gömmor” ute i naturen dit jag aldrig tog någon vän. Platser som bara var mina egna.
    Jag tycker precis som du om att göra en hel mängd saker ensam och förstår EXAKT vad du menar om att upplevelsen av något vackert blir starkare om jag får uppleva den ensam. Vi är många som känner så och som inte riktigt passar in i dagens norm där man ska omge sig med vänner och socialisera hela tiden.
    Men precis som du så har jag börjat acceptera och stå upp för att jag trivs riktigt bra i eget sällskap och att det är helt okej. Man behöver inte känna skuld för detta, utan det viktiga är att man är den man är. <3

    Tack för ett fint inlägg! Jag är så glad att jag hittat din blogg.

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack för din jättefina kommentar!! Så bra att du börjat acceptera hur du är ♥ Det har jag också gjort.

      Kram på dig och tack för dina fina ord!

      Reply
  9. Alex

    Fint skrivet, toalettladdningen är en klassiker.
    Ska man dra hem eller ska man prata vidare.

    Det är i sådana situtaioner som jag kan känna mig ensam, oftast inte när jag gör något själv.

    Kram

    Reply
  10. Skogsmusen

    Förstår precis hur du menar! Jag är nästan likadan. Jag läste en bok nyligen, Susan Cains ”Tyst”, som handlade om introverta och jag fick så otroligt många aha upplevelser av den! Jag blev väldigt stärkt och stolt över att vara introvert. Jag fick också mer kött på benen om vad det innebär och varför jag är sådan. Framför allt att det handlar om preferenser och vart stimulansnivån når toppen. Jag blir så otroligt överstimulerad och uttömd av att ägna mig åt sociala aktiviteter, men det är för att vi har hög känslighet. Såklart har både introvert och extrovert sina för- och nackdelar, både behövs och har alltid funnits, även hos andra arter. Den ena söker sig till tryggheten och odlar hemmet, medan den andra kastar sig ut och söker nya vägar. Sedan finns det ingen som är antingen eller..
    Jag blir så glad över att du går din egen väg och din blogg ger så mycket inspiration, tack!
    Och jättefina bilder som vanligt!
    Kram <3

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh men tack, så glad jag blir! Och tack för tipset om boken. Skulle gärna vilja läsa den också! Tror jag skulle gilla den!
      Kram ♥

      Reply
  11. Emelie

    Jag känner såååå igen mig i att inte förstå ironi-skämt och vara tafatt i sociala situationer. Och i att gå på toa för att få själv-pauser då jag är bland mycket folk. Älskar också att vara själv. Är ungefär som Snusmumriken i Mumin, måste få vara själv får att må bra. Fast nu när jag har barn och familj blir det svårare att hitta egen tid. Kan vara jobbigt ibland. Då får man försöka att i alla fall ta 10 minuter i naturen för att samla sig lite/ladda lite energi. Jag tycker som du, att alla ska vara som de är, enstöringar eller inte, så länge man mår bra av det. Känner hypersociala personer som verkligen inte kan vara själv utan att få ångest och det känns ju inte så hälsosamt. Jag har alltid älskat att vara själv och på äldre dagar har jag slutat försöka vara någon jag inte är. Mina vänner som accepterat det har jag kvar. Och i naturen, hur kan man känna sig ensam där? Där känner jag mig ett med allting. Känner mig snarare ensam bland folk ibland, som du skrev, om det inte är helt rätt personer/atmosfär. Oj, nu skrev jag superlångt! Tror jag blev så glad i att känna igen mig i någon annan bara. Ha det bra Jonna! 🙂

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack Emelie för att du delar med dig ♥ Så fint att vi är så många som känner igen oss i detta.
      Blir också glad av det! 🙂 Kram på dig!

      Reply
  12. Rebecka

    Jag känner igen mig i dina ord. Jag är verkligen en självsam människa. Jag njuter av att bara vara jag. Det är så lugnt och skönt . Min tid är min tid. Precis som du skriver både så kan jag ta in saker och upplevelser mycket bättre när jag är ensam. Då får jag min tid att ta in. Jag behöver inte bry mig om att någon annan vill gå vidare. Jag kan stanna hur länge jag vill. Ensam är bäst för mig.

    Men sen har jag en annan sida också. Jag ser folk. Jag tar in alla jag möter och analyserar. Jag läser av personerna och skapar sen en situation som passar dem. Det låter kanske sjukt och inte alls som jag är mig själv med andra. Men det är precis så jag är. Jag är en ensamvarg med öppet hjärta för alla jag möter.

    Reply
    • Bella

      Det där känner jag igen! Ibland när jag är bland folk känner jag att vem är jag? För jag anpassar mig så mycket efter andra och påverkas av deras känslor osv vissa kallar det social kompetens men jag tycker det är jobbigt

      Reply
      • Marit

        Jag är också likadan, och jag tycker att det är jobbigt! Det är nästan som om jag hade ”röntgenblick” och känner av hur en människa mår/tänker….det är inte alls kul, och jag försöker nonchalera det, men påverkas i alla fall. Jag försöker då anpassa mig till den andra personen, och tappar liksom bort mig själv på vägen…

        Reply
    • Jonna Post author

      Vad fint skrivet. Och jag förstår precis vad du menar med att du skapar en situation som passar alla.
      Tack för att du delar med dig ♥

      Reply
  13. R::bert

    So wonderful, deep, real and honest words! Thank you so much! I’m a little bit sad that we could not find togerher in our hearts. But one thing you should know: there’s so much in what you’re not alone feeling and suffering it. Your words could have been mine. So I want you feel very love hugged from me, if you want. 🙂

    But nevertheless one further question, that comes in my mind right now: how about the blog? What does it mean to your social life? Is it a gift or is it only hard work? What if all the feedback from us would not come? No one, that shows how glad he is for you and your life? Otherwise I sometimes fear that the blog brings some pressure to you: expactations from people you should write a little bit more (e.g. on the weekend ;-)), wait of your answers to their comments and so on. Does it exists?
    Anyway, I wish you all the freedom and love your little heart is needing! (And I hope my words are not so confusing to you …)

    Reply
    • Jonna Post author

      Thank you for your kind words ♥

      And about the blog, its definitely a mix of feelings. It gives me so much joy and love to connect with so many people and to be able to share my art and photography and get so much respons.
      But also, the blog is a part of my work today so of course there is times when i feel alot of pressure, when I want to make something good for the blog and just cant come up with anything. So, its both wonderful and a lot of hard work sometimes.
      But afterall I really love it and I cant find the words to describe how happy I am for everyone that follows me here and make me be able to continue doing what I love.

      Reply
  14. Nettan

    Jonna! Tack för att du sätter ord på precis vad jag känner. Sitter här med tårar i ögonen. Tack tack tack för att du vågar visa den du är – jag måste kopiera din text och spara så jag kan ta fram och läsa när det känns tungt att ha den här personligheten för i ärlighetens namn är det ofta i ”norm-världen”. Nu har tårarna börjat rinna på riktigt , tack igen Jonna, tack !! Din blogg är platsen jag alltid går till för att tanka energi, för att orka, för att ge mig hopp.

    Reply
    • Jonna Post author

      Men åååh…så fint att du blev så berörd av den. Åh, du anar inte hur varm i hjärtat jag blev av att läsa dina fina ord. Är så glad att du känner att du kan tanka energi från min blogg.
      Kramar ♥♥♥

      Reply
  15. Johan

    Dina ord är skrivna som om jag skrivit dem själv. I princip vartenda ord. Enda skillnaden är att du lyckas förklara många saker så otroligt bra som man ändå innerst inne känner, fast som jag nog aldrig gett uttryck för tidigare. I min värld har jag alltid fått ”försvara” mig för att jag besitter just den här sidan. Jag har inte haft någon som tänkt eller känt likadant, därav ingen förståelse för hur jag är som person. Man har blivit sedd som ”speciell” och ”annorlunda”, men med en negativ ton…

    Att vara ensam är att umgås med sig själv, gillar man inte att vara ensam så brukar jag tänka att, ja, då kan man inte heller trivas i sitt eget sällskap. Därav trivs man inte med sig själv, man behöver då andra personer för att stärka och lyfta upp en.

    Precis som du, så känner jag mig hämmad i andras sällskap, även om de är dem jag tycker om mest i hela världen. Många gånger har jag kommit hem efter en kväll bland folk, helt uttömd på energi, dåsig och att det bara har krupit i hela kroppen. Vissa gånger har jag bara haft lust att grina eller kräkas åt alltihop… Låter som sagt extremt, men ibland tar det på…

    Jag har dock ofta funderat över hur man skulle känna av att umgås med en likasinnad, har som sagt aldrig träffat någon som fungerar på samma sätt. Skulle det skära sig? eller skulle hämningarna slätas ut?

    Hittade för ett par månader sen, ordet som beskriver just denna personlighet. Att vara ”Introvert”. Hade aldrig hört talas om det tidigare, men läser man vad dess betydelse är så stämmer exakt varenda liten grej, i alla fall på mig.

    Jag tycker att det är bra att du drar upp det här, Jonna. Det är befriande och jag känner helt plötsligt en samhörighet. Det är väl där den ”hemska” ensamheten har legat för mig. Inte att jag valt att leva ensam på en mer ödslig plats, utan att jag verkligen känt mig som den enda som tänkt som jag gör. En sådan ensamhet kan vara tung ibland. Att man ändå vill dela sina tankar med någon, men ingen finns där som förstår en. Som du säger så kan man tänka att det är något fel på en. Trots detta så vill jag inte ändra på nånting av den jag är. Även om jag nu är annorlunda och speciell så är jag ändå stolt över det…

    Du fick mig att le även denna gång. Tack för att du lyser upp min dag.

    Kram på dig

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack för att du delar med dig Johan ♥ Känner så starkt igen mig i det du skriver.
      Det är fint att man inte är ensam om att vara såhär 🙂

      Tack igen ♥ Kram!

      Reply
  16. Mikael

    Vackert skrivet. <3
    Inte många som kan och vågar sätta ord på ämnet på det sätt du precis gjort.

    Wow <3

    Wow <3

    Reply
  17. Bella

    Oj vad bra du beskriver det! Jag känner igen stora delar, särskilt det där med att hålla fokus i det sociala (tex i ett fikarum på ett jobb, usch!) det går bara inte! Och ironi förstår jag inte i tid utan verkar bara trög i huvet. Och mingla och kallprata tömmer en verkligen på ork för det är svårt. Men jag tror att de personer som är känsliga och i kontakt med sitt inre dom vill inte kallprata utan man vill prata om något meningsfullt och riktigt med den man pratar med, annars får det vara liksom och hjärnan drar iväg :p de personer som jag känner som gillar att mingla och är bra på det är personer som inte är speciellt känslosamma, dom gråter inte av film /natur /musik osv dom är inte elaka men väldigt olik mig och ibland önskar jag att jag var som dom för dom passar in i samhället. Man ”ska ” vara så för att anses normal. Jag känner mig ofta som ett snällt dagisbarn i många sammanhang. Helt off

    Reply
  18. Gustav

    Känner igen mig i precis ALLT det du beskriver Jonna. Jag är precis likadan. Man kan lätt tro att man är ensam om att känna som du gör. Tycker att det är fint att du skriver om dina erfarenheter på ett så bra sätt. Du en ängel. Hoppas du får en underbar kväll !! 🙂

    Reply
  19. Karin

    Det finns två sorters personer, de som får energi av andra och de som får energi av sig själva! Jag tillhör absolut den sistnämnda och precis som du skriver kan det ta jättemycket energi av sociala sammanhang, speciellt sådana som jag inte känner mig bekväm med el med personer jag inte känner så väl. Jag har även väldigt lätt att känna av andras personers känslor, vilket också påverkar mig mycket. Jag märker med en gång om personen framför mig är uttråkad tex: vilket min hjärna uppfattar som mitt fel, även om det inte är det. Det här tar jättemycket energi och nåt som måste tränas fram för att bli bättre på. Däremot så trivs jag bättre själv och upplever mig mer kreativ och även mer driven än annars. Troligtvis liknande känslor som du skriver om. Tror det är viktigt att skriva om detta då det som ses som norm idag är att kunna vara social, jobba i team och att hela tiden vara med sina vänner. När jag var mellan 15-20 hade jag älskat att läsa din text, idag så känner jag mig själv bättre och är väldigt nöjd med denna egenskap. Älskar dock ändå denna sortens inlägg, därav denna långa kommentar. Nu Känner jag att det är viktigt att upplysa andra yngre om att en inte måste vara social 24/7, att en inte behöver prata jämt med sina kompisar, att en kan sitta tyst i klassrummet och att det är okey att älska att vara själv!

    Reply
    • Jonna Post author

      Så himla bra skrivet! Tack för dina ord Karin! ♥
      Ja jag tror också att det är bra att det lyfts fram mer.
      Kram !

      Reply
  20. Isabella

    Hej Jonna! Jag känner verkligen igen mig i det du beskriver och det var skönt att du satte ord på det så där. Och ”självsamhet” är ju ett ännu bättre ord, som beskriver det mer rättvist. Man behöver inte vara ensam för att man gillar att umgås med sig själv. Kanske du har en variant av HSP (highly sensitive person). Bara en tanke. Jag misstänker att jag själv har en släng av hsp. Superfin blogg, med superfina bilder! Kram /www.isabellasfoto.nu

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack för dina fina ord!! Glad jag blir 🙂
      Och ja, jag tror absolut jag har en släng av HSP jag med 🙂
      Kram ♥

      Reply
  21. ida

    Tack för att du sätter ord på saker jag själv inte kan beskriva, varje ord skulle kunnat varit skrivet av mig och jag vet precis hur det känns….

    Reply
  22. Magna

    Vilken intressant läsning!
    Är knappast en av dina mest trogna bloggföljare men läser dina inlägg när jag stöter på dem. Måste dock säga att det var verkligen något speciellt med detta inlägg som gick rakt in i min själ.

    Har nog aldrig reflekterat över denna ”självsamhet” förrän jag nu läser detta i lugn och ro i soffan. Det förklarar varför jag känner mig så mycket piggare och gladare när jag fått vara för mig själv några dagar och göra det jag vill utan att behöva tänka på vad alla andra kommer säga eller tycka.

    När jag sedan läser alla kommentarer inser jag att man inte är själv om att känna så här. Blev helt plötsligt så harmonisk i kroppen av att veta att det faktiskt nog är väldigt normalt att vilja ha väldigt mycket egentid.

    Vill bara tacka dig för ett riktigt bra blogginlägg som har hjälpt mig förstå mig själv lite bättre och måste säga att Grundtjärn är en harmonisk plats, väldigt lugnt där dem gånger jag varit dit. Kanske man får bygga en mindre stuga där som man kan fly till när vardagsstressen blir för stor och man behöver mer egentid. 🙂

    Keep up the good work!

    Reply
    • Jonna Post author

      Åh men tack för din fina kommentar! ♥ Och vad glad jag blir att det jag skrev kunde ge dig något!
      Ja det märks verkligen att det är många som fungerar precis såhär 🙂

      Och kul att du varit till Grundtjärn! 🙂

      Reply
  23. J

    Jag är nog extremt hsp men har utvecklat några strategier för att manövrera mej fram endå hyffsat 1) tar inte något personligt 2) skrattar åt det 3) fejkar
    Man kan tex lådsas att man står på en teaterscen och spelar en roll om man befinner sej i något socialt sammanhang. Det funkar ju inte varje gång men övning ger färdighet.
    Man får inte ta sej själv alltför mycket på allvar. Vad spelar det för roll om 100 år, kan man tänka, alla är ju borta och döda då.

    Reply
  24. Gabriella S

    Japp, även jag känner igen mig. Gillar verkligen att vara själv. Det lustiga är att jag har ett jobb där jag måste vara väldigt social, mycket kallprat, mingel osv. Det går bra, då är jag i ”business-mode”. …men i privata sammanhang är jag helt tvärtom. Vill inte/orkar inte prata med människor. På fester och andra sammankomster är jag mestadels fullkomligt osocial och pratar helst inte alls/går och gömmer mig/sluter mig och (miss-)uppfattas ofta som kylig eller bara tråkig… jag som är ”proffsminglare” till yrket!? Kanske jag är ”arbetsskadad”, vad vet jag, men faktum är att jag, precis som du, föredrar ”kvalitet” framför ”kvantitet”.

    Reply
    • Jonna Post author

      Vad skönt att du ändå kan gå in i ett ”business-mode” när du jobbar så du kan stänga av lite. Bra att kunna skifta sådär 🙂
      tack för din kommentar! ♥ Kram

      Reply
  25. diow

    du har gett inspiration från första till alla stunder och
    det du skriver här nu kan vara en lättnad för många människor som lever på egen hand
    du visar möjligheter med ”självsamheten”,
    du känns ärlig och vill ta saker på allvar och har nyfikenhet och känslighet,
    då blir det svårt att spela det spelade sociala spelet,
    du behöver verkligen inte gå i försvar för din livsstil,
    du visar varje dag hur du är och ditt skapande

    Reply
  26. Kristina

    Åh så vackert du beskriver dig Jonna! Du är inte ensam, det känns som om du beskrev hur jag känner det också. Jag har ibland fått en känsla av att känna mig udda och lite ”dum” i vissa sällskap när andra pratar mycket och jag lyssnar och ”fångar in’ ‘ allt omkring som jag upplever. Men vi är verkligen inte dumma, vi är fantastiska individer vi också, vi har bara inget behov av att vara på ett visst sätt eller säga saker hela tiden. Jag ska spara din förklaring, den är gudomligt berättad ❤

    Reply
  27. Sandra

    Åh vad jag känner igen mig! Jag hittar knappt i mitt eget kök när jag ska vara social och göra saker samtidigt! Jag hittar ta mig sjutton knappt hem när jag måste koncentrera mig på att prata och promenera eller ännu värre! Köra bil med vänner! Och att se på film själv är helt oslagbart då man heller inte behöver bekymra sig över om vad den andra tycker! Fantastisk blogg som jag följt endast ca 6 månader men det är verkligen en fristad att läsa dina inlägg och titta på dina vackra bilder eller filmsnuttar! Fortsätt med det du gör för du inspirerar många! /Sandra

    Reply
    • Jonna Post author

      Haha åhhh vad jag känner igen mig! Så skönt att höra 🙂
      Och tack ,glad att du tycker om bloggen!! 🙂
      Kram ♥

      Reply
  28. Anneli

    Känner verkligen igen mig. Väldigt tröstande att läsa ditt inlägg då man känner att man själv kanske inte är så ensam och konstig som man ofta tror, det finns en annan där ute med samma tankar:-)
    Är själv en väldigt känslig person, hsp eller vad man vill kalla det, och har ofta svårt för det ”sociala spelet” som du också skriver. Kan liksom känna mig tömd när jag är runt många människor ibland. Skulle kunna bo ensam ute i skogen och trivas alldeles utmärkt. En katt eller så skulle duga bra som sällskap. Kan dock ofta känna mig ensam när jag jämför mig med andra. Ju fler vänner på facebook ju bättre, ju fler kontakter i mobilen, ju fler uppbokade dagar i almanackan osv, och där är jag ju inte alls lyckad i den bemärkelsen. Umgås mest med familjen, har några vänner men vi träffas inte varje vecka eller så. Visst kan jag ofta känna mig ensam och att det måste väl vara något fel på mig som inte passar in i den vanliga världen, men då bara på grund av andras kommentarer och uttalanden.
    Men jag tror också kanske att vi har ett väldigt rikt inre liv. Vi har inte det behovet av stimulering och drama från utifrån för att må bra. Vi trivs med oss själva och känner oss inte ensamma för att vi känner av att det finns något större och viktigare i vardagen och livet.

    Reply
  29. Nicklas

    Så bra du beskriver det jag känner igen mig i det mesta i det här inlägget t ex det där med att titta på en film. Jag får mycket bättre sammanhållning av filmen om jag tittar själv. Jag har alltid tyckt om att vara mycket ensam men är ju bara så synd att man ska bli kallad asocial tråkig och blyg bara för man gillar att vara ensam. Jag är samtidigt social och definitivt inte blyg! Hur många gånger har man inte blivit kallad ensamvarg! Tycker det är kul att umgås med folk men vill också ha mina ensamstunder. Jag jobbar ju mycket ensam men ibland händer det ju att jag jobbar med andra och ibland har det hänt att jag tänkt ”yes imorgon ska jag jobba ensam!” Tror många har svårt att visa att de gillar att vara ensamma t ex det där med att gå ut ensam och ta en öl kan många tycka vara pinsamt. Kommer ihåg en av dom första gångerna vi träffades upptäckte vi att vi var så lika och det är mycket därför jag tycker så mycket om dig! Nu blev det en lång kommentar resten får vi ta live! Ha en fortsatt fin kväll! Kram 🙂 <3

    Reply
  30. Tomas.

    Oj vilket långt inlägg och en upprepning likt ifjol. Själv vet jag hur jag är som person och det är viktigt att förstå att man är inte helt antingen eller då det gäller det här och att inget av dem är onormalt. Undrar vad som triggade det här inlägget? Det är ändå bra att det tas upp öppet och det ska du ha en eloge för JJ! Carl svarade bra och klokt. När jag tänker efter så väljer jag mycket att göra för mig själv och har lätt för att tröttna på en del som tar mycket plats och söker uppmärksamhet och vill vara i centrum. För det så är jag inte inåtvänd. Nu var det inte en pik till JJ utan mer om mig. Men såsom du själv beskriver så vill du inte träffa andra än de du känner och ‘ger’ dig något ej heller lära känna nya bekanta om det inte är på dina villkor. Lite längre fram med en partner så länge det är vad just du vill eller önskar. Hur ärligt är det gentemot andra, är det så du vill bli bemött själv? Om jag beskriver som när jag träffade dig på Crusingen, den värme och kram jag fick så kände jag glädje och en hel del lycka men vad är det värt när du ändå blir besvärad. Jaja <3 till dig ändå 😉

    Reply
  31. Ninni

    Har du gjort ett personlighetstest nån gång? Jag har känt hela livet precis som du och till slut trott att det var fel på mig, alltså riktigt, riktigt fel. Jag började ställa in mig på att jag hade någon form av diagnos tills jag ramlade över Mayer-briggs personlighetstest. Självklart tillhörde jag den mest ovanliga typen, INTJ, och som dessutom är ännu ovanligare bland kvinnor. Endast 0,1 % av jordens befolkning beräknas ha den. Men idag är jag såå stolt över att vara så annorlunda, att älska ensamheten, av att veta att samma hormon som gör utåtriktade människor lyckliga fungerar som ett stresshormon på mig, att tycka att det är underbart att bara sitta och glo ut i ingenting och lyssna på tystnaden. Du är fantastisk!

    Reply
  32. Rasmus

    Du har ett rikt inre liv och kan underhålla dig själv och är nöjd med det. Dock visar du tydligt – tack och lov – att även du har behov att dela med dig – därav din blogg! Gränsen till det onormala går nog där en person inte alls är intresserad av att dela sina känslor, tanker och upplevelser utan helt lever i sin egen värld.

    Reply
  33. emma bergbäck

    Det är som om du läst mina tankar. Det är så på pricken som jag känner. Precis vartenda ord du skriver. Jag fick till och med tårar i ögonen.

    Tack Jonna! <3

    Reply
  34. leif

    Du lever inte själv, glöm inte bort din fina Hund och Katt,utan dom skulle du inte vilja vara………..
    Sov gott

    Reply
  35. Ninna

    För mig har det tagit så mycket energi att försöka tvinga mig själv att bli social att jag på kuppen kollrat bort mig själv. Har länge fått höra att jag är deprimerad – det är därför jag inte är social, har jag fått veta. Jag känner mig inte ett dugg deprimerad. Andra var så oroliga att jag för deras skull gjorde våld på mig själv och gav mig ut i alla möjliga tillställningar, utåt var jag ”normal” men inom mig gröptes jag ur. Mest var de bekymrade för att jag är singel, det anses plågsamt. Mer än en av det motsatta könet har på något sätt blivit provocerade av mitt val att vara singel, som om de känner sig avvisade och ”hotade” av att jag inte behöver dem. Nu lyssnar jag på mig själv men det tar ett tag att återskapa balansen och lugnet. Jag känner mig inte ensam på det viset att jag behöver vara ”social”, men jag känner mig ensam för att jag tappat bort mig själv. När jag då är ensam i naturen och inget förvillar mig känner jag av den ensamheten, men det är MIG jag saknar, inte andra. Utom i vissa situationer då jag träffar andra för att verkligen vara tillsammans kring något som är väsentligt för oss, men att umgås för att umgås har jag inget behov av. Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor!

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh men vad hemskt att du blivit så missförstådd… Men skönt att du är på väg att återskapa balansen ♥
      Tack för att du delar med dig. Kram ♥

      Reply
  36. Hej hopp

    Känner igen mig så himla mycket i den här texten. Tycker det kan vara jobbigt när vissa människor inte förstår. Just nu sitter jag med ett jobb som tar mycket energi på just det sociala planet samtidigt som mmånga drar i mig på fritiden. Jag har svårt att hitta det där lugnet i mig som jag behöver. Så om några år när jag sparat lite pengar då blir det hus på landet! Ser fram emot det så mycket!

    Reply
  37. Magnus

    Även jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Jag har alltid varit lite av en ensamvarg och gjort mycket för mig själv. Lekte tex ofta för mig själv som barn och hade, vad jag minns, sällan några längre stunder då jag tycket att jag inte hade något att göra.
    Nu som vuxen kan jag stundtals känna mig provocerad av att folk runt omkring mig undrar över varför jag lever ensam, varför jag inte deltar i samtalen i lunchrummet i någon större utsträckning, varför jag inte är ute och festar eller umgås med vänner på helgerna osv. Den där konstanta uppfattningen att man ständigt måste omge sig med andra, prata oavbrutet, att leva tillsammans med någon, att bilda familj. Att det ”normala” skall vara att man INTE gillar att vara för sig själv, leva ensam osv.
    Du och jag är många stycken väldigt lika Jonna. Det har jag insett många gånger under dom här åren jag följt dig i bloggen. Mest tydligt är väl att vi båda gillar att få gå i pilla med olika saker i vår egen takt och i våra egna tankar utan att bli ”störda” av någon som tvunget måste prata. Men visst finns det stunder då jag saknar någon att dela livet med. Någon som frågar hur det har varit på jobbet när man kommer hem. Som man kan få en kram av, och ge en kram. Någon att dela vardagsysslor med. Men då måste det vara någon jag kan vara ensam tillsammans med! Någon som precis som jag har behov av att få egentid och som inte har ont av att vi gör saker var för sig då och då.
    Ja, jag tror du och jag ganska mycket gemensamt Jonna!
    Stor kram!

    Reply
  38. Isterkuken

    Vad ska Jonna säga när hon inte vet vad hon ska säga?

    Hmm. Innan du ska ut på en tillställning och mingla så måste du alltid se till att lära dig hela femdygnsprognosen. Så fort det blir en sekunds tystnad så ska du börja prata om vädret helt enkelt. Ha koll på nederbörd, temperaturer och luftfuktighet så behöver du aldrig bli nervös för tystnaden.

    En annan sak som alltid funkar vid pinsam tystnad är att låtsas som att skorna har fastnat i golvet. Börja ryck i benen och se besvärad ut. Då tar det inte mer än några sekunder tills de andra personerna börjar fråga vad som är fel.

    Och det enklaste och mest effektiva är att se till att supa ner sig ordentligt innan man skall på tillställningen. Då är det så himla enkelt att komma på saker att säga. Och om du mot förmodan ändå inte skulle komma på något att säga, ja då spelar det ingen roll, för när man är riktigt jävla full ja då bryr man sig ändå inte om sådana saker.

    Lycka till

    Reply
  39. Kristina

    Ledsen att du ska behöva förklara dina val tycker jag! Själv känner jag delvis igen mig. Lever i skogen men arbetar i stan. Älskar människor lika mycket som det tysta som min stuga i skogen ger- tycker jag doserar precis rätt för just mig ?

    Reply
  40. Anna

    Skönt att höra att fler smiter in på toaletten och andas när man tvingas vara social! Jag håller med dig i allt du skriver. 🙂

    Reply
    • Jonna Post author

      Ja vad härligt att vi är så många som gör just det! Då kan man skratta åt det istället 🙂
      Kram

      Reply
  41. Ramona

    Du är ju bara helt underbar 🙂 Vilken härlig text att läsa på morgonen. Så fint och djupt skrivet och i många fall så himla sant. Jag gillar att vara ensam, fast jag saknar barnen enormt när dom är i skolan.
    Jag känner inte alls alltid för att åka iväg på kalas, fester och annat där det kommer vara en massa folk. Jag bara känner inte för att vara social, vill bara vara hemma, med familjen 😉 Sen kommer stunder när jag behöver få träffa folk, fast måste säga att dom inte är många. Men jag har svårt för att vara ensamen, kommer mig inte för att göra just något alls, blir rastlös på något vis, eller brukade känna så *haha* Fast den sista tiden har jag hittat ett sätt, yoga, spa, en bok eller något annat mysigt, varva ner i en annars ganska stressig vardag.
    Stor kram till dig <3

    Reply
  42. Anita

    Jonna vännen, du skriver så fint så bra. Jag blir alldeles rörd. Jag tror din känsla för självsamhet (vilket vackert ord!) delas av många. Trots det måste de flesta av oss ”dela med sig” med andra ofta, ofta. Inte minst på arbetsplatser där kravet att vara social är nästan ett av det viktigaste i jobbet.

    Du har en fantastisk förmåga att beskriva känslor! Du har en skrivförmåga som är sällsynt. Jag ääälskar ditt sätt att skriva!
    Fortsätt att vara den du är. Du är en fantastisk person.

    En varm kram <3 Anita

    Reply
  43. Sofie

    Känner igen mig så mycket i det du beskriver! Jag laddar batterierna i ensamheten. Om jag varit social för länge känner jag ibland att jag på något sätt ”tappar bort” en del av kontakten till mig själv,och måste dra mig tillbaka i tystnaden för att återhämta mig, landa i mig själv igen och samla energi. Jag har blivit bättre på att mingla och kallprata men det tar mycket energi och blir oftast väldigt trött av det. Att vara introvert betyder ju inte att man är osocial eller blyg, det betyder bara att man behöver mer tid för sig själv än en extrovert person för att orka vara social. I dagens samhälle är det nog desto viktigare för oss introverta att få vår egentid eftersom allt snurrar på så snabbt och intrycken är oändliga. Det finns allt för mycket som dränerar och stjäl energi och man måste hitta sitt sätt att återhämta sig. Där du bor måste vara det ultimata paradiset för att ladda batterierna 🙂 Bara genom att betrakta dina trollbindande, vackra bilder gör mig lugnare till sinnes 🙂

    Reply
  44. Sandra

    Och detta är en av anledningarna till att jag älskar din blogg! Känner precis samma sak och har gjort det så länge jag kan minnas, kan ibland känna väldigt starkt att jag måste ändra mig och att det inte är okej att vara så här, för på nått sätt så blir det lätt att skämmas för det när ”alla andra” hela tiden är sådär supersociala.. men jag känner mer att jag vill inte.. orkar inte.. jag längtar bara hela tiden till att få komma hem, och vara mig själv och göra precis det jag vill göra och inte tänka på något annat. Det verkar också som att det är så himla ”fult” att vara ensam, som det alla fruktar allra mest, det finns såklart olika typer av ensamhet men överlag är det iallafall så jag trivs bäst.

    Reply
  45. Marlene

    Såå bra (be-)skrivet!
    Själv har jag blivit så medveten om mitt själv/ensamhetsbehov att jag nog måste tänka på det när jag söker jobb. Eller helst vill jag bli egenföretagare, tror faktiskt att det är många som är det också.
    Jag blir faktiskt aldrig blyg och är mycket ironisk (däremot kanske jag skulle vara försiktigare med det) så prat är aldrig nåt problem. Även om jag då och då går ut och tar luft (nä, jag röker inte) eller går på toa 🙂
    Nä, mitt problem består i att jag tycker att det är oerhört jobbigt att sova över hos folk och kanske än värre, att ha folk boende hos oss. Hade jag mycket pengar skulle det ju kunna lösas med hotell eller liknande, men tyvärr. Hur fan förklarar man detta utan att folk ska känna sig sårade??? Och jag är faktiskt så pass social att jag skulle vilja träffa dessa vänner. Men inte dygnet runt 😉
    Angående att uppleva saker ensam eller tillsammans så tycker jag att båda har sitt värde, men på olika sätt. Jag är ju gift också och vi behöver båda ensamtid, har förståelse för det. Skulle i och för sig vara lättare att ordna om vi hade en stuga 🙂

    Vad gäller användandet av orden själv/ ensam är det nog inte bara ett språkproblem utan också filosofisk och under utveckling.

    Stort tack för att du belyser detta, Jonna! Tror jag behövde skriva av mig också 🙂

    /Marlene

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack för att du delar med dig!! Kan verkligen känna igen det där i att sova över eller att ha folk som sover över. Kan också ha väldigt svårt för det, eftersom det då i princip aldrig blir någon ”paus”.
      Kram ♥

      Reply
  46. Fanny

    Det är många introverta personer som känner som du. Jag känner då igen mig i det mesta du beskriver. Hur många gånger har jag inte ”gått på toa” bara för att få vara ensam en stund. För min del har personlighetsteori, som exempelvis mbti (myers briggs type indicator), hjälpt mig mycket i att förstå hur pass olika vi fungerar på många plan och att det är okej. Inget är bättre eller sämre, vi är bara olika och jag har fått en mycket djupare förståelse för det. Dessutom behöver introverta processa information inom sig först, vilket gör att man kan verka lite trög då man inte svarar direkt. Egentligen försöker man bara förstå ordentligt.

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack för din kommentar!! Måste verkligen göra det där testen. Är någon annan som nämnt det också.
      Kram ♥

      Reply
      • Fanny L

        Det kan vara riktigt kul och givande 🙂 om du känner för det, ta några olika test och läs beskrivningar av flera ”typer”. Det ger liksom mest om man verkligen hittar rätt, och ett test är ju inte fool-proof precis. Det finns ju massor av teorier bakom (Carl Gustav Jung) om man vill nörda ned sig totalt (hehe kan ha gjort detta själv). Om jag fick gissa skulle jag tippa på att du är en ISFP eller INFP. Själv är jag en INFJ och det var så skönt att få veta att man inte är en bortbyting 🙂

        Reply
  47. Skorpan

    Men Jonna, riktigt ensam är du inte…..du har ju 2 underbara ordlösa men oersättliga pälsklingar i ditt liv.
    Men jag förstår hur du känner, jag är både själv och ensam.

    Reply
  48. Christine

    Tack Jonna för ett oerhört viktigt inlägg! Det berör säkert många som är i samma situation.
    Så fint du uttrycker vad många känner. Varför tillåts vi inte vara olika, alla ska vara lika,
    annars är det något fel på personen ifråga! Det största problemet är omgivningen, som
    har så svårt att förstå att det finns människor som känner för att vara ensam, t.o.m. nära
    släktingar kan inbilla sig att det är något fel. Det beror ju på okunskap, men det är ju mycket
    plågsamt för den som blir drabbad av dom här attityderna.

    Reply
  49. Sandra - Frihetsvindar

    Vacker text om att tycka om sig själv som en är. Och viktig text. Jag känner igen mig så enormt. Har också känt mig fel länge, ibland fortfarande. Men glädjen av att känna att mitt bästa sällskap är jag själv och att ha ett rikt inre liv är stor. Sån är jag. Och du. Och många fler <3

    Reply
  50. Marlene

    Jättefin text och jag förstar dig till 100%.

    Det jag ofta avundas dig är att du är sa orädd 🙂
    Jag önskar jag vagat ga runt själv i skogen pa natten (jag LÄNGTAR efter det) men jag är sa mörkrädd, fast jag självklart vet att det är farligare att ga runt i en stad. Jag är tom rädd när jag gar själv i skogen pa dagen, tror nagon galning ska hoppa fram typ. Jag kan inte riktigt njuta i sadana situationer. Är du aldrig rädd??

    Vilka fantastiska bilder!!

    Kram

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack ♥

      Nej jag är nästan adrig rädd när jag är i skogen. Det är i så fall om jag tror jag varit nära en björn eller något. Men skulle aldrig ens komma på tanken att jag skulle råka möta någon i skogen. Det har aldrig hänt. Jag är helt övertygad om att dessa galningar i så fall lurar i stan 🙂 Så försök tänk att skogen är en trygg plats. Det brukar jag tänka. Att den skyddar mig och vill mig väl.

      Kram på dig ♥

      Reply
  51. I wish

    Ensamhet är frihet ju! Nu kan jag inte låta bli längre, att kommentera på din blogg, haha 😛 Har låtit bli, men faktiskt gått och funderat på ett av inläggen jag läst, ett av dina mest kommenterade inlägg, det om ensamhet, har läst det flera gånger faktiskt. Varför?
    Det verkar ha blivit absolut nödvändigt att behöva försvara sin ensamhet, särskilt för bloggare som inte hela tiden strävar efter att utöka sin bekantskaps-krets och ”mingla”.
    Jag, som mest är en icke-bloggare, försvarar min ensamhet i tankarna, ofta, samtidigt som jag frågar mig själv varför det ska behövas? Men det är ju så, att man är människa, och matas hela tiden med den här ideala bilden av hur man som (mer eller mindre framgångsrik) människa ska vara. Som människa vill man passa in, även om man är en som föredrar ensamhet.
    Detta matande av input liknar hjärntvätt, och det är så tydligt att det finns en mall som är den man ska passa in sig i (vara social, lättsam och kvicktänkt med mera) men om den inte passar, alls, så kan man behöva påminna sig själv om vart man hör hemma, och det är ju i sitt eget skinn, det är en själv man måste kunna landa i. Nu börjar regnet knäppa mot mina rutor. Jag sitter vid ett fönster och skriver detta, blåsten viner utanför, mina hundar sover, katterna med, och jag har en fantastisk utsikt från min lägenhet. Personligen kan jag önska att jag, som du, bodde i ett hus långt ute i friheten – självsamheten skulle öka då, och med den välbefinnandet. Men, jag måste vara praktisk och realistisk, så jag gör min högt belägna lägenhet till mitt lilla enskilt belägna hus (i tankarna 🙂 ) , och om man tänker på ”rätt sätt” så kan man se till så att man blir riktigt ensam (och fri) även när man bor i lägenhet. Tack för din blogg, jag läser den när jag behöver landa i mig själv och påminna mig om vad som är viktigt här i livet.

    Reply
  52. Verena

    Tack för att du delar med dig, Jonna! Jag känner igen mig i nästan allt du skriver! Det är så skönt att läsa att det finns fler som jag! 😉 Jag har inte riktigt lärt mig att gilla den egenskapen hos mig än, säkert mycket för att folk uppfattar mig som konstig (tror jag). Jag ska definitivt spara det här inlägget och läsa det då och då, det hjälper mig verkligen att se att jag inte alls är konstig utan helt normal, bara inte som de flesta andra. 🙂

    Reply
  53. Bettan

    Tack för din fina text Jonna! Känner likadant men behöver då och då en påminnelse om att vi är flera som upplever livet på det här viset. Det kostar energi att försvara sin inställning inför andra men även inför mig själv när jag känner mig utanför och annorlunda.Det här inlägget kommer jag att spara för att läsa om och om igen.

    Reply
  54. Dick Scott

    Tack för att du beskriver din situation så bra. Jag känner igen mig helt i det du skriver och jag tror att det är en stor tillgång i livet att känna sin själ! Den största resa gör vi inom oss själva; det är inom oss själva vi skapar vår verklighet vare sig vi är medvetna om det eller inte. Att känna inspirationen flöda och utifrån den skapa något nytt är det finaste som finns; i detta berikar man både sig själv och sin omvärld. Att finna lugnet inom sig och förstå att varandet kommer före görandet är en utveckling i rätt riktning; att sluta jag allt utanför sig själv och förstå att det vi söker inom oss finner vi överallt.
    Vi är alla olika men jag tror att många längtar efter och skulle må bra av att hitta denna inre balans i sina liv.
    Ljus&Kärlek till dig Jonna och alla dina läsare med min dikt Starlight:

    Starlight

    Within our eyes there´s starlight

    Within our heart there´s eternal life

    Within our soul there´s freedom

    Within this moment

    Its all true

    DICK SCOTT© 2012

    Reply
  55. Hanna

    Ärligt och fint skrivet Jonna! Du är inte ensam om att tycka om att vara ensam! Fastän jag idag är en social människa som både sjunger och pratar på scen och i TV så känner jag igen allt du skriver, och speciellt detta med att göra kaffe samtidigt som man ska vara social haha.. om man är nervös. Och jag kan tillochmed bli nevös och få tunghäfta med min egen familj och nära vänner! Jag hakar upp mig vid vart man ska titta när man pratar med någon.. ögonbrynen, näsan, ögonen, vilket av ögonen? Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att se någon i ögonen. Där finns själen och det är svårt att stirra på den.

    Den enda personen jag är helt trygg med är min man. Vi låter varandra vara ensamma när vi behöver det, men det är underbart att dela de vackra stunderna i livet med någon som man är helt trygg med. Då blir det inte stopp i flödet, tvärtom. Eftersom vi är gifta så känns det som att vi är en och inte två. Vi har Jesus i centrum av vår relation så då är det lättare att förstå varandra, och man kommer ännu närmre varandra och på ett djupare och andligare plan. Jag bad för min man i flera år innan jag träffade honom. Gud gav mig precis vad jag behövde och det vill han välsigna alla med. 🙂 Ha en härlig dag! kram

    Reply
  56. Cornelia

    Min pappa satt bredvid mig i soffan när jag läste det här inlägget och undrade varför jag började le. Jag sa nästan lyriskt: för att jag läser ett så bra blogginlägg som jag känner igen mig i precis, jag hade kunnat skriva det själv och jag älskar att få läsa om folk som är precis likadan som jag och känner samma som jag. Så berättade jag lite av innehållet, om det där med att hellre äta god mat helt själv eller kolla på en bra film helt själv. Jag har kommit på mig med att varit på restaurang och inte ens känt vad maten smakade, eller kollat på en hel film utan att ha en aning om vad den handlade om – just för att jag inte kunnat slappna av och ta in sånna saker för att jag antingen bara känt närvaron av en annan människa eller varit för upptagen med samtalet. Pappa berättade för mig att han varit precis likadan genom sin uppväxt. Det visste jag iof redan då han många gånger fått hjälp mig och gett mig råd för att jag har känt mig dålig, misslyckad och nästan gråtit efter jag kommit hem från en fest eller bara umgåtts med många vänner samtidigt (där jag kanske inte jämnt alla så bra). Och det där med att jag helst bara vill vara tyst om inget kommer naturligt till mig!! Jag jobbar mycket på det där. Jag jobbar på att tycka det är okej att bara sitta tyst om man inte har något att säga. För det är det! Bli bekväm med tystnaden helt enkelt, men det är såå svårt ibland om man inte är i rätt sällskap.

    Kram Jonna och tack för att man får skratta när man läser din blogg och känna igen sig! 🙂

    Reply
    • Jonna Post author

      Åh men tack fina du för din kommentar. Så gulligt att du satt och log så att din pappa frågade varför 🙂
      Tack för att du delade med dig! Kramar ♥

      Reply
  57. Marit

    Åh Jonna! Vilket viktigt och angeläget ämne du tagit upp! I din text skriver du: ”ofta får jag frågan: känner du dig inte ensam?Det kanske jag gör, men i så fall älskar jag den känslan!” Där har du ju exakt beskrivit vad det hela handlar om, då jag läste den här meningen, och hela din text var det som om allting runtomkring mig stannade upp – det var som om poletten fallit ner för mig! Aldrig har jag läst någon skriva så här bra om hur det är att gilla sin ensamhet. Jag blev så glad, så glad, tårar kom i mina ögon, kände igen mig själv i det du skrev, det var som att få en bekräftelse på att jag är okej jag med! Hela mitt liv har jag fått höra att jag är för blyg, för tyst, borde ta mer plats, osv osv, jag har känt mig så fel och misslyckad. Men jag har trivts med att vara ensam, är väldigt påhittig och orädd då jag är ensam, har rest massor ensam ut i världen, men kan bli nästan illamående av att vara i en grupp människor där det krävs av mig att jag borde ta plats.
    TACK Jonna för den här texten, den räddande min dag!!

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh men tack fina du för att du skrev och delade med dig av dina tankar och känslor. Är glad att texten kunde vara till hjälp. Stå på dig!! Kramar ♥

      Reply
  58. e

    Ååh, jag är precis likadan! Kanske gillar att vara med vänner lite mer(liten grupp) men ensamhet är ändå bäst. De saker jag älskar kan jag bara göra bra om jag är själv. Se på film, aktivera hästen, vandra, lyssna på musik… Jag ser mycket som ingen annan ser och vill därför inte bli störd.
    Exempelvis när jag vandrade i norge i en vecka, halva första dagen gick jag med någon och jag kommer knappt ihåg någonting. Jag kommer däremot ihåg ALLT från den övriga tiden när jag gick ensam.

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack för din kommentar! Och jag förstår precis vad du menar med vandringen. Skulle nog känt likadant 🙂
      Kram på dig ! ♥

      Reply
  59. Jos

    Fråga till Jonnas filosofiska hörna

    Idag pratade jag med några ensamkommande flyktingbarn, tonårsgrabbar. Deras berättelser var mycket intressanta allihopa, för att inte säga tragiska. Jag fick frågan om Sverige var ett land fylld med ”ensamvargar”.

    – Hmm… Vad svarar man på sånt?

    De upplevde det som om de hade hamnat i ett tomt ingenmansland och önskade komma till en storstad med ett folkmyller. Ovana med den kulturella ödsligheten, kände sig otrygga. De ville helst få komma till en storstad.

    Med tanke på deras bakgrund, religion och den kultur de kommer ifrån jämförde jag det med mina erfarenheter från när jag körde söderut från Tromsö via norra Finland, in i Sverige till Karesuando och vidare söderut. Till Tromsö körde jag via Haparanda/Tornio och norrut så jag hade lite att jämföra med.

    Mitt bestående minne av den färden är att på den finska sidan var vägen i långt bättre skick och i de nordfinska småbyarna såg man folk var ute och gick, rastade hunden eller vad de nu gjorde. Medan på den svenska sidan var det genomgående stendött och vägen i märkbart sämre skick. Med ett enda undantag i en liten by utanför Karesuando där det myllrade av liv och Verkade finnas massor av barn. I efterhand har jag fått veta att i den lilla byn bor det laestadianer och det är vanligt med väldigt många barn i varje familj. Dvs en annan religion och livssyn.

    Kollision med självsamheten utan krockkudde? Javisst.

    Reply
  60. Lena Appel

    Så underbart du beskriver det, och så bra att det kommer fram olika sätt att vara. Det skapar ju utrymme för alla att få vara just så som man är, inget är fel eller rätt. Lycka till och tack/Lena Appel

    Reply
  61. Tobias

    Allt vi är, är vi på grund av vårt inre. Får vårt inre inte den plats den önskar så känner vi oss kvävda.

    Känner verkligen igen mig i varje ord som du skriver. Jag har också varit en ensamvarg hela mitt liv och folk tycker att man är konstig när man bara vill vara för sig själv medan alla andra springer runt och hittar på massa roliga sociala aktiviter. Det är som om den kreativa andan som finns inom en behöver få springa fritt och problemet när man är omkring andra är att man inte vågar släppa lös den. Det kan vara i något så enkelt som en liten film och när man ser filmen så vill man översätta den till sitt inre och drömma sig iväg till en plats där man kan tillåta sig själv att bara vara. Jag brukar tänka att en relation med någon är när man finner den personen där man kan tillåta sig att bara vara. Att man är ensam tillsammans.

    Men det är tur att det finns människor av alla sorter. Annars skulle världen vara en tråkig plats. Medan det finns många som vill vara ute och flänga så finns det andra som trivs bäst i sin ensamhet. Vad som är rätt eller fel kan bara avgöras av en själv.

    Reply
  62. Mimi

    Wow, jag gillar när jag kommer över texter, eller träffar personer som sätter ord på det jag själv upplever, men ooh så mycket bättre. Tack för att du finns och sprider vackra stunder till oss alla! Kram Mimi

    Reply
  63. Sheriilyn

    Har inte klickat in mig på din blogg sedan jag flyttade från Sverige, men just ikväll, när jag plötsligt hade överväldigats av en värdelöshetskänsla över att jag inte är tillräckligt social eller gör tillräckligt mycket, gjorde jag det av någon anledning och det första jag ser är detta inlägget. Behövde liksom höra det nu, att det är okej att vilja vara själv. <3

    Reply
  64. Jim

    Så fina ord om något som så många i dagens samhälle inte förstår. Tack Jonna för du vet förmedlar detta med vackra foton och en känsla som är utanför denna värld. Lev väl!

    Reply
  65. Fanny

    Jag är väldigt väldigt dålig på att sätta ord på vad jag menar ibland. Det är precis såhär jag känner som du har skrivit! Jag älskar att vara ensam. Jag gillar att umgås med folk, men lite lagom mycket. Är väldigt mycket själv, och trivs jättebra med de. Jag tillsammans med mina djur runt omkring så är jag lycklig 🙂

    Reply
  66. Ellinor

    Helt klockrent skrivet. Känner igen mig på flera punkter. Du är en så bra förebild och jag vill tacka dig från djupet av mitt hjärta. Brukar aldrig kommentera men det känns bara som att jag måste göra det nu. T A C K <3

    Reply
  67. Martina

    det är underbart att upptäcka sin inre värld:) och att uppleva den:) vi är ju aldrig ensamma allt har ett medvetande, allt.
    Kram

    Reply
  68. Caroline

    I feel you, sister! Jag har också ett stort behov av att få vara ”självsam” och bara få vara i min egen värld för ett tag. Där har jag sällan tråkigt, utan hämtar energi och njuter 🙂 Har sedan jag var yngre varit medveten om att det här är mitt sätt att tanka energi. Dock bejakade jag inte den sidan av mig själv under en lång period i livet, utan trodde att jag var ”tvungen” att passa in i den extroverta karusell som till stor del är vår samhällsnorm idag. Idag omfamnar jag min introverta sida och njuter till fullo av att göra saker på egen hand 🙂 En bok som fick mig att hitta tillbaka till mig själv och återigen förstå hur jag fungerar, är Linus Jonkmans ”Introvert – den tysta revolutionen”. Är också sugen på Susan Cains bok, som jag såg att någon hade tipsat om. Så tips tips! Tusen tack för att du delar med dig av dina magiska bilder och vackra ord.

    Reply
  69. Josef S

    Hej Jonna!
    Underbart med någon som vågar ta upp sånna här ämnen publikt och med sådan självsäkerhet. Fullständigt tokgillar allt du skriver, din blogg är en rogivande oas att landa i när man behöver energi, inspiration eller behöver känna igen sig.

    Andelen högsensitiva (introverta) människor, som biologiskt blir överstimulerade lättare då man är känsligare för intryck och därmed ofta föredrar ensamhet är mycket större än man tror, enligt författaren Susan Cain är det mellan en tredjedel till hälften av befolkningen som är det (!). Även jag vill rekommendera hennes bok ”Quet – The power of introverts in a world that cant stop talking” till både dig och alla andra likasinnade här. Den fick mig att må så mycket bättre över den personlighetstyp jag är och förstå hur jag fungerar och varför, och är inse att det inte är något fel på mig. Samhället har liksom skönhetsideal även personlighetsideal (att man ska vara extrovert, social, framåtgående) och båda idealen är lika fel. Båda personlighetstyperna behövs. Titta även gärna på hennes grymma och inspirerande TED-Talk:
    http://www.ted.com/talks/susan_cain_the_power_of_introverts?language=sv

    Själv bor jag i Göteborgs storstadsmyller och arbetar i öppet stökigt kontorslandskap vilket jag insett för längesedan är helt fel för någon som mig. Känner mig konstant kvävd och tömd på energi. Vill ut till det tysta. Få mer njutsam ensamhet. Bli egenföretagare. Bara njuta av det enkla. Det är rikedom för mig. Ditt skrivande ger mig inspiration och kraft att sträva efter att nå dit. Tack ska du ha och fortsätt med allt du gör!

    Reply
  70. Sara

    Hej Jonna! Efter en lång tids uppehåll från din blogg, minns jag nu varför jag tyckte så mycket om den! Den ger massor av inspiration och ett nytt perspektiv på tillvaron. Förstår och känner igen mig så mycket i dina ord om ensamhet. Kram!

    Reply
  71. elise

    ääälskar detta inlägget! SÅ välbehövt.
    är, liksom du, mycket introvert. extremt introvert, skulle jag t.o.m sträcka det till.
    älskar att vara själv, får så mycket energi och kraft av det, och blir alldeles, alldeles utmattad av att vara med människor. orkar max en social grej i veckan, har jag insett med åren.
    börjar mer och mer acceptera hur jag fungerar, istället för att försöka jobba emot det. men det är ju som du säger, ett sådant samhället vi lever i, där det som hyllas är att vara social, omringad av vänner hela tiden, att bjuda in folk till sitt hem jämt och ständigt. så mysigt det var att läsa detta inlägg, tack ska du ha <3
    http://singmyspring.blogspot.se/

    Reply
  72. Tove

    Jag kan känna igen mig i mycket av det du skriver, men för mig går det väldigt mycket upp och ner. Jag tycker om att umgås med mycket människor, men ibland känner jag en enorm press att hinna träffa alla precis hela tiden och vara tillgänglig. När jag är i nya sociala situationer blir jag lätt väldigt stel och tyst, trots att mina nära vänner känner mig som en högljudd skojare. Då gör jag precis som du – går iväg på toaletten flera gånger för att samla mig.

    Reply
  73. Pingback: om att vilja vara ensam. | yoga ♥ löpning

  74. Jos

    Läste i Svd en artikel om vikten av självsamhet. Tål funderas över. Stämmer det? Jonna får rikligt av sociala kontakter via sin blogg, skrivande och skapande. Ett fint driv. 🙂

    Ute i storstadens nöjesfält diskuteras det minst lika mycket som här i tråden om det Jonna beskriver så väl om alla intressanta kvinnors toalettbesök för hämta luft. Plötsligt försvinner de innan hipstern har hunnit tänka.
    – Äsch, hon har bara gått på toa för att göra en toilet-selfie fattar’u väl…

    I folkvimlet kan det sedan bli svårt att få syn på henne igen, för att inte säga omöjligt. (Ungefär som försöka gå på Göteborgs bokmässa utan bli utmattad).

    Vad är en kvinnlig hipster?

    Reply
  75. Anette

    Tack för ett fint och viktigt inlägg Jonna! Jag är själv en till största delen introvert person och känner igen mig i mycket av det som du och många andra skriver. Också i det där med att känna sig konstig och fel, tyvärr. Så sorgligt att det är så mångas upplevelse! Det visar hur stark den extroverta normen är i samhället. Inte minst i arbetslivet, känner jag. Det räcker ju att läsa platsannonser och vilka egenskaper som efterfrågas där. Inte är det de introverta människorna man söker… trots att en blandning av personligheter väl är det bästa för de flesta arbetsplatser. Kanske blir det en ändring nu när det talas mer om introverta. Man kan alltid hoppas! Det är i alla fall fantastiskt att du har funnit din plats i livet, en plats där du kan vara den du är och försörja dig på det som passar din personlighet bäst! Själv söker jag fortfarande… men hoppas att jag också ska hitta rätt så småningom.

    Förresten, det där att inte kunna prata och göra fika samtidigt… precis så är det för mig också! Antingen lyssnar jag på personen och dukar fram helt fel saker eller så fokuserar jag på fikafixandet och tappar tråden i vad den andre pratar om… Och jag behöver inte vara nervös alls, från början så att säga – men jag BLIR nervös av det, haha. Skönt att jag är i gott sällskap i alla fall! ; )

    Reply
  76. Lea Wall

    Känner verkligen ingen mig… Har äntligen lärt mig landa i det, viljan att vara ifred. Kan bli överdrivet utåt ibland fast det ekar oftast lite falskt i mig då…

    Otroligt fin och passande bild den där vid vattnet! Känslan av kreativitet och den där fria sprudlande glädjekänslan…

    Reply
  77. M

    Hej!
    Jag känner igen mig i precis allt du skriver! Så skönt att det finns flera. Jag undrar hur du känner inför oväntade och spontana besök? För mig är det viktigt att få bestämma över min egen tid. Umgås gärna men det är som att jag måste ha ”ställt in mig” på att nu ska jag umgås. Är jag i ett annat mood, exempelvis ”nu ska jag drälla runt hemma och bara njuta sv lugnet” så kan det störa mig så fruktansvärt att behöva bli social helt plötsligt. Det händer att jag inte öppnar när det ringer på dörren?

    Reply
  78. Greta

    Känner igen mig så mycket.

    Och det där med att svara tillbaka lite ironiskt lär man sig kanske med åren.

    Kram

    Reply
  79. Hanna

    Wow! Tycker om din blogg mer och mer för varje inlägg. Så härligt och fint skrivet. Jag tror absolut så många känner igen sig i dina ord, inklusive mig själv. Dina bilder är också helt fantastiska. Tycker verkligen om den första och den sista, så talande. (Så häftigt också att man uppfattar bilderna utifrån sina egna erfarenheter). Keep on rocking!

    Reply
  80. Ulf

    Känner igen mig i det du skriver. Jag gillar att åka bil ensammen, i jobbet brukar det bli turer på 3-4 timmar, stänger av radion så jag kan vara ifred med mina tankar. Jag gillar att vara i naturen ensammen, ingen som pratar sönder upplevelsen (hunden pratar inte). Om jag sitter på fjället och lagar mat på mitt Trangiakök är jag inte ensammen men att äta mat på en restaurang ensammen är inte kul, då är det verkligen påtagligt hur ensammen man är. Äter hellre en hamburgare stående utanför kiosken än att gå på restaurang… och att gå på bio är otänkbart.

    Reply
  81. Emma

    Tycker det är spännande att så många skriver är de känner igen sig. Jag också. Lite roligt med tanke på att texten handlar om att vara själv men genom allas kommentarer blir det ändå en homogen grupp som ju inte längre är ensamma om att tycka om att vara ensam.

    Reply
  82. Emmy

    Hej Jonna! Vilken inspiration att få se filmerna på Edit om dig och ditt liv med naturen omkring dig. Det är så fint att du går din egen väg och väljer det som gör dig lycklig i livet. Det är så tråkigt med mönster som kan finnas om hur man borde leva, för det finns ju ingen annan än vi själva som vet var vi mår bra och vad vi mår bra av. Därför tycker jag att det är så viktigt att du skriver om detta, och att det inte är något som helst fel med att välja samt älska ensamhet. Att vilja vara självständig och njuta av naturen och livet på egen hand. Jag förstår precis vad du menar av att känna sig mer ensam i en stad och myller av människor som man aldrig får kontakt med. Så skönt också att få komma bort från krav och press som man finnas och ligga som en tyngd över en. Tack för vackra bilder och dina viktiga ord.

    Reply
  83. Sandra.

    Kände igen mig själv i typ varenda ord du skrev. Känns alltid skönt att veta att jag inte är ensam om att känna så. Som du ju beskriver så förväntas man vara social idag och alla extroverta egenskaper lyfts fram i tex jobbannonser. Inte så konstigt att man börjar tro att det är något fel på en! Som jag trodde, tills för bara några år sedan, då jag just fick höra om de begreppen, extrovert och introvert. Då förstod jag mig på mig själv lite bättre. Det kändes skönt. Och jag tycker det därför är väldigt bra att du lyfter upp detta, så att fler som känner så kan komma att acceptera sig själva:) Men jag önskar att samhället i stort också skulle kunna se alla de fördelar med oss, istället för att ifrågasätta och ställa orimliga krav av hur vi borde vara…

    Tack för en så fin blogg!

    Reply
  84. Marie

    Tack för du delar dina tankar om ensamhet.
    Varför måste man jämt förklara sig?
    Behöver de som gillar att vara sociala förklara sig?
    Jättebra inlägg !

    Reply
  85. Helena Enqvist

    Tack för ett fint inlägg. Ett inlägg som träffade mig djupt. Jag känner igen så mycket som du skriver. Så här är jag ju jag i mångt och mycket och inser att jag faktiskt inte är ensam. Jag har ett arbete som kräver att jag är social, jag måste kunna kallprata, träffa människor, prata i telefon och vara den som leder möten. I bland dränerar det mig på energi så pass mycket att jag mentalt trött när jag kommer hem. Jag svarar sällan i telefon privat, jag blir nervös när jag ska på tillställningar och måste mingla. Precis som du och många andra av de som kommenterat drar jag mig undan på toaletten för att ladda. Får en respit.
    Jag känner också igen känslan av att vara mer ensam när jag har grannar och bor i stan. När jag får vara i min stuga mår jag som bäst även om jagär där med min sambo och min dotter. För jag gillar min ensamhet och lider inte av att ha ett stort socialt nätverk.
    Min nuvarande sambo är lika mig, kanske ännu mer introvert. Det fungerar riktigt bra, vi har något gemensamt och kan vara ensamma tillsammans utan att det är särskilt konstigt. Svårt att förklara.
    Tack ännu en gång för ett fint inlägg och för din blogg! Jag kommer att återkomma.

    Reply
  86. Hasse

    Jag håller med dig! Det syns ju även på mängden kommentarer att vi inte är ensamma om att ha ett stort behov av ”självsamhet”. Mycket bra skrivet.

    Starkt gjort också att flytta från Gbg på det sätt du gjort. Häftigt! Inte utan att jag blir lite avundsjuk. 🙂
    Ha de gott!

    Reply
  87. Lindan

    Vad SKÖNT att det är fler än jag som känner så. Det var en väldigt fin och träffande beskrivning! Liksom du känner jag ofta att jag ”går miste om lite av upplevelsen” om det är fler än jag närvarande. Av någon anledning sysselsätter sig min hjärna då mer av att ”känna in” vad de andra känner eller upplever..
    Jag ÄLSKAR ensamheten,eller som du skrev SJÄLVSAMHETEN (mycket bättre ord!! 🙂 ), och där finner jag min frid o min energi. Även jag ser denna egenskap som en tillgång! Det måste ju vara jätte jobbigt att inte kunna vara ensam, att ständigt få panik (som en del av mina vänner) om man måste vara ensam ett par minuter….
    Jag har kommit underfund med att jag nog är vad vissa kallar för en ”HSP-person” (läste en bok om det, och det var som om boken skrivits om mig!!?). Det står för ”highly sensitive person”. Och denna egenskap kan ibland göra att det är jobbigt med alla stämningar o känslolägen som ständigt har fritt flöde in i en. Jag gissar att även du har lite drag åt det hållet (om man nu ska hålla på o kategorisera människor…? Tycker mest du verkar vara en helt FANTASTISK ”Jonnian”.
    STOR KRAM/från en Lindian 🙂

    Reply
  88. Erika

    Jag tror jag hittat min nya favoritblogg! Jag känner igen mig så väl i vartenda ord du skriver här, jag är precis likadan (introvert). Så härligt att veta att det finns fler där ute.

    Reply
  89. Jenny

    Hej! Jag har precis hittat din blogg och råkade komma in på den här texten… blev så glad för den beskriver precis hur jag fungerar 🙂 Tack för att du bloggar och skriver så fint!! Tycker också om naturen, där hämtar jag energi när det behövs 🙂 Kram!!

    Reply
  90. Lars Granat

    Va skönt o höra att de finns fler än jag. Hade varit skönt o läst de här för länge sen har varit många dagar med ont imagen för just de här. De där med toalett besök för att rensa hjärnan förekommer ofta , hjärnan liksom stänger av med alla intryck , ljud , man ska va bra o kvick o konversera mm, tillslut hör jag inte va folk säger. Behöver alltid ensamdagar för att fungera.
    Tack för en bra blogg den behövde jag

    Reply
  91. Naturvän

    Ciao Jonna, fina bilder som kanske speglar dina känslor av glädje och reflektion i olika miljöer, där det verkar att du kan få positivt energi och inspiration med en blom, vid vattnet och i en tallskog. Intressant ur ditt perspektiv om hur du känns om s.k. ”Ensamhet”. Ensamheten är ofta relaterat med enbart koppling till ”människa” eller längtar om någon gemenskap med andra ”människor”. Jag är övertygat om att de flesta inte används alla deras sinne och inte reflekterar om att begreppet ”ensamheten” är mycket abstrakt och social konstruerad. Man behöver bara öppna våra sinnen, där vi kan uppleva miljontals nyanser och levande varelser in i orörda skogar och i orörda fjällvärlden. Det behövs bara krama ett gammalt träd, lyssna på melodiska koltrastar, beundrar en elegant- omsorgsfull älghona med sina ungar eller får syn på en vacker räv medan man vilar i en otrampad skog. Om man upplever dessa genuina och enklare glädjande tillvaron, då bli svårt att tala om något ”ensamhet”, man bör tala i ställe om samspelet i denna väldiga inspirerande naturorkester. Lägerelden ute i fjället med syn på de vacker vitavidder i en magisk solnedgång. Här vid elden behövs inga ord för att visa samhörighet, gemenskap och inre kontakt. Detta tysta lyssnande till elden med magiska naturen omkring mig skapar inte bara en s.k. ”naturupplevelse” som utgör grunden för genuin livslust och glädje, helheten fördjupas mitt positiva förhållande till naturen och dem som vandrar med mig blir en del av detta natursamspel där ingenting är värdefullare än något annat. Jag lyssnar till naturen och hör min egen röst.

    Reply
  92. Elisabeth Labbaci

    Jag älskar det här inlägget, Jonna. Det är så fantastiskt fint och tillåtande och det öppnar upp för alla oss som älskar ensamheten att få vara just så som vi är. Därför är det också ett väldigt viktigt inlägg. Tack.

    Reply
  93. Pingback: Elisabeth Labbaci – Perversa förälskelser

  94. Pingback: Ensam är stark – lugnochfin

  95. Pingback: Trött hela tiden? 7 saker att vila ifrån - Viloserien #5

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.