Att bevara livets ögonblick

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Epson

Det känns lite märkligt att jag fotat i princip varje dag i 7 år, och har sammanlagt hundratusentals foton på alla mina externa hårddiskar.
Men, jag har inte ett enda fotoalbum med mina bilder. Det är här jag känner att den digitala världen tagit lite för mycket utrymme. Är det någonting jag verkligen inte vill ska försvinna, så är det ju känslan av att få bläddra i ett fotoalbum. Att få blicka tillbaks. Minnas.
Stanna lite extra vid varje bild.

Den känslan kan jag aldrig få av att scrolla igenom bilderna på hårddisken. Eller scrolla igenom min Instagram. Det är något helt annat, och har andra fördelar. Men känslan som jag får av att titta igenom bilder i ett album, det går inte att få på något annat sätt än att just bläddra i fotoalbum.

Och helt ärligt, det är lite skrämmande. Tänk att så stor del av ens liv kan finnas bevarat i filer på en dator. De finns egentligen inte. De existerar inte på jorden i fysisk form. De bara svävar runt där som ettor och nollor i något vi inte kan begripa oss på riktigt.
Nog för att livet är skört, men vad är då en hårddisk? För mig är bilderna otroligt viktiga. Vilket de även är för många andra.
Ofta när man frågar vad en person skulle rädda först om huset börjar brinna, så är svaret ofta fotoalbumen. Det säger ganska mycket.

Jag tror det är för att i våra bilder har vi lagt så mycket känslor som vi inte vill glömma bort. Vi vill kunna minnas och känna det igen.
Fotografierna blir en dörr till det förflutna, och ger oss en nyckel till att låsa upp gamla upplevelser och sinnesstämningar, och ändå kunna känna dom på ett behagligt avstånd.

I så många år har jag gått och tänkt att jag ska ta tag i det här med att göra fotoalbum, och sortera efter olika år och händelser. Av någon anledning har det inte blivit av, förrän nu. I mitt samarbete med Epson så ville jag lyfta vikten av att faktiskt göra fotoalbum av sina bilder som annars ligger på datorn eller glöms bort på hårddiskar. Med hjälp av en riktigt vass fotoskrivare från Epson så har jag nu påbörjat detta projekt och börjat skriva ut mina bilder och lagt in i fotoalbum. Det här är en väldigt rolig, kreativ process men som definitivt kommer ta lite tid innan jag fått in allt jag vill i fotoalbum.

Men i det här blogginlägget och i videobloggen får ni följa med från början och se lite hur det går till när jag skriver ut bilderna, vilka papper jag använder och vilka fotoalbum jag påbörjat. Kanske kan det vara till inspiration för er som går i liknande tankar att göra album av bilderna. Kommer även ha en liten tävling i slutet där jag tävlar ut tre av min favoritbilder som jag skrivit ut på ett riktigt vackert fotopapper. 
Enjoy! ♥

Fotoskrivaren jag har är en semi-proffs skrivare som heter Epson Surecolor P600. Jag har faktiskt aldrig haft en riktig bra fotoskrivare innan så det var helt fantastiskt att få se vilken otrolig skillnad det är. Plötsligt blev bilderna ännu mer levande än vad det är på datorn. Annars brukar jag uppleva det som tvärtom. Den kan skriva ut i många olika format upp till A3+, som är 33 x 48 cm. Och det går även att sätta dit en rulle med fotopapper för att skriva ut panoramafotografier.

Just att kunna skriva ut i större format är något jag verkligen uppskattar, då jag nu framöver även kommer kunna själv printa ut en del av bilderna som jag säljer i min webshop. Det blir en helt annan känsla att faktiskt få skriva ut bilderna själv än att skicka iväg dom till ett företag som gör det åt en. Det känns mer som ett hantverk. Att få vara med under hela processen.
Det roliga är att den här fotoskrivaren faktiskt blev en stor anledning till att jag renoverade i ateljén. Den var större än min tidigare lilla skrivare och därför behövde den en bättre plats. Så det började med att jag skulle möblera om för att få bättre plats med allt. När jag ändå skulle möblera om tänkte jag att jag kunde passa på att måla golvet vitt. Och sen brakade det bara lös. Väggarna blev målade och jag fixade bättre förvaring och nya möbler (väntar fortfarande på mitt nya hörnskrivbord) och plötsligt hade jag en helt ny ateljé. Hade det inte varit för skrivaren som behövde en bättre plats så hade jag förmodligen inte satt igång renoveringen. Jag är SÅ glad att jag gjorde det. Och skrivaren fick en hedersplats här inne.
Jag brukar ofta få frågan hur jag organiserar mina bilder, och jag har helt enkelt mappar i datum från varje fototillfälle. Sedan ligger de alla utspridda på väldigt många olika externa hårddiskar. När en extern hårddisk är full, så har jag behövt köpa en dubbelt så stor, så jag får plats att göra backup på den gamla hårddisken till den nya, samtidigt som jag vill få plats med nya bilder. Och så fortsätter det sådär i all oändlighet.
De allra viktigaste bilderna har jag även som backup på nätet.

Men även om de finns där på datorn och hårddiskar att titta på och leta fram, så är det ju en helt annan sak att faktiskt ha bilderna sorterade i fina fotoalbum. Bara den tanken gör mig alldeles lyrisk. Att kunna ta fram ett album från ett visst år och bara sätta sig i fåtöljen en stund och titta. Minnas. Känna. Åh, jag längtar tills alla mina album är klara!
Det tog lite tid innan jag ens visste var jag skulle börja. Jag har så oändligt mycket bilder som jag vill sätta in i album. Men det tar också väldigt mycket tid för mig att leta fram bilderna och kunna sätta de i rätt ordning. Så jag valde att börja med något enkelt. Jag skrev ut bilder från resan till USA förra året så att jag kunde göra ett helt eget album för det. Och så skrev ut lite gamla godingar, när Nanook var valp och från min första vinter. Och så lite bilder från mitt och Johans första år tillsammans.

Jag skrev också ut en hel del bilder i A4 storlek för att sätta in i ett större album där jag ville ha lite mer ”konstnärlig” känsla. De där bilderna som betyder lite extra mycket för mig.

Detta är de olika fotopappren som jag använt mig av till utskrifterna. De två stora kartongerna är riktigt fine art paper i A3+ format, med 100% bomullsfiber. Det vänstra pappret ”Cold press bright” blev ett favoritpapper som ni kanske såg i videobloggen. De har lite lätt struktur, som ett akvarellpapper, och gör att bilderna får en väldigt levande och målande effekt. A4 bilderna skrev jag ut på ett papper som heter ”Archival matte paper”. Länk till fotopappren finns HÄR, och i videobloggen berättar jag lite mer i detalj om de olika fotopappren.
Jag har insett att själva fotopappret är jätteviktigt. Det är ungefär samma sak som med kameror. Det spelar ingen roll om du har ett grymt kamerahus, om du har usla objektiv. En sådan här fotoskrivare gör ju sig allra bäst med riktigt bra fotopapper.
Den här bilden skrev jag ut på pappret ”Cold press bright” som hade lite svag akvarellstruktur, och det blev så fantastiskt fint. Jag har aldrig tidigare sett den här bilden göra sig så bra som utskrift innan. Det blir så fin kvalité att det nästan känns som man kan gå in i bilden.
Det var verkligen svårt att sluta skriva ut när jag väl hade kommit igång. Det var så roligt att få greja med albumen och hela tiden såg jag nya bilder som jag ville skriva ut och sätta in. Jag höll på från tidig morgon till mitt i natten, och skrivaren gick varm hela tiden. Ändå behövde jag bara byta en enda färgpatron under hela tiden. DET gillade jag starkt.
Skrev ut dessa tre bilder som jag bestämde mig för att tävla ut här i blogginlägget. Läs mer om det längre ned.
Avslutade kvällen med något jag länge längtat efter att få göra. Sitta och bläddra i ett fotoalbum! Här med bilder från resan till Yosemite förra året. Nu måste jag införskaffa lite fler fotoalbum att fylla med bilder.

 

Tävling

Jag skrev ut tre av mina favoritbilder på pappret med struktur på, och dessa tre signerade bilder tänkte jag nu tävla ut här på bloggen.  De är i storlek A3+ format, alltså 33 x 48 cm. Från vänster uppifrån har vi ”Gryningen”, ”Andromeda” och ”Mellan dröm och verklighet”. Se tävlingsinstruktioner nedan. Jag meddelar de tre vinnarna på måndag! Glöm inte skriva in din mail-adress så jag kan kontakta dig om du vunnit.

Tävlingen består av en fråga och en motivering. För att vara med och tävla, så svara på följande i en kommentar till detta inlägg:

1. Hur många färgpatroner använder fotoskrivaren Epson P600
2. Vilken bild vill du helst vinna? Motivera kort varför.  (”Gryningen”, ”Andromeda” eller ”Mellan dröm och verklighet”)

Nu önskar jag er alla en riktigt trevlig helg! ♥

Lugnet mellan stormarna

Alltså vad hände? Plötsligt var det som om vintern bara försvann, och nu kom våren med stormsteg. Hela dagen idag har varit så fantastiskt vacker. Jag har suttit inne och jobbat i princip hela dagen (fast med ett jätteroligt projekt som ni får se snart), men jag gick ut förut efter lunchen och satte mig på gräset med Nanook och en kopp kaffe. Det kändes helt overkligt.

Strumporna åkte av och för första gången i år fick jag känna marken med mina bara fötter. Solen värmde och det var knappt någon blåst alls. Det känns som det blåst varje dag i snart ett år. Men idag var det stilla. Herregud vad underbart.
Förra veckan gick jag i vinterjacka, mössa och vantar. Och idag kan jag sitta såhär ute i gräset. Lyckorus.
Det är något speciellt med den här tiden när ängarna och gräset ligger helt stilla och gulnade. Inga livstecken än från grönskande liv. Ännu inga bristande knoppar. Bara den här lugna tiden i vila. Allting liksom samlar kraft innan det är dags att blomma ut. Och jag gillar denna tiden. Snön har smält och man drar en lättnadens suck över att vintern är över. Samtidigt som jag känner en sådan otrolig glädje inför att vi har hela våren och sommaren framför oss. Ingenting är ännu bortgjort. Allting finns kvar.

Samma känsla som när man var liten och det närmade sig skolavslutning. Bara några dagar kvar till sommarlovet. Alla prov och läxor var klara. Fröken kändes extra glad och lektionerna bestod bara av att samla ihop alla teckningar man ritat under året och lägga i en påse. Städa ur sin bänk eller låda. Rita en vacker ”Glad sommar-bild” på whiteboarden i klassrummet. Sitta i en ring och prata om sommarlovet. Bara sådana där lugna, sista dagar. Allt det jobbiga var gjort, och allt det roliga väntade. Den känslan var nästan ännu mer underbar än känslan av att ha lov. Några dagar av fullständig tomhet, på det mest underbara vis.

Precis så är dessa dagar. De första dagarna i maj. Som lugnet mellan stormarna.
Nanook verkar njuta av vårens värme han också. Han har legat ute i skuggan nästan hela dagen och myst.

Det var en välbehövlig paus ute i solen. Nu ska jag in i ateljén igen och forsätta jobba.
Vet att ni är några som väntar på lite bilder från min nyrenoverade ateljé, och det kommer snart! Jag har väntat på några möbler jag beställt och ville då också vänta med att ta bilder på resultatet. Så det kommer inom kort! Ni kommer ändå få se lite glimtar av ateljén i morgon eller övermorgon då jag håller på med ett samarbete där bilderna/videobloggen är tagna här inne.

Hoppas värmen kommit till er idag också. Kram på er!  ♥

En ny tid

Maj månad har precis anlänt, och i morse såg jag att blåsten hade lugnat sig ute och himlen var klarblå. Det var som gjort för att komma ut och hälsa maj välkommen i soluppgången. Ändå kände jag ingen lust alls till att ge mig ut med kameran. Det kändes bara jobbigt. Men jag tvingade mig själv ut, och jag är så glad för det.

I samma sekund som jag tog det första andetaget utanför ytterdörren så hände liksom något. Luften var så mycket skönare än jag hade föreställt mig. Inte alls lika kall och rå. Och en massa olika fågelsånger hördes från skogen intill. Det var så vackert att jag nästan skämdes. Skämdes för att jag först inte hade velat gå ut. Att jag var nära på att missa allt.

Så märkligt. Det är som om naturen vet att det är maj nu. Som om den på en gång slår om till maj-känsla.
Får åhh…vilka vårkänslor denna morgonen gav mig. Det kändes som jag fick den allra varmaste, kärleksfullaste kram av våren. En sådan kram som man bara kan få om man inte setts på riktigt, riktigt länge.

Sådär så man bara vill gripa tag i den med all sin kraft och säga ”Snälla, lämna mig aldrig igen.” 

Hela känslan påminde så mycket om andra tidiga morgnar i maj. Det är så lustigt hur allting liksom följer samma mönster. Jag tänker ofta på det. Precis som naturen går i sina cykler, och utspelar sina scener liknande år efter år, så gör jag också det.
Iklädd samma tjocktröja och slarviga fläta vandrar jag i skogen intill byn och upplever våren lika starkt som om det var den första våren i hela mitt liv. Inte mycket har förändrats i det stora hela. Men vi har några extra årsringar, jag och träden.
Vi växer lite till för varje år. På insidan av vår bark.
Det var så vackert att se de kalla nyanserna av frosten och spillrorna av vintern samspela med vårens varma ljus. Nayeli var med mig hela tiden, och såg ut att känna samma lycka över denna morgon i maj.

Jag som först inte hade någon lust att ta upp kameran idag. Ett ögonblick senare var jag som uppslukad av att fånga allt det vackra på bild. Älskar när det händer. När man plötsligt känner hur en dörr öppnas upp och släpper in lite nytt ljus och inspiration. Det krävs så lite ibland.
Allt ser så rent ut precis när snön smält. Innan någonting har börjat växa. Som ett helt nytt blad.
Och snart börjar tiden då jag kan börja tappa björksav. Det är bland det bästa jag vet.
Nayeli satt länge på den här stubben och bara betraktade skogen och lyssnade till fåglarnas sång. Jag satt länge och betraktade henne.
Sen satte jag mig på stubben med henne i famnen. Vi satt kvar där i säkert 10 minuter. Det var så fint att få dela denna väldigt speciella morgon med henne.
Morgonen blir än mer betydelsefull när jag efter min lilla skogspromenad får koka mig en kopp kaffe, redigera lite bilder och sedan dela min morgon med er. Det är också bland det bästa jag vet.

Hoppas nu ni får en riktigt fin start på den här nya veckan. I den nya månaden.
Stor kram på er allihopa ♥

Angermannalagets kulturpris

Äntligen har jag nu priset i mina händer. Priset jag vann i februari tidigare i år, när jag blev så förkyld att jag inte kunde vara med på prisutdelningen i Uppsala. Minns ni? Jag berättade aldrig då var det var för pris jag hade vunnit, eftersom jag ville vänta med det tills jag hade fått hem priset så att jag kunde ta några bilder.

Jag har tilldelats Angermannalagets årliga kulturprisAngermannalaget är en kultur och hembygdsförening på Norrlands nation och som har sina rötter i Ångermanland. Varje år, ända sedan 1963, har de delat ut ett kulturpris till någon som verkat för kulturen i Ångermanland. Ett fint kulturpris som är ärofyllt att få. Bland annat har före detta statsminister Torbjörn Fälldin fått priset år 1976. Och 2001 fick Ulrika Bodén priset, som är en av landets främsta folksångerskor och en stor inspiration vad gäller kulning och vallmusik. År 2013 fick Fjällrävens grundare Åke Nordin årets pris.

Och nu, 2016, har jag fått den stora äran att tilldelas detta pris med motiveringen:

För att hon med aktuella kommunikationsmedel förmedlar vårt landskaps vackra naturskiftningar och för sin mångåriga kulturella gärning i bild, text och form rotad i Grundtjärn har bloggaren, fotografen och målaren, ja allkonstnären Jonna Jinton tilldelats Angermannalagets kulturpris 2016.

Jag är så otroligt glad och tacksam att få bli årets kulturpristagare. Vilken ära!
Priset är en flottarhake fäst vid en bräda. Sedan mitten på 1700-talet fram till mitten på 1900-talet så användes Ångermanälven till timmerflottning. Flottarhaken är en symbol för att hedra de egenskaper som Ångermannlänningarna bar på; styrka, seghet och dynamik.
För mig känns den här flottarhaken lite extra betydelsefull, då min morfar och min gammelmorfar jobbade med flottningen, och många andra i min stora släkt från min mammas sida. Både min morfar och min gammelmorfar finns med i den här filmen med flottning i Juvanån, som ligger här i närheten av Grundtjärn. Min morfar är den första man ser på filmen, Frans Karlström. Sedan presenteras alla flottare runt 1:26 in i filmen, och då får man också se min gammelmorfar Johannes Jonsson, som jag aldrig hann träffa.

Åh, jag har sett den filmen så många gånger men blir alldeles tårögd nu när jag tittade på den igen. Morfar. Livet är så flyktigt. Som en vind som far förbi, och sedan vidare någon annanstans. Det känns så märkligt att många av människorna som är med i filmen inte längre finns vid liv. Men några ögonblick från deras liv är sparade, där de jobbar och sliter med timmerflottning. Så levande. Hade inte filmen funnits kvar, så hade dessa ögonblick varit sedan länge glömda. Det var inte så längesedan jag satt i mormor och morfars kök och drack kaffe med en sockerbit under läppen. Båda levde när jag flyttade till Grundtjärn. Nu finns de inte kvar längre. Tänk vad de skulle vara stolta om jag fick visa mitt pris för dom.
Det känns väldigt fint att få hänga upp flottarhaken på väggen nu, i min nyrenoverade ateljé, intill mina andra priser jag tilldelats under året.
Flottarhaken blir en symbol för så mycket. En symbol för mina rötter. Och en symbol för hur ett litet frö, en liten dröm, kan leda en fram genom livets stora stormiga hav. Som en enda ljus stjärna på himlen en mörk natt. Ibland räcker den drömmen som vägledare, bara man aldrig låter rädslan för att misslyckas bli större än drömmen att lyckas.

Den blir också en symbol för mina förfäder. Jag tänker att jag har mormor och morfar att tacka, och alla mina äldre släktingar som jag aldrig fick träffa, men som ändå lever kvar i mig. Kanske fick jag lite av deras styrka, seghet och dynamik för att ta mig igenom de första tunga åren i Grundtjärn. Vägen från det kalla golvet intill kaminen min första vinter, till min varma fåtölj på mitt nymålade golv i ateljén. Den var lång och kämpig. Men jag är så tacksam över allt som dessa år gett mig. Allt jag lärt mig. Allt jag fått dela med mig av. Livet. Det är ju precis såhär det är. Motvind och medvind, oavsett vilken livssituation vi befinner oss i. Motvinden bryter ner oss, så att vi sedan ska kunna bygga upp oss igen, starkare än innan, så att vi ska klara av nästa storm lite bättre. Medvinden ska ge oss känslan att ”om jag klarat av detta, då kan jag fasiken klara av vad som helst”. Redo för nya tag.

När jag satt i soffan med morfar för några år sedan, och började plinka på hans dragspel, så sa han ”Du ska lära dig spela Livet i Finnskogarna”. Han sa det nog mest på skoj, men jag tog det på största allvar och började öva varje kväll. Jag skulle spela den på midsommar för honom. Men han gick bort innan midsommar, och fick aldrig höra mig spela. Men varje sommar så tar jag med mig morfars dragspel ut på ängarna och spelar så högt att det ekar över hela byn. Jag tror han hör.

Så, jag tycker Livet i Finnskogarna får bli soundtracket till detta blogginlägget. Kram på er allihopa ♥

Mycket att fira

Hej på er!

Nu är det ny vecka igen, och jag hoppas er helg har varit bra! Här har helget gått till fortsatt renovering i ateljén. Det började som ett relativt litet projekt med att jag skulle måla golvet vitt, och som vanligt så växte idéerna och under denna helgen så har det utvecklats till ett mycket större projekt, men som också innebär flera positiva förändringar.

Det började med att jag funderade på att åka till Ikea och inhandla lite material för att få till bättre förvaring. Jag hade ju problem med att få plats med alla grejer och är det något som jag tycker Ikea är bra på så är det förvaring. Så jag och Johan åkte till Ikea i Umeå i lördags med en färdig inköpslista och handlade alla grejer som behövdes. Det var faktiskt allra första gången vi åkte till Ikea tillsammans, så det blev en rolig dag!

Sen ägnades hela kvällen åt att montera grejer och då bubblade nya idéer fram. Det blev spackling och målning av väggar och när de nya förvaringsutrymmena kom på plats så blev rummet plötsligt liksom dubbelt så stort. Det var då som jag insåg att jag verkligen skulle kunna få plats med allt i samma rum. Som jag haft det fram till nu så tar jag upp två rum här hemma. Ett som arbetsrum med stort skrivbord. Och ateljén där jag slår in fotoprints, packar grejer och målar. Men jag har länge känt att jag vill göra ett rum ledigt för Johan. Han skriver och har liksom jag kreativa projekt som ibland behöver ett eget utrymme. Ett rum att stänga in sig i där man kan låta sina idéer växa fram. Ett skrivbord att ha datorn på och någonstans att förvara sina grejer. För mig har det känts viktigt att han ska få det utrymmet här hemma, men jag har inte riktigt vetat hur det ska vara möjligt. Han har varit så ödmjuk i det hela och tyckt att jag ska ha dessa två rum eftersom det är min arbetsplats, och han har suttit i köket och skrivit på kvällarna.

Men igår så kom vi på lite bra idéer till hur jag ska få plats med allt i ateljén. Plötsligt känns det som jag har hur mycket plats som helst, och behöver inte längre två rum. Nu kommer jag till och med ha en liten hörna med en fåtölj och soffbord. Som jag längtat efter något sådant!
Samtidigt som Johan sen kommer ta över arbetsrummet och ha eget skrivbord och bra med utrymme. Jag är så galet glad över detta. Det känns som ett stort lyft för oss båda.

Nu, lite bilder som jag tagit under helgen!
Helgen började storslaget med ett vackert norrsken på fredagkvällen. Det var lite molnigt ute men norrskenet lyste igenom ändå. Det var så längesedan jag såg ett stort norrsken sist, så det kändes vackert att få se kanske säsongens sista norrsken innan de ljusa kvällarna i maj börjar.
I lördags kväll efter en hel dag i Umeå på Ikea så var vi åter hemma igen, och passade då på att fira med lite bubbel samtidigt som vi monterade möbler. Vad firade vi? Jo, att Johan förra veckan fick sitt hus sålt i Överå. Det var ett långvarigt projekt innan vi fick ut det på försäljning. Ni vet ju hur det är med flytt och husförsäljning. Inte alltid det roligaste att ta itu med. Men senaste halvåret har vi verkligen längtat efter att få allt flyttat och klart inför att lägga ut huset på försäljning. Det är ju både dyrt och tidskrävande att ha två hus. Och när det väl kom ut nu i april så gick det undan! 16 dagar tog det bara, sen var huset sålt. Vi var SÅ lättade. Det är inte alltid det lättaste att få hus sålda här på landsbygden. Vissa hus kan ligga ute i minst ett år, och ändå inte bli sålda. Det känns fortfarande lite overkligt. Nu är det bara själva flyttstädningen och lite annat kvar, sen har vi bara ett hus att koncentrera oss på. Vi är så glada!
Det är viktigt att fira när bra saker händer!
Sen gick vi igenom det ultimata partestet; montera IKEA-möbler tillsammans. Vi klarade det utan den minsta suck eller dålig stämning. Men det visste jag redan. Jag har aldrig träffat en människa som jag kompar så bra med som just Johan. Det går liksom inte att börja gräla om struntsaker. Blir någon av oss på dåligt humör så går det aldrig ut över den andra personen, utan helt enkelt ut över det som gjort en på dåligt humör. Det är så himla skönt. Jag har aldrig någonsin varit med om en sådan perfekt, stabil balans. Snarare tvärtom. Där jag kunnat bli så rosenrasande att jag vill kasta tallrikar i golvet som på film, ni vet. Över skitsaker. Där minsta tonläge kan väcka dålig stämning och där man jämt känner att man måste befinna sig i försvarsläge och tippa på tå för att inte säga fel saker eller göra den andra på dåligt humör. Så är det inte med Johan. Med Johan är det harmoni. Han gör mig lugn, trygg och lycklig. Till och med när vi monterar struliga IKEA-möbler.
Lille Nanook som alltid vill vara med. Han undrade nog vad vi höll på med.
Sätter man sig på golvet så får man räkna med att han sätter sig i knät på en gång. Att sitta i någons knä är bland det bästa han vet. Sötgrisen ♥
Nästa dag (i går, söndag) började jag att spackla över hål på väggarna.
Och Johan hjälpte sedan till med att måla väggen vit. Jag ville ha denna väggen vit, och resten i den beiga, naturfärgen. Jag brukar inte alltid tycka om helt vita väggar, men eftersom det är just en ateljé där jag håller på med mycket tavlor och färg så vill jag ha en helt vit väg där jag kan måla och även fota mina tavlor och bilder. Vitt och ljust gör ju att färger framhävs bättre. Det blir en renare känsla, som jag tycker om.
Väggen mitt emot spacklade jag och målade sedan över i samma beiga färg. Den var väldigt skadad av hål så jag ville förfina den lite.
Johan håller på att sätta upp en skena för gardiner, till min nya lilla lageravdelning där jag ska ha kartonger, wellpapp, bubbelplast och annat som behövs när jag slår in tavlor och fotoprintar. Vi har kommit mycket längre nu men jag ville vänta med att ta nya bilder tills det mesta är klart. Det kommer bli så himla fint så jag nästan inte kan förstå att det är sant. Tänk vad lite nya smarta förvaringsidéer kan göra mycket. Och jag är så tacksam att Johan ägnat precis hela sin helg åt att hjälpa mig med ateljén. Nu väntar jag bara på ett hörnskrivbord och några andra grejer som jag beställde igår, sedan är allt klart! Hurra!

Vill passa på att tacka för alla fina, smarta tips i förra inlägget. Och jättekul att så många av er tyckte det blev fint med det vita golvet!
Ha nu en fantastiskt start på den nya veckan allihopa. Kramar ♥

Måla över röran med vitfärg

Jag skulle storstäda i ateljén här om dagen när jag plötsligt fick ett infall att göra om där inne. Från början tänkte jag bara möblera om och försöka få till en smartare lösning för att få lite mer plats för allt. Men så tänkte jag att om jag ändå ska möblera om, så kanske jag kan måla golvet i samma veva. Att måla trägolvet vitt är något jag drömt om länge. En ateljé med vitt trägolv. Åh!
Så när jag var i Sollefteå i tisdags så köpte jag lite målartvätt, slippapper och annat som behövdes. Golvfärgen hade vi redan hemma.
Så i förrgår kväll började jag plocka ut alla grejer. Johan hjälpte till med de större grejerna som tur var. Jag hade nog inte riktigt anat hur många vändor upp och ned det skulle bli för att tömma detta rum på grejer. Nästa morgon (när denna bilden togs) så tänkte jag ett tag ”Vad sjutton har jag påbörjat nu?”. Samtidigt som det på ett vis kändes så viktigt för mig att få göra den här förändringen. En rensning.

Trots att det är ett stort rum så har det senaste tiden känts som jag nästan kvävts här inne. Grejer överallt. Tavlor längs alla väggar. Damm och smuts. Och allt packmaterial som snart dränker mig. Jag hade behövt ett annat rum för att bara förvara allt packmaterial som krävs när man säljer fotoprints och tavlor i alla möjliga olika storlekar. Nu förstår jag verkligen vad som menas med lagerutrymme.

Golvytan blir ju egentligen inte alls större av att jag målar det vitt. Det gulnade trägolvet råkade bara få skulden för min inre och yttre röra, och jag tänkte att bara golvet blir vitt så kommer det bli mycket lättare att få bättre ordning här inne. Vi människor är så himla roliga (och tragiska) på det sättet. Att tro att allt blir lättare med snyggare golv och finare inredning.

MEN, jag är väldigt glad att jag tog tag i golvet nu ändå. Det kommer kännas så rent och fräscht här inne, och jag ska verkligen lägga min själ i att försöka tänka riktigt smart vad gäller utrymme. Även om det kanske inte skulle varit prio ett att göra detta just nu, så vet att jag att rena ytor med bra ordning är något som verkligen får mig att må bra. Har ni några bra tips på förvaringsmöjligheter eller annat bra, så kommentera gärna.
Efter målartvätten var det dags att slipa golvet. Och herregud vad jobbigt det var. Det kändes som årets tyngsta träningspass. Vet inte när jag svettades så mycket senaste. Men vilken härlig känsla när det var klart!
Då var det dags för första lagret golvfärg.
Som tur var kom Johan hem och hjälpte mig då jag mitt i målningen fick så fruktansvärt ont i magen, resten av hela kvällen och natten. Vet inte om det berodde på att jag hade tryckt i mig för många kanelbullar och sockerkakor. Men jag brukar ju tåla sånt.
Johan målade i alla fall klart golvet medan jag gick runt med en pensel och duttade lite på ställen där det var svårt att komma åt med rollern.
Idag var det dags för andra lagret färg. På burken stod det att det skulle det räcka med två lager men jag får se om det kanske blir ett till.
Man ser verkligen skillnad på första och andra lagret. Till vänster på bilden är det bara första lagret. Och i mitt arbetsrum är det så fullpackad med möbler och grejer att jag knappt kommer in. Men snart kommer här bli riktigt fint tror jag. Vad tror ni? Tycker ni det blir fint med det vita trägolvet?

Hoppas ni har en fin torsdag! Kram på er ♥

Vårkvällar

Det är en alldeles speciell känsla att få ta fram cykeln ur ladan, pumpa däcken och sedan ta årets allra första cykeltur över grusiga vägar. Det känns alltid som jag flyger fram. Det känns så lätt. Och jag får samma bubblande glädje som jag kände när jag var liten och fick ta fram cykeln efter vintern. Tänk att vare vår känns som den allra första.
Det var dock lite vingligt att cykla med mina två älsklingar. Speciellt när Nanook fick för sig att hastigt stanna och lukta på något i diket, eller byta sida av vägen. Men vi klarade oss helt utan vurpor.
Kvällen var så vacker och stilla och ljuset så mjukt och behagligt. Jag cyklade runt och fotade lite i byn tills solen gått ned. Underbara vårkvällar.
Nu är byn ganska tom igen efter påskhelgen. Det blir alltid lite extra tyst efter storhelger när familjen samlats.
Mamma och pappa kom förbi med hembakade kanelbullar igår, så vi tog en mysig kvällsfika i köket.
Hoppas ni haft en härlig tisdag allihopa! ♥ Stor kram på er!

Den stora björnen i skogen

Det var på torsdag natt, som jag och Johan körde på de ensliga grusvägarna på väg hem mot Grundtjärn efter att vi varit i Järved hos Johans föräldrar och ätit god middag under kvällen. Klockan var strax efter 1 på natten, och plötsligt får vi syn på något stort, brunt som springer längs vägen.

Min första tanke var såklart att det var en älg. Det brukar man se gott om här. Men i nästa sekund ser vi bakändan på en stor björn som springer in mot skogen. Jag tvärstannar och vi båda blir lite chockade. Det var en björn! 
Vi backar bilen och kollar på spåren genom bilrutan och ser de enorma avtrycken i snön. Det kändes riktigt häftigt att få se en björn. Det finns mycket björn här, speciellt senaste åren. Men det är många som bott här hela sitt liv, till och med jägare som vandrat i skogarna varje år men aldrig, aldrig fått sett en björn. Det här var andra gången jag fick se björn här.

Kanske var det till och med samma björn som jag fick se den allra första månaden som jag bodde här? När jag var på väg i min Volvo 245 till mitt målarjobb på Jon Salmens gård i Myckelgensjö? Bara att den nu växt på sig lite. Åh det glömmer jag aldrig.
Jag och Johan ville åka tillbaks nästa morgon och se om vi kunde hitta spåren. Så vi tog med oss resten av familjen som nu under påskhelgen var uppe på besök. HELA familjen var faktiskt samlad, och det händer inte allt för ofta. Dock så jobbade mamma natt under påskhelgen så hon var inte med när vi kollade björnspåren. Men det var väldigt roligt att få ta med mina små brorsbarn Noak och Klara.
Det var inte svårt att missa dessa björnspår.
Vi stannade bilen vid vägen och följde spåren en bit. Här ser vi Noak till vänster och min storebror Isac längst fram. Och där bakom går min lillebror Filip med hunden Sinaaq, min pappa Ulf och Johan med Nanook.
Jag ville ta med Nanook för att passa på att testa hur han reagerar när han känner lukten av björn. Han dök ner i spåren och blev alldeles till sig. Jag som i alla fall trodde han skulle bli lite rädd, med tanke på att vissa hundar inte alls gillar det. Dock såg jag efteråt att han darrade på bakbenen så det var nog både med nyfikenhet och rädsla som han nosade på spåren.
 Johan och Nanook, Isac och hans fru Hannah, lilla Klara, pappa och Noak.
Noak och Klara, som blivit så stora. Vissa av er som följt bloggen känner ju säkert igen mina brorsbarn. Kanske var ni med när jag fick träffa Noak för allra första gången? Det känns helt galet när man tänker på vad fort tiden gått.
Isac ville se hur stor björnen kunde vara och ”mätte” på sitt eget vis haha.
Lilla björn-Klara ♥
Björnens spår gick vidare in i skogen, och jag hoppas den lunkar omkring där i storskogen någonstans nu och njuter av våren som närmar sig. Det var en fin upplevelse att få se björnens maffiga fotspår. Och säkerligen ett minne för livet för barnen.

Hoppas ni alla haft en underbar påskhelg! Kram på er ♥