Några ord om att vara mörkrädd

Ibland får jag frågan vem jag var innan jag flyttade till Grundtjärn för fem år sedan. Det är en svår fråga att svara på. Men en sak vet jag säkert att jag var då, som jag inte är längre. Mörkrädd.
Det är så märkligt, för jag var verkligen jättemörkrädd under min uppväxt. Jag hade mycket fantasi och lätt för att skrämma upp mig själv. Till och med i vuxen ålder, strax innan jag flyttade hit, så vågade jag ibland inte gå upp på toa på natten för jag var så mörkrädd. Jag kunde till och med bli rädd mitt på ljusa dagen för att jag skrämde upp mig med läskiga tankar och scener från hemska skräckfilmer, eftersom jag ändå inte kunde låta bli att liksom söka mig till att skrämma upp mig själv.

Konstigt nog så tänkte jag inte på min mörkerrädsla alls när jag bestämde mig för att flytta till Grundtjärn, in till den gamla skolan från 1800-talet som jag bodde i under första året här. Och det som är ännu mer konstigt är att min mörkerrädsla helt försvann från den dag jag satte min fot här. Jag har ingen aning om varför och hur jag bara kunde sluta vara mörkrädd sådär. Det är för mig en gåta. Men det är en himla tur, för annars hade jag aldrig kunnat bott kvar.

020816
Den första vintern i den gamla skolan var verkligen utöver det vanliga. Det känns ju som en typisk myt att det ska spöka i gamla skolor. Men det jag upplevde på nätterna under det året som jag bodde där går verkligen inte att förklara på något annat sätt än att det spökade. I alla fall i min verklighet. Ingen behöver tro mig eller hålla med. Det är bara min egen upplevelse.
Men jag anpassade mig ganska fort. I november, fyra månader efter att jag flyttat upp, så hände något var och varannan natt. Under vintern hade jag till och med döpt ett “spöke” till eldvaktaren, eftersom det varje natt hördes tydliga steg ifrån hallen där elden brann i kaminen. Nanook skällde på nätterna åt ingenting och jag gjorde en kort liten film på det som ni kan se HÄR. Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla nattliga upplevelser som jag fick vara med om. Men ändå kände jag mig aldrig så rädd att jag ville flytta ut. Kanske för att jag visste att om jag tillät mig att bli för rädd så skulle jag behöva flytta. Och det ville jag verkligen inte. Så då stängdes de känslorna av och sedan dess kan jag knappt bli mörkrädd.

Jag tror att vi människor kan anpassa oss till nästan allting. Jag har varit livrädd för mörker, och det kan jag knappt tro idag när jag är ute i mörkret i skogarna om nätterna eller hämtar ved mitt i natten i vedboden. De känslorna är som bortblåsta. Och den enda förklaringen jag har till det är att jag insåg att jag var tvungen att anpassa mig, annars skulle det inte gå.
020817
Jag får ofta frågan om jag varit eller är rädd ibland, och många som skriver att de aldrig skulle våga bo själva i en stuga för att mörkret skrämmer dom för mycket. Och jag kan verkligen förstå känslan, eftersom jag själv varit mörkrädd innan. Men jag kan också säga att vi människor är helt fantastiska på att anpassa oss. Det är något jag verkligen fått bevis för. Rädsla är ju egentligen bara en slags illusion som skapas av våra tankar. Och att låta rädslan styra oss i våra livsval gör ju att vi blir som fångar. Så om någon frågar om ett tips på hur jag gjorde, så brukar jag bara säga att det bästa är möta rädslan i en situation där du inte har så många andra val än att faktiskt bara ge dig hän, och anpassa dig. Plötsligt så är det som om den inte existerar längre, och du blir fri. Det kanske låter lättare än vad det är, men det funkade för mig : )

Någon här som är mörkrädd, eller har varit? Och i så fall, hur blev ni av med er mörkerrädsla?

92 Kommentarer på “Några ord om att vara mörkrädd

  1. Micke

    Har aldrig gillat mörker men sen jag flytta ut i ett gammalt torp ute i skogen så försvann det. Nu kan jag stå stirrat rätt ut i skogen på natten utan att känna obehag. Har hänt flera gånger att man skrämt upp nåt djur när man varit på väg till vedboden eller dasset. Men nuförtiden så reagerar man inte på det.

    Reply
    • Jonna Post author

      Vad skönt o höra att din mörkerrädsla också bara försvann när du flyttade ut till ett torp i skogen. Roligt att någon liksom vart med om samma sak ♥

      Reply
    • Jonna Post author

      Åhh ja men jag kan ju förstå att man kan bli mer mörkrädd av att bo ute på landet eftersom det verkligen är supermörkt där inga gatljus finns osv. Men skönt att du känner dig lugnare i staden ♥
      Kram!

      Reply
  2. Lina

    Det har jag faktiskt tänkt på när jag fantiserat om att bo som du, att det som sätter stopp för den drömmen är mörkret. Fantastisk att din rödsla försvann 🙂 kram

    Reply
    • Jonna Post author

      Ja du är inte ensam och att tänka så kan jag lova. Men det verkar som om det finns många ändå som blivit av med sin mörkerrädsla fort. Så det finns ju verkligen hopp! ♥ Kram på dig

      Reply
  3. Louise

    Dels är det nog en vanesak. Man måste ju bli lite härdad av att leva som du gör. Precis som du säger så är det ju en beprövad metod att möta det man är rädd för och på så vis segra över det till slut.

    Jag skrev faktiskt ett blogginlägg för många år sen, om varför jag älskar mörkret och snarare är rädd för ljuset: http://lugnochfin.se/ar-du-morkradd/

    Allt handlar om perspektiv. =)

    Reply
    • Jonna Post author

      Så himla bra blogginlägg du skrev om mörkret. Kan känna igen mig mycket i det du skriver. Och precis som du säger så handlar det ju om perspektiv. Så fint att du känner så för mörkret ♥ Tack för att du länkande till det! Kram ♥

      Reply
  4. Jorma

    Mörker har inte varit några problem för min del, men åska…från 4 års ålder till 20-22 så var jag väldigt åskrädd. Jag tror nästan det var som värst under min gymnasietid, varje gång det åskade var jag mer eller mindre panikslagen. Jag blev skrämd när blixten slog ner i skorstenen till sommarstugans bastu- och jag, två av mina syskon och mamma befann oss därinne. Dessutom var åskvädren där väldigt intensiva, med blixtar som kom ut ur vägguttag och lampor som brändes ur.
    Boten kom när jag i augusti 1997 befann mig hos min syster i Kortedala, och det la sig ett åskväder där som höll på i över 8 timmar. Efter ett par timmar så kände jag att jag inte orkade vara rädd längre. Så jag började betrakta det hela. Och det har utvecklat sig så att jag försöker filma och fotografera åskväder när tillfälle ges. Men respekten försvinner aldrig, och jag måste erkänna att om det blir för intensivt så föredrar jag att ha på hög musik i hörlurarna.
    Jag har bott i den här lägenheten sen hösten ’99, och innan åskvädret som videon jag länkar till så hade jag aldrig känt att jag behövt dra ut kontakter, men som sagt. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta 😉 Varning för hööööga smällar.
    https://youtu.be/C2Gg3g0lqEM

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh men vad otäckt det lät!! Är själv lite rädd för åska faktiskt. Men så himla fint att du ändå gjort något positivt av det. Otäck film! 🙂
      Tack för att du delade med dig ♥

      Reply
      • Jorma

        Kan tänka mig att det blir rätt intensivt när det lägger sig direkt över dig där, ungefär som det var i vår stuga. Stugan låg i ett område med sjöar i alla fyra vädersträcken, så kom det in från “fel” håll så kändes det som om det cirkulerade där i flera timmar. Det skummaste jag varit med om där var när jag höll på att dammsuga- och hade på radion på hög volym, men ändå kunde “höra” tystnaden som blev precis innan åskan kom. Kan inte förklara det riktigt, men det bara kändes som om det skulle hända nåt, vilket det mycket riktigt gjorde.
        Behöver du koppla loss alla elprylar hos dig när åskan går?

        Reply
  5. Emma

    Lite nyfiken sådär.. Hur kom det sig att du flyttade från skolan till stugan? Var det för att det spökade för mycket eller av mer praktiska skäl?

    Reply
    • Jonna Post author

      Det var mest av praktiska skäl. Skolan var ju släktens hus och jag flyttade in dit mer som en tillfällig lösning eftersom det stod tomt under största delen av året. Men ett år senare så flyttade jag in i ett hus bredvid som mina föräldrar köpte. Tanken var att det skulle vara ett hus som familjen kunde bo i på somrarna, men det blev istället så att jag flyttade in i det. Både jag och mina föräldrar var glada åt det beslutet. Så nu bor jag fortfarande kvar här 🙂
      Sen kan jag ärligt säga också att det var väldigt skönt att kunna sova lugn på nätterna, utan spökerier 🙂
      Kram ♥

      Reply
  6. Johanna

    Är inte rädd för mörkret men dock för trånga utrymmen, såsom hissar, toaletter osv. Det är dock något jag försöker komma över. Din text inspirerar mig. 🙂
    Är även extremt rädd för att hålla tal/föredrag inför massa människor.

    Skulle du inte kunna berätta mer om vad som hände i skolan? Här hemma hos mig ser jag ibland figurer samt sker det att relativt tunga saker ramlar ner från hyllor, men jag tänker att det finns en logisk förklaring till det. 🙂

    Kram

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack, är glad att texten kan inspirera dig. Hoppas du kan komma över din rädsla för trånga utrymmen. Kan tänka mig att det är jobbigt och energikrävande.
      Ja jag såg att några önskade att jag ska berätta lite mer om vad som hände i skolan. Det ska jag absolut göra 🙂
      Tack för tipset!
      Kram ♥

      Reply
  7. Lena

    Jag har faktiskt tänkt ibland när jag läst att du går ut på natten och fotar “tycker hon inte det är otäckt där i mörkret”! Själv tror jag att jag skulle vara lite rädd även om jag egentligen inte är direkt mörkrädd. Men ensam i en stor, svart skog…….Filmen du länkat till är lite läskig faktiskt. NÅGOT måste ju Nanook ha hört, varför skulle han annars lyssna och skälla!
    Du är i alla fall fantastisk som tagit steget och lever det liv du älskar. Lycka till med allt i fortsättningen.
    Lena

    Reply
    • Jonna Post author

      I skogen känner jag mig sällan rädd, även om det såklart kan kännas lite kusligt att vara i skogen om natten. Det är mörkt och svårt att se och många ljud. Men jag kände mig mycket mer rädd när jag var ute och gick på stan om nätterna.
      Ja den filmen är lite otäck! Jag undrar verkligen vad det var Nanook såg.
      Kram ♥

      Reply
  8. Vilja

    När jag var liten blev jag avkastad från min häst och var nära att bryta nacken, det gjorde att jag blev väldigt rädd för att galoppera, hoppa och annat mer fartfyllt från hästryggen. Men om jag inte tog mig igenom de rädslorna skulle jag behöva sälja min ponny, så efter mycket jobb med mig själv lyckades jag till slut komma över det. På egen hand, i tidiga tonåren. Detta för att kärleken till ponnyn och rädslan att förlora henne var starkare än rädslan att göra mig illa. Jag tänker mig att samma scenario kanske stämmer in på dig? Att när du väl hittade den plats du verkligen vill finnas på, så blev den känslan starkare än din rädsla för mörker – men också en avgörande faktor som hör samman med platsen. Det är mörkt och kusligt från tillfälle till tillfälle, och för att bo kvar måste du övervinna rädslorna. Hade du däremot flyttat till en fartfylld stad som aldrig sover, hade du inte behövt möta och komma över rädslorna – och då hade de säkert funnits kvar. Lika som att om jag inte fått konsekvenserna att jag behövt lämna min bästa vän, så hade jag inte tagit mig för att komma över rädslorna.

    Hoppas du förstår hur jag tänker!

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh så fint skrivet. Förstår precis hur du tänker. Tack för att du delade med dig av dina fina tankar. Och så bra att du kom över rädslan. Heja dig ♥

      Reply
  9. Linda

    Jag var precis som du, hiskeligt mörkrädd när jag var yngre. Hade en fantasi som kunde göra mig paralyserad av skräck – även mitt på ljusa dagen.
    Jag bor nu, för det mesta ensam, i ett hus i en by på norrländska landsbygden. Och jag har aldrig känt mig så trygg. Här är mörkt och jag har hyfsat långt till närmaste granne. Jag får ibland “påhälsning” av… … ja, inte vet jag, troll och ett eller annat spöke kanske. Men jag är aldrig rädd.

    Reply
  10. Sirre

    Jag har varit mörkrädd, men det gav sig mer och mer ju tryggare jag blev i min andlighet och vågade lita på min intuition! 🙂

    Reply
  11. Sabina

    Jag skulle älska att läsa ett blogginlägg med alla dina spökerfarenheter ? tycker sånt är så spännande!

    Reply
  12. Ida

    Jag har aldrig varit mörkrädd men rädd för spöken och saker som man inte kunnat förklara som annat än spöken. Har under hela min uppväxt bott på platser där det, enligt mig och många andra, spökat. När jag flyttade hemifrån var jag dock tvungen att sluta vara rädd och därmed slutade det över en natt, även då jag sover där det spökar är rädslan borta. Så himla praktiskt!
    Skulle vara jätteroligt om du delade med dig av det spökande du varit med om.

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack för att du delade med dig ♥ Ja jag göra ett sånt inlägg sedan med lite berättelse från tiden i skolan 🙂
      Kram!

      Reply
  13. Lena - gott för själen

    Jamen precis, jag tror stenhårt på att om man inte lämnar plats åt rädslor och fobier så får de inte heller plats. Jag fick plötsligt brofobi på 80-talet då Tjörnbron rasade. Kroppen reagerade jättestarkt då jag åkte över broar och jag undvek broar om jag kunde. När jag sedan för ett antal år sedan hade nytt jobb på gång tvingades jag välja, att åka över två stora broar på väg till jobbet och sedan hem eller att välja bort jobbet. Jag valde att ta det nya jobbet och nu tänker jag inte ens på att jag åker över en bro förutom att det ofta är vackert.

    Jag var också rädd för spindlar och möss tills jag tänkte “det här är ju löjligt, de där fjantiga djuren kan ju inte få styra över mitt liv!”. Jag kan ju inte direkt säga att vi är kompisar, men nu kan jag ta bort spindlar själv i alla fall.

    Bra inlägg, peppar förhoppningsvis många! Jag har också tänkt att göra ett inlägg om just rädslor och fobier, men det är bara i början av utkast-stadiet än så länge 🙂

    Kram Lena

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh men vad glad jag blir av att läsa om hur du kommit över rädslorna. Kan tänka mig att du blev skrämd efter tjörnbron. Jag bodde ju i Stenungsund under min uppväxt så jag fick höra otäcka historier om den tragedin. Huvva! Men vilken tur att du kommit över rädslan nu! Heja dig ♥
      Kram

      Reply
  14. Boel

    Jag var mörkrädd som liten men är inte det längre i vuxen ålder. Jag tror på “spöken” och har känt av närvaro då och då men aldrig blivit rädd för dem. Jag är övertygad om att min mörkerrädsla hängde ihop med en osäkerhet i mig själv, och när jag blev vuxnare och tryggare i mig själv, visste vem jag var och litade på att jag kan hantera vad som än kommer min väg, så slutade jag vara rädd för mörkret. Men ibland vill man ju nästa känna det där pirret i magen och småskrämma upp sig själv. Så det gör jag med skräckfilm ibland, haha, fast inte för läskiga. Sen vet jag också att jag har en eller flera “skyddsänglar” som har räddat mitt liv mer än en gång, som jag litar på att de inte låter något illa hända mig. Så det gör mig också trygg.

    Reply
    • Jonna Post author

      Så fint skrivet!! 🙂 Tack för att du delar med dig!
      Och jag känner igen den där känslan av att vilja skrämma upp sig lite ibland, bara för att känna pirret 🙂
      Kram ♥

      Reply
  15. Jos

    Finns det någon rationell orsak till att vara mörkrädd? Katten är det ju inte som förvisso både ser och hör bättre samt har flera andra sinnen att förlita sig på till skillnad mot alla människor som har lärt sig “stänga av” och bli mörkrädda. Jag är det inte och har aldrig varit det.

    Kattens timmar är på natten av någon spännade orsak. Uppe i norrland är natthimlen om vintern praktfull med stjärnor och norrsken. Under sommaren är natten fylld av ljus och ett intensivt djurliv. Fiskarna i sjön kanske hoppar. Myggen som surrar och aldrig vilar.

    Reply
    • Jonna Post author

      Ja katten är nog med om mycket spännande äventyr på nätterna! Kan tänka mig att de inte vill sova bort den tiden. ♥ 🙂

      Reply
  16. Henrik

    En sak är säker, Jag skulle ALDRIG sovit en natt i den gamla skolan. En hund som skäller i mörkret då vet man att något är där. Spelar ingen roll om det är en mus eller spöke jag skulle lätt sovit i bilen och aldrig mer återvänt. Jag är mycket mörkrädd men gillar att umgås med mina drömmar och har en känsla för det där andra som jag gillar. Utomhus är jag aldrig mörkrädd. Jonna är tuff, det är inte jag!

    Reply
  17. Tomas Lindquist

    Mörkrädd
    Jo förr kanske jag var något mörkrädd, höll mig gärna i ljuset när jag promenerade i stan på kvällar osv. Men nu när jag har flyttat ut på landet så är jag inte det längre. Märkligt för här är det verkligen kolsvart! Ingen gatubelysning här. Att öppna dörren är som att krocka med en svart vägg. På något sätt verkar hjärnan ha stängt av att jag ska vara rädd. Visserligen förser jag mig med en pannlampa, men inte för att jag är rädd, utan för att jag ser så dåligt
    Jag känner en stor trygghet och lugn här på “landet”. Det här är mitt/familjens hem, och där ska man vara TRYGG.

    Reply
    • Jonna Post author

      Känner så väl igen mig i det du skriver. Känner mig också mycket mer trygg här ute på landet trots att det är kolsvart 🙂
      Tack för att du delade med dig ♥

      Reply
  18. made by mary

    Jag är verkligen SÅ mörkrädd. Tittar inte på läskiga filmer, knappt thrillers ens, och tycker inte om ngt läskigt som historier man hörde när man var barn osv. Jag vet inte hur jag ska klara mig när vi hittar vårt hus. För med all sannolikhet kommer det vara bäckmörkt då. Och gamla hus knarrar. Jag hoppas så att jag kommer över det, det måste jag ju. Men jag tänker inte så mkt på det, min längtan efter hus på landet…bland skog, åkrar och ängar, är så stark att det får lösa sig. Hoppas det bara kommer försvinna, hade det inte när jag växte upp (på landet). Det har kommit efter vuxna livet i “stan” och allt man läser i tidningen. Skönt att läsa att det bara försvann för dig, ger mig lite extra boost av hopp! Stor kram

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh jaa jag hoppas att din mörkerrädsla försvinner när ni flyttar ut på landet! Det verkar som om de försvinner för de flesta så jag vågar tro att du kommer komma över det 🙂 ♥ När viljan blir starkare än rädslan så går det!
      Kram på dig och tack för att du delade med dig ♥

      Reply
  19. Amanda

    oj vad spännande att du skriver om detta precis nu för återupptäckte precis din blogg då jag börjat fundera på att göra något liknande som du har gjort men det som hindrar mig mest är att jag är så o t r o l i g t mörkrädd att jag tror inte att jag kommer klara av det:( Men spännande att det försvann för dig, hoppas att det här är något som händer flera det ger mig lite hopp då!

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh men vilken bra timing!! 🙂
      Ja ser att det verkar vara väldigt många som tappar sin rädsla för mörker när de flyttar ut på landet, så jag tror absolut det finns mycket hopp om att även du skulle klara det galant! 🙂 Kram på dig ♥

      Reply
  20. Sara

    Jag är sjukt mörkrädd! Har svårt att somna när jag är ensam hemma och min sambo är bortrest, avskyr att gå ner till tvättstugan i källaren (bor i lägenhet) när det är mörkt ute, promenerar i princip aldrig ensam när det är mörkt ute, tittar aldrig på läskiga filmer etc. Skulle aldrig kunna bo i ett hus eftersom jag aldrig skulle våga vara ensam hemma, skulle ständigt vara på helspänn och lyssna efter ljud och vara rädd att det var någon i källaren, på ovanvåningen etc. Har alltid varit mörkrädd men det har blivit mycket, mycket värre de senaste åren. Kan i princip inte tänka mig något mer obehagligt och fruktansvärt än att vara helt ensam i en skog nattetid, haha… Jag skulle vara fullkomligt paralyserad av skräck. Har funderat på att gå i KBT, för det kan vara ganska handikappande att vara så otroligt lättskrämd och rädd jämt.

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh ja det låter väldigt jobbigt att känna sig så rädd. Men så fint att du är ärlig och delar med dig!
      Jag hoppas att du kan bli av med rädslan på något vis så du kan slappna av ♥ Kram på dig!

      Reply
  21. Sabina

    Jag är sjukt mörkrädd och är alltid imponerad av hur du vågar vara ute i natten och sova ensam i mörkret. Jag hoppas jag kan övervinna det någon gång som du har gjort.

    Reply
  22. Bella

    Jag har varit hemskt mörkrädd och när jag flyttade ut på vischan (för att min man promt ville bo i hus) så hade jag stora problem. Jag hämtade bara ved när det var ljust ute och i god tid innan det blev mörkt så sprang jag runt och tände alla lampor i huset. Och var jag ensam hemma så låste jag och tände alla lampor på övervåningen och gick inte ner efter att det blivit mörkt ute. Nu 1 år senare så kan jag gå ut på gården och vedboden själv i mörker, jag har som vant mig 🙂 konstigt nog så är jag och har aldrig varit mörkrädd i fjällen. Där känner jag mig helt trygg men där finns det inte så många människor heller :p jag är oftast rädd för att någon person ska stå och lura på mig vilket är helt ologiskt för vem vill stå och frysa i en mörk vedbod liksom haha!

    Reply
    • Jonna Post author

      Så skönt att du kunnat släppt den rädslan! Ja det är ju knäppt att man är rädd för så konstiga saker, som är helt ologiska!
      Oftast är det ju just ute på landet om man är som mest trygg. Att vara rädd att någon står och lurar bakom ett hörn i en stad är ju mycket mer logisk i så fall 🙂 Tack för att du delade med dig ♥ Kram

      Reply
  23. Lotha

    Min Morfar sa alltid ; Va inte rädd för mörkret, det skyddar dig mer än dem ! Sen dess har jag nog aldrig vart rädd ….
    Men när jag första gången mötte ett spöke eller vad jag nu ska kalla den kvinna som dog i bröstcancer som bott i det hus jag då bodde i , då blev jag rädd och var oförstående … Men när jag pratade med min kloka mor som sa att det var hon , då var jag inte rädd längre och har aldrig riktig vart det heller …
    Nu i det hus jag bor väcker mig en liten pojke A mig ibland … Jag vet att han drunknade i sjön intill på sent 60 tal eller tidigt 70 … han frågar vart mamma är och berättar om sina mardrömmar som pojkar i hans ålder gör … Jag lyssnar ber honom gå och sova igen … å han är borta ett par månader ,,,,
    Jag finner mig i detta då jag tror att jag ger tröst och hoppas att det var min Morfar som gav mig styrka och mod för nu är jag inte rädd alls … <3

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh..men vad fint att du berättar om detta. Kan inte låta bli att tycka det låter kusligt ändå, men otroligt modigt av dig!!
      Jag hade nog själv blivit rädd om det hände mig, men så fint att du har den styrkan och modet att inte bli det. Kram på dig ♥

      Reply
  24. Hanna

    Känns skönt att läsa att din mörkrädsla gick över. Speciellt när jag själv vill flytta ensam till ett gammalt hus på landet. Är lite mörkrädd, mest rädd för spöken.

    Reply
  25. Ebba

    Jag tror definitivt det är en vanesak. Jag är uppvuxen på landet, mamma bor fortfarande kvar medan jag flyttat & bor nu i Stockholm. Där mamma bor ligger inte lika långt bort från närmsta by som du bor, men det är knäpptyst & kolsvart på hästen/vintern. Någon enstaka bil kanske man hör, men nästan aldrig på kvällarna. När jag bodde där tänkte jag ALDRIG på mörkret, jag var också van vid tystnaden eller van vid att de ljud man hörde inomhus var små möss som sprang i väggarna eller att huset helt enkelt lät av sig själv (huset byggdes på sent 1700-tal).

    Nu har jag alltså inte bott där permanent på 10 år & har en stuga på mammas gård som landställe. När jag sover där har jag plötsligt jättelätt att bli mörkrädd, får panikrädsla om jag hör något ljud som jag inte kan identifiera & kan inte sova. Eller kunde snarare, det har börjat gå över. Har kommit på att det var en kombination av tre saker: 1.) att jag blivit ovan efter att ha bott i storstan så länge nu och 2.) att jag varit superstressad & utbränd de senaste åren som gjort att hela kroppen konstant varit på högspänn & att jag helt enkelt har projicerat stresskänslor till oro för mörker/ljud där ute och 3.) att man inte kan låsa ytterdörren utifrån vilket gjort att jag förlorat känslan av den tryggheten som jag lägger så stor vikt vid hemma i stan.

    Det har dock blivit MYCKET bättre sen vi lurade ut hur det gick att låsa ytterdörren & sen jag blivit friskare från utbrändheten. De senaste gångerna jag bott där har jag inte haft min sambo med mig och då låste jag faktiskt inte ens ytterdörren några av nätterna och kände mig totalt lugn. Så jag är SÅ glad för det! Det finns hopp för oss alla 😉

    Reply
    • Jonna Post author

      Åh men tack för att du delade med dig av detta. Skönt o höra att det blivit bättre nu!! Och vad bra att du kunde komma fram till vilka saker som gjorde att du kände sådan rädsla. Ja, nog finns det hopp!! ♥ Kram på dig!

      Reply
  26. Nicklas

    Jag har varit extremt mörkrädd vart långt upp i åren som jag var tvungen att titta under sängen och ha lampan tänd på natten i mitt pojkrum men nu tycker jag inte alls det är läskigt med mörker ja man får ju bara inte vara mörkrädd här i skogarna. Men som någon annan skrev här är jag rädd för åskan och det beror på att åskan brukade slå ner i kontakter och telefoner där jag växte upp. Men jag har aldrig blivit så rädd som jag blev för några år sedan faktiskt. Jag hade även fastighetsskötsel då i mitt företag och skötte gräsklippningen på en herrgård utanför Kungsbacka. Eftersom där skulle vara bröllop nästa dag var vi tvungna att bli klar med jobbet det blev sena kvällen och mörkret började falla. På skämt sa jag till min kompis”undrar om det spökar på en sån här gammal herrgård?” Plötsligt började en ytterlampa blinka och i köket tändes en lampa och vi visste att det inte bodde någon där! När vi var klara körde vi ner på gårdsplanen och vände och jag titta upp i ett fönster och såg någon figur som stod och titta ner på oss och jag sa”Det står någon i fönstret” och min vän skrek”men för f-n kööör!” Vi vart så rädda så vi skakade och just när vi börjat köra tog bränslet slut! Jag rusade ut ur bilen och fyllde i en dunk med bränsle kastade in dunken i bilen och fort in i bilen och iväg! Nästa dag ringde jag till ägaren till herrgården och frågade”Det bor väl ingen på gården?”Och han svarade “nej det gör det inte” Jag sa som det var att jag tyckte jag såg någon figur i fönstret. Han skrattade och sa” att det skulle komma en person sent den kvällen och ha ett rum men det är bra ni håller koll!” Ja tänk att man kan skrämma upp sig så! Nu får vi hoppas att spökena håller sig lugna i natt!

    Reply
    • Jonna Post author

      Haha vilken rolig historia ändå…kan tänka mig att ni blev rädda! Men så skönt att den fick ett bra slut 🙂
      Skönt att du inte längre är rädd för mörkret nu när du bor som du gör.
      Tack för att du delade med dig ♥ Kram!

      Reply
  27. maggie

    Huh….. När jag ser videon från den gamla skolan…..stora fönster med full insyn…….riktigt ruggigt och dessutom höra steg från hallen…………hade inte sovit en natt till där!!!
    Så modigt!!

    Reply
    • Jonna Post author

      Åh ja de var faktsikt lite otäckt med de stora fönstrena i skolsalen. Man kände sig exponerad på något vis.
      Kram ♥

      Reply
  28. R::bert

    »Och att låta rädslan styra oss i våra livsval gör ju att vi blir som fångar. […] Så om någon frågar om ett tips på hur jag gjorde, så brukar jag bara säga att det bästa är möta rädslan i en situation där du inte har så många andra val än att faktiskt bara ge dig hän, och anpassa dig.«

    So true! I really like that! 🙂

    Sometimes I guess we also open a door for fear by looking bad films. But when we stop, fear must go! 🙂

    Reply
    • Jonna Post author

      Thank you, im glad you liked that! 🙂
      Yaa i totally agree…i dont like bad films because they open up this door to fear. Creates scary thoughts and so.
      Since i moved here i never watch scary movies anymore 🙂

      Reply
  29. Lindan

    Jag har alltid varit mörkrädd. Eller kanske snarare “spökrädd”..Dock blir jag mer spökrädd när det är mörkt (vilket är synd, för jag gillar egentligen mörker…Och jag gillar att vara ensam, eller snarare för mig själv…;)
    Önskar jag kunde bli som du. Själv blev jag tvungen att flytta ifrån en av de finaste hus jag bott i, precis vid en sjö. Jag höll ut i tre månader, men sedan gick det inte mer!! Jag kunde aldrig känna att det var mysigt på kvällen, ligga i soffan och titta på deckare med tända ljus. Fick helt sluta läsa spännande böcker…Och sov knappt en blund (jag som redan hade sömnbesvär!).
    Och även senare i livet har det hindrat mig från att kunna vistas i min sommarstuga ensam osv. Det har verkligen begränsat mig från saker jag egentligen vill och önskar.
    Min högsta önskan är egentligen att få bo i en liten stuga ute i skogen, men som det känns nu så vet jag inte om jag någonsin skulle våga, om chansen dök upp….
    Till slut fick jag göra ett mellanting – köpte en sommarstuga på ett koloniområde! 😉 Där är jag inte rädd (inte så värst i alla fall…;) ), men istället får jag ju stå ut med “städdagar”, nyfikna och jobbiga grannar med mera…Regler som ska hållas, möten som ska gås på….o.O Fast det jag längtar till är ju FRIHET. Att får göra exakt vad jag vill NÄR jag vill….
    Men jag ser det som ett steg på vägen mot den “riktiga stugan”.
    Det lät så lätt för dig (fast jag vet att det inte kan ha varit helt lätt, inte direkt i alla fall….Usch, jag ryser bara jag tänker på de där sömnparalyserna du skrivit om tidigare….Huuuujeda mig 😉 vad otäckt!!!! Du är Modig Jonna Jinton! Jag kanske skulle göra ett nytt försök att möta min rädsla…!
    Kanske hjälper det lite om man har djur omkring sig också…?
    Japp, en modig katt, en mysig avsides stuga, och en envis Lindian som möter sin rädsla…det får bli planen! 😉

    Sov gott (eller om du nu ska ut och ruska några nya mattor kanske…;) 😀 )!! Kram!

    Reply
    • Jonna Post author

      Åhh men tack för att du delar med dig av detta! Så jobbigt att du känner en sån rädsla som begränsar dig i dina drömmar. Men samtidigt, du har ju ändå tagit ett stort steg i rätt riktning! Ibland får man göra så…ta ett steg i taget. Heja dig ♥
      Kramar!

      Reply
  30. Frida

    Min erfarenhet är att vi lättare blir befriade från våra rädslor när vi vågar vara sanna mot oss själva och följa den tysta men övertygande inre rösten i oss själva. När jag efter många års längtan efter lugn och ro och närmre till naturen vågade bo en sommar ensam i en väns stuga, var min rädsla för mörker som bortblåst. Det var som att den grundtrygghet som följde av att jag vågade släppa taget och göra det jag drömt om, slog hål på den illusion som rädsla faktiskt är, och jag kände mig buren och i goda händer. En fin känsla som gör att jag idag drömmer om att bosätta mig på landet för gott.

    Reply
  31. Johanna S

    Intressant inlägg någon skrev om att det kan handla om ens inre trygghet och mognad, att inte vara så lättskrämd. Själv har jag bott ett par år på en enslig gammal gård utan gatlyktor, men aldrig känt mig rädd för spöken eller så. Jag har tydligt känt att “spökena” bara varit snälla , så då känns det helt lugnt och tryggt. Det har gått bra att gå ut i mörkret och hämta ved, men det är ju trevligare om det är fullmåne till exempel. Jag ar absolut inte rädd för vilda djur utan det enda som skulle vara jobbigt vore om någon okänd människa kikade förbi som var otrevlig eller hotfull, men det känns som en nästintill obefintlig risk. Garanterat större risk i en storstad i så fall. Det har säkert betydelse om man trivs med livet i stort och känner en trygghet i det samt att man kan styra sina tankar lite och inte fundera på jobbiga saker som skulle kunna inträffa utan tänka på sådant man mår bra av i stället. Dock skulle jag inte vilja bo så utan hund! En hund vaktar och hör mycket bättre än jag och säger till och så är de ju så bra kompisar dessutom!

    Reply
    • Jonna Post author

      Så bra skrivet. Känner verkligen igen mig!!
      Jag har också tydligt känt att det inte finns något ont i “spökena”, utan snarare tvärtom. Och då känner jag mig trygg istället 🙂
      Tack för att du delade med dig! Kram ♥

      Reply
  32. Cornelia

    Jag är väldigt mörkrädd och har alltid varit väldigt mörkrädd. För mig vore det helt otänkbart att kunna sova själv i en gammal skola, inte ens med hund. Jag känner känslan jag skulle ha i bröstet, nu bara av att tänka på det. Jag skulle inte kunna slappna av över huvudtaget. Och även om min logik säger mig att det inte finns något att vara rädd för så skulle jag skrämma upp mig själv ändå. Och jag avskyr den där känslan av att vara rädd, den där känslan i bröstet. Så jag behövde nog det här inlägget. Helt enkelt inte tillåta sig att vara rädd. Men för min del så handlar det nog väldigt mycket om att jag själv tror så stark på spöken och andar och skulle vara helt övertygad om att de, i ett gammalt hus, skulle finnas där med mig och det skulle bara kännas så obehagligt.

    Reply
    • Jonna Post author

      Kan förstå din känsla ♥ Ja jag är också helt övertygad om att de finns, så egentligen tycker jag det är konstigt att jag inte kände mig mer rädd när jag bodde i skolan. Men jag tror jag kände att de ville mig väl, så därför vart jag inte så rädd.
      Tack för att du delade med dig! Kram ♥

      Reply
  33. Lovisa

    Vilket fint inlägg du delar, Jonna. Ett av nånga.Jag fann det via en go’ vän som publicerade det på Facebook..Genom att jobba igenom dina rädslor jobbade du även igenom din skuggisida och lärde känna dig själv på djupet. Kul att läsa insikterna som följde i dess spår. Du har kommit långt och jag önskar dig fortsatt stort lycka till på din väg, vackra alv. Vandra i skönhet. <3 Namaste!/ Lovisa Medicine Woman

    Reply
  34. Ulf

    Mörker är inget att vara rädd för, det är vad som kan finnas i mörkret man möjligen ska vara rädd för 🙂
    Tror också på spöken… typ. Har aldrig upplevt något obehag eller så, men jag blev lite sur då dom väckte mig tidigt några mornar i rad. Misstänker att gamla släktingar är och tittar till oss ibland, kanske till och med hjälper till med det dom kan.

    Reply
  35. Marit

    Jag var mörkrädd som barn, är uppväxt i ett gammalt hus på landet. Jag hade mitt sovrum på vindskammaren, och det var en mörk trappa och vind att gå igenom innan jag var inne på mitt rum. Jag var alltid rädd att gå upp där på kvällen. Men så bestämde jag mig för att “ta kontrollen”, jag sa högt och tydligt då jag öppnade dörren till vinden och steg i trappan: “hör upp nu alla spöken, här kommer JAG, nu vill jag att ni alla far åt sidan!!” Och det hjälpte! Jag fick känslan av att spökena respekterade mig och vek åt sidan så att jag tryggt kunde gå upp till min kammare!
    Nu bor jag i en lägenhet i stan. Jag bor tillsammans med mina katter. Här känner jag mig trygg, men en märklig sak händer då och då: ibland då jag tex sitter i soffan och läser så kan min katt Wilma som legat lugnt och sovit, plötsligt resa sig upp och stirra intensivt rakt ut genom hallen mot köket. Hon bara stirrar och stirrar med stora ögon, är helt oberörd av att jag försöker prata med henne. Hon är spänd i hela kroppen. Så efter några sekunder slappnar hon av igen och lägger sig ner. Jag har försökt titta åt det håll hon stirrar men ser ingenting. Min andra katt, som heter Sara, är tuffare av sig. Hon får ibland samma märkliga beteende, hon blir alldeles spänd i kroppen, stirrar intensivt framför sig mot samma håll som Wilma
    men hon morrar dovt. Jag får känslan av att de ser nåt som jag inte ser, men att detta “något” sen försvinner efter en stund.

    Reply
    • Jonna Post author

      Så bra att du tog kontrollen över rädslan och bad spökena att fara iväg 🙂 Jag kan känna igen mig lite i det. Om jag blir rädd någon gång när jag är i skogen…typ att jag hör något stort djur en bit bort eller känner en närvaro, då brukar jag säga högt ” Jag ska bara fota här, jag vill inget illa!” 🙂 Då känns det som om det blir lättare på något sätt.

      Otäckt när katten stirrar ut sådär. Jag hade nog tyckt det var lite kusligt 🙂
      Tack för att du delar med dig ♥

      Reply
  36. Skorpan

    Håller med Marit ovan, det går faktiskt att “säga ifrån” om man upplever sig oroad av “något”. Djur har dessutom en extrem känslighet mot främmande energier, så att sova med en katt eller hund känns tryggt. På filmen ser man flertal orber, eller “damm” som de lyckligt ovetande brukar kalla det…

    Reply
  37. Jos

    Är det möjligen rädslan för det okända som vi känner av men inte ser och kommer smygandes som tar sig uttryck i mörkerrädslan? Det bekanta mörker som vi alla kommer i kontakt med utan att veta vad som göms i det. T.ex. tilliten i samhället som håller på vittra sönder jag känner av och är därför mer rädd för än mörkret som inte skrämmer mig alls.

    Tänk hur det skulle vara att bo i Horms, Syrien och en dag vakna upp till den här synen?
    https://www.youtube.com/watch?v=DoRdCbDd50o

    Jag skulle bli skräckslagen och på direkten fly till ett mer upplyst land så långt bort som möjligt. Vem skulle inte vilja det?

    Reply
  38. Maria

    Jag är inte särskilt mörkrädd, men var det som liten. Men kan tänka mig att det är så mycket lättare att klara av mörker och ensamhet när man har en hund, som du har Jonna. Utan Nanook hade det kanske varit svårare att komma över rädslan för mörkret?

    Reply
    • Jonna Post author

      Ja det är verkligen både och det där med Nanook. Han ger ju mig väldigt mycket trygghet och jag känner mig aldrig ensam, men han kan verkligen skrämma upp mig också haha. När jag börjar skälla åt ingenting mitt i natten osv. Men det händer väldigt sällan numera. Är glad att jag har han.
      Kram ♥

      Reply
  39. Linnéa

    Gud vad du är modig! Jag är så himla mörkrädd, skulle aldrig våga sova en sekund i den där skolan! Kanske inte ens gå in i den på dagtid! Jag har fruktansvärt livlig fantasi och kan skrämma upp mig själv på nolltid till riktig panik. Jag är livrädd för skogen också, till min stora sorg, trots att jag älskar den. Jag tror faktiskt att det har med min andlighet att göra, att jag VET att det finns andar, knytt och väsen som betraktar mig men är LIVRÄDD för vad som skulle hända om jag öppnade mig själv lite till och började se dom. Är rädd att de skulle vara otäcka och att även onda väsen skulle slinka med…Jag hoppas och tror att i takten med min andliga mognad kommer rädslan att försvinna.
    Robert Aschberg sa faktiskt en klok sak, om att vara rädd för skogen. Att man var tvungen att gå ut i den, mitt i natten, och inse att en skog på natten är precis som en skog på dagen. Skillnaden sitter bara i ljuset.

    Reply
    • Jonna Post author

      Tack för att du delade med dig ♥ Det låter verkligen jobbigt att vara rädd för skogen när du älskar den så! Kanske om du skulle våga öppna upp dig mer till den “världen” så skulle du känna att de inte vill dig något ont? När jag är ute i skogarna själv så brukar jag känna trygghet av att tänka att det finns sånt runt om mig. Sånt jag inte kan se, men känna. Och så tänker jag att “de” skyddar mig och vill mig väl. Då blir jag inte rädd, utan tvärtom, jag blir stärkt och känner ljus runt om mig. Bara ett litet tips ♥
      Kram på dig!

      Reply
  40. C

    Skulle älska om du kunde skriva mer om dina spökupplevelser Jonna. Jag förlorade en syster för några år sedan och det känns som att allt som betyder något för mig är att det finns ett liv efter detta. Jag letar hela tiden “bevis” och älskar att höra på om andras historier kring andar/änglar osv.

    Reply
    • Jonna Post author

      åhh…så ledsen o höra om din syster. Beklagar ♥
      Åh ja är det nåt som jag verkligen tror på så är det att det finns liv efter detta. Jag tvekar inte en sekund. Jag tror det här livet bara är en början, och att vi kommer återse våra älskade igen. Jag ska skriva ett blogginlägg om händelserna i skolan! Tack för tipset.
      Kram ♥

      Reply
  41. spetsflickan

    Har varit mörkrädd (och dagsrädd!) hela mitt liv och det försvann i somras, faktiskt. Det känns fortfarande helt ofattbart. Hoppas hoppas hoppas att detta aldrig försvinner. Det som hjälpte för mig var inte att utsätta mig för rädslan. Det plågade jag mig med i flera år utan resultat – och jag blev räddare och räddare för varje gång. Vad som däremot hjälpte var att gå till roten med det, bokstavligen. Jag började cykla mycket i somras, det kunde lätt bli en 10 mil i veckan. Och oftast på vägar där jag var helt ensam med skogen. Som regel var jag väldigt trygg men ibland slog rädslan till och då började jag sakta men säkert reda ut vad det var som skrämde mig. De flesta cykelturer var en 3 mil långa minst så det fanns gott om tid att fundera. Jag tänkte och tänkte och tänkte på det. Den mest revolutionerande tanken jag tänkte till sist var “det är ju inte som om jag är rädd för att det skall hoppa fram en flugsvamp bakom en gran och säga “bu”, det är ju en våldtäktsman jag är rädd för ska komma”. Efter att jag tänkte det gick det upp för mig vad det faktiskt var som skrämde mig. Och jag funderade mycket och länge över sannolikheterna kring det. Jag funderade på och accepterade att rädslan var reell och legitim (för det är den, överfallsvåldtäkter är inte alls lika vanliga som dem i hemmet men tyvärr händer det också). Så, när jag tänkt och tänkt och tänkt och tänkt på det så började jag plötsligt sluta bli rädd. Alla manliga cyklister som cyklade förbi mig insåg jag efter ett tag var mer upptagna av att försöka slå sina rekord snarare än att attackera mig. Och naturen är det absolut skönaste och bästa jag vet – därför vill jag behålla den som en trygg plats. Idag går jag orädd in i skogen, dag som natt. Det är en fantastisk dröm som blivit sann!

    Reply
    • Jonna Post author

      Men åh…tack för att du delade med dig av detta. Så himla intressant att läsa om hur du gick till roten av problemet! Vilken otrolig befrielse det måste ha varit sen när du kunde släppa den rädslan. Tack för att du skrev och berättade ♥ Inspirerande!
      Kram på dig ♥

      Reply
  42. Lena Vinden

    Jag väntade på ett sånt inlägg, jag menar, jag har alltid tänkt: “Det är ju visst fint att bo på naturen i ett gammalt hus, man kan uppleva vintrar, somrar, kvällar och morgnar på riktigt, men är det inte kusligt ibland att sova på natter?”. Tack för att du delade dina tankar och känslor med oss. Du skriver att du kunde skriva en bok om dina upplevelser av det överjordiska – jag skulle gärna läsa nånting mer om det. Jag har aldrig varit mörkrädd, utan spökrädd. Men jag har så manga gånger varit i dessa situationer att jag slutade vara så mycket rädd. Det spökade ibland i en lägenhet i ett trapphus där jag bodde med mina föräldrar, jag hört steg, hört att något klappade på stolar, rörde vid kastruller i köket. Läskigt :). En gång print-screenade jag ett spöke på en av webbkameror på webbkameror.se. Men blir man äldre, blir man först van vid sådana saker, och då – intresserad i allt som verkar övernaturlig. Som du säger: rädslan är ens eget val. Jag håller med!

    Reply
  43. Elin

    Jag bor sedan 10 år tillbaka på en gård långt ut i skogen och är inte mörkrädd här hemma. Mörkrädsla handlar väl om att man är rädd för att man inte är själv i mörkret? Rådjuren, grävlingarna, ugglorna och alla andra djuren (förutom björn och varg som inte finns här) vill en ju ingenting illa. Det är ju inte mörkret och djuren som är farliga, utan andra okända illvilliga människor. Och här finns bara min familj när natten faller.

    Reply

Lämna ett svar till Åsa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.