En känsla av att inte räcka till

Efter två väldigt intensiva månader med mycket jobb och innesittande tänkte jag nu ta en efterlängtad sommarvila. En liten semester. Få tid till att göra allt det där som jag känt att jag behövt prioritera bort den senaste tiden. Just nu längtar jag bara som en tok efter att få städa hemma. Hänga tvätt. Allt det där vardagliga som jag känt att jag inte ens hunnit med på sistone. Få ordning och reda på mitt kaos. Få vakna på morgonen utan att behöva titta på en ”att-göra-lista” det första jag gör. Kunna ta dagen lite mer som den kommer. Göra oplanerade utflykter på kvällarna med Johan. Göra goda middagar. Vara ute med kameran och känna den där kreativiteten flöda igen, som bara kommer när jag inte måste fota. Det där riktiga flödet som infinner sig när man känner ett lugn.

Det har jag verkligen inte gjort på sistone. Jag vet inte vad det är med mig, men stundtals har jag mått riktigt dåligt över att jag inte räcker till. Senaste månaderna har den där känslan kommit krypande allt mer. Ändå har ju allt gått så otroligt bra senaste månaderna. Så bra att så mycket nya roliga möjligheter öppnar upp sig och jag vill tacka ja till allt. Göra allt. Tills det blivit så mycket att jag känt en oavbruten stress över allt annat jag inte hinner. När jag jobbar hårt med en sak, så blir en annan lidande. Om jag svarar på ett mail, så blir ett annat mail obesvarat. Om jag spenderat en dag inne med kontorsarbete, så försvinner en dag för att fota och vara kreativ.

Varje kväll jag gått och lagt mig (eller varje natt) så har jag känt en besvikelse över att jag ändå inte hann med det jag skulle. Inte ens i närheten. Mailinkorgen är ett kaos. Jag känner mig ledsen över alla vackra, fina mail och brev jag får, som jag aldrig hinner svara på. Jag känner mig ledsen över att jag inte varit tillräckligt kreativ. Inte bloggat som jag borde. Inte varit ute i naturen och fotat. Att min Instagram-feed fylls med gamla bilder . Ledsen över att jag inte hunnit svara på alla kommentarer. Ledsen över att jag inte hunnit göra en videoblogg på länge. Ledsen över att jag inte hunnit jobba med min kulnings-skiva som var mitt största mål med det här året. Ledsen över att jag inte skickat iväg mina webshop-beställningar i tid. Ledsen över att jag tackat nej till två bokförlag för att jag inte hinner skriva en bok. Ledsen över att jag numera spenderar mer tid med administrativt arbete än att faktiskt vara kreativ.  Det är som om vad jag än gör och hur mycket jag än försöker hinna ikapp, så är det omöjligt.

Även om jag under lång tid känt att jag behöver ta det lugnt ett tag och ta semester, så är det också en stress i att göra det. Att ta det steget att faktiskt pausa är skrämmande. Eftersom allt mitt skapande och hela mitt yrke i princip är beroende av det ständiga uppdaterandet på sociala kanaler, så är det en rädsla i sig att faktiskt pausa det. En rädsla att allt ska dö bort. Att allt man jobbat för i så många år ska rinna ut i sanden om jag slutar att uppdatera ett tag. Jag är säker på att många i samma bransch kan känna igen sig. Bara jag ligger en dag efter i uppdateringar så stressar det mig något enormt. Som om allt jag någonsin gjort kan försvinna på en dag. Jag vet, det är helt galet att ens känna och tänka så. Men världen vi lever i idag är banne mig inte lätt. Det är ett högt tempo på allt.

Senaste veckorna har jag känt mig som ett nervrak. Det kan räcka med en oplanerad händelse, eller ett oplanerat möte som gör att jag nästan bryter ihop inombords. Det rubbar hela tidsschemat. Det kan räcka med att någon vill boka ett datum för att det ska upplevas som om min sista gnutta frihet försvinner.  Jag vet ju att det inte är så, och jag försöker hela tiden att intala mig att ta det lugnt. Men den här långvariga oron och stressen har på något vis övergått till att minsta lilla händelse känns som en stor sten över mina axlar.

Det är så tokigt det där. Förr var min allra största stress att jag inte hade tillräckligt med jobb, och att jag inte tjänade tillräckligt med pengar. Det gjorde mig stundtals så obeskrivligt orolig och ledsen. Nu är min allra största stress att jag har för mycket jobb.
Förr hade jag tid, men var olycklig över oron att behöva ge upp. Nu har jag ingen tid, men mitt företag blomstrar som aldrig förr. Det vore nice med en balans på det där. Jag vet att det inte ska behöva vara såhär. Men det var som om allt kom på en gång. Det blev en sådan upswing att jag inte riktigt hann med. Som att kastas in i något helt nytt som jag inte hade någon erfarenhet av.

Så nu tror jag att jag behöver lite tid att organisera upp allt det här. Ladda batterierna och få ordning i mitt kaos. Och ta lärdom av den här nya erfarenheten och förvandla den till något bra istället.
Jag vet att det kommer att bli bättre framöver. Jag har redan spånat på lösningar. För jag vill ju inget annat än att fortsätta med allt jag gör. Jag vill inte behöva skära ned på saker och ting. Jag vill ju få fortsätta utvecklas och hålla på med allt jag älskar. Få låta min kreativitet fortsätta expandera. Samtidigt som jag nu också vet hur viktigt det är med återhämtning. Att få jobba intensivt med det jag älskar, men samtidigt få tid över till vila.

Jag tror den här sommarvilan kommer göra underverk. Att bara få andas ut ett tag och se saker från ett annat perspektiv. Få tid till att organisera om lite och komma på smarta lösningar. Få hämta ny kraft så att jag till hösten känner mig redo att ta nya tag igen.
Det var egentligen inte alls meningen att jag skulle dela allt det här. Jag tänkte mest bara berätta att jag skulle gå på lite semester ett tag och att bloggen kommer uppdateras mindre nu under ett tag. Men sen sipprade allt ut och jag kände att det kanske är lika bra att vara ärlig och dela även dessa lite tyngre känslor. Det finns inget jag själv tycker om mer än när andra vågar glänta på dörren till sitt inre känsloliv. För väldigt ofta, så kan man känna igen sig, och då känns plötsligt allt lättare.

Och att bara få skriva av mig nu kändes väldigt skönt. Som om jag var tvungen att dela detta innan jag kunde släppa taget och gå på semester. Jag vill ju att ni läsare ska få följa med mig i livets berg och dalbana, med allt vad det innebär. Så då känns det såklart också viktigt att dela känslor och händelser som är mindre bra. Även om det ibland tar emot.

Nu har jag lovat, att från och med i morgon så har jag semester. Då blir det ett lugnare tempo och tid för eftertanke. Det ser jag verkligen fram emot. Jag hoppas ni läsare, vilka ni än är och vart ni är är, också tar er tid till ett lugnare tempo och att ni får njuta riktigt ordentligt av sommaren. Tack älskade ni för att ni finns! ♥

Vårfunderingar, tillbakablickar och massor av vinnare

Hej på er mina kära vänner!

Hoppas att ni hade en fin helg och att er första dag på den nya veckan varit bra. Själv har jag inte alls känt mig särskilt pigg idag. Jag vet inte om det beror på att jag vaknade till ett snötäckt Grundtjärn i morse eller om jag helt enkelt bara känt mig allmänt trött. Och det har varit så rysligt rått och kallt ute idag att jag nästan blivit sur av att gå ut på promenad haha. Och det hjälper verkligen inte att titta på gamla bilder från tidigare år i maj och insett att jag då gick barfota, tappade björksav, grejade i trädgårdslandet och doppade mina fötter i sjön där isen nyss smält. I natt ska det bli -7 grader här så jag gissar att vi bara fick ett litet smakprov på vårvärmen förra veckan.

För exakt ett år sedan hade isen på sjön smält och jag njöt av den vackra vårkvällen och de ljumma vindarna. Både jag och Johan blev alldeles chockade när vi såg tillbaks på bilder från förra året. Våren kom så mycket tidigare då och början av maj bjöd på sommarvärme. Just nu känns det så väldigt långt bort. Men den som väntar på något gott…
För tre år sedan den här tiden så hade redan knopparna på häggen blivit jättestora och nästan redo att börja brista.
Då satte jag mig under trädet i kvällssolen med en kopp kaffe och en bulle. Åh, minns denna kvällen så himla väl!
Och förra året, under helgen som precis var, så var det sommarvärme och vi hade precis blivit klara med jordgubbslandet. Det känns helt galet med tanke på att tjälen inte ens gått ur marken på vissa ställen här nu. Men det är himla roligt med bloggen, för då kan jag alltid gå tillbaks och kolla hur det såg ut tidigare år. Dock så kan det ju vara både för och nackdelar att sitta och jämföra. Speciellt en sådan här dag när man är lite surpuppig över köldslaget 🙂
Men jag har så mycket annat att vara glad för. Som t.ex era helt otroligt vackra kommentarer på förra inlägget. Alltså, ni anar inte vad svårt ni gjorde det för mig haha. Jag har nästan gått och haft lite småångest över att välja bara tre vinnare. Det kändes helt omöjligt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så drar jag mig ofta för att tävla ut grejer här i bloggen, just för att jag inte vill göra någon ledsen.

Så några timmar efter att jag la ut inlägget i fredags så kom jag på en brilliant idé tyckte jag. Det hade väl trillat in sisådär 30 kommentarer ungefär och jag var hos min mamma då när jag plötsligt sa ”NU vet jag vad jag ska göra! Jag ska välja tre vinnare, men sen ska jag överraska ALLA andra som varit med och tävlat, med att de ska få vinna sin favoritbild utskriven på ett A4 format istället”.

Jag kände mig överlycklig över idén och längtade tills jag nu på måndag skulle överraska alla er läsare som varit med och tävlat med att alla utöver vinnarna också skulle få en signerad print hemskickad. Tills jag på lördagen började se att kommentarerna steg över 100 stycken. Och sedan över 180 idag. Jag insåg att det skulle bli en hel veckas jobb (minst) med att maila alla, få in allas adresser, printa ut och slå in över 180 paket. Och bara kostnaden. Skulle behöva beställa en ny pall med emballage. Och flera paket med nya fine-art papper. Och säkerligen ett gäng nya färgpatroner. Och sedan portot på allt. Jag ville så gärna, men insåg att det skulle bli ett sådant enormt projekt. Men jäklar vilken lycka att få göra alla så glada. Ni anar inte hur hårt det tog mig att behöva ge upp den idén.

Det blir liksom något speciellt med att få läsa era motiveringar kring något jag själv skapat. Det vore annorlunda om jag tävlade ut en annans företags produkt eller liknande. Men när jag får läsa om era känslor och tankar kring mina bilder så blir det så extra känsligt. Har suttit med tårar i ögonen när jag läst era vackra motiveringar.


Så TACK, tack från djupet av mitt hjärta. Jag har valt ut tre vinnare, och utöver det så valde jag 46 andra personer med mina favoritmotiveringar som jag tänkte skicka en signerad A4 print till. Tills jag insåg att jag bara hade ca 19 fotopapper kvar så jag var tvungen att lotta fram 19 personer utav de 46 jag från början valde. Haha, värsta utslagningen. Ni kan ju tänka er att den här tävlingen tagit upp i princip hela dagens tankeverksamhet.

Ett stort grattis till Dixi, Katarina Eriksson och Monnah för era vackra motiveringar. Ni har vunnit printen ni önskade, och jag kommer inom kort maila er för att få era adresser.

Av alla favoritmotiveringar så lottade jag fram 19 extra personer som kommer få en signerad A4 print i det motiv som önskades i kommentaren. Grattis Sabina Ströberg, Whit, Jorma, Ulla, Cecilia, Maria Björkman, Leif, Emmeli, Evy, PJ, Anders, Lovisa, Helena W, Sandra (Lovlilett), Marit (skicka din mail till mig!), Lars, Diana, Jonnah och Petra. Jag kontaktar er på mail inom kort ♥

Och tack alla som var med om tävlade. Det var väldigt fint att se ett sådant stort engagemang. Det värmde i hjärtat. Önskar verkligen att ni alla kunde få en print. Men hoppas på fler tävlingar snart framöver så ni får fler chanser.

Kärlek ♥

I min värld av guld

Hej på er allihopa!
Jag har verkligen bloggat väldigt sporadiskt den här veckan, och inte alls hunnit med att svara på era kommentarer. Så jag tänkte börja med att säga TACK för att ni är så himla goa och skriver så mycket fint. Blev också så himla glad att ni tyckte om mitt förra inlägg om isbadet. Det är nu bestämt att det blir ännu ett dopp i sjön till påsken, då min bror Isac så gärna också ville prova att bada isvak. Längtar redan efter att få uppleva den känslan igen. Men i alla fall, tack för er fina respons på mina blogginlägg. Jag ska ägna lite av min fredagkväll sedan till att svara på era härliga kommentarer och ta igen det jag missat.

Denna fredag har mest spenderats här hemma i ateljén och framför datorn, med en paus i form av en promenad i den värmande vårsolen. Idag smälter all snö och fåglarna kvittrar. Återigen har vårkänslorna vågat sig fram och jag bara njuter av att få känna den där värmen i ansiktet igen. Underbara vårvinter!

Johan kom hem från Hudiksvall igår och hade handlat en massa gott. Bland annat glass, med chokladkross. Min absoluta favorit. Och så fick jag ett fång med röda rosor. Det var lite extra glädje över hans hemkomst igår då hans resejobb i Hudiksvall nu är över. Så nu kommer vardagen återgå lite mer till det vanliga. Förhoppningsvis får jag ordning på min dygnsrytm igen. Och på min matlagning. När jag är själv går jag och lägger mig klockan 3 på natten och äter mestadels havregrynsgröt och bananer till middag.
Blir lycklig över vårsolen som lyser in i köket. Men det är på gott och ont. Det får också köket att se smutsigare ut än aldrig förr. Varenda dammkorn syns.
Jag städade lite i arbetsrummet i natt innan jag gick och la mig. Det var så skönt i morse att komma in här och känna att man kan andas igen.
Det gyllene råddjuret ligger och vaktar min lilla önskeask.
Dagens inspiration.
Jag har ju som vissa av er vet påbörjat en ny kollektion med tavlor. Jag har snöat in på guld. Guld och rosa. Och jag tänkte för någon vecka sedan att jag skulle släppa den idén, eftersom det kändes så konstigt. Så inte mig. Men jag kan inte släppa det och bestämde mig igår för att ta tag i det igen eftersom jag är rädd att jag aldrig kommer släppa det om jag inte får göra verklighet av det. Å andra sidan så har ju det här med guld förföljt mig ett tag.
För några år sedan fick jag en idé om att måla mina vedträn i guld. Jag tyckte det blev så himla fint, samtidigt som det blev en slags symbol. Man brukar ju säga att ved är guld. När man är klar med årets ved så känns det som att ha vedboden fylld med guld. Och kanske har just det talesättet betytt lite extra mycket för mig under åren jag bott här. Ved har verkligen varit guld för mig. Speciellt de första åren. Veden blev källan till liv. Värmen. Kanske därför kändes det helt logiskt för mig att måla ved i guld och göra konstverk av dom.

Jag hade nästan slut på ved den vintern. Och det var lite så idén kom till. Varje gång jag gick och hämtade ved så la jag undan de vedträn som var lite extra vackra. Som hade lite extra speciella mönster. Eller som bara tilltalade mig på något sätt. De eldade jag inte upp, utan la undan och målade i guld. Jag hade som tanke att sedan rista in mitt namn och numrera varje vedträd och sälja dom som konstverk och använda pengarna till att köpa ny ved för nästa år (jag hade det himla kämpigt just då). Jag gillade tanken om att vedbodens vackraste vedträn skulle bli till guld, och sedan ge mig ny ved som skulle hålla mig varm ännu en vinter i Grundtjärn.
Jag slutförde dock aldrig det projektet. Jag tror en känsla av rädsla satte stopp. En känsla av att det kanske skulle ses som desperat. Eller bara väldigt konstigt. Att ingen skulle förstå symboliken. Eller att ingen skulle tycka om dom. Alla dessa ”tänk om”…
Men jag var väldigt nöjd med mina vedträd i alla fall, och några av dom har sedan dess legat inne i min glasmonter i ateljén, där de lyser upp och skänker lite guld-inspiration.
Denna gång tänker jag dock inte stoppas av något jäkla ”tänk om”. Jag ska måla mina guldtavlor även om det så kommer bli de fulaste målningar i hela världen. För mig känns 2017 som ett guldår. Och jag har redan beställt nya guldfärger och nya linnedukar på kilramar för mitt projekt. Så nu finns ingen återvändo. Dessutom har jag tackat ja till att vara med på en konstutställning i Junsele i juli. Så det är bara att go with the flow.
Det jag gjorde i ateljén idag var att måla över vissa dukar som jag bara påbörjat med målning sedan innan. Det som är så underbart med akryl är att man kan göra hur mycket misstag som helst, och sedan måla över. Så nu håller jag på att måla över en stor duk som innan var målad i blått. Det går dock åt mycket färg till att måla över, eftersom man ofta måste göra det i flera lager för att täcka allt. Men jag kan också gilla den där effekten som blir av att vissa delar inte är helt täckta. Att det gamla skiner igenom.

Sen gillar jag tanken att övermålade tavlor har ett djup i sig som ingen annan vet om. Att bakom den där synliga färgkombinationen gömmer sig andra lager av färger som aldrig någonsin kommer få synas längre. Men kanske påverkar de ändå känslan i den färdiga målningen. På något sätt.
Att även om det inte syns, så finns det ju där.
Det är något med kombinationen av varma rosa toner tillsammans med guld som fångat mitt intresse. Det känns så fel, men ändå så rätt. Det ska bli intressant att se var det blir av det här. Jag hoppas få lite tid nu i helgen till att måla i ateljén.
Vad ska ni göra i helgen allihopa? Hoppas oavsett att ni får en riktigt härlig helg. Ska som sagt svara på lite kommentarer senare ikväll, så ni inte undrar varför jag inte svarat på några dagar. Stor kram till er alla ♥

En smak av skogen

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Barnängen

Jag har alltid varit intresserad av att lära mig mer och sådant som man kan äta i naturen. Jag tycker det är fascinerade med hur mycket det faktiskt finns att hämta där. Och så mycket nyttigt! Naturen är som ett enda stort vitamin-skafferi, men vi har idag glömt och tappat mycket kunskap kring allt ätbart i naturen. Jag kan själv väldigt lite kring detta och utnyttjar bara det allra vanligaste, så som bär, svamp och björksav. Men tänk vad mycket mer det faktiskt finns.

Här om dagen gick jag ut i skogen för att göra något som kallas tallbarrste. Det kanske är några av er här som provat att göra det någon gång? Det är otroligt enkelt! Det enda som behövs är en näve tallbarr och några deciliter vatten. Så enkelt, men så gott. Det var på riktigt den godaste kopp te jag någonsin smakat. Men jag tror hela känslan gjorde att det blev så gott. Att få sitta där i skogen med nyplockade tallbar och känna lukten från det kokande tallbarrstet i kastrullen.

Jag gjorde en liten film så ni skulle få följa med under min skogstur och där jag visar hur man enkelt gör sig en kopp te direkt från skogen. Enjoy! ♥

Tall är ju en av Sveriges vanligaste träd så det ska inte vara några problem att hitta en bra tallskog. Jag hade hur mycket tallar som helst omkring mig, men det var däremot svårt att hitta en tall som hade sina barr såpass långt ned att jag nådde dom. Jag fick gå runt och leta ett tag, och hittade tillslut ett lämpligt träd.
Om man vill få ut mer smak så kan man klippa eller skära barren i mindre bitar.
Jag tog med mig ett litet gaskök ut denna dag. Brukar ofta ha det är jag är ute på små resor och snabbt behöver kunna laga mat eller annat. Jag hade egentligen tänkt göra upp en eld för att koka teet på, men det hade kommit så väldigt mycket snö så det kändes lättare att använda gasköket denna gång. Sen kan man ju faktiskt plocka hem tallbarr också och koka hemma. Men just den här dagen var så otroligt vacker så jag ville inget annat än att få sitta där i skogen och koka mitt te.

Såhär gör du en kopp tallbarrste

Du behöver:

Ca 1 dl tallbarr
2-3 dl vatten 
Om du vill piffa upp det lite extra så kan du pressa i lite citron eller lägga i en tesked honung. 

Skär gärna barren i mindre bitar, och koka i ca 10-20 minuter beroende på hur starkt du vill ha det. 
Häll sedan upp i en kopp genom en sil och njut!

Om du vill lära dig några fler enkla tips på vad du kan äta i naturen så har Sverige Frilufsar delat med sig av några riktigt bra tips som du kan hitta HÄR, eller klicka på bilden här nedan.
Har ni också några tips på goda växter och annat nyttigt som finns att hämta i naturen? Dela gärna med er!  Passar också på att tipsa om veckans fototävling där ni kan ladda upp bilder från ert frilufsande. Jag sitter med i juryn till det stora priset som delas ut när vintersäsongen är slut, och det har redan kommit in så otroligt mycket fina bilder! Blir lycklig i själen när jag ser att så många är med och inspirerar till att fler ska komma ut i naturen ♥

Vikten av att komma ut i naturen

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Barnängen

Från och med idag och några veckor framöver har jag fått äran att bli ambassadör för Barnängens initiativ ”Sverige Frilufsar”, som i det stora hela handlar om att inspirera fler till att frilufsa och njuta av vår svenska natur. Jag kunde inte drömma om en mer passande ambassadörsroll, eftersom en av mina stora passioner här i livet faktiskt är att inspirera andra att upptäcka och njuta av vår vackra natur. Att fånga de där magiska stunderna på bild och få andra att känna ”det där vill jag också uppleva”. Jag tror vi alla behöver påminnas om hur viktig naturen är för oss, och hur viktigt det är att vi tar oss ut dit. Och att det inte alltid behöver bli så stort projekt av det. Att en liten stund ute i morgonsolen på en sten kan fylla en med energi för resten av dagen. Att kaffet smakar så extra gott från en termos sittandes i en snödriva med vårsolen i ansiktet. Eller hur ljudet och värmen från en liten brasa i skogen kan skänka en inre ro som inte går att beskriva med ord.
Hav, berg, skogar, dalar, ängar och sjöar. Naturen, i alla dess skepnader, bär på så mycket rikedomar. Och det finns där för oss att hämta helt gratis. Genom att komma ut i naturen kan vi få ta del av något som är helt ovärderligt för vårt välmående. Det är just därför jag är ute i naturen så ofta. För att få ta del av allt det där som inte går att köpa. För att få känna den där känslan av att vara fullständigt nöjd med nuet.

Jag blev förälskad i ordet frilufsa. Jag hade aldrig hört det innan, men insåg att just det ordet passar så otroligt bra in på hur jag själv ser på att vara ute i naturen. Ordet frilufsa ger mig en känsla av något kravlöst. Något lättsamt. Något som inte nödvändigtvis kräver varken stora förberedelser, mycket kunskap eller en massa utrustning. Något som alla kan göra.

Frilufsa för mig är att helt enkelt att lufsa fritt ute i naturen. Att ge sig ut i skog och mark utan att göra för stort projekt av det. Och just det är ju något som jag själv gör väldigt ofta. Det är mitt sätt att hämta kraft och inspiration. Det är ju egentligen en stor del till att jag valt att leva så som jag gör idag och på den plats jag bor på. Att helt enkelt få närheten till att kravlöst ge mig ut i naturen, utan att behöva planera för mycket.

Men oavsett om man bor nära naturområden eller inte, så behöver det inte alltid vara så krångligt som man tror att komma ut. Det är så lätt att göra det till en stor grej och istället skjuta upp på det. Man hakar upp sig på detaljer som kläder och utrustning. Eller tänker att man måste ta sig till någon pampig naturplats långt bort för att det ska kännas på riktigt, och därför får svårt att ge sig ut eftersom det då plötsligt kräver mycket mer planering och tid. Men det viktigaste är egentligen inte vart man är eller vad man gör, utan att man faktiskt gör det. Att man kommer ut och får den där stunden eller dagen i naturen som kan göra så mycket för både kropp och själ.

En stor drivkraft för mig när det gäller att ta mig ut i naturen är ju givetvis fotograferandet. Tack vare mitt ständiga jagande efter att fånga naturens skiftningar på bild, så tar jag mig ut i skogen även de dagar då jag egentligen knappt orkar. Då jag egentligen skulle vilja skjuta upp på det. Men det är så otroligt många gånger som jag varit så tacksam att jag faktiskt tog mig ut tillslut. Det finns ingenting som jag tycker slår den där känslan av att ha varit ut i gryningen och fotat i flera timmar, och sedan springa hemmåt med frusna, blöta fötter och iskalla händer men med ett stort leende på läpparna eftersom att jag vet att hela minneskortet i kameran är fullt av naturbilder som jag blev nöjd med. Som bara hade kunnat bli till just den morgonen. Just de ögonblicken. Och jag sov inte bort dom. Jag tog mig ut, och fick både uppleva och fånga dom på bild. Det är lycka för mig. 

Den här veckan har Barnängen och Sverige Frilufsar lagt ut en artikel där jag delar med mig av några tips som kan vara bra att tänka på om man vill fota naturbilder. Jag får ju ofta frågor vad gäller fototips så kika gärna in på artikeln HÄR eller klicka på bilden här nedan. Tipsen kan även vara bra för de som är helt och hållet nybörjare vad gäller foto, och det spelar ingen roll om man fotar med vanlig kamera eller mobilkamera.

Jag kommer en gång i veckan under februari och mars att hitta på lite olika aktiviteter i naturen och dela med mig av lite reflektioner, tips och recept, i både bilder och videobloggar. Jag känner på mig att det kommer bli en väldigt rolig tid med mycket nya lärdomar och spännande små äventyr. Jag har inte spikat än exakt vad jag kommer att göra, men kärnan i det hela är att jag vill vara ute och frilufsa, och förhoppningsvis kunna inspirera andra till att själva komma ut i naturen.

Sverige Frilufsar kan ni också vara med och sprida egen inspiration och lägga upp bilder och samtidigt upptäcka vad andra gör. Så gå gärna in och kika på länken ovan och låt oss tillsammans inspirera till mer frilufsande för alla ♥

Bekämpa mörker med ljus

Det sägs ju att det enda sättet att bekämpa ondska är med kärlek. Och det enda sättet att bekämpa mörker…är med ljus.
Igår fick jag vara med och bevittna något väldigt vackert. Sollefteå stad släcktes ned, och längs alla gator brann marschaller. Och inne i parken hjälptes människor åt att tända upp över femtusen ljus. Ljusen var en symbol för hedra alla de 5500 barn som fötts på Sollefteå BB under 2000-talet, och en symbol för att hedra all personal som hjälpt dessa barn till livet. Sollefteå blev ett hav av ljus.
110408Det var ganska nyligen som den fruktansvärda nyheten nådde oss boende här i Västernorrland. Sollefteå BB ska läggas ned. Det tog nog ett tag innan jag verkligen trodde på det. Är det ens möjligt? Är det ens lagligt av landstiget att stänga ner något så viktigt i en kommun? Något som är kärnan till utveckling och framtid. Kärnan till trygghet för så många människor. Vården är bland det viktigaste vi har. Det är det som får oss människor att känna oss trygga. Vetskapen om att vi har en fungerande vård och att den finns inom räckhåll.  Och jag övertygad om att något så viktigt som BB och kvinnovård är helt avgörande för många unga människor och familjer i deras val av boplats.
Det är ju inte direkt så att det kryllar av sjukhus i Norrland, och att många redan har många mil att åka till närmaste BB är inget nytt. Det är för mig helt obegripligt hur de då kan stänga ner det som ska få unga att vilja flytta och bo kvar i Sollefteå med omnejd, om de inte medvetet vill avbefolka bygden.

Det påverkar inte bara Sollefteå och oss alla boende i omnejd. Det påverkar hela Sverige när delar av sjukvården stängs ner i mindre orter och förflyttas till större sjukhus. Det betyder istället mer belastning på dessa ställen. Och det betyder att människor inte längre får ett val att leva och bo där de vill. Genom att minska på tryggheten och tillgängligheten till sjukvård så tvingas människor att flytta. Det känns så märkligt att det fungerade förr i tiden. Då fanns det skolor, affärer och sjukhus även för människor boende på landsbygden. Men idag, 2016, när man tycker att det borde vara ännu bättre, så stängs Sveriges mindre orter successivt ner för att förflyttas till städer. Det blir bara svårare och svårare för oss att kunna välja vart vi vill bo.
Och någonstans undrar jag om det inte är det som är meningen. Tänk vad mycket billigare att samla hela Sveriges befolkning i de största städerna. Som tre gigantiska myrstackar, och där landsbygden och naturen används som industrier för att utvinna energi.
Vi skulle bli så mycket bättre medborgare. Mycket lättare att påverka och kontrollera. Mycket bättre konsumenter och säkerligen mycket deppigare och behöva äta ännu mer mediciner. Ja,de skulle helt enkelt tjäna på det på alla sätt och viss.

Priset skulle dock vara människors valmöjligheter. Människors frihet och livskvalitet.
Men vad är det värt idag? 

Jag tycker det är så vackert när människor går ihop i tider av motstånd. Den här ljusmanifestationen tycker jag verkligen visar på kärlek och hopp. Jag blev väldigt rörd igår kväll av alla ljus som tändes. Det var inga demonstrationer. Inga arga tal. Inga argument. Inte ens musik.
Bara en tyst, stilla ljusmanifestation som fokuserade på det positiva. På att hedra alla barn som tagit sitt första andetag på Sollefteå BB, och för all fantastisk personal som varje dag kämpar och som får kvinnor att känna sig trygga i en av livets allra sårbaraste stunder.
110404
Det var en kylig kväll med många minusgrader men ljusen och stämningen spred en mysig värme.
110403Idén till en ljusmanifestation startades av Maria Eriksson från Långsele. Tänk att en idé kan bli till något så vackert och starkt, och engagera så många människor. Ni kan läsa mer om ljusmanifestationen här om ni vill.
110406110407Ljusbärare i alla åldrar var med och hjälpte till att sprida ut alla 5500 ljusen.
110409Vissa hade skrivit sina barns namn på ljuset och vilket år de föddes på Sollefteå BB.
110410Att se barn sprida ut ljusen fick mig nästan att bli lite tårögd. Det var så vackert. Som små änglar ♥
110402Tänk vad vi människor kan skapa mycket vackert om vi går ihop tillsammans och hjälps åt. Alla ljus kändes som en symbol för allt hopp som fortfarande lever kvar. Och jag kände mig hoppfull och stärkt efter denna vackra manifestation. På något sätt måste det lösa sig. Om inte politikerna och landstinget vill kämpa för Sollefteå och Västernorrlands landsbygds framtid, så får vi göra det själva.

I en värld av berättande

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Nextory
081810

Om jag ska vara helt ärlig, så var det väldigt längesedan jag läste en riktig bok, från början till slut. Kanske flera år sedan. Det har mest blivit att jag tagit fram någon bok när jag ska lägga mig, och hinner läsa en sida innan jag somnar med boken i famnen. Ofta då en faktabok av något slag. Om symboler och gyllene snittet i naturen, om indianer och shamaner, eller kanske den stora boken om universum. Men den är så tung att hålla upp när man ligger ner så den läser jag bara när jag är riktig pigg.

Jag hade heller aldrig någonsin lyssnat på en ljudbok, fram till för två veckor sedan när jag fick ett erbjudande om att göra ett samarbete med tjänsten Nextory som har just ljudböcker och e-böcker. Det konstiga var att jag sedan min resa till Norrbotten i maj många gånger funderat på att lyssna på en ljudbok, eftersom jag under alla de hundra milen jag körde insåg att det var så otroligt mysigt att lyssna på någon som berättade om något. Det kom sådana där dokumentärer på radion ibland, och ofta blev jag så fast i berättelsen att jag var tvungen att sitta kvar i bilen och lyssna klart även om jag egentligen skulle gå ut och fota. Det är så det ska kännas. Det är väl så nära man kan komma känslan av att inte kunna lägga ifrån sig en bok för att man bara måste fortsätta läsa.

Men i och med samarbetet med Nextory så har jag också fått använda deras tjänst gratis en månad (vilket ni också har möjlighet till, läs mer om erbjudandet längst ner i inlägget) och har därför börjat lyssna på mitt livs första ljudbok, och tänkte berätta lite om detta. Jag insåg att jag gör detta inlägget så fruktansvärt mycket längre än vad jag egentligen behöver, men det finns så mycket att skriva om detta ämne. Det känns nog lite som om jag gläntat på en dörr som länge vart stängt. Dörren in till böckernas värld.
081808Jag får då och då böcker skickade till mig av olika förlag och författare, antagligen med lite hopp om att jag ska läsa den och kanske ge ett uttalande om boken här på bloggen eller i andra sociala medier. Jag älskar att få böcker. Det känns som att få en liten skatt. En skatt av någons inre värld och av någons tid. Jag blir lika glad även om det är böcker som jag i min vildaste fantasi aldrig ens skulle titta på i en bokhandel, och allra sist köpa. Men det är det som är så kul med det. Jag gillar tanken på att det är en bok som det kanske var meningen att jag skulle få.

Den här boken ”Körsbärslandet” av Dörte Hansen fick jag i början av sommaren. Utan att egentligen veta om det är en bok jag kommer tycka om så sa jag till Johan ”Den här ska jag läsa under sommaren!”. Blev det någon bokläsning tror ni? Inte ens en sida.
Problemet för mig är tiden. Eller, det känns orättvist att säga så. Vi har alla lika många timmar per dygn. Jag kanske ska säga prioriteringen. Enda stunderna jag känner att jag har tid, ro och lust att läsa en bok är när jag går och lägger mig, och som jag skrev innan så hinner jag knappt läsa en sida innan jag blir så trött att ögonen går i kors. Så därför har jag senaste åren knappt läst något. Jag vill, men jag hittar ingen sätt att få det att fungera med min vardag just nu.

När jag skulle prova Nextory nu i augusti så såg jag till min förtjusning att denna boken fanns som ljudbok där. Så det var ingen tvekan av val, jag hade ju redan bestämt mig för att läsa denna boken, som handlar om en kvinna som heter Vera och som var ett flyktingbarn från Ostpreussen.
081809Så senaste tiden så har jag lyssnat på ljudboken lite då och då. Många gånger inne i ateljén eftersom jag spenderat mycket tid där. Oftast lyssnar jag på musik, men det kommer stunder när jag inte alls vills lyssna på musik när jag målar. Då vill jag lyssna på något lugnt prat. Sällan har radion just exakt det som jag vill lyssna på, och då har ljudboken passat perfekt.
081801081803Jag är alltid väldig noga med vad jag lyssnar på när jag är inne i ateljén, likaså när jag redigerar bilder eller skriver blogginlägg. Jag måste ha ”rätt stämning”. Ibland räcker tystnaden. Men oftast vill ja ha något form av ljud som inspirerar. Det blir mycket instrumental musik, men ibland musik med lite mer drag i.  Ofta sent på kvällarna tycker jag om att lyssna på ett pratigt radioprogram. Men det är skört med radion, för rätt som det är kommer en jobbig låt eller något som stör. Eller att de pratar om ett ämne som inte passar in. Så jag har verkligen njutit av att kunna lyssna på en ljudbok dessa stunder istället. Då vet jag vad jag får. En lugn, harmonisk röst som berättar och får mig att lyssna sådär intensivt så att jag knappt tänker på vad jag gör. Och de stunderna är de bästa.
081805Här om dagen var jag inne i vedboden för att fota lite bilder när jag lyssnade på ljudboken. Jag älskar ljuset och hela stämningen där inne. Så jag gillar att gå in där ibland för att fota vissa saker, och för att få lite inspiration.
081806Men jag fastnade verkligen där inne. Trots att bilderna var klara så satt jag kvar på den gamla träkistan länge och bara lyssnade. Det blev en sådan otroligt fin stund på något vis. Ljuset föll in så vackert mellan springorna i träväggarna. Sommarvindarna blåste starkt utanför och fick hela ladan att knaka till ibland. Jag riktigt myste där jag satt skyddad från blåsten och tittade på svalorna som flög omkring uppe bland takbalkarna.

Ibland har jag fått för mig att det inte är bra att läsa böcker, se på filmer osv när jag själv är mitt uppe i en skapande process. Som att jag är rädd att jag ska påverkas så starkt av det att jag tappar fotfästet i min egen värld ett tag. Men när jag satt där i ladan och lyssnade den här dagen, så var det som om jag verkligen insåg hur skönt det var att för en stund lämna sin egen bubbla, och kliva in i någon annans värld. Att fullt ta del av något som någon annan skapat i sitt inre. Som att få en paus.

Sen, att lyssna.
Hur ofta gör vi det numera egentligen? Och då menar jag att verkligen lyssna, för att ta in. Och inte lyssna för att ge ett svar.
Vad underbart det är. Det påminner mig om när jag var liten och mamma och pappa läste sagor varje kväll. Av min barndom så är det bland det starkaste minnena jag har. Berättandet, som funnits i oss sedan urminnes tider. Som lär oss fantisera och visualisera. Så viktigt det är.

Som Einstein sa ”Om du vill att dina barn ska bli kloka, läs sagor för dem. Om du vill att de ska bli ännu klokare, läs fler sagor för dem.

Så jag är glad, att den moderna tekniken gjort det möjligt att lyssna på böcker, och inte bara läsa dom. Jag tänker också att det måste vara en underbar utveckling för de som har skadad syn eller är blinda. Ett steg i rätt riktigt, och något jag kommer fortsätta med framöver.

Som sagt, så har jag ett samarbete med Nextory och får nu erbjuda mina läsare en gratis månad för att prova på deras tjänst. De har tusentals titlar i både e-böcker och ljudböcker som man kan läsa/lyssna på offline. Det är heller ingen bidningstid om man skulle vilja börja prenumerera på tjänsten. Om ni är intresserade av att prova detta, så får ni en gratis månad HÄR. Se till så att koden JONNA står med som kampanjkod.

Vad har ni för relation till böcker/ljudböcker/e-böcker? Läser ni mycket? Skulle vara jätteroligt att få höra lite om era tankar. Och ge gärna tips på böcker ni tycker om! Så får jag lite tips inför vad nästa ljudbok blir framöver ♥

I ett hav av eldört

Igår kväll åkte jag ut för att uppleva sensommarkvällen vid lite olika vackra platser. Bland annat åkte jag till det här fältet där miljoner mjölkörter slagit ut. Här brukar det varje sommar bli som ett stort rosa hav av blommor och jag bara älskar känslan av att befinna mig mitt i det. Bland surrande humlor och små flygande frön som färdas med sommarvindarna från de blommor som blommat ut.
På engelska kallas blomman fire weed. Jag tycker det låter så vackert.
Eldört.
080502080505Det är något speciellt med denna sommaren. Det har varit ovanligt mycket blommor överallt. På ängarna, i dikena och vid kalhyggen. Speciellt dessa blommor har blommat upp precis överallt. Men jag tycker de är så vackra. De ger mig känslan av norrländsk sommar.
Efter att de blommat klart så öppnas kapslarna upp med bomullsliknande frön som flyger med vinden. Ungefär som maskrosorna gör.
Speciellt i slutet av sommaren och vid tidig höst kan man se dessa flyga omkring lite överallt. Det är fascinerande…för en enda planta kan sprida 80 000 frön.
080503080504080506Sensommarens färger. Så vackert.
080501Det är kvällar som dessa som ger mig så mycket kraft och glädje. Bara få vara ute i naturen med min kamera och ta in allt det vackra. Förmedla vidare och berätta om upplevelser och platser. Om det inte vore för myggen hade jag kunnat sitta här i flera timmar och se kvällen förvandlas till natt. Se hur färgerna och ljuset skiftar för varje minut.

Nu är det fredag och ikväll tänkte jag och Johan åka ner till Urkultsfestivalen en sväng och kolla läget lite. Den är ju i Näsåker, bara tre mil härifrån. Jag har ju tidigare år jobbat på ”Sigges camping” där och varit med från festivalens början tills att sista tältet slagits ner. Det är en häftig känsla på något vis, och se hur lilla Näsåker växer till liv och bubblar av musik, dans och folk. Men i år har jag fått prioritera bort festivalen eftersom det är så mycket annat just nu. Igår vid midnatt när det var den stora invigningen, eldnatten, så satt jag istället inne i ateljén och påbörjade en ny tavla till sommarens kollektion som ska ställas ut i Norrköping i september. Men jag riktigt myste där inne av tanken på att tusentals människor just nu fick bevittna något riktigt vackert och häftigt, medan jag satt inne i min värld av färger och försökte måla känslan av ett fält med mjölkörter.
Eldörter.

Vill passa på att önska er alla en fantastiskt fin helg. Och nu i helgen ska jag svara på alla kommentarer på de senaste inläggen som jag inte hunnit gjort i veckan. TACK för allt fint ni skriver. Ni berör mig i hjärtat varje dag ♥
Kram på er!