Från nya perspektiv

Godmorgon vänner!
Först och främst, vad glad jag blir för alla era fina kommentarer på mitt tidigare inlägg! Vad fint o höra att ni är så många som tycker om kulningen och filmen. Tusen tack för alla fina ord!
Som ni kanske såg på filmen så har jag skaffat mig en drönare. Egentligen gjorde jag det redan i våras men fick nu äntligen mitt tillstånd från transportstyrelsen, så att jag ska kunna använda den i mitt yrke. Det har ju varit mycket prat om drönare och om vilka regler som gäller, så jag valde att fixa ett riktigt tillstånd och försäkring så att jag kan både flyga och lägga upp filmer och bilder som jag tagit med den utan att behöva vara orolig.

Och åh, det är ju verkligen fantastiskt roligt att få lägga till några vackra scener från drönaren i filmerna. Det blir en helt annan effekt! Än så länge har jag mycket att lära mig fortfarande, men som tur är så är den väldigt lätt att köra.
Jag köpte en DJI Mavic Pro eftersom den är så liten och lätt att ta med. Andra drönare, som givetvis då också är mycket bättre, kan kräva en hel resväska. Men jag vill ju kunna ta med den på mina vanliga, vardagliga fototurer i skogen, och då passade den här väldigt bra. När man viker ihop den ser den ut som en liten skalbagge. Sen får den plats i en liten kameraväska. Helt perfekt.
Jag provade den ganska mycket i våras när jag precis hade köpt den. Och jag minns att det nästan kändes lite otäckt varje gång jag satte igång den. Den svävade upp så lätt och mjukt, som en gigantiskt mygga. Det kändes nästan lite konstigt att vi faktiskt kommit hit idag vad gäller den tekniska biten. Det känns lite futuristiskt att se den sväva omkring, och att kunna flyga upp så högt upp och se skogarna från perspektiv jag aldrig annars sett.
Jag hade faktiskt med mig den på min resa till Lofoten i våras, men jag kunde tyvärr inte flyga så mycket med den. Jag stod här i midnattssolen vid tolvslaget och tänkte ta lite bilder med drönaren, men det blåste så starka vindar att jag nästan höll på att krascha den i klipporna. Jag var väldigt glad att jag lyckades landa den tillslut.

Och nu, om några få dagar så åker jag iväg på ännu en liten resa. Jag ska norrut igen. Jag har en filmidé som jag inte kunnat släppa de senaste veckorna. Det bara expanderar i mitt inre, och därför måste jag åka norrut för att filma några scener som behövs. Och samtidigt så har jag alltid velat åka upp mot fjällen vid hösten. Så det här ser jag fram emot!

Jag kommer såklart videoblogga och dela med mig av resan, precis som alltid när jag far iväg på mina roadtrips.
Nu önskar jag er alla en riktigt fin helg! KRAM på er ♥

Ett farväl inför vintern

Som jag skrev nyligen så var det i måndags dags för kvigorna att lämna byn och åka tillbaks till gården över vintern. Jag gick upp tidigt på morgonen för att sjunga och kula för dom en sista gång. Och som alltid var Stjärna den första som mötte mig innan resten av kvigorna kom springande med sina bjällror som vackert ekar över Grundtjärn. Jag saknar dom redan så otroligt mycket.

Här är en liten film från kvigornas sista dag i Grundtjärn.

Massor med kärlek till er ♥

Önskeinlägg-En lista med min favoritmusik

Godkväll mina solstrålar!
Precis som gårdagen så gick även denna dagen så otroligt fort så jag inte hann blogga något under dagen. Samtidigt som jag varit så obeskrivligt trött de här dagarna. Vet inte riktigt vad det är med mig. Har lite smått ont i huvudet och känner mig sådär kraftlös. Inte alls som förra veckan när jag knappt kunde sova om nätterna för jag var så pigg. Men det går nog över snart. Det kan bli sådär ibland när jag haft en tid då jag varit superkreativ. Då kommer några dagar då kroppen skriker efter vila och sömn. Om jag bara lyssnar på kroppen och tar det lite lugnare så brukar jag snabbt vara tillbaks på banan igen.
Idag har jag varit hos min frisör Marie Lundin i Näsåker, och efter det åkte jag till Junsele med min mamma för att hämta lite paket och handla lite. Vi passade även på att ta en liten fika. Så det har verkligen varit en riktig lyx-dag egentligen. Jag har mitt i allt också bestämt mig för att köpa en kviga, haha. Stjärna, ni vet (i inlägget nedan). Men mer om det senare, när jag vet om det ens är möjligt att genomföra.
När jag väl kom hem så var klockan redan sent på eftermiddagen och jag kände mig lite stressad över alla tusen saker jag borde sätta igång med eftersom jag missat en så stor del av arbetsdagen. Men istället för att ta itu med det gick jag och la mig en timma. Och det var så otroligt skönt. När jag vaknade kändes allting bättre, och jag kokade mig en kopp kaffe. Och nu sitter jag här!
Var ju som sagt hos frisören idag, och gjorde lite varmare slingor i håret och toppade och fräschade till lite. Vet inte om ni kan se så stor skillnad men det blev några mörkare toner lite här och var. Det känns så otroligt lyxigt att få gå till en frisör och få fixat håret ibland. Under flera år gick jag aldrig till frisören. Jag både klippte mig själv och la i lite slingor då och då. Men nu i våras tog jag kontakt med Marie för att få göra håret lite extra fint inför sommaren. När jag har en så fantastiskt duktig frisör i närheten så känns det roligt att få bli lite ompysslad ibland.
Det är tydligen inte bara jag som varit trött idag. Hela familjen faktiskt. Djuren har sovit hela dagen, även Nanook. Det kanske är något i luften. Är ni också lite ovanligt trötta?

I alla fall så har jag en liten grej till er! Jag sa ju för ett tag sedan att jag ska börja göra önskeinlägg där ni läsare har fått bestämma temat. Och jag tänkte börja med något enkelt idag. Ni är väldigt många som frågat efter en lista med min favoritmusik. Nästan alltid när jag gör filmer eller annat så brukar det trilla in frågor med vilken musik det är. Ofta i videobloggar numera så använder jag musik som jag köpt från www.epidemicsound.se. Det är en sida för kreatörer och filmskapare där man helt enkelt betalar för att få tillgång till musik som man sen får rättigheter att använda i sina filmer. Därförgår det inte att hitta den musiken på t.ex Spotify eller Youtube. Men, det finns mycket annan musik som jag lyssnar på och ibland använder i filmer!

Jag har gjort en Spotify-lista till er där jag hittills lagt till 145 låtar som jag tycker om. Det är mestadels väldigt lugn och harmonisk musik. Mycket vacker filmmusik och sådana där låtar som verkligen inspirerar mig. Jag får otroligt mycket inspiration från just musik, och jag lyssnar till 99% på sådan här typ av musik som jag lagt i listan. Jag har säkert flera hundra fler låtar som jag kommer lägga till så småningom. Så fort jag hittar någon vacker låt som jag tycker om så kommer jag lägga till den i listan. Nu är det ju inte säkert att ni alla har Spotify men jag håller tummarna att några av er kan ta del av denna listan. Sen tror jag man kan lyssna även om man inte har köpt Spotify? Bara att man inte kan lyssna på lika många låtar. Vet inte hur det är med det där riktigt.

Jag hoppas ni som är intresserade av min musiksmak kommer att tycka om listan, och att den kan skänka er lite lugna, härliga stunder och ge er lite inspiration.
Jag har bäddat in listan här nedan. Om ni hellre vill gå in på listan på er Spotify så kan ni söka på detta och börja följa den: spotify:user:allikin:playlist:1Gu96XlngpAs8lvojjt3up

Hoppas ni kommer tycka om musiken! Och om ni vill tipsa om några riktigt vackra låtar som passar i denna lista, så lämna gärna en kommentar. Älskar att få tips på nya musik!
Nu önskar jag er alla en riktigt fin kväll! Kram på er ♥

Stjärnan på jorden

Hej på er!
Först och främst, tusen tack för all underbar respons på förra inlägget. Det glädjer mig verkligen att ni är så många som sett fram emot att se dokumentären, och att ni som sett den tycker om den så mycket! Har fått så otroligt många fina mail och kommentarer dessa dagar från er som sett dokumentären i helgen. Och det värmer verkligen i hjärtat. Mitra har verkligen lyckats göra en fin film, och jag är så evigt tacksam för det.  Jag ska svara på lite kommentarer senare i idag. Ni skriver så himla fint så jag blir alldeles gråtig och rörd. TACK!
Idag försvann det sista av sommaren. Jag brukar alltid se kvigornas ankomst som ett tecken på att sommaren börjat. Och idag åkte de hem till sin bondgård i Myckelgensjö igen. Jag tror aldrig jag fäst mig så mycket vid kvigorna innan. Det kändes faktiskt riktigt sorgligt att behöva säga farväl. Kanske kommer några av dom tillbaks nästa sommar igen, men några ska snart kalva och påbörja en nytt skede i livet.
Jag fick ändå lite mer tid med dom än vad som var meningen. De skulle egentligen hämtas i fredags men så fick Frida (ägaren av korna) punktering på vagnen så de kunde inte hämta dom. Det var såklart trist att de fick punktering, men helt ärligt så blev jag inte överdrivet ledsen. I några dagar till fick jag njuta av ett av de vackraste ljudet jag vet. Koskällorna i den tysta kvällen.

Så de här bilderna tog jag i fredags när jag trodde att de skulle fara hem. Tidigt i morse gick jag ut för att säga ett sista farväl. Jag sjöng för dom och gav det sista av kraftfodret som jag köpte i somras. En film från denna stund kommer inom kort.
Åh, jag blir på riktigt tårögd nu. Jag lyssnar på vacker pianomusik i bakgrunden så det förhöjer nog stämningen lite extra när jag ser den här bilden. Det är min Stjärna. Redan första gången jag hälsade på kvigorna i våras när det precis kommit till byn så fick jag en speciell kontakt med den här kvigan. Hon har en väldigt annorlunda teckning. Brunspräcklig och lite tigermönstrad. Och en ullig päls. Jag kände direkt hur snäll hon var. Så försiktig men ändå så lugn och trygg. Sedan dess så har hon alltid varit den första som kommer fram när jag går till hagen för att hälsa på dom.
Jag brukar alltid ha med mig lite foder åt dom. Finns det någon mer underbar känsla än en mjuk mule som mumsar i handen? Speciellt när Stjärna gör det, för hon är så försiktigt och artig.
Även i morse när jag kulade en sista gång för dom innan de lämnade Grundtjärn så var Stjärna den första att komma och hälsa. Jag önskar jag hade kunnat ha henne kvar ♥
Det blir alltid väldigt tyst i byn när kvigorna åkt hem igen. De livar upp byn mer än vad man tror. Det är ju ändå en väldigt liten by, med bara 10 invånare. Så här är det väldigt tyst. En tystnad jag älskar såklart. Men kvigorna gör att det känns lite som förr, när byn levde på ett annat sätt.

Jag kommer sakna dom väldigt mycket.
Jag fick i alla fall en riktigt fin start på den här veckan. Ser fram emot att redigera filmen sen och visa er.
Nu ska jag koka lite kaffe och sätta mig och svara på lite kommentarer här på bloggen. Som sagt så skriver ni så fint att det nästan värker i hjärtat på mig. Hoppas ni förstår hur mycket det betyder! ♥

Jag tänkte också passa på att påminna om att man fortfarande kan rösta på mig till Årets Influencer. Det gör inget om ni redan röstat, man kan tydligen rösta hur många gånger man vill, något jag hade missat sist jag skrev om röstningen. Så om ni har några sekunder över och skulle vilja rösta på mig, så vore jag evigt tacksam! HÄR KAN MAN RÖSTA. Tusen, tusen, tusen tack för er hjälp.

Vi hörs snart! ♥
Ha en underbar måndag allihopa!
Kramar

Nu kan ni se dokumentären om mig!

Åh som jag har längtat efter denna stund. Nu finns äntligen Mitra Sohrabian’s dokumentärfilm om mig att se online. Jag vet att det är många av er läsare som frågat och längtat tills den finns att se på nätet, efter att jag hade varit på premiärvisningen av dokumentären i Luleå i våras.

Mitra hade ju hoppats på att SVT skulle köpa dokumentärfilmen, men de var inte intresserade, vilket gjorde att hon fick kämpa så otroligt mycket med att få den klar. Jag är så full av beundran över hennes driv att slutföra projektet helt på egen hand. Jag vet att det ligger så mycket jobb och slit bakom detta. Under lång tid nu har vi väntat på att den skulle kunna gå att hyra eller köpa online, och nu är det alltså möjligt.

En hel timmes dokumentär som spelades in under 2014 och som handlar om mitt liv här i Grundtjärn. Allt från min bakgrund, min livssyn, till mitt liv bakom bloggen och kärleken till byn och mina rötter. Som jag skrivit innan, så finns det ingen som jag tycker fångat mitt liv och mig själv så bra som just Mitra. Med henne kunde jag vara helt mig själv. Hon kunde ibland sitta långa, långa stunder tyst framför kameran och bara låta mig prata. Eller låta mig vara tyst. Hennes tålamod, kreativitet och hennes stora hjärta har verkligen berört mig. Jag är så tacksam för filmen hon gjort.

Här kan ni se en kort TRAILER från dokumentären // Here is a short trailer from the documentary

Om ni vill se dokumentären så finns den här på Vimeo att hyra eller att köpa.  Att hyra kostar 48 kr och att köpa den kostar 72 kr. Om man hyr den kan man se på den i 24 timmar. Den är såklart på svenska, men har engelska undertexter så att även följare från andra länder ska kunna se den. Skriv gärna en kommentar om ni har några funderingar eller behöver hjälp med hur ni genomför köpet. Men det ska inte vara några konstigheter. Man kan betala med kort eller Paypal, precis som när man hyr vilken film som helst på nätet, eller köper något via en webshop.

ÅHH, det känns så spännande nu när ni äntligen kan få se den. Både nervöst och pirrigt. Precis som jag kände när jag satt i biosalongen sist och undrade vad alla människor skulle tänka när dom såg den. Det är ju ändå en väldigt speciell känsla att ha fått en hel timmes dokumentär gjord om sig själv och sitt eget liv. Men också, vilken gåva jag fått av Mitra. Jag är så obeskrivligt tacksam för att hon fångat ögonblick ur mitt liv som aldrig kommer att komma tillbaks igen.
Jag hoppas ni tycker om den och att ni får en ännu bättre bild av mitt liv här i Grundtjärn efter att ha sett den.
Om några av er kommer att vilja se den ikväll eller under helgen (eller när som helst för den delen), så vore det superkul om ni ville lämna en liten kommentar efteråt om vad ni tyckte! Jag hoppas såklart ni kommer tycka om den och att ni får en mysig filmstund!

Som sagt, säg till om det är något ni undrar över med själva köpet så ska jag försöka hjälpa till så gott jag kan!
Nu önskar jag er alla en helt fantastiskt fin helg! KRAM PÅ ER! ♥

I höstens famn

Hösten har kommit på riktigt nu. Det känns i den råa morgonluften, och i doften av lövträdens sista andetag. Ja, i hela stämningen. Och det är något så vilsamt över hösten. Jag älskar det. Tänk att få vakna upp till dessa vackra explosioner av färger. Och jag får ta tid på mig.
Det är inte som på sommaren när morgnarna försvinner iväg innan man ens hunnit vakna.
Nej, på hösten får man ta det i en lugnt takt. Sippa på kaffet länge innan solen stigit såpass att det känns bra att gå ut i skogen. Den täta dimman kan ligga kvar i flera timmar och ge en känsla av tidig morgon trots att det närmar sig förmiddag.

Vi behöver ju det nu. Den där vilan som hösten för med sig. Det där lugna tempot, där det finns tid över för att ta extra djupa andetag av höstens kryddiga dofter.
Ingen annan årstid tycker jag förvandlar skogen till något så vackert som just hösten. Det är inte bara färgerna som gör det, utan något sådär extra mysig stämning. Allting känns mjukare och renare. Myggen har försvunnit och skogen förbereder sig för sin vintervila.
När jag kom ned till skogstjärnen satte jag mig vid kanten och lyssnade på två ankor som tycktes samtala med varandra. De simmade omkring i morgondimman och jag undrade för mig själv om även djur kan uppfatta det vackra i en tidig höstmorgon? Nog måste väl ankorna vetat om att de valde skogens vackraste plats? Det kan inte vara en slump.
Jag stannade kvar länge vid tjärnen. Det var så vackert att jag trodde att jag drömde. När jag tror att jag redan sett allt det vackra som denna plats kan visa, så tar den steget längre och skapar något ännu vackrare.
Lycka känner jag, när jag får börja min dag såhär. Ren lycka.
Godmorgon förresten, mina solstrålar!
Jag hoppas ni får en riktigt fin fredag. Jag har goda nyheter att berätta, men det kommer i ett inlägg lite senare idag. Jag vet att många av er kommer bli jätteglada, eftersom det är något ni längtat efter länge. Det känns pirrigt och roligt att det äntligen är dags! Men mer om det lite senare.

Sen, tänkte jag bara passa på att påminna om att jag är nominerad till Årets Influencer. Det är nu exakt halva tiden kvar att rösta, fram till 30 september. Man får tydligen rösta hur många gånger som helst! Skulle ni ha 5 sekunder över och vill rösta på mig, så vore jag helt otroligt tacksam. HÄR kan ni rösta.
Tack, tack kära ni! ♥

Nu önskar jag er en fantastiskt fin fredag, så hörs vi lite senare!
Kramar i massor!

Några tankar från en influencer – #jagärinos

För mig är det väldigt nytt det här med att bli kallad influencer. Det var inte förrän ganska nyligen som jag tog till mig vad det faktiskt betyder. Det är ett nytt ord för en relativt ny yrkesroll.
Influencer kallas man när man på olika sätt påverkar många människor via olika sociala plattformar, som t.ex en blogg, på Instagram eller en Youtube-kanal. Man delar helt enkelt med sig av något offentlig och på så sätt inspirerar andra människor med texter, videor, bilder eller annat kreativt som skapats. Som influencer har man en stor möjlighet till att just påverka andra.  Oftast så har man byggt upp ett förtroende till sina följare under många år, vilket också gör att de tar till sig väldigt starkt av det man skriver, berättar eller delar med sig av. Man påverkar helt enkelt, vare sig det är vardagsbetraktelser och personliga berättelser, eller samarbeten med andra företag. Detta är ju något som växt något enormt senaste åren. Det var inte längesedan som dessa plattformar inte ens fanns, så hela den här branschen är väldigt ny.

Att jobba som influencer är det bästa jag vet. Jag skulle för allt i världen inte kunna tänka mig ett bättre drömjobb. Det passar mig helt perfekt. Det ligger dock enormt mycket jobb bakom som aldrig riktigt syns, och det tog många år av slit innan jag kom till den här punkten, men nu är jag så evigt tacksam att jag inte gav upp. Jag är fri att skapa som jag vill. Jag är min egen chef och jag får både möjlighet till att vara kreativ samtidigt som jag får nå ut till människor som tycker om det jag gör. Jag får berätta och inspirera. Jag får chans att samarbeta med företag jag tycker om och jag kan använda mina sociala plattformar som ett sätt att marknadsföra det jag gör. Även om min inkomst inte alltid kommer direkt från blogg och Instagram så är det där min grund ligger, för det är där jag visar upp det jag gör. Det blir som en enorm portfolio.
Därifrån når jag ut och får nya spännande möjligheter till jobb, som t.ex min tapetkollektion.

Det är det jag älskar mest med dagens nya teknik, att vi har en mycket större möjlighet idag att nå ut till människor. Vi är inte längre lika beroende över ett bra betyg från skolan eller att vänta på att få ett godkännande från någon annan för att kunna leva på sin talang eller sin kreativitet. Vi är mer fria att prova våra egna vingar. Vi kan skapa, skriva, fota, filma och dela med världen och hitta just de människor som finner värde i det man gör. Det är precis det jag gjort nästan varje dag de senaste sju åren. Delat mina tankar och känslor. Visat upp mina bilder, mina filmer, mina målningar och mina sånger. Och på det viset sakta men säkert byggt upp en trogen skara följare. Det är fantastiskt, och jag är verkligen tacksam.
Jag var 21 år när jag startade bloggen, i samband med att jag flyttade från Göteborg till Grundtjärn. Och jag skulle kunna skriva en hel bok om hur min resa varit från att jag startade bloggen tills idag då jag lever helt och hållet på mitt yrke som influencer. Det känns verkligen som om jag spenderat en hel livstid på att bygga upp det som jag har idag. Det enda som fick mig att hålla ut och fortsätta kämpa var min kärlek till att skapa och berätta.
När jag började blogga och dela med mig av mina bilder, texter och filmer så fann jag min passion i livet. Att beröra andra människor. Att påverka.

Men det är allt annat än enkelt att vara influencer. Det ligger så enormt mycket jobb bakom.
Samtidigt som det ännu inte riktigt blivit en accepterad yrkesroll i samhället. 
Speciellt senaste året, när allting liksom tog fart och växte för mig, så har jag stundtals haft svårt att greppa hur jag någonsin ska hinna med allt. Man driver i princip en stor verksamhet alldeles ensam, där man själv ska ansvara för alla olika områden. För min del så innebär det att jag är fotograf och ska se till att ta foton till alla sociala kanaler – helst nya varje dag. Jag ska skriva inlägg, som kan liknas vid stora reportage eller artiklar i tidningar, också det helst varje dag – på alla kanaler. Jag ska redigera bilder och planera en passande layout. Filma och redigera videobloggar, helst en gång i veckan. Jag ska vara företagets kontaktperson och ansiktet utåt, och se till att svara på allt från telefonsamtal till mail. Med detta inräknas även sammanlagt ca 500 kommentarer varje dag från alla mina olika sociala kanaler. Jag hinner givetvis inte svara på allt, men försöker så gott jag kan.

Jag ska även vara säljare (åt mig själv), skicka välgjorda offerter till olika jobbförfrågningar, och ansvara för fakturor, budget och ekonomin. Jag ska också göra redovisningar efter samtliga samarbeten med statistik och siffror. Jag ska vara mitt företags talesman och ställa upp på intervjuer och reportage, som kan ta så mycket mer tid och energi än någon kan ana. Jag ska vara ansvarig för administration och se till att allt tekniskt funkar. Utöver det säljer jag produkter och ska paketera varor och sköta en webshop. Sen, ska jag behålla kreativiteten mitt i allt sorl av jobb, eftersom det är det jag lever på i grunden. Min kreativitet.

Men jag väljer det själv, och trots att det ibland innebär så galet mycket jobb så älskar jag det, och skulle aldrig vilja göra något annat än det jag gör nu.
Trots alla dessa ansvarsområden och det omfattande jobb som det innebär med att vara influencer, så har det än idag inte blivit ett helt respekterat yrke. Företag jagar oss ständigt med de mest skamlösa förslag och nästan dagligen måste vi på olika sätt kämpa för att bli respekterade. Och den jobbigaste biten har inte varit allt jobb som det inneburit. Utan att stå ensam med alla frågor. Eftersom det är en helt ny bransch så har det inte funnits några tydliga riktlinjer, vilket gör att det varken blir lätt för företagen eller influencers. Missförstånd och osäkerhet.

Det är inte helt lätt att komma in in en nystartad bransch, där ingen riktigt vet vad som gäller. Hur funkar det att jobba som influencer? Hur ska jag märka ut inläggen när jag gör samarbeten? Måste jag märka ut inlägg om jag länkar till min egen webshop? Vad är reklam?  Vad kostar en bild att sälja? Vad menas med PR? Om ett företag skickar en produkt utan att jag bett om det, måste jag skatta? Vad får jag skriva och inte skriva?
Vad är mitt värde? Vad ska ett sponsrat Instagram-inlägg kosta?

Så många frågor, och så lite svar. Inga kollegor att bolla idéer med. Ingen att fråga om råd.
Den biten höll på att krossa mina drömmar. Jag undvek alla mail som handlade om samarbeten eftersom jag överhuvud taget inte visste vad jag skulle svara. Jag vågade inte ta betalt och kände att själva business-biten var som ett enda stort mörker. Om något företag ville köpa bilder eller om någon ville göra ett samarbete så hade jag ångest i flera dagar för att jag inte visste vad jag skulle svara. Ändå är det en sådan otroligt viktigt del i att vara influencer, annars kommer ekonomin aldrig att gå runt. Precis som för vilken företagare som helst.

I samma veva som jag var på väg att ge upp, på grund av att jag inte klarade mig ekonomiskt (som jag skrev om i det här inlägget) så lärde jag känna Linda Hörnfeldt, som är VD och grundare för Influencers of Sweden, som startades för ett år sedan. Då hette det Better Bloggers, och var även då som ett nätverk för bloggare. Linda fick mig att se på mitt jobb med helt nya ögon. Jag kunde ställa alla de där frågorna jag innan varit helt ensam i, och hon gav sitt perspektiv på saken. Herregud, det var på riktigt som att öppna en ny dörr. För första gången fick jag en uppfattning om mitt eget värde som influencer. Jag fick självförtroende och ryckte upp mig.

Efter det ändrades allt. Och för ett år sedan startade hon Influencers of Sweden, tillsammans med Sara Rönne och Clara Lidström. En branschorganisation för bloggare. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på hur mycket detta betytt för mig.

I en bransch där man så länge varit ensam och famlat omkring i mörkret, så finns nu en plats där man kan fråga om ALLT som rör vårt yrke. Det blir en otrolig gemenskap och en plats för alla, såväl nya som gamla influencers att hämta information och hjälpa varandra. Det blir som en fackorganisation för bloggare, där kan man diskutera om allt från hur man ska ta betalt eller hur man ska bemöta företag som kommer med skamlösa förslag. Jag här lärt mig så otroligt mycket därifrån.
Därför blev jag så otroligt illa berörd idag när jag såg en artikel som handlar om olika stora influencernätverk (de som kopplar samman företag med influencers för samarbeten) som gjort uppror mot Influencers of Sweden (Inos). De påstår kort och gott att InoS driver sin egen agenda, för egen ekonomisk vinning. Detta är så fel som det bara går att bli, därav det här långa blogginlägget. Dock har Linda nu gett ett briljant svar på tal, som ni kan läsa här. Och Clara Lidström har precis lagt ut ett inlägg som sätter huvudet på spiken.

Utdrag ur Clara’s blogginlägg;
Jag känner mig alldeles trött av tanken på det. Att ännu en gång kommer ett gäng chefer (som själva inte producerar innehåll utan bara profiterar på det) och berättar vad influencers ska göra. Kritiserar en organisation som kämpar för influencers men som samtidigt motarbetas av de företag som omsätter mångmiljonbelopp på att knyta dessa till sig.

Till skillnad från InoS så tjänar dessa företag och influencernätverk pengar på att koppla ihop företag med influencers. Influencers of Sweden är en ekonomisk förening där all vinst går tillbaka till medlemmarna. Det fungerar ungefär som vårt fackförbund, som jag skrev tidigare. Därför kändes det bara så orättvist att läsa artikeln. InoS står på medlemmarnas sida och alla har möjlighet att vara med och bestämma agendan. Det stärker oss i vårt yrke så att vi kan fortsätta jobba med det vi älskar. Jag är så evigt tacksam för det, och vet att det är många fler därute som delar min tacksamhet.

Ja, som ni kanske märker så var den här biten väldigt viktig för mig. Har knappt kunnat tänka på annat idag, och jag kände att jag ville skriva lite om detta, från en influencers perspektiv. Nu när jag ändå har möjlighet att påverka 🙂 Och samtidigt dela med mig lite av hur yrket som influencer faktiskt fungerar.

KRAM på er ♥

Mystiska röster i dimmorna

Dansade dimma. Det måste vara något överjordiskt. Det har jag tänkt ända sedan den natten 2011, när jag barfota gick ut till en tjärn i skogen på årets ljusaste natt. Aldrig i hela mitt liv hade jag sett dimmor som dansade så tätt och så fort. Jag var alldeles full av förundran och fascination. Det var något av det vackraste jag sett.

Jag gick ut en bit på myren för att ta ett foto intill tjärnen och dimmorna. Allt var knäpptyst. Det enda som hördes var Nanook en bit bort, surret från myggorna omkring mig, och mina och klafsande steg när mina fötter sjönk ned i sumpmarken. Plötsligt hörde jag röster. Jag stannade till och blev alldeles stel. Lyssnade och hörde det igen. Röster. Många röster. Så tydligt. Men jag kunde inte urskilja vad de sa.
Hallåååå?!” ropade jag med lite förtvivlan i rösten, även om jag inte riktigt förväntade mig att någon skulle svara. Vem i hela världen skulle råka befinna sig vid denna ödsliga skogstjärn mitt i natten?
Ekot av mitt eget rop var det enda jag fick till svar. Jag ropade igen.

Jag stod kvar en stund, allt eftersom rösterna avtog mer och mer. Jag var fortfarande alldeles stel av någon skräckblandad förtjusning. En del av mig ville bara springa därifrån, men samtidigt kände jag att det inte fanns något att vara rädd för. Det är röster i dimmorna, tänkte jag. Det kanske finns en mening bakom alla sägner och myter om dansande dimmor. Kanske bär de med sig röster från förr. Kanske är de som väsen.
De svävar mitt emellan två världar. De tillhör varken jord eller himmel. Något oförklarligt, men också något så vackert och magiskt.

Sedan dess har detta hänt mig flera gånger, och jag känner alltid en slags vördnad inför dansade dimma. Att fotografera i dimma är bland det bästa jag vet. Inte bara för att det skapar magiskt ljus till bilderna. Men också för att de ger bilderna en stämning som aldrig någonsin skulle gå att fejka eller återskapa. Det måste vara på riktigt.
Jag jagar dimman under tidiga morgnar och sena kvällar och nätter. Och det är verkligen en speciell känsla att gå in i ett stråk av dimma. Som att kliva in i något kallt, underjordiskt.
Jag gjorde en liten sång till en film med scener jag filmade en tidig morgon vid min lilla skogstjärn. En sång till dimmorna, och till skogstjärnen som aldrig slutar förvåna mig med de mest magiska stämningar och skådespel. En plats som ger mig så oändligt mycket inspiration. Sången har jag spelat in här hemma, i min lilla studio.

Har ni också upplevt några mystiska, oförklarliga händelser i naturen? Jag har ännu fler berättelser som jag kommer dela med mig av framöver. Skulle vara så intressant att höra om ni själva också varit med om något.
Kram på er  ♥