Solsken i själen

Allting känns lite overkligt just nu. Bara det att inte behöva sätta på sig långkalsonger på morgonen längre. Att kunna kliva upp ur sängen utan att behöva stoppa fötterna i tjocka sockor det första man gör. Eller att kliva ut genom ytterdörren ytan jacka och mötas av en varm, mjuk vind.
Jag hänger inte med riktigt. Det var som om vi gick från vinter till sommar på en enda vecka. Igår hade vi varmast i Sverige här. 28 grader i skuggan! Efter den här långa, långa vintern känns det så obeskrivligt underbart att riktigt få överösas med sol och värme. Jag njuter av varenda sekund. Precis som björklöven känns det som jag också äntligen får slå ut mina blad.
Jag har försökt vara ute så mycket som möjligt dessa dagar. Idag vid lunchtid gick jag upp till den där vackra gamla bryggstugan som finns alldeles intill huset jag hyr som jag har som studio. Det är ett så vackert läge med fin utsikt. Och jag har alltid älskat att sitta på trappor intill hus. Jag har själv alltid önskat att bo i ett hus med en sådan trappa. Eller ”bro” som man säger här uppe.
När jag nyss hade flyttat hit tog det ett tag för mig att förstå att ”bro” betydde just farstukvist/trapp. Minns när jag frågade min gammelmorbror Tage om något och han svarade ”Den ligger på bron”. Jag kunde för allt i världen inte förstå vilken bro han menade. Tills jag lärde mig vad det betydde.

Att ta en kopp kaffe ute på bron, det är något speciellt det.
Jag hade såklart glömt mina kameragrejer och stativ, så jag bar upp en stol så att jag kunde ta bilden ovan. Ibland får man ta det man har 🙂
Igår fick jag den här vackra boken i posten, Vandra, som är skriver av min kära vän och vandringskamrat Angeliqa Mejstedt. Ni som läst bloggen länge vet ju att vi bland annat vandrade längs kungsleden tillsammans för några år sedan. Hon driver Sveriges största blogg om vandring, Vandringsbloggen.se och har nu gett ut sin alldeles egen bok som handlar om just vandring och ALLT man behöver veta och lite till. Rekommenderar starkt den här boken för er som är intresserade av vandring.
För mig kom den i helt rätt tid, då jag och Johan faktiskt ska iväg på en fjällvandring till sommaren.

Ni kan köpa den HÄR!
Jag blev så innerligt glad, och rörd när jag såg den här boken.
Jag minns när jag och Angeliqa träffades första gången. Vi båda var liksom bara i början på våra egna vandringar genom livet. Vi gjorde helt olika saker, men vi delade samma dröm om att kunna leva fullt ut på vår kreativitet och på det vi älskade att göra allra mest. Och vi delade också samma kärlek till naturen. Och dessutom fick vi dela stunder av blod, svett och tårar längs den långa vandringen över fjällen. Hon lånade ut skavsårsplåster och bandage till mig och hon stod ut alla nätter när vi delade tält och jag hade fått någon slags influensa och hostade nätterna i ända. Och när blodsockernivån var som lägst plockade hon fram en chokladkaka. Det är en äkta vandringsvän det! ♥

Och nu flera år senare, så inspirerar hon så otroligt många människor till att ge sig ut i vår vackra natur och vandra och få upplevelser och minnen för livet. Det är så himla fint. Och den här boken är verkligen ett bevis på hennes starka viljekraft och hennes mod att följa sin egen väg. Sådant inspirerar mig så galet mycket.
Jag fick en härlig lunchrast ute i solen, med boken och en kopp kaffe. Och sen, visst är det någon speciellt med doften av gammalt trä som värms upp av solen? Det väcker så otroligt mycket minnen i mig. Minnen från Grundtjärn, när jag var liten.
Och titta så grönt och vackert det börjar bli överallt! Åhhh…det känns som ögonen mår bra av att titta på alla färgerna.
Nu är det inte långt kvar tills min älskade Stjärna ska få komma på de gröna betesängarna i Grundtjärn. Jag var där här om kvällen för att försöka sätta på henne en koskälla. Jag har en jättefin koskälla som är över 100 år gammal och som sitter i ett riktigt rejält läderband. Jag smörjde upp det och det såg nästan ut som nytt. Den skällan tänkte jag att Stjärna skulle få.
Och man ska tydligen sätta på skällorna en stund innan de släpps, så de hinner vänja sig med ljuden.

Haha, det var dock lättare sagt än gjort att få på henne koskällan.
Hon var väldigt misstänksam mot den och så fort jag försökte sätta på den så backade hon. Det är inte lätt det där. Så Frida ska hjälpa mig någon dag nu. Stjärna fick i alla fall lukta lite på den och bekanta sig, så förhoppningsvis blir det lättare vid nästa försök 🙂

Nu ska jag in till Örnsköldsvik för att hämta upp min fina Johan, vars bil gick sönder idag och måste in på verkstad. Dessa bilar alltså! Tur vi har två 🙂

Hoppas ni har en superfin onsdag! KRAM på er! ♥

Stunder av lycka

Hej på er!

Åh äntligen har jag tid över att sätta mig ned och skriva lite. Sista två veckorna har varit så otroligt intensiva, det är därför det har varit lite glest med blogginlägg här. Samtidigt så har det varit så otroligt vackert ute nu när våren kommit, så jag har bubblat av inspiration och känt att jag vill dela och visa så mycket. Men ibland räcker tiden inte riktigt till. Idag hade jag en deadline på ett stort jobb som skulle in (ni vet det där filmprojektet jag jobbat med) och det var en enorm lättnad i natt när jag blev klar och skickade in allt. Nu kan livet återgå lite till det vanliga igen, och ibland är det väldigt skönt.

Förra veckan var så häftig på något vis. Varje dag var ett litet äventyr. Mycket jobb och många tidiga morgnar och mycket jagande efter ljus och vackra ställen. Men åh så många fina minnen förra veckan gav både mig och Johan. Ja, Johan var ledig hela förra veckan. Egentligen på grund av en jobbig händelse som jag tyvärr inte kan berätta mer om precis just nu. Men vi valde att göra något positivt av det hela istället och begav oss bland annat iväg på en liten spontan resa till vackra Saxnäs!
Det var första gången som jag och Johan åkte till fjällen tillsammans. Det kändes så underbart att äntligen få visa honom några av mina absoluta favoritställen på jorden, och att få uppleva dom med honom vid min sida. Han blev lika förälskad i platserna kring Saxnäs som jag själv är.
Som alltid när jag är i Saxnäs bor jag jag på vackra Marsfjäll Mountain Lodge. Har ni varit där någon gång? Jag känner ägaren Ingela sen tidigare, och hon måste vara en av de mest underbara människorna på jorden. Så glad och så otroligt trevlig!! Jag känner mig alltid så välkommen, trots att jag ALLTID kommer hit när det är lågsäsong haha. Men det passar mig perfekt. Jag gillar lugnet.
Och nu fick vi ett så himla fint rum med underbar utsikt över bergen. Utsikten och värmen gjorde att både jag och Johan fick känslan av att vi var utomlands.
Mysiga Marsfjäll Mountain Lodge.
Första dagen i Saxnäs ägnade vi hela kvällen åt att åka runt till olika vackra platser så att jag kunde fota och filma till filmprojektet. Det var så otroligt vackert överallt att det nästan tog andan ur mig. Här är vägen mot Marsliden.
Vackraste solnedgången jag sett på länge.
Jag och Johan stannade till några timmar vid den här platsen där det även fanns en grillplats och ett vindskydd. Vi grillade mat och kokade kaffe över elden samtidigt som vi tittade ut över de vackra, storslagna vyerna. Det kändes nästan som att vi befann oss i en vacker film.
Den här känslan. Ren och skär lycka ♥
När vi kom tillbaks till hotellet vid midnatt lyste himlen fortfarande upp av solen. Finns det något vackrare än det nordiska nattljuset? Som jag saknat det. Nu har vi den där vackra tiden framför oss ♥
Utsikten från balkongen. Det är något väldigt speciellt med snötäckta fjäll i vårens nattljus.
Nästan morgon utanför lodgen. Vi drack kaffe och gjorde oss redo för ännu en härlig dag ute. Dock skulle vi åka hemåt senare på eftermiddagen. Hade jag inte haft så ont om tid skulle vi nog stannat minst en natt till. Eller kanske köpa en fjällstuga vid sjön? Vi drömde stort och utan gränser när vi körde omkring bland de vackra platserna.
Vid den här platsen intill forsen stannade vi i flera timmar. Det var nog den bästa dagen på hela det här året. Allt var liksom perfekt. Omgivningen, värmen och ljudet av den lekande forsen och vyerna som omgav oss. Johan, solen, dofterna. Friheten.
Vi drack kaffe i våra vackra kåsor som vi köpte på vägen upp till Saxnäs i Vilhelmina på Risfjells sameslöjd. Jag har alltid velat ha en riktig kåsa i trä. Visst är de vackra? Och det kändes ännu mer speciellt eftersom vi även träffade och fick en trevlig pratstund med Sven-Åke Risfjell som gjort dessa vackra hantverk. De här kåsorna hoppas jag vi kan ha med oss på alla våra framtida fjällvandringar. Och i dom ska vi många, många gånger framöver få dricka rent vatten från en dansande fjällbäck.
Innan vi åkte hemåt passade vi på att ta årets första dopp! Det var nog inte många grader i vattnet, för det kändes likadant som när vi badade isvak förra året. Men det var så fantastiskt uppfriskande! Jag har länge längtat efter att bada riktigt kallt. Det blir lite som att rena sig på något vis. Känslan efteråt går liksom inte att beskriva. Har ni badat något i år än?

Hoppas ni har en fantastiskt fin måndag! KRAM på er! ♥

En morgon vid Norra Berget till tonerna av nyckelharpa

Hej på er kära ni!

Igår var jag och Johan iväg på en liten resa till Sundsvall, som ligger ca 18 mil härifrån. Ni minns ju kanske att jag förra veckan skulle iväg till Stockholm för att spela in scener med en musiker till ett filmprojekt som jag håller på med, men där allt liksom tycktes gå fel. Det slutade ju med att flyget blev försenat och jag inte kunde åka, men att det ändå kändes som om det fanns någon mening med det.
Dagen efter hörde min kompis Arvid av sig och tipsade om en kompis till honom som spelar nyckelharpa (för det var helt enkelt nyckelharpa jag behövde till den här filmen) och som inte bodde allt för långt bort.

Jag blev såklart jätteglad för tipset och kontaktade honom med en gång. Det visade sig vara Niklas Roswall, som bland annat är riksspelman och Världsmästare på nyckelharpa (!!!). Han har också vunnit ”Årets grupp” med hans grupp Ahlberg, Ek och Roswall på Folk & Världsmusikgalan. Jag tänkte att han säkert inte hade tid över för detta, men han tyckte mitt filmprojekt lät jättekul och hade tid nu på måndag att medverka med lite nyckelharpa till filmen. Jag blev SÅ glad och lättad. Jag kunde inte förstå att jag hade sådan tur!
Tidigt på måndag morgon befann vi oss på Sundsvalls allra vackraste plats, fäbodvallen på Norra Berget. Vi spenderade först lite tid med att gå runt och titta och klura ut hur vi skulle göra detta på bästa sätt. Både att få det bästa ljudet, och de bästa scenerna visuellt.
Norra Berget är så fantastiskt vackert. Allting liksom stämde. De gamla timmerhsuen, de stora granarna och gärdsgårdarna.
Ni kanske minns den här bilden, som jag tog förra vintern här på Norra Berget. Har faktiskt bara varit här en gång tidigare, och det var då. Så det var roligt att se platsen nu på våren.
Varken jag eller Johan har hört nyckelharpa live innan. Jag visste såklart redan att det är bland det vackraste instrument jag vet, men att höra det i verkligheten är så mycket mer, på alla sätt.
Man liksom känner ljuden i hela kroppen.
När vi var på plats där vi skulle spela in ljudet och jag började ta fram mina grejer, så satte sig Niklas och började spela på nyckelharpan.
Både jag och Johan vart helt stumma av förundran. Det var nästan jobbigt att lyssna, för en del av mig ville bara gråta för att det var så vackert. Ljudet…känslan, akustiken. Och så omgivningen, med de gamla fäbodarna och fåglarnas sång som vävdes in i tonerna. Det var som att plötsligt få lyssna till den vackraste livekonsert man kan tänka sig. Både jag och Johan vart alldeles rörda så vi nästan inte kunde prata efteråt.
Nåt i den stilen, blir det bra tror du?” sa Niklas.
Ja herregud, det var en av de starkaste musikupplevelser jag någonsin haft.
Tycker inte ni också att nyckelharpa är så otroligt vackert till utseendet? Det är som ett enda stort konstverk. Kan inte låta bli att förundras över hur någon en gång i tiden kom på att tillverka en nyckelharpa. Det ser så avancerat ut. Och nu har jag såklart börjat drömma om att skaffa mig en egen nyckelharpa. Skulle vilja lära mig litegrann. Vilken lycka att kunna komponera ihop egna små, enkla melodier. Lite som med dragspelet. Vilken känsla att sitta med en nyckelharpa vid en spegelblank sjö en stilla sommarkväll.
Såhär glad var jag när alla scenerna var klara! Jag har aldrig förut gjort ett sådant här filmprojekt där det blir lite som att göra en musikvideo. Klurade länge på hur man bäst skulle få till det med ljudet och olika scener med olika vinklar. Men det kändes som om det blev bra tillslut!
Innan vi åkte hem fick vi med oss två skivor. Bland annat hans senaste skiva ”Till dans” med massor av underbar musik att dansa till. Kolla gärna in deras hemsida om ni är intresserade av musiken.
Ni kan också hitta Niklas Roswall på hans officiella Facebooksida och på Instagram.
Jag ser så mycket fram emot att få klart den här lilla filmen så att jag får visa er resultatet av den vackra morgonen vid Norra Berget. Nu blir det fortsatt jobb med filmprojektet resten av veckan, och det innebär några fler spännande äventyr. Mer om det inom kort 🙂

Hoppas ni haft en underbar start på den här veckan! Så hörs vi snart.
Stor kram på er allihopa ♥

Lätt som vinden

Godkväll på er!

Tack för alla fina tips och råd som ni kom med på inlägget igår om min otur med resan till Stockholm. Jag kan säga att det löste sig hur bra som helst idag, och jag fick tag på en fantastiskt duktig musiker i närområdet. Är så väldigt tacksam för det! Men jag kände igår när jag gick och la mig att allt skulle lösa sig idag, trots att jag inte visste hur. Men ni vet ibland när man tappat bort något, kanske ett par nycklar eller telefonen, och man borde bli jätteorolig, men på något märkligt vis så är man helt kolugn och liksom känner på sig att det kommer att lösa sig. Det är så häftigt det där tycker jag. Som om man innerst inne redan vet allt som kommer hända.

Vill förresten passa på att tipsa om ett otroligt fint reportage om mig som Linda Tengvall skrivit för nätmagasinet DAGG, som är en nättidning som hon själv startade och som fokuserar mer på hållbar livsstil än konsumtion, och mer på äkthet och genuinitet än yta. Har saknat ett sådant magasin. Blir så glad i hjärtat när jag ser alla inspirerande reportage. Om jag känner er rätt, mina kära följare, så tror jag att många av er också skulle tycka att det finns mycket intressant och inspirerande läsning där. Så gå gärna in och kika! ♥
Ikväll kändes det nästan lite overkligt ute. Det var den där första riktiga vårkvällen. Snön hade smält bort tillräckligt så att jag för första gången kunde springa fritt över ängen. Den känslan går inte att beskriva. Som om jag suttit fast i bojor i över ett halvår och äntligen kunde gå fri. Jag kände mig lätt som vinden.
Och att sitta där igen på min ”vårsten” som jag gör varje år, det var en lättnad. Vi klarade oss igenom ännu en vinter. Och nu kommer den vackraste belöningen man kan tänka sig.
En vår.
Ängar utan snö. Såhär i början på våren så får jag alltid en lust att springa så fort jag ser öppna ytor.
Isen ligger fortfarande kvar, men jag tror inte det är så länge till innan den sjunker.
Grundtjärn från ovan. Tänk vad lite det är kvar av vintern nu. Jag som trodde att snön nästan skulle ligga kvar till början av juni med tanke på de stora mängder som kom i vintras.
Jag skulle filma ljudet av fotsteg i snön men som många, många gånger den här våren så fylls stövlarna med snö så fort man tar ett steg i snön. Där den väl ligger kvar är den väldigt djup på många platser. Så märkligt att det kan bli så. Som om jorden har varma och kalla jordplättar överallt.
Tänk att det börjar nu. Årets underbaraste tid. Maj och juni. Om jag var tvungen att stanna tiden skulle jag göra det under denna tiden på året. Om ni var tvungna att stanna tiden, vilken månad skulle det då va?

Hoppas att ni får en underbar helg kära ni! KRAM på er ♥

När saker och ting inte blir som man tänkt

Brukar ni försöka läsa av ”tecken” i vardagen? Alltså att ni brukar känna efter om ni är på rätt väg eller inte? Ibland tycker jag nästan det är lite otäckt hur många saker som en efter en kan visa sig t.ex gå fel eller rätt, för att liksom valla en fram till rätt väg. Jag tror stenhårt på det, att om man är uppmärksam så går det att få någon slags vägledning. Lite som att lyssna till sin magkänsla eller sin intuition.

Idag hände en sådan där grej som från första sekund kändes som en enda stark motvind och som också slutade i att jag lyssnade på magkänslan och bara vände på klacken och tänkte ”nu räcker det, jag är inte rätt just nu”. Och i samma sekund som jag bestämde mig för att ändra plan så kändes det liksom i kroppen hur något ”lättade”. Detta låter kanske jättekonstigt för vissa, men jag tror också att många av er känner igen er.

Jag skulle egentligen åkt till Stockholm idag över dagen för att göra en liten filminspelning. För att göra historian kort så håller jag just nu på med ett roligt filmprojekt som jag fått i uppdrag av Google Arts & Culture, som handlar om att spela in några ljud som jag förknippar med det Svenska kulturarvet.
Det var ganska ont om tid, deadline nu på söndag. Jag var ganska sent ute med ett visst ljud som jag visste att jag ville ha. Ljudet av nyckelharpa, ett att våra äldsta instrument i Sverige. Finns nog inget instrument som jag så starkt tycker bär på den där urnordiska känslan, och när jag väl får en stark idé så kan jag liksom inte släppa det, även om det blir krångligt och svårt att få till.

Det slutade med att jag eftersökte någon som kunde spela nyckelharpa på min facebook. Efter bara några minuter fick jag tag i en jätteduktig folkmusiker som spelar nyckelharpa, och som hade tid på förmiddagen på torsdag. Jag blev överlycklig! Problemet var bara att jag då var tvungen att åka till Stockholm. Men just i stunden kändes det ganska okej. Jag är alltid beredd att gå över eld för att få till de scener jag vill. Så att åka till Stockholm kändes ändå ganska bra. Speciellt nu när jag hade fått tag i en så duktig musiker.

Tanken var först att jag skulle ta bilen ned, men insåg att jag aldrig skulle klara av att köra bil i Stockholm. Där går gränsen. Insåg att jag var tvungen att ta flyget på torsdag morgon och flyg hem på torsdag kväll för att hinna med. Och jag är flygrädd som vissa av er vet, inte överdrivet, men tillräckligt för att jag ska gå och ha ångest inför det. Så redan där började det kännas jobbigt. Men jag tänkte att jag måste göra detta så det är bara att bita ihop.

Jag hade en tydlig bild över att jag ville spela in scenerna i en miljö som speglar vår svenska historia. Men det var ju tvunget att vara lugnt och tyst för att inspelningen skulle bli bra. Musikern som skulle medverka tipsade om Skansen, och när jag kollade upp det så kändes det PERFEKT! Helst ville vi spela in inomhus i ett gammalt, vackert hus för att få bästa ljudet, så jag mailade Skansen snabbt och frågade om det fanns någon möjlighet att vara i ett av de gamla husen i en timma och spela in scenen. Men då behövdes tillstånd och övervakning undertiden, och jag var såklart för sent ute. Och sen kände jag ändå att jag aldrig skulle kunna jobba med en bra känsla om någon var tvungen att ”titta på”. Är så känslig för det.
Så jag tänkte ”jaja, men då spelar vi in scenen ute på det vackra området kring Skansen och de vackra husen där”. Och till min förvåning behövdes det även skriftligt tillstånd för det. Det var alltså inte tillåtet att varken fota eller filma på Skansen-området utan tillstånd, så det var helt kört.

Detta var alltså igår. Så dagen innan inspelningen hade jag  fortfarande ingen aning om var vi kunde spela in dessa scener i en vacker, lugn gammeldags miljö. Och vi hade ont om tid, bara några timmar fram till lunch, så vi kunde inte åka för långt utanför stan. Var hittar man ett gammalt hus/en vacker park/ett lugnt område i Stockholms stad? Jag känner inte till något alls. Som tur var hade musikern lite mer koll än jag och tipsade om lite fina områden utanför. I total desperation kontaktade jag en herrgård som hyrde ut rum till konferenser för att fråga om jag fick hyra ett av husen (Obs: dyrt!) men det var fullbokat. Och dessutom låg det långt utanför stan.

Det kändes redan då helt fel allting. Stockholm kändes inte som rätt plats. Jag visste att om jag hade fått filma här i mina hemtrakter bland alla vackra gamla gårdar och hus så hade det varit så mycket enklare. Det är liksom lite annorlunda här. Jag hade kunnat ringa någon som ägde en gård och de hade sagt ”men åh så roligt, nyckeln ligger i krukan intill dörren. Lås bara när du klar”. Att hitta stället med rätt energi och rätt stämning i en storstad dagen innan inspelning och med ont om tid att ta sig dit…det gick liksom inte.
Som en sista utväg bestämde vi oss för att göra inspelningen ute i naturen kring djurgården. Varken jag eller musikern hade tänkt oss det från början, men det var vår enda lösning just då. Problemet var att det i väderprognosen stod att det skulle börja regna efter 11 på förmiddagen, så det kändes lite riskabelt.
Efter en natt utan nästan någon sömn på grund av en jobbig magkänsla inför filminspelningen och platsen och oro inför flygresan så satt jag sen i bilen med Johan vid 5 på morgonen på väg in till flygplatsen i Gideå utanför Örnsköldsvik. Jag sa till Johan att allt kändes så konstigt. Som om det inte riktigt kändes som om jag verkligen skulle vara i Stockholm om bara någon timma. Då blev jag ännu mer orolig, och tänkte att det kanske var för att planet skulle störta (haha).

Direkt när jag kom till flygplatsen så stod det att det skulle vara försenat en hel timma på grund av tjock dimma så att planet jag skulle åka med inte kunde landa. En hel timma var otroligt mycket förlorad tid på grund av den begränsade tiden jag skulle ha för inspelningen på förmiddagen. Och på grund av att dimman inte släppte så blev planet nästan ännu en timma till försenat, och det var då jag insåg att det inte skulle gå.
Vi skulle få skynda att hitta en plats vid Djurgården och stressa med filminspelningen och riskera att det började regna. Det blev en klump i magen och när jag satt där så kände jag hur fel allt var. Det var för många tecken på att det här inte var rätt. När jag gör något kreativt så är jag så känslig för hur det känns inuti.
Det är så viktigt att rätt känsla är där. Att jag känner att jag har med mig det där ”flowet”. Då vet jag att det blir bra.
Men när en klump växer sig större i magen så vet jag att det inte är rätt.

Som tur var kunde jag få avboka flygbiljetterna på grund av förseningen (trots att man ju aldrig kan styra hur vädret blir) och få pengarna tillbaks. Var så otroligt tacksam för det. Jag ringde sedan Johan och som tur var kunde han ta komptid och hämta mig på flygplatsen igen.
Efter allt elände så kände jag en sådan enorm lättnad när jag bara ”gav upp” och insåg att detta inte var rätt, och fick sätta mig i bilen med Johan igen. Och såklart en lättnad över att inte behöva sätta sig på flygplanet.
Det kändes så konstigt att vara så glad trots att inspelningen inte blev av, men det kändes som om det fanns en mening med detta. Efter så många år i det här yrket så har jag lärt mig lita på min magkänsla. Jag tar ”tecknen” på största allvar. Och när det känns väldigt bra att vända på klacken och gå motsatt håll…ja då var motsatt håll den rätta vägen.

Och sen fick jag reda på att deadline för filmprojektet blev uppskjutet en vecka. YES!!!
Så nu är jag på ruta ett igen med det här lilla projektet. Men jag får en känsla över att det kommer lösa sig på något sätt. Ska ta itu med det i morgon.
Innan vi åkte hemåt så åkte vi förbi Jula så att jag kunde köpa skruvar till några ramar som skulle monteras. Och sen passade jag på att köpa en massa nya penslar! Finns nog inget roligare att köpa än just målarpenslar. Och nu hade dom mina absoluta favoritpenslar som jag inte sett i sortimentet på så länge. Dom runda penslarna!
Så ja, för er som undrar, jag köper bara mina målarpenslar och målartillbehör på byggvaruhus.
Med korgen full av nya målarpenslar åkte vi sedan hem till Grundtjärn igen. Dagen blev verkligen inte som jag tänkt, men den blev nog som den skulle bli. Nu tar jag nya tag i morgon igen så att jag kommer in i rätt känsla och kan ro det här projektet i land. Allt löser sig!

Om ni orkat läsa hela blogginlägget så förtjänar ni en storslagen applåd haha. Var nog i behov av att skriva av mig lite. Och det är som sagt alltid så roligt att dela allt med er. Vardagens alla små stunder.
Jag hoppas ni haft en fin dag! Så hörs vi snart!

KRAM ♥

En kväll vid elden

Godkväll på er!
Först och främst, tack för alla fina kommentarer på förra inlägget om beskedet om vindkraftsparken som inte blir av. Så otroligt roligt att höra att ni är så många som gläds med mig i detta. Det värmer i hjärtat ska ni veta! ♥

Det känns så underbart att veta att bloggen nu i framtiden fortfarande kommer att handla om mitt liv här, i Grundtjärn. Och inte någon annanstans. För tänk, hade beskedet varit annorlunda, så hade en sådan enorm förändring i livet behövt ske nu. Så mycket som skulle ryckas upp och byta plats. Verkligen som att rycka rötterna ur jorden på något vis. Sen vet jag att allt ordnar sig ändå. Att livet inte alltid blir så som man tänkt sig, så jag var beredd på det.
Men jag är verkligen så otroligt lättad. Så lycklig och tacksam över att få bo kvar här nu.
Och i samma veva som detta fantastiska besked kom så kom även våren. Maj månad är här nu. Den månad som jag utan tvekan älskar allra mest på hela året. Så fort det blir maj så är det som om något ändras i luften. En annan energi. Man liksom känner hur allting vaknar upp på riktigt. Det har bara gått två dagar på maj och redan känns det som nytt liv spirar i kroppen.
I lördags hade jag och Johan en liten försmak på Valborgsmässoafton. Vi hade en hel hög med massa gamla bräder och annat från vattenläckan i hallen i somras som låg och väntade på att eldas upp. Så då tänkte vi att det passade bra att göra det nu medan det fortfarande är snö kvar på ängen.
Så bjöd vi in min mamma och pappa och gammelmorbror Tage att komma och fira lite vid elden. Det blir ju genast något väldigt festligt över en stor brasa. Jag bara älskar den stämningen. Och så spelade vi valborgs-musik från en bluetooth högtalare.
Det bjöds på lite dricka och tilltugg 🙂
Johan, Tage och mamma tittar på elden.
När mörkret föll så steg fullmånen över himlen. Det såg så himla vackert ut.
Det blev en så otroligt mysig kväll, som jag kommer leva på länge. Tänk vad mysigt det kan bli av att elda upp gammalt bråte. Och det kändes så skönt att se hur högen med gamla brädor från vattenläckan försvann för varje minut. Fick nästan lite nyårskänsla över denna kvällen. Ut med det gamla, och in med det nya. Och samtidigt fick vi fira att vi kan bo kvar! Det var en glädjens kväll ♥

Hoppas ni hade en fin Valborgshelg! STOR kram på er!

Mitt hjärta har flyttat tillbaks

Jag minns så väl den där dagen för snart sju år sedan som jag fick ett brev i brevlådan med en bild tagen från Grundtjärn, med en vy ut över sjön och skogen. Just den där vyn som dagligen ger mig frid i själen, och som ni på bloggen fått se många, många gånger i mina bilder.
Men på den här bilden i brevet så var där 200 gigantiska vindkraftverk placerade i skogen. Det var ett montage på hur det skulle se ut när det nyligen påbörjade vindkraftsprojektet skulle vara klart. Det kom som en chock för alla boende i närheten. Jag kunde inte ens förstå att det var sant.

Jag hade bara bott här i Grundtjärn i ett år då. Jag hade nyss hittat mitt hem på jorden, och den här nyheten kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat. Allt jag älskade med denna plats skulle försvinna. Grundtjärns framtid låg i klorna på stora företag.
Vi fick gå på informationsmöten som hölls av kostymklädda män som berättade om deras planerade miljardprojekt, och som inte kände det minsta medlidande med naturen, djuren och människorna i detta område. Det kändes som en film. Overkligt.
De tysta skogarna skulle förvandlas till en enorm industri, med åratal av byggnationer och sprängningar. Marken skulle fyllas med betong.
Mitt hjärta grät.
Det första året kändes som en olidlig väntan. Vi alla väntade på besked, om de skulle få godkänt eller inte. De fick godkänt. Det överklagades. De fick godkänt. Det överklagades. Och så höll det på. Det gick vidare till Svea Hovrätt. Det var en oändlig process, som jag tillslut knappt orkade följa.
Tänk om jag hade vetat då, vad många år av ständig oro detta skulle bli. Varje år fick vi höra att vi tillslut skulle få ett klart besked. Men allt sköts upp hela tiden.

Jag visste redan från början att om detta blir av så kommer jag behöva flytta härifrån. Det finns ingen som bor på en plats som denna, om det inte vore för allt det där som bara finns på en plats som denna. Långt bort från allt. Tystnad, skogar. Stjärnhimlen. Sådana här platser är så svåra att hitta idag. Tystnaden som finns här har många aldrig ens upplevt.
Jag visste att jag aldrig skulle klara av att se allt jag älskade med denna plats försvinna bort.
I sju år har jag ständigt levt med en tung sten. En oro för vindkraftsparken. En rädsla att jag vilken dag som helst kan få beskedet att det blir av, och att vi måste flytta härifrån. Vart ska vi flytta? Det gick inte ens att tänka sig in i att behöva lämna allt. Men jag kunde heller inte njuta fullt ut och slappna av helt och hållet. Bara att renovera något i huset blev en tudelad känsla, eftersom vi ändå hela tiden tänkte ”Vi kommer nog behöva flytta snart”. Det har varit som att bo i Grundtjärn på lånad tid. Och varje gång jag tittat ut över vyn, så har en sorg gjort sig påmind.
För några dagar sedan fick vi det helt overkligt underbara beskedet att Mark- och Miljööverdomstolen nekat till vindkraftsparken! Det var det allra sista beslutet som kunde tas, och vad det än blev så kunde det inte längre överklagas. Jag kunde inte förstå att det var sant. Senaste året har jag gått och förberett mig mentalt för en flytt och ett negativt besked.
Jag ville bara gråta och skrika av glädje. I samma sekund kunde jag känna hur något tungt lättade från mina axlar, och hur jag kunde andas på riktigt igen. Efter sju långa år.

Grundtjärn, älskade Grundtjärn. Vi får bo kvar. 
Renarnas vinterbetesland kommer förbli orörda och kungsörnarnas bon kommer inte att skövlas bort.
Tysnaden kommer att få leva kvar här, med sina ekon av en förfluten tid, och finnas kvar att lyssnas till för framtida generationer.
Vintergatan kommer fortfarande få sträcka sig över vinternattens himmel, helt utan ljusföroreningar. Naturen runt om kommer få leva vidare.

Jag kan inte ens beskriva med ord lyckan och lättnaden jag känner just nu. Det känns som om jag flyttat till Grundtjärn på nytt igen. 
Jag är så otroligt tacksam för alla dom som engagerat sig och kämpat för naturen omkring Storsjön och Fängsjöhöjden. Jag vill ge ett extra stort tack till min ”granne” på andra sidan sjön, Anita Berglund som envist kämpat alla år och som orkat fortsätta när andra tappat hoppet.
Jag vet att det finns många andra i denna kommun som fått uppleva ett negativt besked, eftersom Sollefteå kommun just nu har flest vindkraft i hela Sverige. Men den här platsen, den fick vi behålla. Och det är jag så oändligt tacksam över.

Jag vill också bara säga att det här inlägget inte handlar om vindkraftens vara eller icke vara. Den debatten har jag lämnat sedan länge. Det här inlägget är bara rakt från hjärtat, från mitt perspektiv och mitt liv här.
Om lyckan över att få bo kvar på den platsen jag älskar och glädjen i att naturen och djurlivet får bevaras.
Nu känns det som ett nytt kapitel tar vid. Nu vågar mitt hjärta flytta tillbaks igen. Nu släpper jag oron över att behöva lämna Grundtjärn.
Nu bor vi här, på riktigt.

Tiden mitt emellan

Det är en speciell känsla att köra hem genom skogen på natten och se en förnimmelse av sommarnattens ljus längs horisonten. Natten blir inte lika mörk längre. Och väldigt snart kommer stjärnhimlen att försvinna i ljuset, till en symfoni av fåglar som sjunger hela natten lång. Inte förrän i augusti syns den igen. Vi byter stjärnorna mot solljuset.
Livets eviga balans. Något slocknar, och något annat tänds.

Jag brukar stanna till varje natt och kliva ut på den leriga grusvägen och bara lyssna en stund. Känner luften som är både varm och kall samtidigt. Det är så stilla och tyst den här tiden innan allt vaknar till liv. Någon enstaka skogsduva hörs med sin dova sång en bit bort.
När jag ropar får jag bara svar av mitt eget eko.
Men den tystnaden är också så underbar. Även om jag tycker att tiden innan maj månad känns som en enda lång jobbig längtan, så är det också en tid för att bara låta lugnet vara sig själv en stund, innan stormen drar igång.
Snart är det sommar med sprudlande liv och rörelse.
Så nu njuter vi en stund av tiden mitt emellan.