Att bryta gamla mönster

— Det här blogginlägget är ett samarbete mellan mig och Samsung —

Det finns få saker som fascinerar mig så mycket som kraften som blir när man släpper taget om gamla mönster och går utanför sina egna gränser. Det är något så förunderligt vackert med den där glöden som tänds i en människa när den vågar utforska livet utanför ramarna som vi skapat kring oss själv. Ramar som säger åt oss vad som är möjligt och inte. Ramar som håller oss tillbaka och fyller oss med rädsla så fort vi kommer i närheten av att gå utanför dom. Ramar som får oss att backa när vi innerst inne vill ta ett steg fram. Ramar som får oss att stanna kvar i det gamla och trygga, när vi egentligen vill springa ut.

När vi egentligen vill känna vindarna i håret av livets lekfulla, skiftande och oskrivna storm.

Foto taget med Samsung Galaxy S8

En av alla de häftiga saker som händer i livet när vi inte längre klamrar oss fast vid tryggheten och vågar ta steg ut i osäkerheten och utmana oss själva, är att små mirakulösa pusselbitar börjar hamna på plats. När man gläntar på den där dörren till osäkerheten, och ändå behåller en positiv känsla, så tycks saker lösa sig på sätt man aldrig trodde var möjligt. Det är precis med dessa små pusselbitar jag lyckades bygga upp ett nytt liv när jag klev utanför mina ramar och tog ett stort steg ut i osäkerheten.

Det är också på precis samma sätt som mitt samarbete med Samsung föll på plats. Som ännu en möjlighet med sådan exakt timing att jag nästan trillar av stolen. Det var 2011 som jag köpte min allra första smartphone, en Samsung Galaxy S2. Sedan dess har jag alltid haft Samsung, och den har varit en viktig del i mitt jobb, där jag ständigt är beroende av den digitala världen.

För ett tag sedan släpptes den helt nya Samsung Galaxy S8, och redan innan den fanns ute på marknaden så funderade jag på om det inte var dags att byta ut min tre år gamla mobil som var vattenskadad med repad kameralins. Jag föll för den nya tekniken (vattentålig och smutstålig!) och hela visionen som Samsung har med ”unbox your phone”. Att våga kliva utanför kanterna, bryta gamla mönster och utmana sig själv att se nya möjligheter. Johan förbeställde en Galaxy S8 till sig själv, och jag funderade några dagar. Sedan bestämde jag mig. ”I morgon ska jag också förbeställa den. Jag vill ha en mobil som matchar min utveckling och som hjälper mig framåt i min kreativitet.


Samma dag får jag mail med en förfrågan om att samarbeta med Samsung och deras kampanj kring Samsung Galaxy S8. Jag tappar hakan en stund och hoppar högt av glädje. Inte bara glädjen över att få samarbeta med ett företag som jag under många år tyckt om och med en mobil som jag velat ha. Men också för att jag skulle få vara med och förmedla visionen som Samsung har med Galaxy S8. Att få göra ett samarbete kring de tankar vi delar.
Få vara med och inspirera människor till att våga bryta gamla mönster och gå utanför ramarna. Något som legat mig varmt om hjärtat ända sedan den dag jag själv bröt gamla mönster och tog steg ut i det osäkra.

Det finns ingenting jag brinner för så mycket som att få inspirera andra till att våga följa sitt hjärta och att våga bryta gamla vanor och utforska de möjligheter som finns utanför ramarna. Jag ryser nästan nu när jag skriver om det. I så många år har jag grubblat, tänkt och levt ett liv där jag ständigt nästan varit tvingad att leva utan färdiga mönster, trots att jag ibland nästan längtat efter att få bli omsluten av ramar som håller ihop min spretiga själ. Men efter sju år på stormigt hav är jag så tacksam och så glad att jag aldrig gav upp. Och jag vet nu, att livet utanför ramarna innebär helt oändliga möjligheter. Från ingenting kan man skapa allting.
Det handlar bara om att aldrig låta rädslan för att misslyckas bli starkare än drömmen om att lyckas.

Mobilen är idag ett av mina allra viktigaste verktyg vad gäller min kreativitet och mitt yrke. Det är en dörr ut till världen. Jag har nästan svårt att förstå att tekniken gått framåt så mycket som den gjort. Ett klick bort, och jag kan sitta ute i Norrbottens vildmark, koka kaffe och livesända för 17 000 människor samtidigt, som jag gjorde i vintras. Det är fascinerade. Näst intill skrämmande, fast på ett härligt vis.

När jag flyttade från Göteborg till lilla Grundtjärn för snart sju år sedan, så började jag redan då bygga upp min dröm om att kunna få leva nära naturen samtidigt som jag med dagens moderna teknik skulle kunna jobba hemifrån och driva eget företag. Jag hade ingen aning om vad exakt jag skulle göra, och hur jag skulle göra det. Men jag visste redan då att det var den balansen jag sökte. Det ursprungliga och det moderna, på samma gång. Sedan dess har jag ständigt haft ena foten i naturen, och den andra foten i den digitala världen.

Och det är verkligen så. Kontrast. Men jag älskar det. Ibland är jag ute en hel dag i skogen för att sedan spendera en hel dag inne framför datorn med bildredigering och bloggande. Ingenting skulle funka utan det andra. Det är en balans som verkligen passar mig.

Tack vare dagens teknik så har jag kunnat fortsätta min kreativa väg i livet. Jag har inte behövt bli godkänd som fotograf via betyg på någon utbildning. Jag har inte behövt vänta på att bli anställd eller hoppas att någon tidning vill köpa mina bilder och texter. Jag har inte behövt göra intagningsprov för att få måla och skapa konst. Jag har inte väntat på att något skivbolag vill signa mig. Jag skapar min musik ändå. Det är tack vare att vi idag har möjligheten att nå ut till resten av världen. Ingen behöver godkänna oss. Vi kan skapa, lägga upp och nå ut till människor som älskar det vi gör. Det tycker jag verkligen är en fantastiskt möjlighet som tekniken lett oss fram till.
Därför känns det så extra roligt att få göra det här samarbetet med Samsung. Jag delar helt och hållet deras tankar kring en meningsfull innovation som handlar om att våga utmana gamla mönster och riktlinjer. Jag får väva ihop dessa två världar och förhoppningsvis kunna inspirera och kanske väcka lite tankar kring att våga prova nya vägar och komma ur gamla vanor och tankemönster. Jag kommer längre fram att ha en livesändning där jag kommer att berätta hur jag gjorde och ge lite tips. Om ni har några frågor så får ni jättegärna skriva i kommentarsfältet, så kanske jag kan svara på frågan i den kommande videon.

Foto taget med Samsung Galaxy S8.

Foto taget med Samsung Galaxy S8.

Det jag såg allra mest fram emot i min nya Samsung Galaxy S8 var givetvis kameran. Jag har aldrig ägt en mobil som haft en tillräckligt bra kamera för att jag ska kunna använda den som ett alternativ till när jag inte har min systemkamera med mig. Jag har helt enkelt inte känt att det varit tillräckligt bra kvalitet. Speciellt inte när min förra mobilkamera var repad.

Men i Galaxy S8 har jag nu en kamera som heter duga, vilket kommer förenkla en hel del för mig. Nu kan jag ta bilder direkt med mobilen och lägga upp på t.ex Instagram. Något som gör att jag sparar enormt mycket tid och inte blir lika bunden till datorn.

Jag fick min Samsung Galaxy S8 strax innan jag for till Lofoten, och det kändes som den optimala platsen att prova dess nya funktioner. Kameran gick varm hela natten när jag var ute i midnattssolen, och jag behövde inte vara orolig för om vågorna skulle skölja över den eller om jag skulle tappa den i vattnet. Den är helt vattentät. En funktion som jag älskar redan nu, då jag tidigare haft inte bara en mobiltelefon som skadats av vatten.

Foto taget med Samsung Galaxy S8.

Foto taget med Samsung Galaxy S8.

Jag ser fram emot den här månaden och ser det som ännu en möjlighet att lyfta fram tankar som jag verkligen brinner för, kombinerat med hur jag använder mobilen som en del i att fortsätta utvecklas. Jag ser det också som en möjlighet att inspirera. Både er och mig själv. Livet bjuder ständigt på utmaningar och nästan dagligen behöver jag påminna mig själv om att våga fortsätta utmana mig själv för att kunna komma framåt och inte fastna i gamla mönster. Våga fortsätta ta steg framåt även om det ibland känns läskigt.

Finns det något specifikt ni tänker på där ni vågat bryta gamla vanor och gå utanför ramarna? Kanske tagit ett nytt steg i livet som förändrat allt? Eller finns det något som ni skulle vilja förändra? Dela gärna med er ♥

Levande drömmar

När jag kom hem från Lofoten så låg där en tidning i köket som gjort mig bubblande glad varje gång jag tittat på den. Det är den stora fototidningen ”Kamera & Bild”, där det i månadens nummer finns med en intervju med mig. Ett 12 sidor långt reportage om mig och mina bilder! Alltså, det känns lite overkligt.
Jag minns att jag ofta köpte den tidningen när jag bodde i Göteborg. Då hade jag precis börjat få intresse för fotografering. Och jag låg där och läste på om olika kameraprylar och intervjuer med duktiga fotografer. Drömde mig bort.
Tänk om jag då hade fått vetat att jag själv en dag kommer få vara med i tidningen, i ett gigantiskt reportage, med mina bilder.
Det kunde jag i min vildaste fantasi aldrig ana.
I nr 6 av Kamera & Bild finns reportaget om mig med. Reportaget är skrivet av journalisten Bengt Luthman. Blev så obeskrivligt glad när jag såg att även en av mina bilder fick pryda omslaget. Ni kan läsa mer om månadens nummer här.
Det är så himla roligt, för när jag fick hem den här tidningen så var det som om jag för första gången verkligen accepterade att jag är en fotograf. Det här låter kanske jättekonstigt. Men även om jag presenterat mig som bland annat fotograf de senaste åren, så har jag ändå inte på riktigt känt det så.

Nu när jag var på resan i Lofoten så fick jag vid två olika tillfällen frågan ”Är du fotograf?”. En gång vid tullen och en gång när jag skulle på planet och en snäll man hjälpte mig upp med min tunga kameraväska på väskhyllan.
Jag svarar ju naturligtvis ja. Men när jag svarar ”Ja” så känns det som jag ljuger. Jag nästan mår lite dåligt efteråt och känner ”hur kunde jag svara så?” Haha. Och jag vet inte riktigt varför. Men jag har grubblat över det sen dess.

Kanske för att jag tog en annan väg vad gäller foto. Jag läste aldrig en utbildning inom det. Det bara hände och sen har jag fortsatt. När folk har frågat mig om jag inte kan göra en workshop i naturfotografering så blir alltid min första känsla ”Men nej, jag kan inte. Det är inget som jag kan lära ut eller visa. Jag vet inte vad jag gör. Det bara blir så.” Det är som om jag inte riktigt räknat mig själv som en riktig fotograf. Som om jag inte riktigt, på djupet, fått kalla mig det.

Men när jag nu fick se mina bilder i fototidningen, så kom det liksom till mig. Jag får känna mig som en fotograf. På riktigt. Det spelar ingen roll vilken väg man tar. Det spelar ingen roll om man inte kan alla knappar på kameran, eller om man inte har någon utbildning inom det.
Älskar man det man gör, så blir man ett med det. Och då blir det på riktigt.

Så nästa gång någon frågar om jag är fotograf, så ska jag svara ja. Med hjärtat. 
Levande drömmar. Jag är grymt imponerad av Bengt Luthman som intervjuade mig och som skrev reportaget. Han fick verkligen med mycket intressanta delar. Inte bara kring fotograferingen. Så är ni intresserade av att läsa reportaget så rekommenderar jag starkt att köpa tidningen. Den finns nog på de flesta ställen där det finns mycket tidningar och magasin.
Jag minns när jag gick i gymnasiet och man fick välja till en extra kurs. Jag hade först valt en fortsättningskurs i spanska, men kom sedan på att jag ville läsa Fotografisk bild A istället. Det var ju liksom kring den tiden som jag började intressera mig för foto. Dock var den kursen väldigt populär, och eftersom jag först hade valt spanska så fick jag ingen plats i Fotokursen. Men jag pratade med ledningen och de tyckte jag skulle prata med läraren i fotokursen, Stefan, och fråga om jag fick börja.

”Nej”. Kort svar. Det var för fullt. Jag fick inte plats.
Men jag gav mig inte. Vid tre olika tillfällen satt jag utanför hans klassrum och väntade på att han skulle gå ut så att jag kunde böna och be honom att få gå med i kursen. Jag visste ju att kursen skulle innebära att man fick möjlighet till att använda skolans kamerautrustning och stora fotoutskrivare. Och sen göra olika nya fotouppdrag varje vecka.
”Nej”. Han var stenhård. Jag trodde ändå att han skulle se glöden i mina ögon. Att jag verkligen, verkligen ville. Jag förklarade för honom att jag inte skulle ta någon plats alls. Jag kunde sitta längst bak i ett hörn. Vad som helst. Men nej.
Gud vad jag blev besviken, arg och ledsen på han resten av skoltiden.

Men Stefan, om du ser detta någon gång, så är du förlåten 🙂
Ett nej stoppar inte mig. Snarare så kände jag nog ännu mer jävlar anamma. Så tack. 
Reportaget tar upp ganska mycket som jag aldrig förut riktigt tänkt på att berätta. Han ställde så bra frågor, och det kändes nästan som man satt och pratade med en kompis, så det var lätt att öppna upp sig. Jag berättar bland annat för och nackdelar med sociala medier, om stressen bakom dagliga uppdateringar, om drömmar och framtidsförhoppningar, om hur det är att förfrysa sina fötter för en vacker bild och hur pinsamt jag tycker det är om någon ser mig fota.
Är väldigt, väldigt glad och tacksam för det här reportaget. Tack Bengt som skrivit det, och tack Kamera & Bild som gav mina bilder rejält med utrymme i tidningen. Det här kommer jag leva länge på. 

Sen vill jag tacka er läsare också. Bloggen har varit en stor drivkraft för mig under åren till att fortsätta fotografera och fortsätta utvecklas. En drivkraft att få ta vackra foton och förmedla stämningar via mina bilder så jag får dela dom med er.
Att dela med er, oavsett om det är bilder, tankar, känslor, vardagsbetraktelser eller missöden, så betyder så mycket för mig.
Ni har så, många gånger peppat och stärkt mig till att fortsätta våga göra det jag älskar.
Det är jag er evigt tacksam för. ♥

När juni dansar på himlen

Jag satt djupt insjunken i datorn i ateljén när jag plötsligt tittade ut och fick se en av de tydligaste regnbågar jag någonsin sett. Jag ropade på Johan och någon sekund senare sprang jag ut i träskor med kameran hängande över axeln. Det var så vackert. Älskar när naturen bjuder på sådana här magiska och spontana scener.

Juni månad är specialist på det, att överaska med magi. Plötsligt är det som om den öppnar upp en dörr till en annan värld. Och har man tur så är man där i det ögonblicket och får uppleva det.
För mig är juni rosa. En svag ton av aprikos och rosa, med nyanser av lila. Kvällarna är så vackra, och de är så långa, så man hinner verkligen njuta av solnedgången länge.
Det var något alldeles speciellt i måndags. Jag och Johan firade att hans hus äntligen var överlämnat till de nya ägarna. Vi kunde knappt tro att det var sant. Vi svävade på moln båda två och gick hela tiden och påminde oss om att ”nu har vi BARA Grundtjärn att bry oss om”. Vi lagade god middag och öppnade Amarone flaskan som vi fick av våra grannar tidigare i våras. Under kvällen så försvann de tunga molnen och regnvädret, och solen tittade fram. Då kom vi på idén att vi skulle gå ner till sjön och ta ett kvällsdopp.
Det blev en helt fantastisk kväll när vinden avtog och solen kom fram.
Årets första dopp i väldigt kallt vatten. Eller, det var ju egentligen inte årets första dopp. I mars badade vi ju isvak och det var definitivt ännu kallare. Men jag riktigt kände hur jag ville ta ett kallt bad nu. Chocka kroppen lite. Det är ju något alldeles speciellt med känslan efter ett kvällsdopp i en stilla sjö.
Vi stannade i vattnet tills kroppen hade domnat bort av kylan, precis som vi gjorde under isvaken. Sen rusade vi in i bastun och värmde oss. Jag fick så otroligt mycket energi efter det. Skulle vilja gå ned till sjön var och varannan kväll nu och ta ett dopp, bara för att få uppleva det där ruset som man får efteråt.
När vi hade bastat klart så möttes vi av en väldigt vacker syn. Dimman började dansa längs kanterna och solen hade färgat himlen i helt fantastiskt vackra färger.
På vägen hem genom skogen. Vi stannade till nästan överallt och liksom tappade hakan. Jag vet inte hur många gånger vi sa ”tänk att vi får bo här” under promenaden hem.
Många gånger under promenaden sa jag ”Johan, kan du hålla Nanook lite?” medan jag sprang iväg för att ta bilder. Det bästa jag vet under sommaren är när det har regnat hela dagen, och sedan spricker upp till kvällen. DÅ blir det magi. Minst sagt.
Dimmorna dansar över tjärnen intill Grundtjärn. Förtrollande.
Hemma i byn var allt stilla. Tage’s lada omslöts av dimmorna och det var så vackert att det nästan gjorde ont i hjärtat.
När vi kom hem igen bytte jag om till min nya, vita sommarklänning och sedan begav jag mig ut hela natten och fotade. När jag var på väg hem var det frost i gräset. Mina strumpor och stövlar var helt genomblöta efter en och annan fotografering ute i vattnet. Jag frös så jag darrade. Men sen fick jag krypa ned bredvid en varm Johan i sängen.

Precis såhär vill jag att juni ska vara. 

Natten i Lofoten

Godkväll på er allihopa!
Dagens inlägg blev visst lite försenat några timmar. De ljusa kvällarna gör mig lite förvirrad vad gäller tiden. Det känns inte alls som om klockan är halv tio på kvällen just nu. Det känns som om dagen ljust övergick till kväll. Men jag älskar ändå den här tiden så väldigt mycket. Jag brukar inte komma i säng förrän runt 2 på natten som det är just nu, men jag har så galet mycket energi på kvällarna nu så jag låter mig bara följa med i den här rytmen istället för att tvinga mig i säng när jag inte är trött.
Så trots att klockan är mycket, så har min kväll bara börjat.

Idag är det ju nationaldagen och jag har tagit helt ledig idag och bara varit ute på gården och grejat med Johan. Han har röjt sly och jag har klippt gräset och trimmat. Det blev så otroligt fint. Vill bara gå runt ute i trädgården nu och titta på hur fint det blev. Häggen har så smått börjat slå ut nu också, vilket gör att det doftar gudomligt gott. Denna tiden alltså. Magi.

Nu tänkte jag visa några bilder från när jag var i Lofoten förra veckan. Det var två väldigt intensiva dagar så jag hann inte blogga så mycket därifrån innan jag åkte hem igen. Så jag tänkte göra det nu såhär i efterhand. Det var verkligen så fantastiskt vackert, och jag hoppas jag får chans att åka dit framöver igen med lite mer tid på mig, och med en bil så att jag kan åka till en massa olika ställen och öar. Finns mycket att upptäcka i Lofoten.
Jag var under båda dagarna i en liten fiskeby som heter Henningsvær och som är flera öar (som sitter ihop med broar) som ligger vid den södra kusten av Austvågøya i Lofoten. En otroligt fin liten by med ca 500 invånare.
Ni kunde ju läsa om min första dag i Lofoten i ett tidigare inlägg. Den andra dagen så var jag mest på hotellet och jobbade under dagen, och sov sedan några timmar på eftermiddagen, för att sedan ge mig ut med kameran på kvällen. Jag hade bestämt mig för att vara ute hela natten, eftersom det nu är midnattssol i Lofoten. Den här bilden tog jag när jag gick ned till hamnen på kvällen för att fika lite, medan jag inväntade solnedgången.
Sen gick jag ned till havet vid andra sidan av ön där man fick en helt fantastiskt vy över solnedgången. Här var klockan runt 22.30 på kvällen och solen hade fortfarande en bra bit kvar innan den var vid horisonten. Ljuset var så otroligt vackert.
Jag hade gått till en bar och köpt med mig en varm kopp kaffe att ta med mig. För det var inte direkt varmt ute. Runt 7 grader och väldigt starka vindar. Kusten har verkligen en alldeles speciell kyla. Men en kopp kaffe och en magisk utsikt höll mig varm.
Här var klockan runt midnatt, och solen gick precis bakom berget.
Jag gick upp på en hög bro för att få bättre utsikt.
På andra sidan av bron. Klockan strax efter midnatt. Ljuset var så vackert aprikosfärgat. På vänster sida ser man Arctic hotell där jag bodde. En fint litet hotell med mysiga rum. Dock jobbade där en riktigt sur tant som verkligen inte borde jobba med turister. Så synd på ett annars så fint ställe med annan supertrevlig personal. Men hon fick en nästan att vilja be om ursäkt om man ville köpa en kopp kaffe.

Sista morgonen när jag skulle åka hem så skulle jag ta bussen från Henningsvær till flygplatsen och frågade vart bussen stannade någonstans. Enligt busslistan stannade den på tre olika ställen i byn och jag visste inte exakt vart det var, så jag ville fråga om närmaste ”bussplats”.

Henningsvær” svarade hon. Och jag sa ”Ja, jag vet, men vart i Henningsvær?”. Hon tittade på mig som om jag var knäpp.
”I Henningsvær” svarade hon igen. Jag förtydligade ”Ja, jo jag vet, men vart? Det finns olika platser den stannar på. Vart är närmaste och vart ligger det?”. Hennes blick fick mig verkligen att känna mig som dum i huvudet. Vi tog det till och med på engelska tillslut.
Yes but where?..WHERE in Henningsvær is the busstop?” Hon var tyst i några sekunder och tittade fortfarande konstigt på mig.
Tillslut sa hon ”Whäääre?” i ett försök att rätta mitt felaktiga sätt att säga where.

Yes…yes….whäääre?” sa jag. Tillslut sa hon något om andra sidan bron. Och att man kunde vinka på bussen så att den stannade. Jag begrep inte helt och hållet vad hon menade, men jag orkade inte försöka få fram mer information. Det kändes redan som om jag hade gjort bort mig tillräckligt och jag kände nästan hur jag ville gråta haha. Så jag struntade i hotellfrukosten och tog mina väskor och gick raka vägen ut med bestämda steg och ställde mig mitt i centrum någonstans och väntade på att bussen skulle komma. Jag kände mig som Lotta på Bråkmakargatan när hon surt går uppför trappan till sitt rum. Jag ville gå tillbaks och säga ”Hit ska jag aldrig mer komma tillbaks” men samtidigt så fanns där så mycket annan fin personal och jag ville inte låta hennes surhet förstöra.

Den där typen av människor…jag känner igen den så väl. Hennes sätt påminde mig så otroligt mycket om olika människor som funnits i mitt tidigare arbetsliv. Chefer, kollegor och annat som verkligen bara vill göra en osäker. Vill få en att känna sig dum. Jag känner mig så himla missförstådd och tillslut så liten att rösten liksom blir pipig och en stor klump bildas i magen.
Men jag är så jäkla tacksam för dessa fåtal människor. De fick mig verkligen att bestämma mig för att aldrig någonsin jobba under någon annan igen. Att bli min egen chef.

Yes. Nu fick jag ur min frustration över den där lilla händelsen haha. Det var inte tänkt att berätta om det men nu kom det av sig själv och det kändes skönt att få ur sig det.
Den här vyn var min absoluta favorit. Midnattssol och det stora bergen till höger. Och på land till höger fanns stora träställningar där de torkade torsk, som var den fisk som fiskades allra mest i den här fiskebyn.
När solen hade passerat ned bakom berget så vandrade jag ut från byn och gick på upptäcksfärd bland bergen och klipporna.
Månen kom fram vyerna var så vackra att jag inte visste vad jag skulle ta mig till riktigt.
Jag gick och gick. Jag ville ta mig fram dit man kunde se solen igen, men avstånden var så enorma. Jag hade velat haft en hyrbil, men samtidigt så var den här nattliga promenader helt underbar. Jag kände mig så lycklig och fri. Jag lyssnade på musik i hörlurarna och skuttade omkring. Inte en enda bil. Inte en enda människa. Det kändes som om jag hade hela Lofoten för mig själv. Och natten var så bedårande vacker. Allt var perfekt.

Jag stannade lite här och var och njöt av utsikten. Jag hade inte bråttom. Bussen skulle inte gå förrän 9 på morgonen så jag visste att jag hade hela natten och en stor del av morgonen innan jag behövde vara tillbaks på hotellet igen.

Jag försökte komma fram till vad det är med havet som jag egentligen inte gillar. Det är något med blåsten, vågorna och doften av salt. Ljudet av fiskmåsar. Synen av öppet hav. Havet som bara slukar. En känsla som gör mig rädd, fast jag kan inte förklara det i ord riktigt. Ni kan läsa lite om min rädsla för havet i det här inlägget från när jag även då var i Nordnorge för två år sedan. Den här natten ville jag dock försöka ändra min känsla för havet. Och det kändes verkligen som jag gjorde det.
Jag försökte sätta mig in i vad det är med havet som många människor älskar. Jag tänkte på alla små fiskebåtar här som ger sig ut på öppet hav. På sjömännen, som valt att leva sitt liv på havet. Vilken kärlek de måste känna, till det som jag känner rädsla inför.

Jag älskar havet” var mitt mantra denna natten. Och jag var inte rädd. Jag tog djupa andetag. Kände doften av det vilda havet. En smak av salt i munnen. Fiskmåsarna skrattade åt mig natten igenom och jag uppskattade deras närvaro. De har valt att leva just här, på en plats som är så vacker och så karg på samma gång. Natthimlen med sina varma, ödmjuka färger och de mörka bergen och det iskalla havet.
Jag kom sedan fram till en helt fantastiskt vacker plats som liksom fick mitt hjärta att stanna. Solen var på väg upp mellan glipan i bergen. Jag hade klättrat upp på ett litet berg och stannade där en lång stund för att fota och se hur solens strålar letade sig fram mellan bergväggarna.
Jag hittade en liten sten på berget där det var lä ifrån den starka vinden. Där fanns mjuk mossa och enris. Jag la mig där en stund för att värma mig och vila ögonen lite. När jag öppnade ögonen fick jag se den vackraste utsikt man kan tänka sig. Jag log inombords av tanken på att just jag får vara här just nu.
Jag, havet, vindarna och bergen. En natt jag aldrig kommer glömma. Tack Lofoten för dessa fantastiska stunder. Jag längtar tills jag får komma tillbaks igen och utforska mer av dessa landskap. Och tack kära ni för att ni följt mig på denna resa. Kramar i massor ♥

Den nya tiden

Jag har knappt hunnit förstå att det är juni nu. Årets mest fantastiska månad. Senaste veckorna har varit så väldigt intensiva på olika sätt. Speciellt den allra sista veckan nu. Mycket resande och mycket olika jobb som skulle göras klart. Nästan så jag inte hunnit med att blogga. Samtidigt som Johans hus skulle städas och göras klart inför överlämningen idag. Så nu under helgen har jag suttit hemma och jobbat dygnet runt medan han varit där och slitit för att hinna klart med allt. Det var verkligen som om allt nådde en pik när det blev som mest med allt. Tills idag.

Regnet har fallit ner hela dagen och det doftar av skir grönska ute. Johan kom nyss hem med ett stort leende och lysande ögon. Flytten är helt klar. Nycklarna är överlämnade. Nu bor vi verkligen ihop på riktigt. I ett hus. Han och jag.  
En ny tid tar vid. Och jag känner mig så lättad. Så lycklig.

Så nu kan jag verkligen ta in att juni är här. Nu ska jag sakta ned tempot. Jag vill bara vara här nu. Hemma i Grundtjärn. Egentligen hade jag två ytterligare resor till Stockholm nu i början av juni men det blir inte av, och det känns så obeskrivligt skönt. Älskar att vara ute och röra på mig och få lite perspektiv. Och sedan komma hem och känna den där känslan av att nu vill jag bara stanna här. Länge.
Allting föds på nytt nu. Det doftar sött som sockerdricka ute av alla björkar som spricker ut. Jag kan inte få nog av att ta djupa andetag av den friska försommarluften. Gräset har blivit grönt och snart är det dags att klippa för första gången. Doften av nyklippt gräs. Jag längtar.
Jag har införskaffat mig några nya sommarklänningar och springer omkring stolt över nejderna med det vita tyget fladdrande i luften.
Medan jag fotade blommor och grönska var Johan ute och röjde och gjorde fint på markerna. Till huset vi bor har vi en hel del ängar som varje år behöver röjas från sly så att de hålls öppna. Så jag ser fram emot att röja ihop med Johan nu i sommar.

Hoppas ni haft en alldeles underbar helg allihopa! ♥ Nu ska jag sätta mig och redigera lite bilder från Lofoten som ni inte fått sätt ännu. Även om jag inte hade så mycket tid på mig där så spenderade jag en hel natt ute i midnattssolen, och det var alldeles magiskt. Så jag ser fram emot att visa er några bilder från den natten.

Stor kram på er!! ♥

Resan till Lofoten

Igår morse hade jag väldigt svårt att förstå att jag senare samma dag skulle befinna mig på Lofoten. Det kändes lite smått overkligt. Och jag förstår det knappt nu heller, trots att jag faktiskt är här nu! Jag sitter just nu nedbäddad i min säng på hotellrummet med datorn i knät. Har ägnat förmiddagen åt att gå igenom lite bilder från igår, och ville nu lägga upp ett litet inlägg så ni skulle få se vad jag gjort min första dag här i Lofoten.
Klocka 03.15 klev jag upp efter en natt med nästan ingen sömn pga nervös. Men jag var pigg och glad ändå, och ännu gladare för att min älskade Johan körde mig till flygplatsen, trots att han hade kunnat legat kvar och sova eftersom jag kunnat ta min bil och kört själv. Det var så mysigt att få den stunden i bilen med honom innan jag återigen flög iväg.
Min sol ♥
Jag vill verkligen tacka er för all otroligt fin respons på mitt förra inlägg om flygrädsla. Ni anar inte hur mycket det hjälpte mig! Vid varje ny flygtur så läste jag era kommentarer innan och gick igenom alla tips. Jag lyssnade på musik och fokuserade på andningen, som väldigt många tipsade om. Alltså…igår fick jag verkligen bevis för hur mycket andningen påverkar oss. Det är nästan otäckt. Någon tipsade om att man skulle lägga ena handen på bröstkorgen och den andra på magen, och sedan se till att det är handen på magen som ska ”röra” sig upp och ned och inte den på bröstkorgen.

Först insåg jag hur otroligt dåligt jag andas när jag blir nervös. Små, korta andetag från bröstkorgen. Vilket bara tycktes göra mig ännu mer nervös. Men när jag verkligen började andas i lugnt tempo från magen så hände något. Det var magiskt. Den där spända känslan i kroppen försvann. Även om jag i hjärnan kunde tycka att landning och start var otäck, så kände jag mig helt lugn i kroppen. Det var som om jag var totalt avslappnad.

Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är. Tack, tack tack kära ni. För varje flygtur så gick jag in helhjärtat med att få bort min flygrädsla. Och det blev bara bättre och bättre hela tiden.
Det allra sista planet från Bodø till Svolvær blev det ultimata teset. Ett väldigt litet plan som jag trodde skulle kännas väldigt otäckt att flyga. Men efter alla övningar på flyg under dagen så kändes det inte farligt längre. Den här flygturen blev den bästa, trots att det kändes som vi skulle landa i havet i slutet. Jag var kolugn. Så tack igen. Jag är inte det minsta nervös för hemresan nu, och det känns så obeskrivligt skönt att få släppa den nervositeten. Det gör allt så mycket lättare.
Framme i Lofoten togs andan ur mig.
Jag och resten av gänget åkte med buss till fiskebyn Henningsvaer där själva eventet skulle ske och där vi även skulle stanna över natten. Jag bokade en extra natt på hotellet, och det är där jag är just nu i skrivande stund.
Anledningen till att jag fick åka hit till Lofoten är för att jag skulle få vara med på ett event med Samsung som lanserat en ny TV som ser ut som en inramad tavla, tillsammans med massa andra bloggare, journalister och mediefolk. En press-resa helt enkelt. Så bara för att förtydliga, detta är inget betalt samarbete av något slag, utan jag väljer att skriva om det för att jag vill. Men anledningen att det blev att just jag skulle hit är för att jag nu framöver faktiskt ska ha ett samarbete med svenska Samsung (som ni får ta del av nästa vecka), och då kom den här resan upp som en möjlighet mitt i allt, och det ville jag absolut inte tacka nej till.
Så på KaviarFactory i Henningsvaer, som numera är ett konstgalleri,  fick vi gå på utställningen ”Painting or not” där vi både fick betrakta samtida konst av olika utvalda konstnärer och se om vi kunde lista ut vilken av alla tavlor som var den gömda TV:n. Utställningen skulle väcka frågan kring vad som är konst och vad som är teknik. Och om det går att kombinera dessa.
Inne på konstgalleriet KaviarFactory.
Jag ÄLSKAR att gå på utställningar. Något som jag inte alls uppskattade på samma sätt bara för några år sedan. Men jag älskar att få titta nära på tavlor och tänka mig in i vilka tekniker de använt. Jag älskar att försöka förstå varför allt är så konstigt. Varför konstnärerna valt att göra på ett visst sätt. Vissa konstverk är så konstiga att det nästan är irriterande, men jag gillar verkligen att försöka tänka mig in i vad de tänkte och vad meningen är bakom, om det finns en mening. Jag har ännu inte förstått mig på konst, trots att jag älskar det och trots att jag själv skapar konst, men jag vågar nog tro att det kanske är det som är meningen. Att bara kunna få betrakta något som skapats av någons inre värld, utan att nödvändigtvis behöva dränkas i information om varför det är på ett visst sätt.

Det var massvis av folk på utställningen, och vi fick bubbel och tilltugg. Lyxigt värre. Dock kände jag mig så fruktansvärd ”nedklädd” haha. Vi var rekommenderade att bara åka med handbagage, och jag valde naturligtvis att ge plats åt kameragrejerna och datorn före kläderna. Så dom kläderna jag ville ha med mig till Lofoten fick jag helt enkelt ha på mig, för i väskorna fanns ingen plats. Strumpor och underkläder lyckades jag trycka ned i ett tomt fack för ett objektiv som jag valde att lämna kvar hemma.
Så jag var klädd i vandringskängor och rejäla vildmarksbyxor.
Och jag missade faktiskt TV-tavlan! Jag gick förbi den men tänkte inte att det var en TV-skärm. Så de lyckades verkligen.
Den kallas ”The frame” och är alltså en TV men som blir till ett digital konstverk när den stängs av. Jag som inte ens har en TV blev ändå ganska imponerad. Jag har aldrig tyckt om hur en stor TV får stå i centrum och ta upp ett helt vardagsrum och liksom ge intrycket av att vardagsrummet endast ska användas för att se på TV. Det förstör den lugna och sköna känslan som jag tycker ett vardagsrum ska ha. Så jag gillar verkligen tanken med att förvandla skärmen till ett konstverk, med träramar som sitter fast på skärmen med magneter.
Wonki Kim som är VD för sälj och marknadssföring på Samsung hade kommit ända hit från Korea för att berätta lite kring ”The frame”. Han sa något som jag själv länge känt…att TV inte längre används som det gjorde tidigare. Folk har alltid tyckt att jag är omodern som inte har någon TV, men jag har istället känt tvärtom. Idag kan man se allt man vill via andra skrämar. Mobiler, datorn, plattor. Och man väljer mer vad man vill se. Man behöver inte sitta i flera timmar och ”zappa” och hoppas på att något bra program kommer upp. Det känns så otroligt värdelöst att lägga sin tid på det. Genom att endast titta på det man verkligen vill se så sparar man väldigt mycket tid. Därför ville de utveckla en skärm som passar mer för den nya tiden. En skärm som smälter in i våra hem och som kan fungera som lite allt möjligt. En musikspelare i bakgrunden, en datorskärm, ett galleri för sina bilder, eller bara en tavla. Jag gillar det.

Efter utställningen skulle vi ned till hamnen för att åka rib-båt! Byggnaderna här är så otroligt vackra! Det är som vackra konstverk med bergen i bakgrunden.
Påpälsad och redo för en tur med rib-båt.
Det var så fantastiskt roligt att få komma ut och se lite mer av naturen runt omkring. Vilka vyer!! Vad många gånger jag blickat upp mot universum med ett leende och tänkt ”hur hamnade jag här?”.
Vattnet är alldeles grönt på vissa ställen. Och här och var ser jag alldeles kritvita stränder. Jag hoppas kunna hitta någon sådan idag. Vill springa på en vit sandstrand.
Haha 🙂
Vi fick se en havsörn som svävade ovanför oss i några minuter. Det var otroligt mäktigt. Om jag hade haft min stora kamera hade jag kunnat få en bättre bild. Men kanske får jag turen att se en havsörn idag igen.
På kvällen fick vi sedan äta en riktigt god middag med den här utsikten. Och efter det gick jag hem till hotellet och tänkte försöka lägga upp ett blogginlägg. Men jag var så trött att jag somnade med datorn i knät. Så då tog jag tillslut en dusch och gick och la mig. Nu har alla de andra åkt tillbaks igen så nu ska jag själv utforska den här delen av Lofoten innan jag åker hem igen i morgonbitti. Känns som jag hade behövt en vecka minst. Men är väldigt glad att jag bestämde mig för att stanna en till dag, så att jag får chansen att ge mig ut och fota lite vackra vyer, och ta del av midnattssolen i natt.

Hoppas ni har en fin torsdag allihopa! Ni vet väl att ni kan följa mig på ”Instagram Stories” om ni vill se lite mer om vad jag hittar på.
Kram på er ♥

När rädslan tar över

Jag vet inte om jag någonsin berättat för er att jag är flygrädd?
Jag tror jag inte nämnt det. Kanske för att jag inte känt att det var så allvarligt att det stoppat mig från att resa. Men det har ändå orsakat en väldans massa onödig ångest.

Senaste två dygnen så har jag varit rejält nervös inför i morgon. Och nu fick jag bara känslan av att jag ville skriva av mig om detta och dela det med er. På något vis känns det lättare då. Jag skulle egentligen lägga upp ett blogginlägg nu med lite vackra bilder jag tog i förrgår men jag kan inte göra det om jag sitter och biter på naglarna och är nervös. Hela känslan försvinner liksom. Så jag sparar dom till sen.

Det är konstigt det där med min flygrädsla. Jag har upplevt att den blivit värre ju äldre jag blivit. Konstigt, eftersom jag också flugit mer de senaste åren än vad jag någonsin gjort. De är oftast de här kortare flygningarna som gör mig allra mest nervös. Som t.ex förra veckan när jag flög tur och retur mellan Örnsköldsvik och Stockholm. Det upplevs för mig mycket läskigare än när jag flög till USA. Det kanske låter helt knäppt. Men det är något med de här mindre flygplanen som liksom dånar av alla olika ljud och som skakar mycket mer av minsta turbulens. Och sen att starten och landning sker så nära inpå.

Jag inbillar mig saker. Som att säkerheten kanske inte är lika stor när det är kortare flygturer. Att planen inte kollas lika noggrant och att piloterna kanske inte tar flygningen på lika stort allvar som om de skulle flyga över atlanten. Jag vet, det är bara korkat att tänka så. Men jag kan inte hjälpa det. Ni vet när man sitter och väntar på att man ska få stiga ombord, och man ser personer som jobbar där ute med planet och tankar det och gör det redo för flygning? Ofta då sitter jag och granskar intensivt hur personerna ser ut när de jobbar. Ser de less ut? Ser de jätteunga och oerfarna ut? Ser de ut att inte bry sig? Eller ser de ut som om de tar planets säkerhet på största allvar?

Jag blir jättenervös om det ser ut som om de inte ”gör något”. Trots att jag innerst inne vet att de säkerligen vet vad de håller på med och att allt går rätt till.
När jag flög förra veckan, speciellt på hemvägen, så upplevde jag det som om det var ungefär 50% chans att jag skulle få landa säkert hemma i Örnsköldsvik igen. Jag bad av hela mitt hjärta att allt skulle gå bra så jag skulle få möta upp Johan på flygplatsen och få krama om honom. En del av mig upplevde på riktigt känslan av att jag aldrig mer skulle få göra det. Under start och landning så går jag in i någon slags hemsk fas av total rädsla där det känns som om jag svävar mellan liv och död. Jag kniper ihop ögonen och spänner hela kroppen och då och då öppnar jag ögonen för att titta ut och för att se om andra passagerare ser rädda ut, så att jag ska kunna avgöra hur situationen är.

Jag räknar alltid antal säten fram till nödutgångarna och ser till att jag vet exakt hur jag ska göra i en nödsituation. Som sagt så upplever jag det som om det är jättestor chans att något går fel. Även om jag vet att så inte är fallet. Men känslan i kroppen är svår att få bort.
Det är väl någon slags panik över att inte ha kontroll. Även om jag vet att det är så ofantligt mycket större risk att befinna sig i biltrafiken så är det den här känslan av att jag inte kan göra något. Jag är fast i planet. Om det störtar så är det kört.

Som ni säkert förstått så har jag ändå aldrig låtit min flygrädsla stoppa mig från att resa. Det är väl en deal jag gjort mig med själv. Att aldrig låta rädslan styra. Jag var dock nära att göra det igår.

Jag ska till Lofoten i morgon (!!!) på en kort press-resa med Samsung där jag ska vara med på ett roligt event. Men jag ska även stanna där en extra dag själv så att jag hinner uppleva lite mer av den fantastiska natur så finns där. Att resa till Lofoten har varit en dröm i många, många år.

Nu hör det till saken att jag i morgonbitti måste ta 4 olika flyg för att komma dit på eftermiddagen. Något som jag gått och varit nervös för nu. Jag brukar kunna ta det ganska bra om jag vet att det är ett flyg. I mängden av alla tusentals flyg som går varje dag så känns chansen så liten att något skulle hända. Men nu när det är fyra olika flyg på ditvägen, och sen lika många tillbaks igen, så inbillar jag mig att chansen att det går bra är mindre än chansen att det inte kommer gå bra.

I går var jag in till Sollefteå för att hämta mitt nya pass, och då råkade de vara så att båda receptionisterna var sjuka så att jag inte kunde hämta ut passet just då på morgonen. På en gång tänkte jag ”Det är ett tecken! Jag ska inte åka.
Det var nästan så att jag kände en lättnad. Jag kan inte hämta ut mitt pass, så därför kan jag inte åka.
Men självklart kunde jag hämta ut det idag, eller senare på dagen igår. Det kunde lösa sig. Men det var nästan så att jag höll på att avboka hela resan på grund av att jag hittade en bra anledning till att slippa flyga.

Sen insåg jag att jag höll på att låta rädslan styra, vilket skulle resultera i att jag missade en resa som jag länge drömt om. Så då tog jag mig i kragen och åkte senare på dagen tillbaks till Sollefteå och fixade passet. Så nu blir resan av och jag kommer i morgon befinna mig i vackra Lofoten (om allt går bra haha). Jag är fortfarande rädd, och jag kommer antagligen få en släng av dödsångest i varje flygplan jag sitter på. En del av mig tror fortfarande att risken är väldigt stor att något av planen kommer krascha. Men jag ska fasen inte låta det förstöra min resa. Innerst inne vet jag att jag är så överdrivet rädd för något som jag absolut inte borde vara rädd för. Så jag ska försöka behålla lugnet och njuta av resan. Kanske känns det bättre efter alla dessa flygturer?

Är det någon av er som är flygrädd? Kanske har ni några bra tips på hur man ska tänka och göra?
Oavsett så ser jag såklart väldigt mycket fram emot den här resan. Det känns lite overkligt att jag faktiskt kommer vara där redan i morgon eftermiddag. Jag hoppas att jag får med mig några riktigt vackra bilder hem!

Stor kram på er allihopa ♥

Stunder jag älskar

Den här tiden på året är så fantastisk. Varje dag händer något nytt i naturen. Nya knoppar brister, nya blommor blommar, nya dofter träder fram. Jag vill nästan bara stanna tiden nu, så jag får hinna njuta av den fullt ut. Bara sedan förra helgen så har alla trädens knoppar slagit ut. Satt och redigerade bilderna från förra helgen som jag inte lagt ut än, och när jag tittar ut genom fönstret nu så är skillnaden enorm.

För exakt en vecka sedan fick vi en helt underbar kväll här i Grundtjärn. Jag tror det var första riktiga kvällen som kändes sådär varm. Det verkade även myggen tycka, för jag fick årets första myggbett. Men det var det verkligen värt. Jag, Johan och min mamma fikade ute i vår trädgård och jag sprang runt som en tok för att hinna fota och fika samtidigt.

Årets första riktiga mysfika utomhus. Jag, Johan, mamma och Toulouse.
Denna kväll hade ännu inte björkarnas knoppar brustit. Men allt var ändå så fantastiskt vackert.
Vi hade precis packat upp och satt ihop vår röjsåg som vi precis köpt! Snacka om att man känner sig riktigt vuxen av att köpa en röjsåg. Innan har vi lånat mina föräldrars röjsåg/trimmer men nu har vi en egen. Till huset som vi bor i så tillhör det en hel del mark, och varje år måste där röjas för att hålla undan sly och hålla markerna öppna. Det kommer kännas extra roligt nu när vi har en egen röjsåg.
Jag bjöd på lite nytappad björksav också. Så himmelskt gott!
Världens vackraste ♥
”Gärdsgården” som vi byggde lite på skoj förra året står fortfarande kvar. Jag hoppas att vi i framtiden kan bygga en riktigt gärdsgård. Tycker de är så himla fina.
Underbara maj. Jag vill inte att maj ska ta slut. Inte än. Märkligt hur mars och april känns som ett halvår och maj kändes som en vecka. Det är något magiskt med denna tiden. Som tur är så är juni lika magiskt det också.
Det är med blandade känslor som jag ska åka iväg på ännu en liten resa i övermorgon. Ska till ett helt fantastiskt vackert ställe i Nordnorge, men samtidigt så är ju Grundtjärn som allra underbarast denna tiden. Vill vara på båda ställen samtidigt. Men jag ska verkligen försöka ta till vara på det sista av maj nu innan jag far.

Hoppas ni alla haft en jättefin helg! Stor kram på er ♥