I skogens trygga famn

Idag tog jag med mig kameran och Nanook och en påse med min finklänning i. Jag stannade till vid en grusväg och gick rakt in i skogen därifrån. En skog jag aldrig tidigare varit i. Jag följde en älgs stora fotspår i snön så att jag slapp pulsa och få snö i mina stövlar. Nanook var överlycklig och sprang omkring som vinden mellan träden och säkrade platserna innan jag nådde fram. Jag gick över frusna bäckar och sjöng så högt att skogens alla björnar nog vaknade ur sin vinterdvala.

Att möta gamla granar i skogen är som att möta människor. Varje träd har sin alldeles egen historia. De har följt årstidernas växlingar och sett tusentals vackra morgnar när det allra första vårljuset sipprar in mellan dimman i skogen. De har stilla betraktat skogens alla djur som vandrat förbi, och kanske har något träd fått äran att ge något djur lä för den kalla vinternatten. Bäddat in en frusen älgko under sitt trygga granris.
De har sett nya små liv slå rot för att påbörja sitt hundraåriga liv. De har sett sina gamla släktingar ta sitt sista andetag och falla tillbaks till jorden en stormig höstnatt. Inget träd har någonsin upplevt livet från samma perspektiv som ett annat träd. De har alla sin egen plats i skogen.
Sin egen historia.Och jag kan inte låta bli att undra om den här granen kanske fick sin allra första kram idag, någonsin.

Nu skickar jag en stor kram till er allihopa, och önskar er en underbart fin helg ♥

FacebookTwitter

30 Kommentarer på “I skogens trygga famn

  1. Lindan

    ÅÅÅHH, så vacker text att jag RYSER….!! Du är bara helt fenomenal på poetiska formuleringar…! De känns så naturliga och sanna, fast det för de flesta skulle ta månader att ens tänka ut dem…haha (eller kanske rent av vara omöjligt….? :/ )
    Så mycket begåvning i den där lilla kroppen – Jonna, du är ett GENI!! :* <3 😀

    Kul med en ny skog…! 🙂 Jag är säker på att den uppskattade lite älvbesök…Och granen lever säkert hela helgen på den där kramen!! 😉 😀

    Stoooor kram till DIG!!!!

    Reply
  2. Lanclin-Linnea

    Det här brukar jag prata med alla barn jag är i skogen med. Vad träden har fått se under alla år de stått där och växt, vajat i stormar, fått snö på sig och tinat upp i vårsolen. Vilka djur har klättrar i dem, stångat på dem och ätit av dem? Kittlades eller gjorde det ont? Träd är fascinerande på så otroligt många sätt och barns tankar om dem också 🙂

    Reply
  3. Andreas

    Tror detta är första gången jag blivit avunsjuk på en Gran 😉
    Hoppas du inte fick kåda på din vackra klänning.

    En riktig ToppenHelg önskar jag Dig Jonna 🙂

    /Kram

    Reply
  4. Jorma

    Härliga foton du bjuder på idag, och äkta naturpoesi <3
    Det är härligt att gå i gamla skogar, vi har ett flertal naturreservat här i närheten som jag brukar besöka. Det finns en över 300 år gammal ek i ett av dem, och den är omgiven av flertalet träd som fallit offer för stormar. Mot en av dess grenar står det en gran med avbruten topp, som om eken gör sitt för att vara granen till stöd, även om det till synes är förgäves då granen tappat livsgnistan och förlorat alla barr. Men den fortsätter stötta så länge det bara går.
    Träden står verkligen pall för mycket i sina dar. Jag brukar reagera på träd som har en reva i barken, men som i övrigt är fullt friska. Jag brukar tänka att det är från ett åskväder, vilket jag har med mig från min barndom och dagen då jag fyra år gammal blev väldigt skrämd av ett blixtnedslag. Och hur det under samma väder var ett lärkträd som fick en smäll också, och just med den revan utmärkte sig utmed den vägen som jag ofta cyklade på. Och så ser man efter åren som gått hur trädet hämtat sig, och revan blivit mer av en naturlig del av det. Och så har det blivit lite för mig, även om jag blev skrämd och det satte djupa spår så har jag vuxit ihop med "ärret" och försöker nu göra något kreativt av det istället för att gömma mig varje gång det börjar mullra.
    Ha nu en riktigt fin helg 🙂
    Kramar

    Reply
  5. Iza

    Åh! Jag hade nästan liknande tanke idag! Dock med min mantel istället… Haha, men jag glömde stativet, och fjärrutlösaren… Det går att använda andra sett, men snön var lite för djup just där jag befann mig… Jag kände en sådan iver i att få komma ut i skogen idag och ta lite häftiga bilder med mig och min underbara mantel.. Dock får jag se till att ha med mig lite mer stöd till nästa gång…!
    Vill göra fler sagolika fotograferingar i skogarna. Det är något som gör att jag kan längta till sommaren, även om jag är hopplöst förälskad i vintern, sålänge det är riktigt med snö. <3

    Reply
  6. Jojhanna

    Stor kram tillbaka o trevlig helg! 🙂 Urfolken, tex samer, ser det ju som att varje träd är besjälat o jag hör nog oxå till ett urfolk,, O det är väl där kruxet ligger, att människor idag generellt lever så långt från naturen att man tappar känslan för den. När man halkar runt på isen o har klimatångest tänker man inte på att skogen behöver stå kvar för den biologiska mångfalden, alla arter behövs för vår överlevnad o vem som helst kan räkna ut att det är många arter som inte trivs o överlever på ett kalhygge eller i en monokultur. Hursomhelst, nu har jag varit i skogen vid sjön o eldat bort alla tråkigheter o eldat in helgen. Vilket jättefint inlägg du gjort! 🙂

    Reply
  7. Lena Berg-Nordenberg

    Härliga bilder! Jag brukar också göra så ibland – ta med vackra kläder och fotografera ute i naturen. Kan bli mycket bra!

    Reply
  8. Gizze

    Så fint Jonna! Blir ibland så avundsjuk på din totala orädsla …jag törs inte gå i skogen om jag inte har Flera personer med mig..
    Fast jag törs knappt gå ut alls haha inte efter mörkrets inbrott i alla fall..
    Önskar dig/ er en fin kväll och helg! KRAM Gizze

    Reply
  9. leif

    Aaaaaaa!!! Vacker stämningsbild.

    Att vara träd i Grundtjärn är en ynnest för skogen.
    Efter 200 år få en kram av Jonna, man känner sig mogen.
    Barren får ståpäls och ryser, köp en lott säjer grannträdet.
    Jag står kvar här i 100 år till och fryser.

    Trevlig Helg med trädkram.

    Reply
  10. Janusz

    Pictures of you hugging trees really hurt me in a most wonderful way. They touch the deepest yearning I have felt since I was born – to realize essential
    oneness of everything. On the surface things seem to be so different. You look like the most beautiful, delicate nature goddess and the tree is solid,
    its bark harsh to touch. And yet the expression on your face points to something that is much, much deeper than these surface differences.
    When we start catching a glimpse of what you point to, we can realize the beauty of every object on the surface as an unique expression of one reality underneath. This is what an art of your photography does. Have a most wonderful weekend.

    Reply
  11. Sofia

    Lugnet en trädkram ger känns ända hit. Man blir ödmjuk inför livet och naturen av dig, dina bilder och texter ❤

    Reply
  12. Janet Doane

    How beautiful you look in the forest in your dress! And how wondrous to love the trees in this way. I too have such an affinity for trees, their silent language, their wisdom, their energy flows, and what they can teach us. They live in such a unique way, absorbing the experiences that happen around them, and sharing collective information through their roots. I treasure trees, and feel such pain at needless clearing of the land. I wrote this poem many years ago after going to Mt. Rainier, or ”Tahoma”, the Native word for the mountain. It means ”Mountain that was God”. And it feels like this when walking upon her. We came to a place called The Grove of the Patriarchs. Old growth forests that survived the mountain’s previous eruption. The energy made the hairs stand up on my neck and arms, gave me chills, made me cry. The trees invited us into their presence. We could feel their flow, and it was like music rising into the air. I feel so blessed to have experienced this. Your post is bringing it all back. Thank you dear Jonna. Much love, always.

    The Ancient Ones

    We lean against
    your ancient hide
    a skin of bark so old,
    one thousand years
    of stillness standing,
    in groves of beauty
    and rings of untouched trees.

    Reply
  13. Lars 8463

    Min pappa begravdes i fredags.
    Tillsammans med alla hans
    unika minnen.
    Minnen som formades
    av de kännslor och tankar
    som föddes av vad hans ögon såg.

    När jag lagt ner den lilla röda rosen,
    en symbol för så mycket.
    Lät jag min hand av saknad
    mjukt vila mot det lena, varma trät.
    Kände hur vårat sista gemensamma
    unika minne födas.
    Men den här gången var det bara
    mina ögon som såg.

    Det minne som föddes.
    Föddes utan magsmärtor, utan tårar.
    Bara en flodvåg av minnen
    och vemod.
    Som sköljde rent mitt hjärta
    från all oro och ilska det burit på.
    Lämnade kvar en strand av saknad.
    Efter dom ögon som såg mina.

    Efter dom ögon
    Som hela sitt liv
    Levde i och på skogen.
    Ögon som fick mina att börja se
    det dom nu ser.

    Jonna
    Har som vanligt läst din text
    flera gånger.
    Läst orden, läst symboliken,
    läst det mina tankar ser.

    Önskar du skulle kunna se,
    genom mina ögon.
    Hur fina dina tankar är.
    Önskar jag kunde se dom tankar
    som ligger bakom dina tankar.
    Glad
    Att jag får se
    Genom dina regnbågeshinnor.
    När du färglägger världen.

    En varm varsam kram.

    Reply
  14. Johanna Vildblomma

    Fantastiskt vackra bilder Jonna!När kommer du att ge ut en bok med alla inspirerande och vackra bilder?Jag skulle garanterat köpa en….
    Må gott och varm kram från Johanna!

    Reply
  15. Resfredag

    De senaste dagarna har jag gått till skogen flera gånger för att känna mig nära min pappa som gick bort för en vecka sedan. Han älskade sin skog – och jag är säker på att han har spenderat den senaste veckan med att inspektera tallarna i himlen… ❤

    Reply
  16. Märta

    Vilken fin tanke – om det var granens första kram någonsin. Samtidigt blev jag lite tårögd för jag tänker på att det finns barn som aldrig får några kramar 🙁

    Reply
  17. Heather

    Hello Jonna (and Nanook),
    Greetings from the mountains of Oregon! I just want to say that I am in love with your blog, photographs and world. You are such an inspiration to me, and I am so inspired by your work and love of nature! I am a photographer and nature-lover myself, and I live in the gorgeous woods of oregon. I love how we can live on opposite sides of the world and each enjoy the beauty of the earth in our own unique way!
    It would mean the world to me if you would view my own blog, and perhaps tell me what you think! (There is not much there yet…) You must be very busy, so I appreciate you taking the time to read this message!

    Sending much light and happy wished your way!

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.