Mycket att fira

Hej på er!

Nu är det ny vecka igen, och jag hoppas er helg har varit bra! Här har helget gått till fortsatt renovering i ateljén. Det började som ett relativt litet projekt med att jag skulle måla golvet vitt, och som vanligt så växte idéerna och under denna helgen så har det utvecklats till ett mycket större projekt, men som också innebär flera positiva förändringar.

Det började med att jag funderade på att åka till Ikea och inhandla lite material för att få till bättre förvaring. Jag hade ju problem med att få plats med alla grejer och är det något som jag tycker Ikea är bra på så är det förvaring. Så jag och Johan åkte till Ikea i Umeå i lördags med en färdig inköpslista och handlade alla grejer som behövdes. Det var faktiskt allra första gången vi åkte till Ikea tillsammans, så det blev en rolig dag!

Sen ägnades hela kvällen åt att montera grejer och då bubblade nya idéer fram. Det blev spackling och målning av väggar och när de nya förvaringsutrymmena kom på plats så blev rummet plötsligt liksom dubbelt så stort. Det var då som jag insåg att jag verkligen skulle kunna få plats med allt i samma rum. Som jag haft det fram till nu så tar jag upp två rum här hemma. Ett som arbetsrum med stort skrivbord. Och ateljén där jag slår in fotoprints, packar grejer och målar. Men jag har länge känt att jag vill göra ett rum ledigt för Johan. Han skriver och har liksom jag kreativa projekt som ibland behöver ett eget utrymme. Ett rum att stänga in sig i där man kan låta sina idéer växa fram. Ett skrivbord att ha datorn på och någonstans att förvara sina grejer. För mig har det känts viktigt att han ska få det utrymmet här hemma, men jag har inte riktigt vetat hur det ska vara möjligt. Han har varit så ödmjuk i det hela och tyckt att jag ska ha dessa två rum eftersom det är min arbetsplats, och han har suttit i köket och skrivit på kvällarna.

Men igår så kom vi på lite bra idéer till hur jag ska få plats med allt i ateljén. Plötsligt känns det som jag har hur mycket plats som helst, och behöver inte längre två rum. Nu kommer jag till och med ha en liten hörna med en fåtölj och soffbord. Som jag längtat efter något sådant!
Samtidigt som Johan sen kommer ta över arbetsrummet och ha eget skrivbord och bra med utrymme. Jag är så galet glad över detta. Det känns som ett stort lyft för oss båda.

Nu, lite bilder som jag tagit under helgen!
Helgen började storslaget med ett vackert norrsken på fredagkvällen. Det var lite molnigt ute men norrskenet lyste igenom ändå. Det var så längesedan jag såg ett stort norrsken sist, så det kändes vackert att få se kanske säsongens sista norrsken innan de ljusa kvällarna i maj börjar.
I lördags kväll efter en hel dag i Umeå på Ikea så var vi åter hemma igen, och passade då på att fira med lite bubbel samtidigt som vi monterade möbler. Vad firade vi? Jo, att Johan förra veckan fick sitt hus sålt i Överå. Det var ett långvarigt projekt innan vi fick ut det på försäljning. Ni vet ju hur det är med flytt och husförsäljning. Inte alltid det roligaste att ta itu med. Men senaste halvåret har vi verkligen längtat efter att få allt flyttat och klart inför att lägga ut huset på försäljning. Det är ju både dyrt och tidskrävande att ha två hus. Och när det väl kom ut nu i april så gick det undan! 16 dagar tog det bara, sen var huset sålt. Vi var SÅ lättade. Det är inte alltid det lättaste att få hus sålda här på landsbygden. Vissa hus kan ligga ute i minst ett år, och ändå inte bli sålda. Det känns fortfarande lite overkligt. Nu är det bara själva flyttstädningen och lite annat kvar, sen har vi bara ett hus att koncentrera oss på. Vi är så glada!
Det är viktigt att fira när bra saker händer!
Sen gick vi igenom det ultimata partestet; montera IKEA-möbler tillsammans. Vi klarade det utan den minsta suck eller dålig stämning. Men det visste jag redan. Jag har aldrig träffat en människa som jag kompar så bra med som just Johan. Det går liksom inte att börja gräla om struntsaker. Blir någon av oss på dåligt humör så går det aldrig ut över den andra personen, utan helt enkelt ut över det som gjort en på dåligt humör. Det är så himla skönt. Jag har aldrig någonsin varit med om en sådan perfekt, stabil balans. Snarare tvärtom. Där jag kunnat bli så rosenrasande att jag vill kasta tallrikar i golvet som på film, ni vet. Över skitsaker. Där minsta tonläge kan väcka dålig stämning och där man jämt känner att man måste befinna sig i försvarsläge och tippa på tå för att inte säga fel saker eller göra den andra på dåligt humör. Så är det inte med Johan. Med Johan är det harmoni. Han gör mig lugn, trygg och lycklig. Till och med när vi monterar struliga IKEA-möbler.
Lille Nanook som alltid vill vara med. Han undrade nog vad vi höll på med.
Sätter man sig på golvet så får man räkna med att han sätter sig i knät på en gång. Att sitta i någons knä är bland det bästa han vet. Sötgrisen ♥
Nästa dag (i går, söndag) började jag att spackla över hål på väggarna.
Och Johan hjälpte sedan till med att måla väggen vit. Jag ville ha denna väggen vit, och resten i den beiga, naturfärgen. Jag brukar inte alltid tycka om helt vita väggar, men eftersom det är just en ateljé där jag håller på med mycket tavlor och färg så vill jag ha en helt vit väg där jag kan måla och även fota mina tavlor och bilder. Vitt och ljust gör ju att färger framhävs bättre. Det blir en renare känsla, som jag tycker om.
Väggen mitt emot spacklade jag och målade sedan över i samma beiga färg. Den var väldigt skadad av hål så jag ville förfina den lite.
Johan håller på att sätta upp en skena för gardiner, till min nya lilla lageravdelning där jag ska ha kartonger, wellpapp, bubbelplast och annat som behövs när jag slår in tavlor och fotoprintar. Vi har kommit mycket längre nu men jag ville vänta med att ta nya bilder tills det mesta är klart. Det kommer bli så himla fint så jag nästan inte kan förstå att det är sant. Tänk vad lite nya smarta förvaringsidéer kan göra mycket. Och jag är så tacksam att Johan ägnat precis hela sin helg åt att hjälpa mig med ateljén. Nu väntar jag bara på ett hörnskrivbord och några andra grejer som jag beställde igår, sedan är allt klart! Hurra!

Vill passa på att tacka för alla fina, smarta tips i förra inlägget. Och jättekul att så många av er tyckte det blev fint med det vita golvet!
Ha nu en fantastiskt start på den nya veckan allihopa. Kramar ♥

Att komma hem

Jag skulle ha lagt upp ett blogginlägg i fredags egentligen. Jag hade nyss kommit hem från resan och ville meddela att jag åter var hemma i Grundtjärn igen. Och önska er trevlig helg förstås. Men det var precis medan jag satt och skrev blogginlägget som det fruktansvärda inträffade i Stockholm. Jag slog på live-sändningen och satt som förstelnad framför datorn med tårar i ögonen. Rädslan över att någon i min familj, eller att någon vän befann sig där. Eller ens vem som helst. Det kändes så ofattbart att det nu hände så nära. På en gata vi många säkert vandrat på många gånger.

Orden försvann och plötsligt kändes inte blogginlägget relevant längre. Även om jag ville skriva något så gick det bara inte. Helgen blev känslomässigt tung på många olika vis. Men samtidigt så fylld med ljus, kärlek och värme. Som om hela folket gått samman. Blir så rörd och så tacksam. Rörd över att mörkret bemöts med ljus. Och känner från djupet av mitt hjärta med alla som förlorade någon de älskar, och för alla som befann sig där.

Det har väckts så mycket tankar i mig de här dagarna. Känt sådan sorg och rädsla inför det som hänt, samtidigt som jag känt sådan extrem tacksamhet över att få vakna varje morgon. Tacksamhet över att jag fick komma hem, till min älskade Johan i mitt älskade Grundtjärn. Tacksamhet över att jag får möta ännu en vår här. Alla får inte det. Därför vill jag ta extra djupa andetag, och leva ut extra mycket, för alla som inte kan.
Efter resan kändes det så tryggt att komma hem igen. Till lilla Grundtjärn, omsvept i skogens trygga famn.Här hade våren verkligen kommit långt på bara en vecka. Fåglarna har börjat sjunga, och nästan all snö har smält. Det blev sådant kontrast att komma från vintern till våren.
I går kväll ägnade vi oss åt lite plantering här hemma vid köksbordet. Vi sådde lite tomater och örter. Det är alltid en speciell känsla när fröna är i jorden och man får vakna varje morgon med lite förväntan inför om fröna börjat grott.

Handlade lite mer frön idag, som vi ska ha till trädgårdslandet sedan. Lite olika salladssorter, och spenat och kål.
Och när jag kom hem låg årets vedhög klar på gården. Vi beställde ved även detta året av Staffan Edsfors i grannbyn Gjösing, så det kändes riktigt skönt att se den där högen med guld ligga där. Vinterns värme. Och det doftar så gott från veden! Så fort jag öppnar dörren känner jag lukten av färsk björk. Och så skönt att den redan är färdig. Även om det kan vara väldigt härligt att jobba med veden, så är det också så otroligt tidskrävande och kämpigt. De tidigare åren så ägnades hela våren åt skogsarbete och kapning och klyvning av ved. Så att köpa färdig ved var något av det bästa vi gjort. Nu ska den bara torka fram till midsommar, innan den ska in i vedboden.
Så nu vet ni att jag är hemma igen. Tack för att ni följde mig på resan. Ser fram emot att visa lite mer bilder och filmer som jag inte hann visa er under resans gång.

Ta hand om er kära ni. Sänder en extra stor kram till er alla ♥

Vikten av att komma ut i naturen

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Barnängen

Från och med idag och några veckor framöver har jag fått äran att bli ambassadör för Barnängens initiativ ”Sverige Frilufsar”, som i det stora hela handlar om att inspirera fler till att frilufsa och njuta av vår svenska natur. Jag kunde inte drömma om en mer passande ambassadörsroll, eftersom en av mina stora passioner här i livet faktiskt är att inspirera andra att upptäcka och njuta av vår vackra natur. Att fånga de där magiska stunderna på bild och få andra att känna ”det där vill jag också uppleva”. Jag tror vi alla behöver påminnas om hur viktig naturen är för oss, och hur viktigt det är att vi tar oss ut dit. Och att det inte alltid behöver bli så stort projekt av det. Att en liten stund ute i morgonsolen på en sten kan fylla en med energi för resten av dagen. Att kaffet smakar så extra gott från en termos sittandes i en snödriva med vårsolen i ansiktet. Eller hur ljudet och värmen från en liten brasa i skogen kan skänka en inre ro som inte går att beskriva med ord.
Hav, berg, skogar, dalar, ängar och sjöar. Naturen, i alla dess skepnader, bär på så mycket rikedomar. Och det finns där för oss att hämta helt gratis. Genom att komma ut i naturen kan vi få ta del av något som är helt ovärderligt för vårt välmående. Det är just därför jag är ute i naturen så ofta. För att få ta del av allt det där som inte går att köpa. För att få känna den där känslan av att vara fullständigt nöjd med nuet.

Jag blev förälskad i ordet frilufsa. Jag hade aldrig hört det innan, men insåg att just det ordet passar så otroligt bra in på hur jag själv ser på att vara ute i naturen. Ordet frilufsa ger mig en känsla av något kravlöst. Något lättsamt. Något som inte nödvändigtvis kräver varken stora förberedelser, mycket kunskap eller en massa utrustning. Något som alla kan göra.

Frilufsa för mig är att helt enkelt att lufsa fritt ute i naturen. Att ge sig ut i skog och mark utan att göra för stort projekt av det. Och just det är ju något som jag själv gör väldigt ofta. Det är mitt sätt att hämta kraft och inspiration. Det är ju egentligen en stor del till att jag valt att leva så som jag gör idag och på den plats jag bor på. Att helt enkelt få närheten till att kravlöst ge mig ut i naturen, utan att behöva planera för mycket.

Men oavsett om man bor nära naturområden eller inte, så behöver det inte alltid vara så krångligt som man tror att komma ut. Det är så lätt att göra det till en stor grej och istället skjuta upp på det. Man hakar upp sig på detaljer som kläder och utrustning. Eller tänker att man måste ta sig till någon pampig naturplats långt bort för att det ska kännas på riktigt, och därför får svårt att ge sig ut eftersom det då plötsligt kräver mycket mer planering och tid. Men det viktigaste är egentligen inte vart man är eller vad man gör, utan att man faktiskt gör det. Att man kommer ut och får den där stunden eller dagen i naturen som kan göra så mycket för både kropp och själ.

En stor drivkraft för mig när det gäller att ta mig ut i naturen är ju givetvis fotograferandet. Tack vare mitt ständiga jagande efter att fånga naturens skiftningar på bild, så tar jag mig ut i skogen även de dagar då jag egentligen knappt orkar. Då jag egentligen skulle vilja skjuta upp på det. Men det är så otroligt många gånger som jag varit så tacksam att jag faktiskt tog mig ut tillslut. Det finns ingenting som jag tycker slår den där känslan av att ha varit ut i gryningen och fotat i flera timmar, och sedan springa hemmåt med frusna, blöta fötter och iskalla händer men med ett stort leende på läpparna eftersom att jag vet att hela minneskortet i kameran är fullt av naturbilder som jag blev nöjd med. Som bara hade kunnat bli till just den morgonen. Just de ögonblicken. Och jag sov inte bort dom. Jag tog mig ut, och fick både uppleva och fånga dom på bild. Det är lycka för mig. 

Den här veckan har Barnängen och Sverige Frilufsar lagt ut en artikel där jag delar med mig av några tips som kan vara bra att tänka på om man vill fota naturbilder. Jag får ju ofta frågor vad gäller fototips så kika gärna in på artikeln HÄR eller klicka på bilden här nedan. Tipsen kan även vara bra för de som är helt och hållet nybörjare vad gäller foto, och det spelar ingen roll om man fotar med vanlig kamera eller mobilkamera.

Jag kommer en gång i veckan under februari och mars att hitta på lite olika aktiviteter i naturen och dela med mig av lite reflektioner, tips och recept, i både bilder och videobloggar. Jag känner på mig att det kommer bli en väldigt rolig tid med mycket nya lärdomar och spännande små äventyr. Jag har inte spikat än exakt vad jag kommer att göra, men kärnan i det hela är att jag vill vara ute och frilufsa, och förhoppningsvis kunna inspirera andra till att själva komma ut i naturen.

Sverige Frilufsar kan ni också vara med och sprida egen inspiration och lägga upp bilder och samtidigt upptäcka vad andra gör. Så gå gärna in och kika på länken ovan och låt oss tillsammans inspirera till mer frilufsande för alla ♥

En rädsla kring att få barn

Jag har funderat så mycket på det här den senaste tiden. Någonting ligger i gnager i mig och jag känner mig stundtals både besviken, arg och orolig. Det handlar om det här med att BB läggs ned i Sollefteå. Det var ett fruktansvärt slag i magen på alla vi boende i Västernorrlands län. Vi är många som redan hade flera mil till sjukhuset, men plötsligt fick dubbelt så långt. Dock slutar det inte där. Troligtvis kommer även samma sak ske i Örnsköldsvik, som blir vårt nästa närmaste BB, 9 mil bort. Det besultet är inte taget än, så än finns hopp kvar. Men det skulle i så fall betyda att många kommer ha nära 20 mil till närmaste BB. Och för vissa, ännu längre.

Clara Lidström skrev en debattartikel om detta här om dagen, gå gärna in och läs det HÄR.

Precis som Clara skriver så drabbar inte detta bara glesbygden. Storstädernas sjukhus och BB är överbelastat och det finns ingen plats för de som ska föda barn. De får ringa runt och leta plats, skickas till olika sjukhus och invänta att någon ska kunna ta emot dom. Fy sjutton säger jag bara. Jag kan inte ens tänka mig in i den oron och den panik som de blivande föräldrarna ska behöva gå igenom den dagen då deras barn ska komma till världen. En känsla av övergivenhet.

Självklart blir det överbelastat på de fåtal BB som kommer finnas kvar, när de läggs ned i mindre orter. Någonstans måste ju alla ta vägen. Och inte ser de större sjukhusen till att göra sig redo för att ta emot alla mindre städers och hela glesbygdens förlösande kvinnor. Istället skär de ner på personal även där. Sparar pengar. Som de gör överallt inom vården. Barnmorskor, sjuksköterskor, undersköterskor…allihopa kämpar och går snart på knäna inför den fruktansvärda press de har på sitt jobb.

Det är inte konstigt att det då inte finns plats. Hur kan man lägga ner BB i en stad och förvänta sig att sjukhushet i nästa stad (som redan hade nog mycket från början) ska klara av att ta emot alla nya från staden där BB lades ner? Utan att utöka. Det är en så fruktansvärt enkel ekvation. Det blir överbelastat. De kan inte ta emot fler.

Om jag tänker mig in hur det kan bli, så är det inget konstigt framtidsscenario att vi kommer behöva åka 20 mil i förlossningsvärkar till Sundsvall för att sedan inte få plats på BB, och slutligen i rädsla och panik behöva föda barn med huvudet före i golvet.

Men för att vi ska kunna tackla det här problemet bättre, så har ABF i Sollefteå ordnat kurser i bilförlossning för blivande föräldrar.
 Jag menar, det är väl jättebra?
Tänk om vi inte kan knipa ihop ordentligt under alla mil på väg till BB, och står inför att behöva välkomna barnet i bilen på en enslig grusväg, tillsammans med en orolig och rädd partner. Då kan det vara bra att veta vilka grejer man ska ha med sig.
T.ex en ren sax, en filt och en gummimatta.

Allvarligt, det är tragiskt att det ska behöva vara såhär. Jag har inget emot kurserna i bilförlossningar egentligen. Jag kommer kanske själva behöva gå den någon dag. Men det är tragiskt att det ska behövas. Det är 2017, och om man jämför med tillgången till BB från förr, så har det inte blivit bättre. Vi håller på att backa bandet.

Sjukvården har blivit bättre rent tekniskt. Allt fler överlever problematiska förlossningar tack vare den kunskap och de hjälpmedel som vi har idag, och tack vare duktig sjukvårdspersonal. Det är sorgligt att vi då inte tar vara på det. Det är sorgligt att vi nu ska behöva återgå till en osäkrare sjukvård, där både kvinnor och deras nyfödda barn riskerar att inte överleva förlossningen.
Det får mig verkligen att undra vart Sverige är påväg? Jag växte upp med känslan på att vi lever i världens bästa land, med trygghet och säkerhet på alla dess vis. Men nu känns det som det håller på att braka ihop på riktigt.
Hade vårt Sverige prioriterat samhällets välmående och medborgarnas trygghet, så är tillgången till bra sjukvård det allra sista som skulle läggas ned. De allra, allra sista där det ska behöva göras besparingar.

Min fina brorsson Noak.

Tanken med det här inlägget var egentligen att jag vill dela mina känslor inför det här. Jag tar upp ämnet med Johan var och varannan dag, därför att det ligger i mitt bakhuvud och får mig att känna en viss oro inför framtiden.

Jag är inte gravid, och att få barn och bilda familj är inget som känns aktuellt för oss just nu. Men det betyder inte att jag inte tänker på hur det skulle vara om jag skulle bli gravid. Om vi vill och kan få barn längre fram. Och inte minst, för alla de som väntar barn nu. Eller snart. För alla mina systrar i hela länet som kommer behöva föda i bilen. Som kommer behöva vara rädda. Som inte får känna den trygghet som fanns en gång.
För alla i hela Sverige för den delen, som inte får plats och som inte får möjlighet att föda sitt barn i trygga händer.

Även om jag inte har någon erfarenhet av detta, så känner jag att just en förlossning måste vara något av det mesta fantastiska och mest känslosamma en människa kan vara med om. Att få se sitt barn för första gången. Att få välkomna ett nytt liv till jorden. Bara tanken griper tag i hjärtat på mig. En känsla så stark att det nästan får en att tappa fotfästet.

Jag kan verkligen tänka mig in i den stora betydelsen av att få föda i lugn och ro. I säkra händer. Att få känna sig omsvept av trygghet och värme. Att få hjälp av människor som vet vad de gör. Som finns där. Att få känna att man inte är ensam och övergiven.
Att man som blivande mamma får ge sitt barn den allra bästa tänkbara start i livet genom att under förlossningen få känna styrka, glädje, och trygghet istället för oro, panik och rädsla. Att med sin eventuella partner får dela en stund av enorm lycka, istället för att resten av livet minnas det som en hemsk upplevelse. Det tror jag kan påverka mer än vad vi anar.

Jag grubblar. Funderar. Frågar Johan.
Vad hade vi gjort? Om vi väntade barn, skulle vi behöva flytta? Skulle vi behöva gå kursen i bilförlossning? Skulle jag våga riskera vårt barns liv? Skulle vi välja bort att få barn på grund av detta? Skulle rädslan för förlossningen bli större än lyckan att få bära ett nytt liv?

Ja, som jag känner just nu.

Vi har valt att bo långt ifrån en stad. Vi har valt ett liv på landsbygden. Vi har prioriterat bort närheten till vissa saker, för att istället få närheten till naturen. Jag har accepterat tanken på att vi bor 6 mil ifrån sjukhuset. Bodde. Snart kanske 10 eller 20 mil bort från närmaste sjukhus och BB. Det är en enorm skillnad. Jag kan inte låta bli att känna oro inför det.

Min mamma hade inte överlevt två av hennes tre förlossningar om hon inte hade haft tillgång till akut vård under förlossningen. Min mamma hade inte överlevt om hon fött barn i bilen på väg till sjukhuset. Det väcker mycket tankar och känslor hos mig. Det väcker rädsla inför alla det framtida förlossningar som kommer ske i bilar. Eller i sjukhus där personalen inte räcker till och där det brister i resurserna. Vilka kommer behöva sätta livet till för att Sverige lägger ned sjukhus och BB på mindre orter? Det kan vara du, det kan vara jag. Det kan vara vår bästa vän. Det kan vara vem som helst.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna en frustration över det som håller på att hända. Jag är inte den enda kvinnan i Sverige som numera känner en oro inför att få barn. Vi är många och vi blir fler. Jag kan för allt i världen inte förstå eller acceptera att vi blir av med något som vi istället borde prioriterat.

Jag tror att det här i slutändan blir ett dyrt pris för Sverige. Mycket dyrare än de slantar de sparar in på att lägga ned våra sjukhus och vår tillgång till BB och annan sjukvård. Vad tror ni? Har ni någon erfarenhet eller tankar kring detta? Delar ni samma tankar och känslor eller tycker ni att det är bra med besparingarna på tillgången till BB och sjukvård? Dela gärna med er! 

Stormen efter lugnet

Nog kunde jag anat att mitt förra inlägg skulle väcka olika tankar och åsikter. Är det något jag lärt mig under åren så är det att just djur och barn är ämnen där människor har starka åsikter, och gärna vill tillrättavisa och komma med pekpinnar. Men jag var inte förberedd på att jag skulle behöva ta emot några av de mest elaka kommentarer jag fått genom tiderna. Jag kan inte låta bli att undra vart medkänsla, respekt och förståelse tagit vägen hos vissa människor. Det har gått aningen för långt när det rör upp mer känslor hos vissa människor av att någons hund ska få spendera sina vardagar på ett lyxigt hundcenter, än vad världens alla hemskheter vi dagligen läser om gör.

Först tänkte jag att jag inte skulle skriva något mer om det här. Hela situationen blev nästan absurd.
Ena dagen kände jag sådan lycka och glädje över att vi löst en långvarig jobbig situation, för att nästa dag svartmålas som en hjärtlös djurplågare med psykiska problem.

Och ni vet ju. Ni känner ju mig vid det här laget, alla ni som följt bloggen länge. Även om flertalet av er är så obeskrivligt fina och förstående och kommer med goda råd och förslag, så går jag inte opåverkad förbi det här. Jag blir så ledsen av alla fördömande kommentarer. Kanske också för att det varit något som gjort mig ledsen i princip varje dag i ett halvår.
Så det blev en sådan jäkla smäll.

För första gången under alla år jag bloggat så ångrade jag ett blogginlägg.
Som många förstående läsare har skrivit i inlägget, så behöver man inte dela allt. Och detta var en sådan grej som hade varit bäst att aldrig ens ta upp. Det fanns egentligen ingen anledning till det, mer än att jag nog ville skriva av mig och glänta på dörren till mitt känsloliv. Men jag har lärt mig något från det istället, och försöker se det positiva som faktiskt kan komma ur detta.

Jag vet att vi inte är ensamma om att hamna i en svår situation med djur. Hundar omplaceras varje dag. Någon blir allergisk. Någon får barn och kan inte få det att gå ihop med djuren. Någon måste flytta. Någons hund går inte ihop med den andras hund. Någon kanske jobbat hemifrån i flera år men måste plötsligt jobba på kontor och kan inte längre vara med sin hund på dagarna. Listan kan göras oändlig. Vår liv ändras ständigt, och alla djurägare kan hamna i en situation där det inte fungerar som det gjorde innan. Därför kände jag att jag ändå ville ta upp det här och skriva om det. Kanske kan det hjälpa någon annan i liknande situation.

Det jag hoppas med detta är att besvara frågetecken och öka förståelsen. Vi kan alla hamna i en situation där vi känner oss helt fast och där vi knappt hittar någon lösning. En situation som till slut gör oss olyckliga. En situation som tillslut kanske leder till att man måste ta tunga beslut med gråten i hjärtat. Då vill jag för allt i världen inte att ni ska behöva mötas av samma hårda ord och tryckas ned i backen igen när ni äntligen fått kraft till att våga förändra något.
Vi måste visa varandra mer kärlek.

Till er som blir starkt illa berörda av det här, och till er som tycker det är synd och plågsamt för Danny, och hjärtlöst av oss att ta det här beslutet;
Era upprörda känslor för det här är helt och hållet baserat på er egen livssituation och era erfarenheter. Ert perspektiv.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan döma och så hårt kritisera någon annan människas val och liv, utan att ens ha den minsta insikt om vad den/de går igenom. Och hur kan man så aktivt välja att leta fel och brister? Att välja att göra ett problem av något.
Det komiska är ju att om det är någon gång ni faktiskt skulle kunnat hitta fel och brister på det här, så var det innan vi tog det här beslutet. Så som situationen såg ut innan. Dåligt samevete, stress och en hemsk arbetssituation. Den var ohållbar. För mig, för Danny och för Nanook. Och för Johan, som inte kunde påverka och hjälpa under dagarna.

Hur kan ni säga att Danny har det bättre hemma hos mig på dagarna när jag jobbar?
Vad får er att tro att det är en bättre lösning? Ni har ju faktiskt nästan ingen insikt i den biten av vårt liv, så därför anklagar ni på grunder ni inte ens vet något om.
När jag och Johan flyttade ihop för ett år sedan, så var det inte tänkt att jag skulle skaffa mig ytterligare en hund att ta hand om på dagarna. Redan innan vi flyttade ihop så visste jag att biten med våra djur skulle bli svår, just eftersom jag jobbar hemifrån. Jag visste att jag absolut inte har tid för en till hund, då jag redan hade nog med en hund. En hund till är en för mycket för min situation idag. Men det blev en tillfällig lösning som sedan blev långvarig. Jag ville underlätta för Johan eftersom han själv inte hade tid att ta hand om Danny då han jobbade borta hela dagarna och pendlade otroligt långt, och underlätta för Danny så att han inte behövde vara i hundgården under vintermånaderna. Jag gav det helt enkelt ett försök. Och ni vet hur det är. Dagarna går och plötsligt blir det ens vardag. Det blev sedan svårt att hitta en bättre lösning, så jag har försökt bita ihop och få det att funka. Därför har det inte skett någon förändring förrän nu.

Nu när det nådde en bristningsgräns och vi helt enkelt kände att vi var tvungna att ta tag i detta problem.

Innan Johan flyttade hit så bodde han närmare sitt jobb och Danny hade han bland annat i en hundgård på vägen till jobbet om dagarna. Något som inte nu funkar och som vi inte ser som en lösning. Johan pendlar 18 mil sammanlagt varje vardag, och hundpensionatet ligger inte på vägen till jobbet, utan han måste köra en omväg. Så därför är det ohållbart att han ska hämta och lämna varje dag.

För alla ni som undrar ”Varför just Danny, och inte Nanook?”
Av den enkla anledning att Johan inte har tid att ta hand om sin hund själv på dagarna. Han kan omöjligt ta med sin hund på jobbet, som så jag själv har tur att kunna göra. Nanook har fungerat med mitt arbetsliv i alla år, tack vare att jag haft min mamma som kunnat avlasta var och varannan dag när jag behövt hjälp. Och ibland också under hela veckor, när jag t.ex varit ute och rest och jobbat.
Problemet för oss är att vi inte har någonstans att ha Danny.  Därför hamnar han mitt emellan.

Min mamma kan inte ta Danny också, då mammas hund och Danny inte tycker om varandra. Men min mamma har trots allt ändå avlastat oss mycket under året och tagit hand om Danny också, trots att hon också jobbar (jobbar natt). Men det är ett tungt lass för henne att dra då hon redan har nog mycket själv med allt, precis som de flesta.

Hade jag inte haft min mamma skulle jag också stå i samma situation, och kanske behövt omplacera honom, därför att tiden inte finns. Ibland kan livet bli så. Men som mitt liv ser ut just nu och har gjort under alla år här, så fungerar det med Nanook. Och jag är evigt tacksam att jag haft min mamma som kunnat gjort det möjligt för mig att ha hund trots att jag jobbar.


Som någon sa ”Du är ju hemma?! Då kan du väl ta hand om hundarna?”

Jag jobbar hemma. Där har jag mitt kontor och min arbetsplats. Men det innebär inte att jag jobbar hemma hela tiden. Som mitt liv ser ut idag så både reser jag mycket och gör mycket jobb och fotouppdrag på andra platser. Bloggen visar bara en liten, liten del utåt av allt jag jobbar med under dagarna. Att jag ska kunna ha Nanook i sådan jobbsituation är helt beroende av att min mamma kan avlasta mig när jag är borta. Så har det funkat i alla år. Nu med två hundar hemma så ställer det till med mycket problem, eftersom Johan inte har någon som kan passa Danny när jag är borta. Jag blir mer fast och att bara åka ut över dagen för att fotografera kan ställa till det för mig. Förut hängde Nanook ofta med under dagarna. Men jag kan inte ta med mig två hundar ut.

Att jag jobbar hemma innebär inte att jag är ledig. Då hade situationen sett helt annorlunda ut. Att jobba hemma med tre katter och två hundar är inte något som funkar bra för mig. Det är stundtals kaos. Kanske funkar det för någon annan. Som någon sa ”Jag jobbar med både ungar, katter, hundar och hästar”. Wow, imponerande! Jag är glad att det funkar för dig.
Men för mig funkar det inte långvarigt. Vi är alla olika och lever helt olika liv. Det är så simpelt.

För alla er som verkar oroliga för våra älskade hundar;
Med handen på hjärtat, Danny har det mycket bättre på hunddagiset än vad han har det hemma med mig på dagarna.

Senast igår hade Danny fått vara ute på en lång sparktur där han fått dra sparken med en sele. Något han verkligen älskar! Han är en stor hund som behöver aktiveras och jobba hårt. Då mår han som bäst. Något som varken Johan eller jag har tid att ge honom på vardagarna. På hundcentret får han mycket mer stimulans på alla vis. Han får träffa andra hundar och vara med två helt fantastiska människor. Han stortrivs!

Och vad är det som säger att det är fel att älskas och tas om hand om av många olika? Barn växer upp med skilda föräldrar. Flera föräldrar. Mormor och morfar. Farmor och farfar. Ena veckan bor de här, andra veckan där. Det behöver inte alla gånger betyda att det är något negativt. Tvärtom. Om en situation fungerar och där alla är lyckliga, varför stämpla det som fel? Tro mig, man ser om en hund är olycklig.
Danny är lika glad när Johan kommer och hämtar honom på fredag som när han lämnar honom på måndag. På Gårdsbacken blir han älskad och så obeskrivligt fint omhändertagen.

Och Nanook, nu får han den stimulans han behöver. Nu kan jag ge honom det lilla extra igen. Vi har varit ute på sparken varenda dag senaste veckan. Även han älskar att dra och jobba hårt. Något som var omöjligt för mig att göra när jag var ensam med båda hundarna på vardagarna. De fanns ingen tid för mig att ge det där extra, utöver långa promenader under fasta tider. Han får hänga med när jag åker ut i skogen och fotar. Han får nosa och leta spår. Något som även det var omöjligt med två hundar, eftersom de triggade varandra och stack iväg.
En hund kan jag ha i koppel medan jag fotar. Så det känns helt fantastiskt att på morgonpromenaden kunna hänga kameraväskan på axeln igen och gå ut med Nanook. Fota, och möta morgonen.

Så, båda våra hundar får nu så otroligt mycket mer kvalitetstid. Nanook mår så mycket bättre, och Danny får verkligen den tid han förtjänar på dagarna. Därför känns det här verkligen så mycket bättre än innan. Och på helgerna är vi tillsammans allihop igen.
Det är känslomässigt jobbigt att skiljas ifrån Danny på måndagarna, men tanken på att han har det bra gör att det blir så mycket lättare.

Vi har givetvis gått igenom alla tänkbara lösningar på detta. Även tankar på omplacering, som många nämner i kommentarerna. Men det är Johans hund och hans beslut att ta i så fall. Just nu har vi en lösning som känns bra för oss alla, så då får vi se hur länge vi kör på det.

För er som tycker att ett hundpensionat klingar dåligt i öronen;
Återigen, det är era egna erfarenheter som väcker era känslor där. Det finns säkerligen hundpensionat där man inte ens vill lämna sin hund i ett dygn. Men, det finns ett hundpensionat som är för bra för att vara sant. Och det är där Danny är.

Paula och Danne, som är ägare och driver Gårdsbackens hundcenter, är på riktigt några av de finaste, mest äkta och djurälskande människor som finns på denna jord. Sådana där människor som man bara fylls av energi efter man träffat. De har en sådan där eld inom sig och brinner verkligen för deras nystartade verksamhet. Gården är den vackraste jag sett och från vårt perspektiv finns det just nu ingen annanstans vi tror att han skulle ha det bättre. Vi märker att han trivs! Så just nu, ser vi det här som en tillfällig lösning. Funkar det inte framöver, eller något ändrar sig i livet, så kommer även detta att ändras.

Så ni som tycker att det här är förfärligt. Snälla, släpp era negativa känslor kring detta.
Det känns ju helt galet om ni nu istället ska göra ett problem av det här och må dåligt över något som vi äntligen tagit itu med och släppt.
Lita på att vi vill våra djur det allra bästa, och om vi ser att det inte funkar, så gör vi givetvis något åt det. Som sagt, det här är en tillfällig lösning som vi provar just nu.

Att dela tankar, erfarenheter och åsikter är aldrig fel om det kommer från en grund att vilja inspirera någon annan att se på en viss situation med andra ögon. Men släpp behovet av att kontrollera andras liv och beslut. Det mår vi alla så mycket bättre av.

Slutligen måste jag säga att några av kommentarerna varit så otäckt elaka. Det gör mig otroligt ledsen att människor överhuvudtaget kan uttrycka sig så hjärtlöst. Personliga påhopp, som att jag har psykiska problem och kommer att lämna bort mina barn om jag får några mm. Det svider i hjärtat att det finns människor som endast skriver i syfte att verkligen såra och göra någon annan illa. Att slå till så fort man visar en svag punkt.

Inte ens ni som häver ur er dessa elakheter önskar jag få mottaga sådana vedervärdiga kommentarer den dagen ni själva står inför ett stort eller svårt beslut i livet där ni måste välja mellan olika svåra alternativ. För jag vet att vi alla gör så gott vi kan här i livet utifrån den situation vi befinner oss i.

Sedan, vill jag från djupet av mitt hjärta tacka alla er som gett oss stöd i det här tunga beslutet. Som försöker sätta sig in i vår situation och visar respekt och förståelse. Det är så vackert att se det, och det är Er värme som jag kommer ta med mig från det här. Så tack älskade ni.

Kram och kärlek till er alla ♥

Att släppa taget

Först och främst, tusen tack för alla fina gratulationer på förra inlägget. Och inte minst tack för all pepp ni gav mig. Blev rörd att så många ändå förstod och höll tummarna att det skulle ordna sig. Tack älskade ni ♥

Det har varit en vacker helg med soliga dagar, frostig kyla och stjärnklara nätter. -21 har vi här i skrivande stund. Älskar luften ute just nu. Den känns så ren. Som om varje andetag rensar hela kroppen och ersätter tunga regnmoln med vackra iskristaller.
I lördags åkte jag och Johan ut i skogen en sväng på kvällen. Jag skulle kolla lite platser och provfilma inför mitt misslyckade projekt, och kolla om det ens var möjligt att få till det trots avsaknaden av snö. Trots att det inte alls blev bra, så var kvällen helt magisk. Vi stod där inne i skogen och ovanför oss sträckte sig vintergatan över den nattsvarta himlen och i nordlig riktning dansande  norrskenet.
Kylan gjorde så det knäppte i skogarna. Det ljudet hade jag aldrig hört innan jag flyttade hit. Kommer aldrig glömma när jag sprang till gammelmorbror Tage och förtvivlat sa att det hördes skott från skogen. Pistolskott. Men det är bara träden som ”knäpper” till när det blir kallt väldigt fort, och de kan ibland låta så högt att det ekar i skogarna.
Kylan kommer ofta med så mycket vackert. Fina ljusfenomen och vackra, mystiska ljud.

Få saker tycker jag är så vackert som eldens sken ute i mörkret. De lyser upp på ett så levande sätt. Får allt runt omkring att dansa i eldens reflektioner.

Det var mitt sista försök till att ro i land mitt projekt, som jag nu ikväll släpper taget om. I alla fall för i år. Det gjorde så ont förut, men nu känns det så skönt. Att bara få ge upp och inse att det ibland inte blir som man tänkt sig. Att få släppa oron och att slippa kolla vädret hundra gånger om dagen och må dåligt över att jag inte kan kontrollera situationen.
Jag behövde snö. Lite snö på träden och i skogen för att ljusa upp tillräckligt för att kunna filma de scener jag sett framför mig. Utan snö var det inte möjligt. Och vem kunde tro att vi inte ens skulle få en centimeter snö under december. Hade jag vetat den kvällen i november att det var den enda kvällen men nysnö på över en månad så skulle jag varit förberedd. Men nästa morgon smälte den bort och sedan dess kom det inget mer. Som jag önskar att det hade gått ändå, att få till det som min vision. Men vissa saker går helt enkelt inte att styra.

Jag hade gjort vad som helst för att ni tidigt i morgonbitti skulle få vakna till min nya lucia film. Att ni skulle få känna den känslan som jag av hela mitt hjärta vill förmedla. En film som jag inte kunnat släppa tankarna på sedan en månad tillbaks. Ett projekt som blev till mitt hittills största, längsta och dyraste. Jag såg allt så tydligt framför mig och har redan filmat de delar jag haft möjlighet till. Allt för att ligga ute i god tid och vara beredd så att jag skulle hinna klart till luciamorgon.

Jag har verkligen gjort allt jag kan, men naturens krafter rår vi inte på. Så jag får istället hoppas på att få göra den till nästa år istället. Jag låter det hellre vänta tills jag kan göra den så som jag vill, än att göra den halvdant. Det känns verkligen förfärligt att behöva ”packa ihop” och skjuta upp en idé jag brinner för i ett helt år. Som att vänta en hel evighet, men å andra sidan vi ju hur fort ett år går. Det säger bara poff.

Jag har i alla fall några årsförbrukningar av marschaller att tända så länge.
Det kyliga vädret i helgen gjorde att det hela kändes lite bättre. Ett tag hoppades jag på att de kyliga graderna skulle skapa tillräckligt mycket rimfrost på träden och marken så att det skulle ljusa upp och göra det möjligt att filma. Men jag är glad att det inte blev så mycket rimfrost. För om det hade blivit det tror jag att jag skulle kunnat ge mig ut och lussat i -21 grader och det hade varit extremt svårt och kallt.
Så, nu släpper jag det och så får vi se om vintern gör en snabbare entré nästa år. Det var helt enkelt inte meningen att den skulle bli till nu.
Och det blir lucia i morgon ändå, även om det blir med en av mina äldre luciafilmer. En del av mig är fortfarande ledsen över att det inte blev som jag ville, men att lära sig släppa taget är ju en av livets viktigaste lärdomar. Nu fortsätter livet som vanligt och det kommer kännas befriande att plötsligt ha 100% fokus på allt jag gör istället för hälften som jag haft under några veckors tid.

Tack igen för era fina kommentarer. Ni berör så mycket!
Hoppas att ni haft en härlig start på den nya veckan.
Kramar ♥

Att leva med tre lömska katter

När jag och Johan flyttade ihop blev vi inte bara ett par. Vi blev en väldigt stor familj på köpet. På gott och ont. Jag hade en hund och en katt, och han hade en hund och två katter. Så det blev jag och Johan, och fem underbara, fruktansvärda, älskvärda husdjur.
Innan vi tittar på filmen nedan, vill jag ge er en liten kort presentation om våra katter.

Nayeli, som jag hade sen innan. Hon kallar vi ofta för "Tonåringen", eftersom hon beter sig mycket som en tonåring. Vill helst vara för sig själv, är bara social på sina egna villkor och kan ge ganska kalla blickar om man pratar gulligt till henne. Men hon är också väldigt fin och trogen. Följer med oss på varenda promenad med hundarna. Dag som natt. Hon följer till och med ut i skogen.

Nayeli, som jag hade sen innan. Hon kallar vi ofta för ”Tonåringen”, eftersom hon beter sig mycket som en tonåring. Vill helst vara för sig själv, är bara social på sina egna villkor och kan ge ganska kalla blickar om man pratar gulligt till henne. Men hon är också väldigt fin och trogen. Följer med oss på varenda promenad med hundarna. Dag som natt. Hon följer till och med ut i skogen.

Och här har vi Toulouse, en av Johans katter. Ja...vart ska man börja? Haha. Han får ofta smeknamnet "Den dumma katten". Det är inget illa menat, utan säger ganska mycket om hans personlighet. Han gör allt för att jävlas. Han liksom gillar att få oss att reagera på hans bus. Väldigt krävande. Hörs och syns mycket. Fast också en väldigt lugn katt. Han sover mest hela dagarna uppe i sängen och älskar när vi går och lägger oss så han kan ligga på brösten och få en att drömma hemska mardrömmar om att man drunknar eller stryps. Sen tycker han om att stampa lite extra över känsliga delar på magen så man vaknar med panik. Men han är gosig. Han älskar närhet. Han är bara lite tung.

Och här har vi Toulouse, en av Johans katter. Ja…vart ska man börja? Haha. Han gör allt för att jävlas. Han liksom gillar att få oss att reagera på hans bus. Väldigt krävande. Undviker alltid ögonkontakt. Hörs och syns mycket. Fast också en väldigt lugn katt. Är knappt ute någonting. Det är som om han bara går ut och tar lite luft en stund. Han sover mest hela dagarna uppe i sängen och älskar när vi går och lägger oss så han kan lägga sig och sova på bröstkorgen och få en att drömma hemska mardrömmar om att man drunknar eller stryps. Sen tycker han om att stampa lite extra över känsliga delar på magen så man vaknar med panik. Men han är gosig. Han älskar närhet. Han är bara lite tung.

Nayeli var olyckligt kär i Toulouse sedan han flyttade in i februari. Men det har som tur är börjat släppa just nu. Det var nästan plågsam och se hur hon gjorde allt för att han skulle se henne. Men eftersom han är kastrerad så förstår han inte riktigt vad han ska göra, så istället brukade han örfila henne. Så kärlekssagan är krossad, men de är bästa vänner!

Nayeli blev olyckligt kär i Toulouse när han flyttade in i februari. Men det har som tur är börjat släppa just nu. Det var nästan plågsamt att se hur hon gjorde allt för att han skulle se henne. Men eftersom han är kastrerad så förstår han inte riktigt vad han ska göra, så istället brukade han örfila henne. Så kärlekssagan är krossad, men de är bästa vänner!

Och så har vi Kira, som är syster till Toulouse från samma kull. Också Johans katt. Hon kallar vi för "mormor". Inte för att hon är särskilt gammal, men för att hon är så lugn och går lite knackligt. Hon vill helst ligga i fåtöljen i köket och sova. Men när hon är ute är hon en extremt duktig jägare. Möss och fåglar ligger utanför dörren varje dag under sommarhalvåret. Så därför behöver Toulouse aldrig jaga, eftersom Kira kommer med fångst till honom. Hon älskar hundarna, och sover alltid med dom på nedervåningen. Hon gör inte mycket väsen av sig och är väldigt tacksam och kärleksfull och älskar ögonkontakt.

Och så har vi Kira, som är syster till Toulouse från samma kull. Också Johans katt. Hon kallar vi för ”mormor”. Inte för att hon är särskilt gammal, men för att hon är så lugn och går lite knackligt. Precis som Nayeli så vill hon också följa med mig och Johan ut på hundpromenaderna, hon brukar dock ligga ca 50 meter efter oss alla andra. Som om hon var en mycket gammal tant med rullator och som kämpar för att komma ikapp. Så vi blir som ett långt tåg som går genom byn. Hon vill helst ligga i fåtöljen i köket och sova. Men när hon är ute är hon en extremt duktig jägare. Möss och fåglar ligger utanför dörren varje dag under sommarhalvåret. Så därför behöver Toulouse aldrig jaga, eftersom Kira kommer med fångst till honom.
Hon älskar hundarna, och sover alltid med dom på nedervåningen. Hon gör inte mycket väsen av sig och är väldigt tacksam och kärleksfull och älskar ögonkontakt.

Såhär kan en vanlig tisdagkväll se ut hemma hos oss, om man äter grillad kyckling och potatissallad, och lever ihop med tre gangster katter. Innan jag skaffade katt så hade jag fördomar om att katter är lömska och luriga. Jag kan ju säga att jag inte ändrat den åsikten.

(Haha, och notera att jag knäppt upp gylfen på mina byxor i slutet. Jag hade ätit så magen inte fick plats i byxorna, om ni undrar varför)
Med detta önskar jag er en underbar helg! Kram på er ♥

Lyckan i att få skapa

Det är en helt vanlig tisdag i oktober och utanför fönstret är det mulet och blåsigt. Katterna är bara ute en kort stund för att sedan komma in igen och lägga sig på någon mysig plats och sova. Jag har varit inne i min lilla ateljé hela dagen idag. Slagit in paket och fotoprints och suttit framför datorn och jobbat lite. Ibland tar jag in datorn hit bara för att jag älskar stämningen här inne i ateljén. Bara om det är städat förstås.
101801Det syns kanske inte, men jag gjorde en storstädning här inne här om dagen. Ni kan inte ana hur det såg ut här inne efter utställningen. Massor av kartonger, bubbelplast, papper och annat. Jag hade bara lastat in alla grejer här efter utställningen och inte packat upp något. Men nu i helgen fick jag ett ryck och gjord ordning. Det gick nästan inte att gå in här. Så nu känns rummet plötsligt gigantiskt stort efter städningen. Nu kan man gå in här, och andas.
101808101802Det känns så skönt att få komma igång med den här typen av arbete igen. Nu när sommarens och höstens intensiva period är över är det en lättnad att komma igång med vardagen och rutiner.
101807Nu har jag äntligen kommit igång med fotoprints igen! Det var nästan ett halvår sedan som jag sålde fotoprints på min webshop. När jag bytte webshop i våras så hann jag inte fixa den biten direkt och tänkte göra det efter sommaren. Men så visste jag ju att jag skulle vara borta väldigt mycket i september och eftersom webshopen och beställningar av fotoprints kräver mycket tid hemma och inne i ateljén så kände jag att det var lika bra att vänta med att sälja fotoprints tills oktober. Så NU, i helgen uppdaterade jag webshopen med fotoprints, nya tavlor och även printar av original målningarna. Ni hittar min webshop på www.artbyjonna.com 🙂
101804Det känns ganska surrealistiskt att få slå in mina målningar i paket för att sedan skicka iväg till nya ägare. Det är något jag för ett år sedan bara kunde drömma om. Det är både en liten sorg och en stor lycka på samma gång. En sorg för att jag fäst mig vid tavlorna och för att det är konstigt att tänka sig in i att jag kanske aldrig mer kommer se tavlan på riktigt igen. Alla målningar bär ju på sin egen historia. Jag kan minnas vilka låtar jag lyssnade på när jag målade. Vilka bilder jag hade i huvudet och stämningen i ateljén. Som en liten själ som skapats av färger och penseldrag. Men en lycka, över att den nu ska få prova sina vingar. En lycka över vetskapen att den kommer hänga på någons vägg någonstans i Sverige, och förhoppningsvis skänka glädje och inspiration. Den får ett nytt liv. Ett hem med en fri vägg som kan ge målningen den plats den förtjänar, till skillnad från min trånga ateljé här i Grundtjärn.

Ärligt talat har jag tjutit av lycka varje gång jag fått sålt en tavla. Den första såldes i somras och jag kommer aldrig glömma det ögonblicket. Jag slängde mig på gräsmattan och tog ett hårt tag om gräset så att det nästan skar in i mina händer, för att vara säker på att jag inte drömde. Johan stod med undrande ögon och såg på innan jag hann få ur mig vad det var som hade hänt. Jag ville bara skrika rakt ut av glädje haha. Det var ju så nyligen jag började komma ut med mitt måleri och visa upp det för världen, därför känns det så extra, extra roligt att faktiskt redan nu få känna att det blivit en del av mitt jobb och att jag med gott samevete kan spendera tid här inne och måla på nya kollektioner. Jag kan beställa nya dukar, nya färger och fortsätta utveckla måleriet. Jag har så mycket idéer att jag nästan inte vet vart jag ska börja.
101805101806Nu blir det en försenad lunch, en kopp kaffe, en promenad med hundarna och sedan ska jag fortsätta kvällen här inne. Vill passa på att tacka er för era frågor på förra inlägget också! Ska bli kul att göra en video sedan när jag svarar på dom 🙂

Hoppas ni alla har en jättebra tisdag! KRAM på er ♥