Som i en annan värld

Allt med denna plats fascinerar mig. Varje dag här i Yosemite får jag känslan av att jag vandrar omkring i en gigantiskt värld från en fantasy film. Det går nästan inte att tro att det är på riktigt. Det är så mycket vackert att jag liksom slits åt alla håll för jag vet inte hur jag ska hinna fånga allt som denna plats har att erbjuda. Igår insåg jag verkligen hur stor den här parken här. Vi körde omkring på vägarna och såg hur landskapen förändrades efter varje mil. Från djupa, stora skogar till klippa berg. Ändå har vi hittills bara upptäck en sådan liten, liten del av hela parken.
13314Som jag nämnde i det förra inlägget är allting här gigantiskt. Denna skogen är en helt ”vanlig” skog här i Yosemite. Trädstammarna är så stora och höga att man nästan får svindel när man tittar upp. Åh, det är så fascinerande att tänka på hur mycket gammal skog här finns. Hur mycket visdom de här träden bär på.
091103Trädens kottar är givetvis gigantiska de med. Större än mina fötter. Ville nästan plocka upp varenda en och spara. De är så vackra!
091105Igår skulle vi ju egentligen vandrat den populära ”Panorama Hike” men på sommaren och en bit in i september (speciellt helgerna) så är parken väldigt välbesökt, vilket är förståeligt med tanke på hur vackert är här! Så det var några timmars väntan för att få en parkeringsplats där vandringsleden börjar, så vi bestämde oss för att ta det på måndag (imorgon) istället. Men det gjorde ingenting, istället åkte vi runt och upptäckte andra platser och nya vägar. Det var som att färdas omkring i en annan värld. Vi stannade till lite här och där jag rusade omkring med kameran. Har som sagt så mycket fler bilder att visa er sedan när jag kommer hem!
091106Klockan är nu strax 8 på morgonen här nu och vi ska strax bege oss iväg och göra en annan lång vandring som kallas ”Clouds rest hike”. Den har jag hört mycket gott om och sett helt fantastiska bilder ifrån, så jag ser verkligen fram emot detta. Gissar att jag även idag kommer tappa hakan ett antal gånger.

Hoppas allt är bra med er hemma i Sverige! Så glad att ni vill följa resan här på bloggen! Även om jag har ont om tid att svara på era fina kommentarer så läser jag allt! Och jag blir SÅ glad ♥ Stor kram på er!

FacebookTwitter

Hello Yosemite

Ibland upplever jag stunder när inga ord i världen räcker till för att beskriva upplevelsen. Just nu är en sådan stund. Jag känner mig helt överväldigad och djupt rörd efter vår första morgon i Yosemite. Vi klev upp i gryningen, medan stjärnorna fortfarande klädde himlen mellan de stora bergen. Jag packade kameraväskan och vi satte oss i bilen och körde upp till berget där man kan se den kända utsiktsvyn som kallas Tunnel View. Under en lång stund fick vi bevittna hur ljuset vandrade över bergstopparna och skogarna, tills vi slutligen fick se solen stiga över berget.
Den känslan var alldeles övermäktig.
091001

091003

Det var svårt att ta in att jag faktiskt var här nu. På en plats jag drömt om att besöka ända sedan jag hörde talas om det för många år sedan. Och på något magiskt, mirakulöst vis stod jag här nu, och betraktade soluppgången över Yosemite Valley med min älskade Johan. Kan inte beskriva den lyckan.
091004Igår när vi körde in i Yosemite nationalpark för första gången vart jag alldeles chockad. Trots att jag sett så många bilder och filmer från denna plats så var allting SÅ mycket större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Bergen var tre gånger så stora som jag hade tänkt mig innan. För att inte tala om trädens enorma stammar. Allting här är gigantiskt.
091002

Efter den vackra soluppgången körde vi ner i dalen en sväng och sedan tillbaks till hotellet och åt frukost. Ska visa er lite bilder från vårt boende sedan också. Utsikten och rummet är helt fantastiskt. Åh, allting känns lite för bra för att vara sant just nu.
Nu efter frukosten ska vi göra oss redo och packa våra ryggsäckar för att bege oss iväg på en dagsvandring som kallas Panorama Hike. Bara namnet säger att det här blir en dag att minnas för resten av livet. Kameran hänger med såklart!

Tack för alla jättefina kommentarer!! Och tusen tack också för att ni är så gulliga och förstår att bloggen inte hinner uppdateras så mycket som jag önskar. Men det kommer finnas mycket att visa er när jag kommit hem igen! Vill ju ta tillvara på varenda stund här nu och fånga så mycket jag bara kan. Önskar er en jättefin dag! (Eller kväll som det nu är hemma hos er i Sverige). Stor kram till er ♥

FacebookTwitter

En snabb hälsning

Åh hej på er!
Äntligen har jag fått en liten lucka att göra ett snabbt blogginlägg så jag kan berätta för er att vi nu är framme i Kalifornien! Resan gick jättebra vi kom fram till Mariposa (en liten, vacker stad innan Yosemite) i förrgår kväll. Det var en helt otrolig känsla att kliva ut ur bilen och mötas av den vackra kvällssolen och värmen.
09901Allt känns fortfarande lite overkligt och det tog ett tag innan man liksom kom in i den nya dygnsrytmen här.
Vi spenderade hela dagen igår med att se och upptäcka Mariposa. Vi var på två museum och lärde oss om Mariposas fantastiska historia, och därefter har vi åkt zipline, besökt en ranch och ätit middag med personal på stället vi sov på inatt, Yosemite Bug Rustic Resort.
Det var en sådan otroligt rolig dag igår på så många vis, och jag har SÅ mycket jag vill berätta om och SÅ många bilder och videor som jag vill lägga upp men det har verkligen inte funnits någon tid över till att redigera bilder och blogga osv. Idag ska vi in till själva parken för första gången och jag håller tummarna att stället vi ska bo på de kommande tre nätterna har bra internet så att jag kan visa lite mer bilder och hålla er uppdaterade.
080902090904Denna morgon vaknade vi upp här, på ett vackert hotell som heter Yosemite Bug. Man får som egna små hus bland träden och hela platsen påminde mig om filmen Avatar. Så otroligt fint.
090903Hemma i Sverige är klockan 17.30 i skrivande stund, men här är den bara 8.30 på morgonen så vi ska precis gå ner till restaurangen för att få i oss lite frukost innan vi beger oss iväg till Yosemite National park. Den här dagen blir riktigt spännande!

Nu vet ni att vi lever och att vi har det bra! Längtar tills jag får lite tid att visa er mer från vår resa. Det känns som det gått en hel månad efter allt vi hunnit upplevt, så jag ser fram emot att dela med mig av allt! Stor kram till er alla! ♥

FacebookTwitter

På väg

Hej på er!
I skrivande stund befinner jag mig 10 000 meter upp i luften, på flyget på väg till San José i Kalifornien. Jag är så himla glad att här fanns både internet och möjlighet till att ladda datorn, så att jag kunde slänga iväg ett litet blogginlägg nu under resan.
Allting har gått jättebra hittills, och jag börjar verkligen förstå att det här är på riktigt. Jag har känt mig sådär sprudlande glad hela dagen och som pricken över i:et så fick vi flyga i lyxiga Lufthansa business class, vilket gör att den här långa flygresan på 11 timmar istället känns som att spendera tid på ett spa. Jag trodde inte ens att det var möjligt att resa såhär bekvämt. Stolarna går att fälla ner helt och hållet så om en stund ska jag lägga mig och sova ett tag. Och vi blir uppassade med god mat och dryck, och det finns mängder med filmer att se på. Det kommer i alla fall inte bli svårt att få tiden att gå : )

Åhh…det pirrar i magen när jag tänker på att vi om 8 timmar kommer vara i ett land jag aldrig tidigare satt min fot i. När vi landat ska vi hämta ut en hyrbil och sedan köra ca 15 mil till Mariposa, som är en liten stad intill Yosemite. Där kommer vi sedan att träffa och äta middag med personal från Yosemite nationalpark. Gissar att man kommer vara ganska snurrig vad gäller dygnsrytmen då, men man anpassar sig nog ganska fort. Ska som sagt försöka sova lite om en stund så jag är så utvilad som möjligt.

Här kommer några bilder från dagen!
090704Vi sov på hotell intill Arlanda natten till idag, och klockan ringde redan 03.00 eftersom vårt första flyg gick tidigt på morgonen. Vi var trötta men väldigt glada på flyget mot Frankfurt 🙂
090701Planet lyfte i soluppgången. Jag fick en vacker sista utsikt över Sverige.
090702Och väl i Frankfurt bytte vi till planet som ska ta oss till Kalifornien. Vi fick ju den stora turen att få åka i Business Class så att vi kommer fram utvilade och redo för äventyren i Yosemite. Jag har aldrig tidigare åkt i Business Class. Det är ju en upplevelse bara det!
090705Sköna stolar som går att justera precis som man vill, jättegod mat och TV-skärmar med filmer och spel. Och för att inte tala om personalen som passar upp hela tiden. Åh, vilken bra start på resan. Annars känns det ju som en sådan här resa verkligen kan få en att bli dödstrött och sliten i flera dygn efteråt. Men nu känns det bara som en riktigt skön stund för att vila ut. Och jag är så glad att jag även kunde få gjort lite jobb under tiden.

Jag klippte ihop en liten videoblogg med några snabba klipp från vår resa hittills. Enjoy!

Nästa gång vi hörs så är vi framme i Mariposa! Tack för alla lyckoönskningar med resan, och jag är så glad att ni vill följa oss på detta äventyr. Jag ska försöka hålla er uppdaterade så mycket jag bara kan. Stor kram till er alla ♥

FacebookTwitter

Sista kvällen

090601

Nu lämnar jag Grundtjärn en tid, för att uppleva ett annat paradis på andra sidan jorden. Yosemite i Kalifornien. En dröm går i uppfyllelse, och jag lovar att när jag är tillbaks och vandrar på ängarna igen så är min ryggsäck fylld med berättelser, minnen och nya erfarenheter. En spännande tid väntar framöver och jag ska ta tillvara på varenda sekund. Nu är jag redo för den stora resan.
Farväl mitt älskade hem. Vi ses snart igen ♥
090603090602090604090607090606

FacebookTwitter

Blod, svett och tårar

Vilket lättnad jag känner nu efter dessa intensiva dagar. Trots att jag knappt packat än och har miljoner saker kvar att göra innan jag imorgonbitti åker iväg mot andra sidan jorden, så känner jag mig lugn. Jag är lättad att mitt fotojobb för Hyundai har gått bra, och att det nu är bortgjort. Det var verkligen stort för mig att få det uppdraget. Och ni kan säkert tänka er in att jag verkligen, verkligen ville leverera bra bilder.

För er som inte hängt med så skulle jag alltså fota kampanjbilder för Hyundai, som jag under några månader nu haft ett samarbete med. Men att fota kampanjbilder är något helt annat. Där ska varenda detalj stämma in perfekt. Rätt position på bilarna, rätt vinklar, vackert ljus (helst motljus i solnedgången), vacker bakgrund som inte stör för mycket osv. Jag ville fota dessa bilder uppe i fjälls, vid Stekenjokk där jag var för ett litet tag sedan med Nanook. Jag tänkte att den miljön skulle passa helt perfekt för dessa bilar som är som gjorda för den typen av landskap och vägar.

Egentligen hade jag alldeles för lite tid på mig eftersom jag strax skulle resa iväg i nästan två veckor. Och då det var två bilar så kunde jag omöjligt fixa allt själv på så kort tid. Men min mamma tog ledigt från sitt jobb under några dagar så att hon skulle kunna följa med mig upp till fjälls och köra den andra bilen, och assistera mig så att jag skulle kunna ta på mig detta stora fotojobb. Jag var så lycklig över det!

Som jag berättat innan så gick inte allt som jag tänkt mig. Det började bra och jag var så förväntansfull. Min mammas arbetskamrat Mariana hade fixat ett rum till oss i Saxnäs på vackra Marsfjäll Mountain Lodge, där hon brukar spendera mycket tid. Vi var så glada över att ha en säng och ett rum som vi skulle kunna återvända till när mörkret lagt sig. Men när vi kört upp till Stekenjokk på onsdagen så möttes vi av dåligt väder. Regn och rusk och tunga moln. Beställningen av bilder behövde vackert kvällsljus, och därför fick jag lite smått panik när jag tittade på vädret som visade regn i tre dygn. På grund av tidsbristen kunde jag inte riktigt tänka klart. Jag borde insett att vädret uppe i fjällen kan ändras på en sekund. Men just då såg jag ingen annan utväg än att köra söderut igen, och fota i vårt vackra Höga Kusten istället, där det skulle vara större chans till sol. Jag var egentligen inte alls glad över det beslutet. Jag hade en klar vision över hur bilderna skulle vara och jag kunde inte riktigt ställa om det. Jag var så otroligt ledsen när vi körde ner från Stekenjokks vackra fjäll för att hämta våra grejer på Mountain Lodge igen, då vi behövde köra hemåt sent på kvällen istället för att stanna och sova.
053112Nästa dag var vi hemma en kort sväng i Grundtjärn igen för att ladda om, och sedan begav vi oss till Nordingrå i Höga Kusten där jag tänkte att jag skulle ta bilderna istället. Nordingrå är så otroligt vackert och jag hade bara snabbt kört igenom det en gång för något år sedan. Det kändes som att det kanske ändå skulle gå att få till bra bilder där ändå.
Men på vägen dit gick liksom allt fel. Det var som om jag fick tusen tecken på att det inte skulle bli bra. När vi kommit till Örnsköldsvik ringer en granne och berättar att Danny (Johans hund) rymt från hundgården och sprang lös omkring i byn. (Vi vet fortfarande inte hur han bar sig åt!) Jag visste att jag eller Johan, som också befann sig i Övik på sitt jobb, skulle behöva åka hem för att hämta in honom. Det tog ett tag innan vi löste det och det blev Johan som fick lämna sitt jobb två timmar tidigare för att fara hemåt, eftersom jag hade ont om tid då jag behövde leta reda på en bra plats att fota på innan solnedgången. Samtidigt får mamma besked om att hennes beställning på årets pellets skulle levereras hem, och hon hade inte flyttat på bilen. Det beskedet gav lite extra krydda på den redan jobbiga känslan över allt.

Jag passade på att tvätta bilarna när jag var i stan. För första gången i mitt liv valde jag det där dyraste programmet. Ni vet det där med extra allt. Polering, vax och hela faderullan. Det tog också ganska lång tid innan båda bilarna var klara, och sedan begav vi oss till Nordingrå. Väl där körde vi omkring på grusvägar för att leta efter första bästa parkeringsficka eller plats där två bilar skulle få plats i rätt position, med rätt vinkel på solen osv. Mitt i allt börjar det regna och när vi kommer ut till Nordingrå centrum igen efter en misslyckad sökning efter en bra fotoplats så är bilarna smutsigare än vad de någonsin varit. Biltvätten var helt i onödan. Vi letar runt i Nordingrå och hittar tillslut en rastplats där bilarna får plats och där vinkeln är precis rätt för att det ska bli motljus och solnedgång. Så jag bestämmer mig för att fota bilarna på den platsen, men först behövde de tvättas igen. Så vi åkte en mil till Ullånger och skyndade mig att tvätta dom på mackens ”Själv-tvätt”. När vi var klara var det ont om tid och vi åkte tillbaks till Nordingrå för att rigga upp allting.

Väl där så sitter det en man på bänken mitt på rastplatsen. Den bänken behövde vi flytta på för att kunna fota. Jag fick lite smått panik igen och med lite olika knep försökte jag och mamma visa tydligt att vi skulle fota på platsen, med hopp om att han skulle se tecknen och flytta på sig. Jag ställde upp stativet och började titta ut vinklar osv. Men mannen pratade i telefon och verkade inte förstå svenska så bra. Han verkade också vara mitt uppe i en djup diskussion så jag ville ju inte störa honom heller. Det kände så himla taskigt. Han satt kvar där tills solen nästan gått ner. Då hade jag så bråttom att jag nästan redan då kände gråten i halsen.

När bilarna var uppställda i rätt position så insåg jag att rastplatsen inte var tillräckligt stor. Jag var tvungen att gå ut mitt i vägen för att få rätt avstånd på bilderna. Det hade inte varit några problem om det inte vore så att det kom 2-3 bilar i minuten. Jag försökte många gånger att rigga upp kameran och snabbt ta en bild och flytta på mig när mamma ropade ”NU KOMMER EN BIL I FULL FART!!!”.
Det var en sådan otroligt stressad situation, på så många vis. Jag visste att det var nu det gällde. Nu var jag tvungen att ta bra bilder. Men när jag inte ens fick ro att hitta rätt fokus innan jag var tvungen att springa iväg från bilarna så växte en otrolig stress inom mig. Jag höll på sådär i ungefär tio minuter tills jag tillslut satte mig på asfalten och grät och sa ”Det är inte här bilderna ska tas. Jag är inte på rätt plats. Det känns i varenda cell i min kropp”.

Efter alla dessa år känner jag nu såväl igen känslan när något blir bra, eller när något inte blir bra. När jag skapar sådant som jag blir riktigt nöjd med, så har jag en viss energinivå som liksom sprudlar. Bubblar. Jag hamnar i ett tillstånd där jag hoppar av glädje och blir snabbare än blixten. Jag tjuter av lycka när jag fotar och allt tycks ha någonting magiskt över sig. Det är så det ska kännas.
När jag satt där på rastplatsen så insåg jag att jag aldrig skulle kunna känna så nu. Det var helt enkelt inte rätt plats och rätt stämning för det som jag hade tänkt mig. Så vi satte oss ned och tog en kopp kaffe, och sedan gjorde vi något som jag aldrig kunnat tro att vi skulle göra. Vi körde till Stekenjokk igen. Det var 40 mil ifrån Nordingrå. En lång resa genom kvällen och natten. Men så rätt det kändes. Jag var så lycklig när vi var på väg upp igen. Efter alla motgångar kunde jag riktigt känna hur allt liksom föll på plats igen. Som om någon gav mig medvind.
090501Vi körde genom kvällen och natten. Det var en långresa, och vi var redan ganska möra efter all körning och allt hårt jobb. Och inte minst så kände jag mig alldeles slut efter alla jobbiga känslor. Tankar, oro. Press. Det finns en anledning till att jag i princip aldrig tar på mig ett beställd fotojobb, där jag förväntas leverera något. Jag har helt enkelt på tok för mycket prestationsångest. Det roliga försvinner när jag vet att någon ska bli nöjd med resultatet. Någon annan än jag. Men detta jobbet kändes annorlunda. Jag hade ju ändå provat på att fota bilar ett tag, och dessutom så ville de ha min stil. Och hur rädd jag än var för att inte leverera bra, så insåg jag ändå att det aldrig skulle frågat mig om de inte trodde att jag skulle kunna ta bra bilder. Så jag tog steget ur min ”comfort zone” och mötte den rädslan i att ta på mig ett beställt fotojobb. Jag tänkte att jag måste våga. Våga tro på att jag klarar det.
090509

Många timmar senare var vi framme i Stekenjokk, och jag kunde känna hur hjärtat sjöng igen. Allting föll på plats. Himlen sprack upp och ibland kom små lokala regnskurar som skapade fantastiska regnbågar över fjällandskapet. Nu var jag på rätt plats. Så onödigt klantigt av mig att fara ner söderut igen när jag visste att det var här jag skulle vara. Men ibland behöver man göra misstag för att lära sig.

090503Här uppe var vädret helt perfekt att fota i. Lagom mycket moln och sol, som gjorde att färgerna framhävdes. Jag skuttade. Tjoade. Kände den där glädjen som jag gör när allting känns rätt. Och här fanns hur mycket plats som helst.
090504Det var fredag, och vi jobbade hårt. Från morgon till kväll. För det var nu det gällde. Nu skulle bilderna tas, men det kändes i själen att det skulle gå bra. Så vi hade väldigt roligt denna dagen. Här är en liten ”bakom kulisserna” bild. Mamma hjälpte till att putsa bort smuts medan jag riggade kameran.
090507”Här har jag en idé på en snygg uppställning för bilarna” sa mamma och flyttade runt två stenar på grusplanen. Jag skrattade.
090508Jag har ju aldrig tidigare haft någon ”assistent” med mig som hjälper mig när jag fotar. Jag har väldigt svårt att jobba bra när andra är med, och vill helst inte ens att någon ska se mig med kameran. Men det gick så himla bra nu när mamma var med. Vi är så otroligt lika, och ser på samma sätt. Vi tycker samma saker är vackra och vi förstår varandra oftast så bra att vi inte ens behöver säga något. Det var en lättnad att ha mamma att bolla idéer med.
090513Senare på dagen sökte vi lä och kokade kaffe och åt lite mat. En av de bästa stunderna på resan!
090511Trots att det inte var längesedan jag var här så hade redan löven börjat ändra färg. Det luktade höst där vi satte oss vid de taniga fjällbjörkarna och drack kaffe. En härlig doft som jag saknat.
090518Vi fikade med utsikt över Saxån. Vilken paus. Eller hur? Så fantastiskt mäktigt och vackert! Jag ville nästan bara slänga mig i det forsande vattnet.
090506Efter fikat fortsatte vi. Vi letade bra platser och mamma kollade på kompassen för att kunna se vart solen skulle gå ner. Nu gällde det att hitta rätt plats, med fin bakgrund som samtidigt skulle ge ett bra motljus.
090505090510Det kom hela tiden nya regnbågar och var jag så fascinerad över att se dom så nära. Om ni letar efter en skatt så ska den tydligen finnas i Marsfjällen. Regnbågen slutade vid skylten där det står ”Marsfjällen”. Ja, jag hade kunnat ana att det är där den finns.
090519Skiftande väder. Det kändes som vi gick igenom flera årstider inom loppet på några timmar.
090515090516Några timmar senare hade solen gått ner, och alla bilderna var tagna. Jag kände en sådan djup lättnad efter dessa tre dagar. Jag var så tacksam att allting föll på plats tillslut. Det kändes som om naturen och fjällen hjälpte mig och skapade vackra scener så att jag skulle få klart mitt jobb. Efteråt satt jag och mamma här och andades ut en stund. Njöt av landskapet, som det inte riktigt hade funnits tid till innan.
Sedan åkte vi till Saxnäs och fick äntligen sova ut i en riktig säng på Marsfjäll Mountain Lodge. Det kändes som en dröm!
090517Även om den största delen av denna resan kändes väldigt jobbig, så kan vi redan skratta åt allt. Den har redan blivit ett minne för livet. Vi kommer så länge vi lever säga ”Minns du när vi åkte upp till Stekenjokk för att fota bilarna?” följt av ett hjärtligt skratt. Och jag är så glad att jag också fick dela denna resan med mamma. Även om 99% bestod av jobb så var det ändå de där små stunderna som präglade allt. Fikastunden vid forsen. Alla små roliga stunder, som t.ex när jag råkade köra fyra varv i en rondell mitt i natten. Det var längesen jag skrattade så jag fick så ont i magen som då. Alla härliga känslor när vi hittade rätt plats och jag fick knäppa av bra bilder. Alla bra låtar på radion som jag sjungit med i under färden, och allt som vi lärt oss. Som att fjällen är som en annan värld där väderprognoser inte existerar. Och att man aldrig ska ge upp. Jag är så tacksam att vi tog beslutet att fara upp till fjälls igen. Det blev ett bra jobb, och ett minne för livet.

Jag hade ju tänkt filma och fota massor under resan, men det blev inte så mycket på grund av tidsbrist. Jag filmade dock lite i början, och igår när jag tittade på de korta små filmerna så kunde jag inte sluta skratta. Det är så härligt när man kommit över motgångar och sedan kan skratta och ha roligt åt eländet istället. När jag först såg filmerna så tänkte jag att jag inte skulle visa dom. Men sen så tänkte jag om.

Jag har alltid tänkt att det är viktigt att visa alla nyanser av ens liv. Både med och motgångar. Den här klippen innehåller både glädje, skratt och lite gråt. Och det bjuder jag på. För det var precis de känslorna som jag kände de här dagarna. Förväntan, frustration, prestationsångest, och besvikelse. Men, det blev bra tillslut. Det blir alltid bra tillslut.

Stor kram till er allihopa! ♥

FacebookTwitter

Home sweet home

Tänk att efter varje resa jag gör, så växer min kärlek för mitt hem. För Grundtjärn. Det är en väldigt speciell känsla med att få komma hem igen. Till allt det där som känns så tryggt. Så varmt. Så kärleksfullt. Till ängarna, skogarna och dofterna som jag så väl känner igen. Det är det som är så underbart med att just få se sig om lite ibland. Uppleva fantastiska platser, uppleva och sedan få känna den där känslan av att komma hem igen.

Jag är nu åter i Grundtjärn efter några väldigt intensiva dagar med mycket jobb. Men jag är så nöjd och så glad för att allt gick bra tillslut. Jag kom hem igår och jag sov som en stock hela natten. Sedan vaknade jag i morse och vi gick ut med hundarna och åt frukost. Sedan gick jag och la mig igen. Det var längesedan jag kände mig såhär trött. Inte ens kaffe kunde hålla mig vaken haha. Men de här dagarna har varit så otroligt krävande både fysiskt och psykiskt. Jag kommer berätta lite mer om detta i morgon, och visa er lite bilder från resan!

Vill verkligen tacka er för allt fint ni skriver. Ni anar inte hur mycket ni lyfter upp mig när det är kämpigt. Att gå in och läsa era helt underbara kommentarer ger mig så mycket glädje och energi. Det känns alltid som ni finns där och följer med mig på livets berg och dalbana. Det är en speciell känsla. Som att ha en stor familj där ute på internet som peppar, hejar på och skänker glädje. Ni får mig att le varje dag! ♥ Tack för det. Tack.
080404
Jag tog en liten cykeltur genom byn nu ikväll och hälsade på kvigorna. Det var en sådan vacker solnedgång och ängarna lyste som guld. Det var en så lugn och rofylld känsla i luften. Alldeles tyst. Det enda som hördes var de knakande ljuden från när jag trampade på cykeln, och koskällornas klang i bakgrunden.
090403Jag har lagt märke till att jag nästan alltid hälsar på kvigorna när jag återkommit från någon resa. De är som om jag vill att de ska veta att jag är tillbaks. Och de är så bra på att välkomna mig hem. De säger ingenting. De frågar ingenting. De bara tittar på mig med sina snälla, stora ögon och ger mig en och annan puss på handen. Och nu blir det väl nästan som ett farväl samtidigt. I morgon är sista dagen hemma i Grundtjärn innan jag åker till Kalifornien. Och när jag är åter hemma igen har förmodligen kvigorna åkt hem till Myckelgensjö igen inför vintern.
090402090405Den här lilla cykelturen var precis vad som behövdes i kväll. Älskar dessa vackra, stilla septemberkvällar.
Resten av denna söndagkväll ska jag jobba hårt med att redigera en hel drös med bilder. I morgon är ju som sagt sista dagen hemma innan vi åker så det är lite jobb som behöver göras klart nu. Men jag ska sätta mig i köket framför brasan med en god kopp te. Det kommer göra susen!

Hoppas ni haft en jättefin helg! Vi hörs i morgon.
Kram på er ♥

FacebookTwitter

Hjärtats röst tog mig hit igen

Åh, hej på er kära ni!
Det känns som det var så väldigt länge sedan jag skrev här, även om det bara var två dagar sedan. Jag tänkte ju höra av mig när jag var framme i Stekenjokk men det känns som allt på den här resan gick åt skogen haha. I all fall de två första dagarna. Alltså, jag vet inte hur jag ens ska kunna förklara allt i en hel bok. Jag har både gråtit och skrattat åt allt elände. Jag kommer berätta mer om allt men kort och gått så körde vi till Stekenjokk i onsdags, och möttes av fruktansvärt dåligt väder som tydligen skulle hålla i sig i tre dagar. Efter stor besvikelse och grubbel körde vi hemåt igen, för att fota kampanjbilderna i Höga Kusten. Men ni vet när man redan har en sådan där stark känsla och vision över hur man vill ha det, och så kan man för allt i världen inte släppa det? Hur fint det än var i Nordingrå så var det inte den miljön jag sökte. Och sedan fanns det inte ens en enda plats att fota bilarna på utan att jag skulle behöva stå ute i vägen och avbryta så fort det kom en bil. Det var solnedgång, allt var riggat och klart, och jag satte mig på asfalten och grät en skvätt haha. Ush, allt hade gått fel den dagen. Men det slutade med att vi körde uppåt igen, samma dygn som vi kört nedåt. 40 mil körde vi i natt. Jag skulle fota i Stekenjokk, så var det bara. Spelade ingen roll om det så skulle regna dygnet runt. Då skulle jag i alla fall gjort mitt bästa.

Men den känslan när vi kom upp till fjälls igen kommer jag aldrig glömma. Det där ”flowet” infann sig igen. Vädret blev bra, och nu har jag fotat hela, hela dagen till mörkret lade sig. Jag är så tacksam. De här två senaste dagarna har varit så fruktansvärt jobbiga. Ni vet när man vill leverera bra och man inte riktigt hittar rätt väg dit. Man tänker för mycket. Oroar sig för mycket. Och mitt i allt sorl så hör man inte hjärtats röst som alltid vägleder. Men det ordnade sig tillslut. Jag var bara tvungen att lära mig två saker.
Att aldrig lita på väderprognoser igen, och att aldrig ge upp.

Jag satte mig på fjället i kväll efter många lyckade fotograferingar och tackade Stekenjokk för hjälpen. Ett lugn liksom la sig i själen. Jag andades ut.
I morgon blir det en tidig fotografering till, innan vi sedan beger oss hemåt igen.
090201Sov gott mina älskade läsare, och tack för alla superfina kommentarer på förra inlägget. Ska ta igen lite och svara er när jag kommer hem igen ♥
Kramar på er!

FacebookTwitter