Tillsammans kan vi förändra

I onsdags var jag för första gången med och ockuperade Sollefteå BB. Ända sedan BB lades ned den 31 januari så har det ockuperats dygnet runt av viljestarka ockupanter som liksom jag tycker att det är helt vansinnigt att stänga ned något så viktigt för bygdens framtid. Om ni vill läsa mer om detta så skrev jag ett inlägg för ett tag sedan som heter ”En rädsla kring att få barn”.

Jag hade fått passet mellan klockan 16-20 tillsammans med fyra-fem andra ockupanter. Och just denna dagen var lite speciell. Det var internationella kvinnodagen, vilket gjorde att det var lite extra mycket aktivitet just denna kvällen. Det var ännu en ljusmanifestation utanför sjukhusets entré där massor med människor kom och tände ljus för BB. Och dessutom fick jag äran att sitta på samma pass som ingen mindre än Stefan Sundström! Han har varit otroligt engagerad i frågan gällande Sollefteå BB och det var så himla kul att få träffa honom igen och ockupera tillsammans.

Och sen…jag finner inga ord riktigt. Hela den här kvällen gjorde något med mig. Mötet med alla fantastiska människor. Känslan av en kraft som bubblade i luften. Engagemanget, viljestyrkan. Jag var väldigt rörd när jag åkte hem på kvällen. Trots att vi alla är där av en tråkig anledning så var det så mycket kärlek i luften. BB ockupationen har blivit som en mötesplats för människor. Det har länkat oss samman, eftersom vi alla kämpar för samma sak. För en trygg framtid i Ådalen.

Det händer något speciellt när så många människor tillsammans går in för att förändra något. Jag har aldrig upplevt det tidigare. Jag tvivlar inte en sekund på att vi tillsammans kommer att förändra något. När jag ser vilken enorm passion det finns hos människor så inser jag verkligen vilken kraft vi har. 

Nu, några bilder från denna fantastiska dag och kväll! 

På plats i entrén i Sollefteå sjukhus där BB-ockupationen håller hus. SVT var även på plats denna dag för att intervjua oss om varför vi valt att ockupera. Är så glad att media lyfter denna fråga också. Nedläggningen av Sollefteå BB har ju verkligen spritt sig över hela världen nu sedan de ”löste problemet” genom att anordna kurser i bilförlossning. Det är alltså inte bara vi som bor här som tycker det är helt galet.
Jag och världens bästa Stefan Sundström! Glada och stolta ockupanter!
Det är så fantastiskt, för så många företag och annat går med för att stödja ockupationen. Här har vi ”Ådalens Pära” som valt att skänka pengar för varje säck potatis som blir såld. Naturligtvis köpte jag hem en säck med pärer! 😀
Här snackar vi ENGAGEMANG! Ser ni vad underbart!? Så många härliga, viljestarka människor på en och samma plats. Det var så härlig stämning här att jag bara skulle kunna komma hit för att få en dos av ren och skär glädje. Längtar redan tills nästa gång jag får äran att ockupera.
Stefans fantastiska syster Monica var också här! Hon har bland annat inspirerat mig till att lära mig att kula. För två somrar sedan så stod vi nere vid sjön här i Grundtjärn och hon visade hur man skulle göra och tänka. Så var bara tvungen att ta en selfie med oss alla tre också.
Vi är ju ”ingift” släkt numera. Monica är alltså mamma till Arvid, som är tillsammans med min tremänning Åsa. Åsa och Arvid kanske ni trogna läsare känner igen? De är mina bästa vänner och bor i Näsåker, och tillsammans har de sonen Malte. Ni kommer nästa vecka få se när vi allihopa badar isvak! HUUUVVA!
Och fantastiska Hervor Sjödin var också på plats. Vilken underbar människa hon är. Hennes ögon glittrar och hennes leende smittar av sig som en stor sol. Henne lärde jag känna första gången när jag blev tilldelad ”Nicke sjödins” stipendie. Ni kan se blogginlägget om det HÄR.
Under denna kväll kom folk och sponsrade med både 50 stycken rosor och tårta! Alltså…kärlek ♥
Ännu mer kärlek ♥

På kvällen blev det en ljusmanifestation utanför sjukhuset. Det gjorde även ljusmanifestationer för Sollefteå BB på andra platser i Sverige. Så fint att det sprider sig och att folk på andra orter inser vikten av att Sollefteå får behålla sitt BB.
Min kompis Sara och Stefan var ute och tände marschaller. Sara väntar barn och är en av alla de kvinnor som gått kursen i bilförlossning eftersom det nu är 10 mil för henne till närmaste BB, och 18 mil om det är fullbelagt där. Det är ju bra att man kan få en sådan kurs om olyckan skulle vara framme…men är det inte lite sjukt ändå? Att vi 2017 ska lära oss föda barn i bilen? Att föda barn innebär så enormt stora risker att jag inte ens kan begripa vad politikerna tänker på. Det är sinnesjukt. Det allra sista vi borde göra besparingar på är ju vården.
Blev lite rörd av att flyktingar från Syrien och Irak var med under hela kvällspasset och engagerade sig så starkt i ockupationen i BB. Kan inte ens föreställa mig den fruktansvärda världen de flytt ifrån, och ändå känner vikten av att engagera sig i denna frågan. Så fint.
Tillsammans är vi starka ♥
När klockan var 20.00 på kvällen så var vårt pass slut, och dessa fantastiska människor tog på sig västarna och gick på nattpasset, som är mellan 20.00-07.00. De sover alltså på madrasser här i entrén. Och såhär pågår ockupationen dygnet runt. Heja heja säger jag bara!
Haha, en sista selfie med Stefan efter vårt pass. Trötta och glada!
Vi skrev i gästboken!
Om ni vill följa ockupationen så finns BB ockupationens facebooksida som dagligen uppdateras med allt nytt som händer. Vill ni vara med och stödja på något vis så betyder det mycket av att bara gå in och ”gilla” sidan. Spelar ingen roll varit i landet ni bor. Ju fler vi blir desto bättre!
Vi ska inte ge upp förrän BB öppnar sina dörrar igen och låter Ådalens framtid få födas fram i trygghet. 

Kärlek till er alla ♥

FacebookTwitter

Ett år av kärlek

Idag, den 13 november, så firar jag och Johan ett år tillsammans. Ett år av så mycket kärlek att jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig.
Ett år är ju inte så mycket egentligen, men för mig har det betytt allt. När Johan kom in i mitt liv kändes det som om livet fick en helt ny mening. Att få dela det med honom blev plötsligt det allra viktigaste.

Jag har nästan svårt att förstå allt fantastiskt som hänt sedan den 13 november förra året. Ett år som känns som ett ögonblick och som en evighet.
Jag minns det som igår när han satt här i mitt kök en mörk oktoberkväll allra första gången vi sågs. Ett möte som stundtals var tystare än speed-datingen i ”Bonde Söker Fru”. Aldrig hade jag tidigare känt mig så nervös av en kopp kaffe med en annan människa. Aldrig hade jag haft så svårt att få fram ord. Men sen hade jag heller aldrig träffat någon som honom förut. Det gick inte att vara något annat än nervös och stum av förundran när den finaste människan jag någonsin mött satt mitt emot mig och tittade på mig med stora, varma ögon. Hans blick var något annorlunda. Så full av kärlek och genuin vänlighet…och redan där drunknade jag.

Andra gången vi sågs så var jag säker. När han klev ut ur bilen och mötte upp med Nanook på gården så tittade jag på honom och log inombords. ”Där är han ju. Min framtida man” sa jag till mig själv.

070116

Sen den dagen har han varit ljuskällan i mitt hjärta, och ett helt nytt kapitel i mitt liv tog vid. Den 26 februari berättade jag här på bloggen om mig och Johan, och sedan i detalj om hur vi träffades.
Övergången från att leva ensam till att leva med Johan gick så smidigt att det knappt var märkbart. Trots att livet har förändrats på så många sätt så skedde allt så naturligt. Det gick så lätt. Vi bara följde med i kärlekens flow, och efter tre månader flyttade han in till mig i Grundtjärn. Jag hade inte kunnat vänta en dag mer.

Ett år har gått och det har varit det mest fantastiska år i hela mitt liv. Att få vakna varje morgon bredvid den mest fascinerande och vackra människa är den största lyckan jag kan tänka mig. Och tanken på att få dela ännu ett år med honom…och många, många mer år, gör mig så lycklig att inga ord kan beskriva. Ändå känns en livstid som alldeles för lite tid. Därför lovade vi varandra att döden aldrig ska skilja oss åt. 
072201Varje gång jag ser den här bilden så blir jag tårögd. Den väcker så mycket känslor i mig, för så många olika anledningar. Den är tagen natten när vi förlovade oss, och det minnet gör mig alldeles varm inombords. Och så Johan, bland alla blommor i det skära gryningsljuset.
När jag ser den här bilden, så tänker jag att det är såhär det kommer att se ut när vi möts igen. Den dagen vi inte längre finns på jorden.
Därför kan jag inte se på den utan att bli alldeles känslosam. Som en vacker sorg.
072209Ett år med Johan. Och nu fortsätter vi skriva på livets bok tillsammans. Jag kan bara ana att ännu ett fantastiskt år väntar framöver. Nu blir det en liten tillbakablick i form av bilder från årets gång.
jj11Februari. En av de första bilder som jag tog på mig och Johan.
jj2jj14Vintern blev ju naturligtvis den mysigaste vintern någonsin. Vi spenderade mycket tid framför elden i köket. Det var här vi lärde känna varandra på djupet.
031510040811April och våren på ingående.
040503041117Livet blev så lekande lätt med Johan. Plötsligt var vi två som hjälptes åt med allt. Och det blev så mycket roligare! Tråkiga vardagssysslor blev som dagarnas höjdpunkt om jag fick göra dom med Johan.
041344

fa2Slutet av April, och jag och Johan åkte till Stockholm för att gå på Finest Awards galan på Café Opera, där jag vann bloggpriset ”Årets inspiratör”. Åh, så stolt jag var att få gå bredvid Johan denna kväll och visa upp honom för alla på galan 😉
051401Den 13 maj, och denna kväll firade vi ett halvår tillsammans. Snön hade nyss smält och våren hade blommat ut.
051405050907Under maj månad ägnade vi varenda lediga minut åt vårt trädgårdsland. Jordgubbar i massor. Det var så många härliga kvällar i vårljuset. Slitsamt, men så roligt.
050901

062020Juni likaså. Här med det kommande potatislandet, vars potatis vi nu njutit av till middagarna under oktober och november månad.
062704Midsommarafton.
062403070603Juli och veden skulle in i vedboden. Veden som vi nu dagligen bär ut igen för att elda med.
070615Och ägnade kvällarna åt att bygga en hundgård.
071112 070106Det var även i början av juli som vi upptäckte det vackra stället Högland. En gammal gård mitt ute i skogen, och där vi möttes av vår livs vackraste soluppgång.
072206Sedan återvände vi dit någon vecka senare för att fira vår förlovning.
072203Förlovning i soluppgången. Årets lyckligaste stund ♥
072802Vi åkte ofta ut på bilfärder under sommaren och bara upptäckte nya vackra platser runt omkring.
080226Augusti ♥
080215Solbrända och glada.
080209080803Och i augusti blev hundgården äntligen klar. Vårt första riktiga bygge tillsammans!
091001I början av september åkte vi iväg på vår livs resa till Yosemite nationalpark i Kalifornien. I två veckor var vi på resande fot och fick uppleva det som jag innan bara kunnat drömma om. Här mötte vi den nya dagen framför populära Tunnel View.
091110091303Jag är så lycklig att vi fick dela den här resan tillsammans. Den fick våra band att växa sig ännu starkare, och den gav oss minnen för livet.
101407För exakt en månad sedan, den 13 oktober, stod vi här under norrskenet. Vi stod med stora ögon och betraktade naturens skådespel, och pratade om hur tacksamma vi är över att få på den här platsen.
103007November, och vi mötte mörkret och vintertiden nere vid sjön.
111301Igår, den 12 november dansade vi vals nere vid sjön (Bilden är tagen från ett filmklipp ur en videoblogg från helgen som jag kommer visa er i morgon.) Hela den här helgen har varit så mysigt. Som ett enda långt ettårsfirande. Vi har bara varit med varandra och njutit av vår lediga tid tillsammans. Åkt ut i skogen, varit ute med hundarna, lyssnat på isens sång och ätit goda middagar. Och pratat om vårt vackra år tillsammans.

Tack Johan för att du finns och för att du gör mig till världens lyckligaste. Nu ser jag fram emot året som kommer.
Och tack alla mina kära läsare för att NI finns och för att ni följer oss på livets äventyr här i bloggen. Det är alltid lika roligt att få dela livets alla stunder med er. Stor kram allihopa, och hoppas ni haft en mysig helg ♥

FacebookTwitter

Helgen är räddad

Godkväll mina änglar!
Nu har det blivit lite mildare här ( ca-25 just nu) så idag åkte jag äntligen in till Sollefteå för att storhandla. Det var alldeles tomt i kylskåpet. Nästan så det ekade där inne. Men jag tycker inte om att fara ut med bilen på skogsvägar med dålig mobiltäckning när det är så kallt som det varit de senaste dagarna. Det känns lite onödigt om det verkligen inte är ett måste. Så idag passade jag på. Vilken skön känsla att ha lite mat i kylen igen. Det är bland det bästa jag vet haha. Jag minns när jag bodde i Göteborg och det tog 2 minuter att gå till närmaste mataffär. Det var lite lättare då. Men då uppskattade jag det inte. Nu blir det verkligen något speciellt när jag varit och handlat och vet att det finns gott om mat hemma. Nu kan helgen börja!

Vill bara säga tack för alla fina kommentarer också. Jag har verkligen varit urusel på att svara sista tiden nu. Men det ska jag ta igen i helgen. Bara så ni vet, så läser jag allt ni skriver och gläds åt varenda ord ♥

Förresten, jag har hört rykten idag om att jag blivit utsedd till ”Årets lantis” i Tidningen Land? Jag har inte den tidningen just nu, och undrar om det är någon här som har den och kan kolla om det stämmer? Vad himla roligt i så fall!

Önskar er en underbar helg! Kram på er!

010802

Kyliga dagar. Var tvungen att stanna till på skogsvägarna ett antal gånger för att fota. Det är ju något speciellt när det är väldigt kallt ute.

Kyliga dagar. Var tvungen att stanna till på skogsvägarna ett antal gånger för att fota. Det är ju något speciellt när det är väldigt kallt ute.

FacebookTwitter

Sången som bara hörs när det är alldeles stjärnklart

Jag har varit ner till isen två gånger under kvällen. Sista gången nu strax innan midnatt. Jag hade ju hoppats på att fånga ljudet av den sjungande isen men under kvällen så har det blivit molningare. Det är så märkligt, men jag har märkt under åren att isen bara sjunger om det går mot det kallare. Om det sjunker i grader så sjunger den inte. Lite konstigt egentligen. Men så fort något litet moln visar sig på himlen så tystnar den. Så det vart ingen is-sång, men den kommer säkerligen fler tillfällen. Jag ska vara på min vakt : )
112312
Men isen kan låta häftigt på andra sätt också. Spelade in en liten video när jag kastade stenar på isen. Det blir ett häftigt vobblande ljud.

112310

Letade fram min allra varmaste vinterjacka, som jag fick när jag var på Fjällräven Polar. Man ser ut som ett tält, och känner sig som ett sådant också, men den håller mig i alla fall väldigt varm när det är kalla vinternätter och jag är ute med kameran.
112311Kvällens mindre bra bild : )

FacebookTwitter

Nanook är olyckligt kär

102005
Ljudet av Nanook’s gnäll ekar snart i mitt huvud. Det är dag två nu som han konstant gnäller och går runt. Han har gått och blivit ”kär” i en löptik som var här i byn i helgen. Hon är inte här nu men tydligen hennes lukt så han är helt galen. Han äter inte längre och han är stressad och deppad. När vi går ut så står han bara med nosen i backen och dreglar. Vet inte vad jag ska göra med honom. Jag har aldrig haft det här problemet tidigare. Ingenting verkar hjälpa. Någon som har något tips?
102004

 

FacebookTwitter

Vi är på rätt väg

Tack för fantastisk respons!

Jag har läst varenda kommentar och jag tackar er så enormt mycket för ert engagemang! Det har varit otroligt intressant och fin läsning som gett mig mycket blandade känslor.

Jag skrev ju det här inlägget just för att jag ville skapa diskussion kring det, för att det uppenbarligen behövs idag. För att det helt enkelt fortfarande finns brist på förståelse för alla de som arbetar med annorlunda jobb, eller som driver eget eller lever på det dom älskar. Det finns många yrkesgrupper som tillhör det här.

Inte mindre efter jag skrivit det här och läst responsen så förstår jag att det behövs. Även om den största delen verkligen håller med om den här biten så finns det fortfarande en del som är helt orubbliga i sina tankesätt och fastnat vid att sådana jobb är en hobby, och inte lika arbetssamma och något som andra gör på sin fritid.
Jag blir nästan imponerad av att det här tankesättet lever kvar. Jag hade inte blivit förvånad om jag fick höra det för 150 år sedan.

Men exakt just därför så behövs det! Inget jobb borde idag behöva ses som mindre värt eller mindre på riktigt. Precis som det gäller människor.
Det är den här bristen på respekt till andra som jag tror kommer ifrån oförståelse, och viljan att sortera andra i fack utifrån mer eller mindre värt, mer eller mindre på riktigt.
Jag tror att det här berör mig så mycket, eftersom jag själv stundtals känt den där arbetslinjen, jantelagen och den fyrkantiga världsbilden banka på dörrarna till min själ. Som gjort att jag hamnat i svackor av osäkerhet gällande om det jag gör är på riktigt och tillräckligt bra för att vara värt något i dagens samhälle. En osäkerhet som gjort att jag några gånger vart nära på att ge upp mina drömmar.

Jag tänker att…genom att ta upp det här ämnet, så kanske det finns några som besparas dessa jobbiga känslor. De som precis tagit sitt första kliv på sitt hjärtas stig. Eller de som kämpar med att få leva det liv de vill. De som vill bryta loss från ett mönster i livet de inte trivs med. De som vill få göra det som de älskar, men möter motstånd eftersom det går emot normen. Emot strömmen. Vare sig det handlar om jobb, livssituation, relationer, att våga vara sig själv. Ja, det berör hela livet egentligen.
Jag tänker att, genom att ta upp ett sådant här ämne, så kanske en förståelse för det annorlunda växer. Som att så ett litet frö. Det kanske inte blommar förrän om hundra år…men om alla på något sätt hjälper till att sprida värme och respekt, så kanske det kommer en tid när inga människor, oavsett hur de lever sitt liv eller hur det är, behöver känna att de är mindre värde eller vad de gör är mindre på riktigt.

Efter att ha läst alla hundra kommentar, så gav det mig ändå en stor dos av positivt energi.  Det är så otroligt många kloka ord och funderingar och så mycket värme, respekt och förståelse. Det gör mig så himla, himla glad. Vi är verkligen på rätt väg.
092001

Tusen tack igen för er fantastiska repsons oavsett åsikter. Tack för att ni delar med er av tankar och känslor och livserfarenheter.
Som jag sagt tidigare, ni hjälper till att göra den här bloggen levande ♥

FacebookTwitter

Vad är ett riktigt jobb?

Du Jonna är nog den enda som kan göra vad du vill, när du vill, och inga krav att du måste göra vissa saker.
Vilket drömliv du lever med hund och katt

Jag vet att den här kommentaren skrevs i all välmening och inte på något sätt är menat som kritik, men jag vill bara använda den som en utgångspunkt i ett ämne jag vill belysa. Och nu kommer ett otroligt, helt fruktansvärt långt blogginlägg, och jag förstår att kanske inte ens hälften kommer att läsa allt. Men jag känner att detta också är ett ämne som är viktigt, därför att jag vet att fler människor som på ett eller annat sätt lever ett annorlunda liv eller jobbar på ett mer fritt sätt kan känna igen sig i detta.
Det är något som berört mig ett antal gånger och jag inser att vi behöver, eller jag behöver, få fram verkligheten och sanningen bakom att leva som konstnär eller egenföretagare. Jag kommer säkert gå från ämnet lite och fördjupa mig i annat i den här texten också, men det är för att det berör så många fler punkter.

Det händer ibland att jag får mail och kommentarer som låter lite liknande sådär.
Åh Jonna, jag önskar jag kunde leva som dig, utan att den jobbiga vardagen och alla måsten och krav. Jag skulle också bara vilja göra vad jag vill. Du lever mitt drömliv”.

Det var mer vanligt förr att jag fick den här typen av kommentarer. Men det händer fortfarande då och då. Det är ju egentligen en jättefin kommentar. En komplimang! Någon som beundrar ens liv och drömmer sig bort till det. Men jag har faktiskt alltid haft väldigt svårt för att veta hur jag ska bemöta det. Jag blir lite mållös på något vis. Order försvinner. För det känns konstigt och fel att behöva förklara mig att ”jag visst har krav och måsten”, samtidigt som det känns fel att bara spela med, tacka och låtsas som att det är sanningen.

Ja, idag efter fem år med en krokig väg, med mycket upp och nedgångar och kämpande, kan jag helt ärligt med ett leende på läpparna säga att jag lever mitt drömliv. Men det är inte för att jag inte har några måsten eller krav, med jobb och vanliga vardagar. Det är för att jag bor på en plats jag trivs på, nära naturen och att jag jobbar med det jag älskar och får möjlighet till att leva ut min kreativitet och mina idéer. Men att jag gör det, betyder inte att det utesluter allt det andra som de flesta av oss har i ett vardagligt liv. Krav, press och måsten av olika slag.
091802

I förrgår morse när jag var hos Tage innan vi skulle ut och jobba i skogen, så tittade jag en kort stund på Nyhetsmorgon. Det var en intervju med äventyrerskan Anneli Pompe, som jag även följt på Instagram ett bra tag. Hon var bland annat den första svenska kvinnan att bestiga Mount Everest, och har tagit rekordet i fridykning, hon jobbar som fotograf, föreläsare, guide och författare. Ja lite allt möjligt helt enkelt, precis som jag själv.

Efter en stunds intervju kommer slutligen en fråga som chockade mig lite. Som berörde mig.
Jag är helt fascinerad över att du ägnar så mycket tid till detta. Men….det här med vanligt liv då? Jobb och rutiner?? Nej?
De har bjudit dit henne för att hon kort ska berätta om sitt liv och vad hon gör. Hennes fantastiska bilder spelas i bakgrunden och hennes nyskrivna bok ligger på bordet framför. Ändå får hon frågan om hon jobbar! Och om hon har rutiner och en vardag? Det borde vara självklart. Hon lever ett annorlunda liv, jobbar med det hon älskar och brinner för och har säkerligen helt andra arbetstider och rutiner än vad många andra, det är precis därför hon är där, men ändå var hon tvungen att behöva förklara vad hon gör och om hon lever ett vanligt liv.

(Ni kan se klippet HÄR, spola fram till 06.20 om ni inte vill se hela intervjun)

Jag blev nog så himla berörd av det därför att jag kände igen mig så mycket i situationen. Den här känslan av att få frågan om vad man jobbar med, trots att personen som frågar precis köpt en tavla eller lyssnat på en föreläsning. Eller när någon med förvåning undrar hur jag har så mycket tid. Men hallå, det är mitt jobb! Det är så himla knäppt, och jag kan ibland känna att det finns vissa som gör det just för att man ska känna sig förminskad och hamna i en försvarssituation. Det är långt ifrån alla gånger, men det har verkligen hänt.

Sen vet jag att det är stor skillnad på när någon beundrar ens liv för att det är kravlöst och utan måsten, och när någon ifrågasätter om man har några måsten, ett jobb eller en vardag. Men det grundar sig ändå i samma ovetskap. Vi har en så stark, färdig bild av hur ett vanligt liv och ett jobb ska se ut att vi inte kan tänka oss hur det funkar att inte ha det så. Att bara för att man lever och jobbar på ett annat sätt än vad som anses vanligt, kanske har andra arbetstider eller får göra mycket roliga saker i jobbet, så anses det som kravlöst och enkelt.

Varje gång jag fått en sådan här kommentar så har jag börjat grubbla i mig själv. Varför känns det jobbigt när någon skriver så? Varför gör det mig lite ont och varför känner jag att jag måste gå in i försvarsställning? Varför upplever jag det som nedlåtande mot det jag gör?

Jag tror det beror på att det helt enkelt inte alls är så. Jag lever inte ett liv utan måsten och krav, och jag gör inte vad jag vill när jag vill. Däremot bestämmer jag mina arbetstider till stor del själv och känner mig väldigt fri i det jag gör. Jag kan ibland vara uppe och jobba hela natten och sover när andra går till jobbet, och tvärtom. Och jag vet också att mina måsten, krav och den press jag känner säkert skiljer sig en hel del från många andra, just för att jag jobbar med andra saker. Jag lever idag på mitt skapande i många olika former, så min ”måste-lista” kan skilja sig en hel del från mängden.

Men ännu mer tror jag att det gör ont för att det då känns som att det jag gör och jobbar med ibland upplevs som en lek för andra. Som något kravlöst och något som bara blir till. Det är inget fel med det heller. Det vore helt underbart. Men jag tror att det berör mig på det viset eftersom jag lägger så enormt mycket tid, kraft och energi i det jag gör idag. Jag ser det både som det jag älskar och som mitt jobb. Om jag någonsin skulle känna mig helt ledig och få tid över till något annat, så skulle jag ändå göra precis samma sak som jag jobbar med. Skapa. Fånga det vackra i vår värld och få väcka känslor hos människor.
081818

091804

Jag önskar att jag kunde ta er in i min hjärna en dag. Den går på högvarv jämt och jag tänker hela tiden på nya saker att skapa. Nya bilder att ta. Nya texter att skriva. Nya filmer att filma. Det är som en kanal som nästan alltid är öppen. Ibland behöver jag inte ens tänka, det bara kommer. Som ett ständigt flöde. Jag får så mycket idéer och tankar och känslor som jag vill förmedla att jag inte begriper hur jag någonsin ska kunna hinna allt under min livstid.

Samtidigt har jag höga krav på mig själv och känner ofta prestationsångest. Det är inget beundransvärt och inget jag eftersträvar, men det är sanningen. Så när en ung tjej skriver att hon önskar att hon hade mitt liv utan krav, press och måsten så gör det nästan ont i mig att det är den bilden hon får av det jag gör. Dels för att det livet nog är väldigt svårt att få. Jag anser mig ändå leva väldigt fritt eftersom jag är min egen chef och jag bestämmer väldigt mycket själv. Men jag upplever mig inte leva ens i närheten av ett kravlöst liv utan måsten. Tvärtom, så är det mer måsten och krav än innan eftersom jag dessutom bor i ett vedeldat hus långt bort från affärer och bara det tar mycket tid och kräver mycket för att få vardagen att går runt, och skapar en viss stress ibland. Och sedan tror jag det gör ont i mig också därför att jag upplever en brist på respekt för det jag gör, även om det inte alls är personens mening.

Det är som om man skulle titta på en långfilm. En riktigt fin långfilm, typ ”Sagan om ringen”, och tro att den blev gjord i en enda tagning, som var helt kravlös och gjorde sig själv. Resultatet blev vackert och sagolikt, för i det så gömmer sig tusentals timmar av arbete med tusentals medarbetare som gjort den möjlig med hårt arbete under lång tid.
Men det får man ju inte se. Men även om det inte syns på filmen så är det underförstått.

I det jag visar utåt idag, i bloggen, på instagram , på utställningar osv, så syns ju bara resultatet av hårt arbete. Själva jobbet syns ju inte. När jag lägger ut ett blogginlägg med en serie av bilder är det inte ovanligt att det i dom gömmer sig tiotal timmar av arbete, från den stund de blev tagna till redigering och efterbearbetning. Det är bara ibland jag visar när jag jobbar med olika projekt, vare sig det varit framför datorn, när jag slår in tavlor/fotoprints, när jag målar i ateljén eller i någon ”bakom kulisserna film” Men för det mesta brukar jag bara vilja visa resultatet. Jag ser bloggen som en slags portfolio, blandad med vardagsskildringar och vardagsbilder, tankar och känslor. En plats där jag vill skänka glädje och påverka människor positivt.
091805

Sen förstår jag helt och hållet att bloggar kan vara väldigt missvisande. Det kan nog vara lätt att som bloggläsare bara se till det som visas utåt och tro att det är allt som existerar i bloggarens liv. Jag väljer ju helt själv vad jag vill dela med mig av. Det är som om bloggen är en egen liten värld som jag får skapa precis som jag vill.

Men det blir ju bara en liten, liten del av ens liv som visas. Och för det flesta är det underförstått att man lever livet och går igenom alla dess prövningar precis som andra. Även om jag ofta får uppleva magiska stunder i skogarna, dricka te framför en brasa och springa fritt över ängarna, så känner jag också press över att få in pengar till nästa månad, oroar mig över skitproblem och har dåliga dagar. Jag vill inte att någon ska må dåligt och tro att mitt liv är i ett paradis. När det kommer till sådana saker så skiljer det sig inte mycket alls från någon annans liv. Däremot vet jag också att mycket beror på hur man ser och tänker på saker. Jag har alltid försökt tänka positivt och inte se jobbiga händelser som ett hinder. Jag vill inte låta något orosmoln dränera mig på energi när jag kan lägga den på något mycket bättre. Men det har tagit tid och tålamod att komma dit.

Förut kunde en sådan fråga eller kommentar rubba hela mig och nästan få mig till tårar. Därför att jag var så otroligt sårbar när det gällde mitt val av liv. Det kändes nästan som jag ville be om ursäkt för att jag inte gjorde det jag ”borde”.
Jag visste stenhårt att det var det här jag ville göra, att jag var på en väg som kändes rätt för mig, men för många andra så ansågs det avvikande och jag mådde stundtals jättedåligt när jag ibland klandrade mig själv med att jag inte hade ett ”riktigt” jobb och att jag bara ”flög omkring” kravlöst som jag ville. Även om jag visste att det inte var sant så kunde jag ändå inbilla mig det om någon tyckte så eller skrev så.

Under flera år kämpade jag emot samhällets förväntningar av en ung människa idag. Det var som att jag ständigt höll i en debatt i mitt huvud. Den ena sidan var mig själv i sin renaste form. Den riktiga Jonna som lyssnade på hjärtats röst och inte såg några hinder till att göra det jag älskar. Medan den andra sidan var den som samhället på något sätt format, där jag lärt mig att ”jag inte ska tro att jag är något” och ”göra rätt för mig”. Skaffa utbildning, ett bra jobb, tjäna bra med pengar, pensionsspara, ha en snygg lägenhet nära city, och roa mig på helgerna.
Trots att jag visste att det inte var rätt för mig, så var det ändå som att det ibland fick mig att må skitdåligt över att jag inte levde det livet. En nedlåtande kommentar över det jag gjorde kunde trigga igång fruktansvärt jobbiga känslor i mig.

Jag fick dåligt samvete för att jag inte levde ett liv som jag inte ville leva. Hur knäppt är inte det!?

Men det grundade sig i rädslan. Den där rädslan som vi idag känner för allt möjligt. Som jämt och ständigt stoppar oss från att tro på oss själva och våra drömmar. Rädslan att inte passa in och att inte känna respekt av andra. Som får oss att ägna ett helt liv åt att göra det vi inte vill, för rädslan att tappa vår trygghet. I ca 80 år vandrar vi på jorden och är livrädda att tappa det som vi ändå ska tappa en dag. Det är absurt, men jag älskar den tanken för det får mig att våga. Det får mig att släppa hämningar och våga riskera allt som jag egentligen inte vill ha i mitt liv för att få göra det som jag vill ha i mitt liv. För innerst inne vet jag att kärleken och det som vi har inuti oss är det viktigaste, och det kommer vi aldrig tappa. Oavsett om vi bor på gatan och pantar burkar eller lever i ett slott med lyx och flärd.
091803

Den där rädslan släppte jag till stor del för kanske ett halvår sedan. För att jag inte orkade ha det så. Jag orkade inte klandra mig själv för att jag inte hade ett liv och ett jobb som ansågs normalt, för att jag hade brist på vanliga rutiner och för att jag inte hade tydliga framtidsplaner. Jag orkade inte behöva känna den oron och osäkerheten kring mitt liv. Jag insåg hur fruktansvärt onödigt det var. Så då släppte jag det.
Bara sådär.

Idag känner jag mycket mer självsäkerhet kring det jag gör. Jag vet att mina dagar, rutiner och måsten ser väldigt annorlunda ut jämfört med många andras. Men jag vet också att det inte gör något, för det är något jag valt och trivs med.

Idag litar jag mer på mig själv än på samhället och andra människors förväntningar.

Tack för er tid och för att ni läst ♥
Dela gärna med er om ni har era egna tankar, känslor och funderingar kring detta ämne. 

FacebookTwitter