Tillsammans är starkare

Åh, det känns så fantastiskt roligt att äntligen få berätta för er om den stora, positiva förändring som kommer ske i mitt liv nu framöver. Det är något jag senaste halvåret desperat gått och drömt om. Något som skulle påverka allting jag gör till det bättre. Något jag verkligen, verkligen behöver nu och som kommer göra saker och ting så mycket lättare. Om en vecka tar jag ett stort steg framåt vad gäller mitt företag och kreative yrkesliv.
Jag ska anställa. Och inte vem som helst heller.
Min fantastiska mamma Anita.

Jag och mamma har alltid varit ett superteam vad gäller allt. Det finns ingen jag jobbar så bra och effektivt ihop med som just mamma. Det är nästan som om vi kommunicerar på ett annat plan, och vi är jättelika i mycket men har också många olikheter som kompenserar varandra.

Dessutom har hon liksom varit en del av allting jag gjort sen jag flyttade hit. Hon har varit med från början, fått se hur allt utvecklats och vet precis hur jag och mitt jobb fungerar. På många sätt har hon ju egentligen redan jobbat i mitt företag. Det var hon som hjälpte mig starta en egen firma 2013. Hon skötte bokföringen i flera år innan min lillebror Filip som numera jobbar som ekonom tog över det. Hon har grejat med bloggen och allt det tekniska bakom bloggteman och html-koder och annat, eftersom hon är utbildad programmerare. Hon har spenderat tusentals timmar med att lyssna på mina idéer och komma med råd och inspiration. Hon har torkat mina tårar alla de gånger jag vart nära på att ge upp, och fått mig att tro på mig själv och komma upp på banan igen.

När jag tänker efter, så är mamma verkligen en sådan stor del av hela min resa. Därför känns det så fantastiskt att just vi ska börja jobba ihop. Det blir inget stort och nytt steg egentligen. Det känns så himla naturligt. Men det kommer påverka både min mammas liv och mitt liv så enormt positivt.
Ni som följt bloggen i flera år vet ju att jag och mamma jobbat ihop innan. Vi har drivit företag ihop i sammanlagt 5 år. Vi startade företaget Nordkristall år 2009, när vi fortfarande bodde kvar i Göteborg. Vi hade så levande visioner och drömmar om våra silversmycken. Vi lärde oss allt från grunden, helt själva. Våran dröm från början var att driva företaget i Grundtjärn. Att smida i silver intill en brasa under norrskenet. Allt blev verklighet, om än vägen dit var lång och kämpig. Ja herregud vad mycket vi gått igenom tillsammans. När vi ibland pratar om de första åren Grundtjärn så blir det en blandning av skratt och tårar. Det är så galet allting. Ibland undrar jag hur vi vågade. Vi är så lika där, att låta våra drömmar bli vinden i seglet, som för oss fram i livet. Inget blir omöjligt, men det kan också bli väldigt kämpigt. Att tappa fotfästet inte bara en gång, utan flera gånger. Men nu, såhär flera år senare, så är jag så glad att vi vågade följa känslan i hjärtat.

År 2013 startade jag en egen firma, Jonna Jinton Sweden, och efter många rekommendationer så bytte vi även till det namnet på vårt smyckesmärke. År 2014 lanserade vi en ny webshop, och det gick så bra att vi tillslut var tvungna att lägga ned. Många, långa nätter i verkstaden tog tillslut knäcken på oss. Mamma jobbade inom vården i Junsele, och jag jobbade heltid med allt annat jag gjorde. Bloggen, fotograferandet och alla andra tusen projekt. Därför hade vi bara tid för smyckena när vi var ”lediga”. Jag var inte beredd på att lägga allt annat åt sidan för att satsa på smyckena, och mamma kände inte att det var läge att säga upp sig. Det var ett tungt beslut, men också ett beslut som gjorde att vi kände en lättnad.

Vi har fortfarande verkstaden och alla verktyg kvar, och mamma brukar smida och skapa silversmycken när hon har tid. Till mig eller till vänner och familj. Men det är klart, att vi jämt och ständigt leker med tanken på att vi en dag kommer kunna sälja våra smycken igen. Speciellt nu när mamma kommer jobba heltid i mitt företag. Vi kommer båda få mer tid över. Så man vet aldrig vad framtiden för med sig ♥
Om man är en väldigt kreativ person och jobbar kreativt i sitt yrke, så tror jag det är väldigt viktigt att de man ska dela sina visioner och idéer med tänker och känner på liknande sätt som en själv.

Har ni någon gång fått en idé som känns sådär rätt i hjärtat? Ni känner passion och vill sätta igång med en gång? Och så berättar ni för någon, en familjemedlem, vän eller arbetskamrat, och får inte alls den där reaktionen ni tänkt er. De förstår inte alls. De tycker inte det låter så bra och försöker ”ta ned dig på jorden igen”. Känslan du får är som om du precis släppte ut all luft ur din ballong. Du flyger inte längre. Den energin du nyss hade inom dig, var den energin du behövde för att göra det omöjliga möjligt. Det var den energin som skulle ta dig fram i ett stormigt hav och orka bita ihop när allt går emot. Men den du berättade din idé för befann sig inte alls på den nivån. Den kunde inte alls se det du såg. I vissa fall, så kanske det inte berör dig om andra inte förstår och känner samma känsla som du, men i många fall blir vi otroligt påverkade av vad andra tänker och tycker. En enda människas ord eller reaktion kan stoppa en människas steg mot att förverkliga sina drömmar. Eller tvärtom.

Min mamma är en sådan som jag kan dela alla mina tankar med.  Alla galna ideér och kreativa visioner som jag får. Hon är alltid med på vad jag menar. Om jag berättar om en filmidé för henne så blir hon lika berörd som om hon redan såg filmen framför sig. Därför känns det alltid så skönt att få prata av sig med mamma och bolla idéer. Hon sänker aldrig ned mig, istället så får hon mig att känna ännu mer kraft och inspiration till att utvecklas och göra verklighet av mina idéer. Oavsett vad jag gör egentligen. Hon vet att bara man följer sin egen känsla, så blir det bra. Och DET är en otroligt fantastiskt kvalitet som är ovärderlig att ha i en medarbetare.

Sen har vi ju också så otroligt roligt ihop. Vi skrattar tills vi ligger dubbelvikta på marken. Och det där skrattet har också varit vår räddning många gånger, när saker och ting gått emot och fått allt att kännas förjävligt. Ett gott skratt kan verkligen förändra energin på några sekunder. Det var definitivt en av anledningarna till att vi så länge orkade hålla igång med smyckesföretaget under de första åren när allt var kämpigt och svårt. 
Jag har alltid varit väldigt känslig med att jag måste vara ensam när jag är i ett skapande tillstånd. T.ex som när jag är ute och fotar, eller gör en mer bearbetad film osv. Att t.ex åka ut på fotoresor tillsammans med andra människor skulle inte alls passa mig. Det skulle störa. Jag vill inte ha någon att prata med eller någon att behöva ”vara trevlig med”. Det låter säkert väldigt tråkigt, men jag tror också att många kan känna igen sig i det. Jag vill inte att någon tittar på när jag skapar. Vare sig jag skriver ett blogginlägg, fotar, målar eller något annat.

Det finns dock två personer som jag känner att jag inte störs av när jag ska skapa något. Och det är Johan och mamma. Det är nog för att dom känner mig utan och innan och jag känner inte att jag ”skäms” när de tittar på mig medan jag är inne i något projekt. Mamma har ju några gånger varit med och hjälpt mig när jag t.ex gjort vissa fotojobb eller filmprojekt. Senast i oktober var vi ju upp till Stekenjokk för att jag skulle ta några bilder, bland annat den nya headern. Hon hjälpte till så att det skulle gå så smidigt som möjligt, och samtidigt så visste hon precis när jag behövde space och ville vara själv. Så då tog hon bilen en sväng medan jag fotade. Det passar mig så perfekt!
I september sa hon upp sig från sitt jobb. Bara det tycker jag är så otroligt modigt. Återigen kastar hon sig ut och följer magkänslan. Jag menar, jag har inget stort företag. Det är senaste året som det börjat gått bra ekonomiskt för mig. Att anställa någon är ett stort steg. Men jag känner att det inte var en sekund för tidigt. Jag känner i hela min själ att det här är rätt steg för oss båda.

Det var i somras som vi började fundera på det, när jag under en längre tid känt mig stressad över allt jag inte längre hann med. Som jag skrivit innan så blev det som en explosion åt alla håll det senaste året. Allting började gå riktigt bra. Det var så fantastiskt roligt, och jag vill ju hänga med på allt! Tacka ja till alla möjligheter som kändes roligt, tills jag insåg att det inte längre gick. Jag har tackat nej till så mycket spännande, för att jag inte hinner med. Nej till två bokförlag, nej till att kula på konserter i USA, nej till massor av olika utställningar runt om i Sverige, nej till allt som jag drömt om. Tillslut fann jag mig sitta framför datorn, halvt drunknande framför mail, fakturor, siffror och tråkiga papper. Så mycket planering. Allt tog sådan tid. Att bara driva allting varje dag tog musten ur mig. Vart tog tiden vägen när jag kunde springa ut i skogen och fota för att det var roligt?  Var tog mitt fria skapande vägen?
Måste det fria försvinna så fort det går bra? Förut var jag fri, men pank som en fluga. Nu tjänade jag pengar, men var låst i allt jobb.

När utställningen i Junsele var klar bestämde jag mig för att ta mitt livs första semester. Jag var så slut att jag inte kunde sluta gråta ett tag. Om jag började skratta, så övergick det tillslut i gråt.
Jag kände att det var dags för en förändring. Vi började så smått prata om idéen att mamma skulle kunna börja jobba i mitt företag. För en sak var säker, jag behövde en assistent.
Och jag kunde inte tänka mig någon bättre än mamma. Allting var ju redan som gjort för det. Det kändes som om hela livet plötsligt visade oss att det var dags att återigen slå oss samman och jobba ihop.

Mamma jobbade ju natt inom vården, ett arbete hon trivdes med men som såklart var väldigt slitsamt och med ett ständigt byte av dygnstrym, och jag höll på att braka ihop av allt. Hallå eller?! Plötsligt kändes det som det enda rätta. Vi både skulle få ett bättre liv. Mer tid, mer kvalitet. Och ROLIGT!
Det krävdes såklart en hel del funderingar och planering innan vi faktiskt tog ett beslut. Men den dagen mamma ringde och berättade att hon sagt upp sig, det var som en sten lättade från mitt hjärta. Både hon och jag kände att det var rätt beslut. Det var en sådan enorm lycka! För mig kändes det som enda lösningen till att jag faktiskt skulle kunna fortsätta med allt jag älskar att göra, utan att behöva prioritera bort massa och liksom ”stänga ned”. Med mammas hjälp skulle jag få hjälp med allt det som tar tid och tynger mig. Med hennes hjälp skulle jag kunna få mycket, mycket mer tid till att vara kreativ istället för att sitta framför datorn med papper, mail och koder. Och samtidigt som jag skulle känna mig lättad och tacksam över att hon inte längre skulle behöva jobba natt och köra långt på nätterna och slita ut sig och sin kropp i ett tungt och krävande yrke. Istället skulle hon nu få bättre arbetstider och vi både skulle få en mycket lättsammare vardag och ett jobb som är utvecklande och roligt.
Om en vecka slutar hon från sitt jobb och börjar jobba för mig istället. ÅH! Jag är bara SÅ glad!
Hennes arbetsuppgifter kommer såklart vara otroligt varierande. Det som är så bra är att hon kan så otroligt mycket! Och dessutom bor vi så nära varandra vilket gör allting så mycket lättare.
Och hon är otroligt organiserad, något som jag helt och hållet saknar.

Bland annat kommer hon sköta allt pappersjobb, och hjälpa till med min mail och sortera i olika mappar så att jag klart och tydligt ser vilka mail jag ska svara på. Om ni har skrivit mail till mig någon gång, och inte fått svar, så ta det inte personligt. Är så tacksam för alla mail jag får, jag läser allt! Min mail har senaste året varit ett enda kaos. Det kommer in så mycket mail varje dag att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Men det kommer mamma att hjälpa mig att få mer ordning på.

Hon kommer också hjälpa till med webshopen, så att jag kan öppna den igen. Anledningen till att den är stängd är för att jag helt enkelt inte hinner med att ha den öppen. Det blir för mycket jobb för mig ensam.  Men hon kommer kunna hämta och lämna paket på posten och hjälpa till med paketeringen, något som är otroligt tidskrävande. Det ska bli SÅ kul att äntligen öppna den nästa vecka igen!

Och sen, kommer hon hjälpa till med alla andra tusen, miljoner saker som jag kan behöva hjälp med. Mest av allt ser jag fram emot att bara få ordning på kaoset.
För på riktigt, det är så jag känt senaste tiden. Som om allt bara flyter omkring utan ordning och reda. Jag behöver någon som strukturerar upp saker och ting. Som att göra en storstädning i ett stökigt rum.
Ni vet hur underbart det känns efteråt? Plötsligt blir man SÅ mycket mer kreativ, bara för att man städat upp i oredan.
Det här kommer bli en underbar förändring. Ni anar inte hur glad jag är över detta. Och det känns så roligt att få dela detta med er nu.

Det känns ju också extra roligt att lilla Grundtjärn på 10 invånare nu har ett företag med två anställa.
20% av Grundtjärns invånare jobbar nu i Jonna Jinton Sweden. Och man vet ju aldrig, kanske blir det fler i framtiden 🙂

Det känns så häftigt att cirkeln snart är sluten igen. Nu får vi återigen jobba ihop, men den här gången på ett mycket bättre sätt. Jag ser så mycket fram emot det nya året och alla nya möjligheter.
TACK mamma för att du vågar ta det här steget. Det ska vi fasiken se till att inte ångra. Nu väntar en lättare, ljusare och mer balanserad tid för oss båda. ♥

Nya vägar ut

Igår vaknade vi till -13 grader här i Grundtjärn. Vi hade glömt sätta i sladden till värmeslingan under golvet så vattnet hade frusit. Jag undrar alltid hur de gjorde förr, innan det fanns el? Fast då var det väl vanligast att hämta vatten ute i brunnen istället för att ha indraget vatten i huset. Tänk vad lite vi måste kämpa idag för våra dagliga basbehov jämfört med förr. Gillar att tänka på det när saker och ting ibland känns lite extra motigt. Att jämföra med hur de hade det förr. Då känns det plötsligt inte så jobbigt längre.
Som alltid när det är väldigt kallt så är det också väldigt vackert. Vilken morgon! Det tyckte nog Nanook också när han stod och blickade ut över våra ägor.
Denna dag kom även MW bygg hit för att sätta in ett nytt fönster på övervåningen. Det var i juli när vi påbörjade en renovering på övervåningen för att äntligen skaffa oss ett vardagsrum som vi bestämde oss för att byta ut ett stort fönster som inte gick att öppna. Nästan inget fönster på övervåningen går att öppna, vilket gör att både jag och Johan håller på att kvävas av den instängda luften på övervåningen under sommarmånaderna. Det blir så varmt och kvavt. Och dessutom har jag alltid känt mig en aning instängd där uppe när det är så få fönster som går att öppna. Så vi kände att det var dags att göra något åt det. Det var då vi hörde av oss till snickaren Mats Webiörn från Myckelgensjö. I samma veva upptäckte vi vattenläckan så då var det istället prio nummer ett att få ett golv i hallen. Men fönstret blev beställt och nu äntligen var det levererat. Så igår kom dom och satte in det nya fönstret. Det blev SÅ jädrans fint!
Vi ville ha samma gammeldags stil som de fönstren som var innan, med tre fönster i rad. Det kändes viktigt att det skulle vara riktiga träfönster, och att de skulle öppnas utåt, alltså som fönster öppnades förut. Numera öppnas det oftast underifrån, men jag vill kunna ställa fönstret sådär vackert på glänt på våren när alla nattfåglarna sjunger.  Tanken är sen att vi ska skaffa oss en soffa (som vi har längtat efter en soffa!!!) och den kommer stå under fönstret. Då kan man ligga där och titta ut mot norrskenet och stjärnorna på vintern. Jag kommer visa er fler bilder från hur resultatet med fönstret blev sen! Det blev i alla fall så otroligt fint.
Eftersom det var en sådan otroligt vacker dag och ett fint snöfall så tog jag med mig Nanook en stund och gick ut i skogen.
Kan säga att mina ögon i princip är helt återställda nu. Är så glad att det gått så fort. Enda gången jag känner att allt inte är som vanligt är på kvällarna när jag ägnat mycket tid framför datorskärmen. Då brukar jag se lite halvdåligt innan jag går och lägger mig. Så jag försöker att ta mycket pauser när jag sitter vid datorn, så att de inte ska bli så ansträngda. Men annars ser jag helt som vanligt igen. Så innerligt tacksam för det.
Vackra vinter. Du är så välkommen.
Home sweet home.

Brukar nästan alltid gå ut en stund strax innan solen går ned. Det ljuset är så makalöst fint.
Tänk vad många gånger min gammelmormor Lilly har vandrat på den här vägen. Och alla mina andra släktingar från 11 generationer tillbaks. Ja, jag hade nog inte riktigt förstått att jag faktiskt är den 11 generationen i rakt nedgående led som fortfarande bor i Grundtjärn. Jag undrar vad han tänkte, min förfader Anders Andersson från 16oo-talet som var den allra första att bosätta sig och slå upp mark här. Jag hade gjort vad som helst för att få några ord med honom. Och för att tacka honom, för att han valde en sådan vacker plats.

Hoppas att ni har haft en superfin dag allihopa! Sänder er en stor kram ♥

En vacker novemberdag

Det har varit en så otroligt vacker dag idag. Snön ligger fortfarande kvar och solen skiner sådär mjukt och försiktigt som den alltid gör den här tiden på året. Den här dagen har mestadels ägnats åt att komma ikapp med mail och annat som jag missat under förra veckan. Inte klokt vad mycket som hinner hända på internet på bara en vecka. Men jag tog en paus för att gå ut och få lite solsken medan jag passade på att fotografera lite bilder för ett kommande samarbete. Nu gäller det verkligen att ta tillvara på varje sekund av sol.
Allting blev så mycket vackrare med det här tunna lagret av snö. Vad jag önskar att det får förbli snö nu under hela resten av vintern. Kanske blir det en sådan där riktig vargavinter med extrem kyla och massor av snö. Har saknat det ända sedan första året jag bodde här. Även om allt blir väldigt mycket jobbigare med en sådan vinter så är det ändå värt det, med tanke på hur vackert allt blir. Skogar täckta av rimfrost och snö, och soliga, kyliga vinterdagar.
Sen så håller jag ju såklart tummarna för att det ska bli snö inför lucia i år, så jag får en revansch på förra årets filmprojekt som aldrig blev av. Vad tror ni, kommer det bli en ”riktig” vinter i år?
Förra veckan städade vi ute i farstun och åhh…det gör så mycket! Blir glad varje gång jag går igenom farstun nu. Efter vattenläckan i somras var här fullt med alla saker som innan var i hallen. I och för sig, nu ligger allt i stora högar på övervåningen istället. Men jag har hellre stökigt där än vid entrén till huset. Det känns viktigare att må bra varje gång man går ut och in genom dörren.
Lilla Nayeli, som börjar få sin tjocka, fina vinterpäls.
Och Toulouse, som bara sover och sover heeeela dagarna.
Nu innan det mörknade så gick jag förbi brevlådan för att hämta posten, och den var helt full med massa paket och brev! Såg direkt på alla fina handstilar att det här kommer bli paket och brev som värmer i hjärtat. Så himla fint. Jag ska ta en kopp te ikväll framför brasan och öppna allt ♥
Hoppas att ni haft och har en fin tisdag allihopa! Och tack för alla kommentarer! Ska ägna en stund ikväll åt att svara på lite av era kommentarer! ♥
Ha nu en underbar kväll! KRAM!

Så mycket att vara tacksam för

Godkväll på er!
Jag hade egentligen inte tänkt göra något blogginlägg ikväll men så kände jag så starkt att jag bara var tvungen att framföra två saker innan jag går och lägger mig. Ibland vill man ju inte vänta med att uttrycka känslor. De måste få komma ut på en gång!

Först, några ord till er. 
Nog har jag länge vetat att jag har världens finaste läsare här på bloggen. Så engagerade, så trogna och så varmhjärtade. Det har varit det som sedan dag ett gjort att det varit så otroligt roligt och givande att fortsätta dela med mig av mitt liv här. Jag får tusenfalt tillbaks. Men efter den här veckan och efter alla kommentarer känns det nästan lite overkligt. Tänk att ni är så många som verkligen bryr er om mig. Jag kan verkligen känna det genom era ord. Att människor som egentligen aldrig ens träffat mig ändå kan känna så starkt och ge så mycket kärlek. Det är så fantastiskt fint att jag nästan tappar orden. Jag vet inte hur jag ska göra för att ni ska förstå hur mycket det betyder för mig. Jag vill verkligen att ni ska veta att jag är så innerligt tacksam och lycklig över att just ni finns här, och för att ni lyssnar, läser, skriver, delar, tycker till och ger mig leenden i hjärtat. Ni inspirerar mig varje dag och får den här bloggen att kännas levande. Tack, tack tack!
Sen vill jag också berätta att mitt hjärta dansar lite extra idag, för jag och Johan firar två år tillsammans idag, den 13 november. Jag har just fått uppleva de två lyckligaste åren i mitt liv, allt tack vare denna människa som förtrollar min värld. Det känns som tiden innan Johan bara är som en dimma. Som en förberedelse inför det verkliga. Bara jag får gå med honom genom livet så kommer vi klara allt.

En gång trodde jag Johan hade försvunnit. Han var på baksidan och hängde tvätt, men jag hade ingen aning om det.
Jag ropade i huset efter honom. Blev ängslig. Gick ut i ladan. I vedboden. Ropade. Ingen Johan. Jag kunde inte begripa hur han kunnat försvinna på bara någon minut.
Jag blev jätterädd. Jag fick gråten i halsen när jag tänkte tanken att det nu hade skett. Nu hade han blivit hämtad från jorden för att åka hem igen, till någon helt annan galax. Någonstans har jag alltid tänk att han inte kan vara härifrån.
Idag var vi tvungna att åka tillbaks till Sollefteå igen för några ärenden. Eftersom jag ännu inte bör köra bil så långt på grund av synen så körde Johan mig. I morgon kommer han dock återgå till jobbet igen. Han har tagit ledigt i över en vecka på grund av detta, och det är bara så fint av honom. Han har varit ett otroligt stöd.
Vi klev upp vid femtiden i morse. Nanook är ingen morgonhund som ni kanske ser. Det snöade ute och jag fick så starka julkänslor. Får det även när jag tittar på denna bilden, trots att det inte finns något julpynt någonstans.
Det blev inte taget några sådana där romantiska bilder på oss denna två-årsdag. Det var mycket annat som kom i vägen idag. Men det spelar egentligen ingen roll vad vi gör. Det finns liksom ingen annan på denna jord som jag hellre skulle vilja handla toalettpapper med än just Johan. Allt känns bra, bara jag får vara med honom.
Är glad att vi fick denna måndag tillsammans, innan vardagen återgår till det vanliga i morgon.

Nu blir det en dusch och sedan sova. Jag hoppas att ni haft en jättebra måndag allihopa!
Och återigen, tack för allt! Sov så gott mina änglar ♥

Det stora inlägget om allt som hände

Hej mina älskade läsare!
Alltså, hur ska jag ens kunna tacka er för allt stöd ni gett mig? Har läst ALLA era kommentarer på mitt förra inlägg och det känns som jag blir omsvept i en filt av kärlek. Så mycket vackra ord, så mycket omtänksamhet. Så mycket värme. Ni betyder så mycket för mig ska ni veta. Blir så djupt berörd av det här. Tack från djupet av mitt hjärta.

Nu i fredags fick jag äntligen bli utskriven från sjukhuset, och jag är nu hemma och mår jättebra. Har tagit det väldigt lugnt i helgen hemma med Johan och alla djuren. 
Jag kände nu att det var dags att lägga ut det där inlägget jag hållit på att skriva i flera omgångar under veckan. Eftersom jag hade svårt med synen och det blev för ansträngande att sitta vid datorskärmen så fick jag ju pausa hela tiden, tills jag sedan beslutade mig för att vänta tills det gick lättare. För varje dag som går nu så blir ögonen bättre och nu känns det mycket bättre att sitta framför datorskärmen, så nu kände jag att jag kunde skriva klart det.Så inlägget i början kommer att vara lite tidsförvirrande eftersom jag just skrivit i olika dagar, men jag är säker på att ni kommer ha överseende med det ♥
Here we go!
Jag vet att vissa av er redan sett från min Instagram att jag legat på sjukhuset sedan lördag natt, och nu när jag återfått krafterna och har ännu en kväll att spendera här på mitt sjukhusrum så kände jag att jag ville skriva och berätta för er här på bloggen vad det är som hänt och varför jag är här. Och allra viktigast, att jag mår bra.

Känner mig fortfarande lite förvirrad efter de senaste dagarna. Som om jag drömt alltihop. Allting hände så fort. Ena stunden låg jag hemma i sängen och plötsligt befann jag mig på akuten i Sollefteå. Det är så otäckt hur livet kan kasta omkull allt på någon sekund. Är så oändligt tacksam att allt gått bra och att jag nu kan sitta här på sjukhuset helt återställd och skriva detta. Livet är så värdefullt.

Det var lördag kväll hemma i Grundtjärn. Jag och Johan hade gått och lagt oss riktigt tidigt, runt 9 tiden på kvällen. Vi låg och tittade på en film med alla djuren i sängen. En riktigt lugnt och mysig lördagkväll helt enkelt.

En halvtimma in i filmen så börjar min syn plötsligt bete sig konstigt. Jag tänkte inte så mycket på det först, utan tänkte att jag kanske låg lite konstigt med huvudet så jag rätade upp mig och gnuggade mig i ögonen. Jag fortsatte titta och tyckte plötsligt att karaktärerna i filmen såg konstiga ut. Bara halva deras ansikten syntes. Jag låg i några sekunder och funderade över om det verkligen skulle se ut så. Sen tittar jag på undertexterna och märker att hälften av texten är borta.

Johan ser att jag stirrar konstigt på skärmen, och jag säger ”Men vad konstigt…det är något med min syn…det ser så märkligt ut”.
Han tittar undrade på mig och jag tittar bort från skärmen ut mot rummen för att se om synen beter sig lika konstigt där. Till min förskräckelse så märker jag att möbler försvinner mitt framför ögonen på mig. Jag tittar bort, och dit igen, och ser hur bordsben bara suddas ut i intet. Som om de inte längre existerade.

Johan ber mig tända lampan. Och när jag tänt lampan så tittar jag på Johan…och mitt hjärta nästan stannade. Halva hans ansikte är helt borta. Som bortsuddat med ett datorprogram. Jag kunde bara se hans ena öga och halva hans mun. Jag inser snabbt att allt i min högra synfält raderas bort. Det blir inte svart, det är bara som om de försvinner helt ur bilden.
Johan…jag kan inte se ditt ansikte. Jag kan inte se ditt ansikte!!!!

Jag börjar bli riktigt rädd och han ringer min mamma som ju jobbar inom vården och som bara bor ett stenkast bort. Som tur var jobbade hon inte denna natt utan kunde springa över på en gång, samtidigt som Johan skulle ringa efter en ambulans. Jag springer in till garderoben för att leta några kläder att sätta på mig, och det var då som den verkliga paniken börjar.
Plötsligt tappar jag känseln i båda mina armar. Jag känner inte vad jag gör. Jag rev ut massa kläder på golvet eftersom jag upplevde det som om jag inte hittade några byxor. Jag kunde inte se vad jag gjorde. Medan jag försöker sätta på mig en tröja utan känsel i armarna så brister jag i gråt och får verkligen panik. Jag förstod att något verkligen inte stod rätt till.
Jag rusade ned till badrummet och skriker plötsligt till när jag såg min egen hand, eftersom jag inte trodde att det var min. Det kändes som om det var någon annans händer. I flera minuter försöker jag få på mig kläder, medan Johan står och pratar i telefon med 112.

När mamma sen kommer in ber hon mig på en gång att lägga mig ned på golvet i väntan på att ambulansen skulle komma. Johan, mamma och Nanook satt intill mig på golvet hela tiden. Nanook satt med sin ena tass på min mage, och det var så hjärtskärande att se. Man såg verkligen att han förstod att något inte var normalt. Trots att mamma satt precis intill mig på höger sida kunde jag inte se att hon var där om jag inte vred på huvudet. Det var som om halva synfältet raderats bort, oavsett vilket öga jag tittade med.

Efter en timma kom ambulanspersonalen, och just den stunden var synen som allra värst. När jag skulle resa mig upp för att gå ut så kunde jag knappt se ansiktena på någon, och allting snurrade. Det var som att befinna sig i en skräckfilm. Och innan vi skulle gå ut så behövde jag tydligen ha med mig legitimation (trots att Johan hängde med och kunde mitt personnummer, och jag själv dessutom kunde säga mitt personnummer) och jag visste inte riktigt vart det var, och det visste ju såklart inte Johan eller mamma heller. Jag hade så otroligt dålig syn så jag kunde inte urskilja vart jag letade. Jag hade en aning om att det skulle ligga i min bruna jacka, men jag kunde inte se vilken jacka som var vilken. Allt såg likadant ut. Det var en så fruktansvärd situation. Jag var så rädd att det skulle bli ännu värre och jag kände mig så stressad över att behöva hitta min legitimation när jag inte kunde se något. Var rädd att jag inte skulle hitta det alls på grund av paniken och inte få komma in i tid. Jag trodde jag hade letat i den bruna jackan, men plötsligt hittar Johan min legitimation – i min bruna jacka. Så jag hade inte alls letat i rätt jacka. Det var en sådan otroligt lättad när han sa att han hittade det.
Sedan fick mamma hjälpa mig på med skorna, och så gick vi ut. Johan följde med i ambulansen och sedan bar det iväg över skumpiga grusvägar.

Väl inne på Sollefteå sjukhus gick allting väldigt fort. Jag fick prata med läkare med en gång så att de skulle kunna klura ut vad det är som hänt. Jag var så otroligt glad att ha Johan vid min sida. Allting kändes så snurrigt. Jag skickades in på datortomografi och efter några undersökningar blev jag sen skickad till intensiven. Eftersom symptomen lutade åt en blodpropp rekommenderades jag att ta en väldigt stark blodförtunnande medicin utifall den fortfarande fanns kvar. Jag var först rädd och tvekade lite inför att ta medicinen eftersom den är så stark och såklart kan medföra risker, samtidigt som jag inte heller ville ta risken att inte ta den. Så jag tog den, och det är jag väldigt glad för.

När den här bilden ovan togs låg jag inne på intensiven och hade fått tillbaks mesta delen av min syn. Jag kan inte beskriva i ord hur lättad jag kände mig. Jag hade blivit så otroligt fint omhändertagen av alla på sjukhuset och de fick mig verkligen att känna mig trygg. Jag är så tacksam att Sollefteå sjukhus finns.
Min älskade Johan var vid min sida hela tiden. Vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Personalen på intensiven fixade fram en säng till honom så att han kunde sova bredvid mig under natten. Alltså, jag får tårar nu när jag tänker på det. Att han fick sova kvar bredvid mig betydde allt. Jag är så evigt tacksam att dom lät honom göra det.
Efter natten kändes det fint att få vakna upp bredvid Johan, och lite senare på dagen kom mamma och hälsade på. Jag låg kvar på intensiven tills på kvällen när medicinen hade gått ur kroppen. Allting gick hur bra som helst. Och sedan dess har jag legat på en avdelning. Jag fick ett helt eget rum med vacker utsikt, och det känns så otroligt skönt. Och personalen har varit så underbar.
Jag har ju hoppats varje dag att jag ska få åka hem men det har varit någon ny undersökning varje dag så därför har jag rekommenderats att stanna kvar. Och även om jag har en extrem hemlängtan så är jag ju också så tacksam att de verkligen kollar upp allt noga.
Bästa stunden igår var när Johan kom hit och vi gick ned till cafeterian på en liten kaffe-dejt. Det gör så mycket att bara få en paus från allt. Jag känner mig stundtals så förvirrad av att vara här på sjukhuset. Vad hände? Hur blev det såhär? Allting snurrar i huvudet och det känns som att vara bortkopplad från allting.
Det har varit en intensiv vecka med någon undersökning varje dag, i hopp om att kunna hitta felet till varför detta hände. De har kollat mitt blod, gjort datortomografi och magnetröntgen. Jag har fått träffa ögonläkare för att kolla synen, och i onsdags fick jag åka till Sundsvall för att göra ultraljud av hjärtat, en av de värsta upplevelser någonsin, där en kamera körs ned i strupen för att komma så nära som möjligt.
Jag ville inte ha lugnande eftersom det då kändes som om jag skulle tappa kontrollen, och i 15-20 minuter låg jag med kameran i strupen och en känsla av att konstant sätta i halsen och kvävas. Alla de där meditationsböckerna jag läst i mitt liv om att ”fokusera på andningen” kom till sitt absoluta test. Trots att kroppen nästan fick dödsångest så var jag fast besluten i att bara andas och lyssna till vad doktorn sa. När det äntligen var över och jag halvt spydde ut kameran så brast jag ut i gråt och sa ”JAG ÄR BARA SÅ LÄTTAD ATT DET ÄR ÖVER!!

Jag är verkligen tacksam över alla de undersökningar som gjorts och att sjukhuset gav mig så snabb vård. Trots att symptomen bara tydde på en lätt blodpropp som snabbt släppte så hade jag nog för alltid känt mig lite orolig om jag inte hade fått göra alla undersökningar. Jag är också himla tacksam att min älskade Johan funnits där hela tiden. Han tog ledigt hela veckan och har kört mig hit och dit varit som en ängel. Han är en klippa.

Allting har gått bra, och jag är så evigt tacksam för detta. Ingen skada på hjärnan, och hjärtat och blodet ser jättebra ut. Det finns ingenting som tyder på att detta är något som någonsin kommer hända igen. Och min syn blir bättre för varje dag som går. I början var jag jätterädd att jag alltid kommer ha dålig syn på höger synfält, och att det alltid kommer kännas som om allting rör på sig. Som en känsla av att jämt befinna sig på en båt. Men bara de två senaste dagarna har den känslan släppt allt mer.
Ögonläkaren sa att synen vanligast kommer tillbaks igen, och att det kan ta allt emellan 1-6 månader. Men då jag redan känner att det blivit så mycket bättre på kort tid hoppas jag att det kommer vara helt som vanligt igen tills jag ska tillbaks till ögonläkaren om en månad.

I fredags innan jag skulle bli utskriven från sjukhuset så hade jag ett sista samtal med läkaren, och han sa att han inte skulle sätta en stroke diagnos på detta, vilket jag är så otroligt lättad över. Det var förmodligen en liten blodpropp som släppte såpass fort att ingen del av hjärnan kom till skada och att det inte gick att spåra på röntgen. Jag kommer äta svagt blodförtunnande närmaste tiden för att vara på säkra sidan, och få komma på återbesök om någon månad.

Och jag har hela tiden känt mig övertygad om att blodproppen inte hade något med min egentliga hälsa att göra…det var en engångshändelse orsakat av något utifrån. Något som har gett många unga, friska kvinnor blodproppar.

Jag hade först inte tänkt skriva om detta, men så kände jag att det är för viktigt att inte skriva om. Kanske kan det hjälpa eller rädda någon från att få en blodpropp. Eller bara att få vara ett exempel och visa att den finstilta biverkningen på bipacksedeln faktiskt är verklig.

Något dygn innan blodproppen hade jag tagit ett akut p-piller. Och när synbortfallet kom plötsligt på lördag kväll så var p-pillret det första jag tänkte på. Under veckan har jag fått förklara händesleförloppet för ett antal olika läkare och sköterskor, och alla har reagerat på just p-pillret. Jag har alltid vetat att p-piller kan orsaka proppar. En av alla de hemska biverkningar som dessa piller ger. Min mamma har aldrig fått äta p-piller, eftersom min morfar fick proppar i ung ålder. Oavsett om man har det i släkten eller inte, så finns en liten risk att drabbas. Jag har ätit vanliga p-piller av och till sedan jag var 15 år.

För det är ju fortfarande så att vara kvinna idag. Redan i ung ålder så får man höra att det är både bra och hälsosamt att äta p-piller. Det finns säkert både för och nackdelar, men jag har alltid fått ganska kraftiga biverkningar så som nedstämdhet. Därför slutade jag äta dom efter ett tag. Tills jag fick en cysta och fick operera bort en äggstock. Tydligen så kan p-piller göra att risken för cystor minskar, och då fick jag rådet att börja med p-piller, vilket såklart då kändes som en bra lösning.
När jag återkommit på besök och förklarat att jag blir deppad av dessa piller så får jag rådet att ”testa en annan sort”. Men jag gick tillslut på magkänslan och slutade med det, och hoppades på att jag ändå skulle få slippa cystor.
Det är många gånger jag undrat hur det ens kan vara möjligt att vi låter unga, friska kvinnor äta piller varje dag som gör att vissa blir som inlåsta i en depression hela sitt unga liv utan att ens veta att det beror på dosen hormoner som dagligen intas i kroppen. Och sen, de senaste 12 åren har 30 kvinnor i Sverige dött på grund av blodproppar orsakade av just p-piller. Det är skrämmande. Det finns mycket jag vill säga kring detta, men nu var det inte riktigt det jag skulle prata om.

Men det jag ville förklara var att jag själv är helt övertygad om att blodroppen aldrig hade skett om jag inte tagit p-pillret. Jag är helt frisk och har ett fullt fungerande hjärta och även om jag såklart inte kan vara 100% säker så kan jag omöjligt hitta en annan orsak än att det skulle vara p-pillret. Det finns en anledning till att trombos/blodpropp står med under biverkningar på bipacksedeln. Själv har jag verkligen fått tagit lärdom av det som hände och kommer aldrig någonsin mer att ta något p-piller. Även om risken för blodpropp är väldigt liten så hoppas jag ändå att kanske några fler där ute kan ta med sig något utav detta, vare sig du själv äter p-piller, din vän, syster eller din dotter. Det finns ju som sagt både för och nackdelar, och det är så väldigt få som drabbas av blodproppar, så jag vill inte skrämma någon med detta. För vissa funkar p-piller hur bra som helst och kan ge fler fördelar än nackdelar. Men jag hade nog själv velat veta ännu mer om just risken för blodproppar. Kanske hade det förändrat något.

Jag vet ju att många av er varit oroliga över att jag stressat för mycket senaste tiden, och många har antagit att blodproppen berodde på stress.
Det skär i hjärtat att läsa några av era kommentarer där man verkligen kan känna er oro över att jag tar på mig för mycket och att jag stressar. Ända sedan första dagen när detta hände så har jag velat skriva och lugna er, just eftersom jag inte alls kopplade detta till stress, utan till p-pillret.
Även om jag definitivt haft väldigt mycket om mig egentligen hela det senaste året, och att jag stundtals inte vetat hur jag ska hinna allt, så har jag ändå på något sätt känt när det varit dags att bromsa. Det har varit väldigt mycket, men jag har också hela tiden fått hålla på med saker jag älskar, något som gör att stressen inte påverkar på samma sätt. Det är så svårt det där, för jag har inte velat sänka tempot eftersom jag samtidigt har så väldigt roligt. Vissa stunder så har det blivit för mycket, men jag kan garantera er att det ännu inte varit någon fara.

Det var så himla typiskt, för inlägget innan jag blev sjuk var en videoblogg där jag delade med mig av en ganska stressig dag. Eller, det var egentligen inte så mycket som hände, men det var en sådan där dag när jag kände att jag hade lite för mycket som skulle göras så jag helt enkelt valde att inte göra något alls, och åkte istället till bondgården och hälsade på min ko Stjärna. Sådär gör jag ofta om det blir för mycket. Jag pauser och går ut i skogen eller gör något helt annat. Jag tycker själv att jag är ganska bra på att faktiskt stänga av.

Men jag såg att några reagerade väldigt starkt på att jag grät i videobloggen när jag berättade om att jag kände mig stressad. Och det är så himla fint att ni är så omtänksamma och att ni bryr er så otroligt mycket. Tack. Det värmer i hjärtat.
Därför vill jag verkligen att ni ska veta att allt är okej. Jag har gråtit tusen gånger senaste åren när ni inte sett det. Jag har skitdagar när jag knappt vill göra något. Och sen har jag underbara dagar när jag är superkreativ och allt går som på räls. Precis som ni. Och det var det jag ville visa i den videobloggen. Att jag är en helt vanlig människa som kan ha en stressig dag, fylld med både glädje och fina stunder, och mindre bra stunder. Låta er komma ett steg närmare in i mitt liv.

Alla dagar är inte så, men ibland så blir det bara lite mycket, och jag önskar att varken jag eller ni behövde ha sådana dagar. Men jag tror det är oundvikligt i vårt liv som människa på den här jorden. Och den där kontrasten gör ju ändå stor nytta. Det är när vi har det mindre bra som vi tydligare kan komma fram till hur vi vill ha det, och fortsätta sträva framåt och utvecklas.
Även om jag inte kopplar blodproppen till stress, så är det klart att jag ändå fått mig en tankeställare efter detta. Senaste halvåret har varit otroligt intensivt. Jätteroligt, men intensivt, och jag har tänkt berätta mer i ett annat inlägg om det senaste året som liksom exploderade åt alla håll. För det har ju såklart varit en krävande resa att liksom gå från noll till hundra på så kort tid. Som om ens fötter plötsligt växer 5 storlekar. Alla skor blir för små och så ska man ändå försöka anpassa sig till det. Då kommer det till en gräns när det inte funkar längre.

Och det insåg jag innan sommaren, och nu kommer snart resultatet av den insikten. Snart kommer allt bli så mycket lättare. Jag kommer inte längre behöva känna att jag inte räcker till för allt jag vill göra, för jag kommer ha hjälp. Jag kommer få mer tid till att skapa. Få lägga mer fokus på det jag vill göra och slippa lägga tid på saker som känns jobbiga eller svåra. Jag kommer snart ha en assistent. Världens bästa assistent. 
Och det känns så stort och roligt att jag vill tillägna ett helt eget inlägg till det, så det ska jag berätta om i veckan som kommer.
Det har varit en minst sagt omskakande vecka. Mycket känslor och mycket tankar. Nu är jag tillbaks på banan igen och jag är så tacksam att allt gått så bra, och så oändligt tacksam för allt stöd som ni gett. Orden räcker inte till för att beskriva hur rörd jag blir av att läsa alla era kommentar. Tack, älskade ni.

Nu tar jag med mig den här händelsen i livets ryggsäck. På något vis känns det lite som en ny början nu.

En liten hälsning från sjukhuset

Hej mina älskade läsare!

Jag kände att jag ville skriva ett snabbt och kort inlägg och låta er veta att jag är inlagd på sjukhus sedan lördag natt. Några av er har ju sett mina stories på Instagram och fått en liten inblick vad som hänt. Det kommer ett längre inlägg sen men vill först och främst bara att ni ska veta att jag mår bra.
Jag fick ett plötsligt bortfall av halva mitt synfält i lördags kväll. Saker och personer som befann sig i mitt högra synfält försvann ur bilden, samtidigt som jag tappade känseln i mina armar. Det var en fruktansvärt otäck upplevelse och jag har nog aldrig varit så rädd förut.

Jag blev inlagd på intensiven samma natt och eftersom symptomen pekade på blodpropp så fick jag väldigt snabb behandling. Synen blev bättre igen bara efter några timmar. Sedan dess ligger jag inne för utredning av stroke. Och ja det känns helt overkligt att bara skriva den meningen. Det är mycket känslor i kroppen nu. Men samtidigt är jag så oändligt tacksam att det gick så bra som det gjorde. Jag har verkligen haft tur.

Jag fick permission från sjukhuset igår så att jag äntligen fick komma hem och sova i min egen säng. Men nu är jag tillbaks på Sollefteå sjukhus igen med min älskade Johan bredvid mig, och snart ska vi till Sundsvall för vidare undersökning. Han har tagit ledigt från jobbet hela veckan så att han kan köra mig och finnas där. Är så tacksam för det. Han är en ängel.

Jag har dessa dagar hållit på med ett större blogginlägg där jag berättat mer detaljerat om allt, men det tar så lång tid för mig att skriva då min syn fortfarande inte är helt återställd. Det blir så ansträngande för ögonen så jag måste pausa hela tiden. Så jag tänkte vänta med att fortsätta med det inlägget tills det känns bättre.

Men nu vet ni lite om vad som hänt, och att jag mår bra. Jag längtar tills jag kan skriva oavbrutet för jag har så mycket tankar och känslor kring det här som jag vill dela med mig av. Snart kommer allt bli som vanligt igen. Som sagt, jag är så tacksam att allt gått såpass bra.

Och tack för alla fina meddelanden, kommentarer och mail som skickats under dagarna. Det värmer så i hjärtat ♥

Vi hörs snart igen. Ta hand om er!
Tack för att ni finns ♥ Kramar

Videoblogg från en kaotisk men underbar dag

Hej på er!
Jag sitter i skrivande stund i bilen på väg till Örnsköldsvik, men tänkte bara snabbt lägga upp en videoblogg från den lite stressiga, märkliga men underbara dagen igår. Jag hade bestämt mig på morgonen att jag skulle filma under hela dagen, så att ni skulle få följa med en hel vanlig torsdag från morgon till kväll. Jag hade nämligen äntligen fått hem min nya filmkamera också!

Ganska snabbt kände jag att det var en sådan där typisk dag när allting liksom tycks gå fel. Jag vaknade med en stressklump i magen.
Men jag kände ändå att jag ville fortsätta filma eftersom jag tror vi alla kan känna igen oss i dessa dagar. Ibland är man inte på topp helt enkelt. Men det är ju kontrasterna i livet som också gör det fina stunderna ännu bättre.
Däremot så vände min jobbiga dag när jag tog en time out för att åka och hälsa på Stjärna istället. Det stunden lever jag fortfarande på.
Ni kommer säkert förstå varför om ni ser videobloggen. Kan inte förstå att det ens är möjligt att en ko är så kärl

Jag tänkte visa er lite bilder till detta inlägget också men jag mår så illa av att sitta med datorn i bilen så jag lägger endast upp videobloggen nu haha. Men nu önskar jag er en UNDERBAR helg så hörs vi snart igen. Tack för allt ni ger. Kramar 

Stjärnan

Hej på er!

Den här dagen har varit så konstig och spretig. Redan när jag vaknade i morse fick jag en känsla av att detta skulle bli en sådan där jobbig dag, när allting går emot en hela tiden. Jag tror det började med att jag försov mig eftersom jag satt uppe till 2 på natten, och sen kändes det som jag stressade i slowmotion resten av dagen för att försöka hinna ikapp allt som jag låg efter med. Just idag var en sådan dag när jag hade lite för mycket att göra. Och när jag känner den typen av stress så blir verkligen inget bra. Jag bestämde mig dock i morse för att jag skulle vlogga, så ni kommer i morgon få se en videoblogg från denna märkliga, men också underbara dag!
När det kändes som mest jobbigt så bestämde jag mig för att bara lägga allt åt sidan en stund, och åka till bondgården och besöka min ko, Stjärna. Och vet ni, det var verkligen det bästa beslut jag tagit idag. Trots att jag absolut inte borde tagit mig tid till det just idag, så var det precis just det som jag behövde. Det var ett sådant fantastiskt fint möte med henne även denna gång, och hon överöste mig med pussar och kärlek. Jag blir alldeles tårögd när jag skriver om det nu. Hon är bara så himla fin och gör mig så glad!
Hon kände igen mig på en gång och hon verkade väldigt glad över att se mig igen.

Hon kunde verkligen inte sluta att pussa mig haha. Trots att jag hade mat i handen var hon mer intresserad av att pussa mig i ansiktet. Det var så gulligt så mitt hjärta smälte. Åh, om hon bara visste vad mycket roligt som väntar henne till sommaren, när vi ska ut och gå på promenader tillsammans ♥ Jag ska ta henne till de grönaste och vackraste beten hon någonsin kan tänka sig.
Och titta här vad jag har fått! En digital målning gjord av en otroligt duktig konstnär vid namn Alexandra Sandbäck (aka Soulmama) Hon har målat av stjärna! Och hon har målat av henne så otroligt bra! Det syns verkligen att det är just Stjärna. Det är som om hon har fångat hennes själ i bilden. Hennes mjuka, snälla framtoning och hennes lurviga öron och nyfikna ögon. Blev så otroligt glad. TACK Alexandra! ♥
Dessutom fick jag bilden tillsammans med ett så vackert och berörande mail, där Alexandra berättade om hur hennes mamma hastigt gick bort i somras. Jag satt nyss och läste ett inlägg där hon skrev om det på sin blogg och jag kunde knappt läsa för att det gjorde så ont och tårarna rann. Men det är så starkt av henne att skriva om känslorna och sorgen. Och sen, mitt i allt, hitta en ny väg till kreativitet. Hon gör helt fantastiska målningar, både på duk med riktig färg och digitala.
Jag ska hänga upp den här målningen av Stjärna framför skrivbordet så jag kan se den varje dag när jag sitter och jobbar. Tänk om Stjärna visste att någon lagt ned tid och kärlek på att måla av henne. Det är så fint!

Så trots att dagen började lite kaotiskt så blev den så himla underbar efter mitt besök hos Stjärna. Tänk vad en ko kan påverka mycket ♥
Nu ska jag ägna resten av kvällen här i ateljén med att bland annat slå inte lite fotoprints och tavlor. Hoppas att ni haft en fin dag!
Kram på er! ♥