Som om en del av mig var borta

Hej på er solstrålar!

Idag är det en så härlig dag. Solen skiner och snön smälter. Egentligen vill jag bara vara ute just nu! Och plantera lite fröer som jag köpte tidigare idag.
Eller bara vara ute och titta på vattnet som droppar från stuprännan. Kan inte tänka mig något vackrare att titta på just nu.
Men just idag har jag lite jobb att ta igen från förra veckan.

Vet ni, jag mådde så himla konstigt förra veckan. Har aldrig varit med om något liknande förut. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om detta, men samtidigt kan jag inte sluta grubbla på vad det berodde på. Kanske kan någon känna igen sig i det jag upplevde?
Jag tänkte egentligen nämna det i mitt inlägg i fredags. Jag satt och skrev, och sen suddade jag ut allting. Flera gånger höll jag på så. Jag kände att jag ville berätta att jag mådde skitdåligt egentligen, men samtidigt ville jag inte göra en stor grej av det och jag ville vänta och se om det blev bättre först.

Det började natten till måndagen med att jag fick frossa. Jag frös och svettades samtidigt, och kunde inte sova alls. Samma sak på tisdag.
På onsdag morgon var jag så matt och orkeslös att jag nästan inte orkade gå ut med Nanook. Det var en konstig matthet. Som om jag egentligen var rejält sjuk i influensa eller något, fast utan själva sjukdomen. Bara helt totalt slut. Och jag svimmade till lite då och då och rörde mig väldigt sakta.

Jag åkte ändå till studion och försökte få saker gjorda, men jag låg bara i soffan halva dagen och vilade. Jag skulle redigera film, men satt bara och glodde på skärmen. Trots att det inte kräver så mycket muskelkraft att redigare film så var det som om hela min hjärna var slapp också. Jag visst inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Jag bara fastnade med tom blick hela tiden. På kvällen lyckades jag ändå få lite gjort, men jag märkte att jag inte längre kunde sjunga starkt. Att prata var nog ansträngande. Jag tänkte att det kanske bara var någon väldigt konstig trötthet och att det skulle bli bra efter en god natts sömn.

På torsdag var det som allra värst. Jag åkte till studion och jag kände redan lite dåligt samvete för att jag inte alls fått så mycket gjort under veckan som jag hade tänkt. Jag var fortfarande helt orkeslös på ett konstigt sätt. Till och med värre nu. Men jag försökte tänka bort det. Gick upp till mitt fina rum på övervåningen i huset jag hyr för att börja sjunga upp, som jag brukar. Men alltså…jag kunde inte. Rösten lät skrovlig och jag orkade inte ta i. Jag orkade inte ens stå.
Jag satte mig på golvet och grät. Jag kände att något var så in i helsike fel. Det var inte normal trötthet. Jag var egentligen pigg och full av lust att göra saker, bara orkeslös och bortkopplad.
Och det värsta av allt var att det kändes som om en del av mig var borta. Som om min själ inte riktigt befann sig i kroppen. En bit ovanför. Det kändes precis som om min kropp och ”jag” inte var en och samma längre. Jag böjde mig fram med huvudet ned mot golvet för att ”den/jag” skulle ”ramla” tillbaks igen. Som om något fattades i min hjärna.  Ja, ni hör ju hur konstigt det låter.

Själva känslan jag hade i kroppen var inte obehaglig i sig. Det var som ett otroligt lugn egentligen, men som blev fruktansvärt obehagligt. Som om jag befunnit mig i djup, djup meditation och råkat fastna där. Som om min hjärna var uppkopplad till något annat, och inte riktigt närvarande i kroppen. När jag bara slappande av och liksom följde vad kroppen ville göra, så satt jag bara stirrandes ut i tomma intet. Jag kunde sitta så hur länge som helst. Bara titta ut i luften, och känna hur mjukt och svävande allting var. Allting rörde sig liksom lite…som om det andades. Jag hörde sus i öronen och det kändes som om jag satt så tillräckligt länge och liksom ”släppte taget” så skulle jag försvinna iväg, från vår fysiska värld.

Jag kände mig rädd. Kommer jag aldrig känna mig normal igen? Har en del av mig lämnat kroppen? Eller har jag fått någon allvarlig sjukdom som gör att jag för resten av livet kommer vara halva jag. Och helt orkeslös. Jag var helt förtvivlad tillslut. 

När jag satt där i rummet och grät för att det kändes helt hopplöst så ringde mamma.
Tänk vad mammor kan känna på sig allt.

Jag åkte hem efter det. Tog med mig datorn och var hemma hela helgen. Ringde sjukvårdsupplysningen på lördag när det kändes som allra värst och försökte desperat förklara i normala ord hur jag mådde, så att jag skulle få några råd. De tog det väldigt allvarligt ändå (antagligen med tanke på blodproppen i november) och sa att om det blir minsta förändring till det värre så skulle jag åka in till sjukhuset omedelbart. Jag ville verkligen inte. Inte sjukhus igen. Jag ville bara få bli bra igen.

På lördag kväll började jag må bättre. Tack och lov!!!!
Min mamma sa att hon såg det på mig på en gång. Blekheten i ansiktet försvann och jag började prata i normalt tempo igen.
Ja, för innan så fastnade jag liksom…pratade långsammare. Tänkte mer emellan orden. Hade svårare att uttrycka mig. Det var jobbigt att bara prata. Jag ville ju helst bara vara i någon märklig stillhet.
Ja alltså…det här var det märkligaste jag upplevt någonsin. Nu mår jag jättebra igen och känner mig full av liv. Men vad sjutton hände? Det var så himla konstig känsla och jag har aldrig i hela mitt liv mått så märkligt under så många dagar. Det är ju en sak om det är lite taskig dagsform liksom. Det kan ju hända lite då och då. Men detta…det går utanför min förståelse.

Och för att vara tydlig så var jag inte stressad eller mådde dåligt innan. Jag mådde tvärtom väldigt bra och kände mig stabil. Jag hade haft en superbra vecka och helg, utan vare sig stress eller annat. Kan tänka mig att det låter som någon form av utmattningssyndrom men det kan det omöjligt vara eftersom jag kände mig så stabil och lugn innan, och att det dessutom bara försvann helt tvärt.

Oavsett, så är jag SÅ tacksam att jag är ”tillbaks i min kropp” igen haha. Förstår om mina förklaringar ovanför låter helt galna. Ni får tycka att jag är galen. Men kanske är det någon av er som upplevt något liknande någon gång? Dela gärna med er i så fall. Jag kommer aldrig sluta undra vad det här berodde på.
Som sagt så känns det så skönt att vara mig själv igen och ha ork och kraft. Nu fick jag återigen en sådan där upplevelse som liksom fick mig att uppskatta allting så mycket mer igen. Att kunna sjunga. Springa. Sträcka på mig utan att svimma. Vara alert och rapp i käften. Gud vad underbart.

Jag och mamma firade denna härliga måndag med att åka till Junsele och posta lite paket och äta pizza. Det händer ju inte allt för ofta här i Grundtjärn. Sen gick vi in på blomsteraffären för jag ville handla några fröer. Det börjar ju bli dags nu! Jag köpte inte så mycket i år, eftersom jag ville hålla det på en lagom nivå som känns rolig utan att det ska ge dålig samvete för små stackars plantor som törstande står i ett fönster och längtar efter en större kruka. Nej, ibland räcker det med lite.
Bara några örter och solrosor. Det blev mynta, persilja, dill och basilika. Mums!
I morgon tänkte jag plantera dom! Som jag längtar efter att få känna jord mellan fingrarna.
Ja för här har vi ju fortfarande mer snö nu i april än vad vi någonsin haft någon vinter i januari. Jag tog den här bilden i morse. Nanook är i alla fall riktigt glad över snön ändå 🙂
Kan ni ana vårfloden som kommer om några veckor?  Jösses vad roligt det ska bli att bana väg för vattnet när det är dags. Rensa smuts i trummorna under vägen så att det ska gå fortare. Och känna den där glädjen när stora snöblock liksom far iväg med floden. Dock anar jag översvämning och förstörda vägar när alla dessa snömassor ska smälta bort. Men det får vi ta då.
Nu ska jag gå ut i solen en liten stund innan den går ned. Hoppas ni haft en jättebra helg och en härlig måndag!
Ta hand om er! ♥

Några ord av tacksamhet

Hej på er mina kära vänner!

Jag vet inte riktigt hur jag ska tacka er för alla otroligt fina kommentarer på förra inlägget om IKEA-bilden. Alltså, TACK! Är det något jag verkligen blir berörd av så är det att se människor som glädjer sig med andra. Det är så himla fint. Jag är verkligen så otroligt tacksam för era vackra ord och den positiva energi som ni sprider. Det betyder verkligen jättemycket! Mer än vad ni anar ♥
Jag kom nyss till studion nu och tänkte försöka få lite gjort idag. Både med skivan men också fortsätta redigera en videoblogg som jag spelade in för tre veckor sedan. Det är SÅ roligt att redigera film men det är också så otroligt tidskrävande. Så jag försöker redigera en liten stund varje dag så att den blir klar till nästa vecka.

Kom på nu att jag inte hade lagt ut min senaste kulningsvideo här på bloggen. Det är bara en kort låt på en minut men som haft stor betydelse för mig under vintern. Jag fick melodin till mig redan i januari och visste att jag skulle göra den här lilla filmen så fort jag fick kraften tillbaks. Hoppas ni tycker om den 🙂 (om ni inte redan sett den på mina andra kanaler).

Nu önskar jag er en härlig fredag! Och hoppas ni får en bra helg! KRAM på er, och tack igen för allt fint ni skriver! ♥

En stilla morgon i juvansjön till IKEA över hela världen

Ungefär 6 km från Grundtjärn finns den här vackra platsen vid Juvansjön. Jag har åkt förbi här otaliga gånger eftersom det är på vägen mot Junsele, som är postorten jag tillhör. Varje gång jag åker förbi, oavsett årstid och oavsett tid på dygnet, så bjuder den här platsen alltid på vackra naturscener. Det är så många gånger jag stannat till här för att fota.
Ibland är det rimfrost, is och en rosalila vinterhimmel. Ibland är det grönska och en spegelblank sommarsjö. Ibland är det tjock dimma som dansar över hela ån och sjön.
Igår kväll när jag åkte hit så kunde man se vintern och våren i ett vackert samspel. Några vita svanar längre bort låg och guppade i vattnet och sjöng för fulla halsar när andra svanar flög förbi. Det var så vackert att se, och höra.
Den här bilden kanske ni känner igen. Jag kallar den för ”River och dreams” och den har bland annat funnits med i min tapetkollektion. Den här tog jag en tidig höstmorgon när dimman låg riktigt tät och solljuset kämpade sig igenom. Det var så vackert och magiskt att jag trodde att jag drömde. Vilken lycka att jag befann mig just där. Just då.

Och tänk om jag hade vetat i det ögonblicket som jag tog den här bilden att den någon dag kommer att säljas som en stor tavla på IKEA’s alla varuhus över hela världen. 
Det var nog inte förrän igår när jag faktiskt fick se den på Ikeas hemsida som jag verkligen förstod att det är sant. För nästan ett år sedan blev jag kontaktad och fick höra att IKEA var intresserade av den här bilden. Men chanserna var såklart små. Tiden gick och jag slutade hoppas och tänkte att det inte skulle bli av. Förrän de plötsligt hörde av sig och jag fick den fantastiska nyheten att IKEA ville använda bilden till den största canvastavla de någonsin gjort. En så kallad Wall-Canvas på hela 2,5 x 2,5 meter, så man kan klippa till i rätt storlek för väggen och fästa fast. Det blir nästan som en liten fototapet.

Först fick jag reda på att den bara skulle säljas i USA. Och det kändes nog stort! Men sedan fick jag reda på att den skulle säljas i alla IKEA’s varuhus över hela världen. Nu i april kommer den lanseras i Europa, och i augusti kommer den till Asien och Amerika. Det känns fortfarande helt overkligt!

Jag vet att jag många gånger, ända sedan jag var ganska liten, stått på IKEA’s dekorationsavdelning och tittat på tavlorna och fotona där och lekt med tanken på hur häftigt det vore om man hade sin egen bild där. Vilken dröm för en fotograf att få nå ut till en så enorm räckvidd. Spelar ingen roll för mig om folk köper den eller inte. Bara att få nå ut med sin bild sådär. Att folk kommer gå förbi, och i alla fall kanske ägna någon sekund åt att titta. Att få ta plats på ett ställe som lockar människor över hela världen. Det är svindlade. Det känns så stort, och så otroligt roligt!
Sen blir det extra speciellt eftersom just den här platsen har en djupare betydelse för mig. Hela Juvansjön förknippar jag väldigt starkt med mina förfäder och min släkt på morfars sida.
Bara en bit bort ligger min morfars föräldrahem, där han under en tid bodde tillsammans med sina 14 syskon.
13 av syskonen överlevde barndomen och fick alla ett långt liv, och två av dom yngsta lever fortfarande idag.
Ja, min morfars mor Kristina var en riktig järnkvinna. Det har jag fått höra. Och hon var glad och skrattade jämt, trots mängden arbetsuppgifter och den tunga börda hon säkerligen fick bära. Jag tänker ofta på det. Hur dom klarade sig förr och hur de fick vardagen att gå ihop. Det är fascinerande, och jag tror vi skulle ha mycket att lära från dom idag.
Samma år som jag flyttade hit, 2010, så var det en liten släktträff i Juvansjön för syskonen Karlström som fortfarande levde och deras familjer. Det känns inte som det var så längesedan, men ändå har så mycket hänt. Både min morfar, och alla de andra sittandes på bilden lever inte längre. Längst upp har vi Maj-Britt och Sally, som båda fortfarande lever. På nedre raden har vi från vänster min morfar Frans och sen Lilly, Bror, Erik och Axel.
Jag har alltid älskat de speciella ögonen som de har allihopa. Så snäll och varm blick. Man kan riktigt se att de alla är syskon också.
Och kanske känner ni igen bakgrunden från bilderna ovan? Det är ”Juvanklocken” som reser sig som en skogsklädd pyramid på andra sidan sjön.
Den här lilla bron som går över ån mellan Storsjön och Juvansjön, den har min morfar Frans Karlström varit med och byggt för exakt 70 år sedan, våren 1948. Så det gör ju att hela den här platsen känns ännu mer speciell. En del av morfar finns här. En del av min historia innan jag fanns.
Och jag tänker på att han säkert sett samma vackra vyer från den här bron många, många gånger. Soliga sommarkväller och dimmiga höstkvällar.
Jag önskar såklart att bilden på IKEA skulle fått namnet Juvansjön istället för Snöstorp. Men som vi vet så har de ganska strikta regler att döpa produkterna till enkla och gärna småländska namn.
Men huvudsaken är att vi vet, att bilden som nu kommer finnas på IKEA världen över, heter Juvansjön som ligger mitt emellan Grundtjärn och Junsele, i den Västernorrländska skogen. Och vi vet, att bron som jag stod på när bilden är tagen, den har min morfar Frans varit med om byggt.
Och jag tror att morfar skulle varit stolt, om han visste.

Det varma ljuset i den kyliga morgonen

Hej mina vackra vänner!
Nu är vardagen tillbaks igen efter påskhelgen. Jag hoppas att ni alla haft en mysig påsk!
Det har jag också haft! Hela min familj har varit samlad här uppe i Grundtjärn under helgen. Mamma, pappa, och mina bröder med familj. Det är så roligt när vi är samlade allihopa. Önskar verkligen att vi bodde närmare varandra så man kunde ses sådär lite nu och då. Fast nu har nyligen min lillebror Filip flyttat till Sollefteå från Östersund, så nu bor han inte alls långt bort från Grundtjärn, så då blir det ju att man kan ses lite oftare.

Och sen har vi också varit hos Johans familj i Järved utanför Örnsköldsvik. Är så glad att jag fått en sån fin familj från Johans sida också. Vilken bonus det är egentligen. Är så tacksam att vara omgiven av så mycket familj, kärlek och fina människor.
Som vanligt efter en lite längre helg har jag nästan längtat lite efter vardagen igen. Jag brukar nästan alltid älska måndagar eftersom det innebär att jag får återgå till mitt jobb och mina små projekt. Även om ledighet också är väldigt viktigt såklart.
I morse vaknade jag ovanligt tidigt, innan klockan ringde. Klockan 6 på morgonen gick jag upp och såg den vackra morgonsolen lysa där ute, så jag bestämde mig för att börja dagen med en riktigt lång promenad i morgonsolen. Åh herregud vilket bra beslut.
Lyckorus fick jag när jag såg solens trålar genom björkträden. Vårkänslorna väcks till liv i kroppen. Det blir ett spännande kontrast till den råa kylan. -15 grader var det ute på den här lilla promenaden. Det var så svårt att förstå det. Det såg varmare ut, så jag hade inte riktigt klätt mig ordentligt. På nätterna är det runt -20 just nu, så nog blir jag påmind om att de här vårkänslorna mest sitter i mitt eget huvud, som det brukar göra den här tiden på våren 🙂
Ändå värmer solens tidiga strålar i ansiktet. Det känns lite overkligt. Nästan…gudomligt. Ja jag finner inga ord. Varenda vår händer något märkligt med mig. Det är som om vintern programmerar om mig och startar om hela min själ. För något så här underbart kan jag väl aldrig någonsin ha varit med om? Samma känsla, samma tanke återupprepar sig varje år. Därför känns varje vår som den första tiden i mitt liv. Som om jag precis fötts på nytt, och möter ljuset för allra första gången. Ja, allting upplevs lika starkt och levande som om det vore den första gången.
Nayeli följde med på hela promenaden. Man ser att hon också njuter av solljuset. Och kanske får hon också vårkänslor av en grusig asfalts-väg utan snö och is. Det är något speciellt när man kan gå som vanligt igen.
Den här morgonstunden gav mycket energi. Dock ska tilläggas att jag fick lite frossa när jag kom hem så jag gick och la mig under täcket i sängen för att värma mig, och råkade somna i en och en halv timme haha. Men fy sjutton vad skönt det var. Det var nog precis vad som behövdes för att starta igång den här nya veckan.

Idag ska jag först jobba lite här hemma och sen åker jag iväg till studion. Den här veckan ska jag och Mats (musikern som jag jobbar med) börja med vår första riktiga låt till skivan! Det känns SÅ obeskrivligt roligt. För inte så längesedan kändes den här skivan som något ouppnåeligt. Något jag var tvungen att jobba med i motvind. Men senaste veckan när jag äntligen fick komma igång så känns det istället lätt och roligt och upplyftande! Som om vi har alla världens vindar med oss. Jag har senaste veckan varit i studion varje dag förutom på lördag, om än så bara några timmar varje gång. Jag sjunger så högt att jag nästan tror att glasrutorna ska spricka. Men det är så fantastiskt att få öppna upp och fullt ut få hitta sin egen röst och prova sig fram utan att behöva lägga band på sig själv för att man tror att man hörs för mycket. I studion får jag höras hur mycket jag vill.
Varenda minut jag spenderar med musiken jag vill skapa så kommer jag ett steg framåt. Det känns i hela hjärtat.
Det här kommer bli så bra.

Vad ni ska ni göra i veckan? Hoppas ni får en underbar tisdag!
Kram på er allihopa ♥

Några kvällsord

Godkväll allihopa!

Klockan är elva på kvällen och som alla andra kvällar den här veckan befinner jag mig just nu i min lilla studio. Den här veckan har varit så otroligt rolig eftersom jag äntligen kommit igång på riktigt med skivan. Det har ju varit lite motigt under de första månaderna det här året, men nu börjar saker och ting äntligen falla på plats. Ser fram emot att berätta och visa er lite mer om detta sen.

Alltså, TACK för alla era fantastiska kommentarer på förra inlägget om tillbakablicken! SÅ roligt att ni uppskattade det inlägget. Det gjorde mig verkligen jätteglad. Och det var också så roligt att läsa alla kommentarer om när ni började följa mig och hur ni hittade bloggen.
Dagens största skratt fick jag av Lars kommentar där han berättade att en av hans favoritbilder från min blogg fanns i det här inlägget. Jag hade väntat mig att få se någon riktigt fin, välarbetad bild och så kom DEN upp. Haha, jag minns inte ens att jag lagt ut det där. Det är så himla roligt att titta tillbaks på gamla inlägg och tänka ”Vad fasiken tänkte jag där?”.
Det är ofta först när jag tittar tillbaks på riktigt gamla inlägg som jag inser att bloggen förändrats med tiden. Precis som jag själv såklart. Ni vet väl förresten att ni hittar hela arkivet (på hela 2819 inlägg!!!) till vänster i sidomenyn? Om ni tittar på en telefon borde ni se arkivet om ni scrollar nedåt efter min profilbild och presentation. Det är bara en liten ”knapp” där det står arkiv och klickar man på den så ser man alla månader och år.

Jag ska absolut göra fler tillbakablickar. Det finns så mycket material. Och nu såhär flera år senare så finns det också så mycket att skriva om det som redan hänt. Från ett annat perspektiv.
Såg också att många önskade att jag skulle skriva mer om spökerierna i den gamla skolan. Det gör jag väldigt gärna, för er som är intresserade såklart! Det ska jag skriva upp på min lista med inlägg som ska göras framöver.

En bild från en av mina allra första dagar som nyinflyttad i Grundtjärn. Augusti 2010.

Jag tänkte bara göra ett litet kort inlägg nu egentligen och önska er glad påsk! Jag hann inte ge mig ut på kvasten i år, så det får bli en liten film från tidigare ”flygturer”. Jag har ännu inte lyckats flyga iväg, men ni vet ju, man ska aldrig ge upp!  

Hoppas ni får en riktigt fin påskhelg! Vi hörs snart! KRAM på er ♥

När allt började

Det är svårt att tänka sig att jag är inne på min nionde vinter här i Grundtjärn. På ett sätt känns det ju såklart om jag levt hela mitt liv här. Vad gjorde jag innan egentligen? Hela min vuxna livstid har jag spenderat här, och det är så roligt att ibland titta tillbaks på bilder från första vintern.
På många sätt ser livet helt annorlunda ut nu. Men samtidigt så är mycket fortfarande likadant.

Jag tycker om att blicka tillbaks ibland. Det ger perspektiv. Det ger ett djup till nutiden.
Då var jag 21 år. Jag kände mig kvävd av livet i staden. Jag hade fått nog, och flyttade hit till släktens sommarstuga i hopp om att kunna börja ett nytt liv här. Då hade jag verkligen ingenting. Ingen plan, inget jobb, inga pengar, ingen koll på vad som krävdes för att ens klara och stå ut med en rejäl vargavinter i en kall och rå gammal skola. Allt var oskrivet.

Och det var nog också den skönaste känsla jag någonsin känt. I alla fall i början, innan allvaret tog vid.
Men den där känslan av att inte vara bunden till något alls. Inte ens ha en adress än. Bara vara helt fri utan några krav. Det fick jag i alla fall uppleva ett tag. Sedan väntade flera år av många tunga utmaningar innan jag kände att jag kunde pusta ut och få klart för mig att jag faktiskt kunde bo kvar här.

Men det är jag så evigt tacksam för. Det har gjort mig till den jag är idag.
Och tänk, jag får fortfarande bo kvar här.
Nanook var bara en liten skrutt på den tiden. Vi hade alldeles nyss fått börja lära känna varandra. Och ännu är han min trogne följeslagare. Tänk om jag hade vetat då vad mycket vår nyfunne vänskap skulle betyda för mig de kommande åren.

En av mina allra första videobloggar.
Jag bodde i köket i den gamla skolan. Ett hus som var väldigt svårt att värma upp under vintern. Ofta vaknade jag till nollgrader. Men vedspisen i köket var väldigt bra så på kvällarna hade jag ofta riktigt varmt och gott.
I hallen fanns en ännu bättre värmekälla. Den höll inte värmen länge, men när jag väl eldade i den blev den riktigt varm, så hallen blev många gånger min sovplats när nätternas köld blev för påtaglig.
För till saken hör ju till att jag råkade tajma in min flytt med den värsta vargavintern på många år. I december hade vi över -35 grader i över två veckor. Som mest var det -38, och då tåg jag den här bilden.
Rejäla och varma vinterkläder? Nej det fanns inte i min garderob på den tiden. Det var en trogen gammal jacka från HM och vantar köpt på ICA. Det var kanske lika bra att härdas på en gång.
Men det var också den vackraste vintern jag någonsin varit med om. Det var så vackert att jag nu i efterhand kan känna en liten sorg över att jag på den tiden inte var lika intresserad och duktig vad gäller foto. Men jag fotade ju ändå lite varje dag, och för mig är dom här bilderna en riktig skatt, oavsett om de är visuellt tilltalande eller inte.
För det mesta sov jag i bäddsoffan i köket med lille Nanook tätt intill.
Ibland, om nätterna inte var lika kalla och jag hade hunnit elda upp ordentligt, så sov jag i lärarinnans gamla sovrum. Där fanns en så vacker kamin där elden syntes lite svagt. Men där spökade det något fruktansvärt. Så nätterna där var inte att föredra.
Bloggen var relativt nystartad. Jag började med bloggen när jag flyttade hit i juli 2010, så under den första vintern var den ännu väldigt liten. Men jag bloggade ändå varje dag och kände att jag verkligen hade hittat något jag tyckte om! Att både fota och skriva och få uttrycka mig och berätta. Det passade mig så bra. Jag kommer aldrig glömma i december när min blogg fick hela 100 likes på facebook! Och jag hade ca 40 läsare varje dag. Det kändes jättestort för mig då. Och det var inte förrän sommaren därpå som jag fick börja blogga för lokaltidningen och tjäna en liten slant på den varje månad. Efter det så blev den sakta men säkert större samtidigt som jag fick väldigt mycket uppmärksamhet från media under 2011-2012, som gav den lite extra fart.
Allra första tiden hade jag ingen tvättmaskin. Ibland lånade jag tvättmaskin av min gammelmorbror Tage, och ibland tvättade jag i en balja och hängde upp allt i hallen intill kaminen så att det skulle torka. Men sen fixade familjen så det fanns både tvättmaskin och dusch! Herregud vilken lyx det kändes som då! 🙂
Jag minns att jag var väldigt trött under den här vintern. Det tog på krafterna att frysa. Jag hade ju aldrig varit med om något liknande. Jag flyttade från familjens lägenhet centralt i Göteborg, med kaklade badrum och golvvärme, till det här. Till en helt annan verklighet. Till en vardag där det krävdes mycket mer av mig själv för att hålla mig varm och för att må bra. Men det var precis vad jag behövde. Jag ville känna att jag lever. Få utmana mig själv lite.
Och kraften från det gjorde ändå att jag klarade vintern relativt bra.
Det är något speciellt när något är sådär nytt och lite spännande. De tre vintrarna efter första vintern var nog mer påfrestande psykiskt än första vintern. Men jag ångrade mig aldrig. Inte ens för en sekund. Jag visste ändå att allt kommer bli bättre med tiden, och att jag var på rätt plats.
Precis som då bär jag fortfarande in ved i ikea-kassar haha.
Tänk om jag hade fått vetat då, att allt skulle bli bra. Att jag skulle hitta möjligheter till att klara min ekonomiskt och att jag skulle kunna bo kvar. För det var ändå en av de sakerna som tyngde mig mest. Ovetskapen om hur framtiden skulle bli.

Jag önskar att jag hade kunnat gått fram till mitt 21 åriga jag och säga ”Allt kommer ordna sig! Fortsätt bara precis som du gör. Följ magkänslan. Känn inget dåligt samvete när du ägnar tid åt kreativa projekt så som att fota ute i naturen eller göra filmer, även om du inte tjänar något på det ekonomiskt. För det kommer en dag när det är precis den delen du kommer att leva på.
Det kommer en dag när du lever din dröm.

Se ljuset. Inte mörkret. 
Tage var en stor trygghet i det nya livet i Grundtjärn. Både för mig, och för min mamma som sen också flyttade upp. Det är så mycket man ska kunna när man lever såhär. Saker blir trasiga, vattenrör fryser till is. Och så julgranen såklart, den ska man ju hugga själv! 🙂
Precis som då, så händer något vackert i själen när det där vackra vårvinter-ljuset varje år ger sig tillkänna. Jag hade aldrig upplevt det innan. Den otroliga lyckan i att se hur vintern sakta övergår till vår. Hur solen stiger lite högre varje dag. Hur man tvingas rusa ut med kameran för att fånga den vackra solnedgången.
Jag behövde leva närmare naturen för att verkligen uppskatta årstiderna. Och det blir bara starkare för varje år.
Varje vår blir bara mer och mer magisk.
Hoppas ni tyckte om den här lilla återblicken. Jag har så otroligt mycket bilder från förr. Massor av bilder som heller aldrig visats här på bloggen. Så jag hoppas göra lite fler sådana här återblickar framöver. Det är så roligt att få jämföra lite med hur livet såg ut då.
Jag känner ännu mer uppskattning och tacksamhet över hur saker och ting blivit.

Kanske är ni några läsare där ute som följt mig hela vägen? Vet att jag ibland får någon kommentar eller ett mail från någon som säger att de följt mig från start. Så otroligt roligt!

Hoppas ni har en jättefin tisdag! KRAM på er! ♥

Veckan som varit

Hej på er allihopa!

Alltså, TACK för era underbara kommentarer på förra inlägget. Jag är så glad att ni tyckte om min lilla parodifilm och att ni fick er några härliga skratt! Jag måste erkänna att jag först var lite nervös över att lägga ut den haha. Jag har ju aldrig gjort något liknande innan och visste inte riktigt hur det skulle bemötas. Men oj vad otroligt glad jag blev när jag såg att ni tyckte om den och att den kunde sprida lite glädje och skratt. TACK!

Jag tänkte faktiskt på det nu, att det är ju väldigt sällan jag visar den där lite ”skojigare” sidan av mig här på bloggen. Några tyckte det var oväntat, och det är ju sant. Men dom som känner mig bra i verkliga livet tycker nog inte det var lika oväntat, eftersom jag brukar tycka om att flamsa och skoja sådär. Ända sedan jag var liten så har jag älskat att spela olika karaktärer och härma dialekter och låtsas vara någon annan på skoj. Så det här var liksom en annan sida av mig, som jag nu hoppas att jag kanske kan visa lite oftare eftersom det verkade bli omtyckt. Får se om Jinna Jonton gör entré någon gång igen haha.
Den här senaste veckan har varit väldigt intensiv på många sätt, och därför känns det som om den gått ovanligt fort också! Därav lite dålig uppdatering här på bloggen. Bland annat hade jag i onsdags besök av filmaren Peter Wirén som jobbar åt kulturprogrammet ”Sverige!” och som var här med mig en hel dag och filmade för ett reportage som skulle handla om mitt yrke som influencer. Man kommer helt enkelt få en liten inblick i vad det innebär och hur jag jobbar med olika saker. Det här programmet kommer sändas någon gång nu i april! När jag vet exakt datum så meddelar jag det. Man kommer också kunna se det på SVT-play i efterhand.
Bland annat var vi ute i skogen en stund och jag visade hur det brukar gå till när jag fotar mig själv. Och på tal om det så har jag PRECIS fått hem en ny fjärrutlösare. Sedan oktober förra året har jag endast använt självutlösaren som finns inbyggd i kameran. Jag hade köpt en ny fjärrutlösare inför resan till Stekenjokk och av någon märklig anledning slutade den fungera efter bara någon dag. Sen har jag väntat med att köpa en ny. Nu kommer det kännas tusen gånger lättare att fota igen. Fjärrutlösaren är ju ett av mina bästa hjälpverktyg jag har när det gäller foto. Hoppas bara den inte går sönder direkt denna gången.

Förresten, jag blev så himla glad att det valde att göra programmet om en influencer som bor ute på landsbygden. Förhoppningsvis kommer många få en lite bredare bild av vad yrket innebär. Som jag skrivit innan så tror jag, mycket på grund av vad media visat, att bilden av en influencer är otrolig snäv.
Så som jag jobbar med det hela (och det är otrolig individuellt såklart) så tycker jag man skulle kunna likna det med den moderna tidens konstnär/kreatör. Jag ägnar mig åt olika former av skapande, som t.ex foto, film, musik och målning och mina sociala kanaler är som min utställningssal där jag visar upp det jag gör, och mina kära och trogna följare är besökarna som kommer och tittar och tar del av det jag skapar.
Inga konstigheter! 🙂
Den här veckan har jag också äntligen, äntligen varit i studion igen och lämnat lite grejer och förberett för en rejäl revansch. Senast jag var här var i början av mars innan jag blev sjuk igen. I princip under hela tiden jag haft studion så har något kommit i vägen. Jag har inte fått möjligheten att vara här och jobba med musiken och skivan på det sättet som var tänkt. Men nu har jag spänt bågsträngen och nu ser jag verkligen fram emot att spendera mycket tid här framöver. ÅH vad roligt det ska bli!

På vägen hem från studion åkte jag också förbi gården igen och hälsade på Stjärna. Den här gången tog jag inte med mig kameran, men åh…det var den absolut mysigaste stunden jag upplevt på länge. Jag gick in till henne i den lilla hagen och hon borrade ned sitt ansikte i min jacka och jag kliade henne på halsen och vid ören och sjöng några vallvisor. Vi stod sådär ganska länge och det var så himla svårt att åka därifrån sen. Hon var så go och kärleksfull! Nu ska jag åka dit minst en gång i veckan och hälsa på henne.
Förresten, nu i skrivande stund så var jag med i P4 Extra där vi pratade lite om filmen jag la ut som gick viral (har nu fått snart 20 miljoner visningar på facebook), så vill ni lyssna på intervjun så kan ni gå in HÄR.

Hoppas att ni har en jättefin fredag och att ni får en härlig helg! STOR kram på er ♥

Livet efter virala succén

Det är verkligen inte lätt att bli känd över en natt. Tur att jag är så anpassningsbar och kan hänga med i svängarna liksom. Hoppas ni kommer tycka om mitt nya jag. ( 😉 )