En rädsla kring att få barn

Jag har funderat så mycket på det här den senaste tiden. Någonting ligger i gnager i mig och jag känner mig stundtals både besviken, arg och orolig. Det handlar om det här med att BB läggs ned i Sollefteå. Det var ett fruktansvärt slag i magen på alla vi boende i Västernorrlands län. Vi är många som redan hade flera mil till sjukhuset, men plötsligt fick dubbelt så långt. Dock slutar det inte där. Troligtvis kommer även samma sak ske i Örnsköldsvik, som blir vårt nästa närmaste BB, 9 mil bort. Det besultet är inte taget än, så än finns hopp kvar. Men det skulle i så fall betyda att många kommer ha nära 20 mil till närmaste BB. Och för vissa, ännu längre.

Clara Lidström skrev en debattartikel om detta här om dagen, gå gärna in och läs det HÄR.

Precis som Clara skriver så drabbar inte detta bara glesbygden. Storstädernas sjukhus och BB är överbelastat och det finns ingen plats för de som ska föda barn. De får ringa runt och leta plats, skickas till olika sjukhus och invänta att någon ska kunna ta emot dom. Fy sjutton säger jag bara. Jag kan inte ens tänka mig in i den oron och den panik som de blivande föräldrarna ska behöva gå igenom den dagen då deras barn ska komma till världen. En känsla av övergivenhet.

Självklart blir det överbelastat på de fåtal BB som kommer finnas kvar, när de läggs ned i mindre orter. Någonstans måste ju alla ta vägen. Och inte ser de större sjukhusen till att göra sig redo för att ta emot alla mindre städers och hela glesbygdens förlösande kvinnor. Istället skär de ner på personal även där. Sparar pengar. Som de gör överallt inom vården. Barnmorskor, sjuksköterskor, undersköterskor…allihopa kämpar och går snart på knäna inför den fruktansvärda press de har på sitt jobb.

Det är inte konstigt att det då inte finns plats. Hur kan man lägga ner BB i en stad och förvänta sig att sjukhushet i nästa stad (som redan hade nog mycket från början) ska klara av att ta emot alla nya från staden där BB lades ner? Utan att utöka. Det är en så fruktansvärt enkel ekvation. Det blir överbelastat. De kan inte ta emot fler.

Om jag tänker mig in hur det kan bli, så är det inget konstigt framtidsscenario att vi kommer behöva åka 20 mil i förlossningsvärkar till Sundsvall för att sedan inte få plats på BB, och slutligen i rädsla och panik behöva föda barn med huvudet före i golvet.

Men för att vi ska kunna tackla det här problemet bättre, så har ABF i Sollefteå ordnat kurser i bilförlossning för blivande föräldrar.
 Jag menar, det är väl jättebra?
Tänk om vi inte kan knipa ihop ordentligt under alla mil på väg till BB, och står inför att behöva välkomna barnet i bilen på en enslig grusväg, tillsammans med en orolig och rädd partner. Då kan det vara bra att veta vilka grejer man ska ha med sig.
T.ex en ren sax, en filt och en gummimatta.

Allvarligt, det är tragiskt att det ska behöva vara såhär. Jag har inget emot kurserna i bilförlossningar egentligen. Jag kommer kanske själva behöva gå den någon dag. Men det är tragiskt att det ska behövas. Det är 2017, och om man jämför med tillgången till BB från förr, så har det inte blivit bättre. Vi håller på att backa bandet.

Sjukvården har blivit bättre rent tekniskt. Allt fler överlever problematiska förlossningar tack vare den kunskap och de hjälpmedel som vi har idag, och tack vare duktig sjukvårdspersonal. Det är sorgligt att vi då inte tar vara på det. Det är sorgligt att vi nu ska behöva återgå till en osäkrare sjukvård, där både kvinnor och deras nyfödda barn riskerar att inte överleva förlossningen.
Det får mig verkligen att undra vart Sverige är påväg? Jag växte upp med känslan på att vi lever i världens bästa land, med trygghet och säkerhet på alla dess vis. Men nu känns det som det håller på att braka ihop på riktigt.
Hade vårt Sverige prioriterat samhällets välmående och medborgarnas trygghet, så är tillgången till bra sjukvård det allra sista som skulle läggas ned. De allra, allra sista där det ska behöva göras besparingar.

Min fina brorsson Noak.

Tanken med det här inlägget var egentligen att jag vill dela mina känslor inför det här. Jag tar upp ämnet med Johan var och varannan dag, därför att det ligger i mitt bakhuvud och får mig att känna en viss oro inför framtiden.

Jag är inte gravid, och att få barn och bilda familj är inget som känns aktuellt för oss just nu. Men det betyder inte att jag inte tänker på hur det skulle vara om jag skulle bli gravid. Om vi vill och kan få barn längre fram. Och inte minst, för alla de som väntar barn nu. Eller snart. För alla mina systrar i hela länet som kommer behöva föda i bilen. Som kommer behöva vara rädda. Som inte får känna den trygghet som fanns en gång.
För alla i hela Sverige för den delen, som inte får plats och som inte får möjlighet att föda sitt barn i trygga händer.

Även om jag inte har någon erfarenhet av detta, så känner jag att just en förlossning måste vara något av det mesta fantastiska och mest känslosamma en människa kan vara med om. Att få se sitt barn för första gången. Att få välkomna ett nytt liv till jorden. Bara tanken griper tag i hjärtat på mig. En känsla så stark att det nästan får en att tappa fotfästet.

Jag kan verkligen tänka mig in i den stora betydelsen av att få föda i lugn och ro. I säkra händer. Att få känna sig omsvept av trygghet och värme. Att få hjälp av människor som vet vad de gör. Som finns där. Att få känna att man inte är ensam och övergiven.
Att man som blivande mamma får ge sitt barn den allra bästa tänkbara start i livet genom att under förlossningen få känna styrka, glädje, och trygghet istället för oro, panik och rädsla. Att med sin eventuella partner får dela en stund av enorm lycka, istället för att resten av livet minnas det som en hemsk upplevelse. Det tror jag kan påverka mer än vad vi anar.

Jag grubblar. Funderar. Frågar Johan.
Vad hade vi gjort? Om vi väntade barn, skulle vi behöva flytta? Skulle vi behöva gå kursen i bilförlossning? Skulle jag våga riskera vårt barns liv? Skulle vi välja bort att få barn på grund av detta? Skulle rädslan för förlossningen bli större än lyckan att få bära ett nytt liv?

Ja, som jag känner just nu.

Vi har valt att bo långt ifrån en stad. Vi har valt ett liv på landsbygden. Vi har prioriterat bort närheten till vissa saker, för att istället få närheten till naturen. Jag har accepterat tanken på att vi bor 6 mil ifrån sjukhuset. Bodde. Snart kanske 10 eller 20 mil bort från närmaste sjukhus och BB. Det är en enorm skillnad. Jag kan inte låta bli att känna oro inför det.

Min mamma hade inte överlevt två av hennes tre förlossningar om hon inte hade haft tillgång till akut vård under förlossningen. Min mamma hade inte överlevt om hon fött barn i bilen på väg till sjukhuset. Det väcker mycket tankar och känslor hos mig. Det väcker rädsla inför alla det framtida förlossningar som kommer ske i bilar. Eller i sjukhus där personalen inte räcker till och där det brister i resurserna. Vilka kommer behöva sätta livet till för att Sverige lägger ned sjukhus och BB på mindre orter? Det kan vara du, det kan vara jag. Det kan vara vår bästa vän. Det kan vara vem som helst.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna en frustration över det som håller på att hända. Jag är inte den enda kvinnan i Sverige som numera känner en oro inför att få barn. Vi är många och vi blir fler. Jag kan för allt i världen inte förstå eller acceptera att vi blir av med något som vi istället borde prioriterat.

Jag tror att det här i slutändan blir ett dyrt pris för Sverige. Mycket dyrare än de slantar de sparar in på att lägga ned våra sjukhus och vår tillgång till BB och annan sjukvård. Vad tror ni? Har ni någon erfarenhet eller tankar kring detta? Delar ni samma tankar och känslor eller tycker ni att det är bra med besparingarna på tillgången till BB och sjukvård? Dela gärna med er! 

Stormen efter lugnet

Nog kunde jag anat att mitt förra inlägg skulle väcka olika tankar och åsikter. Är det något jag lärt mig under åren så är det att just djur och barn är ämnen där människor har starka åsikter, och gärna vill tillrättavisa och komma med pekpinnar. Men jag var inte förberedd på att jag skulle behöva ta emot några av de mest elaka kommentarer jag fått genom tiderna. Jag kan inte låta bli att undra vart medkänsla, respekt och förståelse tagit vägen hos vissa människor. Det har gått aningen för långt när det rör upp mer känslor hos vissa människor av att någons hund ska få spendera sina vardagar på ett lyxigt hundcenter, än vad världens alla hemskheter vi dagligen läser om gör.

Först tänkte jag att jag inte skulle skriva något mer om det här. Hela situationen blev nästan absurd.
Ena dagen kände jag sådan lycka och glädje över att vi löst en långvarig jobbig situation, för att nästa dag svartmålas som en hjärtlös djurplågare med psykiska problem.

Och ni vet ju. Ni känner ju mig vid det här laget, alla ni som följt bloggen länge. Även om flertalet av er är så obeskrivligt fina och förstående och kommer med goda råd och förslag, så går jag inte opåverkad förbi det här. Jag blir så ledsen av alla fördömande kommentarer. Kanske också för att det varit något som gjort mig ledsen i princip varje dag i ett halvår.
Så det blev en sådan jäkla smäll.

För första gången under alla år jag bloggat så ångrade jag ett blogginlägg.
Som många förstående läsare har skrivit i inlägget, så behöver man inte dela allt. Och detta var en sådan grej som hade varit bäst att aldrig ens ta upp. Det fanns egentligen ingen anledning till det, mer än att jag nog ville skriva av mig och glänta på dörren till mitt känsloliv. Men jag har lärt mig något från det istället, och försöker se det positiva som faktiskt kan komma ur detta.

Jag vet att vi inte är ensamma om att hamna i en svår situation med djur. Hundar omplaceras varje dag. Någon blir allergisk. Någon får barn och kan inte få det att gå ihop med djuren. Någon måste flytta. Någons hund går inte ihop med den andras hund. Någon kanske jobbat hemifrån i flera år men måste plötsligt jobba på kontor och kan inte längre vara med sin hund på dagarna. Listan kan göras oändlig. Vår liv ändras ständigt, och alla djurägare kan hamna i en situation där det inte fungerar som det gjorde innan. Därför kände jag att jag ändå ville ta upp det här och skriva om det. Kanske kan det hjälpa någon annan i liknande situation.

Det jag hoppas med detta är att besvara frågetecken och öka förståelsen. Vi kan alla hamna i en situation där vi känner oss helt fast och där vi knappt hittar någon lösning. En situation som till slut gör oss olyckliga. En situation som tillslut kanske leder till att man måste ta tunga beslut med gråten i hjärtat. Då vill jag för allt i världen inte att ni ska behöva mötas av samma hårda ord och tryckas ned i backen igen när ni äntligen fått kraft till att våga förändra något.
Vi måste visa varandra mer kärlek.

Till er som blir starkt illa berörda av det här, och till er som tycker det är synd och plågsamt för Danny, och hjärtlöst av oss att ta det här beslutet;
Era upprörda känslor för det här är helt och hållet baserat på er egen livssituation och era erfarenheter. Ert perspektiv.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan döma och så hårt kritisera någon annan människas val och liv, utan att ens ha den minsta insikt om vad den/de går igenom. Och hur kan man så aktivt välja att leta fel och brister? Att välja att göra ett problem av något.
Det komiska är ju att om det är någon gång ni faktiskt skulle kunnat hitta fel och brister på det här, så var det innan vi tog det här beslutet. Så som situationen såg ut innan. Dåligt samevete, stress och en hemsk arbetssituation. Den var ohållbar. För mig, för Danny och för Nanook. Och för Johan, som inte kunde påverka och hjälpa under dagarna.

Hur kan ni säga att Danny har det bättre hemma hos mig på dagarna när jag jobbar?
Vad får er att tro att det är en bättre lösning? Ni har ju faktiskt nästan ingen insikt i den biten av vårt liv, så därför anklagar ni på grunder ni inte ens vet något om.
När jag och Johan flyttade ihop för ett år sedan, så var det inte tänkt att jag skulle skaffa mig ytterligare en hund att ta hand om på dagarna. Redan innan vi flyttade ihop så visste jag att biten med våra djur skulle bli svår, just eftersom jag jobbar hemifrån. Jag visste att jag absolut inte har tid för en till hund, då jag redan hade nog med en hund. En hund till är en för mycket för min situation idag. Men det blev en tillfällig lösning som sedan blev långvarig. Jag ville underlätta för Johan eftersom han själv inte hade tid att ta hand om Danny då han jobbade borta hela dagarna och pendlade otroligt långt, och underlätta för Danny så att han inte behövde vara i hundgården under vintermånaderna. Jag gav det helt enkelt ett försök. Och ni vet hur det är. Dagarna går och plötsligt blir det ens vardag. Det blev sedan svårt att hitta en bättre lösning, så jag har försökt bita ihop och få det att funka. Därför har det inte skett någon förändring förrän nu.

Nu när det nådde en bristningsgräns och vi helt enkelt kände att vi var tvungna att ta tag i detta problem.

Innan Johan flyttade hit så bodde han närmare sitt jobb och Danny hade han bland annat i en hundgård på vägen till jobbet om dagarna. Något som inte nu funkar och som vi inte ser som en lösning. Johan pendlar 18 mil sammanlagt varje vardag, och hundpensionatet ligger inte på vägen till jobbet, utan han måste köra en omväg. Så därför är det ohållbart att han ska hämta och lämna varje dag.

För alla ni som undrar ”Varför just Danny, och inte Nanook?”
Av den enkla anledning att Johan inte har tid att ta hand om sin hund själv på dagarna. Han kan omöjligt ta med sin hund på jobbet, som så jag själv har tur att kunna göra. Nanook har fungerat med mitt arbetsliv i alla år, tack vare att jag haft min mamma som kunnat avlasta var och varannan dag när jag behövt hjälp. Och ibland också under hela veckor, när jag t.ex varit ute och rest och jobbat.
Problemet för oss är att vi inte har någonstans att ha Danny.  Därför hamnar han mitt emellan.

Min mamma kan inte ta Danny också, då mammas hund och Danny inte tycker om varandra. Men min mamma har trots allt ändå avlastat oss mycket under året och tagit hand om Danny också, trots att hon också jobbar (jobbar natt). Men det är ett tungt lass för henne att dra då hon redan har nog mycket själv med allt, precis som de flesta.

Hade jag inte haft min mamma skulle jag också stå i samma situation, och kanske behövt omplacera honom, därför att tiden inte finns. Ibland kan livet bli så. Men som mitt liv ser ut just nu och har gjort under alla år här, så fungerar det med Nanook. Och jag är evigt tacksam att jag haft min mamma som kunnat gjort det möjligt för mig att ha hund trots att jag jobbar.


Som någon sa ”Du är ju hemma?! Då kan du väl ta hand om hundarna?”

Jag jobbar hemma. Där har jag mitt kontor och min arbetsplats. Men det innebär inte att jag jobbar hemma hela tiden. Som mitt liv ser ut idag så både reser jag mycket och gör mycket jobb och fotouppdrag på andra platser. Bloggen visar bara en liten, liten del utåt av allt jag jobbar med under dagarna. Att jag ska kunna ha Nanook i sådan jobbsituation är helt beroende av att min mamma kan avlasta mig när jag är borta. Så har det funkat i alla år. Nu med två hundar hemma så ställer det till med mycket problem, eftersom Johan inte har någon som kan passa Danny när jag är borta. Jag blir mer fast och att bara åka ut över dagen för att fotografera kan ställa till det för mig. Förut hängde Nanook ofta med under dagarna. Men jag kan inte ta med mig två hundar ut.

Att jag jobbar hemma innebär inte att jag är ledig. Då hade situationen sett helt annorlunda ut. Att jobba hemma med tre katter och två hundar är inte något som funkar bra för mig. Det är stundtals kaos. Kanske funkar det för någon annan. Som någon sa ”Jag jobbar med både ungar, katter, hundar och hästar”. Wow, imponerande! Jag är glad att det funkar för dig.
Men för mig funkar det inte långvarigt. Vi är alla olika och lever helt olika liv. Det är så simpelt.

För alla er som verkar oroliga för våra älskade hundar;
Med handen på hjärtat, Danny har det mycket bättre på hunddagiset än vad han har det hemma med mig på dagarna.

Senast igår hade Danny fått vara ute på en lång sparktur där han fått dra sparken med en sele. Något han verkligen älskar! Han är en stor hund som behöver aktiveras och jobba hårt. Då mår han som bäst. Något som varken Johan eller jag har tid att ge honom på vardagarna. På hundcentret får han mycket mer stimulans på alla vis. Han får träffa andra hundar och vara med två helt fantastiska människor. Han stortrivs!

Och vad är det som säger att det är fel att älskas och tas om hand om av många olika? Barn växer upp med skilda föräldrar. Flera föräldrar. Mormor och morfar. Farmor och farfar. Ena veckan bor de här, andra veckan där. Det behöver inte alla gånger betyda att det är något negativt. Tvärtom. Om en situation fungerar och där alla är lyckliga, varför stämpla det som fel? Tro mig, man ser om en hund är olycklig.
Danny är lika glad när Johan kommer och hämtar honom på fredag som när han lämnar honom på måndag. På Gårdsbacken blir han älskad och så obeskrivligt fint omhändertagen.

Och Nanook, nu får han den stimulans han behöver. Nu kan jag ge honom det lilla extra igen. Vi har varit ute på sparken varenda dag senaste veckan. Även han älskar att dra och jobba hårt. Något som var omöjligt för mig att göra när jag var ensam med båda hundarna på vardagarna. De fanns ingen tid för mig att ge det där extra, utöver långa promenader under fasta tider. Han får hänga med när jag åker ut i skogen och fotar. Han får nosa och leta spår. Något som även det var omöjligt med två hundar, eftersom de triggade varandra och stack iväg.
En hund kan jag ha i koppel medan jag fotar. Så det känns helt fantastiskt att på morgonpromenaden kunna hänga kameraväskan på axeln igen och gå ut med Nanook. Fota, och möta morgonen.

Så, båda våra hundar får nu så otroligt mycket mer kvalitetstid. Nanook mår så mycket bättre, och Danny får verkligen den tid han förtjänar på dagarna. Därför känns det här verkligen så mycket bättre än innan. Och på helgerna är vi tillsammans allihop igen.
Det är känslomässigt jobbigt att skiljas ifrån Danny på måndagarna, men tanken på att han har det bra gör att det blir så mycket lättare.

Vi har givetvis gått igenom alla tänkbara lösningar på detta. Även tankar på omplacering, som många nämner i kommentarerna. Men det är Johans hund och hans beslut att ta i så fall. Just nu har vi en lösning som känns bra för oss alla, så då får vi se hur länge vi kör på det.

För er som tycker att ett hundpensionat klingar dåligt i öronen;
Återigen, det är era egna erfarenheter som väcker era känslor där. Det finns säkerligen hundpensionat där man inte ens vill lämna sin hund i ett dygn. Men, det finns ett hundpensionat som är för bra för att vara sant. Och det är där Danny är.

Paula och Danne, som är ägare och driver Gårdsbackens hundcenter, är på riktigt några av de finaste, mest äkta och djurälskande människor som finns på denna jord. Sådana där människor som man bara fylls av energi efter man träffat. De har en sådan där eld inom sig och brinner verkligen för deras nystartade verksamhet. Gården är den vackraste jag sett och från vårt perspektiv finns det just nu ingen annanstans vi tror att han skulle ha det bättre. Vi märker att han trivs! Så just nu, ser vi det här som en tillfällig lösning. Funkar det inte framöver, eller något ändrar sig i livet, så kommer även detta att ändras.

Så ni som tycker att det här är förfärligt. Snälla, släpp era negativa känslor kring detta.
Det känns ju helt galet om ni nu istället ska göra ett problem av det här och må dåligt över något som vi äntligen tagit itu med och släppt.
Lita på att vi vill våra djur det allra bästa, och om vi ser att det inte funkar, så gör vi givetvis något åt det. Som sagt, det här är en tillfällig lösning som vi provar just nu.

Att dela tankar, erfarenheter och åsikter är aldrig fel om det kommer från en grund att vilja inspirera någon annan att se på en viss situation med andra ögon. Men släpp behovet av att kontrollera andras liv och beslut. Det mår vi alla så mycket bättre av.

Slutligen måste jag säga att några av kommentarerna varit så otäckt elaka. Det gör mig otroligt ledsen att människor överhuvudtaget kan uttrycka sig så hjärtlöst. Personliga påhopp, som att jag har psykiska problem och kommer att lämna bort mina barn om jag får några mm. Det svider i hjärtat att det finns människor som endast skriver i syfte att verkligen såra och göra någon annan illa. Att slå till så fort man visar en svag punkt.

Inte ens ni som häver ur er dessa elakheter önskar jag få mottaga sådana vedervärdiga kommentarer den dagen ni själva står inför ett stort eller svårt beslut i livet där ni måste välja mellan olika svåra alternativ. För jag vet att vi alla gör så gott vi kan här i livet utifrån den situation vi befinner oss i.

Sedan, vill jag från djupet av mitt hjärta tacka alla er som gett oss stöd i det här tunga beslutet. Som försöker sätta sig in i vår situation och visar respekt och förståelse. Det är så vackert att se det, och det är Er värme som jag kommer ta med mig från det här. Så tack älskade ni.

Kram och kärlek till er alla ♥

Att släppa taget

Först och främst, tusen tack för alla fina gratulationer på förra inlägget. Och inte minst tack för all pepp ni gav mig. Blev rörd att så många ändå förstod och höll tummarna att det skulle ordna sig. Tack älskade ni ♥

Det har varit en vacker helg med soliga dagar, frostig kyla och stjärnklara nätter. -21 har vi här i skrivande stund. Älskar luften ute just nu. Den känns så ren. Som om varje andetag rensar hela kroppen och ersätter tunga regnmoln med vackra iskristaller.
I lördags åkte jag och Johan ut i skogen en sväng på kvällen. Jag skulle kolla lite platser och provfilma inför mitt misslyckade projekt, och kolla om det ens var möjligt att få till det trots avsaknaden av snö. Trots att det inte alls blev bra, så var kvällen helt magisk. Vi stod där inne i skogen och ovanför oss sträckte sig vintergatan över den nattsvarta himlen och i nordlig riktning dansande  norrskenet.
Kylan gjorde så det knäppte i skogarna. Det ljudet hade jag aldrig hört innan jag flyttade hit. Kommer aldrig glömma när jag sprang till gammelmorbror Tage och förtvivlat sa att det hördes skott från skogen. Pistolskott. Men det är bara träden som ”knäpper” till när det blir kallt väldigt fort, och de kan ibland låta så högt att det ekar i skogarna.
Kylan kommer ofta med så mycket vackert. Fina ljusfenomen och vackra, mystiska ljud.

Få saker tycker jag är så vackert som eldens sken ute i mörkret. De lyser upp på ett så levande sätt. Får allt runt omkring att dansa i eldens reflektioner.

Det var mitt sista försök till att ro i land mitt projekt, som jag nu ikväll släpper taget om. I alla fall för i år. Det gjorde så ont förut, men nu känns det så skönt. Att bara få ge upp och inse att det ibland inte blir som man tänkt sig. Att få släppa oron och att slippa kolla vädret hundra gånger om dagen och må dåligt över att jag inte kan kontrollera situationen.
Jag behövde snö. Lite snö på träden och i skogen för att ljusa upp tillräckligt för att kunna filma de scener jag sett framför mig. Utan snö var det inte möjligt. Och vem kunde tro att vi inte ens skulle få en centimeter snö under december. Hade jag vetat den kvällen i november att det var den enda kvällen men nysnö på över en månad så skulle jag varit förberedd. Men nästa morgon smälte den bort och sedan dess kom det inget mer. Som jag önskar att det hade gått ändå, att få till det som min vision. Men vissa saker går helt enkelt inte att styra.

Jag hade gjort vad som helst för att ni tidigt i morgonbitti skulle få vakna till min nya lucia film. Att ni skulle få känna den känslan som jag av hela mitt hjärta vill förmedla. En film som jag inte kunnat släppa tankarna på sedan en månad tillbaks. Ett projekt som blev till mitt hittills största, längsta och dyraste. Jag såg allt så tydligt framför mig och har redan filmat de delar jag haft möjlighet till. Allt för att ligga ute i god tid och vara beredd så att jag skulle hinna klart till luciamorgon.

Jag har verkligen gjort allt jag kan, men naturens krafter rår vi inte på. Så jag får istället hoppas på att få göra den till nästa år istället. Jag låter det hellre vänta tills jag kan göra den så som jag vill, än att göra den halvdant. Det känns verkligen förfärligt att behöva ”packa ihop” och skjuta upp en idé jag brinner för i ett helt år. Som att vänta en hel evighet, men å andra sidan vi ju hur fort ett år går. Det säger bara poff.

Jag har i alla fall några årsförbrukningar av marschaller att tända så länge.
Det kyliga vädret i helgen gjorde att det hela kändes lite bättre. Ett tag hoppades jag på att de kyliga graderna skulle skapa tillräckligt mycket rimfrost på träden och marken så att det skulle ljusa upp och göra det möjligt att filma. Men jag är glad att det inte blev så mycket rimfrost. För om det hade blivit det tror jag att jag skulle kunnat ge mig ut och lussat i -21 grader och det hade varit extremt svårt och kallt.
Så, nu släpper jag det och så får vi se om vintern gör en snabbare entré nästa år. Det var helt enkelt inte meningen att den skulle bli till nu.
Och det blir lucia i morgon ändå, även om det blir med en av mina äldre luciafilmer. En del av mig är fortfarande ledsen över att det inte blev som jag ville, men att lära sig släppa taget är ju en av livets viktigaste lärdomar. Nu fortsätter livet som vanligt och det kommer kännas befriande att plötsligt ha 100% fokus på allt jag gör istället för hälften som jag haft under några veckors tid.

Tack igen för era fina kommentarer. Ni berör så mycket!
Hoppas att ni haft en härlig start på den nya veckan.
Kramar ♥

Att leva med tre lömska katter

När jag och Johan flyttade ihop blev vi inte bara ett par. Vi blev en väldigt stor familj på köpet. På gott och ont. Jag hade en hund och en katt, och han hade en hund och två katter. Så det blev jag och Johan, och fem underbara, fruktansvärda, älskvärda husdjur.
Innan vi tittar på filmen nedan, vill jag ge er en liten kort presentation om våra katter.

Nayeli, som jag hade sen innan. Hon kallar vi ofta för "Tonåringen", eftersom hon beter sig mycket som en tonåring. Vill helst vara för sig själv, är bara social på sina egna villkor och kan ge ganska kalla blickar om man pratar gulligt till henne. Men hon är också väldigt fin och trogen. Följer med oss på varenda promenad med hundarna. Dag som natt. Hon följer till och med ut i skogen.

Nayeli, som jag hade sen innan. Hon kallar vi ofta för ”Tonåringen”, eftersom hon beter sig mycket som en tonåring. Vill helst vara för sig själv, är bara social på sina egna villkor och kan ge ganska kalla blickar om man pratar gulligt till henne. Men hon är också väldigt fin och trogen. Följer med oss på varenda promenad med hundarna. Dag som natt. Hon följer till och med ut i skogen.

Och här har vi Toulouse, en av Johans katter. Ja...vart ska man börja? Haha. Han får ofta smeknamnet "Den dumma katten". Det är inget illa menat, utan säger ganska mycket om hans personlighet. Han gör allt för att jävlas. Han liksom gillar att få oss att reagera på hans bus. Väldigt krävande. Hörs och syns mycket. Fast också en väldigt lugn katt. Han sover mest hela dagarna uppe i sängen och älskar när vi går och lägger oss så han kan ligga på brösten och få en att drömma hemska mardrömmar om att man drunknar eller stryps. Sen tycker han om att stampa lite extra över känsliga delar på magen så man vaknar med panik. Men han är gosig. Han älskar närhet. Han är bara lite tung.

Och här har vi Toulouse, en av Johans katter. Ja…vart ska man börja? Haha. Han gör allt för att jävlas. Han liksom gillar att få oss att reagera på hans bus. Väldigt krävande. Undviker alltid ögonkontakt. Hörs och syns mycket. Fast också en väldigt lugn katt. Är knappt ute någonting. Det är som om han bara går ut och tar lite luft en stund. Han sover mest hela dagarna uppe i sängen och älskar när vi går och lägger oss så han kan lägga sig och sova på bröstkorgen och få en att drömma hemska mardrömmar om att man drunknar eller stryps. Sen tycker han om att stampa lite extra över känsliga delar på magen så man vaknar med panik. Men han är gosig. Han älskar närhet. Han är bara lite tung.

Nayeli var olyckligt kär i Toulouse sedan han flyttade in i februari. Men det har som tur är börjat släppa just nu. Det var nästan plågsam och se hur hon gjorde allt för att han skulle se henne. Men eftersom han är kastrerad så förstår han inte riktigt vad han ska göra, så istället brukade han örfila henne. Så kärlekssagan är krossad, men de är bästa vänner!

Nayeli blev olyckligt kär i Toulouse när han flyttade in i februari. Men det har som tur är börjat släppa just nu. Det var nästan plågsamt att se hur hon gjorde allt för att han skulle se henne. Men eftersom han är kastrerad så förstår han inte riktigt vad han ska göra, så istället brukade han örfila henne. Så kärlekssagan är krossad, men de är bästa vänner!

Och så har vi Kira, som är syster till Toulouse från samma kull. Också Johans katt. Hon kallar vi för "mormor". Inte för att hon är särskilt gammal, men för att hon är så lugn och går lite knackligt. Hon vill helst ligga i fåtöljen i köket och sova. Men när hon är ute är hon en extremt duktig jägare. Möss och fåglar ligger utanför dörren varje dag under sommarhalvåret. Så därför behöver Toulouse aldrig jaga, eftersom Kira kommer med fångst till honom. Hon älskar hundarna, och sover alltid med dom på nedervåningen. Hon gör inte mycket väsen av sig och är väldigt tacksam och kärleksfull och älskar ögonkontakt.

Och så har vi Kira, som är syster till Toulouse från samma kull. Också Johans katt. Hon kallar vi för ”mormor”. Inte för att hon är särskilt gammal, men för att hon är så lugn och går lite knackligt. Precis som Nayeli så vill hon också följa med mig och Johan ut på hundpromenaderna, hon brukar dock ligga ca 50 meter efter oss alla andra. Som om hon var en mycket gammal tant med rullator och som kämpar för att komma ikapp. Så vi blir som ett långt tåg som går genom byn. Hon vill helst ligga i fåtöljen i köket och sova. Men när hon är ute är hon en extremt duktig jägare. Möss och fåglar ligger utanför dörren varje dag under sommarhalvåret. Så därför behöver Toulouse aldrig jaga, eftersom Kira kommer med fångst till honom.
Hon älskar hundarna, och sover alltid med dom på nedervåningen. Hon gör inte mycket väsen av sig och är väldigt tacksam och kärleksfull och älskar ögonkontakt.

Såhär kan en vanlig tisdagkväll se ut hemma hos oss, om man äter grillad kyckling och potatissallad, och lever ihop med tre gangster katter. Innan jag skaffade katt så hade jag fördomar om att katter är lömska och luriga. Jag kan ju säga att jag inte ändrat den åsikten.

(Haha, och notera att jag knäppt upp gylfen på mina byxor i slutet. Jag hade ätit så magen inte fick plats i byxorna, om ni undrar varför)
Med detta önskar jag er en underbar helg! Kram på er ♥

Lyckan i att få skapa

Det är en helt vanlig tisdag i oktober och utanför fönstret är det mulet och blåsigt. Katterna är bara ute en kort stund för att sedan komma in igen och lägga sig på någon mysig plats och sova. Jag har varit inne i min lilla ateljé hela dagen idag. Slagit in paket och fotoprints och suttit framför datorn och jobbat lite. Ibland tar jag in datorn hit bara för att jag älskar stämningen här inne i ateljén. Bara om det är städat förstås.
101801Det syns kanske inte, men jag gjorde en storstädning här inne här om dagen. Ni kan inte ana hur det såg ut här inne efter utställningen. Massor av kartonger, bubbelplast, papper och annat. Jag hade bara lastat in alla grejer här efter utställningen och inte packat upp något. Men nu i helgen fick jag ett ryck och gjord ordning. Det gick nästan inte att gå in här. Så nu känns rummet plötsligt gigantiskt stort efter städningen. Nu kan man gå in här, och andas.
101808101802Det känns så skönt att få komma igång med den här typen av arbete igen. Nu när sommarens och höstens intensiva period är över är det en lättnad att komma igång med vardagen och rutiner.
101807Nu har jag äntligen kommit igång med fotoprints igen! Det var nästan ett halvår sedan som jag sålde fotoprints på min webshop. När jag bytte webshop i våras så hann jag inte fixa den biten direkt och tänkte göra det efter sommaren. Men så visste jag ju att jag skulle vara borta väldigt mycket i september och eftersom webshopen och beställningar av fotoprints kräver mycket tid hemma och inne i ateljén så kände jag att det var lika bra att vänta med att sälja fotoprints tills oktober. Så NU, i helgen uppdaterade jag webshopen med fotoprints, nya tavlor och även printar av original målningarna. Ni hittar min webshop på www.artbyjonna.com 🙂
101804Det känns ganska surrealistiskt att få slå in mina målningar i paket för att sedan skicka iväg till nya ägare. Det är något jag för ett år sedan bara kunde drömma om. Det är både en liten sorg och en stor lycka på samma gång. En sorg för att jag fäst mig vid tavlorna och för att det är konstigt att tänka sig in i att jag kanske aldrig mer kommer se tavlan på riktigt igen. Alla målningar bär ju på sin egen historia. Jag kan minnas vilka låtar jag lyssnade på när jag målade. Vilka bilder jag hade i huvudet och stämningen i ateljén. Som en liten själ som skapats av färger och penseldrag. Men en lycka, över att den nu ska få prova sina vingar. En lycka över vetskapen att den kommer hänga på någons vägg någonstans i Sverige, och förhoppningsvis skänka glädje och inspiration. Den får ett nytt liv. Ett hem med en fri vägg som kan ge målningen den plats den förtjänar, till skillnad från min trånga ateljé här i Grundtjärn.

Ärligt talat har jag tjutit av lycka varje gång jag fått sålt en tavla. Den första såldes i somras och jag kommer aldrig glömma det ögonblicket. Jag slängde mig på gräsmattan och tog ett hårt tag om gräset så att det nästan skar in i mina händer, för att vara säker på att jag inte drömde. Johan stod med undrande ögon och såg på innan jag hann få ur mig vad det var som hade hänt. Jag ville bara skrika rakt ut av glädje haha. Det var ju så nyligen jag började komma ut med mitt måleri och visa upp det för världen, därför känns det så extra, extra roligt att faktiskt redan nu få känna att det blivit en del av mitt jobb och att jag med gott samevete kan spendera tid här inne och måla på nya kollektioner. Jag kan beställa nya dukar, nya färger och fortsätta utveckla måleriet. Jag har så mycket idéer att jag nästan inte vet vart jag ska börja.
101805101806Nu blir det en försenad lunch, en kopp kaffe, en promenad med hundarna och sedan ska jag fortsätta kvällen här inne. Vill passa på att tacka er för era frågor på förra inlägget också! Ska bli kul att göra en video sedan när jag svarar på dom 🙂

Hoppas ni alla har en jättebra tisdag! KRAM på er ♥

Mina 7 råd till att förverkliga sina drömmar

Jag får väldigt ofta långa, vackra och ärliga mail från läsare i olika åldrar som beskriver sin dröm om att göra något liknande det jag gjort. Att lämna stadslivet och flytta ut på landet och leva ett liv närmare naturen. Många av dessa mail berör mig djupt, eftersom jag verkligen känner igen mig så väl i deras längtan. Som att jag kan höra hur de kippar efter andan. Efter frisk luft. Jag känner så väl igen mig. Känslor från förr, när jag kände mig instängd i en lägenhet och inte visste hur jag skulle ta mig ut. När jag inte visste vad jag ville göra av mitt liv. Jag kunde inte hitta den där riktiga livsglädjen eller känna passion för något.

Jag hade en dröm. En dröm om att flytta till Grundtjärn och leva ett helt annat liv. Kunna försörja mig på mitt skapande och få uttrycka mig mer kreativt. Fota, skriva, måla. Ha en stor trädgård. Och en hund. Elda med ved och känna årstidernas skiftningar. Känna livskvalitet.
Jag tänkte på det varje dag. Men jag gjorde ingenting för att närma mig den eller förverkliga den. Jag snarare gick in i ett tillstånd av väntande. Jag väntade på att något skulle hända, eller förändras, så att jag skulle kunna flytta. Det var som att sätta sig i ett väntrum. Livets eviga väntrum, med ett sjusiffrigt nummer på kölappen.I väntan på bättre tider. I väntan på att bli serverad nya möjligheter.

Medan jag väntade på det jag egentligen ville göra, så gjorde jag sådant jag inte ville göra. Jag ställde mig fint i kön till ett liv jag inte alls längtade efter. Det var som att en del av mig redan accepterat att det skulle förbli en dröm. Något ouppnåeligt.
033004

För 6 år sedan, när jag nyligen tagit steget och flyttat för att följa mitt hjärta och förverkliga min dröm om ett annat liv.

För 6 år sedan, när jag nyligen tagit steget och flyttat för att följa mitt hjärta och förverkliga min dröm om ett annat liv.

Sedan hände något, sommaren 2010. Ingenting hade egentligen förändrats. Inga nya möjligheter hade öppnat upp sig. Men jag var trött på att ägna fler år av mitt liv på att vänta. Jag var trött på att bara drömma. Så jag bara gasade i full fart framåt och flyttade. Det tog två veckor från att jag bestämde mig tills att jag satt i kökssoffan i släktes sommarstuga här i Grundtjärn och sippade på en kopp kaffe. Helt ovetandes om allt som väntade. Nyss fyllda 21 år. Ingen plan. Inget jobb. Inga pengar. Ingen vetskap om hur det är att leva på landet. Men jag tänkte att det viktigaste av allt var att jag var där. Där mitt hjärta hör hemma. Att ta det där första steget. Sen får resten lösa sig.

Nu har det gått 6 år och jag bor fortfarande kvar, och lever det liv som jag en gång drömde om. Det har tagit många, långa år och vägen har minst sagt varit krokig och händelserik. Men jag har verkligt växt inuti av denna resa. Jag har lärt mig så mycket. Om mig själv och om livet.
Inte minst har jag lärt mig vikten av att lyssna på sitt hjärtas röst. Att även de mest långsökta drömmar kan bli möjliga, och att vi till stor del skapar våra egna liv genom våra tankar och beteenden. Att det är vi själva som sätter gränser för vad som är möjligt och inte.
021110
När jag får dessa vackra mail från läsare som berättar om sin dröm om att flytta eller en längtan efter ett annat liv, så får jag ofta frågor om hur jag bar mig åt för att göra verklighet av min dröm.

Hur gjorde du? Skulle vara jättetacksam om du kunde ge mig några tips och råd på vad jag bör tänka på? Det känns som jag sitter fast. Vill så gärna men vet inte hur jag ska börja.

Jag har alltid tyckt det varit svårt att ge några konkreta tips utifrån hur jag gjorde. Därför att vi alla har så olika livssituationer och olika utgångspunkter. Om jag ger tips på exakt vad jag gjorde och hur det ena ledde till det andra, så är jag rädd att det istället sätter stopp för andra. Eftersom ingens väg egentligen ser likadan ut. Det beror på så mycket. Det finns miljoner olika utfall och därför tänker jag istället dela med mig av lite mer tips och råd kring det som jag anser var det allra viktigaste när man strävar efter att förverkliga en dröm eller nå ett mål.
Detta är helt skrivet utifrån mina egna erfarenheter och perspektiv, med full förståelse för att andra kanske tänker och tycker på andra sätt.

Om mina råd och tips på något sätt kan skänka en gnutta hopp eller inspiration till alla ni som skrivit mail och ställt frågor, eller till alla ni läsare där ute som har en dröm som ni vill förverkliga, så vore jag överlycklig! ♥
070801

Inte tänka för mycket i förväg

Vi människor har verkligen en förmåga av att hela tiden vilja ligga flera steg framför. Det kan vara väldigt bra ibland, men det kan också hindra oss på många sätt. Om jag skulle gjort så som man ”borde” göra, och innan flytten kollat upp vilka möjligheter som finns för mig att bo i Grundtjärn, så skulle jag förmodligen aldrig flyttat. För ingen av de möjligheter som öppnade upp sig för mig fanns ens på kartan i mitt huvud innan jag flyttade. Det lilla målarjobbet jag fick hade aldrig kommit ut på arbetsförmedlingens hemsida. Tankar på hur jag skulle klara av vintern skulle säkert avskräcka mig. Att jag skulle starta en blogg och sedan få börja blogga på lokaltidningen var inte heller något som existerade i tankarna innan jag flyttat. Det var som om en helt ny värld öppnade upp sig när jag tog det där allra första steget. Och det hade jag aldrig tagit om jag innan skulle försökt tänka mig hur jag skulle göra och hur det skulle bli. För då hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka ut de möjligheterna som sedan kom. De skapades ju i samband med att jag flyttade.

Sedan förstår jag ju att det i vissa fall inte går att bara kasta sig ut. Det är lättare om man är helt själv, och bara har sig själv att tänka på. Men det jag vill förmedla är att om man bara tar det där första steget, så kommer det något nytt utifrån det. Tänk dig en väldigt lång trappuppgång. För varje steg du tar ser du lite mer av våningen ovanför. Något nytt visar sig hela tiden. Nya våningar, nya dörrar. Men innan man tar det där första steget så kan man inte ens se våningen ovanför. Men bara för att den inte syns från det perspektivet man befinner sig i stunden, så betyder det inte att det inte finns. Det vecklar ut sig för varje steg.

070803

Skapa möjligheter istället för problem

Det är väldigt lätt att alltid tänka på det negativa. På konsekvenser av våra handlingar och på det som oroar oss. ”Om jag gör så, så kommer det och det hända, och då kommer det bli så”. Vi skapar ett negativt mönster av handlingar i huvudet, trots att det inte ens har hänt. Förväntar oss motgångar. Vi liksom skapar problem som inte finns och som inte har hänt. ”Om jag flyttar till Grundtjärn, så kommer jag inte få något jobb, jag kommer inte ha råd med bensin, jag kommer inte kunna handla mat. Jag vet inte vart jag ska få tag på ved och jag kommer frysa ihjäl”. Typ så. Då brukar jag tänka att det är bättre att skapa möjligheter som inte finns, istället för problem som inte finns. Så när du tänker på något du vill uppnå, försök lek med tanken på möjligheter som kan hända istället. Du kommer känna hur svårt det är till en början, att ändra det tankemönstret. Men när det väl släpper och tankarna går från problem till möjligheter, så är det en enorm befrielse. De höjer energin och den positiva kraften blir starkare.
070806

Släppa rädslan

Jag skulle nog vilja påstå att rädslan är vår allra största fiende. Rädslan för att tappa vår trygghet, vår fasad, våra pengar, vår karriär. Rädslan för att sticka ut, vara annorlunda, bli ensam. Rädslan för att misslyckas i livet äter upp oss inifrån. Jag vet inte vart den kommer ifrån riktigt, den där fruktansvärda känslan som kontrollerar våra liv. Men den hindrar oss från att vara fria och våga gå vår egen väg.

Att släppa rädslan är lätt sagt. Men det skulle nog ta ett antal livstider att verkligen bemästra det. Men det kan göra underverk genom att bara påminna sig själv om det och börja bli mer medveten om när rädslan stoppar oss från något. För i vissa fall, tror jag att vi är mer rädda för att leva, än för att dö.

När jag känner rädsla brukar jag tänka att livet är så himla kort. Om vi har väldigt tur, så lever vi i kanske 80-90 år. Det finns ingen mening med att spendera de åren på att vara rädda att förlora det som vi ändå kommer att förlora en dag. Speciellt inte om det hindrar oss från att verkligen göra det vi vill göra. Och det som verkligen betyder något, tror jag vi får med oss ändå.
Att tänka så gör det lättare att släppa taget om rädslan. Det finns inget att förlora. Och jag brukar tänka att jag hellre lever lite osäkert men får göra det jag älskar i livet, än att leva i en trygg fasad men vara olycklig och göra sådant som får mig att må dåligt.

Livet är nu.

070805

Nära och kära

Vad andra säger och tycker spelar ju ofta väldigt stor roll för oss, även om vi inte alltid är medvetna om det. Jag är en sådan person som väldigt starkt kan påverkas av vad andra tycker och säger, trots att jag inte ens kanske känner den personen. Om man har en dröm, eller ett specifikt mål man vill uppnå, så gäller det ju därför att inte tryckas ned av de som inte tror på dig eller de som säger att det är omöjligt. Om du har en genialisk idé som bubblar inom dig och som du berättar för någon som inte alls håller med, så kan det vara som att släppa ut luften ur en ballong. Din energi försvann och idén blir aldrig till verklighet.

Därför är det så väldigt viktigt att omge sig av människor som tror på dig. Som vill dig väl. Som du kan lita på och som peppar dig genom dina galna drömmar eller idéer, hur omöjliga de än kan låta för andra. Mina föräldrar har trott på mig från första dagen jag flyttade. Det spelar ingen roll hur många motgångar jag än haft, och hur många tårar jag fällt, så har de ändå peppat mig och fått mig att hamna på banan igen med ny kraft att följa mina drömmar. Det har betytt så obeskrivligt mycket. Om de inte hade tyckt om mitt beslut att flytta till Grundtjärn, så hade jag kanske aldrig gjort det. Det har även gett mig en insikt om hur viktigt det är att också ge tillbaks till andra. Om någon anförtror mig med en dröm eller en idé, så vill jag att den personen ska känna sig stärkt efteråt, och känna ännu mer kraft till att förverkliga den.
För jag vet nu, att bara en sådan simpel sak som att tro på någon och ge sitt stöd, kan förändra någons liv.

041511

Uppoffringar

Ofta när man har en dröm eller en idé eller en vision, så ser man resultatet framför sig. Man ser bilden framför sig hur det kommer vara när det är uppnått. Ofta kan ju vägen dit vara väldigt lång. Det tog mig fem år att bygga upp ett liv här i Grundtjärn som ungefär matchade drömmen som jag hade innan jag flyttade. Ett bekvämt boende, ett kreativt jobb, och en lugn och trygg tillvaro.
När man gör någon stor förändring i livet så är det ju inte säkert att alla bitar hamnar på plats med en gång. Det kanske tar ett tag. Kanske flera år. Men för varje steg man tar så närmar man sig något. Och resan undertiden är lika mycket värt den också, även om man kanske i stunden inte befinner sig i den livssituation man drömmer om.

Man kan behöva vara beredd att göra vissa uppoffringar. Rejält sänka sin levnadsstandard eller prioritera bort en del saker. Att förverkliga en dröm är nog sällan lätt. Det kan vara otroligt mycket motgångar och svåra stunder när tålamodet och hoppet är i botten. Men det gäller att då påminna sig själv om varför man gör det. Att försöka se varje motgång som en ny möjlighet att göra något bättre. Och aldrig ge upp.

Jag har många gånger de första åren legat på köksgolvet i gråtit och känt att allt är hopplöst. Efter en stund har jag rest på mig och istället nästan blivit lite förbannad och känt ”jävlar anamma” och gett mig sjutton på att ta mig igenom och klara av det som nu fick mig att bli så ledsen. Ofta har de där stunderna i botten istället gett mig otroligt mycket ny kraft till att vilja ta mig upp och förbättra saker.

Tänk såhär; att en pil bara kan skjutas iväg om den först dras bakåt. Så när livet drar dig tillbaka med svårigheter och motgångar, så är du snart på väg att skjutas iväg mot något ännu bättre. 

070807

Tacksamhet

Att förverkliga en dröm eller att vilja uppnå ett mål, ska ju inte kännas som en flykt ifrån din nuvarande livssituation. Jag har under dessa år lärt mig att nyckeln till framgång och till lycka, är att känna tacksamhet. Även för minsta lilla. Glöm inte bort att känna glädje i det du redan har. För alla har vi något att känna tacksamhet över. Om det så må vara att du har skor på fötterna eller mat för dagen. Eller ögon att se med.

Man kanske inte har det man önskar att man har. Men man har något. Och känslan av tacksamhet, även för det lilla, tror jag är en otroligt viktig del för välmåendet.

Det är lätt att bli förblindad i sökandet efter något bättre. Att bara se det man vill ha, och inte det man har.
Att varje dag känna en äkta och djup tacksamhet över det man har i livet kan verkligen skapa mirakel. Att uppskatta små ting och uppmärksamma vardagens små guldögonblick.

Det är först när vi är tacksamma för det vi har, så vi kan få ännu mer.

070810

Sist men inte minst

Jag är helt övertygad om att vi styr våra liv utifrån våra tankar och vårt inre. Hur vi upplever världen utanför oss beror helt och hållet på oss själva. Likaså på vad som är möjligt och omöjligt. Det som är sant för någon, är fantasi för någon annan.

 När du tänker på din dröm, gör du det då med oro, rädsla eller bitterhet för att du inte nått den? Eller tänker du på den med bubblande glädje, hoppfullhet och förväntan? Det är där, i tankarna och känslorna, som du bygger hela grunden.

Vare sig du tror att du kan, eller inte kan, så har du rätt.
080409Har ni några tips och råd hur man ska göra för att våga följa sitt hjärta eller förverkliga en dröm? Skulle vara underbart om fler ville dela med sig av sina erfarenheter ♥ Önskar er också en alldeles underbar helg! Kram på er!

Tankar om att skaffa barn

Redan tidigt i våras började några kommentarer trilla in. Och senaste tiden, för att inte tala om inlägget från midsommarafton, så har spekulationerna varit i full gång. Är Jonna gravid?

Jag tänkte att jag bara måste ta upp detta nu så ni slipper undra och spekulera kring detta. Det var bilden på ängen när jag och Johan håller om varandra som satte igång allt, eftersom Johan höll sin hand på min mage. Jag kan hålla med om att det kan väcka tankar om att vi väntar barn, eftersom just en hand på en mage ofta symboliserar just det. Men vi hade inte en tanke på det när vi tog bilderna. Vi bubblade av kärlek och ville bara föreviga vår första midsommarafton på bild. Så handen på magen var bara av kärlek. Så jag är alltså inte gravid : )

Jag tar absolut inte illa upp av spekulationerna. Jag kan förstå att tankarna går åt det hållet och det är ju egentligen bara bra att ni är öppna och vågar fråga, så att jag får en chans att reda ut det hela. Det här med att få barn är ju något av livets största mirakel, och man vill ju inte att andra ska tro eller hoppas något som inte är sant.

Jag och min älskade brorson Noak

Jag och min älskade brorson Noak

Det är så himla märkligt nu när jag kommit upp i en viss ålder där det faktiskt är vanligt att man skaffar barn. Jag känner verkligen en skillnad om jag jämför på hur det var för några år sedan. Plötsligt är det ett aktuellt ämne att prata om. Plötsligt har många av ens vänner ett barn eller två. På facebook dyker det upp bilder på nyfödda bebisar från bekanta nästan dagligen.  Jag fyller 27 år om några dagar. Herregud. Jag minns när jag var liten och mamma berättade att hon fick min storebror Isac när hon var 27 år. Då tänkte jag ”Oj vad gammalt, jag vill ha barn mycket tidigare”. Haha, och nu tänker jag ”Oj…hon var lika gammal som jag är nu…vad tidigt!
Det är inte klokt vad konstigt det känns att jag faktiskt befinner mig där just nu. I den där åldern, när man utifrån plötsligt ses som en potentiell mamma istället för att få höra ”ha ingen brådska med barn, de kan du ta senare”. Att nu är jag i en ålder där jag börjar förväntas att längta efter att bilda en egen familj. Det är lite läskigt och häftigt på samma gång.

Jag och lilla Malte, som är son till mina vänner Åsa och Arvid.

Jag och lilla Malte, som är son till mina vänner Åsa och Arvid.

Jag har egentligen aldrig varit någon som längtat efter barn och egen familj. Det känns så hårt och ”fel” att skriva det, men jag tror definitivt inte att jag är den enda. Jag har aldrig känt att barn är meningen med livet, som en del känner och säger. Jag tror att vi alla har vår egen mening med livet. Men jag kan definitivt förstå om barn blir någons allra största mening med livet. Som sagt, vi tycker ju alla olika.
Jag har alltid tänkt att den där längtan efter barn kanske kommer någon gång i framtiden. Men bara om jag finner den som jag vill dela mitt liv med. Eftersom jag senaste året tänkt att jag säkerligen inte kommer göra det, och leva själv hela livet, så kändes det inte heller som att jag någonsin skulle få uppleva att få egna barn. Den längtan skulle inte komma naturligt om jag levde själv, eftersom det då fanns så mycket annat jag vill göra. Det var ingen tanke som kändes det minsta jobbig heller. Jag kände mig nöjd ändå. Jag skulle aldrig ha svårt att fylla livet med mening utan barn.

Sen kom Johan in i mitt liv, och hela min värld och min syn på hur framtiden ändrades. Sidor som jag aldrig tidigare sett hos mig själv började allt mer framträda. Och ganska snabbt började tankarna på barn att snurra i huvudet. Någonstans började jag känna den där längtan över att någon gång få barn, med Johan. Den tanken som innan känts så främmande och långt bort var nu nära och på riktigt.
På ett sätt kändes det som en lättnad. Jag som trodde att jag aldrig skulle känna den längtan.
062704
Vi får frågan lite då och då. ”Jaha…nu är det utökning som väntar förstår jag?”.

Men vi skakar på huvudet med ett leende. Inte just nu. Vi är inte redo för det än.
Och även om vi vore det, så brukar jag också säga att man ju aldrig heller kan ta det för givet, att man kan få barn, eller ens vill ha barn. Det är ju helt upp till var och en. Och det är ju ett mirakel egentligen. Som det största uttryck för kärlek i fysisk form. Att skapa ett nytt liv med någon. Bara tanken på att det ändå så ofta fungerar gör mig snurrig av livets storhet och mysterium.

062706
Jag och Johan brukar ändå prata om barn ganska ofta. Vi älskar att fantisera, drömma och försöka se framför oss hur det skulle vara att få barn. Hur det skulle kännas att se sitt barn för allra första gången. Ofta får vi tårar i ögonen när vi pratar om det, eftersom bara tanken av det gör oss så rörda. Det känns så stort. Så vackert. Det skulle vara en enorm lycka om jag någon gång fick uppleva att få ett barn med Johan. Men just nu vill jag bara att det ska stanna där, som en tanke och något som känns roligt att fantisera kring.

Det känns ändå skönt att vi båda känner samma sak, att vi vill vänta. Även om man inte alltid har makten att bestämma om eller när man ska få barn, så känner jag mig inte alls redo för att bli mamma nu. Jag är så himla nöjd med livet just nu och jag har så mycket projekt och idéer som jag vill förverkliga och utveckla och lägga min tid och fokus på. Det känns inte alls som någon brådska med familjelivet och på något sätt känns det som jag verkligen vill att vi först ska få massor med tid tillsammans och bara göra vad vi vill. Leva fritt utan för mycket att anpassa sig till. Verkligen njuta av tiden när vi bara har varandra att tänka på. Så får vi se sedan vad framtiden kommer med ♥
062707
Hur tänker ni kring barn? Har ni egna barn eller drömmer om att skaffa barn? Eller kanske har ni valt att inte ha barn?Hur länge väntade ni innan ni kände er redo? Eller blev det en överraskning? Skulle vara så intressant att höra era tankar kring detta stora ämne ♥

Att resa ensam

Jag har sett att det är några som efterfrågat ett blogginlägg om hur det var att resa ensam. Om jag var rädd eller osäker, och om hur det var att sova i bilen ute i vildmarken alldeles själv. Älskar när ni kommer med tips på blogginlägg när ni vill veta mer om något, eftersom det ibland är svårt att själv se vad som kanske kan vara intressant att läsa för någon annan. Att resa själv kändes så väldigt naturligt för mig men samtidigt finns det ju några tankar, känslor och erfarenheter kring den biten som jag gärna delar med mig av. Därför tänkte jag skriva lite om hur det var att just resa ensam, från mitt perspektiv.
060701Har ni också känt den känslan någon gång, att vissa saker bara måste ni göra alldeles själv?
Den här resan var så för mig. Inte för att jag inte ville dela den med någon annan. Jag hade mer än gärna gjort resan med min älskade Johan. Men då skulle jag behövt känna att det var en semesterresa. Att vi båda var helt lediga och kunde ägna vår fokus åt att uppleva resan tillsammans. Den resan ser jag så mycket fram emot att göra till sommaren ♥

Den här resan handlade huvudsakligen om att jag skulle ha 100% fokus på att vara kreativ och fånga min upplevelse i foto, skrift och film. Jag ville verkligen göra ett bra fotojobb, samtidigt som jag ville ta vara på varenda sekund och spara i mitt hjärta. Jag ville uppleva allt det där jag längtat och drömt om. För att få ut det jag ville av resan så var jag tvungen att vara själv. Det är så jag funkar. Jag måste vara själv för att kunna nå den där yttersta kreativiteten. Så har jag varit sedan jag föddes. Det är som om jag kopplar upp mig mot en annan del av hjärnan när jag är själv. Den behöver jag ibland. Den behövde jag nu. Därför var det helt perfekt att göra den här resan själv. Jag fick lägga all min fokus på att göra det jag skulle göra. Om någon hade varit med mig på resan skulle jag förmodligen varit den mest osociala människan på hela planeten, eller så skulle jag komma hem med bara 5% av det jobb jag skulle göra.
052701Jag kände också innan att den här resan skulle bli väldigt speciell, eftersom jag gjorde verklighet av något jag drömt om så länge jag kan minnas. Sätta mig i en bil och ensam fara iväg norrut utan varken plan eller tidspress. Efter alla dagar och nätter ensam ute i det vilda, så kände jag hur det också blev en slags inre resa, som fick mig att växa inombords. Det var ju tanken också, med resan. Jag skulle ju låta fjällvind blåsa hjärtat rent. 052921Ungefär hälften av nätterna sov jag i bilen. Det var några som skrev att jag skulle vara försiktigt och att det lät lite otäckt att sova i en bil alldeles ensam. Jag kunde såklart förstå de tankarna, eftersom jag helt ärligt kände mig lite, lite nojig de två första nätterna. Men det var för att jag hade svårt att hitta en plats att övernatta på. Tankar som ”tänk om någon följer efter mig?” kom upp i huvudet. ”Om någon vet att jag är ute och reser alldeles ensam så kanske de försöker söka upp mig?”. Att jag som offentlig person kan dra till mig knäppgökar är inte något jag bara upplevt en gång. Samtidigt var jag noga med att i förväg aldrig visa upp vilken väg jag skulle köra. Det var först i efterhand som jag t.ex bloggade om vart jag varit.
Även om det inte alltid märks, så är jag en sådan person som ofta tänker tusen steg i förväg när det gäller farliga situationer som kan uppstå. Jag har ofta redan sett alla tänkbara scenarion i huvudet, och gjort en plan för hur jag smidigast tar mig ur den.

Jag fick tips av många att övernatta på ställen där människor fanns nära till hands. I en stad, på en parkering eller bredvid en mack.
Men för mig kändes det helt fel. Om det överhuvudtaget fanns något som jag skulle kunna vara rädd för under resan, så var ju det en annan människa. Jag sökte mig istället till platser så långt ut i naturen jag bara kunde. Just därför var de två första nätterna lite jobbiga, eftersom jag då inte hade kommit ut i vildmarken riktigt. Jag letade runt på nätterna efter något bra ställe som inte var för nära vägen, men det var svårt att hitta. Så då fick ja nöja mig med att övernatta i bilen nära vägen. Något jag inte gillade. Därför kände jag mig lite nojig just då.

Men sen, när jag kom ut till Stora Sjöfallets Nationalpark och senare runt Abisko, så kände jag ingen rädsla alls. Där fanns så lite människor och så mycket vildmark. Jag känner mig aldrig så trygg som när jag är ute i naturen.
060303

052915052603Jag köpte en kniv på vägen upp, i en samisk hantverksaffär. Jag har länge drömt om att äga en vacker, samisk kniv. Jag blev alldeles förälskad i kniven som jag köpte, och jag bar med mig den hela tiden under resan. Ibland i ett skärp runt midjan, men oftast i min vänstra sko.
Det är alltid bra att ha en kniv när man är ute i naturen. Det finns så många situationer där den behövs. Bara som när man ska göra upp eld eller tälja till något. Det förenklade mycket. Sedan så kände jag någon slags illusion av trygghet när jag bar med mig den. Jag skulle ljuga om jag sa något annat.
060706

052212

Jag älskade hur jag tuffade till mig av att resa själv. Jag har upplevt det innan också, att jag liksom känner mig starkare på något vis när jag ger mig ut och reser. Inte bara när jag reser ensam. Hela resan gör mig starkare. Det är som att jag vågar mer.
Jag kan annars vara en sådan där person som nästan kan tycka det är jobbigt att gå in i affären och handla. Helst skulle jag bara vilja göra mig osynlig. Att fråga någon inne i butiken vart saltet är någonstans…nej. Då köper jag hellre ingen salt! Att ringa ett telefonsamtal kan ibland ta över en halvtimma. Att förbereda mig mentalt. Gå igenom i huvudet tusen gånger vad jag ska säga. Skriva upp en punktlista så jag inte ska tappa bort mig. Jag kan bli nervös av vanliga vardagliga situationer.

Men när jag reser, då är det som om något händer med mig. Plötsligt kan jag klampa in i affären likt en elefant och ta för mig som om jag vore kung över världen. Jag vågar fråga folk, prata med människor som om jag aldrig gjort något annat.Jag får en stark självkänsla som jag annars kan känna att jag saknar ibland. Jag vågar vara mig själv och ingenting känns pinsamt. Ingenting gör mig nervös och det är en sådan befrielse!
Jag vet inte vad det är som gör att jag påverkas sådär. Som tur är så känns det som jag tar med mig en bit av det hem igen. Som om jag faktiskt får bevara en del av den där enorma säkerheten även efter resan. Det är väl därför det känns som en resa kan få en att växa inombords.
052309

060705052703Att vara bara sitt eget sällskap i naturen under flera dygn, det tror jag är något som alla borde prova någon gång. För visst händer det något. Att bara ha sig själv att förlita sig på. Bara vara själv med sina egna tankar, och verkligen lyssna på hur ens tankar går. Hur man ständigt debatterar med sig själv och diskuterar sig fram till beslut som man annars skulle göra med en annan person. Det är som att man efter några dagar tillslut börjar tänka på ett annat sätt. Mindre ord. Som om tankarna tystnar.
Man tar in naturen mycket starkare, för det är inga tankar i vägen.

Som att man för varje dag som går tappar en bit av sitt skal och kommer allt närmare sin kärna. Den är annars så svår att se, bland alla tjocka moln av buller, avgaser, oro, rädsla, pengar, måsten, krav, press och stress. Men där ute, alldeles ensam i vildmarken, så får plötsligt ens inre ta plats istället. Det vågar sig bara fram när man befinner sig i ett tillstånd av totalt lugn. Långt bort från allt det som stör.
Och det allra mest underbara med att känna hur ens inre kommer fram, är att det inte säger någonting alls.
En tystnad, och en känsla av att vara alldeles nöjd, precis som man är, och precis som allting är.