Livets små guldstunder

Igår kväll gick vi ned till sjön för att ta ett uppfriskande kvällsdopp. Det var egentligen inte så jättevarmt eller särskilt vackert väder. Men jag har senaste tiden känt att jag bara måste ta tillvara det sista av sommaren nu. Om bara ett tag kommer sjön förvandlas till ett täcke av is. Därför vill jag verkligen ta tillvara på den otroliga lyxen att kunna gå ned till den alldeles stilla sjön på kvällarna. Det behöver inte ta mer än en halvtimma att få sig ett uppfriskande dopp och en stund ute i naturen. Det är verkligen livskvalitet för mig.
Jag har alltid funderat på varför vi människor uppskattar vattnet så mycket. Att bada. Varför vill vi ägna sommarens vackraste dagar till att vara vid havet eller sjön? Varför är det så högt prioriterat och så uppskattat av så många av oss?
Jag tror det är för att vattnet är helande och påverkar oss på ett väldigt positivt sätt. Det har en hög frekvens, precis som skogen, eller vacker musik. Vi mår bra av att vistas nära vatten. Och det tillhör vår natur att dra oss till sådant som får oss att känna harmoni och som fyller oss med ny livskraft. Vattnet renar oss inte bara fysiskt. Men också själsligt. Därför tror jag vi är så många som uppskattar badet. Oavsett om det är i en sjö, ett hav, eller i ett badkar. Eller vad tror ni? Kan ni känna igen er i känslan av att vilja ta en dusch för att liksom ”starta om systemet”?. Om jag haft en dålig dag eller något varit väldigt jobbigt och påfrestande så känner jag ett otroligt starkt behov av at ta en dusch. Det är som att jag duschar av mig dålig energi. Sen känns allt lättare igen.

Lite så är det med bad för mig också. Jag älskar att ta ett dopp i sjön, oavsett om det egentligen inte ens är skönt. Det är lite som en plåga i början, att tvinga sig ned i det kalla vattnet. Men den där härliga kicken och ruset av ny energi gör det så värt allting.
Igår var vattnet så rysligt kallt att både jag och Johan först inte trodde vi skulle klara av att doppa oss. Vilken skillnad det blivit på bara några veckor. Det märks att nätterna börjar närma sig nollgradigt  nu. Vattnet var så kallt att benen domnade av medan vi stod där och funderade på om vi skulle klara av att doppa oss. Tillslut sa jag ”jag går och sätter på själv-utlösaren på kameran på 10 sekunder så får den ta några bilder under en halv minut. Då har vi inget val. Missar vi chansen måste jag upp och göra om allt”. Haha det är himla bra det där med kameran ibland. Vi lyckades komma i vattnet innan första bilden knäpptes (den tar 9 bilder med tre sekunders mellanrum när man gör på det viset) och efter vi doppat oss så kändes det redan så mycket lättare. Vi var i vattnen en stund och gömde oss för myggen.

Johan, kan jag få ta en bild på oss när vi sitter här på stenen?” Det är tur att han har så bra tålamod med mitt fotograferande. Ibland känner jag mig jättejobbig men han säger att han bara är tacksam över att jag dokumenterar vårt liv. Och det känns fint att veta det. Och ja, tänk vad mycket fotografier vi kommer ha över allt vi gjort tillsammans. Vilken guldgruva av minnen det kommer bli. Jag gjorde faktiskt en årsbok med alla bilder från vårt första år tillsammans. Ska visa er lite bilder från den sen.
Den där mysiga känslan i första bilden blev väldigt kortvarig. Jag tror aldrig jag sett så mycket mygg som igår. Det var helt fruktansvärt. Vi fick kämpa oss till att sitta stilla ens en enda sekund. Kameran fortsatte knäppa av bilder (min fjärrutlösare är trasig för tillfället) och jag blev glad över dessa bilder som vi visar den riktiga känslan när vi kämpar mot myggen. Jag vet inte hur mycket blod vi skänkte igår men förhoppningsvis börjar de försvinna snart när kvällarna blir kyligare.
Vi slängde på oss kläderna så fort vi bara kunde och jag skrattade högt när jag tittade på Johan som stod ihopbiten på stranden med alla lager av kläder.
Vi begav oss hem igen, och jag fick en rejäl energikick efter doppet. Jag hade tänkt lägga upp bilderna här på bloggen redan igårkväll men efter den varma duschen hemma så blev jag så sömnig att det inte ens var någon idé att försöka. Så jag gick istället och la mig tidigt och klev upp i ottan med Johan i morse.
Ja, nog finns det kvar av sommaren ännu. Massor.
Idag hoppas jag få plocka hem lite blåbär medan jag ändå är i skogen och rastar Nanook. Det är oftast då jag hittar de bästa blåbärsställena. Jag brukar alltid äta på plats direkt från riset, men idag tänkte jag ta med mig en påse så att jag kan plocka direkt i den och frysa in till vintern.

Hoppas ni får en helt underbar fredag! Kram på er ♥

Det går framåt

Hej på er!
Måste först och främst bara säga att ÅH vad roligt det känns att vara tillbaks med bloggandet och annat igen efter semestern. Innan semestern kändes allt så tungt. Varenda ord var jag tvungen att dra ut ur mig. Inget kreativt kom sådär naturlig och lätt där på slutet. Det krävdes mycket energi för att åstadkomma minsta lilla sak. Kameraväskan kändes ovanligt tung. Jag hade till och med värk i rygg och axlar. Något jag aldrig haft i hela mitt liv innan. Jag hade nästan glömt bort hur det skulle kännas.

Så som det känns nu! Jag trodde inte riktigt jag skulle känna mig helt redo att sätta igång med jobbet igen på grund av de tre intensiva veckorna men renovering och annat. Men jag inser ju det att det egentligen inte spelar så stor roll för mig vad jag gör. Bara att göra något annat ett tag är liksom nyckeln. Att låta den där delen av hjärnan som annars går på högvarv istället få vila ut. Under de tre veckorna som varit så satt jag inte ens vid datorn i en timme sammanlagt. Jag la undan telefonen och verkligen stängde av den där känslan av att ständigt vara uppkopplad. Det betydde otroligt mycket för mig.

Nu känns allt roligt igen. Det känns lätt. Som vinden. Det kommer av sig själv, utan att jag behöver tänka särskilt mycket.
När jag sätter mig här och skriver så får jag liksom inget stopp. Jag hade inte alls tänkt skriva det jag skriver just nu. Tänkte bara göra en snabb liten uppdatering och visa er hur det går för oss med vattenläckan och hallen. Men, det känns som jag vill berätta så mycket. Och att känna kontakten med er igen är så väldigt värdefull för mig.
Även om jag inte hunnit svara på några av era kommentarer än så är det bara så obeskrivligt roligt och givande att läsa era ord. Få ta del av era tankar och vad ni har för er. Att få känna att det jag gör i bild och ord når ut till er. Det där utbytet är själva kärnan i bloggandet för mig. Jag tror det betydde extra mycket för mig också att ni fanns kvar efter min ledighet. Även om det låter jättekonstigt, så har det alltid varit en rädsla inom mig att bloggen jämt och ständigt måste vara uppdaterad, annars försvinner alla. Att ni ska tappa lusten att fortsätta läsa. Trots att ni så många gånger sagt ”vi finns kvar Jonna”.  Nu vet jag det. På riktigt. Så tack. Verkligen, tack.Här i Grundtjärn har veckan rusat fram. Vilket egentligen känns bra, eftersom vi mer eller mindre bott i ett renoveringsprojekt de senaste dagarna. Men det har gått jättebra ändå, tack vare att vi så fort kunde få hit alla hantverkare som behövdes. Så det har inte varit någon sådan där onödig väntan. Allt har gått så himla bra!
Och i förrgår, med väldigt kort varsel, kunde rörmokaren från Junsele Rör komma hit och fixa vattenledningarna och nya kopplingar. Allting flyttades till under trappan istället för i mitten av hallen. Det blev SÅ bra, och nu fick vi golvet i hallen helt fritt från rören. Det känns också så skönt att veta att en riktig rörmokare gjort det. Inget hemmafix med dåliga kopplingar här inte. Det känns tryggt.
I tre dagar har MW Bygg från Myckelgensjö varit här och gjort om golvet från grunden. Åsarna är utbytta och fixade och inga tecken på vattenskador finns längre kvar. En bit av väggen är också utbytt. Alltså, hallen är redan SÅ fin, trots att vi inte ens lagt golv eller väggar än. Jag kan inte förklara vilken härlig känsla det är att gå in här nu. Det känns så rent…luftigt och öppet. Och rejält. Inget lutande golv eller gamla brädor som sjunker ned när man går på dom. Hallen kommer utan tvekan bli vårt bästa rum, haha!
Dessutom ska Johan nu fixa med golvvärme innan vi lägger golv. Det känns lite för bra för att vara sant. Tänk att få känna ett varmt golv under fötterna det första man gör när man kliver upp en mörk och kall januarimorgon.
För några dagar sedan såg det ut såhär.
Och nu ser det ut såhär! Woho! Nu ska vi leta upp ett passande golv här inne. Och så ska vi lägga på panel på väggarna som vi ska målas i antikvitt. Vad tror ni om det? Jag tror det kommer bli ljust och fint i hallen, som för övrigt saknar fönster. Så det behövs ljusas upp lite här inne.
Nayeli begrundar nybygget. Jag tror hon föredrog när hallen var ett enda stort hål ned till marken, så hon kunde jaga skogsmöss under husgrunden. Tur att katterna inte får bestämma här hemma 🙂
Det första Nanook gjorde när han fick komma hem idag var naturligtvis att sätta sin tass på det enda ställe i hela huset där han inte fick sätta sin tass. Men det gjorde nog inget. Golvet blir nog rakt ändå. Och han fick ju verkligen sätta in ett avtryck som förhoppningsvis kommer finnas kvar i många, många år tills den dag någon annan väljer att riva bort golvet. Kanske om hundra år. Undrar vem som bor här då?

Nu vet ni lite hur läget är här hemma. Det går framåt! Nu får vi ägna våra kvällar och helger framöver åt att göra fint i hallen med golv, väggar, lister och målning. Ser verkligen fram emot resultatet sen.  Hoppas ni har en superfin torsdag allihopa! KRAM på er ♥

Dörren till en förfluten tid

Jag har alltid älskat bärplockning. Så länge jag kan minnas.
Ändå är det inte egentligen på grund av bären som jag verkligen älskar det. Bären kommer i andra hand. Bärplockning för mig är ett sätt att återskapa minnen och kliva in i en stämning som funnits med sedan barnsben. En stämning som haft en betydande roll i det liv jag valt att leva.
Att plocka bär blir lite som att öppna en dörr till en förfluten tid. Även om allt är annorlunda nu, så kommer ändå doften av en hjortronmyr blandat med myggstift alltid vara densamma. Känslan av att gå över en blöt myr med för stora gummistövlar kommer alltid kännas likadant. De blöta sockarna och kladdet från övermogna hjortron på fingrarna. Myggornas surr, och det gnisslande ljudet av de gamla mjölkannorna, som jag med flit låter gnissla lite extra högt för att störa tystnaden  så att storskogens björnar inte överaskas av vår närvaro.

Allt det. Små, små detaljer, som skapar det allra finaste känslor och stämningar i mitt hjärta. Det är bärplockning för mig.
Att sen få fylla hinken och prata med de andra om hur mycket bär vi minsann hittade idag, det är bara en underbar bonus.
Varje sommar sedan jag flyttade hit så har jag alltid plockat bär. Vissa år över hundra kilo. Vissa år bara så det räcker till några pajer, saftflaskor och någon burk sylt. Hjortron tycker jag är det roligaste att plocka, även om jag alla gånger föredrar blåbär. Men det är just den där stämningen i hjortronplockningen som gör det så speciellt.

För det första så är min gammelmorbror Tage (min mormors bror som bor här i Grundtjärn) själva grundstommen i den stämningen. Utan honom så vore det som att ta bort bakgrundsmusiken från en film. Jag minns när jag var runt 8-10 år. Då åkte vi alltid upp till Grundtjärn några dagar varje sommar, och då var det alltid hjortronplockning med Tage som gällde. Jag hatade och älskade det. Jag var livrädd för björn så jag var rädd för att gå ut i skogarna. Tage åkte med oss till ett ställe som hette Björnvattnet, mitt ute i skogen. Jag var så rädd att jag först inte ville gå ut ur bilen. Men samtidigt var det något så spännande över det. Tage visste ju alla bra ställen, och det kryllade av hjortron på myren. Så jag trotsade min rädsla och begav mig ut på myren med resten av familjen. Vi fick ihop flera hinkar med hjortron som vi sedan kokade till sylt och åt med glass hemma i den trygga stugan igen. Lukten av hjortronsylt. Det är något speciellt.

Och i Tages kök luktar det alltid hjortronsylt. Även mitt i vintern. Jag vet inte om det verkligen gör det på riktigt, eller om min hjärna så starkt förknippar Tage med hjortron att den skapar lukten av hjortronsylt i min näsa så fort jag ser honom. 
Här om dagen var vi ute och plockade hjortron, på Lappmyra en bit bort från byn. Jag, Johan, mamma och Tage. Återigen fick jag njuta av den där stämningen som liksom borrar sig in i alla mina sinnen. Solen, myggorna, bären och dofterna som blandas med den där spänningen när vi går allt djupare in i skogen för att hitta de där bortglömda myrarna där de riktigt stora hjortronen växer.
Det är ju det som är lite tjusningen med hjortron. Man måste leta efter dom.
Då blir det en sådan extra stor glädje när man hittar en sådan där liten kulle vid ett gammalt träd eller en stubbe där det alltid växer större bär i en hel klunga.

Skogens guld.
Jag och Johan plockade sammanlagt ihop 2,5 kg hjortron som vi sedan kokade sylt av direkt när vi kom hem. Så nu har vi några burkar sylt att njuta av under vintern. Att fylla kylskåpet med vilda bär är lite som att fylla vedboden med ved. Jag känner mig rik.

Har ni plockat eller ska ni plocka några bär i år? Någon dag snart tänkte jag ge mig ut och plocka några liter blåbär också. Det är det viktigaste bäret att ha mycket av enligt mig. De är så nyttiga! Och jag älskar både blåbärspaj, blåbärssaft och blåbärssylt. Och att äta dom som dom är såklart.

Hoppas ni har en fin dag! Kram på er ♥

Lugnet efter semestern


När jag för tre veckor sedan tog semester hade jag en bild i huvudet av hur mitt första inlägg efter semestern skulle se ut. En känsla av frid och harmoni. En utvilad, solbrun och pånyttfödd Jonna, drickandes ett gott te i en luftig kaftan. Vackra blommor på en välstruken duk på köksbordet i ett nystädat kök. En hög med utlästa böcker som sådär slarvigt vackert ligger på nattduksbordet och vittnar om all den tid jag haft över. Dofter av nytvättade lakan och såpa. Rena golv att gå barfota på utan att få smulor som fastnar mellan tårna.

Allt skulle kännas rent och lugnt. Ljust och fluffigt. Som om jag varit en stund i himmelen och just återvänt, redo att ta tag i jordelivet igen.

Inte riktigt såhär;
Ungefär som min beskrivning ovan, men byt ut alla ord till det totalt motsatta. Senaste veckan har känts lite som ett kaos. När man minst anar det så händer något oväntat och de är just i dom stunderna som man verkligen får sig en prövning i att inte lägga för stor vikt i vad som sker i livet, utan istället hur man reagerar på det. Att ta ett djupt andetag och tänka ”det löser sig”.

Det har ändå varit helt fantastiska veckor och vi har hunnit med så mycket. Och jag har mycket att berätta, både i bild och ord. Men jag kände att jag inte kunde berätta något om allt vi gjort under dessa veckor om jag inte först berättar om det som just nu är allra mest aktuellt i mitt och Johans liv. En vattenläcka i hallen. Både en ny (läckt under några år av och till) och en gammal (säkert 20-30 år gammal som resulterar i ruttna åsar).
Det var förra veckan som vi upptäckte den, i samma veva som vår tvättmaskin också gick sönder. Efter nästan två veckor av slit med att renovera ett vardagsrum på övervåningen och rensa och städa hela huset (en riktig flyttstädning) och varenda lada och uthus på gården så var vi snart klara. Nu var det bara det roliga kvar. Att göra fint, möblera och få det riktigt mysigt hemma. Så vi tänkte att vår sista vecka av semester sen skulle vara lugn och oplanerad. Kanske en liten roadtrip till fjällen eller något annat härligt eftersom vi kämpat på så bra och fått så otroligt mycket gjort.

Vi hade varit ute och vattnat träd som vi planterat i en ale längs vägen utanför vårt hus när vi plötsligt kom in och kände en stark jord/potatislukt i hela nedervåningen. Det luktade så starkt att jag på en gång insåg att något verkligen inte stod rätt till. Vi avvaktade någon dag och rådfrågade med min mamma och Tage. Nästa dag rev vi ut mattan i hallen där vi har inkommande vatten och hela mattan var blöt. Så vi fortsatte att riva ned mot trossbotten och det var fuktigt hela vägen. Samma sak inne i den gamla toaletten (till höger) som numera bara är ett förråd. Vi märkte att en slang läckte när man hade på vattenslangen ute så vi förstod att det delvis kom därifrån. Dessutom var där en gammal läcka från långt tillbaks som aldrig blivit åtgärdad, som både var ute i hallen och på flera olika ställen inne i den gamla toaletten. Man kan ju säga som så att man märker att det är ett gammalt hus. Varken vattenledningar, kopplingar, eller golv var vidare bra gjort. Mycket hemmafix.
Under veckan som var så har vi rivit hela gamla toaletten och golvet ned till marken. Den där gamla toaletten (förrådet) har jag ändå aldrig tyckt om. Det har känts som husets svarta hål, och jag har alltid mått dåligt av att gå in där. Riktigt dålig energi, och otroligt trångt, mörkt och unken lukt. Så nu när vi ändå var tvungna att riva upp en del av väggen och golvet så bestämde vi oss för att riva det helt och hållet. Jädrar vad skönt det kändes mitt i allt elände. Jag hade ju bestämt mig för att den här semestern till stor det skulle handla om att rensa i det gamla och ge plats för ny energi. Så även om vattenläckan var ett tungt besked så var det samtidigt befriande att ta tag i det rum som jag aldrig mått bra av. Att en gång för alla få fint och öppet i hallen.
Så det var verkligen en dubbel känsla. Varken jag eller Johan kände att vi egentligen hade någon energi kvar till ännu en renovering. Vi ville ju egentligen bara ägna sista veckan åt att faktiskt ta det lugnt och göra något annat. Men istället blev det tvärtom. Nu fick vi ta itu med det största projektet.
Ett tag kändes det riktigt jobbigt och jag satt i hallen och grät en kväll medan Johan upptäckte allt fler åsar som höll på att ruttna bort. Nog tycker jag vi är ganska händiga och envisa och klarar av att göra mycket själv, men sådana här saker…det var liksom bortom vår kunskap. En känsla av hjälplöshet. Dagarna var som en evig väntan. Vad skulle hända nu?

Men sen kändes det lättare igen. Till och med bra.
Jag kände mig så tacksam över så mycket. Tacksam över att det hände nu mitt i sommaren, och inte mitt i vintern. Då hade vi i princip behövt flytta ut under tiden skadorna åtgärdades. Tacksam över att Johan har sådant tålamod och orkar engagera sig. Ingenting är omöjligt i hans värld, och han får mig glad även i de jobbigaste situationer. Tacksam över att mamma hjälpt oss varenda dag med att röja och fixat fika och middag och passat Nanook så vi kunnat koncentrera oss på renoveringen. Tacksam över att min gammelmorbror Tage varit här och erbjudit sig att hjälpa till. Tacksam över att Mats Webiörn, en fantastiskt duktig snickare i grannbyn Myckelgensjö kom hit en fredagkväll för att göra en bedömning, och sen kunde åta sig jobbet redan nu på måndag (idag!!). Allt ordnar sig.
Så mitt i allt kaos så har det ändå känts bra. Det kunde inte hänt än bättre tid än nu. Och jag är SÅ glad att vi upptäckte skadan nu. Det hade varit så hemskt om vi fortsatt som ingenting och den här läckan varat hela hösten och vintern. Nu får vi dessutom chans att göra fint här inne. Hallen är så mycket större nu när den gamla toaletten är bortriven. Det känns så mycket luftigare. Trots att vi har stora hål ned till marken i hallen så mår jag nästan bättre att gå in här nu än innan. Det liksom känns i energin, att det där gamla ratet är utrivet. Nu ska här bytas åsar, läggas ny isolering och trossbotten. Sen ska vi lägga in ett nytt laminatgolv. Vilken känsla att få riktigt golv här inne istället för den gamla mattan som hade samma färg som om någon spytt på den.

Sen ska vi fixa väggarna och taket. Låta träväggarna och trätaket vara kvar men måla om och fixa nya lister. Det kommer bli så fint när det är klart.
Nu när vi varit utan tvättmaskin en vecka också så kommer det kännas helt underbart att få hem den nya tvättmaskinen. Man får verkligen perspektiv på saker och ting. Vilken lycka att kunna tvätta hemma egentligen. Det kommer jag verkligen känna varje gång jag lägger i en ny tvätt nu.
Den här semestern blev inte som jag tänkt mig, men det känns ändå så skönt att fått ägna tid åt allt som behövde göras. Varje morgon har vi klätt på oss arbetskläderna och fortsatt med alla olika projekt. Varje dag har något mer blivit gjort och det har varit en sådan glädje att få se resultatet av allt jobb. Det känns som en lättnad nu efteråt. En skön känsla av att det är rent och fint i varenda vrå och att vi till hösten kommer ha ett mysigt vardagsrum och en soffa att slappna av i. Och nu också en ljus och fin hall utan vattenläckor, och som känns välkomnande. Det ser jag så mycket fram emot.
Men än är det kvar av sommaren även om vardagen nu börjar igen. Jag sitter i en nystädat ateljé i skrivande stund och njuter av ljudet från hallen där snickarna och Johan håller på för fullt. Jag har verkligen längtat efter att få börja vardagen igen. Även om semestern varit intensiv med olika projekt så känns det så obeskrivligt roligt att få börja jobba igen. Kreativiteten har fått gro och växa sig till liv igen, och nu är jag redo för nya tag. Och framöver väntar en positiv förändring som kommer underlätta för mig på så många olika vis. Allt blir bra.

Även om saker och ting inte blev riktigt som planerat, så känns det väldigt skönt. Det är ju precis sådär livet är.
Jag kanske inte är utvilad, solbrun och pånyttfödd. Men jag har banne mig blivit lite starkare och lite klokare. Och det är inte illa det heller.
 Hur har er sommar varit? Vad har ni haft för er? Jag hoppas att den varit underbar, oavsett om ni jobbat eller haft semester.

Det känns väldigt roligt att vara tillbaks här på bloggen igen, och få ”träffa” er igen! Ser fram emot att berätta lite händelser och små äventyr från sommaren och visa lite bilder jag tagit. Ha en underbar måndag allihopa! Stor kram på er ♥

Sensommarkväll

Det var den första kvällen i augusti. Efter en lång dag med renovering inne var klockan plötsligt runt midnatt. Vi glömmer både tid och rum när vi är mitt i renovering och skapande. Kvällens regn förvandlades till dimma när molnen skingrade sig. Luften kändes så ren och skönt svalkande när vi gick ut till vägen med soptunnan som hämtas varannan onsdag. Så vi bestämde oss för att ta en liten midnattspromenad genom Grundtjärn.
Det var en kväll som hade något sådär alldeles speciellt över sig. Det var som om det kändes i luften att högsommaren nu övergick till sensommar.
På den blålila himlen uppenbarade sig augustihimlens första stjärnor. De hade jag inte sett sedan tidigt i våras. Det är som om mörkret kommer med den vackraste gåva så att vi inte ska bli ledsna för att dagarna blir kortare. Vem kan säga nej till stjärnor?
Kvigorna spelade koskällornas sång som bakgrundsmusik till vår nattpromenad medan de lugnt vakande fram till stängslet för att säga godnatt.
När vi kom in tog vi en nattfika innan vi gick och la oss. Aprikoskräm med mjölk. Något som jag upptäckte för någon vecka sedan, och som jag nu inte kan sluta få nog av. Det smakar sommar.

Nu är det återigen kväll här i Grundtjärn, och jag ska spendera kvällen med att måla en gammal kökssoffa som vi ska ha till köket. Jag har alltid drömt om att ha en riktigt fin kökssoffa och nu är det snart verklighet. Idag köpte jag lite tyger för att sy en dyna och lite kuddar. Det kommer bli så fint. Ser fram emot att visa er sedan.

Tack för alla fina, underbara kommentarer. Ni är bäst! ♥
Hoppas ni haft en jättefin dag! Kram på er!

Att ge plats för ny kraft

Hej på er allihopa!
Jag har nu haft semester i en dryg vecka och det har verkligen varit så skönt. De första nätterna kunde jag inte somna eftersom jag var så sprudlande glad över min ledighet att jag inte ville sova. Jag låg och väntade på att det skulle bli morgon. Det var längesedan jag kände sådär, att se fram emot morgondagen så mycket att natten känns för lång. Men vad underbart.

De första dagarna kändes det ovanligt och konstigt att inte hela tiden uppdatera och visa världen vad jag höll på med. Som om jag hela tiden glömt något viktigt. Men sedan släppte den känslan och jag har under dessa dagar knappt rört varken datorn eller mobilen. Jag har vant mig bort från känslan att ständigt behöva vara uppkopplad. Jag har kunnat njutit fullt ut av varje stund, utan att behöva känna att jag egentligen borde göra något viktigare. Det är en sådan lättnad att jag inte ens kan beskriva i ord. Fy fasiken vad jag behövde det här. Jag har verkligen, verkligen insett vikten av att ta ledigt nu. Att låta själen få vila ut och fylla på med mer kraft.

Det roliga är ju att jag denna veckan verkligen jobbat hårt på andra sätt. Men det har bara varit skönt.
Jag och Johan har påbörjat lite renovering här hemma, samtidigt som vi röjt och städat hela huset och alla lador och ja…hela gården. Såpass att vi tillslut beställde en stor container. Från morgon till natt har vi grejat här hemma. Och det kan tyckas märkligt att sätta igång sådana projekt när man ska ta det lugnt. Men jag har njutit av att få städa och rensa och bygga. Jag har verkligen längtat efter det. Röran och kaoset här hemma har tyngt oss under lång tid så det kom så naturligt att sätta igång med detta nu. Vi har ändå tagit det lugnt och då och då gått ner till stranden för ett bad om vädret varit bra. Blandat hårt arbete med lugnare stunder.

Jag tänkte visa lite bilder från förra veckan så ni får se lite av vad vi håller på med!
Det började på måndagkväll förra veckan. Vi började städa upp och röja på övervåningen, i det rum som vi länge tänkt ska bli vårt framtida vardagsrum. Där var fullsmockat med flyttkartonger blandat med en massa grejer från min ateljé. Packmaterial, wellpapp i stora lass och gamla tavlor jag målat. Och sen, en massa tvätt och ja…bara allt möjligt. Stökigt som bara den har det varit här uppe.
Så vi började städa och röja undan så att vi sedan skulle kunna måla golvet vitt. För vår tanke var helt enkelt att göra ordning här uppe så att vi äntligen kan få vårt efterlängtade vardagsrum till hösten.
I de gamla skrymslena hittade vi gamla saker från de som tidigare bott här. Kan ana att dessa skor kanske tillhörde Hildur, som bodde här tillsammans med Lasse, som var busschaufför här i byn när min mamma var liten.
Vet inte om folk hade väldigt små fötter förr i tiden eller om storlekarna var annorlunda? Det stod storlek 36 på dom, men jag som har storlek 38 fick knappt på dom över tårna haha. Som små barnskor. Synd, för dom var ju lite häftiga.
Nästa dag fortsatte vi att röja där uppe och vi bar ut gamla golvmattor och masonitskivor.
Vi har ju många sådana här små dörrar in till små förvaringsutrymmen på övervåningen, vilket är superbra! Men om vi skulle få plats med en soffa framför fönstren som vi tänkt så skulle en av dörrarna stå i vägen. Så då bestämde vi oss för att slå in väggen emellan dessa två förråd och bygga för det ena, och sedan lägga på ny pärlspont.
Himla bra att ha dessa små utrymmen för förvaring av saker som man vill ha kvar men inte vill ha framme.
Haha ♥
Medan vi höll på att renovera på övervåningen så började vi samtidigt att röja ute i vedboden/ladan. Det bara råkade bli så. Det kändes först som ett helt enormt projekt eftersom det där inne var så fullt av grejer att man knappt kunde gå in. Saker som tidigare husägare lämnat kvar blandat med våra grejer som bara blivit liggande på hög. Men solen sken och vi kände att det var helt perfekt att greja i ladan på dagarna så man fick vara ute och njuta av lite sol och värme. Och då och då ta sig en kopp kaffe.
Vi tömde först ladan på grejer så vi fick bättre översikt och så att vi kunde städa ur den. Vi bar bort gammalt skrot som skulle på tippen och fick då mycket mer plats för de saker vi ville ha kvar. Det såg verkligen ut som om vi hade en stor loppis på gården! 🙂
Vi rensade ut precis allt så att vi kunde städa upp allt damm och smuts.
Johan spikade fast de gamla golvplankorna som lossnat.
Vi gjorde ordning på alla gamla saker och verktyg som vi hittade. Vi gjorde tillslut en hel vägg bara för alla gamla vackra saker som vi nu kallar för ”museet”. Ska visa er bild på det senare!
Det här var en rejäl spik det.
Det kändes så rent och fint när vi sopat upp allt smuts. Då kändes det riktigt roligt att börja ta in grejerna igen och hitta en bra plats för allt. Vi bestämde oss också för att snickra ihop stora trähyllor och bygga en ny träbänk. Så vi köpte virke till det några dagar senare. Än är inte hyllorna på plats men vi ska greja med det sen när vardagsrummet är klart.
Den här gamla vedlåren som låg inne i ladan ska slipas upp och målas om och sedan sättas in i vårt kök. Vi ska byta ut den som redan är där eftersom den här är större och vackrare 🙂
När ladan var urstädad (ska visa er bilder sen) så var det dags att börja måla golvet på övervåningen. Det blir ett vitt trägolv, precis som jag gjorde i ateljén. Älskar vita trägolv!
Eftersom vi har sovrummet på övervåningen var vi tvungna att sova på en madrass nere i köket under några nätter tills golvet hade målats i tre omgångar. Men åh, det var verkligen så mysigt. Jag har alltid älskat den där känslan när det är någon speciell situation så man måste anpassa sig och kanske leva lite enklare ett tag. Ni vet känslan när man är nyinflyttad, och måste använda en flyttkartong till bord nära man äter. Eller när strömmen gått och alla samlas hos den som har vedspis så man kan få värme och laga mat ihop. Den känslan 
Nanook brukar alltid sova själv nere i köket på sommaren eftersom det är så mycket svalare där än uppe i sovrummet. Så han var nog väldigt glad över sällskapet dessa nätter.
Kärlek. Det är vad jag ser i den här bilden.
Att få krypa ned bredvid min sovande Johan. Ett tänt ljus och en bok.
Trots att vi jobbat som djur i en hel vecka så har jag njutit av varje sekund. Jag har ändå fått spendera all tid tillsammans med Johan, och det är huvudsaken. Vi har svettats, svurit, skrattat och kämpat. Röjt upp allt gammalt. Allt tungt, som håller en tillbaks. Slängt överflödiga saker som bara tagit plats. Släppt taget om det gamla för att få plats åt ny kraft och energi. Byggt på vårt bo.
Dagarna har gått och varje dag har vi kommit lite längre. En hel container har fyllts med gammalt bröte som fyllt hela det vita huset och ladan och garaget. Och jag har rensat i gamla skrymslen med grejer jag inte rört på flera år. Det känns så skönt. För varje gång jag släppt en soppåse över kanten på containern så har känt hur ännu en liten sten fallit från mina axlar. När vi är klara med detta projekt kommer det kännas som att flytta in på nytt.
Så nu fortsätter projekten. Och semestern.
Men det känns så himla roligt att få visa lite av vad vi hållit på med. Och det är en fantastisk känsla att känna den där riktiga viljan att skriva igen. Jag minns att jag senaste halvåret liksom tappat det lite. Jag upplevde många gånger att jag inte längre kunde skriva på samma sätt. Som om jag tappat kärnan och djupet. Som om en vägg skiljde mig åt från orden. Men nu….varenda dag känns det som jag överöses med idéer. Jag vill skriva. Berätta. Jag fyllas av känslor som översätts till ord i mitt huvud, och jag ser så mycket fram emot att skapa igen.
Det är ju såhär det ska kännas.

I skrivande stund håller Johan på med listerna på övervåningen. Så nu ska jag strax gå upp och hjälpa till. Det kommer bli så himla fint! Ser så mycket fram emot att visa er resultatet sedan.

Jag hoppas ni alla har en jättefin sommar! Hoppas er juli har varit fantastisk, och att augusti blir minst lika bra.
Tack för att ni finns! STOR KRAM ♥

Sommarvilan

Igår efter att jag hade skrivit inlägget om att jag skulle ta en tids semester så var det som om något hände. Ett lugn infann sig inom mig. Jag insåg hur viktigt det var för mig att bara få berätta. Dela mina känslor och sedan konstatera inte bara för mig själv, utan för alla andra, att jag nu skulle på semester. Det låter så simpelt, men för mig var det ett så stort steg. Och först efteråt kändes det på riktigt. Och det var en så obeskrivlig lättnad. Som att dra ut proppen och låta gammalt, sunkigt vatten rinna iväg så jag kunde fylla på med nytt igen.

Så bara av att skriva inlägget blev en lättnad. Och nu när jag sett all fantastiskt respons så blir jag bara så rörd och tacksam. Så jag kände att jag bara ville skriva och tacka er, från djupet av mitt hjärta.  Tack för er omtanke. Tack för att ni delar era egna tankar, känslor och erfarenheter, och för att ni kommer med råd. Tack för att ni tar er tid att lyssna och ta in. Ni anar inte hur mycket det betyder. Vi lever i ett fruktansvärt pressat samhälle idag där var och varannan människa upplever känslan av att inte räcka till. Det är helt galet att det ska behöva gå så långt. Jag tror det gör underverk att bara prata om det. Dela med sig och våga öppna upp sina känslor. I alla fall jag upplever det som om jag då får ett helt nytt perspektiv på allt. Det känns bara så mycket lättare.
Det var så märkligt, för precis efter att jag lagt upp inlägg så kom den vackraste av kvällar. Det var som om jag tog en lättandes suck och hela Grundtjärn andades ut med mig. Den ständiga blåsten la sig till vila och mellan alla mörka regnmoln tittade solen fram. Man hörde koskällorna eka längre bort i byn och alla myggor lyste upp som eldflugor i kvällssolen. Bara för att jag precis sagt att jag skulle ta det lugnt och un tillätt mig att inte göra något alls, inte ens fota så kände jag på en gång hur kreativiteten satte fart. Jag satte mig på cykeln med kameraväskan över axeln och begav mig ut i byn. Det är något magiskt som händer när man inte känner ett måste. När det får flöda fritt. Det lugnet jag kände igår kväll…jag minns inte senast jag kände det.
Det var så fantastiskt skönt.

Tänkte att jag ville visa er några bilder jag tog igår kväll. Det kändes nästan som ett tecken att få börja semestern med en sådan här magisk kväll.
Jag tog min gamla cykel som jag köpte på loppis förra året och cyklade runt i byn. Vädret var väldigt märkligt. Mörka, tunga regnmoln men då och då tittade solen fram och satte hela byn i brand av det vackra ljuset.

Den här vyn är den vackraste jag vet här i Grundtjärn. Skogen i fjärran, den spegelblanka sjön, de gyllene ängarna och kvigorna. När jag dör, så hoppas jag att det är den här vyn jag får se på andra sidan 🙂
Det var längesen jag tog mig tid att hälsa på kvigorna nu. De verkade lika glada som jag att återses igen.
Sen tog jag cykeln ner till sjön.
Det är som om man får ro i själen av att befinna sig intill en spegelblank sjö. Det är så stilla och rogivande.
Kvigorna följde med ned till sjön för att bada fötterna. (Ni ser dom till höger i bilden).
Är så glad för denna vackra sommarkväll. Och idag börjar min semester. Nu hoppas jag på många liknande kvällar framöver. Med kvällsdopp och cykelturer. Oplanerade dagar. Långa promenader med Nanook och sena frukostar med Johan. Åh vad jag ska njuta av detta.

Återigen, tack för er fantastiska respons på mitt förra inlägg. Det värmer så i hjärtat. Ska ta mig ordentligt med tid sedan att läsa igenom allt ni skrivit. Ta in, begrunda, reflektera. Nu önskar jag er alla en helt underbar sommar. Så hörs vi kanske i morgon, eller kanske om några dagar, eller om en vecka eller två. Oavsett om jag har semester eller inte, så älskar jag att skriva och fota, så jag låter det vara obestämt hur mycket jag kommer uppdatera här 🙂 

Massor med kärlek till er
 ♥

En känsla av att inte räcka till

Efter två väldigt intensiva månader med mycket jobb och innesittande tänkte jag nu ta en efterlängtad sommarvila. En liten semester. Få tid till att göra allt det där som jag känt att jag behövt prioritera bort den senaste tiden. Just nu längtar jag bara som en tok efter att få städa hemma. Hänga tvätt. Allt det där vardagliga som jag känt att jag inte ens hunnit med på sistone. Få ordning och reda på mitt kaos. Få vakna på morgonen utan att behöva titta på en ”att-göra-lista” det första jag gör. Kunna ta dagen lite mer som den kommer. Göra oplanerade utflykter på kvällarna med Johan. Göra goda middagar. Vara ute med kameran och känna den där kreativiteten flöda igen, som bara kommer när jag inte måste fota. Det där riktiga flödet som infinner sig när man känner ett lugn.

Det har jag verkligen inte gjort på sistone. Jag vet inte vad det är med mig, men stundtals har jag mått riktigt dåligt över att jag inte räcker till. Senaste månaderna har den där känslan kommit krypande allt mer. Ändå har ju allt gått så otroligt bra senaste månaderna. Så bra att så mycket nya roliga möjligheter öppnar upp sig och jag vill tacka ja till allt. Göra allt. Tills det blivit så mycket att jag känt en oavbruten stress över allt annat jag inte hinner. När jag jobbar hårt med en sak, så blir en annan lidande. Om jag svarar på ett mail, så blir ett annat mail obesvarat. Om jag spenderat en dag inne med kontorsarbete, så försvinner en dag för att fota och vara kreativ.

Varje kväll jag gått och lagt mig (eller varje natt) så har jag känt en besvikelse över att jag ändå inte hann med det jag skulle. Inte ens i närheten. Mailinkorgen är ett kaos. Jag känner mig ledsen över alla vackra, fina mail och brev jag får, som jag aldrig hinner svara på. Jag känner mig ledsen över att jag inte varit tillräckligt kreativ. Inte bloggat som jag borde. Inte varit ute i naturen och fotat. Att min Instagram-feed fylls med gamla bilder . Ledsen över att jag inte hunnit svara på alla kommentarer. Ledsen över att jag inte hunnit göra en videoblogg på länge. Ledsen över att jag inte hunnit jobba med min kulnings-skiva som var mitt största mål med det här året. Ledsen över att jag inte skickat iväg mina webshop-beställningar i tid. Ledsen över att jag tackat nej till två bokförlag för att jag inte hinner skriva en bok. Ledsen över att jag numera spenderar mer tid med administrativt arbete än att faktiskt vara kreativ.  Det är som om vad jag än gör och hur mycket jag än försöker hinna ikapp, så är det omöjligt.

Även om jag under lång tid känt att jag behöver ta det lugnt ett tag och ta semester, så är det också en stress i att göra det. Att ta det steget att faktiskt pausa är skrämmande. Eftersom allt mitt skapande och hela mitt yrke i princip är beroende av det ständiga uppdaterandet på sociala kanaler, så är det en rädsla i sig att faktiskt pausa det. En rädsla att allt ska dö bort. Att allt man jobbat för i så många år ska rinna ut i sanden om jag slutar att uppdatera ett tag. Jag är säker på att många i samma bransch kan känna igen sig. Bara jag ligger en dag efter i uppdateringar så stressar det mig något enormt. Som om allt jag någonsin gjort kan försvinna på en dag. Jag vet, det är helt galet att ens känna och tänka så. Men världen vi lever i idag är banne mig inte lätt. Det är ett högt tempo på allt.

Senaste veckorna har jag känt mig som ett nervrak. Det kan räcka med en oplanerad händelse, eller ett oplanerat möte som gör att jag nästan bryter ihop inombords. Det rubbar hela tidsschemat. Det kan räcka med att någon vill boka ett datum för att det ska upplevas som om min sista gnutta frihet försvinner.  Jag vet ju att det inte är så, och jag försöker hela tiden att intala mig att ta det lugnt. Men den här långvariga oron och stressen har på något vis övergått till att minsta lilla händelse känns som en stor sten över mina axlar.

Det är så tokigt det där. Förr var min allra största stress att jag inte hade tillräckligt med jobb, och att jag inte tjänade tillräckligt med pengar. Det gjorde mig stundtals så obeskrivligt orolig och ledsen. Nu är min allra största stress att jag har för mycket jobb.
Förr hade jag tid, men var olycklig över oron att behöva ge upp. Nu har jag ingen tid, men mitt företag blomstrar som aldrig förr. Det vore nice med en balans på det där. Jag vet att det inte ska behöva vara såhär. Men det var som om allt kom på en gång. Det blev en sådan upswing att jag inte riktigt hann med. Som att kastas in i något helt nytt som jag inte hade någon erfarenhet av.

Så nu tror jag att jag behöver lite tid att organisera upp allt det här. Ladda batterierna och få ordning i mitt kaos. Och ta lärdom av den här nya erfarenheten och förvandla den till något bra istället.
Jag vet att det kommer att bli bättre framöver. Jag har redan spånat på lösningar. För jag vill ju inget annat än att fortsätta med allt jag gör. Jag vill inte behöva skära ned på saker och ting. Jag vill ju få fortsätta utvecklas och hålla på med allt jag älskar. Få låta min kreativitet fortsätta expandera. Samtidigt som jag nu också vet hur viktigt det är med återhämtning. Att få jobba intensivt med det jag älskar, men samtidigt få tid över till vila.

Jag tror den här sommarvilan kommer göra underverk. Att bara få andas ut ett tag och se saker från ett annat perspektiv. Få tid till att organisera om lite och komma på smarta lösningar. Få hämta ny kraft så att jag till hösten känner mig redo att ta nya tag igen.
Det var egentligen inte alls meningen att jag skulle dela allt det här. Jag tänkte mest bara berätta att jag skulle gå på lite semester ett tag och att bloggen kommer uppdateras mindre nu under ett tag. Men sen sipprade allt ut och jag kände att det kanske är lika bra att vara ärlig och dela även dessa lite tyngre känslor. Det finns inget jag själv tycker om mer än när andra vågar glänta på dörren till sitt inre känsloliv. För väldigt ofta, så kan man känna igen sig, och då känns plötsligt allt lättare.

Och att bara få skriva av mig nu kändes väldigt skönt. Som om jag var tvungen att dela detta innan jag kunde släppa taget och gå på semester. Jag vill ju att ni läsare ska få följa med mig i livets berg och dalbana, med allt vad det innebär. Så då känns det såklart också viktigt att dela känslor och händelser som är mindre bra. Även om det ibland tar emot.

Nu har jag lovat, att från och med i morgon så har jag semester. Då blir det ett lugnare tempo och tid för eftertanke. Det ser jag verkligen fram emot. Jag hoppas ni läsare, vilka ni än är och vart ni är är, också tar er tid till ett lugnare tempo och att ni får njuta riktigt ordentligt av sommaren. Tack älskade ni för att ni finns! ♥