Mystiska röster i dimmorna

Dansade dimma. Det måste vara något överjordiskt. Det har jag tänkt ända sedan den natten 2011, när jag barfota gick ut till en tjärn i skogen på årets ljusaste natt. Aldrig i hela mitt liv hade jag sett dimmor som dansade så tätt och så fort. Jag var alldeles full av förundran och fascination. Det var något av det vackraste jag sett.

Jag gick ut en bit på myren för att ta ett foto intill tjärnen och dimmorna. Allt var knäpptyst. Det enda som hördes var Nanook en bit bort, surret från myggorna omkring mig, och mina och klafsande steg när mina fötter sjönk ned i sumpmarken. Plötsligt hörde jag röster. Jag stannade till och blev alldeles stel. Lyssnade och hörde det igen. Röster. Många röster. Så tydligt. Men jag kunde inte urskilja vad de sa.
Hallåååå?!” ropade jag med lite förtvivlan i rösten, även om jag inte riktigt förväntade mig att någon skulle svara. Vem i hela världen skulle råka befinna sig vid denna ödsliga skogstjärn mitt i natten?
Ekot av mitt eget rop var det enda jag fick till svar. Jag ropade igen.

Jag stod kvar en stund, allt eftersom rösterna avtog mer och mer. Jag var fortfarande alldeles stel av någon skräckblandad förtjusning. En del av mig ville bara springa därifrån, men samtidigt kände jag att det inte fanns något att vara rädd för. Det är röster i dimmorna, tänkte jag. Det kanske finns en mening bakom alla sägner och myter om dansande dimmor. Kanske bär de med sig röster från förr. Kanske är de som väsen.
De svävar mitt emellan två världar. De tillhör varken jord eller himmel. Något oförklarligt, men också något så vackert och magiskt.

Sedan dess har detta hänt mig flera gånger, och jag känner alltid en slags vördnad inför dansade dimma. Att fotografera i dimma är bland det bästa jag vet. Inte bara för att det skapar magiskt ljus till bilderna. Men också för att de ger bilderna en stämning som aldrig någonsin skulle gå att fejka eller återskapa. Det måste vara på riktigt.
Jag jagar dimman under tidiga morgnar och sena kvällar och nätter. Och det är verkligen en speciell känsla att gå in i ett stråk av dimma. Som att kliva in i något kallt, underjordiskt.
Jag gjorde en liten sång till en film med scener jag filmade en tidig morgon vid min lilla skogstjärn. En sång till dimmorna, och till skogstjärnen som aldrig slutar förvåna mig med de mest magiska stämningar och skådespel. En plats som ger mig så oändligt mycket inspiration. Sången har jag spelat in här hemma, i min lilla studio.

Har ni också upplevt några mystiska, oförklarliga händelser i naturen? Jag har ännu fler berättelser som jag kommer dela med mig av framöver. Skulle vara så intressant att höra om ni själva också varit med om något.
Kram på er  ♥

114 Kommentarer på “Mystiska röster i dimmorna

  1. Evy

    OMG. Tala om att få rysningar. Du har en så klar och vacker röst Jonna. Och den där sången skulle jag nog kunna ha på rundgång här med filmen även den rullande. Älskar tjärnarna i Ångermanland :D.

    En fråga bara: Är du inte orolig att fastna då du går på så blöt mark? Det där är ju riktig gungfly vad jag kan se.

    Kram från Evy

    Reply
    • Jonna Post author

      Åh men tusen, tusen tack Evy! ♥
      Ja det är lite jobbigt att gå på sådan mark. Några gånger har jag nästan råkat fastna lite men vad gör man inte för konsten 🙂
      Kram

      Reply
  2. Aspen Rain

    Hi Jonna!
    I have heard these voices before as a child! I live in northern Canada – it looks a lot like your home. Granite rock outcrops, pine forests with mossy understory, lingonberries, cloud berries etc… ANYWAYS – I was playing in the forest and I heard a high pitched type of singing. The sound was so ethereal. I followed after the singing but I was never able to approach it. When I did find was a HUGE boulder and strange whispering came from it.

    I went home and told my parents about my experience and they assumed I was making things up.

    When I first heard your kulning – it reminded me of that mystical singing I heard in the forest as a child. So thank you for that! 🙂

    Reply
  3. Lisa

    Oh my, this is so mysterious and beautiful! I’ve got goosbumps all around!
    Actually, when I was on holiday in Scotland, the Isle of Skye, we climbed up a great mountain. Here the wind was so intense. We move further and further, up and up. All people around us faded like mini dots and eventually we’d be along on the mountain. As I was meditating on top, the wind was blowing against my body, cold as it was but really acceptable.I actually loved the feeling. But then, after some time of meditation, it was as if the wind went comfortably warm. But now instead of blowing against my body, it blew right through me! Never before have I experienced this. I got a little scared and my focus went away from this what was happening to me. And with that also the feeling went away. So I wanted to try it another time, back in meditation. And it worked again, still there on the mountain, this time a bit less intense, though still there. This happend a few months ago, and I would really love to develop this sort of ‘skill’ maybe to have this feeling more often and maybe even more intense, who knows. Now I am not a believer of a specific religion (although raised as a Christian), but this experience right here is that there is more than we feel. Again, this is what I believe. Your phenomenon looks like it’s something similar, coming to you in another form. Something greater, maybe many gods, maybe only one. Who knows, but that word we name it doesn’t really matter. It is the feeling you get when everything is in the right circumstances (like somewhere in nature were not many human souls are). Thanks for sharing, maybe you can write some more about it some time, because I am particulary interested in what you think about it. Do you believe in any religion & do you think these voices were trying to tell you something?

    Love, Lisa (from the Netherlands)
    By the way. If you ever want to visit the Netherlands, you & Johan are welcome at my place. Even though I’ve never met you, it feels like our souls are pretty alike 🙂

    Reply
    • Jonna Post author

      First of all, thank you so much Lisa! Im so glad you liked my video.
      And wow, thank you for sharing your beautiful experience when meditation on the mountain. That must have been a wonderful feeling!! I have read alot about meditation, and once I read something similar to what you experieced. In the book it said that when you meditate, you should pretend that you are transparent, and that the wind is blowing right through you. I think that sounded so beautiful, so I often think that way when Im meditation.
      I have never felt it the way you did, but I can imagine it is wonderful.

      And also, Isle of Skye is a place I dream of visiting. Must be amazing! 🙂
      Thank you so much for sharing Lisa!! ♥

      Reply
  4. Samantha Kaye

    Yes I have seen strange lights in the forest that respond to my looking at them. Some very large and bright, others tiny and peeping out from beneath small leaves on the forest floor. I too felt fear at first at the strangeness of them, but I believe they have been here much longer than we. We are the frightful visitors in the night. So I speak to them in soft voices and send them loving thoughts. Otherwise they fade out or hide away.

    Reply
  5. Lindan❤

    Nu har jag kollat/lyssnat på videon 4 gånger!! Bara ryser!! Sååå vackert och magiskt!!?❤
    Sitter nu ute i min stuga (och skriver därför på mobilen, under utbrott och svordomar!?), så får bli en kort kommentar…
    Egentligen skulle jag vilja berätta om drömmen jag hade inatt, den sista precis innan klockan ringde. Inser att jag med högsta sannolikhet kommer få nervsammanbrott om jag ska försöka återberätta den skrivandes på mobilen…?Men den var SÅ märklig, så jag MÅSTE nog..! 😉
    Jag hade vunnit något pris, som innebar att jag skulle få komma och hälsa på hemma hos dig i Grundtjärn! ? Lyckan var total!!? Övernattning i gick, och jag var bara sååå exalterad!! (vet inte HUR jag ska kunna återberätta den här drömmen rättvist, men vill inte heller vänta, då den sönderfaller mer och mer ju mer tid som går..)
    Men kortfattat: Det visade sig att Grundtjärn (eller ditt hem iallafall) låg i någon slags koloni..(??!??), och var mer som en lyxig “tältplats”. Massvis med andra “bostäder” runtomkring, med små trädgårdsplättar.
    Jag försökte att inte visa det, men blev lite besviken…Vart var din tjärn, skogen, ladan, hundgården och ängarna ville jag fråga. Det var lite som känslan i Kalle på julafton, när Långben o gänget campar på en soptipp med medtagen ” utsiktsvägg”??
    Men alla inbjudna var finkänsliga, och låtsades inte om det…Sedan blev det bara konstigare och konstigare…Efter frukost blev vi inpackade i något stort skumpigt fordon tillsammans med en äldre kvinnlig släkting till dig, vi skulle åka iväg och spela in en märklig blodig “skådespelarscen “…*don’t ask!!* ? Vi höll god min även där, och jag minns att jag ändå var sååå glad att bara få “hänga” lite med dig…????❤Sedan fick jag äran spela in en scen där du och jag skulle gå omkring i någon slags “siamesiska T-shirt”..Och även om den var blodig *sjuukt, jag VET!!?* så kände jag mig SÅÅ speciell….! *asgarv!* Herre guuud!! Varför berättar jag denna dröm!?!?* (snälla, tolka den INTE!!???)
    Sedan var det mat igen i er “tältbostad”! Jag tänkte briljera lite och göra mina världsgodaste “micromackor”..Men se DET gick INTE! Då kom Johan ångande med bestämda steg och kungjorde: “i detta huset använder vi inte ketchup!!” (!!!???)
    Men..Men…stammade jag…det är en viktig ingrediens i de här mackorna …!! Kan jag åtminstone få använda lite dijonsenap??!
    OMG!! Sedan ringde klockan!! 🙂 😉 *hjäääälp!!*
    Jag var så förvånad över min egen dröm så jag inte ens kunde sätta på Nyhetsmorgon, utan tog en dusch i stillhet/tystnad för att smälta den lite….
    🙂 😉 Hahahaaaaa!!!!! Dock tveksamt om jag smält den än…..!!??
    Till mitt försvar vill jag tillägga att jag inte hyser NÅGRA som helst misstankar om att ni bor på en tältplats, eller har för vana att spela in blodiga scener med äldre släktingar…Denna dröm kommer från, för mig, helt okänd plats i de Lindianska hjärnskrymslerna, och bör nog inte tas på något större allvar! 😉 Dessutom känner jag mig rätt säker på att Johan äter ketchup (eller???!!!) 😉 :D)….!!

    Stooor kram från galenpannan i Jönne!!❤❤❤

    Reply
    • Lars 8463

      Lindan
      ? ? ?
      Oavsett vad och hur det lät!!!
      En arg variant av kulning?! ?
      Är jag GLAD att du har mobilen!!!
      För hur skulle jag annars få besöka
      helt okända platser?!
      Och jag tar det på STÖRSTA allvar!!!
      (eller inte ?)
      STOR TYCKOMKRAM!!!

      Reply
      • Lindan?

        Hahaha…tack Lars!!??
        Ser att det smugit sig in lite “stavfel” här och där..Men det skyller jag på mobil och svordomar (märkligt hur dessa båda så ofta hör ihop!!??)

        Vem vem – i nästa dröm kanske även du gör entré!??Sooo ! stay tuned!!??
        TYCKOMKRAMAR right back at ya!!?❤

        Reply
    • Jonna Post author

      Allltså Lindan, TAAAAACK för att du orkade skriva ned denna drömmen.
      HAHA alltså ja har ont i magen av skratt nu. Dina drömmar alltså 😀 😀 Så himla roligt hur hjärnan kan koka ihop så mycket konstigt. Men detta var ju hur kul som helst. Tack för dagens bästa skratt hahaha 🙂
      KRAM PÅ DIG ♥

      Reply
  6. Ulvdottir

    Ja verkligen, så mycket som hänt mig mitt ute i vildmarken att ibland undrar jag om jag har blivit tokig. Det jag minns som tydligast och som en idag ger mig gåshud när jag tänker på det hände tidigt en morgon 2011 när jag var ute och tränade I skogen, det fanns ett stråk där jag jämt kände mig iakttagen och ofta kunde jag höra fotsteg efter mig men just den morgonen hörde jag massa barn som skrattade inifrån skogen, jag stanna direkt och vände mig om och lyssnade och kunde nästan känna paniken komma, klockan var 06 så jag vet att inget dagis eller annat var ute. Skratten fortsatte en stund och jag tittade och tittade men kunde inte se något. Kanske trollbarn som lekte lite med mig den morgonen.

    Reply
    • Jonna Post author

      Men oj, lite kusligt med de där barnskratten. Förstår om det kändes lite otäckt. Samtidigt som det ju är så spännande!
      Tack snälla för att du delade med dig av detta! ♥

      Reply
    • Ulf

      Jag har också hört barnskratt långt inne i en skog.
      Detta var mitt på dagen på sommaren och jag promenerade omkring i ett skogsområde utan större stigar/vägar
      och plötsligt hör jag dessa skratt. Jag såg inga barn eller vuxna någonstanns under den här turen. Självklart kan några barn ha gömt
      sig bakom en buske någonstanns men det låter orimligt med tanke på att jag var långt inne i en otillgänglig skog.

      Reply
  7. Sara

    Då jag själv är vansinnigt intresserad och inspirerad till min konst av just naturväsen så tycker jag det är extra kul med ett sånt här inlägg. Det sägs att just runt den trakten du bor i (runt junsele) så finns det en del vitterstråk. Ska även finnas en vittertrappa på väg åt Dorotea hållet, skulle ha försökt hitta den förra året när jag var uppe men hann tyvärr inte med det. 🙂

    Reply
    • Josefin

      Det är många år sedan jag besökte vittertrappan men jag vill minnas det var speciell känsla att gå där.
      Det är inte så svårt att hitta dit, men jag är värdelös på beskrivningar så kopierade.
      “Tre kilometer från Granåsen, på vägen mot Svanabyn, ligger Vittertrappan”

      Hoppas du hinner nån annan gång 🙂

      Reply
    • Jonna Post author

      Men åhh…vitterstråk? Vittertrappa?
      Ni anar inte hur taggad jag blev på att besöka dessa ställen nu! 🙂 Låter ju så mystiskt.
      Vet inte ens vad som menas med vittetrappa? Måste google!! Finns det en riktig beskrivning tro?
      Annars får jag försöka gå efter din vägbeskrivning Josefin 🙂

      TACK o kram på er ♥

      Reply
      • Josefin

        Jag skulle skickat med länken, sorry ?

        Tycker att du ska besöka platsen när du har möjlighet, det är ändå inte så jättelångt ifrån dig.

        https://www.dorotea.se/uppleva-och-goera/sevaerdheter/
        (Där var visst ingen bra bild, men det är som en trapp uthugget uppför berget, som det påstås att ingen människa gjort). Vad nu som är sant spelar mindre roll, mer spännande tro att den inte är gjord av människor ?

        Reply
  8. Johanna

    Helt underbart! och tänker direkt på bok- och tv-serien Outlander. Har läst/sett den? Om inte så ta dig ann den! Tror verkligen du kommer gilla den! Tror det är sju böcker och vad gäller tv-serien så har tredje säsongen precis börjat sändas.

    För övrigt är det första gången jag kommenterar efter att ha följt dig i säkert ett år. Du verkar vara en genuin människa och du inspirerad verkligen! Fortsätt vara Du!

    Reply
    • Jonna Post author

      JA jag har sett Outlander!! Och jag älskar den serien!! ♥ Nu var det väldigt längesen jag såg den sist men tycker verkligen om känslan. Sådär magiskt, lite mystiskt. Kul att säsong 3 börjat nu!

      Och sen, TACK för din första kommentar!! Vad glad jag blir 🙂
      Och tack för dina fina ord!! ♥

      Reply
  9. Sissel

    Ja. Flere ganger. I nordlyset fins det også stemmer og sang. I 2012 når jeg en tidlig morgen gikk gjennom vinmarkene i Spania (pilegrimstur) hørte jeg en tyst sang, som fra ett kor. Jeg prøvde å se etter noen som kanskje jobbet men det var for tidlig på morgenen. Jeg tok opp mobilen og nynnet den tonen jeg hørte. ? Magisk.

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh..har du hört röster i norrskenet? Wow, det låter magiskt!! Det hoppas jag med få göra någon gång 🙂
      Var det Santiago de compostela du vandrade när du hörde sången? 🙂 Har alltid velat gå den vandringen.
      Tack för att du delar med dig! Kramar ♥

      Reply
  10. ♥Maria Alvljus♥

    Ååh Jonna..du lyckas alltid få mina ögon att tåras med allt det vackra du skapar.
    Det är såå vackert att jag nästan inte kan andas.
    Tack kära, fina du, för allt det vackra du delar med dig av till oss♥

    Jag har så många fina naturupplevelser, att det inte skulle få plats här,
    Precis som du, så har jag varit ett naturnära väsen i hela mitt liv.
    Det skriver jag om i min sagobok…om älvor som dansar i dimman över den mörka skogstjärnen
    och små blomfairys som lever bland blommorna och andra väsen i naturen.
    ♥ ♥ ♥

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh Maria, tack snälla för de vackra och starka orden. Det värmer så i hjärtat ♥
      Och tack själv för de vackra kommentarerna du alltid skriver. Blir alltid så glad.

      Jag kan tänka mig att du varit med om många magiska naturupplevelser. Så fint att du skriver om det i din sagobok♥

      Reply
  11. Alexia

    My goodness your video is so beautiful. It reminds me of some of the more mystical parts of the Lord of the Rings films. Yes, I too have had magical experiences in nature with the nature spirits and in meditation. Once I did a little spontaneous outdoors concert for the faeries and a few days later a magical ring of toadstalls sprang up in the exact same spot. You are blessed to hear them and have this connection. ??

    Reply
    • Jonna Post author

      Aww thank you so much Alexia! Im so glad to hear that you like my video.
      And wooow…that must have been such a beautiful experience. Must have been their way of saying thank you for the concert 🙂
      Lots of love ♥

      Reply
  12. Gunilla

    Du har verkat så inspirerad i dina inlägg på sista tiden. Jag tror att du landade och hittade din energi igen under semestern ?
    Kram

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh vad glad jag blir att du tycker det Gunilla!! Ja den där semestern gjorde verkligen gott!
      Har känt mig väldigt inspirerad på sistone, så det är roligt o höra att du upplevt det i blogginläggen.
      Kram på dig ♥

      Reply
  13. Viktoria

    Jag växte upp på landet där skogen började precis bakom huset. En sommarnatt när jag var liten , kanske 7-8 år, hade jag fönstret öppet när jag skulle sova. Mitt i natten hörde jag musik från skogen, och jag kan inte förklara vilket instrument som kan ha skapat musiken men det lät som en blandning av en harpa,fiol och tvärflöjt, det var alltså väldigt vacker musik. Jag kan än idag inte förklara var musiken kom ifrån, alla i min familj sov. Detta är något jag aldrig kommer glömma och något jag alltid kommer grubbla på vad det kan ha varit som skapade musiken.

    Reply
    • Jonna Post author

      Men åhh…så magiskt! Såg liksom en liten film i huvudet medan jag läste din kommentar. Åh, det måste ha varit en fin upplevelse 🙂
      Förstår att du måste ha grubblat många gånger vart musiken kom ifrån. Tack så jättemycket för att du delar med dig ♥

      Reply
  14. Johanna o Pano

    Det finns mycket magiskt i skogen, absolut är det så! Det var en gång en liten skog som jag kallade Trollskogen, nu finns den inte mer. Men jag kommer aldrig att glömma den.
    Så fint du sjunger! ? ?

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh så synd att din trollskog inte finns längre 🙁 Lät som om det måste ha varit en jättevacker skog.
      Och tack! Glad att du gillar sången! 🙂
      Kram på dig ♥

      Reply
  15. Ana

    It’s precious Jonna. Magic. Thank you so much for sharing the magic of your lake in the video…and you Voice!
    Yes, the dancing mist you see and hear are ethereal beings, they do exist. Fog is very special, Water Element in symbiosis with Air Element. (It’s difficult to write know, I’m still feeling transported to the misty lake after watching the video)
    Hugs 🙂
    Ana

    Reply
  16. Pamela

    This reminds me so much of Kira’s song from the Dark Crystal. (A film from Jim Henson/Muppets) The same ancient magic set in ambient nature. You even look like Kira. 🙂 I love the film. And your song.
    Here is a link to Kira’s song, if you want to listen to it. (Her song starts about 20 seconds in…just like yours.)
    https://www.youtube.com/watch?v=85CMWJQH7tw

    Reply
    • Jonna Post author

      Oh wow, that was actually very interesting. It did remind very much of my song in this video. That same feeling. I really liked it!
      I had never heard of that film before 🙂 Thank you so much for sharing that link.
      Lots of love ♥

      Reply
  17. Lotta

    Jag ber om ursäkt på förhand men denna kommentaren blev SUPERlång. Haha Och så satt jag med texten hur länge som helst och kämpade emot oron att låta löjlig och allt möjligt som… ja, bara rädslor som spökar i huvudet men inte har en stadig grund att stå på – låter det konstigt?

    På siståne har jag funderat ibland, som nu, att det finns en djupare mening med att jag hittade dig och din blogg. Som t ex att jag fann en sådan själsfränd som flyttade upp till norrland just precis då jag var i Sverige för att plugga. På grund av att du inspirerade henne att gå sin egen väg – en väg som mötte min. Och sedan andra märkliga (men på ett fantastiskt bra sätt) saker som jag inte riktigt vet hur jag ska få fram såhär nu när jag blev överrumplad av detta inlägget. Minns du att jag sa att jag har en dröm om att ta en bild där jag måste ner i en tjärn? Jag letade runt lite på Google maps satellitbilder för en vecka sedan kanske, för att hitta åtminståne en sjö vars stränder inte är klädda med sommarstugor. Vi verkligen älskar dessa små idylliska stugorna vid sjön, haha.

    Jag hittade i alla fall någonting sjölikt inte så långt härifrån. Men jag såg ju att inga riktiga vägar gick fram till den, så jag hade tänkt ta vår 4WD ut dit, men någonting hände med batteriet så den for in för att bli fixad och, ja, det är egentligen inte så viktigt. 😉

    Idag under eftermiddagen satt jag och virkade på min halsduk och tänkte på den där sjön, hur jag kanske ska ta en sväng ändå, spana in läget, till och med testa att doppa tårna, eller bara hoppa i. Så nu på kvällskvisten, när solen stod lågt, tog jag vår Volvo och navigerade med Google Maps på min mobil. Jag åkte genom skogen på en riktigt skumpig grusväg tills kartan visade att DÄR inne i skogen till höger ska sjön ligga. Jag är fortfarande lite fast i de långa sommarnätterna, så jag kalkylerade lite fel med hur mycket dagsljus som var kvar, men parkerade bilen vid sidan av vägen på en berghäll och gick rätt in i skogen. Jag höll mig dock till de glesare partierna – jag vet inte varför men någonting med mörk, tät skog ute i ingenting gör mig så lättskrämd. Alla ljud – minsta surr, tranornas sorgsna klagosång – går rätt igenom mig och det är som att alla sinnen förstärks. Jag vet inte om det är att jag blir rädd, utan väldigt på min vakt, kanske för att det där uråldriga som finns inom oss tar över ute i vildmarken och instinkterna tar vid? Jag vet inte hur jag ska förklara.

    I vilket fall som helst så kände jag det där som du sade så bra – skräck och förtjusning – men slog J en signal. Det var väldigt sumpigt där jag gick och jag tänkte att OM jag fastnar så kan det vara bra att han vet var jag är. Jag hade ju egentligen ingen aning om åt vilket håll jag skulle, hade bara google maps med gps och den är lite knasig när man använder den till fots tycker jag. Men av någon anledning så styrde mina fötter i en bestämd riktning, som att den där magnetismen med vatten drog i det undermedvetna. Sjön kom jag inte helt fram till för när jag väl skymtade den mellan träden så insåg jag, att snart faller mörkret och med sumpig mark så ville jag inte gå blind. Det var oerhört snårigt – fullt med vilda hallonbuskar och högt gräs och annat mellan mig och sjön (eller vad det nu är, för jag har ju inte sett den helt ännu) så jag tänkte att jag kommer tillbaka i dagsljus för att kartlägga bästa rutten till när jag väl ska dit. För nu har jag bestämt mig att jag SKA i vattnet. På ett eller annat sätt så ska jag bara det.

    Hela tiden när jag gick där så kände jag mig iakttagen, och inne i de mörkare partierna – den täta skogen – så kraxade en fågel ihärdigt. Som om att den argumenterade med någon. Det var riktigt kusligt men jag traskade lugnt tillbaka till bilen, tog lite bilder på ett STORT spindelnät jag nästan gick rätt igenom. Den bulligaste korsspindeln jag sett sedan jag var barn satt så fint där i mitten.
    Jag ringde J igen när jag satt i bilen och sa att nu kommer jag hem igen. Men så blev det inte. Mitt bland all skog låg det ett fält som grusvägen gick igenom, och när jag kom ut på den så såg jag dimmorna komma krypandes ut ur skogen. Jag stannade och gick ut och de såg ut som böljande slöjor burna av osynliga varelser. Så oerhört tydliga. Jag vet inte varför men jag började bara le och gick rätt emot dem. Jag älskar dimma och tycker det verkligen ser magiskt ut och är så vackert, men att gå rätt in i den sådär som om det vore förmer än bara luftburna vattenpartiklar och sedan bara stanna kvar där för att titta på dem, känna en koppling till någonting oförklarligt, har jag aldrig gjort. Inte som ikväll. Det var oerhört tyst också, förutom något ljud ifrån ena sidan av fältet. Och kvistar som bröts, som när någonting eller någon går på dem, men jag tänkte på rådjuret jag mötte häromveckan i vårt kornfält och hur vi tittade på varandra, hur den kom sakta närmre och lät mig fota. Det är bara en skogsvarelse som är nyfiken, tänkte jag spontant. Mina sinnen var ju redan på spänn sedan vandringen i skogen så jag litade på de instinkterna och tog lugnt mina bilder, som inte blev så bra haha, har mycket kvar att lära mig om att ta bilder i skymningsljus. Och så glömde jag fjärrutlösaren på biltaket igår – den låg kvar tills jag kom ut på en 80-väg och då flög den av. Hörde först hur någonting gled på taket och sedan såg jag i backspegeln hur något svart for av taket och splittrades på vägen bakom mig. JAG i ett nötskal. Så det blev till att försöka hålla mig så still som möjligt när jag tog bilderna ikväll.

    Till slut så kom jag ju hem och körde igång datorn och såg ditt senaste inlägg. Och din sång till dimmorna vid tjärnen. Alltså jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Jag är mållös. Men jag känner det du skriver. Och din sång är så sorgligt vacker men samtidigt så full av förhoppning att den går rätt igenom mig. Och jag skulle vilja dela med mig bara om en till dröm jag har haft länge, länge, om att lära mig spela cello. Det är något med ljudet från det instrumentet som rör mig till tårar. Men jag har aldrig ens givit mig tillåtelse att tänka att jag kan lära mig, som om jag inte har det inom mig att få fram de vackra tonerna i det magnifika instrumentet. Som att det skulle vara helt onödigt att ens försöka. Så jag har hållit mig till gitarr, som jag aldrig riktigt verkar få kontakt med ändå. Som att det inte är “mitt” instrumen, om du förstår hur jag menar? Den senaste tiden har drömmen om att spela cello kommit tillbaka dock, och det är någonting med din kulning som gjort det. Jag ser framför mig hur jag sitter djupt ute i skogen och spelar cello. Helt själv, med skogens och vildmarkens akustik. Jag kan inte släppa tanken. Men nu gör jag det, släpper ut önskan, drömmen, för det du gör och delar med oss alla bär på någonting fantastiskt magiskt. Magin i att våga vara helt sig själv, öppet och ärligt. Det du sa i svaret på en annan kommentar jag lämnade, om hur vi verkar vara ganska lika känner jag med. Ibland vet jag inte vad jag ska skriva för kommentar för det faller så platt när du redan lyckats sätta ord på och komponera den där känslan. Det kanske låter dumt, jag vet inte. Men sedan vill jag ju så gärna säga till dig hur mycket jag känner igen och hur det berör och stärker. Jag vet också hur mycket det betyder att få höra det. Även om jag kanske nämner det ändå ibland. Så att få kunna ge tillbaka om än så bara ett sandkorn i jämförelse i en NÅGOT för lång kommentar, så sitter jag här och försöker få fram orden ändå. Haha

    Till sist men inte minst vill jag stämma in i längtan efter din kulningsskiva. Den kommer bli SÅ magisk. <3

    Reply
    • Lars 8463

      Lotta
      Jag tycker att du varken
      behöver be om ursäkt
      eller känna dig löjlig.
      Men jag förstår din känsla.

      Så fortsätt fylla dina rader.
      Med dina tankar om känslor.
      KRAM

      Reply
      • Lotta

        Men Lars, tack snälla för det du skriver, jag kände mig genast så glad och varm i hjärtat. ❤️ Och du skriver alltid så vackert och poetiskt. Älskar att läsa dina kommentarer som du lämnar och så givmilt delar med alla. Jag tycker också att de borde få ett hem i en bok. Stor bamsekram till dig. ?

        Reply
    • Pamela

      Lotta,
      One of my favorite musicians is Zoë Keating, a cellist. She has an album called “Into the Trees”. She lives in the middle of a redwood forest, and takes inspiration from it. She creates layers of sound and melody. I think you might really like her.

      Reply
      • Lotta

        I sat up way past midnight listening to Zoë and you were right; I loved it so, so much. My favourites were Optimist and The Path, but they were all so special. I sat there with my eyes closed and tried to imagine Zoë’s visions, emotions and wishes. I understand how a redwood forest could inspire so, and I thought I could almost see it. Thank you so very much, Pamela, for telling me. <3

        Reply
    • Jonna Post author

      Alltså åhh…Lotta ♥ Nu känner jag mig mållös här. Vet inte riktigt hur jag ska få fram orden. Är så tacksam för allt du delar med dig av. Och för att du så öppenhjärtigt berättar om dina tankar och känslor. Du ska absolut inte be om ursäkt för att du skrivit långt. Och åh…känner så väl igen den där känslan att sitta länge och skriva en kommentar och sen sudda ut på grund av oron att det känns som man blir löjlig.
      Asså åh…det du skriver är så fint och så rakt från hjärtat. TACK LOTTA!

      Jag blev väldigt berörd av ditt inlägg. När det var slut var det som att en vacker film tog slut. Jag ville liksom följa med mer, i dina äventyr ute i skogarna. Kunde känna igen mig så himla starkt i dina beskrivningar. Och den där rädslan. Den kan jag också känna när jag är i skogen. Som om man är iaktagen. Men så modigt att du tog dig igenom det, och att du nästan kom fram till sjön. Nu kommer det kännas lättare nästa gång du ska dit och ta dina bilder ♥

      Vilken otroligt märklig timing med dimmorna för dig och mig. Att jag skrev inlägget samma kväll som du hade mött dimmorna ute på fältet. Åh, det lät så vackert när du beskrev det…och som “böljande slöjor burna av osynliga varelser”. Var tvungen att läsa om den meningen flera gånger, för det var så bra beskrivet att jag rös.

      Och åh…Cello. Blev lite ställd när jag läste om hur du länge drömt att spela cello.
      Alltså…jag har varit uppe två nätter i rad och målat tavlor och det finns en låt som jag spelat tusen gånger om.
      “The cello song”. Alltså…cello är verkligen något av de vackraste instrument som finns. Jag förstår precis vad du menar med att de berör så starkt. Det kändes bara så märkligt att jag lyssnat så mycket på just cello nu när du berättade detta.
      Åh, jag blir så innerligt glad att du ville berätta om din önskan. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att du följer den där känslan och att jag någon gång kommer få höra din cellomusik från skogen. Jag kan verkligen se det framför mig….så magiskt att det nästan gör ont!! Go for it ♥
      Jag brukar tänka att när vi har en sådan där ovanligt stark önskan eller dröm så är det något som försöker berätta för oss att det är viktigt. Att det finns en större mening bakom det. Att det är meningen att vi ska göra det.

      Tack du vackra själ för att du delade med dig av detta. Och tack för dina vackra ord. Vet liksom inte hur jag ska tacka dig ♥
      Hoppas också att du snart får en ny fjärrutlösare om den du tappade försvann eller inte går att laga.

      KRAM PÅ DIG! ♥♥♥

      Reply
      • Lotta

        Men alltså, hallå här! Haha Du anar inte hur många gånger jag lyssnat på The Cello Song. Och en massa annat från The Piano Guys. Jag bara ÄLSKAR deras musik. Har haft dem i min spellista när jag suttit och skrivit mina berättelser och byggt upp min egen värld. Att spela en låt tusen gånger om har jag gjort mycket och jag minns när jag bodde hos min pappa ett tag när jag pluggade distans vid ett tidigare tillfälle. Jag var inne i en period då jag hade så mycket kreativitet med mitt skrivande och skrev som en tok. Han frågade mig en dag om jag inte blir trött i huvudet av att lyssna på samma låtar om och om igen, för han blev sannerligen det. Jag började använda headset efter det. Haha Men så oerhört roligt och underbart att höra att du lyssnat på den låten medan du målat. Jag blir bara så fylld av spänning och längtan efter att få se dina nya tavlor. Wieee. 😀 <3

        Å jag blev så himla glad för ditt svar och allt fint och värmande du skrev. Att det kändes som en vacker film som tog slut – den känslan kan jag definitivt relatera till och det gjorde mig så glad att min berättelse berörde dig så. Det känns så fint att jag kan göra det då du ger så mycket. <3 Jag gjorde ett till försök sent i eftermiddags att komma fram till sjön (att jag inte kommer iväg tidigare!) och kom SÅ nära. Alltså, om jag ändå hade tagit bilder just på de ställen det tog stopp, men jag blev så besviken att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag svor och min dotter (både hon och Loke följde med denna gången) tyckte "Men MAMMA! Svär inte så mycket." Haha. Usch. Fy skämmes. 😉 Kortfattat: det var stora diken ivägen som bara inte gick att ta sig över. Försökte på flera ställen men det var ju helt sjukt! Till och med drog fällda träd och slängde över för att försöka göra en brygga, men det var alldeles för svajigt. Säkert inte ens hundra meter från vattenbrynet! Jag blev tokig. Gamla skördeskogar antar jag och irrigationssystem. Det såg lite kusligt ut med dessa stora gamla träd ståendes i rad. Undrar när de omhändertogs sist? Såg så uråldrigt och ödsligt ut. Ska göra ett försök till och ta en annan väg som leder förbi på andra sidan, dock är det större avstånd från den vägen fram till sjön, men jag får se om jag har bättre lycka där.

        Sedan måste jag bara berätta att ett stort paket är påväg hit till Finland. Jag beställde en cello igår. Har försökt hitta lärare här i närheten men antingen så är jag världens sämsta på att hitta information eller så finns det helt enkelt inga cellolärare här. Till och med J försökte hitta men tyckte det var märkligt. Det finns ju både teater och en musikskola i Rauma. Mycket kulturliv. Men nej. Ingen cellolärare som ger ut privata lektioner ens. Närmsta finns över en timmes körväg härifrån. Och sedan skulle jag kanske testat cellon personligen innan jag beställde, men jag kunde inte släppa det. Jag läste ju runt en del innan och det är en "nybörjar" cello jag beställt, så det räcker nog gott och väl. Som du säger så tror jag med att det är meningen att jag ska göra detta. J fick världens chock, men tittade på mig underligt och såg nog hur innerligt jag vill. Det får bli böcker och YouTube tills jag hittar en lärare. Och sen, när jag kan få fram de där vackra tonerna så lovar jag att du ska få höra, även om det kan hända att du blir min enda publik. Får se hur pass jag byggt upp modet tills dess. <3

        Tusenfallt med kramar till dig, underbara du. <3

        Reply
        • Lars 8463

          Lotta
          Jag skulle gärna sett en film
          när du brottades med diken
          och träd!
          Kanske fått lära mig några nya
          kreativa ord?! ?
          Jag kanske också får lyssna?
          För jag kommer nog att vara
          räddar än du!
          För vem vill få en stråke i ögat?! ?

          Till dess, ha det BÄST!
          KRAM

          Reply
          • Lotta

            Haha, åh Lars, du är så go och hjärtligt välkommen i publiken så. ❤️ Tror nog snarare dina öron skulle bli skadade av en slarvigt spelad ton än en stråk i ögat, men man vet ju aldrig. Kanske är så skraj att den far ur mina darrande händer. 😉

            Ja kreativa ord i blandad Finsvengelska hade du nog allt fått lära dig om jag hade filmat förloppet. Jag kanske gör det nästa gång!

            Bamsekram på dig fina Lars. ❤️

            Reply
  18. Lisa

    I so wish this beautiful singing went on for longer! It touches a place in my memory of things I knew of as a child. X

    Reply
  19. Lily in Montana

    Such a beautiful, otherworldly setting, enhanced by your lovely voice. I feel as if I could disappear into that other world, into the mist. For many, many years I’ve believed that the world around us is alive in its own way – why shouldn’t it be? There’s a phenomenon called pareidolia, in which you see faces and objects in wallpaper, leaves, the pattern of a rug, etc., and I’ve wondered if that’s not why ancient people believed that the land truly was alive with spirits, because they could see these faces in the forest, or in rocks and water. I’ve had several experiences that have been magical, and unexplainable. One December morning a few years ago, I was having breakfast just as the sun was rising through the trees in front of our neighbor’s house, beginning to shine onto our front fence. As I ate, I heard faint tinkling music, as if from an old-fashioned music box. Looking out the front window, there were no people who might be playing music, so I opened the front door. And there, under the lilac bush next to the fence, in the single sunbeam, sat a small rabbit, sitting on the sparkling frost-covered grass. Sweet, magical rabbit gifting me with music and light.

    Reply
    • Jonna Post author

      Thank you so much Lily for your beautiful comment. I totally agree with you…that the world around us is alive in its own way.
      And wow…what a wonderful experience with the music and the rabbit!! Must have felt magical to hear that.
      Thank you so much for sharing ♥ Lots of love

      Reply
  20. Anneli

    Såå vackert med dimman som svävar över tjärnen, mellan trädtopparna i gryningsljuset och din sång som blir till ett med den dansande dimman….Som om det är din röst som bär fram dimman… Magiskt o förtrollande !!
    Kunde varit en inledningsscen till filmer som “Outlander” eller “Avalons dimmor” eller från “Sagan om Ringen” där älvornas säregna sånger ljuder genom natten…
    Fastnade för det du skrev om rösterna i dimman …som de är väsen som svävar mellan två världar o varken tillhör himmel eller jord. Vackert.
    Det finns ju naturväsen ‘på riktigt’ fast vi människor inte alltid kan se dem – ibland kan vi det om vi är ‘intonade’ på deras energi o är mottagliga för dem. Allt är ju en form av energi, även vi människor. Allt existerar ju egentligen samtidigt o finns där fast vi inte kan se, höra eller känna det.
    Det är bara olika former av energi som existerar o vibrerar på olika frekvenser. Ungefär som man ställer in olika radiokanaler så vi kan höra P3 eller P1 osv. Man måste ju ställa in rätt frekvens för att höra rätt kanal. Lite så är det med olika energier, väsen o oss människor.
    Du har bara lite mer av den förmågan än de flesta Jonna, speciellt när du lyckas fånga o förmedla något som svävar mellan två världar och varken tillhör himmel eller jord…
    <3

    Reply
    • Jonna Post author

      Men åh så vackert du beskriver det Anneli. Tack snälla du. Blir så himla glad att du gillar filmer!
      Och vad kul att du nämner Outlander. Har faktiskt sett de två första säsongerna 🙂 Helt otroligt vacker serie.

      Och allt du skriver om energier, och om att man kan “tona in” och bli mottagliga, det är precis vad jag tror också! För precis som du skriver så är ju allt energi. Åh, blev så glad o höra att du har precis samma uppfattning. För mig känns det så himla logiskt, och inte alls flummigt. Men det brukar vara svårt att förklara det på ett sätt som låter logiskt för andra.

      Tack snälla för att du delar med dig!! Kramar ♥

      Reply
  21. Janusz

    First of all, your composition and voice are absolutely enchanting. It is your essence in vocal form. This kulning CD will be incredible.

    I love dancing fog particularly in the mountains. It is so amplified there by wind and slopes. Places I know can have infinite number of faces depending on how fog envelops them. I feel like they are asking me which face do I want to see and my choice depends on what thoughts and emotions dominate in a given moment.

    Weren’t the voices in the fog asking you the same questions. What do you think of us ? What face do you want to see ? Part of you was scared and wanted to run away. But bigger part considered them beautiful, magical and felt that there was nothing to be afraid of. Weren’t the voices teaching you something abut yourself ?

    Lots of mysterious synchronicities happen in my life. I gradually realized that they are not mysterious at all but simply the way Spirit taught me something about myself.

    In local mountains I have a favourite spot on the edge of a huge cliff far off the beaten path. Suddenly I felt an urge to turn around a I saw huge black wings coming
    straight at me. Raven landed maybe six feet away. No other people or animals around, I wasn’t eating anything and I had never seen ravens begging for food like other
    birds may do. I knew right away that this wasn’t an ordinary encounter. I rarely look anybody straight in the eyes. For me it is like looking into the face of God.
    But I could not help looking into its shiny, perfectly black eyes. We were sitting there like some old friends looking into a space. And I noticed when a raven noticed
    an eagle flying far over the valley. It was like an electric current went through its body. Few weeks later I was in the same spot and raven came again. This time it started vocalizing in its raven language and I instantly knew what it was trying to tell me.

    Reply
    • Jonna Post author

      Thank you so much. Im glad you think that the CD will be good. It really feels like my number one goal in life right now. I dont know why its so important to me. You know the feeling when you just NEED to do something. Its like a force inside of you 🙂

      And how beautiful that you also feel the same for dancing fog. How interesting it sound with them asking what face you want to see.
      Yes…the fog really can teaches us something. I do think it spirits in the mist.

      And I love synchronicities. I always feel like it happens a lot when its flow in your life. When you are on the right track.
      But I dont know if it really happens more synchronicites then, or of it just that we are in tune with our true self so we actually notice them. In some way, synchronicities might be happening all the time. We just dont see it from our perspective?

      Thank you for sharing your experience with the raven. It sounds like a very powerful moment. I can totally understand how you felt.
      And ohh…how I wish I knew what the raven was telling you 🙂
      There is something very special with ravens. Always when I see them…i become more aware. Feels like the bring us messages.

      Thank you again for sharing Janusz. Lots of love ♥

      Reply
      • Janusz

        I know this feeling of a force inside compelling you to do something. It is simply Spirit wanting to express itself through you.

        Yes, there is something very special about ravens and I also consider them messengers. They are incredibly intelligent. They perform tests
        as good as, or better, than apes. In the same time people fear them and associate them with death. I think it is a symbol. We can only discover
        our deeper, spiritual nature when we fully accept that body and mind have only a limited, temporary existence.

        Raven said: Speak, share what you learned and experienced so you can put it to rest and perhaps inspire others. But be very respectful.
        Everybody’s individual path is of equal value. They all lead to the same goal of spiritual realization.

        Reply
  22. Lars 8463

    Gomorgon fina du
    Hemma börjar skogen
    Med den första urtallen
    cirka 8 meter från huset.
    Den har sett mig börja krypa,
    resa mig på darriga ben.
    Ta dom första stegen
    för att tillslut börja springa
    Hela tiden i skog och mark.
    Så jag är HEMMA i skogen.

    Men vad jag minns har jag aldrig
    upplevt det mystiska du tänker på
    Därimot andra jordnära saker
    som känns speciellt
    Hälsas av den mjuka låga sången
    av lavskrikan innan vi delar
    på en ostsmörgås.
    Ekorrens “muttrade” När den bet
    i mitt fingret när kexen var slut.
    Söka skydd från regnet
    under en gran tillsammans
    med kungsfåglar som hoppade
    på mina skor och knän.

    Dimma som virvlade i guldslöjor
    När min paddel ljudlöst
    rörde sig i gryningsljuset
    I takt med min pappas takt
    Han fattas mig
    För jag är i otakt.

    Jag är GLAD att DU finns
    KRAM

    Reply
    • Jonna Post author

      När jag läst klart din kommentar så var det som ett hugg i hjärtat, sådär som om kroppen ger en impuls till att gråta.
      Det bara berörde mig så starkt. Dina ord. Om trädet som sett dig växa upp, om dina märkliga upplevelser i naturen. Om ditt minne med din pappa i gryningsljuset. Om din saknad. Åh ♥

      Önskar jag kunde ge dig en stor kram. Tack Lars för allt du delar med dig av.
      Blir berörd varenda gång. Skickar massor med kramar och ljus till dig ♥

      Reply
  23. Malin Harju

    Fantastiska Jonna; STORT tack för allt du skapar och delar med dig av!

    I mitt yrke som professionellt medium har jag mött många kunder som har en relation till jyst dimma på det sätt du beskriver. Jag har själv upplevt mycket kring och i dimma och har fått det berättat för mig att dimman är portalen mellan världarna (precis som i myterna/sägnerna kring Avalon) och att då den rör sig och dansar så snappar vi upp ljud, varelser och förnimmelser från andra paralella världar som pågår runtom oss här och nu.

    Tror som många andra att du också skulle gilla både ‘Outlander’ och ‘Avalons dimmor’.

    Varm kram!

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh tack så jättemycket Malin! Och vad intressant att du jobbar som medium. Kan tänka mig att du träffat många som upplevt mystiska saker med dimman. Det är precis vad jag känner för dimma..att det är som en portal mellan två världar.

      Jag har sett Outlander men inte Avalons dimmor. Men blir väldigt sugen på att se den nu.
      Varm kram till dig med ♥

      Reply
  24. Annika Falkensson

    Hej Jonna,
    när jag var ca 10 år såg jag en tomte, men jag förstod inte förrän efteråt att det var det jag såg.
    Min mamma körde bil och vi skulle ner till sommarbetet för korna och precis när vi skulle svänga in på avtagsvägen så såg jag en liten “man” med grön mössa på sig som sprang efter vägen. Jag trodde i min enfald att det var Åke, mannen som bodde på gården där korna gick på bete, men när vi kom fram dit jag sett mannen så var han spårlöst borta. Vi åkte vidare en kilometer innan vi var framme o då vi kom fram så stod Åke mitt på gården det var då jag insåg att det inte var Åke jag sett. För det första skulle han inte ha hunnit före oss fram till gården och för det andra var han trots sin korta längd, 1,60, mycket större än mannen jag sett, så vem var det jag såg?
    Sen har jag sett en tomte till hemma på min egen gård, på håll när jag kom med bilen och sen när man kommit nära så är den spårlöst borta.
    Jag har mycket mer att berätta om, men det kan jag ta en annan gång när vi ses.
    Tack för att du skriver om allt detta osynliga som ändå finns mitt ibland oss.
    Kram Annika

    Reply
    • Jonna Post author

      Men åh så häftigt med tomten!! Alltså…det finns så många berättelser om tomtar. Har träffat flera som berättat att de sett tomtar, och jag kan verkligen se och känna att personen inte hittar på. Så himla roligt att du ville dela denna upplevelse. Jag hoppas att jag får se en tomte någon gång också.
      Och ja, jag kan tänka mig att du varit med om mycket annat. Har ju fått hört lite innan utställningen 🙂 Hoppas vi ses framöver!
      Kram på dig!! ♥

      Reply
  25. Alexandra

    Gåshud & tårar i ögonen, så obeskrivligt vackert ❤️! Kan nästan ana skepnader i dimman, du lyckas verkligen förmedla magin. Ser fram emot din skiva!

    Reply
  26. Anders

    Du är en remarkabel kvinna… Känner inte till någon som du, som gör det du gör, och gör det så bra.
    Jag väntar på att det ska göras en film som utspelar sig i en svunnen tid i vårt land, då de allra flesta bodde ute i landet och inte i städer. Som ska utspela sig under en viktig epok, eller kanske inte förresten, det räcker om den återberättar helt normala händelser. En tid då naturen inte bara var vacker, utan fylld av mystik, magi och olika väsen. När man under vissa förhållanden drog sig för att bege sig bortom utmarkerna, och när man hyste vördnad eller rentav fasa för vissa platser såsom gravhögar, offersjöar och sådant. Särskilt Västergötland har lämningar som visar på en blomstrande kultur och stor befolkning redan från stenåldern och framåt. Mäktiga fornminnen från pyramidernas tid. Vill tipsa om “Bengans historiasidor”, en mycket bra hemsida.
    Här i Västergötland kunde filmen utspela sig, och du borde definitivt göra ledmotivet! Tänker på Laleh som gjorde ledmotivet till filmen Arn, en helt ok film, tycker jag.
    Ja dimma… det är som att dimman hör ihop med de som bor i underjorden, i kullarna och gravhögarna. När det är dimma är det som att en dörr öppnas till en annan dimension. Det finns en sägen om att “Ållebergs ryttare” ska lämna berget och bistå de levande om riket hotas. Samma tema finns i Tolkiens Sagan om ringen, när Aragorn mönstrar de döda krigarna och manar dem att uppfylla sitt löfte till den rättmätige kungen…

    Reply
    • Jonna Post author

      Först och främst….tack. TACK för dina otroligt fina ord ♥

      Och åhh…när du beskrev vilken sorts film du väntar på, så kände jag bara “JA!”. Exakt…en sådan film hade jag gärna velat sett. Eller en serie. Det känns som det finns så mycket spännande och intressant att hämta från den tiden. Från det vardagliga händelserna. Från alla sägner och myter. Hade älskat att få se en sådan film.

      Tack för tipset om Bengans historiasidor. Ska kolla upp sen! Lät spännande 🙂
      Ja Västergötland verkar vara som en stor skatt av historia. HAde varit så roligt att åka dit någon gång och besöka lämningar och lära sig mer om livet och kulturen från förr.

      Tack för att du delar med dig Anders! Kram på dig ♥

      Reply
  27. Lena

    Efter en utesittning pà en shamanisk kurs i Halland för mänga àr sedan gjorde jag en runda med min skallra för att tacka platsen för natten jag hade tillbringat där och känt mig trygg och omhändertagen av naturen. När jag slutade skallra, skallrade det till i skogen alldeles bredvid mig och jag trodde att det var någon kurskollega som var där, men det var det inte! Jag skallrade igen och “det” svarade! Jag sprang runt och tittade under granarna om jag kunde se några ben – men nej! Och det var inget eko! När jag pà förmiddagen kom tillbaka till basislägret och berättade om detta, sade kursledaren att han upplevt samma sak i Norrland för flera àr sedan! Ja, det verkar som om andarna gör sig påminda i naturen ibland!!!

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh, vilken häftig upplevelse du fick vara med om! 🙂 Och vad intressant det lät med en shamanisk kurs. Det lät som något jag själv skulle velat gå.
      Tack för att du delade med dig!! Kramar ♥

      Reply
  28. Jenny

    Fint Jonna! vore så kul om du kunde skriva något inlägg om olika nordiska väsen i din blogg, och kanske gestalta dom i dina foton eller liknande : ) ungefär som therese lindgren gjorde sminkvideos om nordiska väsen för något år sedan. kram

    Reply
  29. Anonym

    Jag hoppas innerligt att det finns förklaringar till det du beskriver som inte involverar psykiatriska diagnoser, för jag har själv en gång upplevt samma: Mumlande röstar som garanterad inte fanns, jag kunde även identifiera vem rösten tillhörde, men inte vad som sades! Jag var då extremt trött, hade tokpluggat i många dygn, satt upp sent och det var helt tyst i huset förutom ett svagt brus i radiatorerna. Min trötta hjärna omvandlade radiatorljudet eller helt enkelt skapade röster i brist på ljud under lång tid. Då jag berättade det för min pappa (psykolog!) blev han märkbart bekymret, för den slags var då alarmerande tydliga symptom på sinnessjukdom. Det har ibland bekymrat mig lite, när jag har tänkt på händelsen, men alldeles nyligen läste jag att det finns många exempel på ljudhallucinationer utan underliggande sinnessjukdom! Vilken lättnad! 🙂
    Men som du kan skapa stämning med dina dimbilder och beskrivningar och vilken vacker, sorgmodig sång. Jag vill naturligtvis ha din CD när du släpper den. PS. Även jag begriper inte hur du törs gå på detta gungfly! Jag använder snöskor!

    Reply
    • Jonna Post author

      Haha 🙂 Jag tror inte jag håller på att få en sinnessjukdom. Annars måste jag nog ha fötts så 🙂
      Kan tänka mig att man kan börja ljud-hallucinera när man är jättetrött. Har själv varit med om att hallucinera visuellt de gånger jag varit uppe i flera dygn. Otäckt hur hjärnan kan ställa till det då 🙂 Vilken tur att du inte hade någon sinnessjukdom.

      Och tack så mycket, glad att du längtar efter min CD! 🙂 ♥
      Angående gungflyn, kan det vara farligt tro? Jag har varit ute på sån flera gånger och ibland nästan sjunkt igenom och fastnat, men inte tänkt att det kunnat bli farligt direkt. Vet du om det finns fall när någon liksom sjunkt igenom?

      Kram på dig ♥

      Reply
  30. fernando

    hi jonna, very good video and music, the CD is going to look great, once, in 1999, it was in a wooded area called the national park radal 7 cups, that this Province of Curicó, Maule Region, in Chile, and in an interior area called Valle del Indio, in the mountains, I had just arrived and we rested, I and two other companions, they went to sleep, because we were tired, we were tired of walking, it was around 15 o’clock, I stayed away from the tent, near a stream that passes by looking at the beautiful place, and I do not know how much time has passed, but at one moment I feel clearly that a female voice calls me from behind for my name, I turn to look behind mine, and gave me the impression that came behind some trees, but I saw no one, there was nobody there, I stood and went where supposedly came that voice, I walked through that sector and I found no one, I entered and I continued caninando and I returned, and I did not find anybody, we were alone, After a few days later, we met other people who were going to walk around these places during their vacations, and in the conversation one of them said that in a place near there, where there is a small lagoon by the thaw, they were in the night and the other side they felt feminine voices laughing, also another one of them told me that they had called him by his name, and we laughed to agree on the same experience in the place. well, that’s what I could comment on this topic, because I see that there are other people who have also had some experiences in the woods, a strong hug from a distance, greetings, Fernando.

    Reply
  31. Sabina

    Vilken otrolig stämning!
    Jag brukar alltid föreställa mig att världen är parallell på något vis och att det finns någon sorts andar och väsen som vi inte alltid uppfattar, så det kan ju mycket väl vara så att man hör dem i dimman.

    Reply
  32. Anthony

    When I was little, my brother and I were looking for leprechauns together on St. Patrick’s day, around our house.
    We went down the stairs into the basement and turned to see into our living room. We saw the back of a lazy boy sofa we used to have.
    Shooting out the top was a giant green hat, covering a third of the chair. We were excited and whispered to each other how we would catch it.
    One of us would jump over the top and the other the side. When we approached and did our sneak attack, the hat was gone.
    We both remember this vividly.
    I just watched your lovely documentary. It’s lovely because you are living out of your Being instead of your mind, to put it simply.
    I just finished a wonderful book called Cultivating Inner Peace, which is about what the title implies. You are an example of this peace.
    It is tough, but I believe it’s also possible to be peaceful regardless of where, because peace is this state of being, not the conditions that might inspire it. Maybe one day you can be peaceful when visiting cities too, bringing the spirit of the forest with you wherever you are with the kingdom of heaven within. You are one of many joyous people who spread that joy to others. Thank you Jonna <3 Keep being.

    Reply

Lämna ett svar till Lars 8463 Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.