Blod, svett och tårar

Vilket lättnad jag känner nu efter dessa intensiva dagar. Trots att jag knappt packat än och har miljoner saker kvar att göra innan jag imorgonbitti åker iväg mot andra sidan jorden, så känner jag mig lugn. Jag är lättad att mitt fotojobb för Hyundai har gått bra, och att det nu är bortgjort. Det var verkligen stort för mig att få det uppdraget. Och ni kan säkert tänka er in att jag verkligen, verkligen ville leverera bra bilder.

För er som inte hängt med så skulle jag alltså fota kampanjbilder för Hyundai, som jag under några månader nu haft ett samarbete med. Men att fota kampanjbilder är något helt annat. Där ska varenda detalj stämma in perfekt. Rätt position på bilarna, rätt vinklar, vackert ljus (helst motljus i solnedgången), vacker bakgrund som inte stör för mycket osv. Jag ville fota dessa bilder uppe i fjälls, vid Stekenjokk där jag var för ett litet tag sedan med Nanook. Jag tänkte att den miljön skulle passa helt perfekt för dessa bilar som är som gjorda för den typen av landskap och vägar.

Egentligen hade jag alldeles för lite tid på mig eftersom jag strax skulle resa iväg i nästan två veckor. Och då det var två bilar så kunde jag omöjligt fixa allt själv på så kort tid. Men min mamma tog ledigt från sitt jobb under några dagar så att hon skulle kunna följa med mig upp till fjälls och köra den andra bilen, och assistera mig så att jag skulle kunna ta på mig detta stora fotojobb. Jag var så lycklig över det!

Som jag berättat innan så gick inte allt som jag tänkt mig. Det började bra och jag var så förväntansfull. Min mammas arbetskamrat Mariana hade fixat ett rum till oss i Saxnäs på vackra Marsfjäll Mountain Lodge, där hon brukar spendera mycket tid. Vi var så glada över att ha en säng och ett rum som vi skulle kunna återvända till när mörkret lagt sig. Men när vi kört upp till Stekenjokk på onsdagen så möttes vi av dåligt väder. Regn och rusk och tunga moln. Beställningen av bilder behövde vackert kvällsljus, och därför fick jag lite smått panik när jag tittade på vädret som visade regn i tre dygn. På grund av tidsbristen kunde jag inte riktigt tänka klart. Jag borde insett att vädret uppe i fjällen kan ändras på en sekund. Men just då såg jag ingen annan utväg än att köra söderut igen, och fota i vårt vackra Höga Kusten istället, där det skulle vara större chans till sol. Jag var egentligen inte alls glad över det beslutet. Jag hade en klar vision över hur bilderna skulle vara och jag kunde inte riktigt ställa om det. Jag var så otroligt ledsen när vi körde ner från Stekenjokks vackra fjäll för att hämta våra grejer på Mountain Lodge igen, då vi behövde köra hemåt sent på kvällen istället för att stanna och sova.
053112Nästa dag var vi hemma en kort sväng i Grundtjärn igen för att ladda om, och sedan begav vi oss till Nordingrå i Höga Kusten där jag tänkte att jag skulle ta bilderna istället. Nordingrå är så otroligt vackert och jag hade bara snabbt kört igenom det en gång för något år sedan. Det kändes som att det kanske ändå skulle gå att få till bra bilder där ändå.
Men på vägen dit gick liksom allt fel. Det var som om jag fick tusen tecken på att det inte skulle bli bra. När vi kommit till Örnsköldsvik ringer en granne och berättar att Danny (Johans hund) rymt från hundgården och sprang lös omkring i byn. (Vi vet fortfarande inte hur han bar sig åt!) Jag visste att jag eller Johan, som också befann sig i Övik på sitt jobb, skulle behöva åka hem för att hämta in honom. Det tog ett tag innan vi löste det och det blev Johan som fick lämna sitt jobb två timmar tidigare för att fara hemåt, eftersom jag hade ont om tid då jag behövde leta reda på en bra plats att fota på innan solnedgången. Samtidigt får mamma besked om att hennes beställning på årets pellets skulle levereras hem, och hon hade inte flyttat på bilen. Det beskedet gav lite extra krydda på den redan jobbiga känslan över allt.

Jag passade på att tvätta bilarna när jag var i stan. För första gången i mitt liv valde jag det där dyraste programmet. Ni vet det där med extra allt. Polering, vax och hela faderullan. Det tog också ganska lång tid innan båda bilarna var klara, och sedan begav vi oss till Nordingrå. Väl där körde vi omkring på grusvägar för att leta efter första bästa parkeringsficka eller plats där två bilar skulle få plats i rätt position, med rätt vinkel på solen osv. Mitt i allt börjar det regna och när vi kommer ut till Nordingrå centrum igen efter en misslyckad sökning efter en bra fotoplats så är bilarna smutsigare än vad de någonsin varit. Biltvätten var helt i onödan. Vi letar runt i Nordingrå och hittar tillslut en rastplats där bilarna får plats och där vinkeln är precis rätt för att det ska bli motljus och solnedgång. Så jag bestämmer mig för att fota bilarna på den platsen, men först behövde de tvättas igen. Så vi åkte en mil till Ullånger och skyndade mig att tvätta dom på mackens “Själv-tvätt”. När vi var klara var det ont om tid och vi åkte tillbaks till Nordingrå för att rigga upp allting.

Väl där så sitter det en man på bänken mitt på rastplatsen. Den bänken behövde vi flytta på för att kunna fota. Jag fick lite smått panik igen och med lite olika knep försökte jag och mamma visa tydligt att vi skulle fota på platsen, med hopp om att han skulle se tecknen och flytta på sig. Jag ställde upp stativet och började titta ut vinklar osv. Men mannen pratade i telefon och verkade inte förstå svenska så bra. Han verkade också vara mitt uppe i en djup diskussion så jag ville ju inte störa honom heller. Det kände så himla taskigt. Han satt kvar där tills solen nästan gått ner. Då hade jag så bråttom att jag nästan redan då kände gråten i halsen.

När bilarna var uppställda i rätt position så insåg jag att rastplatsen inte var tillräckligt stor. Jag var tvungen att gå ut mitt i vägen för att få rätt avstånd på bilderna. Det hade inte varit några problem om det inte vore så att det kom 2-3 bilar i minuten. Jag försökte många gånger att rigga upp kameran och snabbt ta en bild och flytta på mig när mamma ropade “NU KOMMER EN BIL I FULL FART!!!”.
Det var en sådan otroligt stressad situation, på så många vis. Jag visste att det var nu det gällde. Nu var jag tvungen att ta bra bilder. Men när jag inte ens fick ro att hitta rätt fokus innan jag var tvungen att springa iväg från bilarna så växte en otrolig stress inom mig. Jag höll på sådär i ungefär tio minuter tills jag tillslut satte mig på asfalten och grät och sa “Det är inte här bilderna ska tas. Jag är inte på rätt plats. Det känns i varenda cell i min kropp”.

Efter alla dessa år känner jag nu såväl igen känslan när något blir bra, eller när något inte blir bra. När jag skapar sådant som jag blir riktigt nöjd med, så har jag en viss energinivå som liksom sprudlar. Bubblar. Jag hamnar i ett tillstånd där jag hoppar av glädje och blir snabbare än blixten. Jag tjuter av lycka när jag fotar och allt tycks ha någonting magiskt över sig. Det är så det ska kännas.
När jag satt där på rastplatsen så insåg jag att jag aldrig skulle kunna känna så nu. Det var helt enkelt inte rätt plats och rätt stämning för det som jag hade tänkt mig. Så vi satte oss ned och tog en kopp kaffe, och sedan gjorde vi något som jag aldrig kunnat tro att vi skulle göra. Vi körde till Stekenjokk igen. Det var 40 mil ifrån Nordingrå. En lång resa genom kvällen och natten. Men så rätt det kändes. Jag var så lycklig när vi var på väg upp igen. Efter alla motgångar kunde jag riktigt känna hur allt liksom föll på plats igen. Som om någon gav mig medvind.
090501Vi körde genom kvällen och natten. Det var en långresa, och vi var redan ganska möra efter all körning och allt hårt jobb. Och inte minst så kände jag mig alldeles slut efter alla jobbiga känslor. Tankar, oro. Press. Det finns en anledning till att jag i princip aldrig tar på mig ett beställd fotojobb, där jag förväntas leverera något. Jag har helt enkelt på tok för mycket prestationsångest. Det roliga försvinner när jag vet att någon ska bli nöjd med resultatet. Någon annan än jag. Men detta jobbet kändes annorlunda. Jag hade ju ändå provat på att fota bilar ett tag, och dessutom så ville de ha min stil. Och hur rädd jag än var för att inte leverera bra, så insåg jag ändå att det aldrig skulle frågat mig om de inte trodde att jag skulle kunna ta bra bilder. Så jag tog steget ur min “comfort zone” och mötte den rädslan i att ta på mig ett beställt fotojobb. Jag tänkte att jag måste våga. Våga tro på att jag klarar det.
090509

Många timmar senare var vi framme i Stekenjokk, och jag kunde känna hur hjärtat sjöng igen. Allting föll på plats. Himlen sprack upp och ibland kom små lokala regnskurar som skapade fantastiska regnbågar över fjällandskapet. Nu var jag på rätt plats. Så onödigt klantigt av mig att fara ner söderut igen när jag visste att det var här jag skulle vara. Men ibland behöver man göra misstag för att lära sig.

090503Här uppe var vädret helt perfekt att fota i. Lagom mycket moln och sol, som gjorde att färgerna framhävdes. Jag skuttade. Tjoade. Kände den där glädjen som jag gör när allting känns rätt. Och här fanns hur mycket plats som helst.
090504Det var fredag, och vi jobbade hårt. Från morgon till kväll. För det var nu det gällde. Nu skulle bilderna tas, men det kändes i själen att det skulle gå bra. Så vi hade väldigt roligt denna dagen. Här är en liten “bakom kulisserna” bild. Mamma hjälpte till att putsa bort smuts medan jag riggade kameran.
090507“Här har jag en idé på en snygg uppställning för bilarna” sa mamma och flyttade runt två stenar på grusplanen. Jag skrattade.
090508Jag har ju aldrig tidigare haft någon “assistent” med mig som hjälper mig när jag fotar. Jag har väldigt svårt att jobba bra när andra är med, och vill helst inte ens att någon ska se mig med kameran. Men det gick så himla bra nu när mamma var med. Vi är så otroligt lika, och ser på samma sätt. Vi tycker samma saker är vackra och vi förstår varandra oftast så bra att vi inte ens behöver säga något. Det var en lättnad att ha mamma att bolla idéer med.
090513Senare på dagen sökte vi lä och kokade kaffe och åt lite mat. En av de bästa stunderna på resan!
090511Trots att det inte var längesedan jag var här så hade redan löven börjat ändra färg. Det luktade höst där vi satte oss vid de taniga fjällbjörkarna och drack kaffe. En härlig doft som jag saknat.
090518Vi fikade med utsikt över Saxån. Vilken paus. Eller hur? Så fantastiskt mäktigt och vackert! Jag ville nästan bara slänga mig i det forsande vattnet.
090506Efter fikat fortsatte vi. Vi letade bra platser och mamma kollade på kompassen för att kunna se vart solen skulle gå ner. Nu gällde det att hitta rätt plats, med fin bakgrund som samtidigt skulle ge ett bra motljus.
090505090510Det kom hela tiden nya regnbågar och var jag så fascinerad över att se dom så nära. Om ni letar efter en skatt så ska den tydligen finnas i Marsfjällen. Regnbågen slutade vid skylten där det står “Marsfjällen”. Ja, jag hade kunnat ana att det är där den finns.
090519Skiftande väder. Det kändes som vi gick igenom flera årstider inom loppet på några timmar.
090515090516Några timmar senare hade solen gått ner, och alla bilderna var tagna. Jag kände en sådan djup lättnad efter dessa tre dagar. Jag var så tacksam att allting föll på plats tillslut. Det kändes som om naturen och fjällen hjälpte mig och skapade vackra scener så att jag skulle få klart mitt jobb. Efteråt satt jag och mamma här och andades ut en stund. Njöt av landskapet, som det inte riktigt hade funnits tid till innan.
Sedan åkte vi till Saxnäs och fick äntligen sova ut i en riktig säng på Marsfjäll Mountain Lodge. Det kändes som en dröm!
090517Även om den största delen av denna resan kändes väldigt jobbig, så kan vi redan skratta åt allt. Den har redan blivit ett minne för livet. Vi kommer så länge vi lever säga “Minns du när vi åkte upp till Stekenjokk för att fota bilarna?” följt av ett hjärtligt skratt. Och jag är så glad att jag också fick dela denna resan med mamma. Även om 99% bestod av jobb så var det ändå de där små stunderna som präglade allt. Fikastunden vid forsen. Alla små roliga stunder, som t.ex när jag råkade köra fyra varv i en rondell mitt i natten. Det var längesen jag skrattade så jag fick så ont i magen som då. Alla härliga känslor när vi hittade rätt plats och jag fick knäppa av bra bilder. Alla bra låtar på radion som jag sjungit med i under färden, och allt som vi lärt oss. Som att fjällen är som en annan värld där väderprognoser inte existerar. Och att man aldrig ska ge upp. Jag är så tacksam att vi tog beslutet att fara upp till fjälls igen. Det blev ett bra jobb, och ett minne för livet.

Jag hade ju tänkt filma och fota massor under resan, men det blev inte så mycket på grund av tidsbrist. Jag filmade dock lite i början, och igår när jag tittade på de korta små filmerna så kunde jag inte sluta skratta. Det är så härligt när man kommit över motgångar och sedan kan skratta och ha roligt åt eländet istället. När jag först såg filmerna så tänkte jag att jag inte skulle visa dom. Men sen så tänkte jag om.

Jag har alltid tänkt att det är viktigt att visa alla nyanser av ens liv. Både med och motgångar. Den här klippen innehåller både glädje, skratt och lite gråt. Och det bjuder jag på. För det var precis de känslorna som jag kände de här dagarna. Förväntan, frustration, prestationsångest, och besvikelse. Men, det blev bra tillslut. Det blir alltid bra tillslut.

Stor kram till er allihopa! ♥

37 Kommentarer på “Blod, svett och tårar

  1. Birgitta

    Så skönt att allt gick bra✨Skrattar när jag ser din reaktion av högtryckstvätten i garaget! Du är så härlig som bjuder på dig själv så nu önskar jag dig och Johan en skön och fin resa till Kalifornien???

    Reply
  2. Ingela

    Höga berg och djupa dalar, både inuti och runtomkring. Jag kan delvis känna igen mig i de där lyckorusen när skapandet går bra och nattsvärtan när allt är fel – men fick jag önska skulle jag gärna ha lite mer av din intuitiva känsla för vad som är rätt. Var glad åt den inre guiden och var rädd om den! <3

    Reply
  3. Zita

    Thanks for sharing your journey — the good and the bad. Such is life…a journey 🙂 The last two photos at the end of your video though, say it all:) A job well done! Your landscape pictures are always stunning. You are a great artist and I’m sure your client is happy with the end result. As part of my last corporate job, I traveled with a video and photo crew to shoot a farmer and his beautiful rosemary fields in the southern United States. I was warned there could be possible rattlesnakes in the fields, scorpions in the hotel bathtubs and tarantulas on the highways…things that can be seen sometimes:) However, I experienced none of those things and the final photos and videos were beautiful…and I have wonderful memories of working with the farmer and his family, my colleagues and the crew. The only negative environmental part of the outdoor shoot was 40-50 mile an hour winds blowing red dirt into my face. I ate a lot of dirt during that shoot:) All the best to you.

    Reply
  4. Janet Doane

    One thing I loved about this post, Jonna, was what you shared about your mother, and seeing photos of her, learning more about her, how the two of you are so deeply connected, and have so much love for each other. What a gift!! The adventure could be a movie script – I was glued to the page to find out how it all worked out! Beautiful photos, and what a place, the space, light, and color!! I’m amazed you had time to share all this with leaving tomorrow on your trip, so many thanks for a wonderful, honest, and heartfelt story!!

    Reply
  5. Saga Mariah

    Hjälp, paniken! Jag vet själv hur det är när man har tajt deadline och saker inte faller på plats som de ska. När man pressar ned en flaxande fågel av oro i halsen och överlämnar sig till hoppet. En gång hade en tavla ännu inte torkat när kund hämtade den till ett stundande födelsedagsfirande… ‘Rör inte motivet på några dagar, hehe’ fick jag säga med ett nervöst grin. En annan gång packade jag en serie tavlor medan budet från budfirman stod och tittade på. ~ Så lustigt att det går vägen ändå? Sen sitter man där och pustar ut. Undrar vad som hände.

    Ha en trevlig resa!

    Reply
  6. PJ:s byffé – från by till fe

    Vilket reportage! Både bilderna och dramatiken. För visst får vi väl kalla det dramatik? Men slutet gott, allting gott!

    En jobbarkompis befann sig också i samma trakter förra veckan och har jag inte helt fel så bodde också de åtminstone en natt på Marsfjäll Mountain Lodge. Han och hans fru blev också betagna i Stekenjokk och naturen där omkring.

    Själv har jag också lite samma inställning till fotojobb. De är en sak att ta bilder man där man själv väljer motiv, tidpunkt och ljus; en annan sak är beställningsjobb. Jag fotograferade ett bröllop i somras och jag hade den där lilla pressen på mig att inte misslyckas, att få bästa möjliga bilder, att få de unika bilder som brudparet kommer att uppskatta långt efter deras stora dag. Resultatet blev bra, jag kände mig nöjd med bilderna och det tror jag också brudparet gjorde. Som du skriver, Ibland kan det vara utvecklande att ta steget ut ur comfort-zonen.

    Reply
  7. Mor A" Lena Eriksson

    Jag säger bara love and peace o tack Jonna för du delar med dig..Moder Jord finns alltid nära dig o Fader Himmel tittar ned..Du lyckas alltid..
    Du är en naturens budbärare..
    Kram
    PS hälsa mamma !

    Reply
  8. Bert

    Hej Jonna,
    You should definetely visit Fulufjällets Nationalpark, close to Särna. You will love it!
    I was there one month ago and saw the most incredible cloud scenery I have ever seen in my life (and I watch clouds from sunrise to sunset on a daily basis :), so there something to it!). Fulufjället is actually a limestone rock/mountain and right above it, fat water-laden clouds come from Norway rolling in all the time and collide with Swedish nice-summer-weather-warm-air. The collision happens right above your head and the results are really incredibly beautiful clouds, rainshowers, rainbows, etc. I might have been lucky with the weather a bit, but Fulufjället is actually known for this, so it will happen quiet often I guess :).
    Greetings from Belgium!
    Ha det bra,
    Bert

    Reply
  9. Hanna

    Wow, du fångade verkligen mitt intresse. Kunde inte sluta läsa! Vilket fantastiskt slut det blev och vad roligt att få dela upplevelsen med din mamma.

    Reply
  10. Caroline

    Åhh Jonna, jag har själv haft till stora delar en jobbig och svår vecka, några ljusglimtar blir hit och dit och allt ordnade sig till slut. Men det vart en sån lättnad när jag såg din video och fick se dina upp och nergångar. Det gör att man inte känner sig lika ensam och att det går lättare att skratta bort det. Otroligt fina bilder med regnbågarna!!

    Reply
  11. Gunilla

    Du är då för underbar Jonna!
    En bergodalbana fick vi följa dig. Så underbart att det blev bra till slut.
    Förstår att det var där du ville ha dina bilder. Så fantastiska vackra bilder du visar oss. Bilbilderna är säkert lika vackra!
    Jag bara NJUTER………. ?❤️?

    Reply
  12. Veronica

    Ha ha vad kul att följa din tokiga resa på 40 mil extra med två bilar!!
    När jag ser filmklippet är ju rastplatsen i Nordingrå oändligt mycket
    vackrare än Stekenjokk! Men det är så roligt att följa dig på dina
    äventyr!

    Reply
  13. Evelina - Evelinas Ekologiska

    Åh, sådan himla tur att allt blev bra till slut! Det är så otroligt jobbigt när man har en tanke om hur en bild ska se ut och så kör allt i hop sig. Så frustrerande. Då kan det vara jätteskönt att ha någon att bolla lite med tycker jag 🙂
    Jag vill också helst jobba själv när jag fotograferar men ibland har min mamma hjälpt till och assisterat lite när det behövts 🙂 Det är himla fint!
    Så magiskt vackert det är i Stekenjokk och helt fantastiska bilder. Regnbågen <3
    Kram
    /Evelina – Evelinas Ekologiska

    Reply
  14. Andreas

    Fantastiska bilder – som vanligt 😉
    Har du gjort någon redigering eller använt ett filter av nåt slag på bilden med den blå bilen och dig i blå jacka? Bilen sticker ut från omgivningen på ett sätt som nästan ser övernaturligt ut. Eller är det kanske tvätten som betalar tillbaka?
    En riktig pangbild är det i vilket fall 🙂

    Kör hårt – du blir bara bättre och bättre på det du gör !

    Kram

    Reply
  15. Frida Tuori

    Åh, sådana här inlägg gör mig så glad! Givetvis inte delen då allt gick emot dig, men man kan ju ändå tänka att det var meningen för att du egentligen skulle ta bilderna där uppe. Men det som gör mig glad är helt enkelt att du inte ger upp och bara nöjer dig med något du egentligen inte känner dig bekväm med. Att ni, trots att det tog tid och var lite av en chansning, begav er norrut igen för att göra det som kändes rätt. Det är inspirerande för mig! Stor kram och ha en fantastisk resa <3

    Reply
  16. Jojhanna

    “Men ibland behöver man göra misstag för att lära sig.” säger du så klokt o så tröstande,,Det blir alltid bra till slut o nerver ever give up! Jag kan förstå din prestationsångest på sätt o vis, man vill inte göra någon besviken. Men du är proffs o jag skulle anlita dig på vilket fotojobb som helst! Go with The flow over there! <3 🙂

    Reply
  17. Lars 8463

    För att citera någon du känner
    mycket väl.
    ” Hon är faktiskt så “galen” i
    verkligheten…..
    Men alldeles alldeles underbar”
    Kan bara hålla med.
    Frågan är, vad kan jag bjuda på?

    Tänk att få se.
    Sina drömmar
    få luft under vingarna.
    Lyfta mot
    sina drömmars mål.
    Tillsammans med
    sitt livs dröm.

    Tänk att jag får se.
    Dina drömmar flyga.

    Önskar dig och Johan en
    fantastisk underbar resa.
    ❤ och ❤

    Reply
  18. Magnus

    Känslan när allt till sist faller på plats efter en massa strul och motgångar är oslagbar!
    Efter en intensiv period så sitter du snart på ett flyg på väg mot ett nytt äventyr. Den här gången tillsammans med din Johan. Ni har många timmars flygtid och du kan inte, hur mycket spring du nu än har i benen, springa runt och fixa med än det ena och än det andra så se nu till att slappna av och vila. Snart nog kommer ni båda att få så många nya intryck att smälta så vilan kan nog vara välbehövlig.

    Ha nu en alldeles fantastisk resa!
    Stor kram!

    Reply
  19. Elisabet :)

    Underbar beskrivning av en stressig och jobbig situation. Härligt att du delar med dig av både med- och motgång. Och tänkvärt. För det där med stress får oss att glömma viktiga saker. Som fjällvärldens snabba väderskiftningar och magkänslan… Hoppas din nya resa blir riktigt bra!

    Reply
  20. Jenny

    Jag är glad över att det slutligen gick bra för dig med att fota bilarna!
    Jag skriver också här för att berätta om något kusligt som hände när jag läste ett av dina gamla blogginlägg från januari 2015! Ditt Inlägget handlade om att det inte alltid är så lätt att veta vad man vill göra av sitt liv och jag började sedan läsa kommentarerna.
    I en av kommentarerna var det en kvinna som skrev att hennes liv inte var så som hon ville ha det och hon började beskriva sin vardag. Vid ett radbyte kommer en mening som får mig att sluta andas för jag tror plötsligt att det är jag som skrivit detta!
    Meningen jag läste var…
    “Egentligen är jag menad att jobba kreativt precis som du Jonna! Jag är väldigt avundsjuk på dig kan jag säga, för ditt liv är på många sätt det jag drömmer om”
    Det är ju fullständigt galet hur jag helt medvetet läser någon annans kommentar för att plötsligt tro att jag skrivit det!?! Den där meningen är lika mycket min som hennes.
    Jag var bara tvungen att berätta det för dig! Det har gett mig insikt och jag ska försöka att inte vara avundsjuk på dig. ?

    Reply
  21. Anna-Karin Scheutz

    Vilken härlig och rolig berättelse!
    Din text om ert äventyr och att äventyret slutade gott till slut fick
    mig att både le och skratta när jag läste.
    Videoklippet är bara så du.
    Ha en fin resa till andra sidan atlanten.
    Kram Anna-Karin

    Reply
  22. Eleanor Ollila

    Åh, Jonna. Den första bilden på regnbågen när man ser nästan hela…den är helt magisk. Den tog andan ur mig! <3

    Reply
  23. Dietistannica

    Så himla bra gjort att ro hem det där projektet tillslut trots notgånger, och lita på din egen känsla, våga satsa. Snacka om att klättra i berg och bli starkare! Klappa dig själv på axeln 🙂

    Reply
  24. Maria Hedenmark

    Underbart att se de vackra bilderna från Stekenjokk och Marsfjällen mm!
    Vi var där med husbilen i juli. Så härligt miljöombyte för en stadsbo från platta Uppland.

    Reply
  25. Lena Berg-Nordenberg

    Helt fantastiska och underbara bilden! Tack Jonna för att Du delar med Dig och Lycka till i Kaliforninen!

    Reply
  26. Bella

    Skönt att allting ordnade sig tillslut! Måste bara säga att du inte direkt fulgråter när du är stressad/ledsen haha så du vågar verkligen “bjuda” på motgångar också 😀 En annan storsnorar och blir röd i ansiktet vid gråt = inte vackert = inte visa haha!!!

    Reply
  27. Lori McKenna

    Whenever I need to feel peace and calm, I turn to your blog. Your photo’s and lifestyle contain so much beauty. Watching you and your beloved together is pure joy because, one can feel the purity of your love for each other and the joy you find together just radiates out from the photos and videos. Thankyou so much for sharing your everyday life, art and adventures on this blog.

    Reply
  28. Linnea

    Åh vilka fantastiska bilder. Och vilken supermamma du har som hänger med och stöttar oavsett, kan tänka mig att inte alla hade varit helt med på att köra 40 mil tillbaka upp till fjälls igen 🙂 Så härligt att du delar med dig även av det som inte går som planerat, kan verkligen känna igen mig i känslorna du beskriver. Men oftast är det ju dessa tillfällen som blir de bästa minnena (och berättelserna). Tack för ett härligt inlägg Jonna, och en härlig blogg! Du inspirerar verkligen 🙂

    Reply

Lämna ett svar till Janet Doane Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.