Så mycket att vara tacksam för

Hej på er!

Jag kom nyligen in efter att ha varit ute på ett litet vinteräventyr i skogen för att prova mina nya snöskor. Det var igår som jag gjorde ett försök att ta mig ut i skogen för att fota några vinterbilder (bland annat den nya headern som jag la upp igår) och höll nästan på att fastna i snön ute på en myr. Det var så djup snö att de gick över midjan på vissa ställen! Att ens ta mig en meter fram blev en otrolig kraftansträngning och som resulterade i många liter snö i skorna. Jag fick krypa fram och sedan försöka platta till snön så jag fick en liten plätt att stå på. Jag har aldrig varit med om så mycket snö som nu! Jag insåg då att den här vintern kommer bli otroligt svår när det gäller fotografering om jag inte kan ta mig ut i naturen.

Så kom jag att tänka på snöskor! Det är så många som tipsat om det och jag har alltid velat ha ett par snöskor. De har dock alltid känts som om prislappen är lite för hög. De brukar kosta runt 2000 :- på de ställen jag kollat på. Så då har jag alltid tänkt att det kan vänta till senare. Men igår kände jag att det var dags att köpa ett par snöskor, så jag skulle kunna ta mig ut i skogen och fota i snön!
Jag blev så överraskad att de ändå var så ”små”. Jag hade väntat mig att de skulle vara enorma och väldigt klumpiga att gå i. Men de var ju inte jättemycket större än skorna, vilket gjorde att de kändes smidigare. Dock kände jag en liten tvekan inför att dessa skulle klara av den djupa snön i skogen. Anade att den här modellen av snösko kanske inte riktigt var gjord för det jag hade tänkt.
Den här bilden tog jag i morse, glatt ovetande om vilket otroligt träningspass som väntade ute i snön senare.
Man kan ju säga att snöskorna fick sig ett rejält test. I början när jag skulle ta mig ut i skogen från vägkanten gick det jättebra. Jag blev SÅ glad. Men det var för att snön längs vägkanten var packad på grund av snöplogen, så snöskorna sjönk inte ned. Så fort jag sedan kom ut en bit i skogen så blev snön mer porös och mjuk och då hjälpte inte snöskorna så mycket. Det gick såklart mycket lättare än om jag bara hade haft skor, speciellt när det gäller att undvika att få snö innanför skorna och byxorna, eftersom själva snöskon gör ett bra hål i snön. Men jag sjönk ändå ned 50 cm -1 meter i snön på många ställen, så det gick inte så lätt som jag hade önskat.
Många gånger blev det istället såhär…
Att försöka resa sig upp när man sjunkit ned över en meter i snön och sen inte har något att hålla i sig i, det är verkligen en utmaning. Jag var helt slut efter denna lilla skogspromenad.
Jag tror nog dessa snöskor funkar jättebra till lite mer lindrigare snöområden. Kanske för att vandra på en skoterled eller annat. Men att gå i djupsnö mitt i skogen, då är det nog bara skidor som gäller. Men nu vet jag det i alla fall. Och snöskorna kommer säkert till användning de gånger som jag inte kan ta med mig skidorna.
Det blev i alla fall en härlig stund i skogen! Och jag passade på att starta en liten livesänding också, för mina prenumeranter på Patreon. Kom på nu att jag ju inte ens skrivit om min Patreon sida här på bloggen än, det ska jag göra snart! Det är en sida där man kan prenumerera på en kreatör och få tillgång till bland annat extra material och annat smått och gott. Det har på bara två månader förändrat mitt yrkesliv och gjort mig mer fri i mitt arbete. Bland annat gett mig en möjlighet att få jobba med kulningen och göra klart min skiva i år. Är så obeskrivligt glad och tacksam för det.
En del av er bloggläsare har redan hittat dit och blivit prenumeranter trots att jag inte skrivit om det här än. Har massor att skriva och berätta om Patreon, så det blir ett eget inlägg snart!
I alla fall, livesändningen blev lite kaotisk. Två gånger föll jag ned i djupa snöhål och så kom det in snö i mikrofonen på mobilen. Men den klarade sig! Sen förfrös jag nästan fingrarna innan jag hade tagit mig till bilen. Men det blev i alla fall en rolig och händelserik promenad, och kul att få dela den live med andra.
Trots den djupa snön och svårigheten att ta sig fram så kändes det så skönt att få komma ut i skogen. Det har blivit alldeles, alldeles för lite av det senaste tiden. Naturen påverkar oss på ett sådant fantastiskt sätt. Tänk om vi alla fick en sådan här stund varje dag. Det skulle göra gott…!
När jag kom hem igen möttes jag av Johan och Nanook, och en mysig brasa i kaminen. Johan var hemma på lunch. För ja, tro det eller ej, men från och med nu så jobbar han hemma i Grundtjärn på fredagar. Det känns nästan overkligt fortfarande. Kan ni gissa med vad? Silversmide! Det var ju inte längesedan som han satte sig vid arbetsbänken för första gången och smidde sin första ring. Efter det var det som om han fann en ny passion i livet. Den första veckan kunde han inte ens sova på nätterna för han bara ville att det skulle bli morgon så han kunde fortsätta haha. Det var så häftigt att få se. Och vilken naturbegåvning! Bara den första veckan gjorde han helt otrolig vackra smycken, som han bland annat gav bort som julklappar. Jag fick en vacker silverring, och det går knappt att förstå att han nyss lärt sig detta.

Nu när vi kommer börja med smyckena igen (förhoppningsvis kommer de första smyckena ut i februari) så kommer det inte bara vara jag och min mor Anita som tillverkat och designat smyckena. Även Johan! Och det känns så fantastiskt roligt. För bara någon månad sedan så existerade inte ens den tanken. Och nu kommer han jobba fredagar med detta, så han har gått ned till 80% som elektriker. Jag tycker det är otroligt modigt att ta det steget. Men det är ju så. Livet är för kort för att tveka. Det gäller att våga hänga med när möjligheterna öppnar upp sig. Och följa hjärtat. Följa sin passion!

Det ska bli så roligt att få visa upp lite mer av detta sen. Under helgen tänkte jag också sätta mig och jobba lite i smedjan, och påbörja ett silverarmband som jag länge gått och tänkt på. Det var längesedan sist, som jag gjorde ett smycke. Ja, flera år sedan. Men det sitter kvar än. Sådant där glömmer man nog aldrig bort. Det är som att lära sig cykla. Kunskapen sitter kvar för alltid.
Det blev bästa lunchen på länge!
Det blev verkligen ett inlägg med allt möjligt! Men det blir så när väl inspirationen kommer tillbaks. Då kommer allt på en gång!
Nu ska jag sätta mig och svara på några av era fina kommentarer på förra inlägget! Tack för allt ni skriver och delar med er av. Blir så glad!

Nu önskar jag er alla en otroligt fin och mysig helg! KRAM på er ♥

Att slitas mellan två språk och en liten tillbakablick från förr

Hej på er!
Tack snälla för all fin respons på mitt förra inlägg om webshopen. Så roligt och höra att ni tycker om den! För er som undrade så kommer jag senare försöka göra en svensk version av sidan också om det inte är allt för krångligt. Ska kolla upp det! Det är jobbigt det där med språket ibland. Har många gånger de senaste året hamnat i funderingar och grubblerier kring om jag ska göra något på svenska eller engelska. Även om bloggen har mest svenska läsare, och för alltid kommer vara skriven på svenska, så har jag i det stora hela numera en mycket större skara följare utanför Sverige på de andra sociala plattformarna. Vilket såklart känns helt fantastiskt roligt! Det är en sådan fin möjlighet att få nå ut med det jag gör utanför landets gränser, och det är såklart en dröm på ett vis. Men då har ju jag många gånger behövt ta beslut om jag ska göra något på svenska eller engelska, vilket inte alltid varit enkelt.

Som t.ex min Youtube-kanal där 95% av mina 75 000 följare inte pratar svenska. Efter många råd och tips och en lång tid av grubblerier så valde jag att börja göra mina videor på engelska istället. Det kändes egentligen från mitt håll ganska roligt och spännande, men det fanns också en rädsla att göra några av mina svenska följare besvikna. Jag förstår ju om det inte längre blir samma sak, och att några kanske tappar intresset för mina videor, speciellt om man har svårt att förstå engelska. Så under en lång tid gjorde jag inga videor, för jag orkade inte ta ett beslut av rädslan att såra eller göra folk besvikna. Men tillslut tänkte jag såhär; vad vill jag? Vilket alternativ känns bäst och får mig att bli mer inspirerad till att skapa videor och vloggar? Och då kändes det plötsligt inte svårt att ta ett beslut. Och jag blev faktiskt så otroligt lättad över att jag inte fick så mycket negativ respons för det som jag först hade trott. Men det är ju så, när man har de finaste och mest förstående läsarna och följarna i världen. För det har jag verkligen. Det är inte många gånger som det blivit en massa negativ respons, och det är jag så tacksam över.

Lite så blev det ju med min webshop också, men beslutet att göra den på engelska tog jag redan vid en min förra webshop, så därför ville jag fortsätta med det. Men som sagt så hoppas jag kunna göra en svensk version också! Vill inte att några ska känna sig utestängda på grund av svårigheter med språket ♥
Den här veckan har varit speciell på många vis. Mamma har ju börjat jobba i företaget och nu håller vi som mest på att gå igenom en massa saker så att mamma får chans att rensa i röran. Det är så skönt att ha någon som tar itu med allt det där svåra. Som att ringa Tullverket och ta reda på allt hur det fungerar med leveranser och frakter till andra länder. Sådant som bara känts som en stor svart ångestklump för mig innan. Någon som tar tag i allt som jag annars skjuter upp.

Dessutom har den här veckan varit så obeskrivligt vacker. Det har varit kallt minsann. Runt -23 på nätterna. Men som alltid när det blir riktigt kallt så blir det också väldigt vackert. På dagarna har jag fått några minuters sol i ansiktet, och det har betytt så mycket. Och sen, att bara få andas den här krispiga luften! När det är kallt ute så känns det alltid som om jag äntligen kan andas på riktigt igen. Kan ni känna igen er i det?
Den här morgonen tog jag med mig datorväskan på sparken för att åka till mamma och ha ett litet möte. När jag åkte där på sparken i solskenet så kom jag att tänka på kontrasterna mot förr, innan jag bodde här. Det såg lite annorlunda ut när jag åkte till jobbet då. Trängsel på spårvagnar och bussar. Stress genom stan. Inte som nu, när jag har tusen kvadratmeter för mig själv åt alla håll. Inga människor att trängas med. Inga starka parfymer att må illa av. Ingen cigarettrök på perrongen. Ingen stress över att missa nästa buss. Här kan jag gå i det tempot som passar mig. Jag kan glida fram över det isiga underlaget utan att behöva väja för mötande människor. Jag flyger fram.

Här stannar jag till en stund varje dag. Andas in av solskenet för att få lite energi. För ja, jag känner att mörkret tär, även om jag också älskar det. Tröttheten kryper sig på, men samtidigt ska jag i år ha i åtanke att vi under vintertiden får lov att vara trötta. Vi får sakta ned vårt tempo. Vi får lov att sova mer och bli mindre produktiva. Det är ju trots allt naturens egen cykel. Vi behöver spara på den lilla energi vi får nu, till att må bra. Inte till att ägna den åt att hacka ned på oss själva för att vi inte är tillräckligt duktiga eller för att vi inte får gjort lika mycket som vi annars får. Nej, vi rår om oss själv nu tycker jag, i den här mörka tiden. När solen inte lyser lika starkt får vi bli vårt egen och varandras ljus.
Tänk vad mycket som är sig likt ändå. Här är jag, min första vinter i Grundtjärn, 2010. Samma grusväg, samma hund och samma kameraväska som slarvigt ligger nedkastad på marken. Samma glädje över att få bo här.

Tänk om jag visste då att jag skulle bo kvar här sju år senare. Att allt skulle ordna sig. Att jag skulle få fortsätta på den kreativa vägen och driva eget företag. Att bloggen skulle vara mer levande än någonsin och att jag skulle ha alla er att dela min vardag med. Att jag skulle få hitta min själsfrände och dela livet med en man jag älskar mer än något annat. Att Nanook fortfarande skulle vara frisk och pigg och springa omkring och leka i snön, och att jag dessutom skulle ha två katter och en stjärnkviga. Att få tänka sig in i något så vackert, det skulle nog knappt vara möjligt då.  Jag är så väldigt tacksam att jag är kvar här, och det hoppas jag får vara länge, länge till. 

Nu börjar mörket lägga sig här och jag ska ut på en promenad med Nanook igen innan det blir kolsvart. Jag hoppas att ni har en jättebra torsdag allihopa!
Kram på er ♥

Så mycket att vara tacksam för

Godkväll på er!
Jag hade egentligen inte tänkt göra något blogginlägg ikväll men så kände jag så starkt att jag bara var tvungen att framföra två saker innan jag går och lägger mig. Ibland vill man ju inte vänta med att uttrycka känslor. De måste få komma ut på en gång!

Först, några ord till er. 
Nog har jag länge vetat att jag har världens finaste läsare här på bloggen. Så engagerade, så trogna och så varmhjärtade. Det har varit det som sedan dag ett gjort att det varit så otroligt roligt och givande att fortsätta dela med mig av mitt liv här. Jag får tusenfalt tillbaks. Men efter den här veckan och efter alla kommentarer känns det nästan lite overkligt. Tänk att ni är så många som verkligen bryr er om mig. Jag kan verkligen känna det genom era ord. Att människor som egentligen aldrig ens träffat mig ändå kan känna så starkt och ge så mycket kärlek. Det är så fantastiskt fint att jag nästan tappar orden. Jag vet inte hur jag ska göra för att ni ska förstå hur mycket det betyder för mig. Jag vill verkligen att ni ska veta att jag är så innerligt tacksam och lycklig över att just ni finns här, och för att ni lyssnar, läser, skriver, delar, tycker till och ger mig leenden i hjärtat. Ni inspirerar mig varje dag och får den här bloggen att kännas levande. Tack, tack tack!
Sen vill jag också berätta att mitt hjärta dansar lite extra idag, för jag och Johan firar två år tillsammans idag, den 13 november. Jag har just fått uppleva de två lyckligaste åren i mitt liv, allt tack vare denna människa som förtrollar min värld. Det känns som tiden innan Johan bara är som en dimma. Som en förberedelse inför det verkliga. Bara jag får gå med honom genom livet så kommer vi klara allt.

En gång trodde jag Johan hade försvunnit. Han var på baksidan och hängde tvätt, men jag hade ingen aning om det.
Jag ropade i huset efter honom. Blev ängslig. Gick ut i ladan. I vedboden. Ropade. Ingen Johan. Jag kunde inte begripa hur han kunnat försvinna på bara någon minut.
Jag blev jätterädd. Jag fick gråten i halsen när jag tänkte tanken att det nu hade skett. Nu hade han blivit hämtad från jorden för att åka hem igen, till någon helt annan galax. Någonstans har jag alltid tänk att han inte kan vara härifrån.
Idag var vi tvungna att åka tillbaks till Sollefteå igen för några ärenden. Eftersom jag ännu inte bör köra bil så långt på grund av synen så körde Johan mig. I morgon kommer han dock återgå till jobbet igen. Han har tagit ledigt i över en vecka på grund av detta, och det är bara så fint av honom. Han har varit ett otroligt stöd.
Vi klev upp vid femtiden i morse. Nanook är ingen morgonhund som ni kanske ser. Det snöade ute och jag fick så starka julkänslor. Får det även när jag tittar på denna bilden, trots att det inte finns något julpynt någonstans.
Det blev inte taget några sådana där romantiska bilder på oss denna två-årsdag. Det var mycket annat som kom i vägen idag. Men det spelar egentligen ingen roll vad vi gör. Det finns liksom ingen annan på denna jord som jag hellre skulle vilja handla toalettpapper med än just Johan. Allt känns bra, bara jag får vara med honom.
Är glad att vi fick denna måndag tillsammans, innan vardagen återgår till det vanliga i morgon.

Nu blir det en dusch och sedan sova. Jag hoppas att ni haft en jättebra måndag allihopa!
Och återigen, tack för allt! Sov så gott mina änglar ♥

Att ge plats för ny kraft

Hej på er allihopa!
Jag har nu haft semester i en dryg vecka och det har verkligen varit så skönt. De första nätterna kunde jag inte somna eftersom jag var så sprudlande glad över min ledighet att jag inte ville sova. Jag låg och väntade på att det skulle bli morgon. Det var längesedan jag kände sådär, att se fram emot morgondagen så mycket att natten känns för lång. Men vad underbart.

De första dagarna kändes det ovanligt och konstigt att inte hela tiden uppdatera och visa världen vad jag höll på med. Som om jag hela tiden glömt något viktigt. Men sedan släppte den känslan och jag har under dessa dagar knappt rört varken datorn eller mobilen. Jag har vant mig bort från känslan att ständigt behöva vara uppkopplad. Jag har kunnat njutit fullt ut av varje stund, utan att behöva känna att jag egentligen borde göra något viktigare. Det är en sådan lättnad att jag inte ens kan beskriva i ord. Fy fasiken vad jag behövde det här. Jag har verkligen, verkligen insett vikten av att ta ledigt nu. Att låta själen få vila ut och fylla på med mer kraft.

Det roliga är ju att jag denna veckan verkligen jobbat hårt på andra sätt. Men det har bara varit skönt.
Jag och Johan har påbörjat lite renovering här hemma, samtidigt som vi röjt och städat hela huset och alla lador och ja…hela gården. Såpass att vi tillslut beställde en stor container. Från morgon till natt har vi grejat här hemma. Och det kan tyckas märkligt att sätta igång sådana projekt när man ska ta det lugnt. Men jag har njutit av att få städa och rensa och bygga. Jag har verkligen längtat efter det. Röran och kaoset här hemma har tyngt oss under lång tid så det kom så naturligt att sätta igång med detta nu. Vi har ändå tagit det lugnt och då och då gått ner till stranden för ett bad om vädret varit bra. Blandat hårt arbete med lugnare stunder.

Jag tänkte visa lite bilder från förra veckan så ni får se lite av vad vi håller på med!
Det började på måndagkväll förra veckan. Vi började städa upp och röja på övervåningen, i det rum som vi länge tänkt ska bli vårt framtida vardagsrum. Där var fullsmockat med flyttkartonger blandat med en massa grejer från min ateljé. Packmaterial, wellpapp i stora lass och gamla tavlor jag målat. Och sen, en massa tvätt och ja…bara allt möjligt. Stökigt som bara den har det varit här uppe.
Så vi började städa och röja undan så att vi sedan skulle kunna måla golvet vitt. För vår tanke var helt enkelt att göra ordning här uppe så att vi äntligen kan få vårt efterlängtade vardagsrum till hösten.
I de gamla skrymslena hittade vi gamla saker från de som tidigare bott här. Kan ana att dessa skor kanske tillhörde Hildur, som bodde här tillsammans med Lasse, som var busschaufför här i byn när min mamma var liten.
Vet inte om folk hade väldigt små fötter förr i tiden eller om storlekarna var annorlunda? Det stod storlek 36 på dom, men jag som har storlek 38 fick knappt på dom över tårna haha. Som små barnskor. Synd, för dom var ju lite häftiga.
Nästa dag fortsatte vi att röja där uppe och vi bar ut gamla golvmattor och masonitskivor.
Vi har ju många sådana här små dörrar in till små förvaringsutrymmen på övervåningen, vilket är superbra! Men om vi skulle få plats med en soffa framför fönstren som vi tänkt så skulle en av dörrarna stå i vägen. Så då bestämde vi oss för att slå in väggen emellan dessa två förråd och bygga för det ena, och sedan lägga på ny pärlspont.
Himla bra att ha dessa små utrymmen för förvaring av saker som man vill ha kvar men inte vill ha framme.
Haha ♥
Medan vi höll på att renovera på övervåningen så började vi samtidigt att röja ute i vedboden/ladan. Det bara råkade bli så. Det kändes först som ett helt enormt projekt eftersom det där inne var så fullt av grejer att man knappt kunde gå in. Saker som tidigare husägare lämnat kvar blandat med våra grejer som bara blivit liggande på hög. Men solen sken och vi kände att det var helt perfekt att greja i ladan på dagarna så man fick vara ute och njuta av lite sol och värme. Och då och då ta sig en kopp kaffe.
Vi tömde först ladan på grejer så vi fick bättre översikt och så att vi kunde städa ur den. Vi bar bort gammalt skrot som skulle på tippen och fick då mycket mer plats för de saker vi ville ha kvar. Det såg verkligen ut som om vi hade en stor loppis på gården! 🙂
Vi rensade ut precis allt så att vi kunde städa upp allt damm och smuts.
Johan spikade fast de gamla golvplankorna som lossnat.
Vi gjorde ordning på alla gamla saker och verktyg som vi hittade. Vi gjorde tillslut en hel vägg bara för alla gamla vackra saker som vi nu kallar för ”museet”. Ska visa er bild på det senare!
Det här var en rejäl spik det.
Det kändes så rent och fint när vi sopat upp allt smuts. Då kändes det riktigt roligt att börja ta in grejerna igen och hitta en bra plats för allt. Vi bestämde oss också för att snickra ihop stora trähyllor och bygga en ny träbänk. Så vi köpte virke till det några dagar senare. Än är inte hyllorna på plats men vi ska greja med det sen när vardagsrummet är klart.
Den här gamla vedlåren som låg inne i ladan ska slipas upp och målas om och sedan sättas in i vårt kök. Vi ska byta ut den som redan är där eftersom den här är större och vackrare 🙂
När ladan var urstädad (ska visa er bilder sen) så var det dags att börja måla golvet på övervåningen. Det blir ett vitt trägolv, precis som jag gjorde i ateljén. Älskar vita trägolv!
Eftersom vi har sovrummet på övervåningen var vi tvungna att sova på en madrass nere i köket under några nätter tills golvet hade målats i tre omgångar. Men åh, det var verkligen så mysigt. Jag har alltid älskat den där känslan när det är någon speciell situation så man måste anpassa sig och kanske leva lite enklare ett tag. Ni vet känslan när man är nyinflyttad, och måste använda en flyttkartong till bord nära man äter. Eller när strömmen gått och alla samlas hos den som har vedspis så man kan få värme och laga mat ihop. Den känslan 
Nanook brukar alltid sova själv nere i köket på sommaren eftersom det är så mycket svalare där än uppe i sovrummet. Så han var nog väldigt glad över sällskapet dessa nätter.
Kärlek. Det är vad jag ser i den här bilden.
Att få krypa ned bredvid min sovande Johan. Ett tänt ljus och en bok.
Trots att vi jobbat som djur i en hel vecka så har jag njutit av varje sekund. Jag har ändå fått spendera all tid tillsammans med Johan, och det är huvudsaken. Vi har svettats, svurit, skrattat och kämpat. Röjt upp allt gammalt. Allt tungt, som håller en tillbaks. Slängt överflödiga saker som bara tagit plats. Släppt taget om det gamla för att få plats åt ny kraft och energi. Byggt på vårt bo.
Dagarna har gått och varje dag har vi kommit lite längre. En hel container har fyllts med gammalt bröte som fyllt hela det vita huset och ladan och garaget. Och jag har rensat i gamla skrymslen med grejer jag inte rört på flera år. Det känns så skönt. För varje gång jag släppt en soppåse över kanten på containern så har känt hur ännu en liten sten fallit från mina axlar. När vi är klara med detta projekt kommer det kännas som att flytta in på nytt.
Så nu fortsätter projekten. Och semestern.
Men det känns så himla roligt att få visa lite av vad vi hållit på med. Och det är en fantastisk känsla att känna den där riktiga viljan att skriva igen. Jag minns att jag senaste halvåret liksom tappat det lite. Jag upplevde många gånger att jag inte längre kunde skriva på samma sätt. Som om jag tappat kärnan och djupet. Som om en vägg skiljde mig åt från orden. Men nu….varenda dag känns det som jag överöses med idéer. Jag vill skriva. Berätta. Jag fyllas av känslor som översätts till ord i mitt huvud, och jag ser så mycket fram emot att skapa igen.
Det är ju såhär det ska kännas.

I skrivande stund håller Johan på med listerna på övervåningen. Så nu ska jag strax gå upp och hjälpa till. Det kommer bli så himla fint! Ser så mycket fram emot att visa er resultatet sedan.

Jag hoppas ni alla har en jättefin sommar! Hoppas er juli har varit fantastisk, och att augusti blir minst lika bra.
Tack för att ni finns! STOR KRAM ♥

En känsla av att inte räcka till

Efter två väldigt intensiva månader med mycket jobb och innesittande tänkte jag nu ta en efterlängtad sommarvila. En liten semester. Få tid till att göra allt det där som jag känt att jag behövt prioritera bort den senaste tiden. Just nu längtar jag bara som en tok efter att få städa hemma. Hänga tvätt. Allt det där vardagliga som jag känt att jag inte ens hunnit med på sistone. Få ordning och reda på mitt kaos. Få vakna på morgonen utan att behöva titta på en ”att-göra-lista” det första jag gör. Kunna ta dagen lite mer som den kommer. Göra oplanerade utflykter på kvällarna med Johan. Göra goda middagar. Vara ute med kameran och känna den där kreativiteten flöda igen, som bara kommer när jag inte måste fota. Det där riktiga flödet som infinner sig när man känner ett lugn.

Det har jag verkligen inte gjort på sistone. Jag vet inte vad det är med mig, men stundtals har jag mått riktigt dåligt över att jag inte räcker till. Senaste månaderna har den där känslan kommit krypande allt mer. Ändå har ju allt gått så otroligt bra senaste månaderna. Så bra att så mycket nya roliga möjligheter öppnar upp sig och jag vill tacka ja till allt. Göra allt. Tills det blivit så mycket att jag känt en oavbruten stress över allt annat jag inte hinner. När jag jobbar hårt med en sak, så blir en annan lidande. Om jag svarar på ett mail, så blir ett annat mail obesvarat. Om jag spenderat en dag inne med kontorsarbete, så försvinner en dag för att fota och vara kreativ.

Varje kväll jag gått och lagt mig (eller varje natt) så har jag känt en besvikelse över att jag ändå inte hann med det jag skulle. Inte ens i närheten. Mailinkorgen är ett kaos. Jag känner mig ledsen över alla vackra, fina mail och brev jag får, som jag aldrig hinner svara på. Jag känner mig ledsen över att jag inte varit tillräckligt kreativ. Inte bloggat som jag borde. Inte varit ute i naturen och fotat. Att min Instagram-feed fylls med gamla bilder . Ledsen över att jag inte hunnit svara på alla kommentarer. Ledsen över att jag inte hunnit göra en videoblogg på länge. Ledsen över att jag inte hunnit jobba med min kulnings-skiva som var mitt största mål med det här året. Ledsen över att jag inte skickat iväg mina webshop-beställningar i tid. Ledsen över att jag tackat nej till två bokförlag för att jag inte hinner skriva en bok. Ledsen över att jag numera spenderar mer tid med administrativt arbete än att faktiskt vara kreativ.  Det är som om vad jag än gör och hur mycket jag än försöker hinna ikapp, så är det omöjligt.

Även om jag under lång tid känt att jag behöver ta det lugnt ett tag och ta semester, så är det också en stress i att göra det. Att ta det steget att faktiskt pausa är skrämmande. Eftersom allt mitt skapande och hela mitt yrke i princip är beroende av det ständiga uppdaterandet på sociala kanaler, så är det en rädsla i sig att faktiskt pausa det. En rädsla att allt ska dö bort. Att allt man jobbat för i så många år ska rinna ut i sanden om jag slutar att uppdatera ett tag. Jag är säker på att många i samma bransch kan känna igen sig. Bara jag ligger en dag efter i uppdateringar så stressar det mig något enormt. Som om allt jag någonsin gjort kan försvinna på en dag. Jag vet, det är helt galet att ens känna och tänka så. Men världen vi lever i idag är banne mig inte lätt. Det är ett högt tempo på allt.

Senaste veckorna har jag känt mig som ett nervrak. Det kan räcka med en oplanerad händelse, eller ett oplanerat möte som gör att jag nästan bryter ihop inombords. Det rubbar hela tidsschemat. Det kan räcka med att någon vill boka ett datum för att det ska upplevas som om min sista gnutta frihet försvinner.  Jag vet ju att det inte är så, och jag försöker hela tiden att intala mig att ta det lugnt. Men den här långvariga oron och stressen har på något vis övergått till att minsta lilla händelse känns som en stor sten över mina axlar.

Det är så tokigt det där. Förr var min allra största stress att jag inte hade tillräckligt med jobb, och att jag inte tjänade tillräckligt med pengar. Det gjorde mig stundtals så obeskrivligt orolig och ledsen. Nu är min allra största stress att jag har för mycket jobb.
Förr hade jag tid, men var olycklig över oron att behöva ge upp. Nu har jag ingen tid, men mitt företag blomstrar som aldrig förr. Det vore nice med en balans på det där. Jag vet att det inte ska behöva vara såhär. Men det var som om allt kom på en gång. Det blev en sådan upswing att jag inte riktigt hann med. Som att kastas in i något helt nytt som jag inte hade någon erfarenhet av.

Så nu tror jag att jag behöver lite tid att organisera upp allt det här. Ladda batterierna och få ordning i mitt kaos. Och ta lärdom av den här nya erfarenheten och förvandla den till något bra istället.
Jag vet att det kommer att bli bättre framöver. Jag har redan spånat på lösningar. För jag vill ju inget annat än att fortsätta med allt jag gör. Jag vill inte behöva skära ned på saker och ting. Jag vill ju få fortsätta utvecklas och hålla på med allt jag älskar. Få låta min kreativitet fortsätta expandera. Samtidigt som jag nu också vet hur viktigt det är med återhämtning. Att få jobba intensivt med det jag älskar, men samtidigt få tid över till vila.

Jag tror den här sommarvilan kommer göra underverk. Att bara få andas ut ett tag och se saker från ett annat perspektiv. Få tid till att organisera om lite och komma på smarta lösningar. Få hämta ny kraft så att jag till hösten känner mig redo att ta nya tag igen.
Det var egentligen inte alls meningen att jag skulle dela allt det här. Jag tänkte mest bara berätta att jag skulle gå på lite semester ett tag och att bloggen kommer uppdateras mindre nu under ett tag. Men sen sipprade allt ut och jag kände att det kanske är lika bra att vara ärlig och dela även dessa lite tyngre känslor. Det finns inget jag själv tycker om mer än när andra vågar glänta på dörren till sitt inre känsloliv. För väldigt ofta, så kan man känna igen sig, och då känns plötsligt allt lättare.

Och att bara få skriva av mig nu kändes väldigt skönt. Som om jag var tvungen att dela detta innan jag kunde släppa taget och gå på semester. Jag vill ju att ni läsare ska få följa med mig i livets berg och dalbana, med allt vad det innebär. Så då känns det såklart också viktigt att dela känslor och händelser som är mindre bra. Även om det ibland tar emot.

Nu har jag lovat, att från och med i morgon så har jag semester. Då blir det ett lugnare tempo och tid för eftertanke. Det ser jag verkligen fram emot. Jag hoppas ni läsare, vilka ni än är och vart ni är är, också tar er tid till ett lugnare tempo och att ni får njuta riktigt ordentligt av sommaren. Tack älskade ni för att ni finns! ♥

Att bryta gamla mönster

— Det här blogginlägget är ett samarbete mellan mig och Samsung —

Det finns få saker som fascinerar mig så mycket som kraften som blir när man släpper taget om gamla mönster och går utanför sina egna gränser. Det är något så förunderligt vackert med den där glöden som tänds i en människa när den vågar utforska livet utanför ramarna som vi skapat kring oss själv. Ramar som säger åt oss vad som är möjligt och inte. Ramar som håller oss tillbaka och fyller oss med rädsla så fort vi kommer i närheten av att gå utanför dom. Ramar som får oss att backa när vi innerst inne vill ta ett steg fram. Ramar som får oss att stanna kvar i det gamla och trygga, när vi egentligen vill springa ut.

När vi egentligen vill känna vindarna i håret av livets lekfulla, skiftande och oskrivna storm.

Foto taget med Samsung Galaxy S8

En av alla de häftiga saker som händer i livet när vi inte längre klamrar oss fast vid tryggheten och vågar ta steg ut i osäkerheten och utmana oss själva, är att små mirakulösa pusselbitar börjar hamna på plats. När man gläntar på den där dörren till osäkerheten, och ändå behåller en positiv känsla, så tycks saker lösa sig på sätt man aldrig trodde var möjligt. Det är precis med dessa små pusselbitar jag lyckades bygga upp ett nytt liv när jag klev utanför mina ramar och tog ett stort steg ut i osäkerheten.

Det är också på precis samma sätt som mitt samarbete med Samsung föll på plats. Som ännu en möjlighet med sådan exakt timing att jag nästan trillar av stolen. Det var 2011 som jag köpte min allra första smartphone, en Samsung Galaxy S2. Sedan dess har jag alltid haft Samsung, och den har varit en viktig del i mitt jobb, där jag ständigt är beroende av den digitala världen.

För ett tag sedan släpptes den helt nya Samsung Galaxy S8, och redan innan den fanns ute på marknaden så funderade jag på om det inte var dags att byta ut min tre år gamla mobil som var vattenskadad med repad kameralins. Jag föll för den nya tekniken (vattentålig och smutstålig!) och hela visionen som Samsung har med ”unbox your phone”. Att våga kliva utanför kanterna, bryta gamla mönster och utmana sig själv att se nya möjligheter. Johan förbeställde en Galaxy S8 till sig själv, och jag funderade några dagar. Sedan bestämde jag mig. ”I morgon ska jag också förbeställa den. Jag vill ha en mobil som matchar min utveckling och som hjälper mig framåt i min kreativitet.


Samma dag får jag mail med en förfrågan om att samarbeta med Samsung och deras kampanj kring Samsung Galaxy S8. Jag tappar hakan en stund och hoppar högt av glädje. Inte bara glädjen över att få samarbeta med ett företag som jag under många år tyckt om och med en mobil som jag velat ha. Men också för att jag skulle få vara med och förmedla visionen som Samsung har med Galaxy S8. Att få göra ett samarbete kring de tankar vi delar.
Få vara med och inspirera människor till att våga bryta gamla mönster och gå utanför ramarna. Något som legat mig varmt om hjärtat ända sedan den dag jag själv bröt gamla mönster och tog steg ut i det osäkra.

Det finns ingenting jag brinner för så mycket som att få inspirera andra till att våga följa sitt hjärta och att våga bryta gamla vanor och utforska de möjligheter som finns utanför ramarna. Jag ryser nästan nu när jag skriver om det. I så många år har jag grubblat, tänkt och levt ett liv där jag ständigt nästan varit tvingad att leva utan färdiga mönster, trots att jag ibland nästan längtat efter att få bli omsluten av ramar som håller ihop min spretiga själ. Men efter sju år på stormigt hav är jag så tacksam och så glad att jag aldrig gav upp. Och jag vet nu, att livet utanför ramarna innebär helt oändliga möjligheter. Från ingenting kan man skapa allting.
Det handlar bara om att aldrig låta rädslan för att misslyckas bli starkare än drömmen om att lyckas.

Mobilen är idag ett av mina allra viktigaste verktyg vad gäller min kreativitet och mitt yrke. Det är en dörr ut till världen. Jag har nästan svårt att förstå att tekniken gått framåt så mycket som den gjort. Ett klick bort, och jag kan sitta ute i Norrbottens vildmark, koka kaffe och livesända för 17 000 människor samtidigt, som jag gjorde i vintras. Det är fascinerade. Näst intill skrämmande, fast på ett härligt vis.

När jag flyttade från Göteborg till lilla Grundtjärn för snart sju år sedan, så började jag redan då bygga upp min dröm om att kunna få leva nära naturen samtidigt som jag med dagens moderna teknik skulle kunna jobba hemifrån och driva eget företag. Jag hade ingen aning om vad exakt jag skulle göra, och hur jag skulle göra det. Men jag visste redan då att det var den balansen jag sökte. Det ursprungliga och det moderna, på samma gång. Sedan dess har jag ständigt haft ena foten i naturen, och den andra foten i den digitala världen.

Och det är verkligen så. Kontrast. Men jag älskar det. Ibland är jag ute en hel dag i skogen för att sedan spendera en hel dag inne framför datorn med bildredigering och bloggande. Ingenting skulle funka utan det andra. Det är en balans som verkligen passar mig.

Tack vare dagens teknik så har jag kunnat fortsätta min kreativa väg i livet. Jag har inte behövt bli godkänd som fotograf via betyg på någon utbildning. Jag har inte behövt vänta på att bli anställd eller hoppas att någon tidning vill köpa mina bilder och texter. Jag har inte behövt göra intagningsprov för att få måla och skapa konst. Jag har inte väntat på att något skivbolag vill signa mig. Jag skapar min musik ändå. Det är tack vare att vi idag har möjligheten att nå ut till resten av världen. Ingen behöver godkänna oss. Vi kan skapa, lägga upp och nå ut till människor som älskar det vi gör. Det tycker jag verkligen är en fantastiskt möjlighet som tekniken lett oss fram till.
Därför känns det så extra roligt att få göra det här samarbetet med Samsung. Jag delar helt och hållet deras tankar kring en meningsfull innovation som handlar om att våga utmana gamla mönster och riktlinjer. Jag får väva ihop dessa två världar och förhoppningsvis kunna inspirera och kanske väcka lite tankar kring att våga prova nya vägar och komma ur gamla vanor och tankemönster. Jag kommer längre fram att ha en livesändning där jag kommer att berätta hur jag gjorde och ge lite tips. Om ni har några frågor så får ni jättegärna skriva i kommentarsfältet, så kanske jag kan svara på frågan i den kommande videon.

Foto taget med Samsung Galaxy S8.

Foto taget med Samsung Galaxy S8.

Det jag såg allra mest fram emot i min nya Samsung Galaxy S8 var givetvis kameran. Jag har aldrig ägt en mobil som haft en tillräckligt bra kamera för att jag ska kunna använda den som ett alternativ till när jag inte har min systemkamera med mig. Jag har helt enkelt inte känt att det varit tillräckligt bra kvalitet. Speciellt inte när min förra mobilkamera var repad.

Men i Galaxy S8 har jag nu en kamera som heter duga, vilket kommer förenkla en hel del för mig. Nu kan jag ta bilder direkt med mobilen och lägga upp på t.ex Instagram. Något som gör att jag sparar enormt mycket tid och inte blir lika bunden till datorn.

Jag fick min Samsung Galaxy S8 strax innan jag for till Lofoten, och det kändes som den optimala platsen att prova dess nya funktioner. Kameran gick varm hela natten när jag var ute i midnattssolen, och jag behövde inte vara orolig för om vågorna skulle skölja över den eller om jag skulle tappa den i vattnet. Den är helt vattentät. En funktion som jag älskar redan nu, då jag tidigare haft inte bara en mobiltelefon som skadats av vatten.

Foto taget med Samsung Galaxy S8.

Foto taget med Samsung Galaxy S8.

Jag ser fram emot den här månaden och ser det som ännu en möjlighet att lyfta fram tankar som jag verkligen brinner för, kombinerat med hur jag använder mobilen som en del i att fortsätta utvecklas. Jag ser det också som en möjlighet att inspirera. Både er och mig själv. Livet bjuder ständigt på utmaningar och nästan dagligen behöver jag påminna mig själv om att våga fortsätta utmana mig själv för att kunna komma framåt och inte fastna i gamla mönster. Våga fortsätta ta steg framåt även om det ibland känns läskigt.

Finns det något specifikt ni tänker på där ni vågat bryta gamla vanor och gå utanför ramarna? Kanske tagit ett nytt steg i livet som förändrat allt? Eller finns det något som ni skulle vilja förändra? Dela gärna med er ♥

Att släppa taget

Den här våren är som ingen annan jag upplevt. Under den första veckan i maj har jag fått betrakta de mest spektakulära snöfall jag någonsin sett. Stora, virvlande flingor som liksom ser ut att sväva långsammare än vad de brukar. Kanske vill de stanna i luften extra länge, och ta tillvara på flygturen, innan de landar på marken som är lite för varm för att de ska kunna stanna kvar en längre tid.
Jag minns så väl i december. Min sorg och frustration över att vintern aldrig kom. Jag behövde snö och stilla vinternätter för att kunna skapa min luciafilm. Jag skrev till och med en dikt då, om ni minns. Som ett sista försök till att låta vintern öppna sin dörr.

Snälla sommar, släpp taget nu.
Låt isen sjunga sin sång och frosten vandra över äng och myr.
Låt molnen skingras på himlen
och nattens stjärnor lysa som vår fyr.

Sommar, styr din värme in mot hamn.
Jag behöver vinterns vita tårar för att ljusa upp i mörkrets vrår.
En stilla natt i vinterns famn.
Med ingen vind som blåser elden ur mitt hår.

Och nu har det varit precis tvärtom. Jag har känt mig nedstämd för att vintern aldrig släpper taget och låter våren ta plats. För knopparna under lagret av snö inte får en chans att slå ut. Ledsen över att jag ska missa årets vackraste tid.

Men så var det som om jag fick svar på min dikt. Denna kyliga majkväll nere vid sjön. Alla dessa tunga känslor som jag burit på för att jag inte kan kontrollera vädret och årstiderna. Det kändes plötsligt få självklart.

Det är inte vintern som ska släppa taget.
Det är jag. 

Jag tror naturen svarade mig och fick mig att förstå att det är lönlöst att försöka styra och kontrollera något som man inte kan styra eller kontrollera. Att lägga så mycket känslor i något där jag inte har makten att kunna förändra, och göra motstånd mot det som är. Det finns inget sämre att lägga sin energi på.

Naturen låter sig aldrig kontrolleras av någonting. Och det är det som är så vackert. Den är så fri.
Årstiderna försöker aldrig leva sig upp till våra förväntningar. Naturen jämför sig aldrig med sina tidigare år. Den oroar sig inte för hur den borde bete sig eller hur en viss årstid borde se ut. Den bara är.

Med stolthet strör den nu sina snöflingor över vårt land. Bryter gränser och skapar vackra scener som vi får njuta av. Eller bli besvikna av. Det är upp till oss hur vi reagerar. Världen upplevs inifrån oss själva.

Det var som om jag efter det släppte all förväntan över våren. Naturen skyndar inte framåt. Och det ska inte jag heller göra. Vintern får stanna precis så länge den behöver. Kanske tycker den om att vila en stund i vårens famn. Det hade jag också gjort.

Det blir ju så vackra färger då. Våren och vintern tillsammans. Gulnade ängar, vit snö, is och porlande bäckar. Och ibland kommer den. Tusen fåglars sång, från skogarna intill. Det vackraste av ljud. Men bara när vindarna tystnar och solen hittar ett hål genom molntäcket. Men jag litar på att vår jord är den bästa dirigenten. Den har funnits så mycket, mycket längre än jag.
Jag litar på att den låter sången höras när det är meningen att den ska höras.

Kanske pausar den sången med hjälp av kylan. Så att vi också ska uppleva tystnaden. Och aldrig ta något för givet.

Så nu omfamnar jag denna kyliga maj. Vackra maj, som blandar årstiderna precis som den vill. Ibland känns det som vi behöver uppleva mindre bra stunder så att vi ska lära oss något utav det. Att se från ett annat perspektiv och inse att det vi inte kan förändra där ute, kan vi istället förändra i vårt inre.

Nu önskar jag er alla en underbar helg! ♥ Stor kram på er!

Att bevara livets ögonblick

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Epson

Det känns lite märkligt att jag fotat i princip varje dag i 7 år, och har sammanlagt hundratusentals foton på alla mina externa hårddiskar.
Men, jag har inte ett enda fotoalbum med mina bilder. Det är här jag känner att den digitala världen tagit lite för mycket utrymme. Är det någonting jag verkligen inte vill ska försvinna, så är det ju känslan av att få bläddra i ett fotoalbum. Att få blicka tillbaks. Minnas.
Stanna lite extra vid varje bild.

Den känslan kan jag aldrig få av att scrolla igenom bilderna på hårddisken. Eller scrolla igenom min Instagram. Det är något helt annat, och har andra fördelar. Men känslan som jag får av att titta igenom bilder i ett album, det går inte att få på något annat sätt än att just bläddra i fotoalbum.

Och helt ärligt, det är lite skrämmande. Tänk att så stor del av ens liv kan finnas bevarat i filer på en dator. De finns egentligen inte. De existerar inte på jorden i fysisk form. De bara svävar runt där som ettor och nollor i något vi inte kan begripa oss på riktigt.
Nog för att livet är skört, men vad är då en hårddisk? För mig är bilderna otroligt viktiga. Vilket de även är för många andra.
Ofta när man frågar vad en person skulle rädda först om huset börjar brinna, så är svaret ofta fotoalbumen. Det säger ganska mycket.

Jag tror det är för att i våra bilder har vi lagt så mycket känslor som vi inte vill glömma bort. Vi vill kunna minnas och känna det igen.
Fotografierna blir en dörr till det förflutna, och ger oss en nyckel till att låsa upp gamla upplevelser och sinnesstämningar, och ändå kunna känna dom på ett behagligt avstånd.

I så många år har jag gått och tänkt att jag ska ta tag i det här med att göra fotoalbum, och sortera efter olika år och händelser. Av någon anledning har det inte blivit av, förrän nu. I mitt samarbete med Epson så ville jag lyfta vikten av att faktiskt göra fotoalbum av sina bilder som annars ligger på datorn eller glöms bort på hårddiskar. Med hjälp av en riktigt vass fotoskrivare från Epson så har jag nu påbörjat detta projekt och börjat skriva ut mina bilder och lagt in i fotoalbum. Det här är en väldigt rolig, kreativ process men som definitivt kommer ta lite tid innan jag fått in allt jag vill i fotoalbum.

Men i det här blogginlägget och i videobloggen får ni följa med från början och se lite hur det går till när jag skriver ut bilderna, vilka papper jag använder och vilka fotoalbum jag påbörjat. Kanske kan det vara till inspiration för er som går i liknande tankar att göra album av bilderna. Kommer även ha en liten tävling i slutet där jag tävlar ut tre av min favoritbilder som jag skrivit ut på ett riktigt vackert fotopapper. 
Enjoy! ♥

Fotoskrivaren jag har är en semi-proffs skrivare som heter Epson Surecolor P600. Jag har faktiskt aldrig haft en riktig bra fotoskrivare innan så det var helt fantastiskt att få se vilken otrolig skillnad det är. Plötsligt blev bilderna ännu mer levande än vad det är på datorn. Annars brukar jag uppleva det som tvärtom. Den kan skriva ut i många olika format upp till A3+, som är 33 x 48 cm. Och det går även att sätta dit en rulle med fotopapper för att skriva ut panoramafotografier.

Just att kunna skriva ut i större format är något jag verkligen uppskattar, då jag nu framöver även kommer kunna själv printa ut en del av bilderna som jag säljer i min webshop. Det blir en helt annan känsla att faktiskt få skriva ut bilderna själv än att skicka iväg dom till ett företag som gör det åt en. Det känns mer som ett hantverk. Att få vara med under hela processen.
Det roliga är att den här fotoskrivaren faktiskt blev en stor anledning till att jag renoverade i ateljén. Den var större än min tidigare lilla skrivare och därför behövde den en bättre plats. Så det började med att jag skulle möblera om för att få bättre plats med allt. När jag ändå skulle möblera om tänkte jag att jag kunde passa på att måla golvet vitt. Och sen brakade det bara lös. Väggarna blev målade och jag fixade bättre förvaring och nya möbler (väntar fortfarande på mitt nya hörnskrivbord) och plötsligt hade jag en helt ny ateljé. Hade det inte varit för skrivaren som behövde en bättre plats så hade jag förmodligen inte satt igång renoveringen. Jag är SÅ glad att jag gjorde det. Och skrivaren fick en hedersplats här inne.
Jag brukar ofta få frågan hur jag organiserar mina bilder, och jag har helt enkelt mappar i datum från varje fototillfälle. Sedan ligger de alla utspridda på väldigt många olika externa hårddiskar. När en extern hårddisk är full, så har jag behövt köpa en dubbelt så stor, så jag får plats att göra backup på den gamla hårddisken till den nya, samtidigt som jag vill få plats med nya bilder. Och så fortsätter det sådär i all oändlighet.
De allra viktigaste bilderna har jag även som backup på nätet.

Men även om de finns där på datorn och hårddiskar att titta på och leta fram, så är det ju en helt annan sak att faktiskt ha bilderna sorterade i fina fotoalbum. Bara den tanken gör mig alldeles lyrisk. Att kunna ta fram ett album från ett visst år och bara sätta sig i fåtöljen en stund och titta. Minnas. Känna. Åh, jag längtar tills alla mina album är klara!
Det tog lite tid innan jag ens visste var jag skulle börja. Jag har så oändligt mycket bilder som jag vill sätta in i album. Men det tar också väldigt mycket tid för mig att leta fram bilderna och kunna sätta de i rätt ordning. Så jag valde att börja med något enkelt. Jag skrev ut bilder från resan till USA förra året så att jag kunde göra ett helt eget album för det. Och så skrev ut lite gamla godingar, när Nanook var valp och från min första vinter. Och så lite bilder från mitt och Johans första år tillsammans.

Jag skrev också ut en hel del bilder i A4 storlek för att sätta in i ett större album där jag ville ha lite mer ”konstnärlig” känsla. De där bilderna som betyder lite extra mycket för mig.

Detta är de olika fotopappren som jag använt mig av till utskrifterna. De två stora kartongerna är riktigt fine art paper i A3+ format, med 100% bomullsfiber. Det vänstra pappret ”Cold press bright” blev ett favoritpapper som ni kanske såg i videobloggen. De har lite lätt struktur, som ett akvarellpapper, och gör att bilderna får en väldigt levande och målande effekt. A4 bilderna skrev jag ut på ett papper som heter ”Archival matte paper”. Länk till fotopappren finns HÄR, och i videobloggen berättar jag lite mer i detalj om de olika fotopappren.
Jag har insett att själva fotopappret är jätteviktigt. Det är ungefär samma sak som med kameror. Det spelar ingen roll om du har ett grymt kamerahus, om du har usla objektiv. En sådan här fotoskrivare gör ju sig allra bäst med riktigt bra fotopapper.
Den här bilden skrev jag ut på pappret ”Cold press bright” som hade lite svag akvarellstruktur, och det blev så fantastiskt fint. Jag har aldrig tidigare sett den här bilden göra sig så bra som utskrift innan. Det blir så fin kvalité att det nästan känns som man kan gå in i bilden.
Det var verkligen svårt att sluta skriva ut när jag väl hade kommit igång. Det var så roligt att få greja med albumen och hela tiden såg jag nya bilder som jag ville skriva ut och sätta in. Jag höll på från tidig morgon till mitt i natten, och skrivaren gick varm hela tiden. Ändå behövde jag bara byta en enda färgpatron under hela tiden. DET gillade jag starkt.
Skrev ut dessa tre bilder som jag bestämde mig för att tävla ut här i blogginlägget. Läs mer om det längre ned.
Avslutade kvällen med något jag länge längtat efter att få göra. Sitta och bläddra i ett fotoalbum! Här med bilder från resan till Yosemite förra året. Nu måste jag införskaffa lite fler fotoalbum att fylla med bilder.

 

Tävling

Jag skrev ut tre av mina favoritbilder på pappret med struktur på, och dessa tre signerade bilder tänkte jag nu tävla ut här på bloggen.  De är i storlek A3+ format, alltså 33 x 48 cm. Från vänster uppifrån har vi ”Gryningen”, ”Andromeda” och ”Mellan dröm och verklighet”. Se tävlingsinstruktioner nedan. Jag meddelar de tre vinnarna på måndag! Glöm inte skriva in din mail-adress så jag kan kontakta dig om du vunnit.

Tävlingen består av en fråga och en motivering. För att vara med och tävla, så svara på följande i en kommentar till detta inlägg:

1. Hur många färgpatroner använder fotoskrivaren Epson P600
2. Vilken bild vill du helst vinna? Motivera kort varför.  (”Gryningen”, ”Andromeda” eller ”Mellan dröm och verklighet”)

Nu önskar jag er alla en riktigt trevlig helg! ♥