Att släppa taget

Först och främst, tusen tack för alla fina gratulationer på förra inlägget. Och inte minst tack för all pepp ni gav mig. Blev rörd att så många ändå förstod och höll tummarna att det skulle ordna sig. Tack älskade ni ♥

Det har varit en vacker helg med soliga dagar, frostig kyla och stjärnklara nätter. -21 har vi här i skrivande stund. Älskar luften ute just nu. Den känns så ren. Som om varje andetag rensar hela kroppen och ersätter tunga regnmoln med vackra iskristaller.
I lördags åkte jag och Johan ut i skogen en sväng på kvällen. Jag skulle kolla lite platser och provfilma inför mitt misslyckade projekt, och kolla om det ens var möjligt att få till det trots avsaknaden av snö. Trots att det inte alls blev bra, så var kvällen helt magisk. Vi stod där inne i skogen och ovanför oss sträckte sig vintergatan över den nattsvarta himlen och i nordlig riktning dansande  norrskenet.
Kylan gjorde så det knäppte i skogarna. Det ljudet hade jag aldrig hört innan jag flyttade hit. Kommer aldrig glömma när jag sprang till gammelmorbror Tage och förtvivlat sa att det hördes skott från skogen. Pistolskott. Men det är bara träden som ”knäpper” till när det blir kallt väldigt fort, och de kan ibland låta så högt att det ekar i skogarna.
Kylan kommer ofta med så mycket vackert. Fina ljusfenomen och vackra, mystiska ljud.

Få saker tycker jag är så vackert som eldens sken ute i mörkret. De lyser upp på ett så levande sätt. Får allt runt omkring att dansa i eldens reflektioner.

Det var mitt sista försök till att ro i land mitt projekt, som jag nu ikväll släpper taget om. I alla fall för i år. Det gjorde så ont förut, men nu känns det så skönt. Att bara få ge upp och inse att det ibland inte blir som man tänkt sig. Att få släppa oron och att slippa kolla vädret hundra gånger om dagen och må dåligt över att jag inte kan kontrollera situationen.
Jag behövde snö. Lite snö på träden och i skogen för att ljusa upp tillräckligt för att kunna filma de scener jag sett framför mig. Utan snö var det inte möjligt. Och vem kunde tro att vi inte ens skulle få en centimeter snö under december. Hade jag vetat den kvällen i november att det var den enda kvällen men nysnö på över en månad så skulle jag varit förberedd. Men nästa morgon smälte den bort och sedan dess kom det inget mer. Som jag önskar att det hade gått ändå, att få till det som min vision. Men vissa saker går helt enkelt inte att styra.

Jag hade gjort vad som helst för att ni tidigt i morgonbitti skulle få vakna till min nya lucia film. Att ni skulle få känna den känslan som jag av hela mitt hjärta vill förmedla. En film som jag inte kunnat släppa tankarna på sedan en månad tillbaks. Ett projekt som blev till mitt hittills största, längsta och dyraste. Jag såg allt så tydligt framför mig och har redan filmat de delar jag haft möjlighet till. Allt för att ligga ute i god tid och vara beredd så att jag skulle hinna klart till luciamorgon.

Jag har verkligen gjort allt jag kan, men naturens krafter rår vi inte på. Så jag får istället hoppas på att få göra den till nästa år istället. Jag låter det hellre vänta tills jag kan göra den så som jag vill, än att göra den halvdant. Det känns verkligen förfärligt att behöva ”packa ihop” och skjuta upp en idé jag brinner för i ett helt år. Som att vänta en hel evighet, men å andra sidan vi ju hur fort ett år går. Det säger bara poff.

Jag har i alla fall några årsförbrukningar av marschaller att tända så länge.
Det kyliga vädret i helgen gjorde att det hela kändes lite bättre. Ett tag hoppades jag på att de kyliga graderna skulle skapa tillräckligt mycket rimfrost på träden och marken så att det skulle ljusa upp och göra det möjligt att filma. Men jag är glad att det inte blev så mycket rimfrost. För om det hade blivit det tror jag att jag skulle kunnat ge mig ut och lussat i -21 grader och det hade varit extremt svårt och kallt.
Så, nu släpper jag det och så får vi se om vintern gör en snabbare entré nästa år. Det var helt enkelt inte meningen att den skulle bli till nu.
Och det blir lucia i morgon ändå, även om det blir med en av mina äldre luciafilmer. En del av mig är fortfarande ledsen över att det inte blev som jag ville, men att lära sig släppa taget är ju en av livets viktigaste lärdomar. Nu fortsätter livet som vanligt och det kommer kännas befriande att plötsligt ha 100% fokus på allt jag gör istället för hälften som jag haft under några veckors tid.

Tack igen för era fina kommentarer. Ni berör så mycket!
Hoppas att ni haft en härlig start på den nya veckan.
Kramar ♥

Att leva med tre lömska katter

När jag och Johan flyttade ihop blev vi inte bara ett par. Vi blev en väldigt stor familj på köpet. På gott och ont. Jag hade en hund och en katt, och han hade en hund och två katter. Så det blev jag och Johan, och fem underbara, fruktansvärda, älskvärda husdjur.
Innan vi tittar på filmen nedan, vill jag ge er en liten kort presentation om våra katter.

Nayeli, som jag hade sen innan. Hon kallar vi ofta för "Tonåringen", eftersom hon beter sig mycket som en tonåring. Vill helst vara för sig själv, är bara social på sina egna villkor och kan ge ganska kalla blickar om man pratar gulligt till henne. Men hon är också väldigt fin och trogen. Följer med oss på varenda promenad med hundarna. Dag som natt. Hon följer till och med ut i skogen.

Nayeli, som jag hade sen innan. Hon kallar vi ofta för ”Tonåringen”, eftersom hon beter sig mycket som en tonåring. Vill helst vara för sig själv, är bara social på sina egna villkor och kan ge ganska kalla blickar om man pratar gulligt till henne. Men hon är också väldigt fin och trogen. Följer med oss på varenda promenad med hundarna. Dag som natt. Hon följer till och med ut i skogen.

Och här har vi Toulouse, en av Johans katter. Ja...vart ska man börja? Haha. Han får ofta smeknamnet "Den dumma katten". Det är inget illa menat, utan säger ganska mycket om hans personlighet. Han gör allt för att jävlas. Han liksom gillar att få oss att reagera på hans bus. Väldigt krävande. Hörs och syns mycket. Fast också en väldigt lugn katt. Han sover mest hela dagarna uppe i sängen och älskar när vi går och lägger oss så han kan ligga på brösten och få en att drömma hemska mardrömmar om att man drunknar eller stryps. Sen tycker han om att stampa lite extra över känsliga delar på magen så man vaknar med panik. Men han är gosig. Han älskar närhet. Han är bara lite tung.

Och här har vi Toulouse, en av Johans katter. Ja…vart ska man börja? Haha. Han gör allt för att jävlas. Han liksom gillar att få oss att reagera på hans bus. Väldigt krävande. Undviker alltid ögonkontakt. Hörs och syns mycket. Fast också en väldigt lugn katt. Är knappt ute någonting. Det är som om han bara går ut och tar lite luft en stund. Han sover mest hela dagarna uppe i sängen och älskar när vi går och lägger oss så han kan lägga sig och sova på bröstkorgen och få en att drömma hemska mardrömmar om att man drunknar eller stryps. Sen tycker han om att stampa lite extra över känsliga delar på magen så man vaknar med panik. Men han är gosig. Han älskar närhet. Han är bara lite tung.

Nayeli var olyckligt kär i Toulouse sedan han flyttade in i februari. Men det har som tur är börjat släppa just nu. Det var nästan plågsam och se hur hon gjorde allt för att han skulle se henne. Men eftersom han är kastrerad så förstår han inte riktigt vad han ska göra, så istället brukade han örfila henne. Så kärlekssagan är krossad, men de är bästa vänner!

Nayeli blev olyckligt kär i Toulouse när han flyttade in i februari. Men det har som tur är börjat släppa just nu. Det var nästan plågsamt att se hur hon gjorde allt för att han skulle se henne. Men eftersom han är kastrerad så förstår han inte riktigt vad han ska göra, så istället brukade han örfila henne. Så kärlekssagan är krossad, men de är bästa vänner!

Och så har vi Kira, som är syster till Toulouse från samma kull. Också Johans katt. Hon kallar vi för "mormor". Inte för att hon är särskilt gammal, men för att hon är så lugn och går lite knackligt. Hon vill helst ligga i fåtöljen i köket och sova. Men när hon är ute är hon en extremt duktig jägare. Möss och fåglar ligger utanför dörren varje dag under sommarhalvåret. Så därför behöver Toulouse aldrig jaga, eftersom Kira kommer med fångst till honom. Hon älskar hundarna, och sover alltid med dom på nedervåningen. Hon gör inte mycket väsen av sig och är väldigt tacksam och kärleksfull och älskar ögonkontakt.

Och så har vi Kira, som är syster till Toulouse från samma kull. Också Johans katt. Hon kallar vi för ”mormor”. Inte för att hon är särskilt gammal, men för att hon är så lugn och går lite knackligt. Precis som Nayeli så vill hon också följa med mig och Johan ut på hundpromenaderna, hon brukar dock ligga ca 50 meter efter oss alla andra. Som om hon var en mycket gammal tant med rullator och som kämpar för att komma ikapp. Så vi blir som ett långt tåg som går genom byn. Hon vill helst ligga i fåtöljen i köket och sova. Men när hon är ute är hon en extremt duktig jägare. Möss och fåglar ligger utanför dörren varje dag under sommarhalvåret. Så därför behöver Toulouse aldrig jaga, eftersom Kira kommer med fångst till honom.
Hon älskar hundarna, och sover alltid med dom på nedervåningen. Hon gör inte mycket väsen av sig och är väldigt tacksam och kärleksfull och älskar ögonkontakt.

Såhär kan en vanlig tisdagkväll se ut hemma hos oss, om man äter grillad kyckling och potatissallad, och lever ihop med tre gangster katter. Innan jag skaffade katt så hade jag fördomar om att katter är lömska och luriga. Jag kan ju säga att jag inte ändrat den åsikten.

(Haha, och notera att jag knäppt upp gylfen på mina byxor i slutet. Jag hade ätit så magen inte fick plats i byxorna, om ni undrar varför)
Med detta önskar jag er en underbar helg! Kram på er ♥

Lyckan i att få skapa

Det är en helt vanlig tisdag i oktober och utanför fönstret är det mulet och blåsigt. Katterna är bara ute en kort stund för att sedan komma in igen och lägga sig på någon mysig plats och sova. Jag har varit inne i min lilla ateljé hela dagen idag. Slagit in paket och fotoprints och suttit framför datorn och jobbat lite. Ibland tar jag in datorn hit bara för att jag älskar stämningen här inne i ateljén. Bara om det är städat förstås.
101801Det syns kanske inte, men jag gjorde en storstädning här inne här om dagen. Ni kan inte ana hur det såg ut här inne efter utställningen. Massor av kartonger, bubbelplast, papper och annat. Jag hade bara lastat in alla grejer här efter utställningen och inte packat upp något. Men nu i helgen fick jag ett ryck och gjord ordning. Det gick nästan inte att gå in här. Så nu känns rummet plötsligt gigantiskt stort efter städningen. Nu kan man gå in här, och andas.
101808101802Det känns så skönt att få komma igång med den här typen av arbete igen. Nu när sommarens och höstens intensiva period är över är det en lättnad att komma igång med vardagen och rutiner.
101807Nu har jag äntligen kommit igång med fotoprints igen! Det var nästan ett halvår sedan som jag sålde fotoprints på min webshop. När jag bytte webshop i våras så hann jag inte fixa den biten direkt och tänkte göra det efter sommaren. Men så visste jag ju att jag skulle vara borta väldigt mycket i september och eftersom webshopen och beställningar av fotoprints kräver mycket tid hemma och inne i ateljén så kände jag att det var lika bra att vänta med att sälja fotoprints tills oktober. Så NU, i helgen uppdaterade jag webshopen med fotoprints, nya tavlor och även printar av original målningarna. Ni hittar min webshop på www.artbyjonna.com 🙂
101804Det känns ganska surrealistiskt att få slå in mina målningar i paket för att sedan skicka iväg till nya ägare. Det är något jag för ett år sedan bara kunde drömma om. Det är både en liten sorg och en stor lycka på samma gång. En sorg för att jag fäst mig vid tavlorna och för att det är konstigt att tänka sig in i att jag kanske aldrig mer kommer se tavlan på riktigt igen. Alla målningar bär ju på sin egen historia. Jag kan minnas vilka låtar jag lyssnade på när jag målade. Vilka bilder jag hade i huvudet och stämningen i ateljén. Som en liten själ som skapats av färger och penseldrag. Men en lycka, över att den nu ska få prova sina vingar. En lycka över vetskapen att den kommer hänga på någons vägg någonstans i Sverige, och förhoppningsvis skänka glädje och inspiration. Den får ett nytt liv. Ett hem med en fri vägg som kan ge målningen den plats den förtjänar, till skillnad från min trånga ateljé här i Grundtjärn.

Ärligt talat har jag tjutit av lycka varje gång jag fått sålt en tavla. Den första såldes i somras och jag kommer aldrig glömma det ögonblicket. Jag slängde mig på gräsmattan och tog ett hårt tag om gräset så att det nästan skar in i mina händer, för att vara säker på att jag inte drömde. Johan stod med undrande ögon och såg på innan jag hann få ur mig vad det var som hade hänt. Jag ville bara skrika rakt ut av glädje haha. Det var ju så nyligen jag började komma ut med mitt måleri och visa upp det för världen, därför känns det så extra, extra roligt att faktiskt redan nu få känna att det blivit en del av mitt jobb och att jag med gott samevete kan spendera tid här inne och måla på nya kollektioner. Jag kan beställa nya dukar, nya färger och fortsätta utveckla måleriet. Jag har så mycket idéer att jag nästan inte vet vart jag ska börja.
101805101806Nu blir det en försenad lunch, en kopp kaffe, en promenad med hundarna och sedan ska jag fortsätta kvällen här inne. Vill passa på att tacka er för era frågor på förra inlägget också! Ska bli kul att göra en video sedan när jag svarar på dom 🙂

Hoppas ni alla har en jättebra tisdag! KRAM på er ♥

Mina 7 råd till att förverkliga sina drömmar

Jag får väldigt ofta långa, vackra och ärliga mail från läsare i olika åldrar som beskriver sin dröm om att göra något liknande det jag gjort. Att lämna stadslivet och flytta ut på landet och leva ett liv närmare naturen. Många av dessa mail berör mig djupt, eftersom jag verkligen känner igen mig så väl i deras längtan. Som att jag kan höra hur de kippar efter andan. Efter frisk luft. Jag känner så väl igen mig. Känslor från förr, när jag kände mig instängd i en lägenhet och inte visste hur jag skulle ta mig ut. När jag inte visste vad jag ville göra av mitt liv. Jag kunde inte hitta den där riktiga livsglädjen eller känna passion för något.

Jag hade en dröm. En dröm om att flytta till Grundtjärn och leva ett helt annat liv. Kunna försörja mig på mitt skapande och få uttrycka mig mer kreativt. Fota, skriva, måla. Ha en stor trädgård. Och en hund. Elda med ved och känna årstidernas skiftningar. Känna livskvalitet.
Jag tänkte på det varje dag. Men jag gjorde ingenting för att närma mig den eller förverkliga den. Jag snarare gick in i ett tillstånd av väntande. Jag väntade på att något skulle hända, eller förändras, så att jag skulle kunna flytta. Det var som att sätta sig i ett väntrum. Livets eviga väntrum, med ett sjusiffrigt nummer på kölappen.I väntan på bättre tider. I väntan på att bli serverad nya möjligheter.

Medan jag väntade på det jag egentligen ville göra, så gjorde jag sådant jag inte ville göra. Jag ställde mig fint i kön till ett liv jag inte alls längtade efter. Det var som att en del av mig redan accepterat att det skulle förbli en dröm. Något ouppnåeligt.
033004

För 6 år sedan, när jag nyligen tagit steget och flyttat för att följa mitt hjärta och förverkliga min dröm om ett annat liv.

För 6 år sedan, när jag nyligen tagit steget och flyttat för att följa mitt hjärta och förverkliga min dröm om ett annat liv.

Sedan hände något, sommaren 2010. Ingenting hade egentligen förändrats. Inga nya möjligheter hade öppnat upp sig. Men jag var trött på att ägna fler år av mitt liv på att vänta. Jag var trött på att bara drömma. Så jag bara gasade i full fart framåt och flyttade. Det tog två veckor från att jag bestämde mig tills att jag satt i kökssoffan i släktes sommarstuga här i Grundtjärn och sippade på en kopp kaffe. Helt ovetandes om allt som väntade. Nyss fyllda 21 år. Ingen plan. Inget jobb. Inga pengar. Ingen vetskap om hur det är att leva på landet. Men jag tänkte att det viktigaste av allt var att jag var där. Där mitt hjärta hör hemma. Att ta det där första steget. Sen får resten lösa sig.

Nu har det gått 6 år och jag bor fortfarande kvar, och lever det liv som jag en gång drömde om. Det har tagit många, långa år och vägen har minst sagt varit krokig och händelserik. Men jag har verkligt växt inuti av denna resa. Jag har lärt mig så mycket. Om mig själv och om livet.
Inte minst har jag lärt mig vikten av att lyssna på sitt hjärtas röst. Att även de mest långsökta drömmar kan bli möjliga, och att vi till stor del skapar våra egna liv genom våra tankar och beteenden. Att det är vi själva som sätter gränser för vad som är möjligt och inte.
021110
När jag får dessa vackra mail från läsare som berättar om sin dröm om att flytta eller en längtan efter ett annat liv, så får jag ofta frågor om hur jag bar mig åt för att göra verklighet av min dröm.

Hur gjorde du? Skulle vara jättetacksam om du kunde ge mig några tips och råd på vad jag bör tänka på? Det känns som jag sitter fast. Vill så gärna men vet inte hur jag ska börja.

Jag har alltid tyckt det varit svårt att ge några konkreta tips utifrån hur jag gjorde. Därför att vi alla har så olika livssituationer och olika utgångspunkter. Om jag ger tips på exakt vad jag gjorde och hur det ena ledde till det andra, så är jag rädd att det istället sätter stopp för andra. Eftersom ingens väg egentligen ser likadan ut. Det beror på så mycket. Det finns miljoner olika utfall och därför tänker jag istället dela med mig av lite mer tips och råd kring det som jag anser var det allra viktigaste när man strävar efter att förverkliga en dröm eller nå ett mål.
Detta är helt skrivet utifrån mina egna erfarenheter och perspektiv, med full förståelse för att andra kanske tänker och tycker på andra sätt.

Om mina råd och tips på något sätt kan skänka en gnutta hopp eller inspiration till alla ni som skrivit mail och ställt frågor, eller till alla ni läsare där ute som har en dröm som ni vill förverkliga, så vore jag överlycklig! ♥
070801

Inte tänka för mycket i förväg

Vi människor har verkligen en förmåga av att hela tiden vilja ligga flera steg framför. Det kan vara väldigt bra ibland, men det kan också hindra oss på många sätt. Om jag skulle gjort så som man ”borde” göra, och innan flytten kollat upp vilka möjligheter som finns för mig att bo i Grundtjärn, så skulle jag förmodligen aldrig flyttat. För ingen av de möjligheter som öppnade upp sig för mig fanns ens på kartan i mitt huvud innan jag flyttade. Det lilla målarjobbet jag fick hade aldrig kommit ut på arbetsförmedlingens hemsida. Tankar på hur jag skulle klara av vintern skulle säkert avskräcka mig. Att jag skulle starta en blogg och sedan få börja blogga på lokaltidningen var inte heller något som existerade i tankarna innan jag flyttat. Det var som om en helt ny värld öppnade upp sig när jag tog det där allra första steget. Och det hade jag aldrig tagit om jag innan skulle försökt tänka mig hur jag skulle göra och hur det skulle bli. För då hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka ut de möjligheterna som sedan kom. De skapades ju i samband med att jag flyttade.

Sedan förstår jag ju att det i vissa fall inte går att bara kasta sig ut. Det är lättare om man är helt själv, och bara har sig själv att tänka på. Men det jag vill förmedla är att om man bara tar det där första steget, så kommer det något nytt utifrån det. Tänk dig en väldigt lång trappuppgång. För varje steg du tar ser du lite mer av våningen ovanför. Något nytt visar sig hela tiden. Nya våningar, nya dörrar. Men innan man tar det där första steget så kan man inte ens se våningen ovanför. Men bara för att den inte syns från det perspektivet man befinner sig i stunden, så betyder det inte att det inte finns. Det vecklar ut sig för varje steg.

070803

Skapa möjligheter istället för problem

Det är väldigt lätt att alltid tänka på det negativa. På konsekvenser av våra handlingar och på det som oroar oss. ”Om jag gör så, så kommer det och det hända, och då kommer det bli så”. Vi skapar ett negativt mönster av handlingar i huvudet, trots att det inte ens har hänt. Förväntar oss motgångar. Vi liksom skapar problem som inte finns och som inte har hänt. ”Om jag flyttar till Grundtjärn, så kommer jag inte få något jobb, jag kommer inte ha råd med bensin, jag kommer inte kunna handla mat. Jag vet inte vart jag ska få tag på ved och jag kommer frysa ihjäl”. Typ så. Då brukar jag tänka att det är bättre att skapa möjligheter som inte finns, istället för problem som inte finns. Så när du tänker på något du vill uppnå, försök lek med tanken på möjligheter som kan hända istället. Du kommer känna hur svårt det är till en början, att ändra det tankemönstret. Men när det väl släpper och tankarna går från problem till möjligheter, så är det en enorm befrielse. De höjer energin och den positiva kraften blir starkare.
070806

Släppa rädslan

Jag skulle nog vilja påstå att rädslan är vår allra största fiende. Rädslan för att tappa vår trygghet, vår fasad, våra pengar, vår karriär. Rädslan för att sticka ut, vara annorlunda, bli ensam. Rädslan för att misslyckas i livet äter upp oss inifrån. Jag vet inte vart den kommer ifrån riktigt, den där fruktansvärda känslan som kontrollerar våra liv. Men den hindrar oss från att vara fria och våga gå vår egen väg.

Att släppa rädslan är lätt sagt. Men det skulle nog ta ett antal livstider att verkligen bemästra det. Men det kan göra underverk genom att bara påminna sig själv om det och börja bli mer medveten om när rädslan stoppar oss från något. För i vissa fall, tror jag att vi är mer rädda för att leva, än för att dö.

När jag känner rädsla brukar jag tänka att livet är så himla kort. Om vi har väldigt tur, så lever vi i kanske 80-90 år. Det finns ingen mening med att spendera de åren på att vara rädda att förlora det som vi ändå kommer att förlora en dag. Speciellt inte om det hindrar oss från att verkligen göra det vi vill göra. Och det som verkligen betyder något, tror jag vi får med oss ändå.
Att tänka så gör det lättare att släppa taget om rädslan. Det finns inget att förlora. Och jag brukar tänka att jag hellre lever lite osäkert men får göra det jag älskar i livet, än att leva i en trygg fasad men vara olycklig och göra sådant som får mig att må dåligt.

Livet är nu.

070805

Nära och kära

Vad andra säger och tycker spelar ju ofta väldigt stor roll för oss, även om vi inte alltid är medvetna om det. Jag är en sådan person som väldigt starkt kan påverkas av vad andra tycker och säger, trots att jag inte ens kanske känner den personen. Om man har en dröm, eller ett specifikt mål man vill uppnå, så gäller det ju därför att inte tryckas ned av de som inte tror på dig eller de som säger att det är omöjligt. Om du har en genialisk idé som bubblar inom dig och som du berättar för någon som inte alls håller med, så kan det vara som att släppa ut luften ur en ballong. Din energi försvann och idén blir aldrig till verklighet.

Därför är det så väldigt viktigt att omge sig av människor som tror på dig. Som vill dig väl. Som du kan lita på och som peppar dig genom dina galna drömmar eller idéer, hur omöjliga de än kan låta för andra. Mina föräldrar har trott på mig från första dagen jag flyttade. Det spelar ingen roll hur många motgångar jag än haft, och hur många tårar jag fällt, så har de ändå peppat mig och fått mig att hamna på banan igen med ny kraft att följa mina drömmar. Det har betytt så obeskrivligt mycket. Om de inte hade tyckt om mitt beslut att flytta till Grundtjärn, så hade jag kanske aldrig gjort det. Det har även gett mig en insikt om hur viktigt det är att också ge tillbaks till andra. Om någon anförtror mig med en dröm eller en idé, så vill jag att den personen ska känna sig stärkt efteråt, och känna ännu mer kraft till att förverkliga den.
För jag vet nu, att bara en sådan simpel sak som att tro på någon och ge sitt stöd, kan förändra någons liv.

041511

Uppoffringar

Ofta när man har en dröm eller en idé eller en vision, så ser man resultatet framför sig. Man ser bilden framför sig hur det kommer vara när det är uppnått. Ofta kan ju vägen dit vara väldigt lång. Det tog mig fem år att bygga upp ett liv här i Grundtjärn som ungefär matchade drömmen som jag hade innan jag flyttade. Ett bekvämt boende, ett kreativt jobb, och en lugn och trygg tillvaro.
När man gör någon stor förändring i livet så är det ju inte säkert att alla bitar hamnar på plats med en gång. Det kanske tar ett tag. Kanske flera år. Men för varje steg man tar så närmar man sig något. Och resan undertiden är lika mycket värt den också, även om man kanske i stunden inte befinner sig i den livssituation man drömmer om.

Man kan behöva vara beredd att göra vissa uppoffringar. Rejält sänka sin levnadsstandard eller prioritera bort en del saker. Att förverkliga en dröm är nog sällan lätt. Det kan vara otroligt mycket motgångar och svåra stunder när tålamodet och hoppet är i botten. Men det gäller att då påminna sig själv om varför man gör det. Att försöka se varje motgång som en ny möjlighet att göra något bättre. Och aldrig ge upp.

Jag har många gånger de första åren legat på köksgolvet i gråtit och känt att allt är hopplöst. Efter en stund har jag rest på mig och istället nästan blivit lite förbannad och känt ”jävlar anamma” och gett mig sjutton på att ta mig igenom och klara av det som nu fick mig att bli så ledsen. Ofta har de där stunderna i botten istället gett mig otroligt mycket ny kraft till att vilja ta mig upp och förbättra saker.

Tänk såhär; att en pil bara kan skjutas iväg om den först dras bakåt. Så när livet drar dig tillbaka med svårigheter och motgångar, så är du snart på väg att skjutas iväg mot något ännu bättre. 

070807

Tacksamhet

Att förverkliga en dröm eller att vilja uppnå ett mål, ska ju inte kännas som en flykt ifrån din nuvarande livssituation. Jag har under dessa år lärt mig att nyckeln till framgång och till lycka, är att känna tacksamhet. Även för minsta lilla. Glöm inte bort att känna glädje i det du redan har. För alla har vi något att känna tacksamhet över. Om det så må vara att du har skor på fötterna eller mat för dagen. Eller ögon att se med.

Man kanske inte har det man önskar att man har. Men man har något. Och känslan av tacksamhet, även för det lilla, tror jag är en otroligt viktig del för välmåendet.

Det är lätt att bli förblindad i sökandet efter något bättre. Att bara se det man vill ha, och inte det man har.
Att varje dag känna en äkta och djup tacksamhet över det man har i livet kan verkligen skapa mirakel. Att uppskatta små ting och uppmärksamma vardagens små guldögonblick.

Det är först när vi är tacksamma för det vi har, så vi kan få ännu mer.

070810

Sist men inte minst

Jag är helt övertygad om att vi styr våra liv utifrån våra tankar och vårt inre. Hur vi upplever världen utanför oss beror helt och hållet på oss själva. Likaså på vad som är möjligt och omöjligt. Det som är sant för någon, är fantasi för någon annan.

 När du tänker på din dröm, gör du det då med oro, rädsla eller bitterhet för att du inte nått den? Eller tänker du på den med bubblande glädje, hoppfullhet och förväntan? Det är där, i tankarna och känslorna, som du bygger hela grunden.

Vare sig du tror att du kan, eller inte kan, så har du rätt.
080409Har ni några tips och råd hur man ska göra för att våga följa sitt hjärta eller förverkliga en dröm? Skulle vara underbart om fler ville dela med sig av sina erfarenheter ♥ Önskar er också en alldeles underbar helg! Kram på er!

Tankar om att skaffa barn

Redan tidigt i våras började några kommentarer trilla in. Och senaste tiden, för att inte tala om inlägget från midsommarafton, så har spekulationerna varit i full gång. Är Jonna gravid?

Jag tänkte att jag bara måste ta upp detta nu så ni slipper undra och spekulera kring detta. Det var bilden på ängen när jag och Johan håller om varandra som satte igång allt, eftersom Johan höll sin hand på min mage. Jag kan hålla med om att det kan väcka tankar om att vi väntar barn, eftersom just en hand på en mage ofta symboliserar just det. Men vi hade inte en tanke på det när vi tog bilderna. Vi bubblade av kärlek och ville bara föreviga vår första midsommarafton på bild. Så handen på magen var bara av kärlek. Så jag är alltså inte gravid : )

Jag tar absolut inte illa upp av spekulationerna. Jag kan förstå att tankarna går åt det hållet och det är ju egentligen bara bra att ni är öppna och vågar fråga, så att jag får en chans att reda ut det hela. Det här med att få barn är ju något av livets största mirakel, och man vill ju inte att andra ska tro eller hoppas något som inte är sant.

Jag och min älskade brorson Noak

Jag och min älskade brorson Noak

Det är så himla märkligt nu när jag kommit upp i en viss ålder där det faktiskt är vanligt att man skaffar barn. Jag känner verkligen en skillnad om jag jämför på hur det var för några år sedan. Plötsligt är det ett aktuellt ämne att prata om. Plötsligt har många av ens vänner ett barn eller två. På facebook dyker det upp bilder på nyfödda bebisar från bekanta nästan dagligen.  Jag fyller 27 år om några dagar. Herregud. Jag minns när jag var liten och mamma berättade att hon fick min storebror Isac när hon var 27 år. Då tänkte jag ”Oj vad gammalt, jag vill ha barn mycket tidigare”. Haha, och nu tänker jag ”Oj…hon var lika gammal som jag är nu…vad tidigt!
Det är inte klokt vad konstigt det känns att jag faktiskt befinner mig där just nu. I den där åldern, när man utifrån plötsligt ses som en potentiell mamma istället för att få höra ”ha ingen brådska med barn, de kan du ta senare”. Att nu är jag i en ålder där jag börjar förväntas att längta efter att bilda en egen familj. Det är lite läskigt och häftigt på samma gång.

Jag och lilla Malte, som är son till mina vänner Åsa och Arvid.

Jag och lilla Malte, som är son till mina vänner Åsa och Arvid.

Jag har egentligen aldrig varit någon som längtat efter barn och egen familj. Det känns så hårt och ”fel” att skriva det, men jag tror definitivt inte att jag är den enda. Jag har aldrig känt att barn är meningen med livet, som en del känner och säger. Jag tror att vi alla har vår egen mening med livet. Men jag kan definitivt förstå om barn blir någons allra största mening med livet. Som sagt, vi tycker ju alla olika.
Jag har alltid tänkt att den där längtan efter barn kanske kommer någon gång i framtiden. Men bara om jag finner den som jag vill dela mitt liv med. Eftersom jag senaste året tänkt att jag säkerligen inte kommer göra det, och leva själv hela livet, så kändes det inte heller som att jag någonsin skulle få uppleva att få egna barn. Den längtan skulle inte komma naturligt om jag levde själv, eftersom det då fanns så mycket annat jag vill göra. Det var ingen tanke som kändes det minsta jobbig heller. Jag kände mig nöjd ändå. Jag skulle aldrig ha svårt att fylla livet med mening utan barn.

Sen kom Johan in i mitt liv, och hela min värld och min syn på hur framtiden ändrades. Sidor som jag aldrig tidigare sett hos mig själv började allt mer framträda. Och ganska snabbt började tankarna på barn att snurra i huvudet. Någonstans började jag känna den där längtan över att någon gång få barn, med Johan. Den tanken som innan känts så främmande och långt bort var nu nära och på riktigt.
På ett sätt kändes det som en lättnad. Jag som trodde att jag aldrig skulle känna den längtan.
062704
Vi får frågan lite då och då. ”Jaha…nu är det utökning som väntar förstår jag?”.

Men vi skakar på huvudet med ett leende. Inte just nu. Vi är inte redo för det än.
Och även om vi vore det, så brukar jag också säga att man ju aldrig heller kan ta det för givet, att man kan få barn, eller ens vill ha barn. Det är ju helt upp till var och en. Och det är ju ett mirakel egentligen. Som det största uttryck för kärlek i fysisk form. Att skapa ett nytt liv med någon. Bara tanken på att det ändå så ofta fungerar gör mig snurrig av livets storhet och mysterium.

062706
Jag och Johan brukar ändå prata om barn ganska ofta. Vi älskar att fantisera, drömma och försöka se framför oss hur det skulle vara att få barn. Hur det skulle kännas att se sitt barn för allra första gången. Ofta får vi tårar i ögonen när vi pratar om det, eftersom bara tanken av det gör oss så rörda. Det känns så stort. Så vackert. Det skulle vara en enorm lycka om jag någon gång fick uppleva att få ett barn med Johan. Men just nu vill jag bara att det ska stanna där, som en tanke och något som känns roligt att fantisera kring.

Det känns ändå skönt att vi båda känner samma sak, att vi vill vänta. Även om man inte alltid har makten att bestämma om eller när man ska få barn, så känner jag mig inte alls redo för att bli mamma nu. Jag är så himla nöjd med livet just nu och jag har så mycket projekt och idéer som jag vill förverkliga och utveckla och lägga min tid och fokus på. Det känns inte alls som någon brådska med familjelivet och på något sätt känns det som jag verkligen vill att vi först ska få massor med tid tillsammans och bara göra vad vi vill. Leva fritt utan för mycket att anpassa sig till. Verkligen njuta av tiden när vi bara har varandra att tänka på. Så får vi se sedan vad framtiden kommer med ♥
062707
Hur tänker ni kring barn? Har ni egna barn eller drömmer om att skaffa barn? Eller kanske har ni valt att inte ha barn?Hur länge väntade ni innan ni kände er redo? Eller blev det en överraskning? Skulle vara så intressant att höra era tankar kring detta stora ämne ♥

Att resa ensam

Jag har sett att det är några som efterfrågat ett blogginlägg om hur det var att resa ensam. Om jag var rädd eller osäker, och om hur det var att sova i bilen ute i vildmarken alldeles själv. Älskar när ni kommer med tips på blogginlägg när ni vill veta mer om något, eftersom det ibland är svårt att själv se vad som kanske kan vara intressant att läsa för någon annan. Att resa själv kändes så väldigt naturligt för mig men samtidigt finns det ju några tankar, känslor och erfarenheter kring den biten som jag gärna delar med mig av. Därför tänkte jag skriva lite om hur det var att just resa ensam, från mitt perspektiv.
060701Har ni också känt den känslan någon gång, att vissa saker bara måste ni göra alldeles själv?
Den här resan var så för mig. Inte för att jag inte ville dela den med någon annan. Jag hade mer än gärna gjort resan med min älskade Johan. Men då skulle jag behövt känna att det var en semesterresa. Att vi båda var helt lediga och kunde ägna vår fokus åt att uppleva resan tillsammans. Den resan ser jag så mycket fram emot att göra till sommaren ♥

Den här resan handlade huvudsakligen om att jag skulle ha 100% fokus på att vara kreativ och fånga min upplevelse i foto, skrift och film. Jag ville verkligen göra ett bra fotojobb, samtidigt som jag ville ta vara på varenda sekund och spara i mitt hjärta. Jag ville uppleva allt det där jag längtat och drömt om. För att få ut det jag ville av resan så var jag tvungen att vara själv. Det är så jag funkar. Jag måste vara själv för att kunna nå den där yttersta kreativiteten. Så har jag varit sedan jag föddes. Det är som om jag kopplar upp mig mot en annan del av hjärnan när jag är själv. Den behöver jag ibland. Den behövde jag nu. Därför var det helt perfekt att göra den här resan själv. Jag fick lägga all min fokus på att göra det jag skulle göra. Om någon hade varit med mig på resan skulle jag förmodligen varit den mest osociala människan på hela planeten, eller så skulle jag komma hem med bara 5% av det jobb jag skulle göra.
052701Jag kände också innan att den här resan skulle bli väldigt speciell, eftersom jag gjorde verklighet av något jag drömt om så länge jag kan minnas. Sätta mig i en bil och ensam fara iväg norrut utan varken plan eller tidspress. Efter alla dagar och nätter ensam ute i det vilda, så kände jag hur det också blev en slags inre resa, som fick mig att växa inombords. Det var ju tanken också, med resan. Jag skulle ju låta fjällvind blåsa hjärtat rent. 052921Ungefär hälften av nätterna sov jag i bilen. Det var några som skrev att jag skulle vara försiktigt och att det lät lite otäckt att sova i en bil alldeles ensam. Jag kunde såklart förstå de tankarna, eftersom jag helt ärligt kände mig lite, lite nojig de två första nätterna. Men det var för att jag hade svårt att hitta en plats att övernatta på. Tankar som ”tänk om någon följer efter mig?” kom upp i huvudet. ”Om någon vet att jag är ute och reser alldeles ensam så kanske de försöker söka upp mig?”. Att jag som offentlig person kan dra till mig knäppgökar är inte något jag bara upplevt en gång. Samtidigt var jag noga med att i förväg aldrig visa upp vilken väg jag skulle köra. Det var först i efterhand som jag t.ex bloggade om vart jag varit.
Även om det inte alltid märks, så är jag en sådan person som ofta tänker tusen steg i förväg när det gäller farliga situationer som kan uppstå. Jag har ofta redan sett alla tänkbara scenarion i huvudet, och gjort en plan för hur jag smidigast tar mig ur den.

Jag fick tips av många att övernatta på ställen där människor fanns nära till hands. I en stad, på en parkering eller bredvid en mack.
Men för mig kändes det helt fel. Om det överhuvudtaget fanns något som jag skulle kunna vara rädd för under resan, så var ju det en annan människa. Jag sökte mig istället till platser så långt ut i naturen jag bara kunde. Just därför var de två första nätterna lite jobbiga, eftersom jag då inte hade kommit ut i vildmarken riktigt. Jag letade runt på nätterna efter något bra ställe som inte var för nära vägen, men det var svårt att hitta. Så då fick ja nöja mig med att övernatta i bilen nära vägen. Något jag inte gillade. Därför kände jag mig lite nojig just då.

Men sen, när jag kom ut till Stora Sjöfallets Nationalpark och senare runt Abisko, så kände jag ingen rädsla alls. Där fanns så lite människor och så mycket vildmark. Jag känner mig aldrig så trygg som när jag är ute i naturen.
060303

052915052603Jag köpte en kniv på vägen upp, i en samisk hantverksaffär. Jag har länge drömt om att äga en vacker, samisk kniv. Jag blev alldeles förälskad i kniven som jag köpte, och jag bar med mig den hela tiden under resan. Ibland i ett skärp runt midjan, men oftast i min vänstra sko.
Det är alltid bra att ha en kniv när man är ute i naturen. Det finns så många situationer där den behövs. Bara som när man ska göra upp eld eller tälja till något. Det förenklade mycket. Sedan så kände jag någon slags illusion av trygghet när jag bar med mig den. Jag skulle ljuga om jag sa något annat.
060706

052212

Jag älskade hur jag tuffade till mig av att resa själv. Jag har upplevt det innan också, att jag liksom känner mig starkare på något vis när jag ger mig ut och reser. Inte bara när jag reser ensam. Hela resan gör mig starkare. Det är som att jag vågar mer.
Jag kan annars vara en sådan där person som nästan kan tycka det är jobbigt att gå in i affären och handla. Helst skulle jag bara vilja göra mig osynlig. Att fråga någon inne i butiken vart saltet är någonstans…nej. Då köper jag hellre ingen salt! Att ringa ett telefonsamtal kan ibland ta över en halvtimma. Att förbereda mig mentalt. Gå igenom i huvudet tusen gånger vad jag ska säga. Skriva upp en punktlista så jag inte ska tappa bort mig. Jag kan bli nervös av vanliga vardagliga situationer.

Men när jag reser, då är det som om något händer med mig. Plötsligt kan jag klampa in i affären likt en elefant och ta för mig som om jag vore kung över världen. Jag vågar fråga folk, prata med människor som om jag aldrig gjort något annat.Jag får en stark självkänsla som jag annars kan känna att jag saknar ibland. Jag vågar vara mig själv och ingenting känns pinsamt. Ingenting gör mig nervös och det är en sådan befrielse!
Jag vet inte vad det är som gör att jag påverkas sådär. Som tur är så känns det som jag tar med mig en bit av det hem igen. Som om jag faktiskt får bevara en del av den där enorma säkerheten även efter resan. Det är väl därför det känns som en resa kan få en att växa inombords.
052309

060705052703Att vara bara sitt eget sällskap i naturen under flera dygn, det tror jag är något som alla borde prova någon gång. För visst händer det något. Att bara ha sig själv att förlita sig på. Bara vara själv med sina egna tankar, och verkligen lyssna på hur ens tankar går. Hur man ständigt debatterar med sig själv och diskuterar sig fram till beslut som man annars skulle göra med en annan person. Det är som att man efter några dagar tillslut börjar tänka på ett annat sätt. Mindre ord. Som om tankarna tystnar.
Man tar in naturen mycket starkare, för det är inga tankar i vägen.

Som att man för varje dag som går tappar en bit av sitt skal och kommer allt närmare sin kärna. Den är annars så svår att se, bland alla tjocka moln av buller, avgaser, oro, rädsla, pengar, måsten, krav, press och stress. Men där ute, alldeles ensam i vildmarken, så får plötsligt ens inre ta plats istället. Det vågar sig bara fram när man befinner sig i ett tillstånd av totalt lugn. Långt bort från allt det som stör.
Och det allra mest underbara med att känna hur ens inre kommer fram, är att det inte säger någonting alls.
En tystnad, och en känsla av att vara alldeles nöjd, precis som man är, och precis som allting är.

Lyckan i att jobba hårt

Åh hej på er!
Vad det känns som längesedan jag öppnade datorn nu. Har verkligen inte ens rört den på hela helgen, och det händer väldigt sällan. Men vädret här har varit helt magiskt. Jag är helt säker på att jag aldrig upplevt sådan värme under så lång tid så tidigt i maj. Jag ville nästan nypa mig i armen. Dessa dagar har varit helt fantastiska, och det behövdes verkligen nu!

050901Den här helgen har jag och Johan spenderat varenda lediga minut i trädgårdslandet. Det känns som jag bloggat om vårt trädgårdsland lite för mycket nu på sistone haha, men vi har verkligen spenderat mycket tid där senaste veckan. När jag går in i ett projekt sådär så brukar det tillslut ta upp så mycket fokus i min hjärna att jag bara måste få det klart innan jag kan tänka på annat. Ja ni som läst bloggen länge har nog sett en hel del av den sidan! Det där att totalt snöa in på något för att nå sitt mål. Som tur är så är Johan likadan. Jag kan inte förstå hur jag kan ha sådan tur att Johan också tycker det är lika roligt att ägna en hel helg  på en jordplätt.
050902Vårt mål var att hinna klart med hela jordgubbslandet till på söndag kväll, och vi lyckades! Det låter kanske som något simpelt. Men det var i princip som att anlägga ett helt nytt jordgubbsland efter det hade växt en gräsmatta över allt. Först grävde vi upp alla stora grästuvor där det fanns jordgubbsplantor i och la vid sidan om. Sedan körde vi många varv med jordfräsen. Sedan rensade vi landet från allt ogräs och från alla rötter. Sedan gjorde vi fåror i jorden och rensade försiktigt ut varenda planta ur grästuvorna, och planterade i fårorna.
050903050906

Tack vare vädret har det ju varit helt underbart att få vara ute och greja i trädgårdslandet. Från morgon till sena kvällar med vackra solnedgångar och gyllene ljus. Trots att vi jobbat hårt så har det ändå bara fått mig att få ännu bättre. Det är det som jag älskar med att få ta i och kämpa lite med något. Trots att det kan kännas slitsamt så är det ändå som om kroppen mår så bra av det. Ja, både kropp och själ.

050907Efter många, många timmar med mycket slit stod vi en bit bort på ängen igår kväll med stora leenden, jordiga fingrar, rödbrända axlar och tittade på våra 300 jordsgubbsplantor. Det blev så jädrans fint! Sedan vattnade vi dom och nu håller vi tummarna på att de tar sig bra och att vi får en rejäl skörd med jordgubbar till sommaren.
0509090509034Samtidigt som vi grejade i landet tappade jag björksav en bit bort. Jag fick ju så bra tips här på bloggen hur jag skulle göra, och borrade ett litet hål i stammen, och då gick det undan! Så igår fick jag släcka törsten med nytappad björksav, och i skrivande stund sitter jag och sippar på ett glas. Så gott!
050904Det är något magiskt med björksav. Det ser nästan klarare ut än vatten och skimrar så fint!
050905Sent på kvällen igår plockade vi in verktygen och gick in i huset och gjorde upp en liten eld och diskade undan. Det kändes som vi knappt varit inne något under hela helgen. Det var en underbar känsla att blicka ut genom köksfönstret och se vårt vackra jordgubbsland. Sedan kände vi oss ganska möra i kroppen så vi somnade gott.  Nu blir det till att göra ordning potatislandet framöver, men det blir inte förrän nästa vecka någon gång.

Har ni också haft en härlig helg med fint väder? Hoppas det! Jag önskar er en underbar start på denna nya veckan. Kram på er ♥

Att älska ensamheten och leva ihop med någon

Efter att jag berättade här på bloggen om Johan så har jag fått många frågor och önskemål om att jag ska skriva och berätta mer om hur det känns att bo ihop med någon när jag är så van att vara själv. Valde ut en av dessa kommentarer här som jag tänkte svara på, eftersom jag själv tycker att det är en väldigt bra fråga som det finns mycket att skriva om.

Hej Jonna!
Jag har funderat lite på hur du resonerar kring ”egentid” nu när du har flyttat ihop med Johan. Du har ju tidigare beskrivit hur dessa egna stunder i naturen eller av kreativitet behövs för att du ska må bra och jag känner igen mig i det. Jag tycker att det är så svårt att prioritera min egna tid när det finns en människa som jag älskar över allt annat i samma hus.. Och ändå så märker jag att jag verkligen behöver de där stunderna för mig själv. Hur gör du? – Malva

Först och främst, tack för din fråga Malva. Det här är något som jag själv funderat på jättemånga gånger, speciellt innan jag träffade Johan. Jag tycker att det är ett viktigt ämne att ta upp! Jag har stundtals tänkt att jag kanske aldrig kommer passa att leva ihop med någon, just eftersom jag verkligen behöver den där egentiden för att må bra.

Jag har bara bott ihop med John i snart två månader, men har redan fått så mycket svar på mina frågor och fått så mycket nya insikter och andra perspektiv på det hela. Så jag tänkte dela med mig lite nu av hur jag ser på det här med egentid, och hur man får ihop sin kärlek till ensamheten med kärleken till sin partner eller den man lever ihop med.
040504
Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle bli en enormt stort förändring i mitt liv den dagen som jag flyttar ihop med någon. Att det skulle bli ett starkt kontrast till min annars ensamma och fria vardag. Det trodde jag med, och därför har jag egentligen inte riktigt längtat efter tvåsamhet, därför att jag inte ville förlora den delen av mitt liv. Jag har velat undvika att bli kär så att jag kan få fortsätta vara själv och lägga all min tid på det jag vill.

Två månader har jag bott ihop med Johan nu, och vet ni vad? Allting har skett så naturligt att jag knappt känt övergången från att vara ensam till att vara två. Det blev aldrig någon stor förändring i mitt liv eller mindre tid till det jag vill. Ingenting har egentligen förändrats på det sättet, förutom alla underbara känslor, och den starka kärleken som varje dag förgyller mitt liv nu. Men just när det gäller den där egentiden som jag var så rädd att förlora, så känns den alldeles orörd. Den har jag kvar, på grund av att jag och Johan är så himla lika när det gäller den biten. Vi behöver båda egentid för att må bra, och därför blir det aldrig någon grej av det. Jag har inte ens känt eller tänkt den tanken att ”nu behöver jag egentid”, för det får jag så naturligt hela tiden att det liksom sköter sig själv.
040501
Den största anledningen till att jag trodde att egentiden och ensamheten skulle försvinna om jag flyttade ihop med någon, beror helt enkelt på tidigare erfarenheter. Jag har i tidigare förhållanden stundtals känt mig väldigt kvävd eftersom den andre personen inte alls varit i behov av att vara själv lika mycket som jag, och inte heller haft en förståelse för mitt behov av att vara själv. De få gånger jag försiktigt bett om att få vara själv så blir det istället till ett problem där personen tror att jag vill vara själv för att jag inte längre tycker om den eller för att undvika personen osv. Då skär det sig ganska snabbt och det blir obalans. Det blir ett problem av något som inte är ett problem.

Jag minns i början av mitt och Johans förhållande, hur jag nästan tippade på tå och ville be om ursäkt om jag t.ex behövde gå in i arbetsrummet och sätta mig och jobba en stund på kvällen. Jag var van med tanken på att det skulle bli besvikelse, sura miner och kanske till och med ett bråk på grund av en sådan sak. Jag blev alltid lika förvånad när jag såg hur Johan bara log och sa att det var bra att jag gjorde det jag behövde göra. Det var en sådan lättnad. I början gick jag ofta ut till Johan i köket stup i kvarten bara för att se så allt var okej och försäkra mig om att han inte var sur på mig. Haha. Idag känns det helt absurt, nu när jag istället vant mig vid den förståelse, respekt och kärlek som Johan ger mig.

Men det är ju så det ska vara, mellan två personer som lever tillsammans. Att kunna ge varandra utrymme är så viktigt. Om båda ger varandra utrymme att vara precis sig själv, så blir det aldrig något problem av det. Istället tycker jag att egentiden gör att tiden man har tillsammans bara blir ännu mer underbar. Som en god cirkel.

040503

Däremot finns det ju en annat perspektiv på den här frågan ”Jag tycker att det är så svårt att prioritera min egna tid när det finns en människa som jag älskar över allt annat i samma hus…” som Malva skrev.
Hon satte faktiskt ord på något som jag verkligen kan känna igen mig i. Och det har ju inget att göra med att man inte får det utrymme man behöver. Det kan vara tvärtom, som i mitt fall, att jag verkligen får utrymme till hur mycket egentid jag vill. MEN, när det finns någon i närheten som man älskar och som man helst bara vill vara med hela tiden, så vill man inte ens vara själv.
Det blir liksom tvärtom, att man prioriterar bort egentid för att kunna vara ännu mer med den man lever ihop med, vilket egentligen bara är fint.

I början så hade jag väldigt svårt för att slita mig från Johan, även om jag egentligen behövde det. Speciellt på kvällarna när han kom hem från jobbet. Eftersom jag inte har ett jobb med fasta tider så brukar jag se kvällarna som en tid då jag är som allra mest kreativ och egentligen jobbar som mest. Men när Johan fanns där hemma så kändes det nästan omöjligt att stänga in mig i arbetsrummet själv och jobba. Den fokusen försvann lite eftersom det kändes mycket mysigare att bara vara med honom. Allt annat suddades liksom ut, men som istället ledde till att jag sköt upp saker till nästa dag och som tillslut kunde göra mig lite stressad. Men det blev bättre och lättare efter ett tag och jag lärde mig att bli lite mer hård när det gäller rutiner och tider.

Egentid är en förutsättning för att jag ska kunna vara kreativ, och eftersom hela mitt jobb är beroende av min kreativitet så måste jag få vara själv för att få saker gjorda. Men den biten har löst sig väldigt bra och jag tycker att jag kommit in i en rytm nu som känns bättre än vad jag någonsin haft det.
030201
Jag är ju själv hela dagarna eftersom Johan jobbar på annan ort, och då får jag ju hur mycket egentid som helst. Mina dagar ser inte så mycket annorlunda ut än när jag bodde själv. Jag brukar försöka hinna göra klart så mycket som möjligt under dagen så att vi får så mycket tid som möjligt med varandra på kvällarna, och jag tycker om att ha det lite som en ”morot”. Eftersom vi kliver upp vid 4 på morgonen då Johan pendlar långt så brukar inte kvällarna bli så långa. Och ibland går jag och lägger mig tidigt med honom, men om jag vill vara uppe hela natten i ateljén så gör jag det. Jag mår väldigt bra av den här balansen av att kunna välja precis själv samtidigt som jag har Johans rutiner att falla in på som en slags utgångspunkt. Så egentiden som jag behöver för att må bra löser sig själv hela tiden. Det är inget som jag ens måste fundera på utan allting faller på plats naturligt.

Som jag skrev tidigare så blev det aldrig någon stor förändring i mitt liv när jag flyttade ihop med Johan. Inte vad gäller den biten i alla fall. Det är ju en stor förändring vad gäller mitt liv i stort sett, att plötsligt ha någon att dela allt med och någon som jag ser hela min framtid med. Att få vakna och somna med den jag älskar varje dag, och att få dela alla mina funderingar med någon. Att få älska och bli älskad. Det är ju mitt livs största och vackraste händelse.

040502
Jag tror att det är så det blir när det är rätt. Som min tremänning Åsa sa en gång ”När det är rätt, så är det lätt”.
Allt som jag tidigare var rädd för att förlora om jag levde ihop med någon, har jag fortfarande kvar. Jag känner inte att jag behövt offra någonting eller ändra mitt sätt att vara eller leva. Det har bara flätats samman med Johans liv och skapat en vardag och ett liv i balans. Det är som om jag fått det bästa av två världar. Jag har fått behålla kärleken till ensamheten och all min egentid, samtidigt som jag har hittat mitt livs stora kärlek att dela mitt liv med.
Ja, det bästa av två världar ♥

Skulle vara jätteroligt om ni ville dela med er av era tankar och känslor kring detta ämne. Är ni också i behov av mycket ensamtid och kanske lever ihop med någon? Hur gör ni för att det ska funka? Eller har ni också varit med om situationer när det inte funkat alls? Eller bor ni kanske ihop med någon som behöver mycket egentid? Skulle var intressant att höra era tankar ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här! Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack)