Natten i Lofoten

Godkväll på er allihopa!
Dagens inlägg blev visst lite försenat några timmar. De ljusa kvällarna gör mig lite förvirrad vad gäller tiden. Det känns inte alls som om klockan är halv tio på kvällen just nu. Det känns som om dagen ljust övergick till kväll. Men jag älskar ändå den här tiden så väldigt mycket. Jag brukar inte komma i säng förrän runt 2 på natten som det är just nu, men jag har så galet mycket energi på kvällarna nu så jag låter mig bara följa med i den här rytmen istället för att tvinga mig i säng när jag inte är trött.
Så trots att klockan är mycket, så har min kväll bara börjat.

Idag är det ju nationaldagen och jag har tagit helt ledig idag och bara varit ute på gården och grejat med Johan. Han har röjt sly och jag har klippt gräset och trimmat. Det blev så otroligt fint. Vill bara gå runt ute i trädgården nu och titta på hur fint det blev. Häggen har så smått börjat slå ut nu också, vilket gör att det doftar gudomligt gott. Denna tiden alltså. Magi.

Nu tänkte jag visa några bilder från när jag var i Lofoten förra veckan. Det var två väldigt intensiva dagar så jag hann inte blogga så mycket därifrån innan jag åkte hem igen. Så jag tänkte göra det nu såhär i efterhand. Det var verkligen så fantastiskt vackert, och jag hoppas jag får chans att åka dit framöver igen med lite mer tid på mig, och med en bil så att jag kan åka till en massa olika ställen och öar. Finns mycket att upptäcka i Lofoten.
Jag var under båda dagarna i en liten fiskeby som heter Henningsvær och som är flera öar (som sitter ihop med broar) som ligger vid den södra kusten av Austvågøya i Lofoten. En otroligt fin liten by med ca 500 invånare.
Ni kunde ju läsa om min första dag i Lofoten i ett tidigare inlägg. Den andra dagen så var jag mest på hotellet och jobbade under dagen, och sov sedan några timmar på eftermiddagen, för att sedan ge mig ut med kameran på kvällen. Jag hade bestämt mig för att vara ute hela natten, eftersom det nu är midnattssol i Lofoten. Den här bilden tog jag när jag gick ned till hamnen på kvällen för att fika lite, medan jag inväntade solnedgången.
Sen gick jag ned till havet vid andra sidan av ön där man fick en helt fantastiskt vy över solnedgången. Här var klockan runt 22.30 på kvällen och solen hade fortfarande en bra bit kvar innan den var vid horisonten. Ljuset var så otroligt vackert.
Jag hade gått till en bar och köpt med mig en varm kopp kaffe att ta med mig. För det var inte direkt varmt ute. Runt 7 grader och väldigt starka vindar. Kusten har verkligen en alldeles speciell kyla. Men en kopp kaffe och en magisk utsikt höll mig varm.
Här var klockan runt midnatt, och solen gick precis bakom berget.
Jag gick upp på en hög bro för att få bättre utsikt.
På andra sidan av bron. Klockan strax efter midnatt. Ljuset var så vackert aprikosfärgat. På vänster sida ser man Arctic hotell där jag bodde. En fint litet hotell med mysiga rum. Dock jobbade där en riktigt sur tant som verkligen inte borde jobba med turister. Så synd på ett annars så fint ställe med annan supertrevlig personal. Men hon fick en nästan att vilja be om ursäkt om man ville köpa en kopp kaffe.

Sista morgonen när jag skulle åka hem så skulle jag ta bussen från Henningsvær till flygplatsen och frågade vart bussen stannade någonstans. Enligt busslistan stannade den på tre olika ställen i byn och jag visste inte exakt vart det var, så jag ville fråga om närmaste ”bussplats”.

Henningsvær” svarade hon. Och jag sa ”Ja, jag vet, men vart i Henningsvær?”. Hon tittade på mig som om jag var knäpp.
”I Henningsvær” svarade hon igen. Jag förtydligade ”Ja, jo jag vet, men vart? Det finns olika platser den stannar på. Vart är närmaste och vart ligger det?”. Hennes blick fick mig verkligen att känna mig som dum i huvudet. Vi tog det till och med på engelska tillslut.
Yes but where?..WHERE in Henningsvær is the busstop?” Hon var tyst i några sekunder och tittade fortfarande konstigt på mig.
Tillslut sa hon ”Whäääre?” i ett försök att rätta mitt felaktiga sätt att säga where.

Yes…yes….whäääre?” sa jag. Tillslut sa hon något om andra sidan bron. Och att man kunde vinka på bussen så att den stannade. Jag begrep inte helt och hållet vad hon menade, men jag orkade inte försöka få fram mer information. Det kändes redan som om jag hade gjort bort mig tillräckligt och jag kände nästan hur jag ville gråta haha. Så jag struntade i hotellfrukosten och tog mina väskor och gick raka vägen ut med bestämda steg och ställde mig mitt i centrum någonstans och väntade på att bussen skulle komma. Jag kände mig som Lotta på Bråkmakargatan när hon surt går uppför trappan till sitt rum. Jag ville gå tillbaks och säga ”Hit ska jag aldrig mer komma tillbaks” men samtidigt så fanns där så mycket annan fin personal och jag ville inte låta hennes surhet förstöra.

Den där typen av människor…jag känner igen den så väl. Hennes sätt påminde mig så otroligt mycket om olika människor som funnits i mitt tidigare arbetsliv. Chefer, kollegor och annat som verkligen bara vill göra en osäker. Vill få en att känna sig dum. Jag känner mig så himla missförstådd och tillslut så liten att rösten liksom blir pipig och en stor klump bildas i magen.
Men jag är så jäkla tacksam för dessa fåtal människor. De fick mig verkligen att bestämma mig för att aldrig någonsin jobba under någon annan igen. Att bli min egen chef.

Yes. Nu fick jag ur min frustration över den där lilla händelsen haha. Det var inte tänkt att berätta om det men nu kom det av sig själv och det kändes skönt att få ur sig det.
Den här vyn var min absoluta favorit. Midnattssol och det stora bergen till höger. Och på land till höger fanns stora träställningar där de torkade torsk, som var den fisk som fiskades allra mest i den här fiskebyn.
När solen hade passerat ned bakom berget så vandrade jag ut från byn och gick på upptäcksfärd bland bergen och klipporna.
Månen kom fram vyerna var så vackra att jag inte visste vad jag skulle ta mig till riktigt.
Jag gick och gick. Jag ville ta mig fram dit man kunde se solen igen, men avstånden var så enorma. Jag hade velat haft en hyrbil, men samtidigt så var den här nattliga promenader helt underbar. Jag kände mig så lycklig och fri. Jag lyssnade på musik i hörlurarna och skuttade omkring. Inte en enda bil. Inte en enda människa. Det kändes som om jag hade hela Lofoten för mig själv. Och natten var så bedårande vacker. Allt var perfekt.

Jag stannade lite här och var och njöt av utsikten. Jag hade inte bråttom. Bussen skulle inte gå förrän 9 på morgonen så jag visste att jag hade hela natten och en stor del av morgonen innan jag behövde vara tillbaks på hotellet igen.

Jag försökte komma fram till vad det är med havet som jag egentligen inte gillar. Det är något med blåsten, vågorna och doften av salt. Ljudet av fiskmåsar. Synen av öppet hav. Havet som bara slukar. En känsla som gör mig rädd, fast jag kan inte förklara det i ord riktigt. Ni kan läsa lite om min rädsla för havet i det här inlägget från när jag även då var i Nordnorge för två år sedan. Den här natten ville jag dock försöka ändra min känsla för havet. Och det kändes verkligen som jag gjorde det.
Jag försökte sätta mig in i vad det är med havet som många människor älskar. Jag tänkte på alla små fiskebåtar här som ger sig ut på öppet hav. På sjömännen, som valt att leva sitt liv på havet. Vilken kärlek de måste känna, till det som jag känner rädsla inför.

Jag älskar havet” var mitt mantra denna natten. Och jag var inte rädd. Jag tog djupa andetag. Kände doften av det vilda havet. En smak av salt i munnen. Fiskmåsarna skrattade åt mig natten igenom och jag uppskattade deras närvaro. De har valt att leva just här, på en plats som är så vacker och så karg på samma gång. Natthimlen med sina varma, ödmjuka färger och de mörka bergen och det iskalla havet.
Jag kom sedan fram till en helt fantastiskt vacker plats som liksom fick mitt hjärta att stanna. Solen var på väg upp mellan glipan i bergen. Jag hade klättrat upp på ett litet berg och stannade där en lång stund för att fota och se hur solens strålar letade sig fram mellan bergväggarna.
Jag hittade en liten sten på berget där det var lä ifrån den starka vinden. Där fanns mjuk mossa och enris. Jag la mig där en stund för att värma mig och vila ögonen lite. När jag öppnade ögonen fick jag se den vackraste utsikt man kan tänka sig. Jag log inombords av tanken på att just jag får vara här just nu.
Jag, havet, vindarna och bergen. En natt jag aldrig kommer glömma. Tack Lofoten för dessa fantastiska stunder. Jag längtar tills jag får komma tillbaks igen och utforska mer av dessa landskap. Och tack kära ni för att ni följt mig på denna resa. Kramar i massor ♥

Sången som bara hörs när det är alldeles stjärnklart

Jag har varit ner till isen två gånger under kvällen. Sista gången nu strax innan midnatt. Jag hade ju hoppats på att fånga ljudet av den sjungande isen men under kvällen så har det blivit molningare. Det är så märkligt, men jag har märkt under åren att isen bara sjunger om det går mot det kallare. Om det sjunker i grader så sjunger den inte. Lite konstigt egentligen. Men så fort något litet moln visar sig på himlen så tystnar den. Så det vart ingen is-sång, men den kommer säkerligen fler tillfällen. Jag ska vara på min vakt : )
112312
Men isen kan låta häftigt på andra sätt också. Spelade in en liten video när jag kastade stenar på isen. Det blir ett häftigt vobblande ljud.

112310

Letade fram min allra varmaste vinterjacka, som jag fick när jag var på Fjällräven Polar. Man ser ut som ett tält, och känner sig som ett sådant också, men den håller mig i alla fall väldigt varm när det är kalla vinternätter och jag är ute med kameran.
112311Kvällens mindre bra bild : )

När man bara vill gråta en stund

Tack för era jättefina ord på förra inlägget. Det ger mig ett välbehövligt leende på läpparna efter en lång dag. Jag kom precis hem efter en sväng till Sollefteå. Det är inte klokt vad många timmar som springer iväg varje gång jag ska in till stan för ett ärende. Men det är ju inte så konstigt när bara två timmar går i restid. Nu har jag i alla fall kommit hem och gjort upp en eld och gett lille Nanook mat och ska strax ut på en promenad med honom.

Jag borde egentligen inte skriva ett blogginlägg nu för jag känner mig lite tom och nästan så jag bara vill gråta en stund. Haha, jag vet att det är löjligt, men det är så det känns just i denna stund, och vissa dagar är bara mindre bra helt enkelt.
Jag är lite ledsen över en sak som egentligen bara är materiell men som betyder så mycket för mig. Jag insåg nämligen tidigare idag att min kamera har gått sönder. Eller en viktig funktion i kameran. Den kan inte fokusera skarpt längre. Inte automatiskt i alla fall, och gör jag det manuellt så är det ändå bara 50% av gångerna som bilderna blir helt skarpa. Jag har märkt det av och till under några veckor nu att den har allt svårare att hitta fokus, och att jag inte längre kan lita på att den fokuserar automatiskt så jag blir tvungen att göra det manuellt istället, vilket försvårar i många bilder som jag vill ta.

Igår var jag ut i skogen och skulle ta en serie ganska avancerade bilder som jag planerat inför länge. Som jag drömt om att ta i över ett år. Jag hade ställt upp kameran på ena sidan av en tjärn och sedan sprang jag runt hela tjärnen, eftersom jag själv skulle vara på andra sidan. Jag kommer inte gå in i detalj på vad det är för bilder, det får ni se längre fram, men jag höll i alla fall halvt på att förfrysa mig under de tjugo minuterna jag knäppte kort med fjärrutlösaren. Jag hörde ljudet av kameran på andra sidan tjärnen och allt verkade gå superbra. Sedan sprang jag tillbaks till kameran med hackande tänder, fötter utan känsel och rödblåa händer, men med ett stort leende och glädjeskutt för jag anade att det säkert skulle bli jättebra bilder! Jag var så förväntansfull, men när jag kom till kameran så såg jag till min besvikelse att ALLA hundra bilder blev ur fokus. Det gjorde nästan ont i hjärtat! Eftersom bilderna i övrigt blev över förväntan, och ljuset var alldeles magiskt, men zoomade man in så var ingenting riktigt skarpt. Jag frös för mycket för att kunna ta om bilderna då, så jag hoppas så innerligt att det blir bra ljus i morgon också så jag får en chans att försöka igen. Hade nämligen hoppats på att få dom klara så att jag kunde skicka in dom som en del av mina bidrag till Liljevalchs.

Men det var egentligen idag som jag insåg att fokusen verkligen inte fungerar längre. Var även ute idag för att ta en serie andra bilder som även de var ganska krävande att ta. Men det jobbigaste av allt var att de inte blev fokus på bilderna. Jag var tillslut tvungen att göra allt manuellt vilket var otroligt svårt att få till, och dessutom blev många av dom ändå inte skarpa. Jag svor så det ekade i skogarna.

En av kamerans mindre imponerande fokus-försök idag. För det mesta hittar den "nästan" fokus, men ibland blir det bara helt och hållet fel. Ca 50 bilder blev såhär idag när jag lät kameran fokusera automatiskt.

En av kamerans mindre imponerande fokus-försök idag. För det mesta hittar den ”nästan” fokus, men ibland blir det bara helt och hållet fel. Ca 50 bilder blev såhär idag när jag lät kameran fokusera automatiskt.

Så det var en tung sak att inse idag. Om kameran är trasig känns det nästan som en del av mig är trasig. Och jag kan omöjligt skicka in kameran på lagning just nu, eftersom jag inte kan vara utan den. Det skulle vara som att sluta gå till jobbet i några veckor. Men jag ska ringa några samtal i morgon, och se vad som gäller vid försäkringen. Så länge får jag helt enkelt ägna ännu mer kraft åt att få till skärpa på bilderna. Det går ju om jag verkligen försöker. Bara att det blir så himla mycket svårare.

Så, nu har jag gnällt om mina kameraproblem. Det känns verkligen hemskt att en sådan ”materiell” sak kan påverka mig så mycket men det är ju mitt allra viktigaste verktyg idag, och så mycket mer än bara en sak.
Men jag tänker inte oroa mig eller vara ledsen för detta mer för det är ingen idé alls. Det gör ju bara saken värre. Det löser sig alltid på något sätt!

Bjuder på en liten "Bakom kulisserna"- bild från idag, när jag skulle upp på en stor sten för att kolla om skärpan blev rätt. Det kändes som att bestiga Mount Everest. Här blev skärpan rätt i all fall, men när de "riktiga" bilderna skulle tas fick jag göra om det två gånger.

Bjuder på en liten ”Bakom kulisserna”- bild från idag, när jag skulle upp på en stor sten för att kolla om skärpan blev rätt. Det kändes som att bestiga Mount Everest. Här blev skärpan rätt i all fall, men när de ”riktiga” bilderna skulle tas fick jag göra om det två gånger.

När jag ändå är inne på tråkiga nyheter. Jag har ju sett att många av er frågat efter tredje avsnittet av dokumentärserien om mig. Jag trodde ju själv att det skulle komma ut i torsdags, men fick höra här om dagen att det bara blir två avsnitt. Det räcker ju egentligen gott och väl, och jag är så nöjd och tacksam för de avsnitten, men jag hade ju väntat mig ett tredje och hade ju även sagt till er att det skulle komma tre avsnitt. Men hoppas ni inte blir allt för besvikna!

Men det är ju faktiskt så att dokumentärfilmaren Mitra Sohrabian, som följt mig under några dagar varje årstid under ett helt år, håller på att klippa ihop allt nu till en längre dokumentärfilm. Hennes dröm är ju att filmen sedan ska köpas av SVT så att den visas på TV, och jag håller verkligen tummarna att hon får ut sin film! Då har vi ju något mer att se fram emot när det gäller den biten.

Så, nu ska jag inte uppehålla er längre med massa gnäll. Om ni också har något att klaga på så kan ni ju passa på nu! 🙂
Nu ska jag ut med Nanook och ladda om batterierna.

Önskar er en fin kväll! Kram på er ♥

Bara andas

Ofta när jag är på väg nånstans och har bråttom så brukar jag ändå stanna bilen vid något vackert ställe och bara gå ut en stund och andas. Bara betrakta allt det vackra. Inte tänka på någonting. En kort stund som ger så otroligt mycket.
Det är små stunder som dessa som laddar mig med ny energi när jag egentligen inte hinner slappna av. Ibland behövs bara några minuter. Sen är jag på banan igen.

0715001071502