I min drömateljé

För några dagar sedan tog jag en bild på mig själv inne i ladan, som jag la upp på mitt förra inlägg som ni kanske minns. Efter det kan man säga att jag fastnade i ladan.
Det var när jag var där inne och fotade (som jag väldigt ofta gör eftersom jag älskar ljuset där inne) som jag satte mig ned på huggkubben och bara njöt av lugnet och känslan där inne. Jag började fundera på vad det är som får mig att må så galet bra här inne. I så många år har jag suttit här inne små stunder under sommarhalvåret och myst.
Det är lite mystiskt på något vis. Men när jag är inne i ladan så känns det som jag både blir lugnare och mer kreativ. Som om spänningarna släpper och något väldigt harmoniskt tar vid.

Så när jag satt där fick jag en idé om att flytta in mina målargrejer in i ladan. Jag har drömt om att ha en sommarateljé här inne varenda sommar. Men alla ”om” och ”men” har kommit i vägen. Det har varit fullt med bröte och sen kommer alla tankar på ”men det är kallt på kvällarna” och ”myggen kommer in mellan bräderna” och ”nu är ju snart sommaren slut, det är ingen idé” osv, osv.
Och med tanke på att sommaren snart går mot sitt slut, så kanske det absolut inte vore rätt tid att göra det nu. Och jag menar, ännu en flytt av grejer?! Ja hela mitt år har ju bestått av att pussla runt livsbitar och flytta omkring mina saker, jag vet inte vad jag håller på med haha. Jag bonar och bäddar och försöker hitta rätt plats åt min själspusselbit.  Och här inne, här får jag plats. Som en ångvält flyttade jag ut allt bröte i garaget och in med alla mina grejer.
Jag älskar när den kraften kommer fram. När någonting egentligen borde vara jobbigt men det går hur lätt som helst och man blir starkare än någonsin och kan flytta saker som man inte borde kunna flytta, eftersom man får en slags superkraft när man gör något som bara är sådär rätt. Allt går supersnabbt!
Det är precis samma typ av känsla som kommer när jag t.ex är ute och fotar och det är svinkallt och jag egentligen borde frysa sönder. Men jag är varmare än solen just i stunden. Som att man får hjälp för att kunna förverkliga det man vill.

Och denna lilla flytt av min ateljé, det kanske var det bästa jag gjort i sommar.
Ladan är som uppdelad i två delar. Och på andra sidan väggen ligger all ved som ska värma oss i vinter. Det doftar så otroligt gott här inne, av den torra björkveden och de gamla brädorna. Och sen älskar jag ljudet av vinden som dånar över taken och väggarna. Det låter så mysigt.

Det är något väldigt speciellt med ljuset här inne. Och som fotograf så är jag i ständig jakt efter det magiska ljuset. För det är ljuset som gör bilderna.
Och jag älskar att vara på ställen eller platser i vackert ljus. Jag mår så bra i mjukt ljus.

Jag älskar dimmer på lampor, så man kan mörka ned lite. Och jag hatar hotellbadrum när ljuset skriker in i ögonen på en. Eller skolor eller affärer med ljusrör. Eller solen mot snön en dag i mars. Det är ljus som är hårt, och de skär in i själen på en.
Så naturligt ljus som möjligt, det är det bästa. Att fota mitt på dagen går sig nästan aldrig för, inte om jag vill åt en viss känsla. Natten, kvällar eller morgnar.
Och här inne i ladan, så är det mjukt ljust, trots att det är mitt på dagen. Både mörkt och mysigt, och ljust och uppiggande på samma gång.
Jag fixade iordning här inne i lördags, så det är tredje dagen nu som jag spenderat en stor del av min tid här inne. Att bara gå in med en kopp te här och sitta en stund och fundera är bland det bästa jag vet just nu. När kvällen kommer sätter jag på en gammal värmefläkt för att hålla luften torr och varm. Det är viktigt också för målningarna, så att de torkar. Och ni ska bara se hur mysigt det ser ut när mörkret fallit utanför! Ska ta lite bilder någon kväll.
Jag har alltid älskat gamla grejer. Jag tycker det är något vackert med det som är använt och slitet. Där man kan se att tiden satt sina spår. Och jag tycker om kontrastet, att skapa något nytt i en miljö som påminner om det förflutna.
Jag vet att jag förmodligen inte kommer kunna hålla till här så väldigt länge till. Har jag tur så kan jag ha kvar ateljén till slutet av september om vi får en fin höst. Och det hoppas jag verkligen! Men jag känner ingen stress alls. Bara väldigt mycket glädje över varje minut som jag får spendera här inne. Att få vistas här inne i den här atmosfären, det är guld värt. Och till nästa sommar så kan jag flytta ut grejerna mycket tidigare, för nu vet jag hur otroligt mysigt och bra det gick att få här inne.

Vad tycker ni om min nya lilla ateljé inne i ladan? 🙂

Jag hoppas att ni har en superfin start på den här veckan!
KRAM på er! ♥

Tavelsignering i Sundsvall

Hej kära ni!

Tack för alla jättefina kommentarer som ni skrivit. Nu när jag haft ett uppehåll från bloggen ett tag så inser jag vad mycket jag saknar kontakten med er läsare. Det är alltid så skönt att skriva av sig och dela känslor här på bloggen för ni är alltid så himla många som förstår. Och att få känna sig förstådd är så otroligt värdefullt. Tack för att ni är så bäst ♥

Jag tänkte bara skriva ett litet inlägg nu och tipsa om ett event på IKEA i Sundsvall nu den 16 augusti. Det är årets ”Unboxing event” där IKEA har lite olika aktiviteter mellan kl 16-20 och berättar om årets nyheter. Och som många av er redan vet så har jag ju fått ut en av mina bilder som en gigantisk tavla/väggcanvas på IKEA. Vill ni läsa inlägget från när jag berättade om det så hittar ni det här. Jag har dock fortfarande inte riktigt förstått att det är sant, men poletten kanske trillar ned nu när jag får se den i verkligheten för första gången.

I alla fall, jag kommer vara med på eventet och hålla till vid avdelningen för Ram & Bild på nedervåningen. Min ABSOLUTA favoritavdelning. Herregud vad många gånger jag snurrat omkring där och lastat kundvagnar fulla med ramar så jag knappt tar mig till kassorna sedan.
Så där kommer jag vara mellan kl 16-20 och bland annat få vara med och ”avtäcka” tavlan kl 17 och sedan signera den (och den kommer tydligen lottas ut sen på IKEA’s instagram). Och de som köper den kan såklart också få den signerad av mig där på plats.

Så där kommer jag hålla till under kvällen, och bara hänga runt med kunder och kanske få krama om en och annan bloggläsare ♥ Jag ser jättemycket fram emot detta! Så jag ville såklart berätta detta för er om det är några av er som vill komma och säga hej eller bara kolla in nyheterna på IKEA. Det är så sällan jag är ute på event såhär men när jag väl gör det är det så himla roligt att få träffa lite följare i verkligheten. Vill ni läsa mer info om eventet så hittar ni det HÄR.
När vi ändå pratar om IKEA kan jag ju berätta om en helt galet bra nyhet, som jag inte heller riktigt har förstått är sant. Jag trodde det var i princip omöjligt att ens lyckas få med en av sina bilder som en tavla på IKEA. Nu har jag alldeles nyligen skrivit på ännu ett kontrakt. FÖR EN NY BILD!
Jag ska få ge ut ännu en tavla av en bild som jag tog förra året, som kommer lanseras världen över. Det ska bli till en canvas-tavla i lite mer normal storlek denna gången, inte som Snöstorp som är som en hel vägg. Men detta har ju liksom inte blivit officiellt ännu, den kommer inte lanseras förrän i augusti nästa år.
Jag är bara så otroligt glad. Och så chockad. Jag förstår inte hur…hur det är möjligt.

Jag satt och redigerade den bilden här om kvällen. Fixade till den i minsta detalj innan jag sedan skickade iväg den. Det var en märklig känsla.
När jag satt och redigerade den så tänkte jag på hur de ändringarna jag gör just nu, just ikväll, kommer finnas med på det slutliga resultatet som i framtiden kanske kommer hänga i tiotusentals människors hem världen över. Kanske hundratusentals, vem vet? Om jag ljusar upp den lite, eller gör dimman lite mörkare eller…ger den ett varmare ljus…det är liksom ändringar som ändrar så mycket, om ni förstår vad jag menar. Ja, det svårt att sätta ord på. Men vilken känsla alltså.

Jag är i alla fall så otroligt tacksam. Varje dag tackar jag universum för att det jag skapar får fortsätta spridas med vinden. För att jag får bo där jag bor, och får fortsätta göra det jag älskar.


Hoppas att ni alla har en fin torsdag! Och hoppas jag får träffa några av er på IKEA nästa vecka!
KRAM på er ♥

Sommarens reflektioner

Hej mina vackra vänner!

Det är inte klokt vad tiden gått fort sedan jag sist skrev. Det var nästan två veckor sedan nu. Jag bestämde ju mig för att ta en liten semester och ägna mindre tid vid datorn för att få mer tid åt allt annat som sommaren bjuder på. Kan ju säga att jag just nu i skrivande stund knappt kan komma på vad sjutton jag gjort sedan jag sist skrev haha. Det har varit lite allt möjligt!

Det är något med högsommaren alltså. Kanske den tid på året som jag på ett märkligt vis känner mig som mest stressad. Fast stressad är egentligen fel ordval. Men ni förstår säkert vad jag menar. För på något vis känner jag alltid att just semestertiderna har ett högre tempo än vardagen. Det är så mycket mer saker i rörelse runt omkring. Och det där ”runt-omkringet” är jag så känslig för. Jag blir stressad av att se hur sommarens dagar inbokas en efter en. Aktiviteter, människor, händelser, småprojekt, fester och det vardagliga livet mitt i allt. Och allt ligger fint inpackat i den där gnagande ”passa-på-att-njuta-medan-det-är-sommar-för-snart-är-den-slut” känslan.

Precis som alla andra somrar så känner jag mig mer än nöjd nu och ser fram emot sensommarens återkommande vardag med svala kvällar och mer tid för reflektion.
Ja, visst känns det lite märkligt att känna så. Jag kom på mig själv igår med att tänka ”Wow, vad lyxigt det är med vardagen när jag kan ägna en hel dag oavbrutet till att hålla på med det jag vill göra”. Ändå en skön tanke, eftersom jag då vet att det jag jobbar med är exakt det jag skulle vilja göra om jag var helt ledig från allt.
Jag älskar sommaren såklart, och den är givande på så många andra sätt.
Men för varje år inser jag att om jag verkligen behöver koppla av och samla kraft, så är det nog inte en sommarsemester jag ska dra till med.
Det är som om man skulle hälla i sig en energidryck och en stark kopp kaffe när man egentligen behöver ett lugnande kamomillte med honung i.

Hur går era tankar om sommaren? Skulle vara så intressant att höra om någon kan känna igen sig eller om ni kanske känner helt tvärtom.
Vilken sprudlande Jonna ni fick tillbaks här på bloggen va? haha 😀
Jag är faktiskt jätteglad och mår toppen, jag känner mig bara full av tankar och insikter från sommaren, och det känns ju alltid så skönt att få dela tankar med er.
Nu är det ju fortfarande nästan en hel månad kvar av sommaren, och just den första delen och den här sista delen är mina favoriter. Maj, juni och slutet av augusti. Sen kommer september som en stor våg av ny energi. Tänk vad fint att vi får ha dessa årstider ändå. Och jag tror vi är många som i år fått en större kärlek till regn och rusk.
Allting behövs. Lugnet och stormen. Värmen och kylan. Ljuset och mörkret.

Jag hoppas att ni alla har en fin sommaren, oavsett vad ni gör eller vart ni är.
Den här söndagkvällen tänkte jag ägna åt lite målning. Regnet öser ned utanför fönstret och jag bara myser av ljudet från smattret på fönsterbräderna.
Vad har ni för er som mest just nu?

Stor varm kram till er alla ♥

Volontärarbete vid skogsbrand

Hej kära vänner!
Som ni alla vet har vi ju den här extrema torkan under sommaren drabbat vårt land väldigt hårt på många vis. Bland annat så härjar ju skogsbränderna i våra skogar just nu och det påminner en verkligen om hur sköra vi är när naturens krafter sätter igång. Är det något som skrämmer mig så är det just eld.
Jag har aldrig någonsin bott nära en skogsbrand själv, förrän nu, när det började brinna i Brattsjö i onsdags förra veckan, som ligger några mil härifrån.
När man vaknar på morgen av doften från brandrök som ligger som ett tjockt täckte över byn, då känns det väldigt verkligt.

Igår var jag, Johan och min bror Filip med som volontärer vid eftersläckning av branden i Brattsjö. I flera dagar har många från brandvärnet och frivilliga i Myckelgensjö och närliggande byar varit med och hjälpt till att släcka branden tillsammans med räddningstjänsten och hemvärnet. Ett brandområde på ca 1000 hektar som nu tack och lov är släckt! När jag såg filmer och bilder som mina vänner la upp på Facebook kändes det nästan som att se scener ur en otäck film.

Vi begav oss iväg från Grundtjärn 03.00 på söndagsmorgonen, då vårt pass skulle börja 04.00 vid Brattsjö. Det var när jag jobbade i cafét på gammelgården i Myckelgensjö med Frida (som är med i Myckelgensjö brandvärn) i lördags som jag bestämde mig för att också vara med och hjälpa till om det behövdes. Johan och Filip ville också hänga på!
Vi mötte upp alla de andra från brandvärnet och andra volontärer i Myckelgensjö 03.30 på morgonen. Sen samåkte vi med Frida och Adrian in till Brattsjö som ligger ca 10 minuter bort.
Jag måste erkänna att jag inte alls kunde sova något innan. Jag var lite nervös inför att komma till brandområdet. Jag hade ingen aning om vad som väntade. Skulle vi ge oss in i skogen och släcka öppen eld som härjade fritt? Jo jag var nog lite rädd. Elden skrämmer mig som sagt. Men samtidigt kändes det bra att få utmana sig själv och ställa upp när det behövs.
Jag fick åka bandvagn för första gången i livet, något som Johan dock är van vid då han gjorde lumpen. Stämningen var på topp i vår grupp på 6 personer, som var på väg till vårt område.
Det kändes otäckt att se de enorma områdena som brunnit. På de flesta ställen hade det dock bara brunnit på marken, och inte uppe i trädkronorna. Jag undrar om vissa av träden ändå kommer överleva? De varnade oss om fallande träd nu då rötterna brunnit på träden, men jag hoppas att lite av skogen kommer att kunna klara sig.
Vårt jobb var att gå fram och tillbaks längs en sträcka på ca 800 meter-1 km och hålla koll på marken där det brunnit. Även om allt såg lugnt ut nu när det var släckt så kom det mycket rök från vissa ställen och när man minst anar det så började det brinna igen. Gick man nära marken där det brunnit kunde man både höra och se att det var fullt av glöd i marken. Vi använde sopkvastar med stål för att släcka om elden tog sig.

Såhär lugnt och fint såg det ut igår. Men för bara några dagar sedan var det ett kaos här. Adrian, som var en av alla de som hjälpte till med branden, tog den här bilden som ni kan se nedan.
Alltså…jag vet inte om jag hade kunnat se något sådant här i verkligheten utan att drabbas av panik. Kan bara tänka mig in hur det skulle kännas att se en skogsbrand såhär i verkligheten. Ljudet, värmen, dånet. Stor eloge till alla de som varit här mitt i branden och hjälpt till. FOTO: Adrian Smith

Adrian var med under de första dygnen av branden och han har nu gjort en video med lite av det material han spelade in under släckningen. Kika gärna på den om ni vill (och han blir superglad om ni vill prenumerera på hans youtube- kanal 🙂 )

Även om det blev en väldigt lugn dag (vilket är bra såklart!) så var det lärorikt att få vara med och se lite av hur jobbet går till vid en skogsbrand. Vi vandrande fram och tillbaks längs denna väg för att kolla så allt såg bra ut, och jag slog mitt stegrekord det här året. 19848 steg blev det denna dagen.

Nu är branden släckt och det verkar som om detta är sista dagen som arbetet i Brattsjö pågår.
Är så otroligt tacksam för alla som varit med och jobbat för att branden skulle släckas. Ni är hjältar allihopa!
Det är så rörande att se hur människor ställer upp och ger sitt allt för att rädda naturen och byar.
Nu hoppas jag innerligt att de andra bränderna som härjar runt om i landet ska släckas och att det kommer ösregn i en vecka i sträck. Minst.

Var rädd om er allihopa! STOR KRAM ♥

En stor dag

Hej mina solstrålar!
Idag har det nog varit den hittills varmaste dagen, och jag måste erkänna att det nästan känns som hjärnan håller på att koka sönder. Jag har ju ändå spenderat största delen av de här extremt varma dagarna inomhus framför datorn, men det har ändå varit näst intill olidligt. Kroppen har hela tiden längtat ut, efter frisk luft och en svalkande sjö.

Men idag är en stor dag. 
Johan jobbade sin sista dag idag innan semestern. Och kanske var det sin sista dag någonsin som elektriker på fabriken. Inga mera fibersvetsningar eller kabeldragningar på enorma industrier. Inga 18 mils pendlingar mellan hem och jobb varje dag.
Efter semestern tar han tjänstledigt för att prova på att jobba heltid som silversmed och jobba med vårt märke Jonna Jinton Jewelry (Ni kan följa han/oss på Instagram)

Så ja, det här känns onekligen som en stor dag. Jag är så otroligt stolt över honom. Att han vågar att ta ett kliv in i det okända. Att tappa fotfästet för en stund och riskera trygghet, för att istället få chansen vinna något så otroligt mycket större. Att få börja jobba med något han verkligen brinner för. Något där han får utlopp för sin otroliga talang och kreativitet. Det är värt allt.
Det blir liksom inte bara en förändring i jobbet. Det blir en slags livsförändring. Det kommer påverka så mycket. Så wow, det känns så spännande det här!

Jag har ju också tänkt, att precis som förra året, ha semester. Förra året var första gången jag tog helt ledigt från allt i 2-3 veckor och det gjorde underverk. Men jag kallar det nog hellre för ”sommarvila”, eftersom det jag jobbar med ofta smälter ihop med det jag älskar att göra när jag är ledig. Det finns liksom knappt någon gräns där.
Den stora skillnaden blir nog att det absolut inte finns något ”tvång” eller några ”måsten”. Om jag vill lägga undan kameran, datorn, penslarna eller vad de nu må vara i flera veckors tid, ja då gör jag det.

Men vill jag skapa (vilket jag för det mesta vill) så kan jag göra det. Jag känner att jag just nu är i en väldigt kreativ period och den vågen vill jag ju såklart utnyttja.
Vill jag blogga så gör jag det. Så länge jag gör det utan minsta känsla av att jag borde.
För det är klart, annars är det nästan mer än ett heltidsjobb i sig att bara skapa material för att hålla alla sociala kanaler igång under veckorna. Men nu ska det inte finnas någon som helst känsla över att jag ”måste hålla något igång”. Allt ska bara få flöda fritt.

Om jag vill ägna en hel dag åt att lukta på en blomma,
Hell yeah, lets do it!
Så min sommarvila innebär helt enkelt att jag kanske kommer blogga mindre. Kanske mer. Kanske inget alls. Ja ni fattar grejen.
Jag tar det lugnt ett tag nu och bara go with the flow ♥
Hur gör ni som driver eget företag eller jobbar som frilansare eller på något annat sätt har ett väldigt fritt/kreativt yrke? Tar ni som en ”riktig semester” eller liksom…gör ni något halvdant? Blandar semester med jobb?

Jag har alltid tyckt det varit knepigt det där.
Jag har ändå några planer och drömmar om vad jag skulle vilja göra under sommarvilan nu. 

Först och främst vill jag ägna lite extra fokus åt avslappning som jag skrivit om innan, så att min röst återhämtat sig till efter sommaren så jag kan köra igång igen med skivinspelningen.

Sen vill jag och Johan ut och fjällvandra. Vi tänkte göra det förra året men med vattenskadan och allt annat som hände då så blev det aldrig tid.
Men nu skulle vi vilja åka norrut en vecka och bara besöka vackra platser och vandra i fjällen. Vi funderar på att starta fjällvandringen vid Saltoluokta intill Stora Sjöfallets nationalpark. Eller har ni några andra tips på vackra ställen i fjällen att vandra?

Sen vill jag gärna gå på Urkult den 2-4 augusti. Det är en helt fantastisk festival som varje år sker i Näsåker, min grannby som ligger 3 mil bort. Jag brukar alltid vara där i alla fall någon dag under festivalen.
Det mäktiga Eldnatten vid invigningen på torsdagen vill jag gärna se, och sen kanske vara där någon mer dag och dansa loss vid stora scenen. Någon som ska dit? Hoppas vi ses där i så fall!

Sen vill jag måla! Jag har längtat så efter att måla nu.
Jag vill ta ut alla mina målargrejer till den fina altanen som tillhör ett gammalt stenhus några meter utanför vårt riktiga hus. Då kan jag måla utomhus, men ändå under tak. Det vore helt fantastiskt. Har ingen aning om vilka färger jag känner för just nu. Det ska bli spännande att se.

Har ni några planer för sommaren? (obs, känn ingen press!!! Jag vet hur sommaren kan komma med så jädrans många krav över allt roligt man ska göra och att man ska njuta och må bra och bli brun och äta gott och allt förbannat 🙂 Man behöver inte alltid ha några planer.)

Bild från sommaren 2015 när jag var ute och målade i trädgården.

Så mina älskade vänner, nu tar jag lite sommarvila och saktar ned tempot lite. Hoppas ni alla också får chans att göra det och njuta av sommaren och njuta att vara vid liv ♥ Tack för att ni följer mig här på bloggen. Det är tack vare er som jag nu i snart 8 år älskat att dela glimtar från mitt liv här med er, i både text och bild.
Ni inspirerar mig.

Sänder er alla en extra stor, svalkande kram! 

Dagar med en känsla från förr

Som jag skrev i förra inlägget så hade jag en väldigt rolig helg, som nästan helt och hållet gick i något slags ”förr i tiden” tema. Bland annat så var jag under fredagen med som mannekäng på en häftig vintage-modevisning i Junsele, och på lördagen så åkte jag och Johan på tidernas roligaste fest med 60-tals tema. Så hela helgen handlade i princip om att klä upp sig i häftiga kläder.

Foto: Hanna Persson // Allehanda

Det var min vän Elaine Callicoat i Junsele som hade anordnat en modevisning av hennes fantastiska samling vintagekläder. Vi var ett gäng bybor som var mannekänger och vi hade verkligen så roligt hela dagen! Trots att det började regna så vi fick gå in. Men det gick lika bra det!
Kläderna vi visade upp var från 30-talet till 80-talet. Ni som följt bloggen ett tag har säkert sett att jag skrivit om henne tidigare. Jag lärde faktiskt känna henne och hennes familj för exakt ett år sedan under ”återvändarveckan” i Junsele, då de precis hade flyttat hit ifrån Stockholm.
Hennes man Mattias köpte ett foto av mig när jag hade utställning, och då tipsade han om Elaines vintagebutik. Och på den vägen är det!

Jag har sedan dess besökt den här fina vintagebutiken många gånger och köpt en hel del vackra gamla plagg som jag använder väldigt ofta. Bland annat klänningen jag hade på mig när jag hängde tvätt, den hade jag köpt här 😀

Och den där blå klänningen som jag har på bilden ovan, den är från 30-talet och en av de vackraste klänningar jag någonsin haft på mig. Ni ska se tyget, det är sådär tungt och faller så fint. Jag köpte den såklart!

Foto: Hanna Persson // Allehanda

Foto: Hanna Persson // Allehanda

En rosa klänning från kanske…40-50 talet?

Foto: Hanna Persson // Allehanda

Jag fick äran att visa upp en gammal vacker bröllopsklänning. Och så fick jag ha en vacker pärlkrona i håret.
Medan vi visade upp kläder så berättade Elaine liten info om varje plagg. Många av kläderna vet hon vem som ägde och var personen bodde. Det är häftigt. De bär alla på en historia. Det är nog därför jag tycker om vintage-kläder. Både för att det är snällare mot miljön att återanvända, men också för att jag gillar att plaggen får nytt liv igen. De kanske har legat i en kartong i 50 år och så plötsligt, så får någon glädje utan dom.
Deras historia får fortsätta.

På lördag åkte vi iväg på en riktigt rolig logfest som min kompis Emil Källström och hans syster Karin Källström anordnar varje år. Nu var det många år sedan jag var där sist, men nu kändes det som det var dags igen. Temat var 1968!
Såhär såg vi ut strax innan vi begav oss iväg till festen. Jag tror aldrig jag känt mig så snygg och cool i hela mitt liv haha. Såhär hade jag velat klä mig lite oftare. Och jag kunde inte låta bli att skratta åt Johan. Han såg verkligen ut som en äkta hippie. Vad tycker ni om vår nya stil? haha.

Vi hade verkligen en jätterolig kväll! De där festerna är verkligen något speciellt. Roliga lekar, massor av dans och underbara människor!
Och nu är det ny vecka och väldigt, väldigt varmt. Jag älskar värme men jag måste erkänna att saker och ting tar mycket längre tid nu när det är så otroligt hett ute. Helst vill man bara ligga i skuggan någonstans och vila.
Nanook har det väldigt jobbigt nu med värmen. Han är väldigt känslig för varmt väder, och trots att han ligger i skuggan så är luften så varm. Så jag låter han ligga inne stundtals, för att det helt enkelt är för varmt ute.
Och 2-3 gånger om dagen tar jag ned honom till sjön så han får svalka sig. Jag tar mig ett dopp lite då och då, men föredrar att bada på kvällarna när Johan har kommit hem. Det är så mysigt att gå ned till sjön då och ta en kvällsdopp.

Har ni alla också lika varmt som här? Vilket märkligt år alltså. Först en extrem vinter, och sedan en extrem sommar.
Jag hoppas innerligt att det kommer rejält med regn snart, för att minska skogsbränderna. Vilken kris vi står inför nu, med torkan som gjort att våra djur inte kommer få tillräckligt med mat. Ush, vill knappt tänka på det.
Vill bara att allt ska ordna sig.

Jag hoppas i alla fall att ni mår bra allihopa! Tack för alla fina kommentarer!
Hoppas ni har härliga dagar ute i sommarvärmen!
KRAM ♥

Att lära sig andas igen

Hej på er mina solstrålar!

Först vill jag bara tacka så innerligt mycket för era stöttande och peppande kommentarer på mitt förra inlägg. Jag är så tacksam för alla era fina råd och värmande ord. Det betyder så himla mycket! 
Nu var det ju några dagar sedan jag skrev sist. Det har varit minst sagt intensiva dagar som jag ska berätta lite om i nästa inlägg, så det är därför jag inte hunnit uppdatera er något än.

Jag vet att många undrat hur det gick hos läkaren i torsdags när jag skulle få kolla upp mina stämband (på grund av röstsvårigheterna just nu).
Först och främst, jag är verkligen så tacksam att jag fick tid så fort. Det trodde jag knappast.

Och åh, det gick verkligen jättebra i torsdags! För det första så fick jag träffa en helt otroligt duktig läkare som verkligen var kunnig på området. Bara det var en lättnad, att få sitta och förklara hur jag kände det för någon som förstod och verkligen tog en på allvar. Först ställde hon en massa frågor där jag fick förklara hur det började och hur rösten kändes just nu osv.
Sen ställde hon frågan ”Gnisslar du tänder?
Det roligare är att jag alldeles nyligen fick reda på att jag antagligen gnisslat tänder under nätterna  i flera år. Var till tändläkaren för första gången på typ….10 år haha.
Jag har gnisslat tänder såpass mycket att mina tänder är väldigt nedslipade, och jag ska nu få en bettskena i augusti.
Så ja, mitt svar var ju naturligtvis ja.
Och senaste tiden har jag verkligen känt hur jag gnisslat. Jag vaknar på natten och nästan känner grus i munnen och ömhet käkarna.
Jag trodde dock inte att det på något sätt kunde påverka min röst.

Nu fick jag återigen lära mig hur viktigt det är med avslappning och andning. Hon förklarade att stämbanden påverkas av hela muskulaturen kring axlar, käken och hals. Allting sitter ihop på sätt och vis. Det är därför det bland annat är så viktigt att inte vara spänd när man ska sjunga.

I alla fall, hon kunde direkt se och känna att jag var väldigt spänd i hela muskulaturen kring halsen. Sen tog hon sig en titt på mina stämband för att kolla så de inte hade några sår eller liknande. Så jag fick en lång sladd med kamera nedkörd i näsan ned till halsen. En upplevelse som hade kunnat vara ganska otäck. Men efter blodproppen i höstas så kollade dom mitt hjärta genom att köra ned en ännu tjockare slang med röntgenutrustning i halsen via munnen. Det var den mest otäcka fysiska upplevelse jag någonsin haft. Som att konstant kvävas, få kväljningar och sätta i halsen i tio-femton minuter. Så tack vare den erfarenheten kändes detta hur lätt som helst.

Till min stora lättnad var stämbanden helt oskadda. Det var så skönt att höra. Jag har varit så rädd att de var skadade på något vis.
Däremot sluter de inte tätt i högre toner, och det är bland annat det jag känt när jag sjunger nu att det blir ett skrapigt ljud.
Det är när stämbanden sluter tätt som man får till rena, starka toner. Både i prat och sång. Annars blir det luftigt, svagt och skört. Och det är precis det jag känt. Att min röst är skör och knastrig.

Allt på grund av att jag varit spänd och överansträngt rösten och helt enkelt använt rösten för intensivt mot vad den varit van med sen innan. Det var i alla fall vad läkaren trodde var orsaken till detta.

Så vad händer nu?
Jag har fått med mig massor av avslappningsövningar och andningsövningar som jag ska jobba med nu några gånger varje dag. Jag ska få bettskena så att jag slutar gnissla tänder under nätterna, så att muskulaturen kan slappna av. Jag ska också få träffa en logoped som ska hjälpa mig komma på banan med rösten igen och få råd och tips om röstteknik (alltså inte sångmässigt).
Och sen, kanske viktigaste just nu, att slappna av kring allt detta nu och inte oroa mig och spänna mig över att rösten är dålig. Ta det lugnt och njuta av sommaren och veta att allt kommer bli bra igen.

Det känns som mitt senaste år i stort sett varit som en enda stor prövning och lärdom att lyssna på kroppen och lära mig koppla av.
Kanske en av de viktigaste saker vi lär oss här i livet. I alla fall som världen och samhället ser ut idag. Ett måste för att vi ska kunna överleva.

Tänk om människorna för 5000 år sedan fick veta det om framtidens människor. Att dom kommer behöva lära sig de mest självklara saker.
Som att andas.
Jag är väldigt glad och tacksam över att den jobbiga känsla jag bar på förut nu ersatts mot en bra känsla. Jag ser fram emot den här sommaren och vad den kommer ge. Och som alltid kommer sen hösten att komma med nya friska vindar.

Jag hoppas att ni mår bra allihopa och att ni har jättefina dagar i sommarvärmen ♥
KRAM på er!

Att inse sina begränsningar och släppa taget

För exakt en vecka sedan blev jag tvungen att ta ett beslut som just då kändes så himla jobbigt och fel. Och det är något som smugit sig på och som jag mått dåligt över i tja…nog två månader nu. Det är egentligen ingen stor grej. Knappt något som några utanför märker av. Men för mig är det en ganska stor grej. Mest kanske känslomässigt.

Jag har blivit tvungen att på obestämd tid nu ha en ”röstvila”. Jag kommer alltså inte kunna sjunga och kula på ett tag. Jag har förmodligen överansträngt min röst under lång tid och har helt tappat kraften och klangen i min röst. Det har känts lite som om jag tappat en bit av min själ.
Jag har blivit ledsen varje gång jag sjungit…eller försökt sjunga, för att min röst helt enkelt inte längre bär upp den känsla jag vill förmedla. Den orkar inte.

Bara att prata har senaste månaden känts ansträngt och jag går runt med konstant lite ont i halsen hela tiden.

Många av er vet ju att jag i år håller på att spela in och göra en skiva. En skiva med främst kulning. Något jag gått och drömt om att göra ganska länge. Så i år bestämde jag mig för att satsa mycket tid på just det här projektet, för att förhoppningsvis kunna bli klar med skivan i slutet av 2018.
Och jag fick dessutom turen att få samarbeta med en riktigt duktig musiker. Att kombinera kulning och sång med nyckelharpa och andra gamla instrument…det blir magi! Det blir precis den känslan jag önskar.

Så många av er kanske märkt av att jag t.ex inte bloggar lika mycket som annars eller är lika aktiv på andra sociala kanaler. Jag gör inga samarbeten och tackar nej till i princip alla förfrågningar och jobbmöjligheter. Det är helt enkelt för att jag främst fokuserar på skivan i år.
Ja, bara den biten har varit sjukt lärorikt, att liksom, tacka nej till alla spännande möjligheter hela tiden.
Trots att det är lockande så har jag hela tiden behövt gräva i mitt hjärta och fråga mig själv ”Vad är viktigast för mig nu? Vad vill jag lägga min tid på nu?”. Och då har jag alltid kommit fram till att jag hellre vill lägga tid på mitt musikprojekt. Hur jobbigt det än känns att säga nej till något som jag kanske också drömt om att få göra. Men det känns som en bonuslärdom jag får av det här året.

Att också våga backa, att våga säga nej, att inte behöva följa strömmen av framgång.
Det har varit tungt vissa gånger. Jag har känt mig osäker. Förstör jag min ”karriär” nu när jag säger nej till precis allt för att jag vill göra den här skivan?
Men sen har jag ändå alltid landat i mig själv. Påmint mig om att det viktigaste man gör är att välja det som känns rätt i hjärtat.

Jag gillar att tänka ”Om jag hade dött nu…precis just nu…vad skulle jag då ångrat att jag inte gjort?
Då hade jag bland annat tänkt ”Fasiken också att jag inte hann klart med min skiva. Jag hade ju så gärna velat att mina sånger fick leva vidare och skänka lugn och styrka till människor” För ja, människors reaktioner på min musik och min kulning är en av de största inspirationskällor jag har till den här skivan.
Jag tror nog det är därför den blev så himla, himla viktig för mig. Det blev som ett kall.

Jag kommer alltid minnas den morgonen för något år sedan när jag låg i sängen och snoozade. Jag kände mig trött och lite nere. Ingen inspiration överhuvudtaget. Jag tog upp mobilen och läste mailen. Då hade jag fått ett mail av en amerikansk man som var före detta soldat i Afghanistan.
Han led av något som kallas PTSD (Post traumatic stress disorder). Något som är väldigt vanligt bland just de som varit ute i krig.
Han berättade att han inte kunnat sova en hel natt på flera år och att han led något fruktansvärt.

Men, så hade han upptäckt en av mina kulnings-videor på YouTube, och han berättade att han brukade lyssna på kulningen varje kväll innan han gick och la sig, och för första gången på flera år så kunde han slappna av och somna gott. Han skrev och tackade mig innerligt, och sa att om jag någonsin skulle ge ut en skiva, så ville han köpa en.

Efter att jag hade läst hans mail så var det som om något vaknade inom mig. Jag kände mig djupt berörd, och djupt inspirerad. Jag minns att jag kravlade mig upp ur sängen, satte fötterna på golvet med ett duns och sa högt;

Tack, nu vet jag vad jag ska göra!”

Att göra den här skivan har definitivt varit mitt mest…utmanade kreativa projekt jag någonsin hållit på med. Dels tror jag det beror på att skapa musik är något helt nytt för mig, men också för att sättet att jobba på är helt nytt för mig. Jag har behövt pusha mig själv fram lite. Och sen har jag gjort tusen misstag på vägen.
Som att t.ex sätta krav och press på mig själv. Jag borde vi det här laget vetat att jag aldrig, aldrig kan skapa något genuint vackert om jag måste göra det under press. Det har tagit mycket tid och kraft att bara hitta fram till rätt sätt som funkar för mig. Att skapa musik är bland det roligaste jag gjort, men också svåraste.
Men det blir lättare hela tiden. Jag lär mig något varje dag som jag ägnar med musiken.

Det var faktiskt inte förrän ganska nyligen nu som jag kände att jag hittade rätt känsla för hela projektet. Mycket blev lättare nu när jag kunde ha min studio här hemma på gården också. Allt blev tillgängligt och jag kände mig mer fri i allt.
Jag fick också så mycket förståelse från musikern jag samarbetar med. Han delar helt hållet mina tankar om hur den skapande kraften bäst kommer fram. Han vet att jag inte kan göra bara en enda sak i ett år. Han är helt med på att jag går in och ut ur musiken precis som jag vill. Och det gav en lättnad i själen. En frihet. Att inte känna att jag måste.

För ja, att samarbeta med en annan är också något nytt för mig. När det gäller det kreativa så har jag alltid varit urusel på att göra något kreativt där någon annan är beroende eller påverkas av det jag gör. Då sjunker självförtroendet som en sten. Det är bland annat därför jag aldrig tar på mig beställda fotojobb eller liknande.
Jag skulle aldrig orka dra runt på den tunga stenen som blir i mitt hjärta när någon förväntar sig något av mig.
Då tappar jag nyckeln till dörren som leder in i den magiska kreativa världen.
Men jag är så enormt tacksam att jag hittat rätt person att jobba med. Någon som fungerar på samma sätt och som värderar känsla över effektivitet. För ja, effektiv har jag inte varit. Bara i mitt huvud.
Hade jag jobbat med ett skivbolag hade jag förmodligen haft kniven mot strupen vid det här laget. Och då hade det aldrig blivit en endaste låt kan jag lova.
Men så kom nu det här med rösten. Jag kände det redan tidigt i våras för första gången. Att rösten liksom inte riktigt hade samma styrka längre. Men jag tänkte såklart att jag bara måste öva ännu mer. Göra ännu mer övningar.
Det blev inte bättre. Men jag hade inte tid att ta hand om rösten, tänkte jag. Jag kör på ändå.

Speciellt som jag fick möjligheten att kula på Skansen på nationaldagen. Jag tackade först ja. Och jag tror nog att mycket av stressen kom i den vevan. Jag var inte alls redo för att uppträda för hela svenska folket. Jag var inte alls redo att stå på en scen och kula i en mikrofon.
Men där kom den där rädslan. ”Jag kan ju inte tacka nej till den möjligheten!!!
Det lät ju skitroligt, men samtidigt…ville jag ju egentligen inte. Jag visste att jag inte har tillräckligt med erfarenhet för att ta på mig det ärofyllda uppdraget nu. Jag har aldrig stått på scen och uppträtt. Jag kände mig svimfärdig av den tanken att stå där inför alla.

Jag kände att nu måste jag öka växeln lite här. Snabba på min utveckling och se till att ha tillräckligt med erfarenhet till 6 juni.
Och i samma veva så började jag komma igång med skivinspelningen efter en sjukdomens vinter som hela tiden drog ut på tiden. Jag övade och övade. I april ångrade jag mig och tackade nej till Skansen. Jag grät några tårar den kvällen.
Mest av lättnad, att jag inte längre behövde vara nervös. Nu kunde jag återgå till skivan i lugn och ro.
I maj månad blev jag besviken nästan varje morgon när jag åkte ut i skogen för att kula och rasta Nanook. Så som jag alltid brukar göra om somrarna. Jag kunde inte längre ta de där höga tonerna som jag annars med lätthet kunde ta.
Min röst började låta hes efter varje gång jag sjungit och värmt upp. Jag kände inte samma styrka och kraft längre.
Snarare tvärtom. Innan jag skulle sjunga något så kände jag att jag liksom behövde spänna mig för att överhuvudtaget få det att låta ok.
I min senaste kulnings-film när jag kular på Stjärna (i maj månad) så var det på nöd och näppe att det gick. Ni hör kanske inte, men där var 70% av kraften helt borta. Jag kämpade för att kunna göra några fåtal fraser utan att rösten skulle brista.

Och sen dess har det bara blivit värre. Jag har som sagt konstant ont i halsen hela tiden och det känns som om stämbanden liksom är svullna. Rösten känns knastrig och svag. Jag kan prata normalt (om jag inte sjungit innan) men det känns mycket mer ansträngande än annars. Det känns som jag måste till med mer kraft för att få fram ljud, och då tär det på stämbanden. Hade egentligen velat vara helt tyst. Eller bara viska.

Förra veckan tog jag kontakt med en läkare. Jag fick nog och insåg att jag behövde ta itu med detta problemet. Jag insåg att min röst nog har fått sig en törn och den behöver vila. Men jag ville rådfråga med en läkare.
Jag fick en remiss till Sundsvall och i morgon ska jag dit och träffa en läkare som är just speciallist på stämband. Jag är så otroligt tacksam att jag fick en tid nu innan semestertiderna. Förhoppningsvis kanske det bara är någon slags överansträngning, men när det konstant gör ont och känns svullet så känns det värt att kolla upp. Har man otur kan man ju skada rösten ordentligt.
Och jag vill verkligen kunna fortsätta sjunga och få tillbaks min röst igen, så jag hoppas att jag kommer hem i morgon med lite mer vetskap om vad som hänt och hur jag ska göra för att rösten ska läka så bra som möjligt.
Jag påbörjade faktiskt en fantastiskt sångkurs online i våras som heter ”Free your voice”. Den leds av sångpedagogen Anna Elwing.
Kursen började i april men man kunde ta det i den takt man själv ville. Tyvärr så började jag med kursen lite försent. Inte förrän i maj, när jag redan började känna problem i rösten.

De två första veckornas teman och lektioner handlar enbart om avslappning och andning. Därför att det helt enkelt är det allra viktigaste när det kommer till att utveckla sin sångteknik.
Vet ni vad jag gjorde?
Jag hoppade över dom två första veckornas lektioner helt och hållet, för det tyckte jag inte att jag hade tid med.
Bara det säger väldigt mycket om att jag verkligen inte börjat i rätt ände. Jag har pushat lite för mycket.
Hoppat över det som jag allra mest behövde.

Det roligare är att i kursen så berättar Anna om att hon varit med om en väldigt liknande situation, där hon övade och övade och rösten blev bara sämre och sämre. Tillslut fick hon rådet av sin sångpedagog att bara ta en lång paus, och inte sjunga eller öva rösten över huvudtaget. Men efter den långa röstvilan kunde hon sjunga bättre än hon någonsin gjort.
Jag rådfrågade Anna om det här med mitt röstproblem och hon berättade att det är väldigt vanligt bland sångare att råka ut för en överansträngning, speciellt om man vill väldigt mycket på kort tid. Och det känner jag verkligen igen mig i.
Jag är väldigt tacksam att jag gick just den här kursen just nu, så att jag kunde få hjälp och råd nu när jag fick problem med rösten. Annars hade jag nog varit helt förstörd och livrädd att jag kanske aldrig mer skulle kunna sjunga.
Det är så himla skönt ibland att få känna igen sig i något. Att någon upplevt eller gått igenom samma sak.
Så sedan en vecka tillbaks har jag nu ”röstvila”. Och nu känns det inte alls lika jobbigt att behöva pausa som det kändes för en vecka sedan. Jag har accepterat att läget är som det är, och inser också att det nog inte är så konstigt att detta har hänt. Det finns nog mycket lärdom att ta även av detta.

Ja vet inte hur länge jag kommer behöva ha en röstvila, men det känner jag nog. Jag får se i morgon vad läkaren säger och ser. Det viktigaste just nu är att stämbanden får läka ifred så att jag inte börjar ”riva i såren” sen när jag börjar igen.
Så nu under den här månaden så ska jag helt enkelt göra annat istället. Fota, bada, måla, gå igenom de två missade veckornas lektioner på sångkursen. Slappna av.  Finna lite ny inspiration, och på något sätt så känns det som jag redan gjort det.
Mitt i allt så kan den här pausen nog leda till något riktigt bra i slutändan. Det ska jag se till att den gör.

Oj vad det här inlägget blev långt! En eloge till er som läst allt.
Kan tänka mig att detta är ett ämne som inte intresserar alla. Men det kändes så himla skönt att bara få berätta lite om det här. Prata ut och dela lite tankar och känslor. Jag har ju faktiskt inte visat eller skrivit så mycket om mitt jobb med skivan här på bloggen, men skivan har varit något som varit i mina tankar nästan hela tiden det här året. Så det är en ganska stor del av det jag gör just nu.

Tack underbara ni för att det alltid känns så skönt att dela saker och ting med er! Ni är bäst!
Vill också passa på att tacka mina prenumeranter på Patreon, som betytt otroligt mycket för mig under mitt jobb med skivan. Ja, i alla delar av mina kreativa projekt faktiskt. Vilken frihet jag fått i mitt skapande, när jag inte längre är beroende av att göra samarbeten med företag! Jag får ägna min tid åt det jag själv vill skapa, och det är jag så evigt tacksam för!

Nu ska jag gå och ta ett dopp i sjön, för jag sitter här i min lilla studio som blir som en bastu under varma sommardagar.
Hoppas ni har en fantastiskt fin vecka, och tack igen för allt ni ger.
KRAM på er! ♥