Nu äntligen sitter jag här med en kopp varm choklad bredvid mig och tänker tillbaks på den fantastiska resa jag fått vara med om. Eftersom jag fått uppleva så mycket under så kort och intensiv period så är det nästan svårt att försöka sortera minnena till olika dagar och vad som hände när osv. Men det känns ändå viktigt att försöka göra det så gott jag kan så länge jag minns alla de där små detaljerna som gör det roligt att läsa sedan i framtiden 🙂
Det var flera väldigt duktiga fotografer bland deltagarna, bland annat Joel Forsman från Finland som fotande en hel del, så jag kommer att lägga till några av hans bilder nu också. Och även från några andra deltagare och några av Fjällrävens bilder. Det är det som är så roligt att det finns så otroligt mycket bilder från resan eftersom nästan alla hade en kamera. Så det är roligt att samla ihop lite olika bilder. Dessutom hade jag lite problem med fotograferandet ett tag, men det kommer jag berätta mer om varför längre fram i texten 🙂
Här är en film som en av deltagarna vid namn Kamaran Ali gjorde. Helt fantastiskt vad han lyckades fånga många härliga stunder från resa. Titta gärna på den i Fullscreen och HD om möjligt 🙂
Dag 0 – Stockholm 8 april
Den stora dagen hade äntligen kommit och i alldeles för god tid satt jag på Örnsköldsviks flygplats och väntade på mitt plan som skulle gå till Arlanda, där jag skulle möta upp de andra deltagarna. Jag var nervös och hade knappt kunnat sova under natten. Medan jag satt där på en bänk och väntade ringde lokaltidningen Allehanda och gjorde en liten intervju som ni kan läsa här.
När jag väl satt på planet blev jag ännu mer nervös. Flygvärdinnan serverade lite fika. Jag tog en kopp kaffe och när hon frågade om jag ville ha en chokladboll eller en dammsugare till kaffet så ville jag ha en chokladboll, men jag tog en dammsugare?! Ett bevis på att hjärnan inte riktigt fungerade som den skulle 😀 Men det gjorde ingenting. Jag åt dammsugaren och drack upp kaffet och innan jag visste ordet om det så hade planet landat och jag stod inne på Arlanda och såg säkert aningen förvirrad ut. Jag ställde mig tillslut i mitten någonstans och väntade, och slutligen kom två andra deltagare för att hämta mig och visa mig vart samlingsplatsen var.
Någon timma senare befann vi oss i Sigtuna på ett slags hotell där vi även skulle spendera natten. Vi hälsade på varandra och fick god lunch och allt sådant där. Och jag fick även träffa mina lagkamrater! Vi var alla uppdelade i lag som vi skulle samarbeta i. Mina lagkamrater var Carl-Johan från Sverige, och Andrea och Andreas från Norge. Underbara människor som jag direkt kände att det skulle funka bra med! 😀
Och sedan var det dags för utbildning! Johan Skullman som var vår ledare höll i utbildningen. Han pratade om bland annat resan vi skulle göra, hur kroppen fungerade och inte fungerade i kyla, hur man skulle hålla sig varm osv.
Senare fick vi även våra kläder och lite annan utrustning som vi skulle ha till resan.
Det var en väldigt rolig stund som alla hade längtat efter, speciellt eftersom vi också skulle få behålla kläderna. Våra namn fanns på jackorna och det kändes så speciellt att se det! 😀
Vi kollade så alla storlekar passade bara och jag hade tur med alla mina kläder. Allt satt som en smäck! Senare på kvällen när man kom in på hotellrummet så provade jag alla grejerna igen. Det kändes helt fantastiskt att ha alla de där plaggen jag typ alltid drömt om. I alla fall sedan jag flyttade hit haha. Nu klarar jag en till vintern, garanterat 😉
Dag 1- Norge Tromsö 9 april
Bussen till Arlanda skulle gå tidigt på morgonen så vi var uppe i gryningen för att packa våra väskor med all vår nya utrustning och äta frukost. Ännu en natt då jag sovit dåligt. Jag var verkligen helt uppe i varv efter alla intryck och nya människor man lärt känna. Men någon timmas sömn räckte. Jag var pigg ändå och redo för att resa mot Norge.
Och alla var uppspelta, glada, spända och förväntansfulla. När vi var på plats på Arlanda fick alla problem med sina flygbiljetter så det vart lite stressigt där ett tag, men tillslut satt vi ändå på planet mot Oslo. Och där bytte vi till ett plan som skulle gå till Tromsö.
Vi åkte buss någon halvtimma tills vi kom till ett slags boende i Tromsö. Här skulle vi spendera ännu en natt innan det riktiga äventyret satte igång. Men den här dagen var minst lika viktig. Nu skulle vi få ännu mer utrustning, i form av tält, sovsäckar och en massa andra tillbehör. Vi var utomhus nästan hela dagen och Johan Skullman lärde oss hur man satte upp tältet, fick igång köket/brännaren och alla lag fick även träffa sin egen “slädhundsguide”, eller hundförare som skulle lära oss allt om hur släden fungerade och hur man kör hundspann. Denne skulle även åka först i ledet i varje lag för att leda vägen och hålla koll på laget så allt gick rätt till. Mycket som kan gå fel också, tro mig haha 😀 Vårt lag fick Anna Norman som slädhundsförare, och jag är så glad för det! Hon var jätteduktig och vi fick riktigt bra utbildning så att vi kände oss redo inför nästa dag då vi skulle få träffa våra hundar.
När mörkret hade lagt sig var vi fortfarande ute och höll på att tända upp våra “kök” för första gången. Vet inte exakt vad de kallas, men det var inte helt lätt att tända upp dom och få allt att fungera. Det var iskallt ute och jag var riktigt trött efter en lång dag så tålamodet var nog inte det bästa. Tillslut fick jag i alla fall lite hjälp av en annan deltagare som kunde det där och äntligen fick jag igång det. Det var ju väldigt viktigt att man lärde sig eftersom nästa dag var man ute i vildmarken och då var man tvungen att kunna för att man skulle kunna laga sin mat och koka snö till vatten.
Det blev ännu en väldigt sen kväll innan allt var klart. Innan läggdags packade vi våra väskor igen och nu med all ny utrustning som vi fått. Jag kände mig proppad med information och var lite nervös inför hur jag skulle lära mig allt tills nästa dag, då det började på riktigt. Jag var rädd för att jag inte skulle få igång köket osv. Det var så mycket på en gång och jag började inse att det var mycket mer överlevnad än vad jag hade kunnat tänka mig. Allt var helt nytt och det var så mycket olika moment som skulle memoreras och det gjorde mig lite nervös. Men jag förstod också att nog de flesta kände likadant. Kvällen slutade ändå väldigt bra med att alla sprang runt i sina rum och grejade med sakerna, packade väskor och pratade och skrattade.
Det blev sent innan vi kom i säng och denna natten kunde jag inte sova en endaste blund! Jag borde varit dödstrött efter så många nätter med nästan ingen sömn, men mitt hjärta bultade så hårt och allt bara snurrade runt i hjärnan. Jag var totalt uppspelt och kände mig inte det minsta trött. Framåt småtimmarna låg jag bara vaken och väntade på att nästa dag skulle börja. Jag såg fram emot den så mycket, för det var ju då allt skulle börja på riktigt och vi äntligen skulle få träffa våra hundar och påbörja Fjällräven Polar 2013!
Här kommer en egen liten videosnutt som jag filmade under den första och andra dagen. Sedan lade min filmkamera av på grund av kylan haha. Det kändes förjävligt just då men jag fick i alla fall filmat lite grann! 😀
Dag 2 – Starten!
När klockan äntligen ringde hade jag fortfarande inte somnat. Jag var överlycklig att det äntligen var morgon. Vi åt frukost och begav oss iväg med bussen tidigt för att åka till Signaldalen uppe i bergen där vi skulle träffa hundarna och packa våran släde och sedan fara iväg! 😀
Det var ganska kaotiskt när vi kom fram. 218 hundar sammanlagt! Som skällde och ylade och inte ville något annat än bara springa iväg. Men jag vande mig ganska fort. Vi åkte i våra lag, ganska direkt efter varandra. Några lag åkte innan det var vår tur. Anna, våran hundledare sa till mig att jag skulle stå med båda fötterna på bromsen i början, annars skulle de dra iväg med mig alldeles för fort. Och hon hade verkligen helt rätt. När repet knöts loss så stod jag med all kraft på bromsen och hundarna lyckades nästan dra mig ändå. De var otroligt starka! Men med Annas ord i huvudet lyckades jag få en bra och lugn start. Jag körde igenom startflaggorna och kände hur adrenalinet pumpades i kroppen. Nu var vi påväg!
Den första delen var otroligt tung! Det var uppför hela tiden och slingriga skogsvägar. Jag fick hjälpa hundarna med att putta på släden och ibland springa bredvid i uppförsbackarna. Tillslut kom vi till en riktigt brant backe och jag trodde nästan jag skulle svimma av utmattning. När vi kom upp för den stannade vi en stund och jag drack en hel flaska med vatten och jag lutade mig mot släden för att andas ut. Då undrade jag hur jag skulle orka mer uppförsbackar, men som tur var så blev det bättre efter det. Då var det mer planare uppförsbackar. Det var häftigt att se hur landskapet förändrades så fort. Från skog till plötsligt bara vita fjäll och berg.
Efter några timmar stannade vi vid en “checkpoint” och fick äta soppa och bröd. Om jag inte fattade fel så var det en kvinna som bodde i en stuga där under någon månad och det var hon som serverade maten åt oss. Så det var bara första dagen som vi skulle få serverad lunch såhär, så det var väldigt uppskattat. Jag var riktigt hungrig och även lite kall, så det var så gott med varm soppa och bröd. Vi alla satt ner en stund och pratade om hur häftigt och roligt det hade varit hittills. Sedan behövde några av oss tjejer kissa och då kom vi till ett problem som jag länge hade undrat över. Hur “går man på toa” här? När det bara är vitt överallt, och folk åt vartenda håll. Inte ett endaste träd att gå bakom. För killarna var det inget problem. Men för oss tjejer?
Vi stod en stund och pratade och undrade hur vi skulle göra. Tillslut bestämde vi oss för att hjälpa varandra. Vi fick bort en bit och sedan ställde vi oss bredvid varandra och bildade en “vägg” så att var och en kunde kissa bakom “väggen” 😀 Snacka om girlpower!
Det var på något sätt en härlig känsla att alla var i samma situation så att man var tvungen att samarbeta. Det gjorde att man väldigt fort lärde känna varandra på ett djupare sätt.
Efter pausen fortsatte vi igen. Hundarna var väldigt starka efter pausen och precis när vi skulle dra iväg igen föll jag med släden tre gånger i rad. Det var djupsnö så bromsarna tog inte, och hundarna bara sprang allt vad dom kunde. Men jag skötte det bra ändå. Jag höll kvar i släden och reste mig upp igen. Man får ju absolut inte släppa greppet om släden, för då springer hundarna iväg. Det var den första regeln vi fick lära oss. “Dont let go of the sledge“. Den meningen har återupprepats i mitt huvud många gånger under dagarna när det varit svårare terräng.
Vi var ute i många timmar efter lunchen. Vi åkte högre och högre upp hela tiden och efter några timmar minns jag att jag fick en speciell känsla. Det kändes både fascinerande, vackert och skrämmande på samma gång. När jag tittade mig runt omkring insåg jag verkligen vad högt uppe på jordklotet vi befann oss. Vi var omgivna av den arktiska tundran. Vi var som på världens ände. Här fanns ingenting. Bara snö och kyla.
Efter några timmar började det blåsa, och jag började frysa. Vi stannade och tog på oss våra stora Polar Parkas. Det är en stor, varm jacka som man tar på sig över den andra jackan. Den är nästan som ett tält. Och den håller värmen väldigt bra.
Det började blåsa mer och mer, och tillslut började snön fara sådär vackert över marken.
Det är nästan lite svårt att minnas de här timmarna när vi var ute. Det kändes som väldigt länge, och jag var helt slut och matt i kroppen. Solen började gå ner och det började blåsa mer och mer. Jag trodde nästan aldrig att vi skulle komma fram. Och mot slutet var det ganska långa och sega uppförsbackar som verkligen tog den sista energin ur mig. Det var väldigt tungt och jag var alldeles skakig och matt.
Men plötsligt tror jag mig se två flaggor långt, långt där borta i den yrande snön. Ja…CHECKPOINT! Jag kan inte beskriva den känslan som jag kände just då. En tår rann innanför mina skidglasögon och jag kände sådan lättnad att vi äntligen nått fram till stället där vi skulle campa över natten…Rostujaure!
Det var som sagt en otrolig lättnad att vara framme. Men det var en rejäl storm som hade blåst in. Sällan har jag känt mig så slut som jag gjorde just då. Jag gick av släden och kände hur matt jag var i hela kroppen. Jag var så hungrig att jag darrade. Men jag visste också att det kommer dröja innan det blir dags att äta. För en annan viktig regel är att hundarna alltid ska komma först. Och det är en hel del moment med hundarna innan det är klart. De ska sättas upp linor där hundarna sedan ska sättas fast under natten. Sedan ska man fixa mat till dom. Och allt det här var nytt för oss så det tog ett tag innan man kom in i vad som skulle göras.
Maten till hundarna bestod av stora frysta korvar med kött och annat. De här korvarna skulle man hugga i bittar med en yxa, och sedan koka vatten och göra som en gryta av allting. Och då skulle man först hämta vatten och ja, en massa andra förberedelser.
Sedan var det tags att sätta upp tälten. Vi hade ett tält per två personer. Så jag delade tält med den andre svensken Carl- Johan och Andrea och Andreas från Norge delade tält. Vi satte upp tälten bredvid varandra så vi hade som ett litet “camp”. Det var inte helt lätt att minnas exakt hur tältet skulle sättas upp. Jag var helt slut i huvudet men som tur var hade Carl-Johan lite bättre koll.
När tältet var uppsatt så var det dags att koka snö till vatten så att vi kunde få mat. Konstigt nog så lyckades jag få eld i köket redan på första försöket! Vilken kick jag fick då. Det kändes så himla bra! Maten var i fyrkantiga förpackningar. Man fick en var till varje måltid, och i den här förpackningen låg det proteinbarer, choklad, energidryck och massa andra saker, och även själva huvudrätten då, som var torrt förpackad i en vakuumpåse som man sedan öppnade och hällde vatten i.
Klockan var nog 23.00 innan jag äntligen fick i mig mat. Då var jag så fruktansvärt hungrig. Jag tyckte maten smakade jättebra då, och jag bara vräkte i mig allt.
Sedan var det bara att plocka upp allt och städa och strax efter det kröp vi in i tältet. Alla var helt slut efter denna dagen. Jag han knappt träffa några andra än de i min grupp.
Det var otroligt skönt att krypa ner i sovsäcken. Men det blåste väldigt mycket så det lät lite läskigt där inifrån tältet. Jag vaknade flera gånger under natten och trodde att tältet skulle blåsa iväg. En gång under natten började även alla 218 hundar att yla samtidigt. Eftersom jag var helt snurrig så vaknade jag och blev livrädd. Jag sa till Carl-Johan att det måste vara något hemskt som hänt eftersom alla hundarna ylade. Och flera gånger under natten höll jag på att irra runt och fick för mig massa konstiga saker. Tur att Carl-Johan inte vaknade av min nattliga aktivitet. När jag vaknade på morgonen visste jag inte vad jag hade drömt och vad som var verklighet, så jag var tvungen att fråga Carl-Johan om det var sant att en av våra ledare sagt åt oss under natten att vi måste packa ryggsäcken innan vi fick gå ut ur tältet. (?!)
Dag 3- 11 April
Jag vaknade redan vid 4 tiden på morgonen och väckte Carl-Johan för jag trodde att vi hade försovit oss. Men vi behövde inte gå upp förrän klockan 6 och det kändes så otroligt skönt när jag fick sova en stund till.
Morgonen gick bra vad jag kan minnas. Vi bestämde kvällen innan vad vi skulle göra för olika sysslor. Jag och Andrea skulle hjälpa Anna med att mata hundarna och lite sådant där, medan killarna skulle fixa igång köken och koka snö så vi kunde äta frukost och även få varmt vatten i våra termosar som vi kunde ha till lunchen senare.
Det var gott med frukost och jag kände mig ändå ovanligt pigg trots ännu en natt med dålig sömn. Men det tog lång tid innan allt var klart. Det var verkligen mycket rutiner att följa hela tiden, både på morgon och kväll. Och som sagt ska hundarna alltid komma först så frukosten och sig själv får man snabbt klämma in där någonstans emellan.
Men sedan var det äntligen dags att fara iväg med hundarna. Och ganska snabbt kändes det som om det var på väg att bli lättrare. Mer nedförsbacke. Och Anna hade berättat att vi mot slutet av dagen skulle börja åka ner mer mot skogen igen. Våran ena ledare Anders Cederlund sa åt oss att passa på att njuta av det här arktiska landskapet nu, för senare kommer det se annorlunda ut. Och jag tyckte det var häftigt hur snabbt landskapet ändrades beroende på hur högt upp man var. Så fort man åkte neråt igen så började några stackars krokiga träd att synas.
Tiden gick ganska fort på förmiddagen där och plötsligt var det tid att stanna och äta lite lunch. Jag hade varmvatten i min termos som jag hällde i påsen med mat. Men jag han inte mer än ta några tuggor innan jag plötsligt kände mig väldigt illamående. Jag visste att det var väldigt viktigt att äta så trots att jag kände mig illamående försökte jag truga i mig några tuggor till, men sedan satte det bara stopp. Jag var nära på att spy så jag fick helt enkelt stänga igen påsen med mat. Istället drack jag en energidryck och tog några tuggor av chokladen.
Resten av dagen på släden gick ändå bra. Mot slutet åkte vi in i en skog som var jätterolig att åka i, och det tyckte alla de andra också. Det var krokiga och guppiga vägar och det gick neråt så hundarna sprang fort. Kan inte beskriva riktigt, men det var en otroligt härlig känsla att åka där efter så många timmar på sega raksträckor eller tunga uppförsbackar. Jag fick en frihetskänsla och det var så roligt!
Jag vart alldeles chockad när jag tillslut såg flaggorna längre fram, där vi skulle stanna över natten. Tiden hade gått så fort idag, och det kändes så mycket lättare än dagen innan. Och vädret hade varit helt underbart hela dagen. Soligt och vackert och vindstilla. En fantastisk dag helt enkelt.
Sedan var det dags för de vanliga rutinerna med hundarna och tält och snö-kokning. Under hela kvällen frös jag jättemycket och jag mådde fortfarande illa. Jag försökte få i mig mat men jag var så nära på att spy så fort jag kände lukten. Jag förstår fortfarande inte riktigt varför det blev sådär. Jag är verkligen inte kräsen när det gäller mat och jag tyckte maten var helt okej. Men det var som att kroppen bara sa ifrån.
Istället fick jag äta allt jag kunde av det andra som låg i förpackningarna, mackor, choklad…ja en hel del choklad blev det. Och energidrycker.
Men jag kände att jag ändå fått i mig för lite för jag frös något så fruktansvärt. Allt blev jättejobbigt att göra eftersom kroppen var så kall. Jag försökte på alla sätt att bli varm men så fort jag satte mig ner eller stod still så började jag frysa.
Efter att Johan Skullman lärt oss om hur man gör för att sova under bar himmel gjorde hundförarna upp en eld och stekte renkött över elden som de sedan lade på mackor och gav oss. Jag blev jätteglad och tänkte att nu äntligen kanske jag kan få i mig något. Men så fort jag tog en tugga kände jag hur jag var på väg att spy. Så jag gav bort min macka till Geroge Soare som tyckte dom var jättegoda! 🙂
Jag var i alla fall glad över den mysiga stunden som vi fick allihopa där vi elden.
Jag blev lite varmare och mådde lite bättre senare vid midnatt. Då var vi några som samlades utanför vårt camp och vi pratade och hade en riktigt mysig stund. Och ännu lite senare så blev det lite norrsken. Det var många som aldrig hade sett det förut så det var roligt! 😀
Natten dock, blev nog en av de värsta nätterna någonsin. Jag frös så otroligt mycket att jag ibland vaknade och hade panik för att jag trodde att jag skulle frysa ihjäl eller något. Jag darrade så okontrollerat och försökte röra mig så mycket jag kunde i sovsäcken. Jag gnuggade mina händer mot benen för att försöka få upp blodcirkulationen. Men ingenting fungerade. Jag somnade av och till. Nästa gång jag vaknade så hade jag råkat åka ner i sovsäcken, så jag hittade inte ut. Och eftersom jag redan var lite panikslagen av kylan och inte riktigt var helt mig själv så fick jag ännu mer panik. Jag trodde jag skulle kvävas i sovsäcken och det tog några sekunder innan jag fattade vart jag var och tills jag lyckades hitta hålet och ta mig ur.
Men tillslut somnade jag ändå och jag och Carl-Johan sov så hårt att vi till och med försov oss en stund på morgonen. Det behövdes nog också kan jag tänka mig 😉
Dag 4- 12 april
Just stunden på morgonen där var nog värst. Jag hade frusit hela natten och mådde riktigt, riktigt dåligt. En stund där innan jag kommit igång så minns jag att jag grät någon tår för mig själv haha. Jag skrattar åt det nu men just då så mådde jag verkligen inte bra. Jag var besviken på mig själv för att jag inte kunde få i mig någon mat och för att jag frös så mycket. Jag som trodde kylan skulle vara mitt minsta problem.
MEN, sedan när jag kom igång och matade hundarna och blev varm igen så mådde jag plötsligt mycket bättre! 😀
När vi äntligen var klara med allt och jag stod på släden igen och fick susa iväg med hundarna så kände jag sådan glädje. Det var verkligen det jag varje morgon längtade efter som mest, att få åka iväg med hundarna igen. För då plötsligt mådde man så bra, och det var sällan jag frös när jag stod på släden.
Och den här dagen blev ännu lättare än den innan. Nu var det nästan bara skog och rolig terräng så det gick väldigt fort! I slutet så var det en riktigt läskig, lång backe, och jag gjorde världens vurpa. Men jag höll kvar i släden hela tiden och släpades en bit innan jag lyckades ta mig upp och bromsa. De fick allt på film som tur var, så jag gissar att det kommer med på den riktiga filmen senare. En bild har jag att visa er nu i alla fall! 🙂
Vi stannade inte ens och åt lunch den dagen eftersom vi var framme vid nästa camp ganska tidigt på eftermiddagen, runt 15 tiden något. Det kändes återigen helt fantastiskt att komma fram, speciellt eftersom det var ett underbart ställe. Nu märktes det verkligen att vi kommit längre ner och in mot inlandet. Det var tallskog och det började kännas mer som den natur jag är van vid. Jag mår verkligen bra av att vara nära skogen. Det har jag märkt.
Vi blev klara med allt i ganska god tid. Vi gav hundarna mat och ja, allt det där som skall göras. Johan Skullman hade ännu en liten utbildning med oss inför natten då vi ska sova utan tält. Han visade oss hur man skulle gräva ett litet vindskydd i snön och hur man gjorde upp eld osv. Väldigt lärorikt.
När jag sedan satt och kokade snö till vatten så kände jag mig plötsligt så otroligt mycket bättre igen. Illamåendet hade gått ner och jag frös inte längre. Här nere var det en annan luft och det var väldigt milt ute. Jag kokade mig en kopp varm choklad och jag bara satt där och njöt. Det var så mysigt. Nog en av de bästa stunder på hela resan. Då äntligen…kunde jag ta fram kameran. Innan så mådde jag så dåligt och frös så mycket att jag inte ens kunde komma på tanken att ta fram kameran för att knäppa kort.
Men nu äntligen! 🙂
Den här dagen var utan tvekan den bästa av dem alla. Jag frös inte och jag kunde verkligen njuta av allt på ett annat sätt. Vi hade mycket tid till allt och vi kunde umgås massor med de andra. Vi hade till och med tid att göra en rolig grej som vi hade pratat om innan. En Fjällräven Polar Harlem Shake! 😀
Senare på kvällen så hade de ordnat en stor brasa inne i skogen där vi alla skulle samlas. Och åååhh…det var mysigt! Jag hade verkligen hoppats på att vi skulle ha en sådan där kväll, när alla satt runt en brasa. Vi fick goda chokladkakor och varm lingonsaft. Jag satt kvar där länge. Kanske lite för länge. Resten av min grupp hade redan gått och lagt sig när jag kom tillbaks. Men det gjorde inget, det var en väldigt mysig stund.
Och natten var helt fantastisk. Jag kröp ner i sovsäcken under bar himmel bredvid mina lagkamrater. Jag låg och tittade på stjärnorna genom gluggen i sovsäcken. Det var så fint. Jag minns hur jag nästan blev rörd av att det var en sådan fin stund. Och det sista jag såg innan jag somnade var ett stjärnfall. Jag kände mig så lycklig.
Dag 5- Sista dagen
När jag vaknade på morgonen var jag varm. Det var första natten jag hade hållit mig varm, och jag sov utan tält. Mycket märkligt. Jag som trodde jag skulle frysa ännu mer utan tält.
Det hade snöat på morgonen så sovsäcken var täckt av vit snö. Det kändes lite charmigt. Jag var bara så lycklig över att känna mig varm. Allt blev så mycket lättare då.
Det här var en dag med mycket blandade känslor. Jag både längtade efter att komma i mål, samtidigt som jag önskade att jag kunde få stanna kvar i den här stunden. Nu hade jag ju äntligen lärt mig alla rutiner med hundarna, med maten, med tälten och allt sådant där. Så jag hade gärna varit kvar.
Men det var en riktigt rolig sista slädtur med hundarna. Och när vi sedan kom i mål så var jag tvungen att hålla tårarna tillbaks. Det var så mycket känslor på samma gång. Både glädje och sorg. Jag ville inte skiljas från hundarna och från alla de underbara människor som jag lärt känna. Och samtidigt så kändes det skönt att få komma tillbaks till mer bekvämligheter.
Efter att vi hade gått i mål fick vi en jättegod lunch uppe i ett stort tält. Sedan var det dags för det som vi alla längtat efter länge. Basta! 😀
Det var så otroligt skönt att få känna riktigt värme igen. Och vi tvättade av oss och det var helt obeskrivligt. Sedan, tro det eller ej, så badade jag i ett hål i isen! Eller doppade mig rättare sagt. Det tog verkligen emot att göra det, speciellt eftersom man frusit så mycket, men jag ville inte gå hem utan att göra det. Det fick bli min sista utmaning 🙂
På kvällen sedan fick vi god middag och massa annat trevligt. Och senare efter det hade vi världens roligaste fest. Jag tror aldrig jag dansat så mycket som då. Det var helt ärligt den bästa festen jag någonsin varit på. Och det är inte så konstigt när man är omgiven av så härliga människor. Vi alla kände nog väldigt mycket glädje över att vi klarat av det 🙂
Trots att jag skrivit hur mycket som helst om de här dagarna nu, så känns det inte ens som jag kunnat beskriva hälften av det jag varit med om. Det här är ju bara lite basic information om det som hänt och hur dagarna sett ut. Men det är egentligen också så mycket mer som hänt, inuti. Det har varit något väldigt unikt som jag inte riktigt kan beskriva i ord. Och det är något jag kommer ta med mig resten av livet.
Därför är jag så otroligt tacksam för den här resan!
Jag hoppas i alla fall att ni fått en liten bättre bild av hur det varit, från mitt perspektiv. Trots att det har varit stundtals väldigt kämpigt så är jag väldigt glad för det, eftersom jag nu kan känna mig stolt över att jag faktiskt gjorde det. Jag klarade det och nu har jag växt av den upplevelsen.
Tack igen alla som röstade på mig och gjorde den här resan möjlig! <3 Jag är evigt tacksam för det! <3
Men oj vilket otroligt äventyr du fått vara med om. Det låter som om du haft det så kul o ni verkar ju haft det tur med vädret.
Själv tycker jag att resan lät som ett straff 😉 tur att vi människor är olika. Tack för intressant läsning, jag skulle nog velat haft åtminstone en halv miljon eller två för att göra nåt sånt där, haha
Jag håller med dig!
Intressant att läsa Din upplevelse av “Äventyret” som den här resan här varit. Som sagt den kommer du bära med dig för alltid.
Hej Jonna!Vilken fantastisk upplevelse Du varit med om och samtidigt delgivit oss bloggläsare.Vi får prata mer sedan,kram Pa.
Härlig berättelse Jonna! Nu får du börja fjällvandra och bo i tält – en minst lika skön upplevelse. Jag lovar! Kram <3
Hej!
Jag är så himla imponerad av dig, och vad roligt att du fick göra resan! Skrattade gott åt många av dina ord i det här inlägget kan jag säga….
Det med illamåendet låter ju inte kul! Det låter faktiskt som att du fått ett litet förstadium till höjdsjukan, glad att det inte blev värre! Sådant kan vara läskigt.
” Tidiga symptom som börjar uppträda över 2500 meters höjd inkluderar bl.a. aptitlöshet, illamående och huvudvärk. ”
(http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6jdsjuka)
Tur att allt gick bra, och hoppas du får möjlighet att göra en liknande resa igen i ditt liv!
Kramar
Jag hoppas att du hade en trevlig och härlig resa och upplevelse där ute i den härliga naturen och med hundarna ! O ! vilka härliga naturbilder du har tagit. Detta som du har varit med om kommer du aldrig att få uppleva igen.
Kram
Vad underbart. Vilket härligt äventyr du varit med om.
Tack för intressant läsning om ditt äventyr Jonna!!
Det har varit jätte kul att följa dig i din resa 🙂
Det finns en sak jag ändå undrar över. Förr eller senare måste väl folk ha velat gå på toaletten? Inte bara kissa menar jag. Hur funkade det ute i vildmarken, utan träd att sitta bakom? Eller höll ni er tills ni kom hem? Jag vet, himla knäpp fråga, men man är ju så van vid bekvämligheter och jag som inte trivs utan dem har svårt att förstå hur man klarar sig utan dem då 😛
Tack för allt du delar med dig av!! En helt magisk resa, får gåshud bara av att läsa din text och titta på filmerna, helt fantastiskt, kombinationen av enorm kontrast till vardagslivet (lägenhet i centrala Malmö) och samtidigt ett förkroppsligande av innersta längtan (äventyret, utmaningar, naturen, underbara djur och människor) känns så livsbejakande, precis samma sprittande känsla som i ett Ronja Rövardotterskt vårskrik. Får iofs gåshud och fjärilar i magen av det mesta på din blogg, du inspirerar till att våga följa drömmar, att det är värt det trots allt slit och många gånger kanske just på grund av eller tack vare allt slit. Tack för inspirationen Jonna!
Tack för din fina berättelse! Men oj vad kämpigt det låter med kylan! Det kanske hade
varit bättre att flytta fram äventyret någon månad?
Hej Jonna!
Det var självklart att jag skulle rösta på dig det var du värd.
Nu ska jag med spänning läsa vidare och se vad du har varit med om.
Välkommen hem!
Åh vad roligt att läsa om ditt äventyr!
Hej och tack för den lilla redogörelsen.
Låter otroligt häftigt och jag hoppas att du trots elände med mat och kyla kunde ta till dig alla vyer. Hur högt upp var ni undrar jag? Har du frågat de som var ledare och vana, om varför din kropp reagerade som den gjorde. Kan ju vara bra att veta om du skulle ge dig ut någon fler gång, så du kan förbereda dig för detta.
Det där med kameran och kyla är ju kända problem. Batteriet är bra att bära under kläderna då man inte använder kameran. Då håller det batteritid längre. Men så erfaren fotograf som du är så känner du säkert till detta 😉
Tack för alla fina bilder och berättelsen om din resa. Snart längtar du ut igen 😀
Nu till frukosten har jag läst din berättelse och är helt upprymd över alla känslor du delar med dig av. Kände tydligt yrseln i kroppen efter flera nätter utan stabil sömn och dagar utan att kunna äta ordentligt uppblandat med aningen osäkerhet inför det okända och ovana – och så där utöver hela stora glädjen som rusar i kroppen!
Åh, vad livet är stort!!!
Tack för din intressanta berättelse. Men för mig låter äventyret, som en mardröm! Att vara
nästan helt sömnlös, hungrig och inte kunna äta ordentligt, frysa så starkt, som du har
gjort! Det fanns ju självklart några roliga stunder också och du har fått uppleva mycket.
Vilket häftigt äventyr! Tack för att du delar med dig 🙂
Det var trevlig läsning! En spontan tanke kring ditt illamående är att din kropp reagerade på kombinationen av sömnbrist och den rejält fysiska ansträngningen redan under första dagen. Man klarar mycket men det finns gränser, även för Jonna! 😉
Jag står fortfarande fast vid att jag också hade velat vara med på äventyret. Nu fick jag i alla fall veta lite mer om hur det var och det gjorde att jag än mer vill göra något liknande. Det går ju att resa norrut och åka hundspann även utan att delta i ett Fjällräven-arrangemang. Tål att tänka på. Hänger du med i så fall Jonna?
Tack för din berättelse!
Kram!
Magnus: Man behöver inte åka längre än till Backsjön i Sollefteå kn (inte många mil från Grundtjärn) för att åka hundspann i vildmarksnatur. 🙂
“Farm Backsjön” heter entreprenörerna och de är fantastiskt duktiga! http://www.backsjonsupport.se/Hundsladeturer.aspx
Åh vad kul det var att läsa om hur du haft det! Är så otroligt avundsjuk samtidigt som jag beundrar dig så otroligt mycket för att du klarade det så bra! Så kul att få sån bra kontakt med så många nya människor! Jag hoppas att det dyker upp någon mer historia kring vad ni gjort och vad som hänt under de här dagarna. 🙂 Kram!
Tack för en lång och intressant berättelse! Men det var med blandade känslor jag läste den, vi är ju alla olika. Det var fint med alla naturbilder från dom norska fjällen, men
vilka strapatser med sömnlöshet, kyla, hunger och illamående. Men du får perspektiv
på livet!
Wow vilket häftigt Äventyr det måste varit?:) Jag vill också..
Snacka om ett äventyr i dubbel bemärkelse. 🙂
Trots ditt illamående tror jag att på sikt kommer du bara att komma ihåg allt som positivt och lite dråpligt.
Jag skulle gått och väl tänka mig att göra samma trip. 🙂
shit.. det där lät bara helt fantastiskt (om man räknar bort illamåendet)
och jag måste erkänna att jag är otroligt avundsjuk på dig för att du fick uppleva det, men otroligt glad också eftersom jag vet att du är en person som uppskattar just sådant här.
underbara bilder.
speciellt den på dina hundar och din nya profilbild på fb.
ser fram emot att säsongen ska börja för mina eskapader, även om dom kommer vara betydligt varmare än dina, och närmare till bekvämligheter.
välkommen hem
Enormt spännande läsning- Men vilken otäck känsla med illamående och frysande.
Hu var det flera som kände så? Tog ingen av ledarna hand om dig då? Var de inte oroliga? Eller fick de inget veta?
Vilken underbar läsning om äventyret ni gjorde 🙂
Du har underbar humor i din texter.
Stundtals var det som ett brev från kolonin till mamma o pappa eller eller repgubben till frugan 😉
Mysigt o ligga o fantisera om Livsfarliga pingviner o muterade isbjörnar och en o annan zombie ripa i tältet men frysa är ju inget vidare.
Kunde inte din lagkamrat krupit närmare för värmen skull.
Och festen vill vi veta mera om!
What happens in Las Vegas stays in Vegas 😉
Ska bli kul att se mera från resan när filmerna är klara!?
Vad blir ditt nästa äventyr 🙂
Åh men du..du ger mej tårar när jag läser..för du är så tapper å så fin på så många sätt 🙂
Å jag känner vilken härlig stämning ni måste ha haft 🙂
Du berättar så äkta och sant! Vilken tösabit du är!
Kramar i massor till dig från mig som oxå gjort slädtur i Luleå 🙂
ahhh i love you so much <3 glad that it was a huge learning experience.. wish i could have kept you warm when you were freezing 🙂 but i guess the struggles were all part of the zen with the whole experience..
Vilket fantastiskt äventyr du har varit med om. Tack för att du delar med dig 🙂
Tack för en underbar “dagbok” från ditt äventyr. Underbart att du kunde njuta av den på slutet och minnas så mycket även de jobbiga dagarna. Kram och lycka till!
“När jag vaknade på morgonen visste jag inte vad jag hade drömt och vad som var verklighet, så jag var tvungen att fråga Carl-Johan om det var sant att en av våra ledare sagt åt oss under natten att vi måste packa ryggsäcken innan vi fick gå ut ur tältet.” HAHAHA! xD
Vilken resa du varit med om! Jag förstår hur jobbigt det var när du både frös, var trött och mådde illa. Men du klarade det! Och du fick vara med om mycket fantastiskt! 😀
/Stolt bloggläsare! 😉
Hej Jonna!
Tack för allt Du har berättat för oss. Helt fantastiskt att Du tar Dig tid för oss. Vilken härlig resa Du gjort!Än en gång ett stort tack till Dig Jonna. Vad gjorde Nanook tro när Du satt och skrev allt detta och la in bilder?
Kram Anki
Som Aska skrev så berättar du, som alltid, äkta och medryckande; ett sant nöje att läsa detta långa blogginlägg om ditt äventyr med både strapatser och glädjeämnen. Jag måste riktigt skratta högt när du var vilse i sovsäcken, kanske inte så roligt just då men så här i efterhand kanske du drar på munnen?
Själv provade jag också på att åka hundspann för en månad sedan men fick efteråt inflammation i axel och skulderblad, troligen för att kall luft läckte in kring halsen. Därför är det nog viktigt att vara rätt klädd och ha rätt utrustning för sådana färder, något som ni inte saknade tack vare Fjällräven.
Tack för din berättelse! Vilket äventyr du varit med om!! Skulle tro att du även har fått nya vänner för livet!
Vilken upplevelse det måste varit.
Kan du beskriva några absoluta höjdpunkter?
Vad var jobbigast?
Vill du göra om resan?
Hälsningar
Linus
Nu smälter det och väntat ruttet 🙂
Tråmbar hål mellan hellgrån å jöusson :O
Tack för din story! Du har verkligen fått vara med om något fantastiskt!
Skitkul att läsa om din resa! Bra jobbat 🙂
Tänkte bara komma med ett förslag- varför inte ha en liten frågestund där vi läsare kan ställa lite frågor om resan. Finns säkert många som undrar saker och så får du även till ett extra inlägg, alltid gött om inspirationen tryter nån dag.
Ha det fint
Verkligen intressant att läsa! Vad jobbigt att du mådde så illa :/
Älskar eran Harlem shake!
Men vet ni vad polar eller inte nu seglar vi snart söderut:)
Er harlem shake var det roligaste jag sett idag! Snubben som dunkar hela huvudet i snön med en gul tröja eller vad det är han över huvudet, det var hysteriskt roligt! xD Lät för övrigt som att du hade the biggest trip of your life där uppe! Roligt 🙂
Så kul att läsa om ditt äventyr! Jag är glad att min lilla röst för dig hjälpte dig att få den här upplevelsen. 🙂
Vilken upplevelse! Starkt av dig att kämpa på trots att du mådde dåligt ett tag (men det är klart, vad var alternativet… 🙂 Skönt att det blev bättre på slutet i alla fall. Det var säkert kombinationen av för lite sömn/hård fysisk aktivitet/kyla som var orsaken.
Äntligen fick jag veta hur man “går på toa” ute på ett snöfält! Och era “ninja suites” hade ju praktiska öppningar!
Du kommer säkert att leva på detta länge, ibland växer upplevelsen ännu mer när tiden går. Och så man uppskattar en varm säng, en riktig toa m.m. efter en sådan resa.
Tack för att du berättar!
Tack för din fin berättelse om resan.Det var helt fantastiskt att läsa om ditt äventyr i vildmarken.Synd att du mådde illa ett tag men det var nog allt nytt som kom på en gång.Kyla , annan mat, höjdskillnader och alla nya intryck.Tack än en gång och ha det bra där uppe i djupa Ångermanland.
Vilken lång, fin och stundtals spännande berättelse du lagt ut. Jätteroligt att läsa. Tyckte lite synd om dig när du mådde dåligt, men att sova är viktigt. Kanske var det en kombination av för lite sömn, mat och ansträngning, och är man är trött fryser man, så är det ju. Sovsäckar kan verkligen vara ångestskapande. Huvaligen. TACK för att du lägger ut så fina bilder. Nu kan vi andra njuta.
Du är stark Jonna! Härlig resa du varit med om. Du har alldeles rätt i att det är viktigt att dokumentera allt medans du har det färskt i huvet. Nog skulle man kunna göra en sån resa fast då på snöskoter 🙂 Klart det roligaste man kan göra på snö 🙂 Det där med att må bra av skogen har jag upplevt många gånger. Klarar mig nog inte utan skog i min närhet.
Nu förstår man den glädje du visar när du vaknar och är alldeles varm i hela kroppen efter natten utan tält 🙂
Helt fantastiskt att läsa om din resa! Förutom att du mådde dåligt. Gud vad det inspirerar mig till att följa min dröm. Flytta upp i landet, skaffa egna hundar och bli hundspannsförare. Jag hade också villat vara mer på en sådan här storslagen resa! Jag älskar allt vad natur, djur och äventyr heter. Många kan lätt sakna alla bekvämligheter med toalett osv, men jag ska säga att de gånger jag varit ute på fjället! De är de gånger i livet jag mått som allra bäst. Och om de är vad som krävs för att uppnå den fantastiska känsla jag har inom mig då, ja då går jag på toa mer än gärna på kalfjället!
Det här är nog det bästa inlägget jag någonsin har läst! Du är så otroligt bra på att skriva fina texter och beskriva sådana här stunder och alla bilder är såå vackra. Älskar din blogg. Kram Jonna, från Finland!
Hej Jonna Vilken fantastisk dagbok du skrivit. Det var så intressant! Tråkigt att du blev illamående. Du gjorde det bra att klara av det hela. Jag kände igen från förr i tiden på fjällvandringar, hur glad jag var att komma fram till de olika stugor som var mål för dagsvandringen, och sedan slå upp tältet nära stugan och njuta av fjällen. Men det var på sommaren och enklare. Du njöt av landskapet. Ja, man känner sig verkligen liten i den storslagen naturen. Nu har du ett fint minne för livet
Wow det låter verkligen som en otrolig upplevelse, jag är riktigt glad att jag röstade på dig och gav dig chansen att åka dit! Trist att du skulle må dålig så stor del av tiden dock, men det är ju en upplevelse det med – du klarar allt! 🙂
Hoppas du kan bevara dessa känslor och leva vidare med minnet av resan! 😀
Åh vad det lät häftigt ,ett minne för livet 🙂
Huvaligen vilken resa! Kände nästan sömnbristen, kylan och illamåendet själv när jag läste… Så bra att det slutade lyckligt i alla fall, kände sådan lättnad när det kom lite kakor och lingondricka vid elden, och att få sova varm under stjärnhimlen och susa fram i allt det vita… Genom din text känns det nästan som om man var med! Tack!^^
Fantastiskt Äventyr! Väl bekomme!
Pingback: Onsdag | Jonna Jinton
Fantastiskt kul att läsa om er resa! Älskar själv denna natur. Skogen kan vara lite mindre läskig än fjällen och tundran.
-Y-
Pingback: Höstmagi | Jonna Jinton
Pingback: Det stora äventyret | Jonna Jinton
Pingback: Återträffen | Jonna Jinton