I morse var jag uppe i gryningen och begav mig ut i skogen för att fota. Där fick jag möte med de första solstrålarna som strilades genom granarna. Dimman låg tät mellan träden och det ekade av brutna kvistar när jag gick fram genom skogen.
Jag har länge använt mitt fotograferande för att skapa en stämning av en sagovärld. En annan slags dimension, som jag ibland får till mig så starkt att det nästan gör ont, för jag måste uttrycka det. Som en djup längtan efter något jag inte kan sätta ord på. Jag insåg i morse att när jag befinner mig där, mitt i skogens magi, så blir den här världen alldeles verklig för mig. Det blir på riktigt. Och jag tror det kanske är därför jag gör det. Konsten blir som en slags dörr in till något annat. Något som tar mig närmare kärnan till livets mysterium och till en plats som känns mer levande än någonting annat.
Och jag är så tacksam för den något märkliga drivkraften inom mig, för det gör att jag får uppleva de mest förtrollande stunder och fullkomligt uppslukas av det vackra. Det skänker sådan livskraft och en känsla av att vara ett med allt.
