Springtur i morgonsolen

Det var så otroligt skönt att kliva upp i morse, även om det var långt innan solen gått upp. Efter en helg med absolut inga måsten så kände jag mig sådär rejält utvilad. Det är ganska sällan jag inte är döds-morgontrött. Speciellt den här tiden på året. Men det är liksom något speciellt i luften idag. Eller så är det för att jag fick en ovanligt fin start på dagen.
Jag tog en springtur med Nanook på morgonen. En liten sväng runt byn, sådär alldeles lagom för att få blodet att rusa. Jag har länge tänk att jag vill börja ta springturer på morgonen, istället för på kvällen som det blir då och då. Och så hade Sara Rönne en tävling på sin blogg, som handlade just om att man skulle ta en springtur på morgonen. Så jag såg det lite som ett tecken på att jag nu skulle prova det.
Och alltså…jag vet inte vad som hände, men när jag mötte solens första strålar och kände doften av träden, pulsen i kroppen och den härliga känslan av att springa i precis samma takt som Nanook, så var det nästan som en religiös upplevelse haha. Jag trodde nästan att jag drömde. Allt var så vackert och jag fick ett rus av lyckokänslor. Nästan hela tiden önskade jag att jag hade haft kameran med, samtidigt som jag nog insåg att den här känslan inte riktigt gick att fånga på bild. Det var en kombination av den härliga morgonen och känslan av att springa med vinden i håret.

Jag stannade sedan till och gick in i skogen en bit och satte mig på en sten i solljuset och tog en liten paus, innan vi sedan sprang hemåt igen. Dessutom kom den här morgonen med de starkaste vårkänslor jag någonsin haft mitt i vintern. Det går för allt i världen inte att tro att det är januari. Snarare mitten av april. Det droppar från stuprännorna och hela känslan säger att det är vår. Trots att jag vet att det definitivt inte är vår. Men just nu, just idag, så låter jag mig tro det. Det känns så bra att känna så. 
När jag kom hem igen från springturen så kokade jag mig en kopp te och gick ut och satte mig med lite vacker musik i öronen och njöt av det vackra ljuset från soluppgången. Att få börja dagen såhär är min absoluta favorit.
Jag tog med mig min kalender ut för att planera dagen och resten av veckan. Det blev det bästa morgonmötet på länge.
Min planering för dagen innehåller bland annat; Gå igenom mailen, Svara kommentarer (på bloggen, Instagram och Facebook), Passa tid med postbilen och skicka iväg två tavlor, Åka till junsele och hämta paket, Städa arbetsrum och ateljé, Slå in tavla och gör klar för leverans, Skicka papper till Filip (min lillebror som sedan årskiftet nu jobbar som min revisor), Redigera bilder för fotojobb. 
Nayeli var med hon också.
Nanook busade med pinnar och försökte få igång lite lek.
Det var så mycket vår i luften att jag var tvungen att gå och titta så inte knopparna på björkarna börjat slå ut ännu. Egentligen vill jag ju inte ha vår än. Det är ju för sjutton januari. Men den här vintern har varit den mest knepiga vintern någonsin. Ena dagen är det +4, för att sedan inom några timmar sjunka till -25. Upp och ner.
Har ni vårkänslor hos er idag också? Eller är det bara här som värmen slagit till ordentligt? Oavsett så önskar jag er en fortsatt fin dag!
Kram på er ♥

FacebookTwitter

The sleeping winterforest

Det är något så oförklarligt behagligt med att vandra i skogen på vintern. Allting sover tungt och inte en endaste fågel hörs. Snön ligger som ett ljudisolerande lager över mark och träd, och endast mina egna andetag hörs till ljudet av mina steg i den knarrande snön. Jag kommer på mig själv att nästan smyga fram. Jag vill inte väcka en sovande björn, eller störa de sovande myrorna i myrstackarna. Jag vill bara betrakta den sovande skogen och ta del av dess tystnad.
Jag älskar att leta ljuspunkter i skogen där solen letar sig fram. Och jag älskar att bli lika förvånad varje gång över hur fort ljuspunkten förflyttar sig. Som ett stilla ljusväsen som dansar mellan trädstammarna. Jag följer dess danssteg för att få känna ljuset mot kinden en längre stund.

Nu är en efterlängtad helg här och jag tänkte ta helt ledigt i morgon. Kanske packa upp väskorna från när jag var i Åre förra helgen. Tänk att det ibland kan ta så fasligt lång tid för mig att packa upp väskor. Och så hoppas jag på fint väder så vi kanske kan åka ut på en längre tur med sparken. Lite varm choklad i en termos. Åh, vad mysigt det vore.

Men innan jag tar helg, så vill jag bara skriva och tacka er allihopa för era tankar, åsikter, fina peppande ord och allt däremellan på mina två tidigare inlägg. Tror sällan jag varit med om något ämne som engagerar så mycket. Men jag ser det som något positivt. Är glad att ni tagit er tid, och jag ska försöka svara på några av era kommentarer under helgen. Tack för värmen ni skänker ♥

Nu önskar jag er en helt underbar helg! Hoppas ni också får en riktigt mysig fredagkväll.
Kramar i massor ♥

FacebookTwitter

Stormen efter lugnet

Nog kunde jag anat att mitt förra inlägg skulle väcka olika tankar och åsikter. Är det något jag lärt mig under åren så är det att just djur och barn är ämnen där människor har starka åsikter, och gärna vill tillrättavisa och komma med pekpinnar. Men jag var inte förberedd på att jag skulle behöva ta emot några av de mest elaka kommentarer jag fått genom tiderna. Jag kan inte låta bli att undra vart medkänsla, respekt och förståelse tagit vägen hos vissa människor. Det har gått aningen för långt när det rör upp mer känslor hos vissa människor av att någons hund ska få spendera sina vardagar på ett lyxigt hundcenter, än vad världens alla hemskheter vi dagligen läser om gör.

Först tänkte jag att jag inte skulle skriva något mer om det här. Hela situationen blev nästan absurd.
Ena dagen kände jag sådan lycka och glädje över att vi löst en långvarig jobbig situation, för att nästa dag svartmålas som en hjärtlös djurplågare med psykiska problem.

Och ni vet ju. Ni känner ju mig vid det här laget, alla ni som följt bloggen länge. Även om flertalet av er är så obeskrivligt fina och förstående och kommer med goda råd och förslag, så går jag inte opåverkad förbi det här. Jag blir så ledsen av alla fördömande kommentarer. Kanske också för att det varit något som gjort mig ledsen i princip varje dag i ett halvår.
Så det blev en sådan jäkla smäll.

För första gången under alla år jag bloggat så ångrade jag ett blogginlägg.
Som många förstående läsare har skrivit i inlägget, så behöver man inte dela allt. Och detta var en sådan grej som hade varit bäst att aldrig ens ta upp. Det fanns egentligen ingen anledning till det, mer än att jag nog ville skriva av mig och glänta på dörren till mitt känsloliv. Men jag har lärt mig något från det istället, och försöker se det positiva som faktiskt kan komma ur detta.

Jag vet att vi inte är ensamma om att hamna i en svår situation med djur. Hundar omplaceras varje dag. Någon blir allergisk. Någon får barn och kan inte få det att gå ihop med djuren. Någon måste flytta. Någons hund går inte ihop med den andras hund. Någon kanske jobbat hemifrån i flera år men måste plötsligt jobba på kontor och kan inte längre vara med sin hund på dagarna. Listan kan göras oändlig. Vår liv ändras ständigt, och alla djurägare kan hamna i en situation där det inte fungerar som det gjorde innan. Därför kände jag att jag ändå ville ta upp det här och skriva om det. Kanske kan det hjälpa någon annan i liknande situation.

Det jag hoppas med detta är att besvara frågetecken och öka förståelsen. Vi kan alla hamna i en situation där vi känner oss helt fast och där vi knappt hittar någon lösning. En situation som till slut gör oss olyckliga. En situation som tillslut kanske leder till att man måste ta tunga beslut med gråten i hjärtat. Då vill jag för allt i världen inte att ni ska behöva mötas av samma hårda ord och tryckas ned i backen igen när ni äntligen fått kraft till att våga förändra något.
Vi måste visa varandra mer kärlek.

Till er som blir starkt illa berörda av det här, och till er som tycker det är synd och plågsamt för Danny, och hjärtlöst av oss att ta det här beslutet;
Era upprörda känslor för det här är helt och hållet baserat på er egen livssituation och era erfarenheter. Ert perspektiv.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan döma och så hårt kritisera någon annan människas val och liv, utan att ens ha den minsta insikt om vad den/de går igenom. Och hur kan man så aktivt välja att leta fel och brister? Att välja att göra ett problem av något.
Det komiska är ju att om det är någon gång ni faktiskt skulle kunnat hitta fel och brister på det här, så var det innan vi tog det här beslutet. Så som situationen såg ut innan. Dåligt samevete, stress och en hemsk arbetssituation. Den var ohållbar. För mig, för Danny och för Nanook. Och för Johan, som inte kunde påverka och hjälpa under dagarna.

Hur kan ni säga att Danny har det bättre hemma hos mig på dagarna när jag jobbar?
Vad får er att tro att det är en bättre lösning? Ni har ju faktiskt nästan ingen insikt i den biten av vårt liv, så därför anklagar ni på grunder ni inte ens vet något om.
När jag och Johan flyttade ihop för ett år sedan, så var det inte tänkt att jag skulle skaffa mig ytterligare en hund att ta hand om på dagarna. Redan innan vi flyttade ihop så visste jag att biten med våra djur skulle bli svår, just eftersom jag jobbar hemifrån. Jag visste att jag absolut inte har tid för en till hund, då jag redan hade nog med en hund. En hund till är en för mycket för min situation idag. Men det blev en tillfällig lösning som sedan blev långvarig. Jag ville underlätta för Johan eftersom han själv inte hade tid att ta hand om Danny då han jobbade borta hela dagarna och pendlade otroligt långt, och underlätta för Danny så att han inte behövde vara i hundgården under vintermånaderna. Jag gav det helt enkelt ett försök. Och ni vet hur det är. Dagarna går och plötsligt blir det ens vardag. Det blev sedan svårt att hitta en bättre lösning, så jag har försökt bita ihop och få det att funka. Därför har det inte skett någon förändring förrän nu.

Nu när det nådde en bristningsgräns och vi helt enkelt kände att vi var tvungna att ta tag i detta problem.

Innan Johan flyttade hit så bodde han närmare sitt jobb och Danny hade han bland annat i en hundgård på vägen till jobbet om dagarna. Något som inte nu funkar och som vi inte ser som en lösning. Johan pendlar 18 mil sammanlagt varje vardag, och hundpensionatet ligger inte på vägen till jobbet, utan han måste köra en omväg. Så därför är det ohållbart att han ska hämta och lämna varje dag.

För alla ni som undrar ”Varför just Danny, och inte Nanook?”
Av den enkla anledning att Johan inte har tid att ta hand om sin hund själv på dagarna. Han kan omöjligt ta med sin hund på jobbet, som så jag själv har tur att kunna göra. Nanook har fungerat med mitt arbetsliv i alla år, tack vare att jag haft min mamma som kunnat avlasta var och varannan dag när jag behövt hjälp. Och ibland också under hela veckor, när jag t.ex varit ute och rest och jobbat.
Problemet för oss är att vi inte har någonstans att ha Danny.  Därför hamnar han mitt emellan.

Min mamma kan inte ta Danny också, då mammas hund och Danny inte tycker om varandra. Men min mamma har trots allt ändå avlastat oss mycket under året och tagit hand om Danny också, trots att hon också jobbar (jobbar natt). Men det är ett tungt lass för henne att dra då hon redan har nog mycket själv med allt, precis som de flesta.

Hade jag inte haft min mamma skulle jag också stå i samma situation, och kanske behövt omplacera honom, därför att tiden inte finns. Ibland kan livet bli så. Men som mitt liv ser ut just nu och har gjort under alla år här, så fungerar det med Nanook. Och jag är evigt tacksam att jag haft min mamma som kunnat gjort det möjligt för mig att ha hund trots att jag jobbar.


Som någon sa ”Du är ju hemma?! Då kan du väl ta hand om hundarna?”

Jag jobbar hemma. Där har jag mitt kontor och min arbetsplats. Men det innebär inte att jag jobbar hemma hela tiden. Som mitt liv ser ut idag så både reser jag mycket och gör mycket jobb och fotouppdrag på andra platser. Bloggen visar bara en liten, liten del utåt av allt jag jobbar med under dagarna. Att jag ska kunna ha Nanook i sådan jobbsituation är helt beroende av att min mamma kan avlasta mig när jag är borta. Så har det funkat i alla år. Nu med två hundar hemma så ställer det till med mycket problem, eftersom Johan inte har någon som kan passa Danny när jag är borta. Jag blir mer fast och att bara åka ut över dagen för att fotografera kan ställa till det för mig. Förut hängde Nanook ofta med under dagarna. Men jag kan inte ta med mig två hundar ut.

Att jag jobbar hemma innebär inte att jag är ledig. Då hade situationen sett helt annorlunda ut. Att jobba hemma med tre katter och två hundar är inte något som funkar bra för mig. Det är stundtals kaos. Kanske funkar det för någon annan. Som någon sa ”Jag jobbar med både ungar, katter, hundar och hästar”. Wow, imponerande! Jag är glad att det funkar för dig.
Men för mig funkar det inte långvarigt. Vi är alla olika och lever helt olika liv. Det är så simpelt.

För alla er som verkar oroliga för våra älskade hundar;
Med handen på hjärtat, Danny har det mycket bättre på hunddagiset än vad han har det hemma med mig på dagarna.

Senast igår hade Danny fått vara ute på en lång sparktur där han fått dra sparken med en sele. Något han verkligen älskar! Han är en stor hund som behöver aktiveras och jobba hårt. Då mår han som bäst. Något som varken Johan eller jag har tid att ge honom på vardagarna. På hundcentret får han mycket mer stimulans på alla vis. Han får träffa andra hundar och vara med två helt fantastiska människor. Han stortrivs!

Och vad är det som säger att det är fel att älskas och tas om hand om av många olika? Barn växer upp med skilda föräldrar. Flera föräldrar. Mormor och morfar. Farmor och farfar. Ena veckan bor de här, andra veckan där. Det behöver inte alla gånger betyda att det är något negativt. Tvärtom. Om en situation fungerar och där alla är lyckliga, varför stämpla det som fel? Tro mig, man ser om en hund är olycklig.
Danny är lika glad när Johan kommer och hämtar honom på fredag som när han lämnar honom på måndag. På Gårdsbacken blir han älskad och så obeskrivligt fint omhändertagen.

Och Nanook, nu får han den stimulans han behöver. Nu kan jag ge honom det lilla extra igen. Vi har varit ute på sparken varenda dag senaste veckan. Även han älskar att dra och jobba hårt. Något som var omöjligt för mig att göra när jag var ensam med båda hundarna på vardagarna. De fanns ingen tid för mig att ge det där extra, utöver långa promenader under fasta tider. Han får hänga med när jag åker ut i skogen och fotar. Han får nosa och leta spår. Något som även det var omöjligt med två hundar, eftersom de triggade varandra och stack iväg.
En hund kan jag ha i koppel medan jag fotar. Så det känns helt fantastiskt att på morgonpromenaden kunna hänga kameraväskan på axeln igen och gå ut med Nanook. Fota, och möta morgonen.

Så, båda våra hundar får nu så otroligt mycket mer kvalitetstid. Nanook mår så mycket bättre, och Danny får verkligen den tid han förtjänar på dagarna. Därför känns det här verkligen så mycket bättre än innan. Och på helgerna är vi tillsammans allihop igen.
Det är känslomässigt jobbigt att skiljas ifrån Danny på måndagarna, men tanken på att han har det bra gör att det blir så mycket lättare.

Vi har givetvis gått igenom alla tänkbara lösningar på detta. Även tankar på omplacering, som många nämner i kommentarerna. Men det är Johans hund och hans beslut att ta i så fall. Just nu har vi en lösning som känns bra för oss alla, så då får vi se hur länge vi kör på det.

För er som tycker att ett hundpensionat klingar dåligt i öronen;
Återigen, det är era egna erfarenheter som väcker era känslor där. Det finns säkerligen hundpensionat där man inte ens vill lämna sin hund i ett dygn. Men, det finns ett hundpensionat som är för bra för att vara sant. Och det är där Danny är.

Paula och Danne, som är ägare och driver Gårdsbackens hundcenter, är på riktigt några av de finaste, mest äkta och djurälskande människor som finns på denna jord. Sådana där människor som man bara fylls av energi efter man träffat. De har en sådan där eld inom sig och brinner verkligen för deras nystartade verksamhet. Gården är den vackraste jag sett och från vårt perspektiv finns det just nu ingen annanstans vi tror att han skulle ha det bättre. Vi märker att han trivs! Så just nu, ser vi det här som en tillfällig lösning. Funkar det inte framöver, eller något ändrar sig i livet, så kommer även detta att ändras.

Så ni som tycker att det här är förfärligt. Snälla, släpp era negativa känslor kring detta.
Det känns ju helt galet om ni nu istället ska göra ett problem av det här och må dåligt över något som vi äntligen tagit itu med och släppt.
Lita på att vi vill våra djur det allra bästa, och om vi ser att det inte funkar, så gör vi givetvis något åt det. Som sagt, det här är en tillfällig lösning som vi provar just nu.

Att dela tankar, erfarenheter och åsikter är aldrig fel om det kommer från en grund att vilja inspirera någon annan att se på en viss situation med andra ögon. Men släpp behovet av att kontrollera andras liv och beslut. Det mår vi alla så mycket bättre av.

Slutligen måste jag säga att några av kommentarerna varit så otäckt elaka. Det gör mig otroligt ledsen att människor överhuvudtaget kan uttrycka sig så hjärtlöst. Personliga påhopp, som att jag har psykiska problem och kommer att lämna bort mina barn om jag får några mm. Det svider i hjärtat att det finns människor som endast skriver i syfte att verkligen såra och göra någon annan illa. Att slå till så fort man visar en svag punkt.

Inte ens ni som häver ur er dessa elakheter önskar jag få mottaga sådana vedervärdiga kommentarer den dagen ni själva står inför ett stort eller svårt beslut i livet där ni måste välja mellan olika svåra alternativ. För jag vet att vi alla gör så gott vi kan här i livet utifrån den situation vi befinner oss i.

Sedan, vill jag från djupet av mitt hjärta tacka alla er som gett oss stöd i det här tunga beslutet. Som försöker sätta sig in i vår situation och visar respekt och förståelse. Det är så vackert att se det, och det är Er värme som jag kommer ta med mig från det här. Så tack älskade ni.

Kram och kärlek till er alla ♥

FacebookTwitter

Fria vägar och tunga beslut

Det är något med ljuset i januari som ibland får mig att tro att jag ser ljuset för allra första gången. Den där stunden på förmiddagen, när solen precis stigit upp bakom skogen och sprider sitt mjuka ljus bakom snöbeklädda träd i skogsdungen intill vägen.

Jag vill bara stanna där en stund. I en strimma av ljus som snuddar vid mitt ansikte. 
Äntligen känner jag hur jag börjar få tillbaks energi igen. Den där energin som jag saknat i flera månaders tid. Kanske har det varit på grund av mörkret. Kanske på grund av en långvarig intensiv tid som efterlämnade sig en ihållande trötthet. Eller kanske bara på grund av naturens egen rytm. Sedan mitten av oktober har allting liksom varit lite mer tungrott. Den där naturliga viljan att göra vissa saker försvann, och det gick åt mer energi åt att bara få vardagen att rulla på.

Men senaste tiden nu har jag känt att min eld äntligen fått syre igen. Januari har verkligen blivit en nystart. Efter en tid av lugnare tempo och vila känner jag mig så redo och förväntansfull inför det nya året. Det är nästan så att det pirrar i magen. Fast jag vet inte varför. Men det känns bra.
Den här morgonen i förrgår, efter min underbara helg i Åre, kändes verkligen som den första dagen på en ny era. Det där ljuset satte nog igång någon process i kroppen på mig. Ännu ett bevis på hur viktigt solljuset är.

Jag tog med mig Nanook och kameran på en uppfriskande morgonpromenad. Det var -20 grader ute och solen var precis på väg upp. Sedan förra veckan har de dagliga promenaderna och min vardag i sin helhet blivit lättare för mig. Ni kanske undrar vart Danny är? Johans hund, som jag sedan ett år har haft hemma hos mig på dagarna. Efter lång tid av funderingar och ett halvår där jag mått dåligt över min ohållbara arbetssituation med alla djur hemma, så tog vi ett tungt beslut att ha Danny på pensionat under vardagarna, för att sedan vara hemma med oss under helgerna. Men inte vilket pensionat som helst, utan det mest fantastiska, underbara ställe som heter Gårdsbackens hundcenter. Både Nanook och Danny har varit där flera gånger innan då vi själva inte haft möjlighet att ta hand om dom, som när vi t.ex åkte till Yosemite i höstas. Och jag vet på riktigt inte vad jag skulle ta mig till om vi inte hade dom i den här situationen som vi hamnat i nu. Är så obeskrivligt tacksam.

Det är såklart ett jobbigt beslut, men nu såhär i efterhand känns det så himla bra. Johan lämnar honom där på vägen till sitt jobb på måndagarna, och hämtar hem honom på vägen hem på fredagarna. Så får vi helt enkelt avvakta och se hur det här känns och funkar under en tid. Vi vet att Danny har det bra under vardagarna och jag får en hund mindre att ta ansvar för. Jag tänkte skriva ett längre inlägg om det här senare, och förklara lite djupare kring detta.
Nu har vi haft det såhär i en dryg vecka och jag känner redan vilken stor skillnad det gjort för mig under dagarna. Att ha en hund innebär ett stort ansvar, och jag har många gånger under åren verkligen fått kämpa med att få tid till Nanook. Det hade varit omöjligt för mig att ha en hund om jag inte hade haft min mamma som kunde ta honom under de dagar jag inte har tid eller måste åka bort.

Så det är klart att det blev en stor förändring förra året när jag plötsligt fick en till hund att ta hand om samtidigt som jag fick dubbelt så mycket jobb. Två starka konkurrerande hanhundar som helt enkelt blev för mycket för mig. Jag brukar vara bra på att bita ihop och försöka se till att saker fungerar ändå.
Men ibland, så är det bästa man kan göra att lyssna på sitt inre och inse när man inte orkar mer. 


Något som jag tycker är viktigt när ett nytt år sätter fart, är att verkligen ta tag i sådana problem som ligger och tynger en. ”Rensa i alla skrymslen” som min mamma brukar säga. Det är ju egentligen lika viktigt att göra än vilken tid det är på året. Men just när ett nytt år börjar, så känns det för mig ännu viktigare än någonsin. Jag vill kunna känna att det just är en ny start. Ny, fräsch energi, utan att man släpar med sig något gammalt och tungt in i det nya året.

Jag vet, det är lättare sagt än gjort. Ibland känns det som man sitter fast, och att det inte finns någon lösning.
Men allt går att lösa på något sätt.
Kanske kommer det krävas uppoffringar och tunga beslut, men om det i slutändan gör dig lyckligare, så är det så värt det.
Det viktigaste är att man mår bra och trivs med sin vardag.
Den här vackra förmiddagen i januari kändes nog lite som den första dagen på året för mig. På riktigt liksom. Nu längtar jag efter att ta tag i ännu fler saker jag bara låtit ligga och tynga ner. Nu blir det bland annat stortstädning i mina arbetsrum och att se till att hamna i fas med saker och ting. Se till att vägen är fri.
Tänk vad lite vackert väder kan göra. Bara att få se solens ljus mot de röda ladorna gav mig nästan gåshud. Så vackert.

Nanook väntade tålmodigt medan jag lufsade in i skogen intill vägen för att fota ljuset mellan träden. En vacker morgon, som blev en vacker start på den här veckan.

Nu ser jag fram emot att komma igång med lite tempo igen. Men först, en kopp kaffe!

Om ni har några tankar kring detta, eller kanske vill dela med er av något som tynger er och som ni vill förändra inför det nya året, eller som ni kanske redan har förändrat, lämna gärna en kommentar. Älskar som sagt att läsa era tankar och känslor.
Ta hand om er! Kramar ♥

FacebookTwitter

Helgen i Åre

Tänk att man över en helg kan få växa så mycket inombords. Jag känner verkligen att jag gjort det, efter en Winter Workation i Åre tillsammans med Influencers of Sweden och trettio andra branschkollegor. Trettio andra fantastiska människor som jag fått dela både erfarenheter, skratt och gråt tillsammans med. Jag som först inte ens tänkte åka, på grund av någon slags rädsla inför den sociala situation som det skulle innebära. Men jag är så evigt tacksam att min vän Linda peppade mig till detta. Jag känner att den här helgen blev den bästa tänkbara inledning på det nya året. Plus att jag fått många nya vänner som jag redan längtar efter att träffa igen. Vilken lycka!


Winter Workation var den perfekta blandningen av jobb och semester. Vi blandade helt enkelt föreläsningar och diskussioner med härliga aktiviteter som bland annat skoteråkning, skidåkning, yoga, bastu och spa. Hela grejen var att vi tillsammans skulle dela med oss av erfarenheter och stärka varandra, nätverka och ha roligt. Föreläsningarna, eller ”sessionerna” som vi kallade det, hölls av oss själva. Vi är alla inom samma bransch men har alla helt olika erfarenheter, så de som ville fick helt enkelt en avsatt tid att dela med sig av något som kunde va till inspiration för de andra.
Det kunde bland annat handla om hur man tar kontakt med företag man vill samarbeta med, hur man enklast använder sig av SEO, hur man tar bra bloggbilder och hur man tacklar företag som ”inte har någon budget” men ändå vill samarbeta.
Vi har även delat mycket känslor.  Med och motgångar. Prestationsångest och svackor. Men mest av allt, peppat och inspirerat varandra. 

Jag har verkligen lärt mig så mycket av detta. Jag känner verkligen en helt annat ”power” nu. Redo att ta tag i saker som jag varit osäker på. Redo att fortsätta utvecklas och jobba framåt med det jag älskar.
På förmiddagar och eftermiddagar hade vi ”sessioner”. Vi var många som hade frågor kring att sälja och samarbeta med företag. Här hade vi våra experter inom just de området som berättade och svarade på frågor. Från vänster, Maria Strömberg Bååth, Sara Rönne, Emelia Arvidsson och Linda Hörnfeldt.
På dagarna hade vi fritid och gjorde en massa roliga aktiviteter. Första dagen var det skoteråkning, och jag delade skoter med den fantastiskt grymma Maryem Nasri.
Jag tror vi alla upplevde samma sköna känsla av att vara bland så många andra människor som gör precis samma sak som en själv. Alla sprang vi runt med kamerorna, filmade videobloggar och letade efter rätt ljus. Här har vi Katta, Linda, Helena och Elin.

Såhär såg det ut mest hela tiden! Elin, Emilia och Helena
På lördag och söndag var vi ett gäng som åkte skidor.Jag trodde aldrig att det skulle vara så roligt som det faktiskt var. Jag blev helt förtrollad! Jag bara längtar igen tills jag får åka skidor. Gärna med detta gänget; Helena Gunnare, Linda Hörnfeldt, Elin Kero och Emelia Westerström.

Foto: Helena Gunnare (www.ohdarling.org)

Jag hade ju som sagt aldrigt åkt skidor innan. Men det var ändå inte riktigt så svårt som jag hade föreställt mig. Jag övade tre gånger i barnbacken, och sedan tog vi de stora liftarna upp mot toppen av ett fjäll. Jag trodde först jag aldrig skulle ta mig ner. Men jag hade tur som fick lära mig att åka skidor med mina vänner, som hade överseende med min ”ankröv” som putade ut i syfte att försöka hålla balansen. Och som alla tålmodigt väntade på mig medan jag plogade mig ner för de brantaste ställena. Och när jag väl började komma in in i tekniken så var det som värdlens lyckorus bubblade inom mig. Vilken känsla! Vilken frihet. Mer, mer, mer!

Ni kan bland annat se en av mina vurpor i Elin’s (Nevnarien.se) fantastiska videoblogg här nedan. Hon har verkligen fångat vackra stunder från helgen och jag blev alldeles gråtig när jag såg den nu. Så jag kände att jag ville dela den här med er för er som vill få en liten bättre inblick i vad vi gjorde. Ni får även se lite fuldans, skoteråkning och lyckan över en kopp varm choklad. Tack Elin för att du gjorde denna fina videoblogg!

Helgen är över men i hjärtat bubblar en lycka över alla nya vänner jag funnit. Alla vackra stunder och skratt. Alla gånger vi peppade varandra till att doppa oss i ”isvaken” på kvällarna i spat. Och applåderna man fick om man klarade det. Alla mysiga pratstunder och alla de gånger man haft så hög igenkänningsfaktor när något delat tankar och känslor att jag nästan fått rysningar. Vilken jäkla girl-power helg. Jag kunde inte varit mer tacksam.
Nu ser jag fram emot nästa gång vi ses och forsätter stärka våra band. Och vår bransch.

Tack till Linda Hörnfeldt och Sara Rönne som gjorde det här möjligt och ordnade ett event jag kommer minnas för resten av livet. Och tack också till Holiday Club där vi bodde och spenderade den här helgen, och till Skistar som gjorde mig helt hooked på skidåkning, och till Camp Åre för den roliga skotersafarin. Och inte minst, tack till alla andra bloggare som inspirerat och gjort helgen till ett minne för livet. Det har varit den bästa kick-offen för 2017! Nu kör vi.

FacebookTwitter

Winter workation

Klockan är snart midnatt och jag sitter här i soffan i mitt hotellrum. Trött och lycklig efter en fantastisk dag. Jag befinner mig just nu i Åre! Jag kom hit i går och kommer vara kvar här till söndag. Jag är nämligen på ett event som heter ”Winter workation” som anordnas av Influencers of Sweden som jag är medlem i. En branschorganisation för bloggare och andra social media influencers, som jag skrivit om lite tidigare. Workation, istället för vacation, eftersom det är en blandning av semester och jobb. Så jag är här tillsammans med ca 30 andra fantastiska människor i samma bransch som mig själv. Vi delar erfarenheter, diskuterar, åker skidor och andra aktiviteter, äter god mat, går på spa och har helt enkelt otroligt roligt! Jag ser verkligen den här helgen som en ”kick off” inför det nya året. Jag är redan så full av inspiration efter detta dygnet.
Vi bor på Holiday Club i Åre som är ett helt makalöst fint ställe. Det känns verkligen som att få skämma bort sig lite under denna helgen. Det är intensiva dagar och jag önskar verkligen att dygnet just nu hade dubbelt så många timmar. Det finns så mycket roligt att göra och så många inspirerande människor att prata med och lära känna. I skrivande stund är jag nästan så trött så ögonen far igen av sig själv, men jag kände ändå att jag ville få ut ett litet blogginlägg nu såhär på kvällskvisten så ni vet vart jag håller hus. Så jag kommer visa några snabba bilder från dagen.
Jag kan ju säga att jag vart otroligt chockad över att Åre är så stort. Det är ju verkligen som en stad. Jag hade liksom inte väntat mig det riktigt. På något sätt känns det som att vara utomlands.
Idag har jag tillsammans med många andra varit ute och kört skoter. Skotersafari! Jag har ju kört skoter någon gång innan för några år sedan. Men inte på det här viset. Det var så otroligt roligt och vi fick verkligen tur med vädret. Vilken vacker värld!
Vi körde upp till ett ställe som kallas ”Vita renen”. Här var en fantastisk utsikt över fjällen.

En del av gänget under eftermiddagens ”sessioner”. Vi samlas varje eftermiddag för att hålla mindre föreläsningar, där man får dela med sig av något ämne man t.ex är extra kunnig inom, eller vill diskutera. Har redan lärt mig så otroligt mycket. Och har verkligen insett hur viktigt det är att faktiskt möta andra i samma bransch. Det är stärker en på så många vis. Och självklart också så otroligt roligt att träffa några av de bloggare som jag själv följt under många år. Ni kommer få se mer av det lite senare 🙂
Det har varit en underbar dag och nu ser jag fram emot en lika fantastisk dag i morgon. Just i morgon ska jag åka skidor. Utförsåkning. Det är nästan första gången i mitt liv som jag gör det. Jag minns att jag gjorde det som treåring när jag bodde i Sollefteå som liten, innan vi flyttade till Göteborg. Men efter det har det aldrig blivit av. Så det kommer ju bli som att åka för första gången. Det ska bli så spännande! Det blir givetvis barnbacken för min del, men lika glad är jag för det. Håll tummarna att inga ben blir brytna 😉

Vill passa på att önska er en trevlig helg! Och tack också för era härliga kommentarer på förra inlägget. Kommer gå igenom och svara lite senare när jag har tid. Kram på er ♥

FacebookTwitter

Min årskrönika 2016

Året 2016 var utan tvekan det mest fantastiska och händelserika år i hela mitt liv. Och det känns så himla underbart att få känna så. Att året som var verkligen var det bästa någonsin. Även om tidigare år också varit helt fantastiska på sitt vis, så har jag ändå alltid stått där på nyårsafton vid tolvslaget och önskat av hela mitt hjärta nästa år ska bli året som tar mig till en trygg punkt. En punkt där jag inte ständigt behöver leva med osäkerheten och med tanken på att behöva ge upp allt.
Nu förstår jag. Jag behövde fem år för att lära mig tålamod. Jag behövde få lära mig vad det verkligen innebär med att aldrig ge upp, och fortsätta kämpa trots att allt ibland känns helt hopplöst. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på det. För nu såhär i efterhand känner jag en djup tacksamhet åt alla kämpiga år med dalar och toppar. Det har lärt mig så mycket och format mitt liv till så som det ser ut idag.
Och jag vet nu att jag från mitt allra djupaste inre ärligt kan säga till någon annan att ”ge aldrig upp dina drömmar”.
Tänk positivt och fortsätt lunka framåt. Ibland kommer en storm och kastar dig bakåt. Men efter det, fortsätt framåt. Fokusera inte på det du inte har, utan på det du har. Känn tacksamhet för något varje dag.

Det är okej att vara rädd. Det är okej att ibland känna sig förvirrad och osäker. Men det viktigaste av allt;
Låt aldrig rädslan för att misslyckas bli större än drömmen om att lyckas.

År 2016 känns som året då fröna jag sådde för länge, länge sedan äntligen blommade ut. Allt kom liksom på en gång. 2016 är kärlekens år. Det blev mitt allra första år tillsammans med Johan. Mannen i mitt liv som aldrig slutar fascinera mig. Vi flyttade ihop. Vi förlovade oss.
År 2016 blev året när mina drömmar om att få resa och se lite av vårt fantastiska jordklot kom i uppfyllelse. Jag fick se mer av våra nordliga delar i Sverige, och åka över atlanten och resa till mina drömmars paradis.
År 2016 blev året när jag för första gången fick känna ekonomisk trygghet. Alla möjliga dörrar till inkomst öppnade upp sig och jag fick göra några riktiga drömjobb.
År 2016 blev året när alla mina sociala kanaler som jag kämpat med i många år ökade med flera hundra procent. I början av förra året hade jag 4000 följare på min Facebooksida. Nu 120 000. Allting, från alla håll, liksom exploderade. Allt bra hände och jag är så evigt tacksam för alla möjligheter som öppnat upp sig under året. Jag finner inga ord. Och jag är också så evigt tacksam för att ni, mina älskade bloggläsare, har följt med under året. Att jag fått dela all glädje med er. Och alla motgångar också förstås. Den här bloggen är min grundsten i allt mitt skapande. Jag vet inte vad jag skulle göra utan den och er. Så tack från djupet av mitt hjärta, för ännu ett år ♥

Nu tänkte jag göra en liten tillbakablick från extra roliga och minnesvärda stunder och upplevelser under året. Sådant som verkligen gjorde det här året till det lilla extra. Det känns som ett fint avslut av 2016 att få lyfta fram dessa stunder en extra gång. Och roligt att göra en liten sammanfattning av året som gått. Så nu kör vi tycker jag!

Januari

Redan i januari hade jag bestämt mig för att jag under 2016 skulle uppfylla en av mina drömmar; att ägna mer tid och fokus åt mina målningar och komma ut med min allra första kollektion tavlor. Många sena, magiska vinternätter ägnades i ateljén och det blev slutligen en kollektion ”Songs of the winternight” bestående av fem tavlor.


Februari

I början av det nya året gick den gamla ytterdörren sönder helt och hållet, så jag bokstavligen fick hoppa in genom fönstret och använda en kofot som nyckel för att ta mig in varje dag. Den hade varit sönder under lång tid, men nu hade den gett upp helt och hållet. Men tänk, då investerade jag i en ny ytterdörr (Johan också, men såhär tidigt på året visste ni inte att han fanns i mitt liv än) och det blev SÅ BRA! Jag var så överlycklig över den nya ytterdörren. Jag riktigt kände på mig att det skulle förändra livet till det bättre.
Och ganska nyligen fick jag ett mail från en läsare som skrev något som fick mig att tänka till lite. ”Tänk vad mycket bra som hände i ditt liv efter att du bytt ytterdörr”. Ja, det är ju faktiskt helt sant! Enligt den gamla kinesiska läran Feng shui är ju just en fungerande ytterdörr bland det viktigaste för ett harmoniskt hem och liv. Intressant!

Det var också i februari som jag för allra första gången la upp ett klipp när jag ”kulade”. Något jag ganska nyligen hade börjat lära mig. Videon gjorde viral succé och fick flera miljoner visningar på Facebook. Det kändes helt otroligt häftigt! Och jag blev såklart väldigt inspirerad till att fortsätta lära mig denna uråldriga röstteknik. HÄR kan ni läsa inlägget jag skrev då och berättade hur jag började lära mig kulning.
Och i februari släppte jag den stora nyheten här på bloggen. Att jag hade funnit den stora kärleken. Jag och Johan hade träffats sedan november så jag kände nu att det var dags att äntligen dela mina glädje med er. Mitt livs kärlek hette inlägget jag skrev då. Och ett tag därefter skrev jag och berättade i detalj om hur vi träffades.


Mars

I början av mars fick jag den fantastiska nyheten om att jag (tack vare er!!!) blev nominerad i två kategorier till nordens största bloggtävling, Finest Awards. Tillsammans med giganter som Kenza, Zara Larsson och Blondinbella blev jag nominerad till Årets personliga blogg och Årets inspiratör. När jag fick beskedet var jag tvungen att springa ut i skogen och göra ett glädjeskrik! : )

Jag och Johan hade ingen tid att förlora, så vi flyttade ihop i mars månad. Men först flyttade hans djur in. Hans hund Danny och hans två katter Kira och Toulouse. Vi hade väntat oss flera veckor av kaos med tanke på att jag redan hade en hund och en katt. Men som ett mirakel gick det hur bra som helst. Inte ens ett endaste bråk mellan några av djuren. Så skönt!


April

Våren var på ingående och jag fick den här vackra tröjan av min mamma som hon stickat själv. Lycka! Hade alltid drömt om en sådan här tröja.

Min första vår med Johan, och vi var ute och grejade så mycket vi bara kunde. Vi hjälpte till att smälta snön och planterade så mycket växter att hela vår övervåning tillslut skulle bli ett enda stort växthus.

Den stora galan för Finest Awards närmade sig, och min mamma hade tillverkat de vackraste silversmycken jag någonsin sett. Ett armband format som en björkkvist som slingrade sig längs handleden. Och så hade hon gjort en vacker stel halskedja i hamrat silver åt min björnklo som jag annars brukade ha i en vanlig kedja. Det blev så häftigt!

I slutet av april var det dags för den stora bloggalan Finest Awards. Tillsammans med Johan och min fina vän Linda minglade vi runt på Café Opera i Stockholm. En helt ny värld kan jag lova.
Och till min stora glädje vann jag Årets Inspiratör! Tack vare alla ni som röstat på mig. TACK IGEN! ♥
Jag vann inte bara. Jag lyckades även snubbla när jag skulle upp på scenen för att ta emot pris, trots att jag med all säkerhet var den enda kvinnan på galan som inte bar högklackat. Och som pricken över i:et höll jag mitt pris åt fel håll under fotograferingen. Haha! HÄR kan ni se blogginlägget med video och fler bilder.


Maj
Ljuvliga maj månad var här, och den kom med rejält mycket värme. Såpass att vi kunde gå klädd i sommarkläder. Och vi ägnade all vår lediga tid åt att göra fint i vårt trädgårdsland.

Och vi provade att bygga en gärdsgård!

Jag fick ett galet roligt samarbete med Hyundai. I en Santa Fé begav jag mig iväg på mina drömmars roadtrip till Sveriges nordligaste delar. Stora Sjöfallets nationalpark och Abisko. Resultatet blev så bra att jag fick fortsätta jobba som fotograf och influencer åt dom resten av 2016. Lycka!
Om ni vill läsa inläggen och se videorna från resan så kan ni börja HÄR, och sedan klicka er framåt efter inlägget.


I maj lanserade jag också min egen tapetkollektion tillsammans med Photowall. Nu kunde man bokstavligen tapetsera mina bilder på väggarna.

Juni


I juni tilldelades jag Örnsköldsviks ”Stjärndiplom” för att ha erhållit uppmärksamhet och prisats regionalt och internationellt och på så sätt bidragit till Örnsköldsviks tillväxt. Blev så galet glad för detta!

Och natten till min födelsedag, den 29 juni, var jag ute och kulade för korna i byn. Det var miljoner mygg och svemygg som bet mig i ögonlocken medan jag försökte kula och locka på korna. Jag tänkte ”jaja…det blev ju en liten film i alla fall”. Tänk om jag vetat då att den här lilla sekvensen på ett halvår skulle delas över hela världen. Den gick viral på min egen facebooksida, och på min youtubekanal, och sedan delades den av andra stora facebooksidor, vilket gör att den har sammanlagt visats över 50 miljoner gånger. Den har bland annat delats av självaste Instagram’s officiella konto. Ja, internet är verkligen en spännande värld. Några minuter ute bland mygg och kodynga och plötsligt är man över hela världen. Men åh så glad jag är över detta! Tack vare den stora spridningen fick jag en stora skara följare från andra delar av världen! Nu får jag förfrågningar varje dag från alla håll och kanter om vart man kan köpa min musik. Så, ett av mina mål 2017 är att ge ut en CD skiva med min kulning.


Juli

Efter många veckor med hårt jobb lanserade jag äntligen min nya webshop artbyjonna.com . Där la jag bland annat ut min första kollektion med tavlor (som jag hade målat under vintern) och fick sålt min allra första tavla redan första dygnet. Ni skulle hört det glädjetjutet!

En av de lyckligaste stunder i hela mitt liv var när Johan blev min fästman. Vi åkte ut i gryningen och firade vår förlovning medan solen steg över skogen. Jag får tårar varje gång jag ser bilderna eller tittar på filmen från denna natt i juli. Jag trodde aldrig det var möjligt att älska en annan människa på detta sätt. Eller att få känna sig så älskad, så som Johan får mig att känna.


Augusti

I augusti fyllde Nanook 6 år, och som en födelsedagspresent åt honom tog jag med honom på en tre dagars roadtrip till Stekenjokk. HÄR kan ni läsa hela inlägget om våra dagar ute i vildmarken.

September
September blev årets mest intensiva månad. Det började med att jag fick ett stort jobberbjudande om att fota kampanjbilder åt Hyundai. Med min mamma som resesällskap och fotoassistent åkte vi på en resa vi sent kommer glömma. HÄR kan ni läsa mer om våra dagar med blod, svett och tårar. Men resultatet blev bra tillslut och jag fick de där bilderna jag verkligen hoppades på. Denna bilden prydde förstasidan på Hyundai’s hemsida i oktober.

Och bara några dagar senare bar det iväg till andra sidan jorden! Jag fick ett drömjobb i en drömvärld. Via ett samarbete med Flygstolen fick jag bli ambassadör för Yosemite Nationalpark i Kalifornien, och fick ett ärofyllt uppdrag att visa upp denna magiska plats för Sverige, genom mina bilder och texter. I nästan två veckor reste jag och Johan runt i parken och fick se de mest spektakulära platser.

Jag gjord en lång videoblogg från våra dagar i Yosemite som ni kan titta på här. Jag skrev även ett enormt stort blogginlägg med massor av bild och berättelser från resan, som ni kan läsa HÄR.

Bara någon dag efter att vi kommit tillbaks till Sverige igen så hade jag vernissage för min nya kollektion tavlor på Norrköpings kulturnatt. Det blev några sena nätter med förberedelser, och jag hade tur som fick hjälp av min bror Filip att köra ner till Norrköping. Väl på plats kom även min pappa Ulf dit och hjälpte till. Sen väntade en otroligt rolig kväll där jag säkert fick träffa minst 100 bloggläsare som kom förbi och hälsade. En fantastisk kväll! ♥

Jag grät hela vägen hem från utställningen i Norrköping dagen därpå. Inte på grund av utställningen, men på grund av en våg av kritik som sköljde över mig det dygnet. Jag var lite extra känslig då. Helt dränerad på energi efter en långvarig intensiv tid, och otroligt trött. Så därför slog det till extra hårt. Det hade redan pågått ett bra tag men just det dygnet trillade det in mail och kommentarer från alla håll och kanter. Kritik för att jag börjat göra samarbeten med företag. För att jag börjat tjäna pengar på min blogg. För att jag samarbetade med ett bilföretag och ett resebolag, och därför var med och bidrog till jordens miljöförstöring. För att jag inte längre kändes äkta och genuin. För att jag sålt min själ.
Några dagar senare skrev jag mitt längsta blogginlägg genom tiderna, som också blev det allra mest uppskattade och kommenterade blogginlägget jag någonsin gjort. HÄR kan ni läsa det. Den värmen jag fick från er läsare efteråt var helt oförklarlig. I flera dagar satt jag och läste kommentarer och tårarna bara rann. Definitivt ett bevis på hur något negativt kan vändas till något vackert. Tack ♥


Oktober

Oktober kom med det vackraste norrskenet någonsin, och jag och Johan firade 11 månader tillsammans just denna kväll.

Det var mycket jobb i ateljén denna månaden, och jag fick skicka iväg flera av mina tavlor till nya ägare. En enorm lycka.


November

Det var i november som min tapetkollektion blev omskriven i en jättefin artikel i inredningstidningen ”Home & Country”.


December

I slutet av året spelade jag in en ny film med lite spontan kulning ute i skogen, som även den fick flera miljoner visningar på Facebook. Blev definitivt ännu stor dos med inspiration att göra verklighet av min dröm; att spela in en CD med kulning.
Och en sista fantastisk händelse lyckades klämma sig in i 2016. Jag blev nominerad till ”Årets normbrytare” här i Örnsköldsvik. Så otroligt glad och stolt att få bli nominerad tillsammans med Birgitta Ricklund och Mellansels IF. Den 2 februari blir det en stor företagarkväll i Örnsköldsvik, och då får vi se hur det går! Men oavsett är jag överlycklig över att bara bli nominerad.

Jag avslutar året med bilden jag tog nu i slutet av december, och som blev årets mest ”gillade” inlägg både här på bloggen och Instagram.


Vilket alldeles magiskt år. Jag känner mig alldeles fylld av tacksamhet nu efter att ha ägnat några timmar med att sätta ihop det här inlägget. Jag blir påmind om så många vackra händelser igen. År 2016 kommer jag alltid minnas med så mycket lycka och glädje. Tack för att ni följt mig det här året, och delat mina ögonblick av glädje, sorg och allt däremellan.

Har ni något ni vill dela från ett år? Något speciellt som ni var med om, bra eller dåligt. Något som satte prägel på ert år? Dela gärna med er i så fall. Skulle vara underbart att få läsa hur ert 2016 var.

Nu är det 2017. Nu ser vi till att det blir att fantastiskt år. Eller hur?

Kärlek till er alla ♥

FacebookTwitter

En ny horisont

Dagens sysslor var klara, och kvällen hade lagt sig tillrätta. Milda vindar och starkt månljus.
Jag fick en sådan stark känsla av att ge mig ut på sparken en stund. Jag behövde komma ut. Och vägarna var som gjorda för en sparktur i månskenet.  Så jag tände en lykta och begav mig av.
Jag sparkade så fort jag bara kunde och bytte ben av och till för att inte få för mycket mjölksyra. Det var en härlig känsla att komma upp i sådan fart. Jag susade fram genom byn. Stannade till vid byns allra sista hus. Byns allra sista ljus. Innan den mörka, milslånga skogsvägen tar vid.


Jag fortsatte in på skogsvägen där månljuset bildade ett vackert skuggspel över vägen. Jag sparkade mig fram under den stjärnklara himlen tills svetten rann och benen nästan darrade. Som alltid när jag når den där känslan av att inte orka mer, så satte jag mig ner på sparken och kände pulsens tryck i hela kroppen. Blodets dån i öronen. Hjärtats slag under mitt bröst.
Jag lever. 
För allas hjärtan slår inte.
Någras hjärtan tystnar allt för tidigt. Och om man lyssnar noga kan man höra tystnaden som blir efteråt. Något märkligt stilla, innan tystnaden ersätts av fågelkvitter, eller vindarnas sus. En liten rytm av hjärtslag som saknas, i ett hav av andra hjärtslag. Men det hörs.

I helgen somnade en nära släkting in, efter många års kämpande i cancer. Trots att man under en tid vetat åt vilket håll det kommer gå, så verkar det aldrig gå att vara förberedd på att någon ska dö. När det väl händer, blir det en sådan våg av sorg som sköljer över.
Jag ville tända ett ljus, för Margareta. Och som så många, många gånger förut blickade jag frågande upp mot stjärnhimlen. Kände mig sådär obefintligt liten jämfört med oändligheten ovanför mig. Jag blir inte klok på livet, och dess mening. Och ibland är det som att jag letar efter ett svar där uppe bland stjärnorna. Men de blinkar bara gåtfullt tillbaks. Men kanske finns det någon mening med det. Så jag bara betraktar.
 Stjärnorna vandrar sin stilla gång över himlavalvet. Nästan obemärkt. En stor stjärna försvinner sakta ner bakom horisonten i väster. Den syns inte mer. Inte för oss.
Men någon annanstans reser den sig över en ny horisont och fortsätter sprida sitt stjärnljus.
Kvällsbrisen blev starkare och jag vände hemmåt, allt medan ett svagt norrsken uppenbarade sig bakom skogen i norr.
Små upplysta hus välkomnade mig i byn. Mina grannar, som går att räkna på två händer. Jag kände en värme av tanken på att vi ändå har varandra. Det kan inte vara en slump att av alla jordens miljarder människor, så har just vi hittat vår plats i denna lilla by i skogen. Ibland glömmer jag bort hur viktigt det är att vi har varandra.

Jag susade hem igen, denna gången i motvind. Men jag kände en lättnad hela vägen hem. Som om den här lilla kvällsturen gav mig något jag verkligen behövde. Norrskenet glödde i bakgrunden och jag var glad att jag hann hem innan Johan hade gått och lagt sig, så jag fick ge honom en godnattkyss.

Skickar en stor kram till er alla. Ta hand om er ♥

FacebookTwitter