Att inse sina begränsningar och släppa taget

För exakt en vecka sedan blev jag tvungen att ta ett beslut som just då kändes så himla jobbigt och fel. Och det är något som smugit sig på och som jag mått dåligt över i tja…nog två månader nu. Det är egentligen ingen stor grej. Knappt något som några utanför märker av. Men för mig är det en ganska stor grej. Mest kanske känslomässigt.

Jag har blivit tvungen att på obestämd tid nu ha en ”röstvila”. Jag kommer alltså inte kunna sjunga och kula på ett tag. Jag har förmodligen överansträngt min röst under lång tid och har helt tappat kraften och klangen i min röst. Det har känts lite som om jag tappat en bit av min själ.
Jag har blivit ledsen varje gång jag sjungit…eller försökt sjunga, för att min röst helt enkelt inte längre bär upp den känsla jag vill förmedla. Den orkar inte.

Bara att prata har senaste månaden känts ansträngt och jag går runt med konstant lite ont i halsen hela tiden.

Många av er vet ju att jag i år håller på att spela in och göra en skiva. En skiva med främst kulning. Något jag gått och drömt om att göra ganska länge. Så i år bestämde jag mig för att satsa mycket tid på just det här projektet, för att förhoppningsvis kunna bli klar med skivan i slutet av 2018.
Och jag fick dessutom turen att få samarbeta med en riktigt duktig musiker. Att kombinera kulning och sång med nyckelharpa och andra gamla instrument…det blir magi! Det blir precis den känslan jag önskar.

Så många av er kanske märkt av att jag t.ex inte bloggar lika mycket som annars eller är lika aktiv på andra sociala kanaler. Jag gör inga samarbeten och tackar nej till i princip alla förfrågningar och jobbmöjligheter. Det är helt enkelt för att jag främst fokuserar på skivan i år.
Ja, bara den biten har varit sjukt lärorikt, att liksom, tacka nej till alla spännande möjligheter hela tiden.
Trots att det är lockande så har jag hela tiden behövt gräva i mitt hjärta och fråga mig själv ”Vad är viktigast för mig nu? Vad vill jag lägga min tid på nu?”. Och då har jag alltid kommit fram till att jag hellre vill lägga tid på mitt musikprojekt. Hur jobbigt det än känns att säga nej till något som jag kanske också drömt om att få göra. Men det känns som en bonuslärdom jag får av det här året.

Att också våga backa, att våga säga nej, att inte behöva följa strömmen av framgång.
Det har varit tungt vissa gånger. Jag har känt mig osäker. Förstör jag min ”karriär” nu när jag säger nej till precis allt för att jag vill göra den här skivan?
Men sen har jag ändå alltid landat i mig själv. Påmint mig om att det viktigaste man gör är att välja det som känns rätt i hjärtat.

Jag gillar att tänka ”Om jag hade dött nu…precis just nu…vad skulle jag då ångrat att jag inte gjort?
Då hade jag bland annat tänkt ”Fasiken också att jag inte hann klart med min skiva. Jag hade ju så gärna velat att mina sånger fick leva vidare och skänka lugn och styrka till människor” För ja, människors reaktioner på min musik och min kulning är en av de största inspirationskällor jag har till den här skivan.
Jag tror nog det är därför den blev så himla, himla viktig för mig. Det blev som ett kall.

Jag kommer alltid minnas den morgonen för något år sedan när jag låg i sängen och snoozade. Jag kände mig trött och lite nere. Ingen inspiration överhuvudtaget. Jag tog upp mobilen och läste mailen. Då hade jag fått ett mail av en amerikansk man som var före detta soldat i Afghanistan.
Han led av något som kallas PTSD (Post traumatic stress disorder). Något som är väldigt vanligt bland just de som varit ute i krig.
Han berättade att han inte kunnat sova en hel natt på flera år och att han led något fruktansvärt.

Men, så hade han upptäckt en av mina kulnings-videor på YouTube, och han berättade att han brukade lyssna på kulningen varje kväll innan han gick och la sig, och för första gången på flera år så kunde han slappna av och somna gott. Han skrev och tackade mig innerligt, och sa att om jag någonsin skulle ge ut en skiva, så ville han köpa en.

Efter att jag hade läst hans mail så var det som om något vaknade inom mig. Jag kände mig djupt berörd, och djupt inspirerad. Jag minns att jag kravlade mig upp ur sängen, satte fötterna på golvet med ett duns och sa högt;

Tack, nu vet jag vad jag ska göra!”

Att göra den här skivan har definitivt varit mitt mest…utmanade kreativa projekt jag någonsin hållit på med. Dels tror jag det beror på att skapa musik är något helt nytt för mig, men också för att sättet att jobba på är helt nytt för mig. Jag har behövt pusha mig själv fram lite. Och sen har jag gjort tusen misstag på vägen.
Som att t.ex sätta krav och press på mig själv. Jag borde vi det här laget vetat att jag aldrig, aldrig kan skapa något genuint vackert om jag måste göra det under press. Det har tagit mycket tid och kraft att bara hitta fram till rätt sätt som funkar för mig. Att skapa musik är bland det roligaste jag gjort, men också svåraste.
Men det blir lättare hela tiden. Jag lär mig något varje dag som jag ägnar med musiken.

Det var faktiskt inte förrän ganska nyligen nu som jag kände att jag hittade rätt känsla för hela projektet. Mycket blev lättare nu när jag kunde ha min studio här hemma på gården också. Allt blev tillgängligt och jag kände mig mer fri i allt.
Jag fick också så mycket förståelse från musikern jag samarbetar med. Han delar helt hållet mina tankar om hur den skapande kraften bäst kommer fram. Han vet att jag inte kan göra bara en enda sak i ett år. Han är helt med på att jag går in och ut ur musiken precis som jag vill. Och det gav en lättnad i själen. En frihet. Att inte känna att jag måste.

För ja, att samarbeta med en annan är också något nytt för mig. När det gäller det kreativa så har jag alltid varit urusel på att göra något kreativt där någon annan är beroende eller påverkas av det jag gör. Då sjunker självförtroendet som en sten. Det är bland annat därför jag aldrig tar på mig beställda fotojobb eller liknande.
Jag skulle aldrig orka dra runt på den tunga stenen som blir i mitt hjärta när någon förväntar sig något av mig.
Då tappar jag nyckeln till dörren som leder in i den magiska kreativa världen.
Men jag är så enormt tacksam att jag hittat rätt person att jobba med. Någon som fungerar på samma sätt och som värderar känsla över effektivitet. För ja, effektiv har jag inte varit. Bara i mitt huvud.
Hade jag jobbat med ett skivbolag hade jag förmodligen haft kniven mot strupen vid det här laget. Och då hade det aldrig blivit en endaste låt kan jag lova.
Men så kom nu det här med rösten. Jag kände det redan tidigt i våras för första gången. Att rösten liksom inte riktigt hade samma styrka längre. Men jag tänkte såklart att jag bara måste öva ännu mer. Göra ännu mer övningar.
Det blev inte bättre. Men jag hade inte tid att ta hand om rösten, tänkte jag. Jag kör på ändå.

Speciellt som jag fick möjligheten att kula på Skansen på nationaldagen. Jag tackade först ja. Och jag tror nog att mycket av stressen kom i den vevan. Jag var inte alls redo för att uppträda för hela svenska folket. Jag var inte alls redo att stå på en scen och kula i en mikrofon.
Men där kom den där rädslan. ”Jag kan ju inte tacka nej till den möjligheten!!!
Det lät ju skitroligt, men samtidigt…ville jag ju egentligen inte. Jag visste att jag inte har tillräckligt med erfarenhet för att ta på mig det ärofyllda uppdraget nu. Jag har aldrig stått på scen och uppträtt. Jag kände mig svimfärdig av den tanken att stå där inför alla.

Jag kände att nu måste jag öka växeln lite här. Snabba på min utveckling och se till att ha tillräckligt med erfarenhet till 6 juni.
Och i samma veva så började jag komma igång med skivinspelningen efter en sjukdomens vinter som hela tiden drog ut på tiden. Jag övade och övade. I april ångrade jag mig och tackade nej till Skansen. Jag grät några tårar den kvällen.
Mest av lättnad, att jag inte längre behövde vara nervös. Nu kunde jag återgå till skivan i lugn och ro.
I maj månad blev jag besviken nästan varje morgon när jag åkte ut i skogen för att kula och rasta Nanook. Så som jag alltid brukar göra om somrarna. Jag kunde inte längre ta de där höga tonerna som jag annars med lätthet kunde ta.
Min röst började låta hes efter varje gång jag sjungit och värmt upp. Jag kände inte samma styrka och kraft längre.
Snarare tvärtom. Innan jag skulle sjunga något så kände jag att jag liksom behövde spänna mig för att överhuvudtaget få det att låta ok.
I min senaste kulnings-film när jag kular på Stjärna (i maj månad) så var det på nöd och näppe att det gick. Ni hör kanske inte, men där var 70% av kraften helt borta. Jag kämpade för att kunna göra några fåtal fraser utan att rösten skulle brista.

Och sen dess har det bara blivit värre. Jag har som sagt konstant ont i halsen hela tiden och det känns som om stämbanden liksom är svullna. Rösten känns knastrig och svag. Jag kan prata normalt (om jag inte sjungit innan) men det känns mycket mer ansträngande än annars. Det känns som jag måste till med mer kraft för att få fram ljud, och då tär det på stämbanden. Hade egentligen velat vara helt tyst. Eller bara viska.

Förra veckan tog jag kontakt med en läkare. Jag fick nog och insåg att jag behövde ta itu med detta problemet. Jag insåg att min röst nog har fått sig en törn och den behöver vila. Men jag ville rådfråga med en läkare.
Jag fick en remiss till Sundsvall och i morgon ska jag dit och träffa en läkare som är just speciallist på stämband. Jag är så otroligt tacksam att jag fick en tid nu innan semestertiderna. Förhoppningsvis kanske det bara är någon slags överansträngning, men när det konstant gör ont och känns svullet så känns det värt att kolla upp. Har man otur kan man ju skada rösten ordentligt.
Och jag vill verkligen kunna fortsätta sjunga och få tillbaks min röst igen, så jag hoppas att jag kommer hem i morgon med lite mer vetskap om vad som hänt och hur jag ska göra för att rösten ska läka så bra som möjligt.
Jag påbörjade faktiskt en fantastiskt sångkurs online i våras som heter ”Free your voice”. Den leds av sångpedagogen Anna Elwing.
Kursen började i april men man kunde ta det i den takt man själv ville. Tyvärr så började jag med kursen lite försent. Inte förrän i maj, när jag redan började känna problem i rösten.

De två första veckornas teman och lektioner handlar enbart om avslappning och andning. Därför att det helt enkelt är det allra viktigaste när det kommer till att utveckla sin sångteknik.
Vet ni vad jag gjorde?
Jag hoppade över dom två första veckornas lektioner helt och hållet, för det tyckte jag inte att jag hade tid med.
Bara det säger väldigt mycket om att jag verkligen inte börjat i rätt ände. Jag har pushat lite för mycket.
Hoppat över det som jag allra mest behövde.

Det roligare är att i kursen så berättar Anna om att hon varit med om en väldigt liknande situation, där hon övade och övade och rösten blev bara sämre och sämre. Tillslut fick hon rådet av sin sångpedagog att bara ta en lång paus, och inte sjunga eller öva rösten över huvudtaget. Men efter den långa röstvilan kunde hon sjunga bättre än hon någonsin gjort.
Jag rådfrågade Anna om det här med mitt röstproblem och hon berättade att det är väldigt vanligt bland sångare att råka ut för en överansträngning, speciellt om man vill väldigt mycket på kort tid. Och det känner jag verkligen igen mig i.
Jag är väldigt tacksam att jag gick just den här kursen just nu, så att jag kunde få hjälp och råd nu när jag fick problem med rösten. Annars hade jag nog varit helt förstörd och livrädd att jag kanske aldrig mer skulle kunna sjunga.
Det är så himla skönt ibland att få känna igen sig i något. Att någon upplevt eller gått igenom samma sak.
Så sedan en vecka tillbaks har jag nu ”röstvila”. Och nu känns det inte alls lika jobbigt att behöva pausa som det kändes för en vecka sedan. Jag har accepterat att läget är som det är, och inser också att det nog inte är så konstigt att detta har hänt. Det finns nog mycket lärdom att ta även av detta.

Ja vet inte hur länge jag kommer behöva ha en röstvila, men det känner jag nog. Jag får se i morgon vad läkaren säger och ser. Det viktigaste just nu är att stämbanden får läka ifred så att jag inte börjar ”riva i såren” sen när jag börjar igen.
Så nu under den här månaden så ska jag helt enkelt göra annat istället. Fota, bada, måla, gå igenom de två missade veckornas lektioner på sångkursen. Slappna av.  Finna lite ny inspiration, och på något sätt så känns det som jag redan gjort det.
Mitt i allt så kan den här pausen nog leda till något riktigt bra i slutändan. Det ska jag se till att den gör.

Oj vad det här inlägget blev långt! En eloge till er som läst allt.
Kan tänka mig att detta är ett ämne som inte intresserar alla. Men det kändes så himla skönt att bara få berätta lite om det här. Prata ut och dela lite tankar och känslor. Jag har ju faktiskt inte visat eller skrivit så mycket om mitt jobb med skivan här på bloggen, men skivan har varit något som varit i mina tankar nästan hela tiden det här året. Så det är en ganska stor del av det jag gör just nu.

Tack underbara ni för att det alltid känns så skönt att dela saker och ting med er! Ni är bäst!
Vill också passa på att tacka mina prenumeranter på Patreon, som betytt otroligt mycket för mig under mitt jobb med skivan. Ja, i alla delar av mina kreativa projekt faktiskt. Vilken frihet jag fått i mitt skapande, när jag inte längre är beroende av att göra samarbeten med företag! Jag får ägna min tid åt det jag själv vill skapa, och det är jag så evigt tacksam för!

Nu ska jag gå och ta ett dopp i sjön, för jag sitter här i min lilla studio som blir som en bastu under varma sommardagar.
Hoppas ni har en fantastiskt fin vecka, och tack igen för allt ni ger.
KRAM på er! ♥

Platser som får själen att dansa

Hej på er!

Igår eftermiddag kom jag och Johan tillbaks till Grundtjärn igen efter en underbar liten roadtrip under helgen. Det är inte klokt vad mycket det ändå går att uppleva på nästan bara en dag. För ja, fredagen gick till att resa (vi började inte förrän sent på kvällen) och på söndag åkte vi hem. Så lördagen spenderade vi på olika vackra platser.

Vi hade egentligen inget specifikt mål med resan. Vi ville bara ta bilen och fara ut och se något nytt. Gärna mot fjällvärlden. Och eftersom vi inte hade så mycket tid på oss begav vi oss mot Marsfjällen, så bara ligger några timmar bort. Fast när vi började resan visste vi inte att vi tillslut skulle hamna där. Det enda ställe vi visste att vi ville besöka var Hällingsåfallet vid Håkafot nära Gäddede. Sedan blev det automatiskt att vi fortsatte mot Stora Blåsjön, Stekenjokk och Marsfjällen. Det är som om hjärtat alltid dras dit. 
Ända sedan vi var där i maj månad så har jag och Johan nästan dagligen drömt och fantiserat om att vi har en stuga där, någonstans vid Marsfjällen. Vi nästan låtsas det, för det är så mysigt att bara tänka sig in i känslan att ha en stuga att rymma till ibland när man bara vill komma bort ett slag.

Nu kommer en hel drös med bilder från resan. Kanske följde några av er oss på Insta-stories? Jag hade då och då väldigt dålig täckning så en hel del stories försvann.
Men det blev några små klipp ändå, som ni även kan titta på nu i efterhand HÄR. De är allt från nattkörning, myggproblem, bilfrukost, nakendopp, stenstränder och mys vid brasan.
Vi började resan väldigt sent på fredagkväll, för först hade vi spenderat kvällen hemma hos Johans storebror Mikael i Örnsköldsvik och firat hans födelsedag. Så vi startade från Örnsköldsvik exakt klockan 22:11 (jag minns tiden för jag älskat att se dubbelnummer sådär, det tycker jag tyder på något gott!). Vi handlade lite och sedan for vi iväg, och eftersom vi skulle inåt landet igen mot Gäddede så blev det att vi först liksom fick åka samma väg hem igen. När vi hade kört i två timmar ungefär nådde vi Junsele, som bara ligger 3 mil ifrån Grundtjärn. Så vi skrattade och skämtade lite om det, för det kändes som vi hade kört så himla länge och bara kommit hem, eftersom vi redan sammanlagt kört över 20 mil den kvällen haha.

Så det var mitt i natten när vi lämnade Junsele och for vidare. Men åh, jag älskar att köra i de ljusa sommarnätterna. Jag är så mest pigg då och vägarna känns så fria och rena. Det känns som man liksom flyger fram och det är knappt en enda bil ute på vägarna. Och Johan sov så gott bredvid mig.
Jag lyssnade på radion och åt gott&blandat.
Ungefär en och en halv timma innan Håkafot stannade vi för natten. Nästa morgon körde vi vidare och nådde vårt enda bestämda mål för resan. Detta vackra vattenfall, kallat Hällingsåfallet.
Även om jag hade sett det på bild innan så var det så mycket mäktigare och större i verkligheten. Så otroligt mäktigt!

Vi tog en kaffe där men kände sen att vi ville dra vidare. Jag är inte så mycket för att besöka kända turistmål, även om dessa platser ofta såklart är väldigt vackra.
Men jag känner så mycket mer för att uppleva naturen utan färdiga stigar, skyltar och fikabord. Och i juli månad är det ju verkligen fullt med folk på just sådana här turistplatser.
Då tappar jag lite känslan för naturen runt omkring, eftersom det mer känns som en nöjespark. Och Johan känner likadant.

Jag minns att vi både kände så när vi var i Yosemite nationalpark. Det var såklart en stor och häftigt upplevelse, men jag insåg efteråt att jag kan få mycket mer energi av naturen genom att bara gå ut i skogen utanför mitt eget hus.
Det var de mest spektakulära naturscener och berg i Yosemite, men att stå på vissa utsiktsplatser med hundratals andra människor samtidigt och att behöva köa för att komma till ett visst ställe, det gör att känslan försvinner för just de platserna, hur vackert det än är.  Det kan såklart vara kul och vackert att se och uppleva och liksom bocka av i meritlistan. Men, det jag blir mest berörd av och det som ger mig mest inspiration, de är ofta ospecifika platser i naturen. En bit utanför vägarna och stigarna. Där det inte finns någon ”färdig aktivitet” att göra och där det inte finns något som påminner om att det är ett ställe för människan att roa sig på. Bara naturen helt enkelt.
Kanske känner några av er igen er i det?
Vi åkte vidare och nådde sen Stora Blåsjön. Vi stannade med en gång och rusade ut på den stora, vackra stranden. Vi fick en känsla av att vara utomlands.
Jag och Johan undrade först om det var förbjudet att springa ut på stranden. Det var ju smockat med husbilar överallt, men inte här. Vi hade hela stranden för oss själva. Vilken lycka!
Stora Blåsjön har verkligen något speciellt. Både jag och Johan vart helt fascinerade av både sjön, utsikten och alla vackra stenar.
Vi blev som förtrollade av stenarna på stranden, och satt mest såhär och beundrade alla färger och former.
Hur kan något bara bli såhär vackert? Och alla stenarna hade ett skimmer över sig. De liksom glittrade i silver.
Det var som att gå på en strand med miljoner små konstverk. Världens största konstutställning. Jag fick så mycket inspiration. Både jag och Johan hade kunnat stanna en hel vecka där på stranden vid Stora Blåsjön. Vi bestämde oss för att åka tillbaks hit någon gång snart, och spendera minst en hel dag här.
Så vackert ställe! Som en bladning av en strand vid medelhavet och en skog i Norrland.
Sen åkte vi vidare, och bestämde oss för att åka mot Stekenjokk. Innan Stekenjokk finns ett annat vattenfall som heter Gaustafallet. Jag har faktiskt aldrig stannat till där och många av er bloggläsare har tipsat om det stället (som jag sa, så struntar jag ofta i platser som har en skylt haha) men jag är himla glad att vi stannade till här nu. Tack för tipset!!!
Och här var det faktiskt tomt på besökare konstigt nog. Vi gick ned vid den lilla stigen, och att bara få se utsikten med skogen och Stekenjokks fjäll i bakgrunden gjorde mig alldeles lyrisk!
Här har vi det vackra Gaustafallet. Det här vattenfallet var lite mindre men ändå så otroligt mäktigt, och det var så mycket lättare att gå runt här och fota. Det gick att gå nedanför fallet och även sitta på klipporna intill vattnet.
Så underbart vacker plats.
Sen åkte vi vidare mot Stekenjokk, en av mina favoritplatser här på jorden. Det är som att komma upp i himlen en stund.
Men, just nu är området skyddat på grund av fåglarna. Jag hade ingen aning om detta, och trots att vi först såg massa skyltar överallt så tänkte vi inte mer på det, förrän vi hade hittat en vacker plats att ställa bilen på över natten och läste på skylten intill. Man fick inte gå utanför vägbanan nu fram till 10 juli. Stekenjokk har ju tyvärr drabbats hårt i många år utav äggtjuvar. Ja, folk som går och snor ägg från olika fågelarter. Så fruktansvärt hemskt.

Så nu får man helt enkelt hålla sig på vägen medan fåglarna häckar. Det är ju såklart bra, så att fåglarna får vara ifred. Men samtidigt så otroligt sorgligt att det ska behöva bli så.
Johan, som aldrig varit i Stekenjokk innan, blev helt förälskad i fjällen och de öppna vidderna. Jag hade så önskat att vi kunnat spendera lite mer tid där men vi bestämde oss för att lämna Stekenjokk för denna gången och återkomma när det var fritt att vandra utanför vägbanan igen.
Åh…dessa vyer ♥
Vi åkte vidare förbi Saxnäs och letade efter en vacker plats att övernatta. Eftersom vi inte har ett tält ännu så känns det viktigt att ställa bilen på ett mysigt ställe, men det är svårt att hitta lediga platser såhär års. Men vi hade så tur och hittade en liten väg ned till forsen där vi var helt ensamma och kunde spendera resten av vår tid på resan. Det kändes nästan som om det var menat att vi skulle vara här. Mysigare ställe gick knappast att hitta!
Vi tog ett uppfriskande bad på kvällen. Nu var det mycket varmare i vattnet än när vi sist badade i den här forsen medan snön fortfarande låg på backen och isen på sjöarna.
Resten av kvällen och natten spenderade vi framför elden. Vi lyssnade på musik och pratade om allt och ingenting. Åt lite gott och drack varsitt glas vin. Så himla mysigt.
Nästa morgon ( alltså igår, söndag) kokade vi kaffe och åt frukost nere vi forsen. Vi satt här länge för att verkligen se till att njuta det sista av vår lilla resa. Här hade jag kunnat spendera hela dagen. Men jag kände mig så glad och nöjd när vi sedan satte oss i bilen för att fara hem igen. Det här blev ett litet smakprov på en lite längre resa som jag hoppas vi ska göra senare i sommar när vi har semester. Då blir det blanda annat lite fjällvandring!
Tack för att ni ”följt” oss på den lilla resan! Hoppas ni får en underbar start på den här nya veckan!
KRAM på er! ♥

När vinden får bestämma vägen

Alltså åh, igår kväll och natt var nog det vackraste jag hittills upplevt i år. Hela kvällen och natten liksom doftade magi. Det låg något speciellt i luften och av bara en ren slump blev det så att jag och Johan åkte ut med bilen längs sjön och in på små grusvägar. Vi bara åkte runt och upptäckte kring skogarna där vi bor och hittade den ena vackra platsen efter den andra.

Och ljuset…alltså igår var ljuset och himlen så vacker att det nästan grep tag i hjärtat på mig. Och ju senare det blev, desto mer magi vaknade upp. Vi åkte ut vid nio tiden på kvällen och kom hem vid 2 på natten. Det finns nog få saker som gör mig mer lycklig än att bara åka ut sådär spontant och upptäcka nya platser och bara följa känslan i stunden.
Jag känner mig fortfarande helt euforisk efter natten. Och ännu mer väntar, för sent i kväll far vi iväg på en liten spontan roadtrip. Vart vet vi inte riktigt. Bara att vi måste vara hemma innan måndag. Men norrut, såklart.
Vi bor ju intill en jättestor sjö, som heter just Storsjön. Och byn har ju som en egen liten gömd strand i skogen som är hur fin som helst. Men vill man se de vackraste solnedgångar så behöver man ta sig till en annan sida av sjön. Så det gjorde vi igår. Det var liksom så allt började. Vi ville bada och titta på solnedgången, för kvällen var så vacker.
Storsjön är verkligen vacker, med alla sina små öar. Ja, runt 30 små öar/holmar finns i sjön. Jag och Johan pratar allt mer om att vi någon dag vill skaffa oss en liten båt så vi kan åka ut på sjön tälta på öarna och fiska.
Haha, vi stannade till här ett tag och bara myste och flamsade och försökta behålla lugnet när svemyggen/knotten kom. Det blev dock inget bad här, så vi bestämde oss sedan för att köra vidare, över Brännan som det heter. Helt enkelt, köra runt den stora sjön.
Vi körde på en grusväg och såg en infart till en annan grusväg. Vi blev nyfikna och körde in där och kom sedan till ett grustag. Vi ”besteg” grustagen och fick sen en så vacker vy över skogarna i solnedgången.
Alltid när man kommer upp en bit på höjden så blir jag så förundrad över all denna skog. Nog känns det ju att vi bor i skogen. Men, det är så mycket skog överallt. Åt alla håll. Det är så vackert att se det från ett annat perspektiv.
Jag älskar att tänka på hur all luft vi andas här liksom är filtrerad genom trädens alla löv och barr. Ren som skogen själv.
Grushögs-pussar är dom bästa!
Vi for vidare genom den ljusa natten. Hittade nya små omvägar som ledde oss vidare till nya platser.
Vi kom till en riktig John Bauer skog. Jag nästan rös på armarna när vi stod där, utanför ”Skogsporten” som Johan sa. Vi både kände det som en slags port in till skogen. Och träden där vi kanten av porten liksom…de kändes som riktiga väsen. Som om de levde och betrakta oss.
De var inte onda, men det var som om man kände en viss respekt och vördnad. Den här skogen har något speciellt. Jag blev så glad att vi fann den, för jag älskar mystiska, gamla skogar som bär på något trolskt. Och det gjorde verkligen denna.
Vi körde vidare och kom upp på en vacker topp där vi stod en stund och njöt av det vackra midnattsljuset. Vilken kväll alltså…
Som om det inte vore nog med vackert för natten så kom dimman dansande. Det var första gången jag såg dimma den här sommaren. Annars brukar juninätterna komma med hur mycket dimma som helst, men i år har det varit så torrt och varmt. Så när jag fick se dimma blev jag helt…överlycklig! Jag rusade ut ur bilen och vid den här ån, som heter Juvanån, stod vi länge och bara betraktade magin.
Jag klädde ut mig till älva för en fotografering och jag lurade ut Johan i den dimsvepta myren. Det var magi i luften, som det alltid är när dimman kommer. Är man tillräckligt tyst kan man höra massa olika ljud ur dimmorna. Nästan så man inte vill vara tyst, för då hör man något. Jag har så många gånger hört röster från just dimmor. Skratt och gråt. Samtal där det inte går att urskilja orden. Bara rösterna.
Men det är så verkligt som om det var människor bara en bit bort. Trots att man befinner sig mitt ute i skogen där ingen människa syns till.

Jag tror dimman är som mitt emellan våra dimensioner. Något som både är fysiskt och icke fysiskt på samma gång. Då hamnar vi automatiskt närmare en annan dimension och i vissa ögonblick korsar de liksom varandra, och då kan vi förnimma något annat.
Förnimma det som vi i vår fysiska verklighet annars varken kan se eller höra. Dimman blir som en förstärkare. En högtalare.
Det är spännande, allt sådant där. Någon kväll ska jag sätta mig tyst ute på en dimmig myr och spela in ljud och film och se om jag kan fånga något ljud, så ni får höra.

Ett stort djur väsnades vid sjökanten en bit bort. Jag och Johan tittade på varandra.
Jag ropade ”Jag ska bara ta några vackra bilder!” som jag alltid gör när jag är ute i skogarna och hör ett stort djur som är lite för nära inpå. Ljudet ekade så långt att ekot blev ett eko, som blev ett eko.
Man vet ju aldrig, det kan ju vara en björn eller en stor älg. Då vet dom att jag inte är där för att störa.
Jag är bara där för att fånga några ögonblick ur deras vackra värld.
Som sagt, det var en helt magisk kväll och natt. Jag är så, så glad över att allt blev som det blev. Att en väg ledde oss in till något annat, som sedan ledde oss vidare. Jag älskar när det blir sådär. Som om man bara följer vinden och ser vart man hamnar. Det är alltid då som det vackraste liksom uppenbarar sig.

Jag och Johan ska ju fara iväg ikväll på en roadtrip. Först ska vi åka till Örnsköldsvik och fira hans bror som fyllt år, och efter det far vi iväg, så det blir en liten nattlig bilfärd. Men nu när det är ljusa nätter så känns det bara mysigt att köra på natten. Jag kommer hålla er uppdaterade från vår resa på Insta-stories (@jonnajinton heter jag på Instagram om ni inte redan följer mig där).

Jag hoppas att ni får en superfin helg allihopa! KRAM på er! ♥

Nätterna som fyller mig med liv

Jag känner en sån djup lycka när jag får vara ute i den ljusa norrländska sommarnatten och fylla min själ med gryningens alla varma toner som målas på himlen och glömma bort tid och rum. Känna vinden i håret och ta djupa andetag och andas in dofterna av gran, grönska, insjö, blommor och torr barrmark.

Allting får ett speciellt skimmer i ljuset från en sol som vilar alldeles nedanför horisonten innan den sakta stiger upp igen. Som att få spendera en stund i en evig soluppgång. Som att få stanna tiden när det är som allra bäst. De här nätterna ger mig kraft för hela den långa, mörka vintern.
De här nätterna ger mig liv. Sen kommer jag hem till Grundtjärn igen, mitt emellan natt och morgon. Himlen är fortfarande ett skådespel av de vackraste färger och jag går in i mitt lilla hus, min lilla studio, och laddar in nattens bilder och förbereder ett litet blogginlägg för nästkommande dag. Ja, för det är ju också en så stor del av glädjen jag får av sommarens nätter.
Att få dela dom med er.
Hoppas ni får en helt underbar dag! Kramar i massor ♥

Kvällarna med Stjärna

Nästan varje natt tar jag cykeln bort till hagen vid sjön och hälsar på hos min kviga Stjärna, som just nu njuter för fullt av de gröna ängarna och ljusa sommarnätterna. Jag brukar ta med mig en hink med lite godsaker till henne och de andra damerna. Lite pellets och betfor. Och ibland tar jag med mig en borste och ryktar henne. Det brukar hon uppskatta, speciellt under de nätter när myggen är som värst.

Det är så otroligt mysigt att ha henne så nära nu. Att bara kunna gå och hälsa på henne när jag vill och få lära känna henne lite mer för varje dag som går.
Som jag önskar att jag kunde förmedla även ljud och dofter genom mina bilder. För den här känslan är helt underbar. En stilla sommarnatt med doften från alla tusentals blommor, och så ljudet av koklockorna som ekar över ängarna. Gnisslandet från plåthinken och cykelhjulet mot grusvägen. Sen bara tystnad. Som jag älskar dessa stunder.
Dom är många kvigor här i år, och de kom i två omgångar. De första som kom är lite äldre och lite lugnare. De lärde jag känna ganska bra i maj månad. Nu i juni kom ett lass till med lite yngre kvigor, som är lite busigare och ännu lite osäkra på vem jag är. Men vi kommer lära känna varandra så småningom.
Stjärna och hennes två bästa kompisar, Tindra (Den vitsvarta närmast) och Vilda (en svart kviga som rymde i början. därav namnet :D) kommer alltid fram och gosar och äter ur handen på mig. Ja, Stjärna kommer så fort hon ser mig. Hon är så himla underbar. Jag blir lycklig varje gång jag ser henne.
😛
Jag spelade in en liten film en av kvällarna när jag gick till ängen och kulade på Stjärna. Eftersom hon är äldst i flocken nu och ledaren så tar hon alltid med sig hela hjorden med kvigor, och det är så härlig känsla när de alla kommer springande. Och Stjärna är lika go och snäll som alltid, och bjuder på massor av pussar.

Vill passa på att tacka så jättemycket för alla fina gratulationer och kommentarer på förra inlägget. Ni gör mig så otroligt glad!
Hoppas ni får en helt underbar vecka nu! KRAM på er ♥

Vackraste födelsedagspresenten

Sent igår ikväll satt jag inne min ateljé och målade och Johan satt i sin smedja i rummet intill och bankade och levde om så det stod härliga till. Jag älskar sådana där kvällar. Det blir så mysig stämning hemma på något vis. Vi båda håller på med något rolig projekt och då och då springer vi på varandra och pratar en stund, så det känns ändå som vi är tillsammans även om vi håller på med olika saker.

I köket brinner en brasa för den råa kvällsluften och från Johans rum spelas vacker musik. Vid midnatt hade jag målat klart första lagret på en tavla och jag tvättade penslarna och mötte Johan i köket.
Han verkade också ha avslutat sitt projekt. Nyfiket gick jag in i smedjan för att titta vad han hållit på med den här kvällen. Jag kunde inte se något.
Vad har du grejat med ikväll? Jag ser inget påbörjat arbete” sa jag undrade.
Nej jag har bara testat lite. Har inte fått gjort så mycket” sa Johan. 

Jag tänkte inte så mycket mer på det och vi gick in i köket igen. Efter tolvslaget gav han mig en stor kram och sa ”grattis älskling”.
Ja juste, det var ju den 29 juni nu, min födelsedag. Han såg så lurig ut, som om han ville säga något. En sån varm och kärleksfull blick.

Han stod där framför mig i sina arbetskläder och med arbetsglasögonen på huvudet och sträckte plötsligt fram en liten ask, med min egen logga på.
Då förstod jag, han hade grejat med något smycke till mig. Åhhhh!
Han öppnar asken och där i ligger den vackraste ring, gjord av honom själv.

Han ler och säger ”Den är inte helt klar än, men, vill du gifta dig med mig?Jag blev alldeles rörd. Han har gjort en vigselring till mig! Jag har så länge pratat om hur otroligt vackert det vore om Johan själv kunde göra vigselringen. Vilken helt annan känsla det skulle bli att bära ringen, och veta att han själv gjort den, mannen som jag ska dela mitt liv med. För ja, vi är ju redan förlovade så vi vet ju redan att vi ska gifta oss. Det bestämde vi oss för två år sedan, så det blev inte att någon friade. Men nu gjorde Johan det ändå, som en kärleksfull gest och det var så fint gjort. Åhh, och vilken vacker ring! ♥
Det här var ju den vackraste födelsedagspresent jag någonsin kunnat tänka mig. Så mycket kärlek inbäddat i den gåvan.
Idag håller Johan på att göra klar den. Och han hade någon idé om att infatta en kristall i mitten av öppningen, men vi får se om det går att få till. Och sen ska vi gravera den när vi gifter oss. Egentligen får jag ju inte bära den än, men jag tror jag inte kan hålla mig. Man behöver inte följa alla gamla regler alltid. På ett sätt känns det ju redan som vi är gifta. Det är bara att det inte står på pappret än 🙂
Vi har inte bestämt datum än när vi ska gifta oss. Egentligen hade vi tänkt denna sommaren, men så kändes det som om det blev ont om tid så det kändes bättre att ta det nästa sommar. Vi vill inte ha något stort, pampigt bröllop. Ett mysigt och enkelt bröllop. Kanske här hemma i Grundtjärn?
Vi har i alla fall fått öva lite på valsen haha, även om det inte syns än. En vacker kväll i maj var vi på Gammelgården i Myckelgensjö. Jag behövde spela in videoklipp till en film jag gjorde i maj. Vi skulle låtsas vara våra förfäder, och min älskade Johan som inte tycker om att dansa ställde ändå upp så att jag kunde få till de scener jag behövde!

Vi dansade till en inspelning när Niklas Roswall spelar nyckelharpa. Det var så himla vackert. Och den låten som heter Nordsjövalsen har kommit att betyda så himla mycket för mig. Ni kommer få se hela filmen lite senare (När Google tillåter mig att lägga ut den, för det är ett filmjobb åt Google), och då kommer ni se några sekunder från resultatet av den här kvällens vals på gammelgården. Men så länge kan ni ju få se hur det såg ut när det inte gick lika bra haha.

Gammelgården är verkligen en så himla vacker plats! Den ligger i Myckelgensjö och varje gång jag kommer hit känns det som att komma tillbaks i tiden. Husen, gärdsgården och utsikten över sjön! Det är verkligen så, så vackert. Ni vet väl att Gammelgården har öppet nu på sommaren, så man kan åka dit och fika och gå en guidad tur på gården.
Vill passa på att tacka redan nu för alla jättefina gratulationer på både Facebook, bloggen och Instagram! Ni är för underbara!
Tänk, nu är jag 29 år! Helt otroligt, vad vuxet det låter haha! Ett år kvar till 30, wow!

Men, det är så härligt att få fira ännu ett år på jorden. För jag tycker livet bara blir bättre för varje år som går. Och på något vis så känns det som jag uppskattar livet mer och mer ju äldre jag blir.
Och snart har jag bott nästan hela min tjugoårsålder i Grundtjärn. Ja, nästan hela mitt vuxna liv hittills. Det känns så häftigt att tänka på. Finns ingen plats jag hellre hade velat spendera alla dessa år.  En plats som är så lugn och tyst, men som lärt mig så oändligt mycket.

Hoppas ni får en helt fantastisk helg allihopa! Ni är underbara ♥
KRAM på er!

Lättnad

Kan inte i ord beskriva vilken lättnad jag kände i morse när Nayeli stod utanför köksfönstret och jamade. Det var femte dygnet som hon varit borta och vi alla har varit så oroliga att något hänt henne. Jag var så ledsen av tanken på att hon kanske aldrig skulle komma hem igen. Hon kanske inte ens fanns längre? Att gå på kvällspromenader och leta i dikena är en fruktansvärt känsla. Fy sjutton.

Älskade lilla skruttfia, vad glad jag är att du är hemma igen.
Hon har varit väldigt trött hela dagen. Jag önskar så att jag kunde fråga henne vart hon varit. Vad hon varit med om. Har hon varit rädd? Har hon varit hungrig? Eller har hon bara varit ute på äventyr? Jaja, hon är hemma i alla fall, och det är allt som spelar någon roll.
På eftermiddagen idag började det regna ute så jag la mig i sängen med alla djuren en stund och bara myste. Det är så himla mysigt ibland när det är dåligt väder ute, för då blir alla djuren så trötta och gosiga. Då gäller det att passa på att njuta av den stunden lite!
Åh så skönt, nu kan jag slappna av igen. Finns ju inget värre än att behöva vara orolig för en familjemedlen. Djur eller människa. Är tacksam att allt gick bra.
Tack för alla era fina kommentarer på förra inlägget. Ni är så fina som bryr er så och kommer med råd och tips!

Hoppas ni har en jättefin vecka! KRAM på er! ♥

I midnattens ljus

Jag tror att jag under hela min livstid kommer försöka hitta orden att beskriva juninätterna. Men jag tror aldrig jag kommer lyckas. Det är något som inte riktigt går att beskrivas. Varken i bild eller ord. Den känslan som en stilla natt i juni ger mig, det är så bortom allt. Jag känner mig alltid så oförklarligt lycklig när jag är ute och går i det där speciella nattljuset som blir när solen ligger och vilar i horisonten.

Hela den långa mörka vintern så drömmer jag mig bort till den där friheten som ligger i luften när juni dansar på himlen. Till de mjuka rosalila tonerna och till de vackra blomsterängarna som försiktigt svajar till nattens svala bris.
Igår kväll blev det just en sådan där vacker, stilla natt. Jag hade egentligen duschat och var redo att gå och lägga mig. Men så tittade jag ut och fick se att vinden hade stillnat och månen reste sig på den rosa himmelen. Jag klädde på mig och tog med mig kameran och Nanook, som så många gånger förr. Och så gick vi ut för att fylla lungorna med juniluft, hjärtat med juniminnen och själen med juniljus.
Jag blev så rörd igår när jag gick här på ängen och fick se de här färgskalorna. Just den här vyn och dessa färger påminner mig så starkt om den där sommaren i Grundtjärn för 8 år sedan, när jag fortfarande bodde i Göteborg men var här på semester. Det var just en sådan här natt som jag var ute och gick och kände den där starka känslan skölja över mig som en våg. Känslan av att jag behövde flytta och börja ett nytt liv här. Hur jag skulle göra hade jag ingen aning om. Men det spelade ingen roll. Mitt hem var här, det kändes ända in i själen.
Älskade Nanook. Aldrig ser man honom så lycklig som när han får springa fritt ute på ängarna i sommarkvällen. Jag brukar släppa honom lös när jag själv är ute om det inte är så mycket folk i byn. Men han är en liten rymmare som gärna tar sig en liten upptäcksfärd. Ett litet dopp i sjön och en tur till Aqua, Grundtjärns allra vackraste tik. Men han springer aldrig bort. Han kommer alltid tillbaks efter en liten stund med ett stort leende på läpparna.
Dessa blommor är så otroligt vackra. De är inte blåklockor, men lite liknande. Jag vet inte vad de heter. Vet ni?
Toulouse kom med mig ut igår också. Det är inte likt honom att gå så ”långt” ifrån huset. Han håller sig alltid bara några meter ifrån. Men denna natten var han ute och letade efter Nayeli, vår andra katt. Ja det märks att han är orolig och undrar. Precis som jag. Hon har varit borta i snart två dygn. Jag vet att det inte är mycket för en katt. Men, det är så olikt henne. Hon brukar aldrig missa en enda promenad med Nanook, och hon kommer alltid in på kvällen och sover med oss i sängen hela natten. Jag hoppas så innerligt att hon kommer hem igen idag.
Nattljuset. Som sommarens eget norrsken. Skiftande i de vackraste toner man kan tänka sig.
Hoppas att ni hade en helt underbar midsommarhelg allihopa! Och ha en fin start på den här nya veckan!
Stor, varm kram till er ♥