En rädsla kring att få barn

Jag har funderat så mycket på det här den senaste tiden. Någonting ligger i gnager i mig och jag känner mig stundtals både besviken, arg och orolig. Det handlar om det här med att BB läggs ned i Sollefteå. Det var ett fruktansvärt slag i magen på alla vi boende i Västernorrlands län. Vi är många som redan hade flera mil till sjukhuset, men plötsligt fick dubbelt så långt. Dock slutar det inte där. Troligtvis kommer även samma sak ske i Örnsköldsvik, som blir vårt nästa närmaste BB, 9 mil bort. Det besultet är inte taget än, så än finns hopp kvar. Men det skulle i så fall betyda att många kommer ha nära 20 mil till närmaste BB. Och för vissa, ännu längre.

Clara Lidström skrev en debattartikel om detta här om dagen, gå gärna in och läs det HÄR.

Precis som Clara skriver så drabbar inte detta bara glesbygden. Storstädernas sjukhus och BB är överbelastat och det finns ingen plats för de som ska föda barn. De får ringa runt och leta plats, skickas till olika sjukhus och invänta att någon ska kunna ta emot dom. Fy sjutton säger jag bara. Jag kan inte ens tänka mig in i den oron och den panik som de blivande föräldrarna ska behöva gå igenom den dagen då deras barn ska komma till världen. En känsla av övergivenhet.

Självklart blir det överbelastat på de fåtal BB som kommer finnas kvar, när de läggs ned i mindre orter. Någonstans måste ju alla ta vägen. Och inte ser de större sjukhusen till att göra sig redo för att ta emot alla mindre städers och hela glesbygdens förlösande kvinnor. Istället skär de ner på personal även där. Sparar pengar. Som de gör överallt inom vården. Barnmorskor, sjuksköterskor, undersköterskor…allihopa kämpar och går snart på knäna inför den fruktansvärda press de har på sitt jobb.

Det är inte konstigt att det då inte finns plats. Hur kan man lägga ner BB i en stad och förvänta sig att sjukhushet i nästa stad (som redan hade nog mycket från början) ska klara av att ta emot alla nya från staden där BB lades ner? Utan att utöka. Det är en så fruktansvärt enkel ekvation. Det blir överbelastat. De kan inte ta emot fler.

Om jag tänker mig in hur det kan bli, så är det inget konstigt framtidsscenario att vi kommer behöva åka 20 mil i förlossningsvärkar till Sundsvall för att sedan inte få plats på BB, och slutligen i rädsla och panik behöva föda barn med huvudet före i golvet.

Men för att vi ska kunna tackla det här problemet bättre, så har ABF i Sollefteå ordnat kurser i bilförlossning för blivande föräldrar.
 Jag menar, det är väl jättebra?
Tänk om vi inte kan knipa ihop ordentligt under alla mil på väg till BB, och står inför att behöva välkomna barnet i bilen på en enslig grusväg, tillsammans med en orolig och rädd partner. Då kan det vara bra att veta vilka grejer man ska ha med sig.
T.ex en ren sax, en filt och en gummimatta.

Allvarligt, det är tragiskt att det ska behöva vara såhär. Jag har inget emot kurserna i bilförlossningar egentligen. Jag kommer kanske själva behöva gå den någon dag. Men det är tragiskt att det ska behövas. Det är 2017, och om man jämför med tillgången till BB från förr, så har det inte blivit bättre. Vi håller på att backa bandet.

Sjukvården har blivit bättre rent tekniskt. Allt fler överlever problematiska förlossningar tack vare den kunskap och de hjälpmedel som vi har idag, och tack vare duktig sjukvårdspersonal. Det är sorgligt att vi då inte tar vara på det. Det är sorgligt att vi nu ska behöva återgå till en osäkrare sjukvård, där både kvinnor och deras nyfödda barn riskerar att inte överleva förlossningen.
Det får mig verkligen att undra vart Sverige är påväg? Jag växte upp med känslan på att vi lever i världens bästa land, med trygghet och säkerhet på alla dess vis. Men nu känns det som det håller på att braka ihop på riktigt.
Hade vårt Sverige prioriterat samhällets välmående och medborgarnas trygghet, så är tillgången till bra sjukvård det allra sista som skulle läggas ned. De allra, allra sista där det ska behöva göras besparingar.

Min fina brorsson Noak.

Tanken med det här inlägget var egentligen att jag vill dela mina känslor inför det här. Jag tar upp ämnet med Johan var och varannan dag, därför att det ligger i mitt bakhuvud och får mig att känna en viss oro inför framtiden.

Jag är inte gravid, och att få barn och bilda familj är inget som känns aktuellt för oss just nu. Men det betyder inte att jag inte tänker på hur det skulle vara om jag skulle bli gravid. Om vi vill och kan få barn längre fram. Och inte minst, för alla de som väntar barn nu. Eller snart. För alla mina systrar i hela länet som kommer behöva föda i bilen. Som kommer behöva vara rädda. Som inte får känna den trygghet som fanns en gång.
För alla i hela Sverige för den delen, som inte får plats och som inte får möjlighet att föda sitt barn i trygga händer.

Även om jag inte har någon erfarenhet av detta, så känner jag att just en förlossning måste vara något av det mesta fantastiska och mest känslosamma en människa kan vara med om. Att få se sitt barn för första gången. Att få välkomna ett nytt liv till jorden. Bara tanken griper tag i hjärtat på mig. En känsla så stark att det nästan får en att tappa fotfästet.

Jag kan verkligen tänka mig in i den stora betydelsen av att få föda i lugn och ro. I säkra händer. Att få känna sig omsvept av trygghet och värme. Att få hjälp av människor som vet vad de gör. Som finns där. Att få känna att man inte är ensam och övergiven.
Att man som blivande mamma får ge sitt barn den allra bästa tänkbara start i livet genom att under förlossningen få känna styrka, glädje, och trygghet istället för oro, panik och rädsla. Att med sin eventuella partner får dela en stund av enorm lycka, istället för att resten av livet minnas det som en hemsk upplevelse. Det tror jag kan påverka mer än vad vi anar.

Jag grubblar. Funderar. Frågar Johan.
Vad hade vi gjort? Om vi väntade barn, skulle vi behöva flytta? Skulle vi behöva gå kursen i bilförlossning? Skulle jag våga riskera vårt barns liv? Skulle vi välja bort att få barn på grund av detta? Skulle rädslan för förlossningen bli större än lyckan att få bära ett nytt liv?

Ja, som jag känner just nu.

Vi har valt att bo långt ifrån en stad. Vi har valt ett liv på landsbygden. Vi har prioriterat bort närheten till vissa saker, för att istället få närheten till naturen. Jag har accepterat tanken på att vi bor 6 mil ifrån sjukhuset. Bodde. Snart kanske 10 eller 20 mil bort från närmaste sjukhus och BB. Det är en enorm skillnad. Jag kan inte låta bli att känna oro inför det.

Min mamma hade inte överlevt två av hennes tre förlossningar om hon inte hade haft tillgång till akut vård under förlossningen. Min mamma hade inte överlevt om hon fött barn i bilen på väg till sjukhuset. Det väcker mycket tankar och känslor hos mig. Det väcker rädsla inför alla det framtida förlossningar som kommer ske i bilar. Eller i sjukhus där personalen inte räcker till och där det brister i resurserna. Vilka kommer behöva sätta livet till för att Sverige lägger ned sjukhus och BB på mindre orter? Det kan vara du, det kan vara jag. Det kan vara vår bästa vän. Det kan vara vem som helst.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna en frustration över det som håller på att hända. Jag är inte den enda kvinnan i Sverige som numera känner en oro inför att få barn. Vi är många och vi blir fler. Jag kan för allt i världen inte förstå eller acceptera att vi blir av med något som vi istället borde prioriterat.

Jag tror att det här i slutändan blir ett dyrt pris för Sverige. Mycket dyrare än de slantar de sparar in på att lägga ned våra sjukhus och vår tillgång till BB och annan sjukvård. Vad tror ni? Har ni någon erfarenhet eller tankar kring detta? Delar ni samma tankar och känslor eller tycker ni att det är bra med besparingarna på tillgången till BB och sjukvård? Dela gärna med er! 

FacebookTwitter

Tankar om att skaffa barn

Redan tidigt i våras började några kommentarer trilla in. Och senaste tiden, för att inte tala om inlägget från midsommarafton, så har spekulationerna varit i full gång. Är Jonna gravid?

Jag tänkte att jag bara måste ta upp detta nu så ni slipper undra och spekulera kring detta. Det var bilden på ängen när jag och Johan håller om varandra som satte igång allt, eftersom Johan höll sin hand på min mage. Jag kan hålla med om att det kan väcka tankar om att vi väntar barn, eftersom just en hand på en mage ofta symboliserar just det. Men vi hade inte en tanke på det när vi tog bilderna. Vi bubblade av kärlek och ville bara föreviga vår första midsommarafton på bild. Så handen på magen var bara av kärlek. Så jag är alltså inte gravid : )

Jag tar absolut inte illa upp av spekulationerna. Jag kan förstå att tankarna går åt det hållet och det är ju egentligen bara bra att ni är öppna och vågar fråga, så att jag får en chans att reda ut det hela. Det här med att få barn är ju något av livets största mirakel, och man vill ju inte att andra ska tro eller hoppas något som inte är sant.

Jag och min älskade brorson Noak

Jag och min älskade brorson Noak

Det är så himla märkligt nu när jag kommit upp i en viss ålder där det faktiskt är vanligt att man skaffar barn. Jag känner verkligen en skillnad om jag jämför på hur det var för några år sedan. Plötsligt är det ett aktuellt ämne att prata om. Plötsligt har många av ens vänner ett barn eller två. På facebook dyker det upp bilder på nyfödda bebisar från bekanta nästan dagligen.  Jag fyller 27 år om några dagar. Herregud. Jag minns när jag var liten och mamma berättade att hon fick min storebror Isac när hon var 27 år. Då tänkte jag ”Oj vad gammalt, jag vill ha barn mycket tidigare”. Haha, och nu tänker jag ”Oj…hon var lika gammal som jag är nu…vad tidigt!
Det är inte klokt vad konstigt det känns att jag faktiskt befinner mig där just nu. I den där åldern, när man utifrån plötsligt ses som en potentiell mamma istället för att få höra ”ha ingen brådska med barn, de kan du ta senare”. Att nu är jag i en ålder där jag börjar förväntas att längta efter att bilda en egen familj. Det är lite läskigt och häftigt på samma gång.

Jag och lilla Malte, som är son till mina vänner Åsa och Arvid.

Jag och lilla Malte, som är son till mina vänner Åsa och Arvid.

Jag har egentligen aldrig varit någon som längtat efter barn och egen familj. Det känns så hårt och ”fel” att skriva det, men jag tror definitivt inte att jag är den enda. Jag har aldrig känt att barn är meningen med livet, som en del känner och säger. Jag tror att vi alla har vår egen mening med livet. Men jag kan definitivt förstå om barn blir någons allra största mening med livet. Som sagt, vi tycker ju alla olika.
Jag har alltid tänkt att den där längtan efter barn kanske kommer någon gång i framtiden. Men bara om jag finner den som jag vill dela mitt liv med. Eftersom jag senaste året tänkt att jag säkerligen inte kommer göra det, och leva själv hela livet, så kändes det inte heller som att jag någonsin skulle få uppleva att få egna barn. Den längtan skulle inte komma naturligt om jag levde själv, eftersom det då fanns så mycket annat jag vill göra. Det var ingen tanke som kändes det minsta jobbig heller. Jag kände mig nöjd ändå. Jag skulle aldrig ha svårt att fylla livet med mening utan barn.

Sen kom Johan in i mitt liv, och hela min värld och min syn på hur framtiden ändrades. Sidor som jag aldrig tidigare sett hos mig själv började allt mer framträda. Och ganska snabbt började tankarna på barn att snurra i huvudet. Någonstans började jag känna den där längtan över att någon gång få barn, med Johan. Den tanken som innan känts så främmande och långt bort var nu nära och på riktigt.
På ett sätt kändes det som en lättnad. Jag som trodde att jag aldrig skulle känna den längtan.
062704
Vi får frågan lite då och då. ”Jaha…nu är det utökning som väntar förstår jag?”.

Men vi skakar på huvudet med ett leende. Inte just nu. Vi är inte redo för det än.
Och även om vi vore det, så brukar jag också säga att man ju aldrig heller kan ta det för givet, att man kan få barn, eller ens vill ha barn. Det är ju helt upp till var och en. Och det är ju ett mirakel egentligen. Som det största uttryck för kärlek i fysisk form. Att skapa ett nytt liv med någon. Bara tanken på att det ändå så ofta fungerar gör mig snurrig av livets storhet och mysterium.

062706
Jag och Johan brukar ändå prata om barn ganska ofta. Vi älskar att fantisera, drömma och försöka se framför oss hur det skulle vara att få barn. Hur det skulle kännas att se sitt barn för allra första gången. Ofta får vi tårar i ögonen när vi pratar om det, eftersom bara tanken av det gör oss så rörda. Det känns så stort. Så vackert. Det skulle vara en enorm lycka om jag någon gång fick uppleva att få ett barn med Johan. Men just nu vill jag bara att det ska stanna där, som en tanke och något som känns roligt att fantisera kring.

Det känns ändå skönt att vi båda känner samma sak, att vi vill vänta. Även om man inte alltid har makten att bestämma om eller när man ska få barn, så känner jag mig inte alls redo för att bli mamma nu. Jag är så himla nöjd med livet just nu och jag har så mycket projekt och idéer som jag vill förverkliga och utveckla och lägga min tid och fokus på. Det känns inte alls som någon brådska med familjelivet och på något sätt känns det som jag verkligen vill att vi först ska få massor med tid tillsammans och bara göra vad vi vill. Leva fritt utan för mycket att anpassa sig till. Verkligen njuta av tiden när vi bara har varandra att tänka på. Så får vi se sedan vad framtiden kommer med ♥
062707
Hur tänker ni kring barn? Har ni egna barn eller drömmer om att skaffa barn? Eller kanske har ni valt att inte ha barn?Hur länge väntade ni innan ni kände er redo? Eller blev det en överraskning? Skulle vara så intressant att höra era tankar kring detta stora ämne ♥

FacebookTwitter