En viktig fråga att ställa sig själv

Sista tiden har jag tänkt mycket på en fråga som jag brukar få då och då. En fråga som jag aldrig riktigt känt att jag hittat ett bra svar till. En sådan där fråga som man bör ha ett riktigt bra svar på, för att få det att låta som man har koll på det man gör, och varför man gör det.

Vad är din drivkraft i det du gör?

Just den frågan är väl kanske ganska vanlig egentligen, i olika intervjuer osv. Men det är faktiskt en himla bra fråga, som jag tror vi alla borde ställa till oss själva ibland. Egentligen så har jag alltid vetat svaret bara att jag inte har tänkt på det, och inte tagit det till ytan riktigt. Jag har trott någonstans att jag inte riktigt vet vad min drivkraft är. Varför håller jag på med det jag gör egentligen? Vad är det som gör att jag år efter år fortsätter på det spår jag valt? Vad kämpar jag för?
Även om det borde vara självklart vad som driver en, så tror jag inte det är det för alla. Det var det inte för mig, så därför tror jag att det kan vara nyttigt att komma fram till det.
jonna jinton - northern lights

För när jag tänkt mycket på den frågan sista tiden, och faktiskt kommit fram till ett väldigt simpelt svar, så var det som om mycket lättade inom mig. Det var som att jag fick en förklaring till varför jag ägnar min tid åt det jag gör idag. Och när jag fick den förklaringen så kändes det så skönt. Som att jag gav mig själv ett godkännande. Det lät bra. Mer än så behöver det inte vara.

Min drivkraft inom mitt skapande och mitt jobb, är att beröra människor. Det är helt och hållet det jag vill med allt vad jag tar mig för. Väcka känslor. En längtan. En känsla av något vackert, om de så bara är för en liten stund. Pengar och trygghet är ju självklart också en drivkraft. Att jag ska kunna klara mig ekonomiskt och kunna leva på det jag gör. Men att beröra har alltid gått i första hand. Annars skulle jag inte i tre år i rad köpa upp marschaller för mina sista slantar innan jul.
021121

Det känns ibland som jag skulle kunna gå genom eld och vatten bara för att få veta att det jag gjorde eller skapade berörde någon på djupet. Jag vet inte hur många gånger jag nästan gråtit och svurit åt mig själv för att jag nästan halvt förfrusit mig, bara för att ta den där bilden, eller filma det där klippet, så att jag sedan ska kunna komma hem och ladda upp det och beröra folk. Det är så knäppt egentligen, men min morot är att jag ska få någon att känna något med mitt skapande. Att jag själv ska uppleva känslor som jag sedan kan föra vidare till andra. Om det så bara är för en kort stund. Men vetskapen att någon kände en känsla av frihet, värme, lättnad eller tacksamhet just den stunden…det är värt allt!
021111
När jag kom fram till att min drivkraft är att beröra människor, så fick jag också svar på en annan fråga som jag ställt mig själv många gånger. Varför kan jag inte bara välja EN sak att göra, och satsa 100% på det? Då hade livets väg blivit lite smidigare på många sätt. Men nej, jag ska blogga, fota, skriva, måla, sjunga, spela instrument, balansera stenar, göra filmer och allt annat i skapande väg som jag bara älskar. Tänk om jag lagt all tid och fokus på bara en av dessa saker? Man har ju alltid fått höra att det är bäst att bara fokusera en sak och sopa banan med det. Det är liksom ett känt begrepp om man ska göra karriär. Men är det verkligen det som livet handlar om?

Jag har ibland klandrat mig själv för att jag är som en vind. Ena stunden blåser jag åt ena hållet och nästa dag ett helt annat. Men jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle kunna tycka om att bara välja en av dessa saker att göra resten av livet. Det skulle ju vara som att stå framför det godaste buffébord någonsin och för alltid bara äta potatissalladen. Spelar ingen roll hur god den än är, men efter 1 år med bara, bara potatissallad så är den inte så himla god längre. Livet är ju fyllt med så mycket smaker, och jag tycker det är den där mixen av allting som gör det så himla gott!
021106

021107Och jag vet nu att jag måste ha alla delar för att kunna beröra. Jag ser det som verktyg. Jag kan inte spika fast brädan om jag inte har hammaren. Det är inget fel i att vilja fokusera på en enda sak. Jag tror det är ganska vanligt, speciellt om man verkligen vill göra karriär inom något. Men jag kommer aldrig kunna vara en sådan person som lägger all fokus på en enda sak. Om den dagen kommer, då är det för att elden i mig har slocknat. Och det kommer jag aldrig tillåta.

Men tack vare att jag kom fram till vad min drivkraft är, så kunde jag acceptera det och sluta klandra mig själv för att hålla på med ”för mycket” saker. Jag måste det för att må bra och för att kunna göra det som jag brinner för helt enkelt. Det kändes som en enorm lättnad.

021120

Nu blev det här en längre text än vad som var tänkt, men det kändes som jag ville få ut det här. När jag ställde den frågan till mig själv och verkligen började tänka till, så kändes det som jag också lärde mig mycket om mig själv. Kanske kan det inspirera någon annan till att ställa sig samma fråga.


Vad är din drivkraft? Vare sig det handlar om ditt jobb, eller ditt liv i det stora hela. Vad är det som driver dig till att göra det du gör? 

102 Kommentarer på “En viktig fråga att ställa sig själv

  1. Christina

    Jag blir nästan provocerad av frågan 🙂
    Kan inte komma på vad som driver mig…….jobbigt……och jag som är gammal borde väl veta vad som tog mig ända hit?!
    Nä….kanske längtan efter erkännande, kärlek, bekräftelse….

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh men ja, jag känner faktiskt igen din känsla. Kände lite så jag med förut innan jag kommit fram till något.
      Men tack för att du funderade kring det nu ändå…och att du var ärlig i dina svar ♥ Kram

      Reply
    • Chips&Choklad

      Jag håller med, jag känner lite måste jag ha en drivkraft? Jag gör det jag tycker får mig att må bra, och inte alltid fokusera på vad man ”borde” göra. Men inte direkt nån genomgående drivkraft direkt..

      Reply
  2. Karin

    Är det inte så att 1+1 =3 ? Att det ena ger energi till det andra? Att det ena berikar och inspirerar det andra? Så är det för mig som arbetar som fastighetsmäklare, designar silversmycken och smider, har häst, fotar, bloggar. Häst blir silversmycke. Foto blir mäklarbild. Dina bilder berör och inspirerar så otroligt mycket. Tack!
    Karin

    Reply
  3. Emma

    Vilken bra fråga! Tror inte jag funderat över den förut. Tycker du verkar så klok som vanligt, fler borde nog fundera över vad de brinner för och varför. Jag är inte heller en sån person som klarar av att lägga fokus på en enda sak, tröttnar så lätt då och känner att det finns så mycket jag vill göra och prova på. 🙂 Efter att ha läst ditt inlägg så känner jag faktiskt att jag kan acceptera den sidan av mig själv lite mer, du har ju helt rätt i att livet är som en buffé!

    Reply
    • Jonna Post author

      Åh men tack för din kommentar Emma! Skönt att du känner igen dig i det där. Och vad glad jag blir att du också kunde acceptera den sidan av dig själv lite mer. Det ska ju inte vara något fel i att vilja göra många olika saker ♥ Kram på dig!

      Reply
  4. Gunilla

    Jag känner igen mig så i det du skriver…..jag har nog inte heller funderat så mycket på VAD det är som driver mig…….men när jag läste det du skrev så är det nog samma sak som har drivit mig……viljan att beröra, viljan att få människor att känna något……det var det jag ville under mina 20 år som lärare. Och nu är det det jag skulle vilja göra med mina bilder. Sen har ju jag också så många gånger ställt mig frågan varför jag inte kan koncentrera mig på på EN sak…….men så befriande att läsa din liknelse om buffébordet och potatissalladen….det är ju precis så det är…..inte för alla kanske, men för mig….och dig….och kanske några andra:-)

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack för att du delar med dig Gunilla!! Så himla fint att du kände igen dig i både vad som driver dig och i att inte bara kunna fokusera på en enda sak. Jag tror säkert det är många som känner sådär, men att det idag nästan är lite ”dålig” att hålla på med för mycket samtidigt. Glad att du tyckte om min liknelse ♥ Kram

      Reply
      • Li

        Jag tycker det är så fint att du vill beröra andra. Många jag pratat med svarar på min fråga vad de vill göra med sina liv: ”tjäna pengar”
        Så det är så fint att det finns människor som vill tjäna andra, blir glada av andras lycka, lever för det och inte bara för sig själv. Det är vackra själar. Vackra människor rakt igenom. Kärlek till dig och alla andra där ute!

        Reply
    • Johanna

      Ja, men vad är det Jonna gör? Jo, hon följer sin längtan.
      Hon gör det hon känner är rätt i sitt inre, följer sin intuition och litar på den.
      Alla kan göra detta, vi borde hjälpas åt med att lita på att vårt inre vet hur vi mår som bäst, och inte göra saker bara för att de ”ska” vara på ett visst sätt eller för att det ”inte går”.

      Jonna, du är en fantastisk inspiratör, berättare, berörare och jag hoppas din kraft sprider sig till många. Du verkar vara bra på att lyssna till din inre vilja, och det hjälper i sin tur andra!
      Det är det man borde kämpa för, att hitta de platser och sysslor där man trivs och mår bra, istället för att kämpa emot sig själv.
      Så de fina orden som diow skrivit gäller alla!:)

      Reply
  5. AnnaS

    Du berör och väcker mina känslor och längtan efter naturen och det enkla livet. En dag har jag kommit till slut med min inre dialog och det är min tur att ta steget!

    Reply
  6. Evy

    Du berör mig och mina känslor varenda dag. Och inte bara någon sekund utan hela tiden. Du är en förebild så ung du är.

    Jag förstår inte varifrån du får elden/kraften till allt du gör. Förvånas hela tiden av din energi. Och blir så avundsjuk. Faktiskt.

    Jag har den där längtan inom mig hela tiden. Jag vill resa, fota, uppleva, skriva och ”bli någon” som gjort något som är värt något. Och jag vet ju VAD jag vill, men hittar inte kraften att genomföra minsta lilla sak. Och snart är det för sent. Börjar bli så gammal att orken tryter. Hur gör man för att förverkliga sina idéer då det hela tiden finns människor i ens omgivning som håller emot säger att så går det inte att göra :-/

    Hoppas och ber att du aldrig aldrig någonsin faller i fällan att lyda någon annan för att du inte vill såra eller väntar på någon för att denne någon en dag vill följa med så du ska vänta till dess. Vänta ska man inte göra för då är risken att det blir för sent.

    Tack för din konst, dina bloggtexter och för din livsglädje som du delar med dig så frikostigt av. Många kramar till dig Jonna 😀

    Reply
    • Johanna

      Å Evy! Hör du inte dig själv? Du har ju den där kraften inom dig, det hörs ju i texten. Det du letar efter finns redan i dig! Det är den kraften som fick dig att skriva de där orden – som berörde mig och i sin tur får mig att skriva detta.
      Och tips: Börja i små steg, gör något litet som du känner är det rätta för dig just nu.
      Och bara det att du är medveten om vad du vill är ju ett steg till att det kan bli verklighet!
      Tips: Läs Kajsa Ingemarssons ”Den magiska gnistan”. Kanske skulle du hitta något i den som säger dig något:..:)
      Kram och lycka till!

      Reply
      • Johanna

        Och jag vet att det är himla svårt att tro ibland, och jag kan säkert låta överdrivet glättig men jag menar vad jag säger. Följ din längtan.

        Reply
  7. Isabell

    Oerhört bra text Jonna, du berör verkligen som den lilla virvelvind du är !! Glädjespridare och kälsoförmedlare!
    Det som driver mig är lugnet, det behöver jag !

    Reply
  8. Anna

    Jonna, du är en vacker vind som berör… ibland behöver vi stå lite extra mycket med fötterna på jorden för att inte fara iväg alldeles, men så länge du mår bra även om du far hit och dit så fortsätt att dela skönheten i alla dess former. Tacksam för att få se världen genom dina ögon!

    Reply
  9. Ulrika

    Jag tror att min drivkraft handlar om att bidra. Jag vill känna att jag gör skillnad och är med och skapar en bättre värld. Det är den ”drömmen” som gör att jag vågar föreläsa, vågar blogga, vågar leda kurser och grupper. Jag är nyutbildad och alldeles i starten av mitt företagande, men jag vågar försöka för att lära mig och bli bättre på det jag gör. För att kunna bidra på olika sätt och göra skillnad. Och just att jag vågar är jag himla glad över, för det ger mig så mycket inspiration och glädje att följa min dröm!
    På så sätt känner jag igen mig i din vilja att beröra, i att du lägger massor av tid och energi på olika saker för att få nå ut till andra och väcka tankar och känslor. Och du gör det verkligen! Så stort tack för all tid du lägger ner på att inspirera och beröra, vi är måååånga som uppskattar det! 🙂
    Mvh, Ulrika

    Reply
  10. Anna Laula

    Jag har bott hela livet i skogen kan man säga, vi har inga grannar men ändå inte långt till byn. Gångavstånd är det. Men hursomhelst så har jag alltid älskat naturen och trivts här. Flyttade till Umeå och pluggade där ett halvår innan jag hade för stor hemlängtan och flyttade hem igen. Då uppskattade jag verkligen naturen alldeles extra efter att ha bott i en stor stad.

    Men för att komma till saken så har du inspirerat mig något otroligt. Du har fått mig att njuta ännu mer av allt livet har att erbjuda, alla fina, enkla stunder. Så tack för dina otroligt fina bilder och dina fina ord! Du berör mig, helt klart.

    Reply
  11. Louise

    Jag har precis samma drivkraft, och kände exakt likadant när jag kom fram till den insikten. Det tog mig rätt lång tid att komma fram till det, men jag insåg det genom att tänka på vad jag själv älskade mest i världen, och det är ju att själv bli berörd och inspirerad. Det kan låta så larvigt och klyschigt, att man ”vill beröra människor”. Men är det inte egentligen det absolut finaste och mäktigaste man kan göra? Det förändrar ju liv.

    Och du ska veta att du verkligen lyckas med ditt mål. Jag har nog aldrig läst en blogg som gett mig så mycket känslor och hopp och lycka och inspiration som din. Jag visste inte att man kunde få in så mycket känsla i ett foto eller ett filmklipp. Har tänkt flera gånger: ”hur orkar hon?” och ”hur lyckas hon?” Det du gör är så värdefullt. Så ja, alla timmar du spenderar i skogen och fryser halvt ihjäl, och alla pengar du lägger ut på marshaller – de ger resultat! =D

    Läs det här inlägget, vet att du kommer känna igen dig: http://lugnochfin.se/att-vara-mangsysslande-multitalang/

    Reply
  12. Marit

    Varje gång jag tittar in på din blogg är det lika spännande, varje gång blir jag berörd och förundras över allt du skriver, och av alla dina foton! Du har gett mig så mycket inspiration, så många ”aha-upplevelser”. TACK för det! Dina texter gör att man börjar själv tänka… Vad är min drivkraft? Jag skäms över att säga att jag inte vet, mitt jobb är tyvärr bara av nöden, för att få pengar och klara sig i livet, få mat på bordet… Jag ville gärna något annat, men har inte nu kraften att bryta mig loss…

    Reply
  13. Veronica - var dig själv, för alla andra finns redan

    Ååh, du är så inspirerande!! Älskade att läsa denna text. Jag har faktiskt tidigare ställt mig frågan: ”Varför kämpar jag gång på gång?” Just nu vill jag bara bli klar med min examen. Men vägen dit känns lång och gropig… Ibland har jag bara lust att avsluta mina studier och satsa på det jag verkligen brinner för. Vilket är bloggen och fotografering. Fast samtidigt vill jag inte slösa bort min utbildning (har bara en termin kvar). Dock känner jag trots allt att det inte är värt att känna ångest över studierna. Snälla, kan inte du ge mig något råd? Känner att jag skulle behöva en som kan se min situation utifrån – inte någon som känner mig.

    Reply
    • Johanna

      Det låter som om du vill avsluta studierna men inte tillåter dig? Kan det vara så att du vill ha dem som en trygghet om fotograferandet och bloggandet tar lite längre tid att få i gång än du tror? Om det är det du känner kan det ju vara värt att kämpa sig förbi groparna i vägen.
      Vill du bli klar med examen så att du kan börja arbeta med det du pluggar?
      Vill du bli klar med den för att du ska kunna göra något annat (fota/blogga)?
      Kanske är du bara skoltrött och kommer ha lust för ämnet igen senare?
      Försök ta det lugnt i pluggstressen och känn efter.
      Hur som helst så är en utbildning aldrig förgäves, du har lärt dig saker både om ämnet och om dig själv.
      Kan inte ge något annat råd än att lyssna till dig själv, vad som känns rätt, även om det verkar ”ologiskt” i andras ögon.

      Reply
  14. Malin

    Här kommer ett sjukt trist svar, men jag jobbar deltid som sångpedagog just för att det passar så otroligt bra med mitt frilansade inom musik. Jag har en massa lov där jag kan vara ute och spela, jag har en arbetsgivare som utan att blinka ger mig tjänstledigt när jag har gig då det anses bra att vara yrkesverksam musiker samtidigt som man undervisar i just musik. Vill helst bara jobba som musiker, men vi är i uppstarten och tjänar inte tillräckligt bra ännu så min drivkraft i läraryrket är att just överleva ekonomiskt (så sjukt trist) men också att det gör att jag kan fokusera på mitt frilansade utan större problem. Så ganska många praktiska skäl alltså 🙂

    Reply
  15. Magnus

    Ja du, vad sjutton är min drivkraft att i snart 30 år ha åkt till samma fabrik för att utföra ett monotont arbete? Ingen som helst aning, förutom för att få en inkomst. Kroppen börjar bli sliten nu. Det gör ont både här och där och det tar emot varje dag när det är dags att åka till ännu en arbetsdag. Väl där längtar jag bara hem igen. Men, det är relativt bra betalt och jag kan numera utföra det utan att egentligen behöva tänka på vad jag gör vilket ger utrymme till att kunna ha tankarna på annat. Dessutom är det ett arbete jag inte behöver, eller ens kan, ”ta med hem” när arbetsdagen är slut. Arbetsdagen börjar och slutar på arbetsplatsen och det ger en form av frihet som jag uppskattar mycket!

    Sedan jag började följa dig och din blogg har jag dessutom insett att drömmen om ett liv närmare naturen, och mer styrt av dagsljuset än klockan, inte är så omöjligt som jag nog trott tidigare. En dag skall jag leva så! Det gäller bara att hitta rätt tidpunkt och tillfälle att ta hoppet ut ur ”ekorrhjulet” utan att jag ramlar och slår mig. Det är bla tankar på det som snurrar i mitt huvud när jag står där i fabriken och längtar bort.

    Det här lät nog riktigt jä-la dystert men riktigt så farligt är det inte. Jag trivs visserligen inte med mitt jobb men det ger mig möjligheter till en trevlig fritid med foto-, bil- och båthobby. Första steget mot ”drömlivet” blir att hitta en annan arbetsuppgift inom företaget som inte sliter så hårt på kroppen så jag klarar att jobba fram till pensionen. Då, om det inte går tidigare, så skall jag nog kunna ta det där ”hoppet” till ett annat liv. 🙂

    Stor kram!

    Reply
  16. Nicklas

    Alltså Jonna kan inte säga i ord vilken fin och god människa du är blir ju helt rörd när jag läser hur du så gärna vill beröra människor på ett fint sätt! Har läst många kommentarer här på bloggen som blivit inspirerade till att våga ta samma kliv som du gjorde! Mig inspirerade du ju till att ganska snabbt våga ta det stora steget! Jag brinner ju för mitt jobb dels för att jag tycker det är roligt och dels för att jag känner att jag berör folk på ett fint sätt! Känner sådan lycka när jag ser att folk blir glada när jag målat och tapetserat och gjort fint i deras hem! Kram<3

    Reply
  17. Johanna / Retrolover.se

    Min drivkraft är att kort och gott att utvecklas. Jag får panik av att känna att jag inte lär mig nya saker, vågar gå utanför mina ramar och utmanar mig själv. Jag tror det helt enkelt handlar om att jag tycker livet blir supertrist utan det. Varje dag på mitt jobb så strävar jag efter att bli lite, lite bättre. En dag kommer jag kanske sluta sträva efter det på just det jobbet. Då har jag blivit för bekväm och det är dags att byta. Så länge som jag utvecklas och utmanas så känns allt roligt enligt mig!

    Reply
  18. Seisma

    Den här tunga materien blev lite längre och tyngre än jag från början hade tänkte mig.
    Vad är min drivkraft eller var kommer den drivkraften ifrån? Nörd eller mångsysslare, vad är bäst att satsa på haha? Det går inte att förneka att nörden har ett extremt bra tålamod, när han sitter och skruvar och som i sig är en stor tillgång och dygd. Mångsysslaren saknar förmodligen något av den förmågan, vilket inte alltid skapar ett harmoniskt tillstånd när han/hon utför något, men ingenting är väl helt absolut tänker jag mig. Jag upplever att nuvarande samhällsutveckling skapar och vill fånga in individen i någon slags beroendeställning med hjälp av den modena vetenskapliga utbildningen och som är väldigt svår att bryta sig loss från och frigöra sig ifrån, eftersom utbildningen utvecklar ett speciellt tänk av beroende. Att bli beroende av detta skapas ursprungligen av en rädsla och som i sin tur leder till ett konkurrenstänkande, tänker jag mig. Att inte ledas av dessa rädslor och inte låta sig drivas av konkurrenstänket har varit en del av min drivkraft de senaste 15 åren och att frigöra mig från denna beroendeställning som jag till viss del har varit fast i och som jag i stort känner idag att jag lyckats bryta mig loss ur och uppnått någon slags etapp 1 mål. Tidigare bodde jag i en lägenhet i en storstad i mellansverige och kände mig inlåst, det var ungefär som TV:n och jag. Jag flyttade till en stuga i Västernorrland för åtta år sedan och bestämde mig från början att inte nyttja några samhällsförmåner alls, vilket innebar att flyta fritt utan några fallskärmar och helt förlita mig på min egen förmåga och att allt som förutbestämts finns där och bara väntar, utan att behöva konkurrera om det, men TV:n tackade jag nej till haha. Extremt? Ja kanske. Att anstränga mig att släppa alla rädslor har varit min drivkraft och det verkar vara en process som aldrig tar slut eftersom det ständigt fylls på med nya efter att de gamla släppts. Substansen som rädslan skapas ur kan liknas vid en kebabrulle som bara blir mindre och mindre ju mer kocken skär ur den, men för att denna substans ska minska krävs att vissa förutsättningar är uppfyllda. Jag tänker mig att för varje rädsla jag lyckats släppa, så leder det i sin tur till ett snäpp större frihet. Att intellektuellt förstå principen och nödvändigheten av att släppa rädslan är endast första steget, eftersom genomförandet är det som slutligen räknas och skapar förändringen och transformationen i konceptet människa. Ingenting i denna process är lätt, men jag upplever mig ha utvecklat en större frihet som jag inte haft tidigare, men den större friheten skapar i sin tur nya svårigheter som behöver övervinnas haha. Det är bara att inse att man aldrig kommer i mål. Å andra sidan kan rädslor släppas i alla miljöer utan att behöva söka upp det extrema, eftersom de skapas ur vår egen karma och manifesteras i och ur alla miljöer jag vistas i. Kort sagt , att inte skapa mera karma är drivkraften och målet eller resultatet blir vad det blir.

    Reply
    • Seisma

      Eftersom jag tog upp ordet karma så vill jag bara förtydliga detta med karman, eftersom det finns många förståelse om den. Det jag syftar i texten är den svarta dåliga karman. Det finns även en bra vit karma, dessa två konkreta karma-substanserna svart och vitt som existerar runt och i den mänskliga kroppen i en viss materiell dimension, kan omvandlas till varandra.

      Reply
  19. Ida

    Fint inlägg, nu måste jag ta och lista ut min drivkraft. Tycker att din drivkraft verkar som en av de finaste man kan ha!

    Reply
  20. Emilia

    Kan bara meddela att du lyckats! Jag läser en hel del bloggar och annat på internet, och utan att ljuga så är din den enda som ”berör”. De andra underhåller bara. Och att du gör än det ena, än det andra känns alldeles naturligt, lovar! Då du plötsligt slänger in något nytt tänker man bara ”Jamen självklart, så himla Jonna”, även om man ibland blir överrumplad i början, t.ex. av kulningen.. Himmel så starkt! Så ovanligt, så.. out there. Men ändå så självklart. Tack för allt Jonna ^_^

    Reply
  21. Ulf Henriksson

    Jonna! Ibland när jag läser din blogg, det gör jag varje dag, undrar jag om du verkligen bara är 25 år. Du är ju klok och vis som en mycket äldre person. Samtidigt som jag upplever att du har så mycket av ungdomens leklust och kreativitet. Du är ju dessutom utomordentligt duktig på det du gör. Det är med spänning jag kollar din blogg varje dag. Det måste vara underbart att ha satt tummen på vad som driver en. Jag hoppas du kommer att hålla på länge.

    Reply
  22. Lena - gott för själen

    Du har verkligen lyckats! Jisses vad du berör med dina bilder och texter. Du får mig verkligen att stanna upp och fundera på vad jag håller på med!

    Jag blev särkilt glad över det du skriver runt att göra många olika saker. Jag har alltid känt mig spretig och förvirrad och lite skäll på mig själv över att jag inte kan bestämma mig, precis som du. Men jag vill liksom inte stänga några dörrar för nåt jag tycker är kul. Jag tror att det är därför jag är så spretig, eller mångfacetterad haha. Det låter bättre 🙂 Jag har kaos i min garderob eftersom jag gillar så många olika stilar, jag lyssnar på i princip all sorts musik för att jag gillar det o s v. Jag tror att jag nu ska börja acceptera det.

    Kram Lena

    Kram Lena

    Reply
  23. Lindan

    Ja…du må vara som en vind Jonna – men som en frisk och hoppfull vårvind! Eller som en stormig höstvind som får en att ”känna livet i sig” (som Madicken o Lisabeth sa…;) )
    Så skönt att hitta sitt kall i livet, och känna en trygghet i det! Jag är imponerad över att du redan i så unga år hade förmåga att följa ditt hjärta! För inte nog med att man först ska komma på vad man ”vill med livet”…Sedan ska man ju våga också!

    Du är fan min idol Jonna!! 😀 Heja dig!! <3

    Ha en bra fredag! Kram från Jönne!

    Reply
  24. Lena

    Du är så inspirerande Jonna och du berör verkligen med både dina bilder och text. En god förebild för att man kan leva som man vill oavsett om man inte gör det som kanske förväntas att göra. Tyvärr tror jag att ekonomin är den största drivkraften i de flesta människor vilket gör att man väljer det säkra före det osäkra, att våga ta det kliv som du gjorde är inte bara stort utan beundransvärt och tror jag alldeles för få förunnat. Men genom att berätta att du gjorde det och sen skriva om ditt liv hoppas jag du kan inspirera andra att också våga lyckan. Tack för att du finns!

    Reply
  25. Linda

    Det här var nåt av det bästa jag läst på länge! Ärligt och rakt på sak! Tack för att du berör och inspirerar!

    Reply
  26. Elisabeth Labbaci

    Min drivkraft var länge skam och ångest. Men numera är den mest att få vara den jag är och göra det som känns naturligt för mig att göra. När jag stillar mig kan jag känna vad jag har kommit till planeten för att göra. Jag tror att kraften bakom varför man gör det man gör är mycket viktig. Utkomsten färgas av vilken energi man lägger in i sina handlingar.

    Fast du, på ett sätt så gör du ju bara en sak. Du skapar skönhet. Kram <3

    Reply
  27. Solan

    Insiktsfullt, djupt, vackert och klokt. Sådana ord som gör att man stannar upp en stund och verkligen känner och tänker…….tack.

    Reply
  28. PJ:s byffé – från by till fe

    Att beröra människor är ingen dålig drivkraft. De har du verkligen lyckats med! Annars skulle du inte ha så många läsare och följare i din konst. Intressant att också läsa alla kommentarer i ämnet.

    Frågan är intressant men som jag egentligen aldrig har funderat på. På senare år har menar jag dock att min drivkraft är att utforska, försöka förstå, upptäcka nya saker och att inte missa något tillfälle. Att ta vara på de sekundsnabba tillfällen som fladdrar förbi i livet om det så är att ta kontakt med människor, tvärnita och backa tillbaka 100 meter för att ta den där fina bilden som nyss passerade, våga mig ut ur komfort zonen, ge efter för spontana infall. Att oftare säga JA än Nej eller ”vi får se”. Att inte ånga något man kunde ha gjort men avstod ifrån. Just det där sista är viktigt att inte komma hem och ångra det man inte gjorde.

    Frågeställningen påminner mig också om en situation igår när jag fick frågan: Vad kallar jag dig? när det gällde att ge mig en slags identitet i en tidningsartikel som jag är med i. Ja, vad kallar jag mig eftersom jag har ett högst vanligt, intetsägande yrke till vardags. Tja, vad kallar jag mig, något jag inte heller funderat på. Vi enades om Skogsägare. Varför inte, lika bra som något annat. 🙂

    Reply
  29. Anonym

    Du berör, inget snack om den saken! …Eller låt oss snacka om det. Berör är en term med bred betydelse, men det spektrum fylder du, ibland med lite retsam humor, någon gång med för mig helt upprörande tankesätt, men mest ger du vackre, spännande och tänkvärda intryck på ett sätt jag annars inte är van med. Du har generöst öppnat en dörr till din vackre själ och låter mig titta in där. Person och sak kan inte åtskiljas, du är det du säger och gör, och du berör mig dagligen och har gjort det i snart 6 år som läsare av din blogg. Någon ber om nya nyheter, men jag är förnöjd med att se din gamla sneda lada och det döda trädet i en ny vinkel eller i i et nytt ljus och höra vad du har att säga om det just i dag. För det är aldrig likgiltigt.

    Reply
  30. Katarina

    Hej! Nu är jag en ganska nytillkommen läsare av din blogg men det som slog mig när jag började läsa är att du förmedlar känslor i ord, foto och målningar (det är detta jag har sett än så länge). Och nu skriver du själv att din drivkraft är att beröra. Med tanke på de val du gjort och gör så tycker jag att du går in hundraprocentigt i detta att förmedla och beröra, hur du gör det är bara olika sidor av samma sak eller, som du själv var inne på, olika verktyg. Visst kan man utvecklas mycket och kanske snabbt om man väljer en sak att nörda in sig på men olika material och uttryckssätt korsbefruktar ju också när man inspireras och testar att förmedla samma känsla i olika material/uttryckssätt. Och ofta tycker jag själv att det där nörderiet kommer med av bara farten, att man periodsvis ägnar sig mest åt en specifik sak. Och om det nu skulle vara så att du exempelvis skulle bli känd för dina målningar, ja då kanske du ändå behöver alla de andra impulserna och uttryckssäten för att kunna skapa just dina specifika målningar.

    Det var dagens filosoferande från en som egentligen inte alls känner dig så jag kan ju vara helt ute och cykla 🙂

    Reply
  31. Kerstin

    Jag har många gånger fått höra: Men håller du på med allt du? Hur fasen hinner du med? Vilar du aldrig?
    Det är oftare jag får dessa frågor än uppmuntrande ord och det har fått mig att tänka lite på hur andra upplever mig. Är jag ett duracellhot eller varför får jag dessa frågor? Blir folk provocerade av det jag ”hinner med” eller?
    Men det får mej osökt att tänka på vad det är som driver mig att hela tiden kasta mig ut och prova nya saker. Jag är en periodare (utan alkohol) som skapar olika saker i perioder. Men det är just skapandet som jag tror är min drivkraft. Att få nånting ur händerna. Att ge tanken ett fysiskt liv. Sen finns det även en annan drivkraft och det är den att dela med sig. Jag brinner verkligen för att lära nytt och sen lära andra och skapa lust tillsammans med andra.
    Oj vad din fråga satte fart på hjärnan och det började virra hit å dit, måste nog spara texten och utveckla ett eget inlägg av det här!
    Tusen tack för dina inspirerande inlägg och önskar dig en fin helg!
    Skogskramar!

    Reply
  32. Amanda

    Du berör mig på en djup nivå. Det är något ofarbart vackert i det du skriver. Så naket och blottat samtidigt så målande, beskrivande och fantastiskt. Och att du gör allt arbete för att beröra, det är konst!

    Reply
  33. Joanna S

    Du berör med allt du företar dig!!! Du är en sann förebild!!! Och du varken kan eller ska välja en kreativitet – du berör med alla på olika sätt och de är en del av dig lika mycket allihopa! Det är som att en förälder skulle välja bara ett av sina barn att leva resten av sitt liv med – och lämna bort de andra. DET GÅR INTE! Man älskar dem alla lika mycket (barnen o kreativa sidorna)!!
    Kram & tack för din glädje och inspiration!! ♡☆

    Reply
  34. Felicia

    Vilken bra fråga och så fint förklarat. Jag har tänkt mkt på senare tid vad det är jag vill syssla med i livet. Det är fotografera som jag tycker ger mig glädje, tillsammans med att hjälpa folk och djur. Jag har inte kommit på vad det är som driver mig direkt. Men jag älskar att kunna förbättra, lätta upp en situation hos människor eller djur som har det jobbigt och kämpar. Kanske som hamnat kvar i negativitet.
    Fick precis den frågan i onsdags på min första arbetsintervju, vad min drivkraft var. Så det blev svaret att ge andra glädje. Och jag kommer vara noga med att påminna mig om att inte heller glömma bort mig själv 🙂

    Trevlig helg Jonna o tack för din fina blogg/bilder 🙂

    Reply
  35. Night Raven

    Livets biologiska drivkrafter är allmängiltiga: Överlevnad och att föra släktet vidare. Vad du pratar om är vad som motiverar var och en att välja metoder för att klara sig i genom livet och det styrs av bakgrund, begåvning, interessen och slumpen. För några är kortsiktig belöning drivkraften, men det brukar inte hålla i längden. Andra tar vägen över stora ansträngningar, utstår perioder av nödvändiga obehagligheter, avstår en tid från det de helst vill göra för stunden, för att bygga en solid bas att utgå ifrån på egna premisser under ett resterende förhoppningsvis långt liv. Du har en speciell bakgrund och en begåvning som tillåter dig en genväg genom livet. Jag valde i överlevnadssyfte den solida basen och för intellektets behov en naturvetenskaplig studie av ren nyfikenhet på hur livet och allt omkring oss fungerar. Arbetslivet har varit krävande och på sätt och vis stulit kreativ tid och tid för njutning från mig, men har samtidigt varit så intressant och givande att jag inte ångrar något. Riktigt sorgligt är det när man har jobb som är så omänskligt ostimulerande och enkelt att det går att sköta med ryggmärgen medan man drömmar sig bort. Beträffande släktens vidareförande så har jag till min glädje samma livskamrat som från början och ett antal fantastiska fina barn i din ålderskategori. Deras existens och en bestående omätlig nyfikenhet driver mig vidare.

    Reply
    • Johanna

      Jonnas väg är ingen ”genväg” som du anser, utan hennes väg, kort och gott. Det är bara när man jämför med andra som man kan anse den ena vägen vara kortare än den andra. Och vad är det vägen leder till? I det här fallet, frihet, hus på landet, det som många drömmer om efter pension? Om vi istället ser Jonna som den inspiratör hon är kommer hon att inspirera människor så att de förhoppningsvis kan leva liv som är friare/friskare/mer rätt för just dem.
      Vi som läser Jonnas blogg vill inte bli naturbloggare allihop och vi vet nog att det kan vara svårt att bo på landet. Men kanske bidrar hon till att vi får kraft att göra det vi vill men inte gör.
      I ett större perspektiv – av Jonnas blogg kanske fler människor tar sin längtan på allvar, vilket kanhjälpa till att skapa en levande landsbygd och ändra på klimatförändringarna. Se bara på vad många som kommenterar hennes blogginlägg! Hon är rätt i tiden för att det håller på att ske en förändring i samhället. Vi lever bara i en tidsperiod och hur framtiden ser ut kan vi inte veta, men vara med och skapa.

      Reply
      • Johanna

        Eller där på sista raderna menade jag, att hon är en del av förändringen i samhället. Liksom alla är. Eller bidragande till att uppehålla det som det är. Men det kan ju ofta vara omedvetet.

        Reply
      • Night Raven

        Genväg betyder här att hon vid 20-års ålder har fantastisk förstående och stödjande anhöriga och ett ställe att flytta till. Det har inte alla. Att det inte var en lätt tid begriper alla som läst bloggen från början, den första vinter i gamla skolan var grym. De flesta hade packat sig hemåt, men Jonna persisterade. Om man sedan har Jonnas obändiga driv och därtill en självlysande begåvning samt en så tilltalande personlighet, så är det självbärande. Så lyckligt lottade är vi inte alla. Jag har dessutom lärt mig att Jonna inte behöver ditt eller någon annas skydd, hon fixar dt själv!

        Reply
        • Johanna nu igen

          Jag håller nog med om det du skriver om Jonna.
          Det jag skriver nedan är inte riktat personligen till dig, utan för att bemöta ett vanligt synsätt som jag kan vara hämmande.
          Jag vill inte lägga ord i Jonnas mun, istället kan jag berätta om min egen erfarenhet.

          Jag är uppvuxen nära en stad. Jag kände mig ofta tom och tyst och omotiverad. Jag kunde känna mig tråkig. Det var så mycket där som inte intresserade mig, fastän att det antogs av andra att det borde göra det. Sedan flyttade jag till en by på landet med fin gemenskap. Jag fick massor av energi, och kände hur många möjligheter livet bär på. Min personlighet och det som jag är bra på märkte jag alltså av när jag hittade en miljö och ett samanhang som passade mig.

          Jag har flera vänner som på riktigt tror att de inte har någon ”begåvning”. De kan ha en fin personlighet utan att se det själva. Det kan känna en drivkraft att göra något, men de får höra av andra att det är omöjligt och försöker därför inte ens, utan kämpar på med sådant de egentligen inte vill, eller blir deprimerade och gör inget alls.
          Alla kan inte bli fotbollsproffs. Jag tror inte att alla vill det heller. Det kan vara någonting annat bakom de storslagna drömmarna som man egentligen längtar efter. Att bli sedd, att bli uppskattad, att få göra det man tycker om.

          Kanske är det för att vi blivit så vana vid att först och främst tänka rationellt, analysera, väga för- och nackdelar och försöka vara konkreta som vi inte vågar lyssna till oss själva. Våra känslor kan vara väldigt starka, men kan ändå kännas oförklarliga och orimliga innan man hört någon annan beskriva dem eller fått dem godkända av omgivningen.

          Det behövs också fler platser att mötas på och uttöva saker utan att vara professionell eller ha det som yrke. Alla som gillar att spela instrument – gör det om du vill! Men sluta jämföra med varandra (Vilket är svårt för många, när sociala medier o.s.v inte gör något annat än att jämföra människor.)

          Det finns säkert många som önskar att de haft andra förutsättningar. Men de är det enda vi har och det är därifrån vi kan utvecklas, och utvecklas och lära oss är vad som kan göra att vi mår bra (som i sin tur gynnar andra). Jag är glad att jag är uppvuxen i en förort, det fick mig att uppleva lyckan av att hitta till naturen. Alla har vi våra egna resor.

          Sedan kan man ju ha en drivkraft att göra saker man inte trivs med, för att man kämpar för ett syfte man känner är viktigt. Det kan ju också vara byggt på en sann känsla, och då har man ju också följt sitt hjärta.

          Reply
  36. Anna E

    Frågan gör mig ledsen. För jag har absolut inget svar alls… Har funderat mycket på vad som driver mig att göra det jag gör och ännu mer på frågan vad jag vill göra. Har under mina 42 år inte kommit fram till något. Känns som en stor sorg och ett misslyckande. Läser på många ställen om hur man ska nå sina mål, vad är man villig att offra, vad är det som driver en osv. Men sällan eller aldrig något om hur man hittar sitt mål, sin dröm. Jag gör det jag gör för att jag inte vet vad jag ska göra istället. Antar att det är mitt svar. Ett svar fyllt av sorg…

    Reply
    • Johanna

      Kanske är du fast i att man måste ha just ett mål? Varför inte flera? Du kanske är mångsysslare som Jonna?
      Vi reduceras allt för ofta till våra yrken. Alla kan inte heller ha ett mål som de vet från barnsben och sedan strävar efter att nå.
      Vad mår du bra av och tycker om? Gör det! Sen om det inte går att tjäna pengar på, kanske du kan göra det vid sidan av.

      Vad ska man göra om man inte vet? Man tar reda på det! Sök, leta, känn efter. Kanske anar du något? Något som återkommer eller något du inspireras av? Leta, det är ju en fråga du ställer dig: vad vill jag? Det enda du kan göra är att ta reda på det! Du kanske inte vill någonting just nu, men den som söker finner!:)

      Jag vet inte heller vad som driver mig. Vad får mig att skriva till dig just nu? Jag fastnade för något i din text och kände att jag vill säga något till dig. Jag berördes av din sorg och att svara gör mig i alla fall lite lättare i hjärtat. Men först skrev jag, och jag visste inte vad drivkraften var förrän jag började bejaka den och sedan betrakta den… Vi lär oss hela tiden om oss själva..:)

      Reply
      • Ida

        Jag vet inte heller vilka mina mål och drömmar är. Nyligen gav jag upp allt, flyttade långt bort, sa upp mig från jobbet och lämnade min sambo, för att ”tänka”.

        Jag är ingenjör till yrket och gör flera andra saker ganska bra; jag sjunger ganska bra (bättre än de flesta), spelar instrument ganska bra, fotograferar bättre och bättre och skulle gilla att ha tid, lust eller energi att skriva och skapa. Jag trivs egentligen bra med mitt yrke men känner inte att jag har valt det. Det bara blev så.

        Det har tidigare diskuterats om att bli någon. Detta är en viktigt skillnad mellan det Jonna har lyckats med och mitt alldagliga skapande. Jag gör, operativt sett så gör jag (spelar, sjunger, fotar, jobbar) medan Jonna skapar och når fram. Hur sätter man upp ett mål och lyckas? För visst är det tillfredsställande när man går ur sitt skapande med en färdig produkt över vilken man kan känna sig nöjd? Eller är det så att det räcker med att ”bara” göra?

        Och kanske är det så att buffén har vi skapat själva. Istället för flera rätter som smakar sådär, kanske jag ska välja potatissalladen ett tag, för den är riktigt god, den är den enda jag kan laga. Lite då och då ploppar en ny rätt upp i liten skala upp. Den är god, men det behövs lite mer energi för att få den att blomstra.

        Vilka är målen, drömmarna och varför lever jag?

        Reply
        • Johanna

          Hej Ida!
          Nej ibland vet man inte vart man ska i livet. Att befinna sig i det sökandet kan vara väldigt svårt och frustrerande.
          Ingenjör är ditt yrke. Det är bara en del av dig. Du säger att du ”egentligen” trivs med det. Kanske önskar du att ditt arbetsliv hade gått mer hand i hand med sådant du älskar att göra? Eller finns det andra sätt? Det finns massor av olika.

          Kajsa Ingemarsson har formulerat tanken att alla människor skapar, hela tiden, sin egen verklighet. Vi tänker en tanke och gör något som för en stund sedan inte fanns, om det så är att omvandla ett stökigt rum till ett städat. Ibland händer det att vi råkar ut för saker vi inte hade önskat. Vi kan inte alltid välja dem, men vi kan välja vårt synsätt, och det kan ge oss mening som kan hjälpa oss till förändring.
          Man behöver inte försöka vara överdrivet glad när man befinner sig i en svår situation. Man vill inte höra att man ska lugna ner sig när man har all rätt att inte vara lugn, och istället borde göra något åt saken. Det svåra kan vara något som vi kan ta oss igenom och utvecklas av. Och att utvecklas är det mest naturliga och stärkande vi kan vara med om.

          Det finns så många möjligheter att skapa sitt eget liv. Någon kanske vill kalla det placebo eller önsketänkande. Men faktum kvarstår; att våga tro på tanken att det finns möjligheter leder till att man börjar söka upp möjligheterna – och där med uppstår de. Leta efter smultron och sannolikheten blir större att hitta dem.
          Jag och min familj var en gång ute och gick en solig vårförmiddag. Någon kom att prata om huggormar, och min syster undrade ”hur ser egentligen en huggorm ut?” Strax därefter utropade min mamma ”Så där!” och pekade i diket bredvid oss. Där låg det faktiskt en huggorm och gonade sig i värmen på en flat sten. Vi tyckte det var ett fantastiskt och förunderligt samanträffande. Men egentligen inte så konstigt. Det var ju sådant väder om våren då huggormar brukar ligga och sola sig, och pratet om det ökade vår uppmärksamhet (särskilt för mamma kanske som är mest ormrädd?). Finns säkert bättre exempel. Det jag menar är nog att det man lägger energi på kommer att växa.

          Vad då ”bara” gör? Det du gör gör du av en anledning. Om den anledningen är tillräckligt stark är det värt något oavsett om du anses ”vara någon”. Vem anser det? Du kan bara vara dig själv.

          Du säger att du ”gav upp” allt och flyttade långt bort, sa upp dig m.m. Jag förstår hur du menar, det är ett vanligt synsätt. Men jag tycker det kan vara värt att tänka över sina ordval. Snarare kanske du, om du fortsatt som du gjort, skulle ha givit upp att lyssna efter vad du egentligen vill. Och därmed givit upp något mycket större än ditt yrke, nämligen din förmåga att skapa ditt liv. Du sa att ditt val att bli ingenjör bara har blivit. Du kände inte att du hade valt. Det du nu har gjort är att börja lyssna till dig själv, börjat välja mer aktivt. Det är klart att det kan kännas osäkert och veligt i början. Du har spenderat lång tid med något, och så ändrar du dig. Men man får ändra sig. Dina erfarenheter kommer inte att vara förgäves, de är en del av alla dina lärdomar.

          Jag tror inte att man behöver sätta upp mål och listor på ett speciellt sätt för att fullfölja något man vill göra.
          Alla har sina sätt. Om vi gör sådant vi känner en stark drivkraft att göra, om vi lyssnar på den känslan så kommer det att leda till någonting. Den där känslan som kommer någonstans från oss själva; vi ”vet” utan att riktigt veta. När vi känt av att det är rätt i oss själva behöver vi inte längre argumentera och försvara vårt vägval. Vi vet att det är rätt och vad andra tycker rör oss inte i ryggen. Men det kan vara ovant att våga lyssna till den här känslan. Det blir lättare ju mer man provar och märker att det fungerar. Man kan ha blockeringar och svårt att skilja på vad som är tankar och vad som är sin egentliga vilja.

          Om du står inför ett beslut och inte vet hur du ska göra, kan du prova dig att tänka dig de olika alternativen och känna av känslorna du får inför de olika valen. Känner du en tomhet och ointresse kan det vara något som är fel i det valet. Känner du en glädje att göra något och ser framemot det, så är det åt det hållet du ska. Även om det kan innebära svårigheter. Det är då man måste ta mod till sig, våga och ta de där kliven.
          Om du inte känner glädje och inte har ork för något kan du föreställa dig alternativet, och se hur det känns inför det. Det är jobbigt att förändras, men värt det om det leder till något bra.

          Om det känns frustrerande och rörigt, försök att inte pressa dig. Stressa inte fram beslut, utan låt det ta den tid det behöver. Även om det är något väldigt grundläggande i människor att känna behovet av att vilja utvecklas, så kan det finnas mycket motsättningar samtidigt, man stannar och tvekar inför svårigheterna.
          Du vet när du är redo, när tvivlen släpper och saker är avslutade och bearbetade, när du vågar möta det du strävar mot.

          När man väl har sin inspiration krävs det handling. Det kan finnas många hinder på vägen. Men om den där grundkänslan finns kvar i bakgrunden så är du fortfarande på väg åt rätt håll. Det kan ibland kännas som att du har medvind (Ingemarssons ordval, och det är så det kan kännas), att saker faller på plats. Saker du läser, ser och hör kan kännas ha ett samband och det hjälper dig framåt.
          Lyssna till känslan, men tänk brett. Fastna inte i ett för låst mål, vad som helst kan ju hända på vägen som ändrar ditt synsätt. Allt leder alltid till någonting. Tänk inte att det är antingen eller, måla inte upp en bild av att saker är hugget i sten om du väl har börjat.
          Det är lätt att fastna i stora drömmar om framtiden och ha en bestämd bild om hur saker ska bli. Tillåt dig att ha drömmar, men se dem mer som inspiration än en exakt målbild.
          Det har sagts förut och det är sant: Nuet är det enda vi har.

          Om du har hittat din inspiration, följt din intuition eller vad vi vill kalla det, så kommer inspirationen att lysa igenom det du gör. En del saker man möter som bygger på att någon har följt sin starka inre inspiration, kan få en att rysa eller beröras starkt, utan att inte alltid kunna sätta fingret på vad det är. Sådana saker som var värt något när det gjordes kan också ge samma känsla till andra.

          Ida, kanske är du mitt i ett sökande just nu. Eller så har du länge vetat vart du ska?
          Du har redan börjat ifrågasätta och fundera, så du har säkert känt av många saker själv redan.
          Om du inte vet så prova.:)

          PS. Jag känner en ingenjör som är i en liknande situation som du. Han sa upp sig och flyttade. Han verkar trivas fint trots att det kanske medför en vilsenhet nu i början.
          Vad ska man ta sig för om livet inte var det man trodde? Tur ändå att livet var så mycket mer!

          Reply
    • Bella

      Var inte ledsen! Jag kanske kan muntra upp dig med min lilla historia. Jag ville hjälpa andra människor, utbildade mig till sjuksköterska och hjälpte andra tills jag själv blev utbränd. Sjukskriven och eländig så kom alla frågor om livets mening, vad vill jag osv. En fråga jag ställde mig var ”om jag visste att jag skulle dö imorgon vad skulle jag göra då” och då kände jag direkt att jag skulle vilja träffa dom jag tycker om och dricka te med min man vid havet. Inga stora häftiga mål eller önskningar om att ”göra avtryck i världen” utan jag kom fram till att jag vill spendera mitt liv tillsammans med min man och mina vänner. Att det är ”livets mening” för mig. Nu har jag bytt yrke och har ett lättsammare jobb så jag har mer energi över att träffa dom jag tycker om och hela livet känns bättre! Sen räddar jag inte barn i Afrika som var min plan från början men ibland måste man börja segla åt ett håll för att livets vindar ska blåsa en åt ett annat håll, står man bara på land så seglar man inte alls 🙂

      Reply
      • Johanna

        Å vad fin historia!:) Det låter som ett nog så fint ”avtryck i världen” att ta sig tid att vara med dem man älskar!

        Reply
  37. Marie

    När det gäller den kreativa sidan i mig, som inte är lika talangfull som din men i alla fall, den finns där – så har jag samma drivkraft som du. Jag vill beröra på något sätt. Det är därför jag har startat min blogg – för att på riktigt en gång för alla verkligen ta kontakt med min kreativa sida på ett icke-kritiskt sätt. Jag har varit så låst förut i att jag inte är duktig – det finns så många andra människor som är så mycket bättre så varför ska jag?? Jag kommer ju aldrig kunna bli lika bra? Om jag inte kan ta ett fantastiskt superfoto på en gång – så kan jag lika gärna låta bli att fota överhuvudtaget! Kan jag inte skriva en bästsäljande roman på första försöket så kan jag lika gärna låta bli att ens försöka! Att komma bort från dessa hämningar och släppa på kraven på perfektion och hitta lusten i att bara låta min egen kreativitet komma fram – är min drivkraft just nu. 🙂 Kanske kan jag beröra ändå, på mitt sätt?

    Istället finner jag nu stor inspiration hos folk som verkligen kan konsten att beröra. Som du. Du lever det jag står för. Ditt förhållande till naturen och ditt sätt att förmedla den i dina bilder och i dina texter talar rakt in i min själ. Det är som att se in i tankarna hos en själsfrände fast jag typ är dubbelt så gammal som du. Vilket jag tycker är jättehäftigt! Så stolt över er unga tjejer idag som vågar satsa på era drömmar! Ett sånt driv.

    Jag gick en fotokurs i höstas i kreativt konstfotografi som handlade mycket om att ”berätta” med sina bilder. Jag tänkte då att det jag egentligen ville var att lyckas fånga det som naturen berättar för mig på bild – jag hade inte så mycket att berätta själv… Men tack vare kursen och när jag hittade din blogg och dina bilder, så började jag förstå att jag och naturen kan berätta tillsammans. Det gäller bara att hitta ett sätt att fånga det i bild som jag vill och dit har jag långt kvar.

    Dina bilder och målningar gör precis det jag vill kunna göra med mina bilder – så jag inspireras av, och lär mig, av dina bilder och ditt sätt att ”berätta”! Så jättestort tack att du delar med dig. Din blogg gör mig lycklig. 🙂

    Reply
  38. Björn

    Intressant inlägg (som också berör), men det är en svår fråga du ställer på slutet. Även om jag inte har det där enkla raka svaret, har jag tidigare insett att det är nyttigt fundera åt det hållet ibland. Förhoppningsvis kan dessa tankegångar leda till att man tar ett och annat klokt beslut.
    Trevlig helg!

    Reply
  39. Molntuss

    Min drivkraft: att bidra till samhället. Hjälpa de utsatta. Ge styrka och värme till de som inte alltid har det. Inspirera.

    Reply
    • Johanna

      Men varför, egentligen? För att du känner positiva känslor av att göra sådana handlingar? Att vara ‘egoistisk’ är alltså i viss bemärkelse mycket snällt.:)
      Ta hand om dig Molntuss!

      Reply
  40. Birgitta

    Fint inlägg i din blogg och du berör verkligen! du förmedlar Glädje, livsvilja, lugn, harmoni och alla känslor som man kan känna, detta genom att du växlar dina bilder med naturens skiftningar, ditt måleri, stenformationerna (balans)och texter om ditt eget liv. Din fråga om vad min drivkraft är så är det inte att i alla situationer se till att tjäna pengar men om jag kan bidra med mina tankar eller små hjälpande händer, stötta vänner m.m. så är jag nöjd. Finns något bättre än att göra en liten insats eller säga ett litet välmenade ord och till svar få ett leende, det är den finaste lön som jag vet! Ha en skön helg och tack o kram!

    Reply
  41. Anders

    Du är klok som en uggla, Jonna!
    Jag är själv lycklig nog att ha ett jobb som jag älskar ( jag är förskollärare), jag gillar det faktum att jag betyder något för barnens utveckling, och det gläder mig när tonåringar och vuxna personer kommer till mig och säger att ” det var så roligt på förskolan”! Jag försöker att leva efter detta motto: att förskolan ska vara lustfylld, men också att den ska bidra till att ge barnen ett sinne för rätt och orätt, moral, empati, ansvarstagande, initiativförmåga – och mycket, mycket mer! Förhoppningsvis kanske några av dessa barn växer upp till att bli lika nyfikna, frimodiga, självständiga och modiga som du, Jonna!

    Reply
  42. Johanna

    Jag tror inte att man behöver använda ordet drivkraft eller veta vilken som är ens egen. Man kan känna av drivkraften och se vart det leder en. Vad är en driv-kraft? Någonting som driver på en, uppmanar en att göra något. Varför? För sakens skull. För att det är det är en viktig del av dig att göra det.
    Jag tror vi har en inre drivkraft med oss, i oss. Att utvecklas och att skapa (skapa i mycket vid bemärkelse, att förvandla något tänkt/känt till verklighet). Sedan påverkas vi av andra och omgivningen, och det kan bli mer eller mindre lätt att våga följa den där känslan vi bär med oss, vi kan förtrycka den och glömma bort den.
    Därför mår vi dåligt när vi inte följer den. Därför mår vi bättre när vi följer den känslan. Vissa kallar det inre vägledning, magkänsla, intuition.

    Jag har nyligen börjat sluta försöka grubbla mig fram till beslut, och känner efter istället. Det betyder väldigt mycket för mig. Jag blir mindre velig. Om något känns bra så är det bra:) Det är inte mindre svårt att leva för det, men svårigheterna blir av en annan typ med det här tänkesättet. Mera som övningar och lärdomar som jag utvecklas av (som kan vara nog så svåra, men då finner jag i alla fall mer mening i dem än vad jag skulle gjort annars)

    Jag har varit en person med mycket beslutsångest, men det börjar förändras. Nyligen läste jag Kajsa Ingemarssons bok ”Den magiska gnistan” som handlar om kreativitet och inspiration. Även om jag i början var lite skeptisk och har andra ord för vissa saker, så beskrev hon mycket som jag kände igen. Det här med att inte försöka grubbla sig fram till beslut, leta råd och göra listor med för- och nackdelar. Jag vet i mig, om jag lyckas lyssna ordentligt.

    Vad känner du om detta?

    Reply
  43. Aggie

    Vet du, min drivkraft är precis som din att beröra andra människor. Jag har funderat mycket på det där genom åren eftersom jag älskar att spela teater, skriva, fotografera och blogga och min ständiga svar på mitt driv är alltid att beröra med det jag gör och framförallt har det varit så när jag spelar teater. Jag vill beröra och väcka känslor.

    Reply
  44. Jonas

    Känns rätt för mig med
    Beröring leder in i sårbarhet, gäller både fysiskt och känslomässigt.
    Graden av sårbarhet bestämmer djupet av relationen
    Dina bilder berör mig och gör mig sårbar, så sårbar att jag inte vågar beskriva vad som händer när jag ser och läser.
    Rädslan styr mig att bedöma istället typ å va vackert, å va bra, å va fint och så är det flyktiga ögonblicket av sårbarhet förbi
    Vi berör oftare än vi märker ❤

    Reply
  45. Nina

    Hej!

    Jag vill bara säga att jag verkligen gillar dina bilder. Jag är från Ångermanland men bor numer i Stockholm. Vad jag saknar allra mest är naturen, och din blogg tar mig hem lite oftare än vad jag kan i verkligheten. Så tack för att du fotar och rapporterar från världens bästa och vackraste plats 🙂

    Reply
  46. Su

    Hej! Det du skriver är tankeväckande. Jag önskar att vi människor oftare kunde ha dialoger som handlar om vad som är viktigt för oss, vad är värdefullt , vad är det som får oss att må bra. När vi gör det vi mår bra av, när vi fyller våra liv med det bästa, det vi njuter av, då blir vi människor som tycker om och älskar oss själva. Då kan vi älska och acceptera andra. Jag själv, vill skapa bilder, skulpturer, installationer, som är nyskapande, i mina ögon vackra som berör min själ, jag vill förverkliga mina inre bilder, ge mat till andra hungriga själar.
    Tack för att du finns och lever här på jorden samtidigt som jag.

    Reply
  47. elise

    så bra fråga att ställa sig! inspirerande inlägg, tack för att du delar med dig av dina tankar kring det hela.
    för mig… hm… min drivkraft är nog att få människor att förstå sig själv bättre, acceptera sig mer. och för mig själv att bli mer ett med mig själv, känna att jag förstår mig själv bättre och att andra förstår mig bättre…? kanske flummig skrivet :/

    Reply
  48. I förbifarten

    Det är inga små frågor som ställas här! Vad går livet ut på? Lämna svar på 5 rader, tack 😉
    En spännande evolutionsbiolog, Richard Dawkins argumenterar för att vi i själva verket endast tjänar som bärare av själviska gener vars enda mål är fortsatt existens. Om det skulle vara så, så kan vi åtminstone under tiden sysselsätta os med det som ger oss mening och helst gör så många som möjligt glada. Vi ska mätta våra inre och yttre behov, helst till glädje och nytta för andra också. För att lyckas med måste vi samtidigt minimera riskerna för misslyckanden, för annars kommer vi i bästa fall att begränsas och i värsta fall att svika vår diktatoriska genuppsättning. Och därom skrives det tjocka böcker i mängder. Vi drivs av piskan och moroten och sprattlar efter förmåga under färden.

    Reply
    • Johanna

      Ja det är stora frågor!:) Förr brukade jag inte skriva så mycket på internet, men det här som Jonna väckte kan jag inte låta bli att skriva om.
      Spinner vidare på temat misslyckanden.
      Det är ju för att vi är rädda att misslyckas som vi inte vågar prova nya saker, och då försvinner ju chansen att lyckas eller lära sig något.Vad är ett misslyckande? Vem bestämmer vad som är misslyckat? Ok, vi lyckades inte med det vi företog oss. Men det är erfarenheter, lärdomar, insikter.

      Som små barn har vi en spontanitet som gör att vi kan måla utan att tveka och sjunga utan att bry oss om vad andra tycker. När vi växer upp övar vi bort mycket av vår spontanitet och kreativitet. I skolan lär vi oss hela tiden att vi kan göra antingen rätt eller fel, du blir godkänd eller ej, det är alltid upp till någon annan att bedöma. Många får känslan av att vad vi själva är värda beror på vad andra tycker. Men så är det ju inte, som tur är.

      Jag gick ett tag kurser i improvisationsteater och lärde mig att man kan öva upp sin spontanitet. När jag väl hade kommit över mina inre trösklar kunde jag ju ha roligt! Det var lika viktigt för mig även utanför scenen. När jag vågar ge mig ut i det som känns rätt men svårt kan jag upptäcka något. Annars blir jag bara kvar där jag var och utvecklas inte och mår inte bra.
      Så för mig är att våga misslyckas som att våga leva. Men samtidigt, om man gör det som känns riktigt rätt i sitt inre så leder det till något som är bra eller lärorikt, om inte alltid som man planerat.

      Reply
      • Boel

        Vad glad jag är att du har skrivit något sånt här Jonna. Du drivs ju av det som du älskar och då du själv älskar att bli berörd är det inte konstigt om du också själv vill beröra. Och det gör du ju, det bekräftas ju av alla svaren på den här sidan. Det kanske inte är så viktigt huruvida man drivs av en eller flera saker, huvudsaken är väl att man mår bra och att man inte hela tiden längtar efter något annat. Det är allt för många som egentligen vill göra något annat och kanske vill flytta ut på landet. De beundrar dig för att du har gjort det de själva vill göra till viss del. En av dessa är jag själv men jag har fortfarande inte gjort något åt saken. Jag, liksom många andra här, har svaret inom mig kring vad jag drivs av och därmed vill ha i mitt liv. Det som driver mig är naturen, fotografera, djur, friluftsliv och att precis som du beröra människor (genom mina foton, texter och sång). En del av dessa saker jag har redan i mitt liv men jag har väldigt svårt att genomföra dessa saker pga min livssituation. Jag har skrivit på din blogg många gånger och pratat om att jag vill lämna storstaden för ett lugnare liv på landet. Men gör jag något åt saken? Nej, inte så mycket för jag är rädd för att det ska bli fel. Jag känner igen mig mycket i det du skriver Johanna. Jag är en grubblade och har enorm beslutsångest. Jag försöker att inte grubbla men vet inte hur man gör för att sluta. Jag vill gå mer på magkänslan och bli mindre velig. Jag ska gå till biblioteket idag och låna Kajsa Ingemarssons bok, den kanske kan hjälpa mig lite….

        Kul att läsa allas tankar, då inser man att man inte är ensam.

        Reply
        • Johanna

          Å vad glad jag blir! Det är så fint att höra dina insikter.
          Och tack för att du berättade att du fick ut något av det jag skrev!
          Jo jag är fortfarande en grubblare, men det är på väg att gå över till ett lugnare grubbel.:)

          En tanke som kom för mig av det där första du skrev: Jonna blev berörd av naturen… hon berör oss… vi i vår tur…
          Svindlande.:)

          Reply
          • Boel

            Ingen orsak Johanna! Det är skönt att dela med sig av sina tankar. Skönt att du har det lugnare nu, hoppas du slipper grubblet snart. Vet inte själv hur jag ska sluta grubbla, känns nästan maniskt…. Men måste försöka.

            Åh ja, det är lite svindlande faktiskt… att naturen berör Jonna som i sin tur berör oss och vi med våra tankar verkar beröra henne…. som ett kretslopp, vackert!

            Reply
            • Johanna

              …och att vi kan beröra andra menade jag nog… (fast då är ju Jonna inräknad).
              Tänk då och då talar en känsla med en annan persons känsla, och sådant kan ge så mycket kraft.:)

              Jodå det blir bättre!
              Och det kanske är din sak att kämpa för då, att leta upp de tillfällen då du slutar grubbla:)
              Lättare sagt än gjort jag vet, men de finns.

              Reply
              • Boel

                Ah, då förstår jag vad du menar! Skönt att veta att det blir bättre. Bra tanke; att ta tillvara på de tillfällen då jag slutar grubbla. Ta hand om dig Johanna och tack!

                Reply
    • Seisma

      Måste bara lägga in ett inlägg till. Ja, vad är frihet? Är det att sträva efter att tjäna mycket mycket pengar och ännu mera pengar för att med hjälp av dessa många pengar sedan ha möjlighet att förverkliga sig själv och på så sätt uppnå drömmen av frihet. Skapar den nuvarande konkurrens och kontrollsamhället skapat av den moderna vetenskapliga utvecklingen, som lockar med möjligheten att tjäna mycket pengar mera frihet för mig? Knappast. Att gå omkring lusfattig och aldrig ha pengar, är det frihet? Knappast igen. Haha, vad skapar då frihet? Enligt Buddha finns den maximala friheten endast när inga fasthållande finns kvar i hjärtat, utan att du vet varför så går du och smilar ständigt omkring vad du än utsätts för. Om du har pengar eller inte, har i hjärtat då ingen betydelse. Ett konkurrerande hjärta skapar enligt min förståelse ett stort fasthållande som omöjligen kommer skapa den sanna friheten. Därför har frihet egentligen ingenting att göra hur mycket pengar jag har. Kan inte låta bli att lägga ut denna länk med en undring om de i filmen känner att de är lyckliga i sitt val? Igen, beror det på hjärtat tänker jag mig om de har eller haft ett bekymmerlöst liv. Jag kan heller inte låta bli att imponeras av Jonnas eget speciella vägval och hjärta.
      http://www.svtplay.se/dar-ingen-skulle-tro-att-nagon-kunde-bo

      Reply
      • Johanna

        Tack för filmtips! Tyckte särskilt om en del i mitten där de sjunger. Fick en sån härlig känsla av att ”inspirationen lyser igenom”. Att de gjorde det för att det var roligt. Sånt blir man glad av:)

        Reply
  49. www.olgamagnusson.se

    God afton 🙂

    Det här inlägget passar mig perfekt just nu. Glad att du är så ung och VET vad du vill. Jag är 50 och går i konstskola nu. (Började härom dagen) Det är min egen konstskola här hemma vid köksbordet med fantastiska gästlärare som jag hittar på nätet. (Detta blogginlägg från dig passar perfekt in i min skola 🙂

    Jag har alltid målat och jag har haft mycket välbetalda porträttuppdrag. Men för någon dag sedan kom jag nog fram till samma sak som du kommit fram till, Jonna. Jag vill också beröra och väcka känslor. När jag tänker på alla målningar jag gjort känner jag bara att det är fyra jag verkligen tycker om. Som jag älskar och som når in i min själ. Har länge, länge varit TRÖTT på att måla och teckna. Det har känts meningslöst. Så plötsligt, av en händelse, fick jag lust!!! Nu leker jag med tecknandet OCH förkovrar mig för att kunna bli fri att skapa skönhet som berör mig. Berör det mig, berör det andra. Och då är det – meningsfullt. Amen.

    Reply
  50. Tuva-Lena

    Såå himla bra och så vältänkt! Ibland måste man göra flera saker samtidigt för att få en helhet, en bild av det man vill ha sagt, tycker jag. Det ena ger det andra och i sitt ihopsatta sammanhang så ger det en helhetsbild, en lärdom på något sätt. Så ser jag det. Man tar till sig det man känner för och det kan bli ett hopplock av allt möjligt, men i slutändan så SER man, förstår man, att allt det man gjorde var nödvändigt för ens egen utveckling, och förhoppningsvis även för andra som känner likadant. 🙂 Jag själv har hoppat på olika utbildningar, varför har jag ofta frågat mig? Men nu med facit i handen så förstår jag sambanden bättre tack vare all skiftande kunskap. Så fungerar nog också skapande tror jag, den ena impulsen ger näring åt den andra. Hur bra som helst, så fortsätt på den inslagna vägen! 🙂

    Reply
  51. Anci

    Tack för dina vackra bilder !
    Tack också för det du skriver. Jag har mycket igenkänning när jag läser och jag blir glad när du får mig att förstå att man faktiskt inte behöver vara på ett visst sätt 🙂 Vi får vara som vi är.

    Kram
    Anci

    Reply
    • Anci

      Det här gäller som du säkert förstår inte bara det här inlägget utan de bilder och text du har viat tidigare ! Du inspirerar !!

      Kramar

      Reply
  52. Torbjörn C

    Jag söker mening före lycka i mitt liv. Min drivkraft är att jag vill bidra till att den här planeten blir en lite bättre plats att bo på. Jag vill göra en skillnad i människors liv (givetvis till det bättre). Detta kan låta högtravande och det är långt ifrån alltid som jag lever upp till mina önskningar men när jag väl gör det mår jag som bäst.

    Tack för att du ställer denna fråga! Tror att ju fler som funderar på denna fråga, ju bättre värld får vi.
    Ha det gott! /Torbjörn

    Reply
  53. Amanda

    Vad skönt att höra dina tankar om att göra flera saker samtidigt för det är precis så där jag känner. Jag går sista året på gymnasiet nu och jag har panik över vad jag ska göra efter för jag kan inte bestämma mig för en sak. Jag har tänkt mycket på varför jag inte fokuserar på en sak i min kreativitet utan jag fotograferar, filmar, sjunger, spelar olika instrument, rappar, skriver musik, ja allt möjligt helt enkelt och detta har gett mig ångest då jag känner att jag säkert skulle bli bättre om jag istället fokuserade på mindre saker men ditt inlägg fick mig att tänka om. Skulle jag verkligen kunna bli bättre på något om jag samtidigt slutade hålla på med saker jag älskar att göra?

    Tack för en otroligt fin blogg och vill bara säga att du berör mig något enormt. Och tack för att du hjälper mig att våga drömma i denna period av mitt liv, för det har jag otroligt svårt för att göra men varje gång jag klickar mig in här så vågar jag.

    Reply
  54. Soulmama

    Jag har också bloggat om det där att man är tusenkonstnär och vill göra så mycket olika. Jag har också nu upptäckt silversmidet utöver mitt målande, fotande och skrivande. Men det är okej, ett till uttryck för mina intryck.

    Och för mig är drivkraften också densamma. Jag vill beröra. För det första vill jag dock fånga ögonblick och känslor för min egen skull. Men i konstformatet, i uttrycket, finns det plats för andra att beröras också.

    http://soulmamaarts.blogspot.fi/2016/02/tusenkonstnarens-dilemma-cirklar-som.html

    Reply
  55. Fanny

    Du berör helt otroligt mycket Jonna!
    Jag är också precis så här. En mångsysslare som drivs av att beröra människor. Jag älskar att skriva, sjunga, dansa, fota…. Helt enkelt uttrycka mig i alla former det bara går. Just nu studerar jag genusvetenskap och det blir så spännande att se vad jag riktigt hittar på efter studierna.

    Otroligt vackert inlägg om dig och Johan, gjorde mig glad ändå in i hjärtat. Ta hand om varann! <3

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.