Fria vägar och tunga beslut

Det är något med ljuset i januari som ibland får mig att tro att jag ser ljuset för allra första gången. Den där stunden på förmiddagen, när solen precis stigit upp bakom skogen och sprider sitt mjuka ljus bakom snöbeklädda träd i skogsdungen intill vägen.

Jag vill bara stanna där en stund. I en strimma av ljus som snuddar vid mitt ansikte. 
Äntligen känner jag hur jag börjar få tillbaks energi igen. Den där energin som jag saknat i flera månaders tid. Kanske har det varit på grund av mörkret. Kanske på grund av en långvarig intensiv tid som efterlämnade sig en ihållande trötthet. Eller kanske bara på grund av naturens egen rytm. Sedan mitten av oktober har allting liksom varit lite mer tungrott. Den där naturliga viljan att göra vissa saker försvann, och det gick åt mer energi åt att bara få vardagen att rulla på.

Men senaste tiden nu har jag känt att min eld äntligen fått syre igen. Januari har verkligen blivit en nystart. Efter en tid av lugnare tempo och vila känner jag mig så redo och förväntansfull inför det nya året. Det är nästan så att det pirrar i magen. Fast jag vet inte varför. Men det känns bra.
Den här morgonen i förrgår, efter min underbara helg i Åre, kändes verkligen som den första dagen på en ny era. Det där ljuset satte nog igång någon process i kroppen på mig. Ännu ett bevis på hur viktigt solljuset är.

Jag tog med mig Nanook och kameran på en uppfriskande morgonpromenad. Det var -20 grader ute och solen var precis på väg upp. Sedan förra veckan har de dagliga promenaderna och min vardag i sin helhet blivit lättare för mig. Ni kanske undrar vart Danny är? Johans hund, som jag sedan ett år har haft hemma hos mig på dagarna. Efter lång tid av funderingar och ett halvår där jag mått dåligt över min ohållbara arbetssituation med alla djur hemma, så tog vi ett tungt beslut att ha Danny på pensionat under vardagarna, för att sedan vara hemma med oss under helgerna. Men inte vilket pensionat som helst, utan det mest fantastiska, underbara ställe som heter Gårdsbackens hundcenter. Både Nanook och Danny har varit där flera gånger innan då vi själva inte haft möjlighet att ta hand om dom, som när vi t.ex åkte till Yosemite i höstas. Och jag vet på riktigt inte vad jag skulle ta mig till om vi inte hade dom i den här situationen som vi hamnat i nu. Är så obeskrivligt tacksam.

Det är såklart ett jobbigt beslut, men nu såhär i efterhand känns det så himla bra. Johan lämnar honom där på vägen till sitt jobb på måndagarna, och hämtar hem honom på vägen hem på fredagarna. Så får vi helt enkelt avvakta och se hur det här känns och funkar under en tid. Vi vet att Danny har det bra under vardagarna och jag får en hund mindre att ta ansvar för. Jag tänkte skriva ett längre inlägg om det här senare, och förklara lite djupare kring detta.
Nu har vi haft det såhär i en dryg vecka och jag känner redan vilken stor skillnad det gjort för mig under dagarna. Att ha en hund innebär ett stort ansvar, och jag har många gånger under åren verkligen fått kämpa med att få tid till Nanook. Det hade varit omöjligt för mig att ha en hund om jag inte hade haft min mamma som kunde ta honom under de dagar jag inte har tid eller måste åka bort.

Så det är klart att det blev en stor förändring förra året när jag plötsligt fick en till hund att ta hand om samtidigt som jag fick dubbelt så mycket jobb. Två starka konkurrerande hanhundar som helt enkelt blev för mycket för mig. Jag brukar vara bra på att bita ihop och försöka se till att saker fungerar ändå.
Men ibland, så är det bästa man kan göra att lyssna på sitt inre och inse när man inte orkar mer. 


Något som jag tycker är viktigt när ett nytt år sätter fart, är att verkligen ta tag i sådana problem som ligger och tynger en. ”Rensa i alla skrymslen” som min mamma brukar säga. Det är ju egentligen lika viktigt att göra än vilken tid det är på året. Men just när ett nytt år börjar, så känns det för mig ännu viktigare än någonsin. Jag vill kunna känna att det just är en ny start. Ny, fräsch energi, utan att man släpar med sig något gammalt och tungt in i det nya året.

Jag vet, det är lättare sagt än gjort. Ibland känns det som man sitter fast, och att det inte finns någon lösning.
Men allt går att lösa på något sätt.
Kanske kommer det krävas uppoffringar och tunga beslut, men om det i slutändan gör dig lyckligare, så är det så värt det.
Det viktigaste är att man mår bra och trivs med sin vardag.
Den här vackra förmiddagen i januari kändes nog lite som den första dagen på året för mig. På riktigt liksom. Nu längtar jag efter att ta tag i ännu fler saker jag bara låtit ligga och tynga ner. Nu blir det bland annat stortstädning i mina arbetsrum och att se till att hamna i fas med saker och ting. Se till att vägen är fri.
Tänk vad lite vackert väder kan göra. Bara att få se solens ljus mot de röda ladorna gav mig nästan gåshud. Så vackert.

Nanook väntade tålmodigt medan jag lufsade in i skogen intill vägen för att fota ljuset mellan träden. En vacker morgon, som blev en vacker start på den här veckan.

Nu ser jag fram emot att komma igång med lite tempo igen. Men först, en kopp kaffe!

Om ni har några tankar kring detta, eller kanske vill dela med er av något som tynger er och som ni vill förändra inför det nya året, eller som ni kanske redan har förändrat, lämna gärna en kommentar. Älskar som sagt att läsa era tankar och känslor.
Ta hand om er! Kramar ♥

Att våga släppa taget

För några veckor sedan så tog jag ett beslut som påverkar mig en hel del. Jag har sedan jag tog beslutet velat skriva och berätta om det för er, men samtidigt ville jag låta det landa i mig själv först innan jag skriver om det på bloggen.
Och jag ville egentligen inte göra någon stor grej av det, eftersom det inte påverkar så mycket av det jag gör utåt sett. Mer mitt eget liv och min inre känsla. Men jag ville göra ett bra inlägg och verkligen dela mina tankar kring det här eftersom det också kan lyfta fram så mycket annat, som kanske kan inspirera andra.

Jag har bestämt mig för att sluta med smyckestillverkningen. Eller, sluta är nog fel ord. Jag kommer fortfarande att designa och tillverka silversmycken, men jag kommer inte alls lägga lika mycket fokus på det som jag gjort innan. Jag kommer bara tillverka när jag har tid och lust. Sedan 2009 har jag och min mamma Anita tillverkat smycken och sista tiden har vi hållit på mer med silversmide och designat egna smycken från grunden. Ni som följt bloggen länge har ju säkert hängt med en hel del på den resan. Och ni som är ganska nya följare har kanske inte läst så mycket om det än, mer än att jag säljer smyckena på min webshop och ägnat en del tid i verkstaden.

Jag kan tänka mig att det kommer lite som en chock för många. För sista tiden har jag verkligen ägnat massor av tid till smyckena och tillverkningen. Det var bara några veckor sedan jag la upp nya smycken på webshopen som jag tillverkat under våren, och lottade ut ett armband och gjorde lite reklam för de nya smyckena. Men det roliga är, att det var dagen efter det som beslutet togs. Det låter säkert helt galet. När jag äntligen kommit igång på riktigt, så backar jag det hela. Jag ville egentligen skriva det samma dag, men det kändes nästan absurt att ena stunden lotta ut ett smycke och marknadsföra mina smycken och nästa dag lägga ner allt.

Varför gör jag detta, när jag äntligen kommit igång med det så bra?
Ja, det är det jag tänkte förklara nu.

Det var en solig kväll nu i maj. Jag var i verkstaden med mamma och vi hade nyligen lagt ut de nyaste smyckena på shopen. Ordrarna trillade in och det kändes roligt! Samtidigt, som vi kände oss helt slut. Som vanligt när vi jobbat i verkstaden så är vi trötta. Utarbetade. Eftersom vi båda har i princip heltidsjobb vid sidan om så tillverkar vi smyckena på den lilla tid som finns över. På kvällarna, på nätterna.
Jag och mamma gick ut på altanen med varsin kopp kaffe. Solen lyste och jag satte mig på räcket och tittade ut över ängen.
När jag mötte mammas blick igen så var det som om vi tänkte säga samma sak, precis samtidigt.

Nej…nu får det vara nog. Nu måste vi inse våra begränsningar. Vi lägger ner det här nu”.
Plötsligt kom den där dagen när vi utan ångest eller jobbiga känslor kände att det var dags att inse att vi inte orkar mer. Trots att tanken på att lägga ner funnits hos oss båda under lång tid, så var det först nu som det kändes som vi båda kunde ta ett moget beslut. Orden bara flög ut ur oss. Det kändes så rätt. 

Jag tror vi både skrattade och grät någon liten tår medan vi drack upp kaffet på altanen. Oj, som vi kämpat. Som vi slitit med dessa smycken under åren. Även om jag egentligen känner att jag inte alls lagt den tid på företaget som jag borde eller har velat, så har det tagit sådan enorm tid och fokus från allt annat jag gjort. Jag skulle vilja beskriva vår smyckestillverkning som en stor, tung sten som vi släpat efter oss i flera år. Det har varit jättekul stundtals, och jag har älskat den där jädrans stenen och vägrat släppa den, eftersom jag haft en sådan stark vision om hur det skulle kunna bli. Men för det mesta har det varit en belastning eftersom ingen av oss faktiskt har haft tid till det.

När jag jobbat med smyckena, så har allt annat i mitt liv fallerat omkring mig. Samma sak för min mamma. Det tar så mycket mer tid än vad någon kan ana. Att tillverka något från grunden tar tid. Det är så med allt hantverk. Om jag ska driva ett smyckesföretag och verkligen få det att gå runt och utveckla det, då är det DET jag ska göra, och inte så mycket annat utöver det. För annars orkar man inte. För mig har det alltid känts som att jag borde ägna mest fokus åt smyckena, men känslan i hjärtat har alltid varit något annat. Jag har aldrig känt den där starka passionen för att sitta i verkstaden och tillverka dag som natt. Jag älskar att designa, forma och skapa med silvret och göra ett smycke som började som en liten idé. Att skapa i liten skara. Men att driva ett tillverkningsföretag är något annat. För att det ska kännas levande och roligt så behöves det läggas mer fokus och tid på det.

Nu under våren så bestämde vi oss för att verkligen ta tag i smyckestillverkningen. En gång för alla ville vi komma igång med det på ett sätt som verkligen funkar. För under åren har vi så många gånger känt att vi inte mäktar med det. Vi blir så stressade och kommer aldrig riktigt på fötter med det hela. Så vi båda har jobbat varje ledig stund i verkstaden. Jag gjorde en ny webshop och förnyade lite designer. Och det kändes jättebra! När väl webshopen var igång och beställningarna trillade in så var det en enormt rolig känsla! Men samtidigt så blev det så mycket att göra, att ingen av oss egentligen hade tid till något annat.

Så har det varit hela tiden med smyckena. Vi har aldrig haft problemet att vi inte fått sålt något. Tvärtom så har vi alltid haft större efterfrågan än vad vi hunnit tillverka. Vilket egentligen är superkul! Men det blir ju en slags stress att inte hinna med. Jag skulle hunnit med om jag jobbade med smyckena från 08-17 varje dag. Att lägga all min tid och fokus på smyckestillverkningen. Och det gjorde jag ett tag nu under våren. Men det ledde också till att den här våren blev den stressigaste i hela mitt liv.
Jag ville lägga 100% på allt jag gör. Bloggen, fotandet, skrivandet, konsten, föreläsningar, smyckestillverkning. Samtidigt som jag har hundra projekt som jag inte ens påbörjat eftersom tiden inte funnits.

Den här våren har jag känt en långvarig inre stress för första gången i mitt liv. Det har varit en enormt tuff tid, både för mig och min mamma. Och egentligen vill jag inte skylla på smyckena, men på grund av att vi satsade så otroligt mycket tid och fokus på den biten så blev så mycket annat lidande.
Vi ägnade så många nätter i verkstaden. Som det alltid blir när vi jobbar hårt med det. Vid midnatt, när andra människor brukar avsluta sin dag och gå och lägga sig så drack vi en kopp kaffe för att orka jobba några timmar till.
När jag kom hem vid två-tre på natten så var det kallt i huset, eftersom jag inte hunnit elda något under dagen eller kvällen. Ofta gick jag och la mig med gråten i halsen för att jag kände mig otillräcklig. Jag kände en press över allt annat jag inte hunnit med.
Allt det jag egentligen ville göra. Jag kände mig så stressad att det inte längre fanns något utrymme kvar att faktiskt vara kreativ på riktigt. Allt hände samtidigt och jag märkte tillslut att jag inte ens kunde äta normalt. Jag kastade i mig maten jämt för att jag trodde att jag hade bråttom hela tiden.

Jag vaknade en natt nu i maj av att jag stod vid mitt sovrumsfönster och tittade ut över mitt trädgårdsland. Jag kände en enorm sorg över att jag inte hunnit rensa det i år. Det har inte funnits någon tid över till att odla eller sätta fröer eller rensa något land. Inte en chans. När jag vaknade av att jag i sömnen stod och mådde dåligt över det, så insåg jag att det gått lite för långt.
Jag kan inte hålla på med allt samtidigt. Jag kan inte satsa 100% på allt jag gör, för tillslut finns ingen ork kvar. Och det liv jag flyttade hit för att leva försvinner bort i ett moln av stress.

Självklart har det inte bara med smyckena att göra att den här våren blev stressig. Men det kom väldigt naturligt nu efter allt hårt jobb, att jag kände att jag måste välja en väg. Det känns som jag senaste åren petat lite här och där, och försökt göra något bra av allt, men istället blir det att ingenting riktigt får något fokus. Jag gjorde en ateljé för att kunna måla för två år sedan när jag började mer med det. Men sedan dess har det nästan aldrig blivit av. Jag har längtat efter att få en riktig ”ledig helg” så att jag ska kunna skapa sådant som jag bara kan göra när jag känner att inget annat ligger och väntar på att bli gjort. Som att t.ex måla.
Men jag känner nästan aldrig att jag är ledig. Jag känner nästan aldrig en riktig ”fredagskänsla”, därför att jag alltid haft smyckestillverkningen som legat och brusat i bakgrunden.

När jag jobbat med smyckena, så har jag känt mig stressad. När jag inte jobbat med smyckena, så har jag dålig samvete och känner en stress över det.

Nu blev det här ett enormt långt blogginlägg, och ändå känner jag att det finns så mycket att säga om det här. Jag tror säkert att många egenföretagare kan känna igen sig. Det här om att ha en dröm, en vision som man vill förverkliga, som man sedan en dag inser att man inte orkar med längre. Smyckestillverkningen känns lite som en partner som jag älskar men som jag egentligen inte mår helt bra av. Och jag tror det är väldigt svårt att faktiskt inse när gränsen går. När är det dags att göra slut? Man vänjer sig ju in i situationen. Jag har under flera år vant mig vid att ständigt känna en stress, ett ansvar och dåligt samvete över att jag inte ägnat ännu mer tid åt det. Men nu känner jag att jag måste släppa det.
Och jag känner det absolut inte som ett misslyckande. Tvärtom. Jag har lärt mig så otroligt mycket från de här åren.  Och jag är enormt stolt över att vi varit så otroligt envisa och fortsatt kämpa. Men jag är lika stolt över att vi vågat lyssna på vårt inre och ta det här beslutet.

Så jag och min mamma har helt enkelt bestämt oss för att inte längre driva en ”business av smyckestillverkningen”. Både hon och jag älskar att smida i silver och skapa smycken men vi kommer inte lägga så stor fokus på det längre. Jag kommer inte längre se mig själv som någon som driver ett smyckesföretag. Jag ser det mer som något jag älskar att göra vid sidan om mitt jobb. Sedan kommer vi ju ändå tillverka när vi har tid och lust, och säkerligen lägga upp något smycke någon gång men det är inget jag längre känner någon press kring. När det gäller smyckena så är det framöver bara något jag ska tycka om att hålla på med. 
En sak måste jag lära mig, och det är att man inte behöver göra en business av allt man tycker om. Vissa saker gör man bättre om man behåller som hobby. Och jag tror smyckena är en sådan sak för mig. 

Självklart känns det konstigt att ta det här beslutet. Första två dagarna ville jag mest gå runt och gråta. Det kändes jättejobbigt. Kanske mest för den starka vanan att faktiskt driva ett smyckesföretag. Vanan att hela tiden känna att jag borde tillverka smycken. Det var som om någon stängt av en motor som gått i bakgrunden. Det blev så lugnt.

Men sedan när chocken lade sig, så kändes det så himla bra. Varje dag sedan dess har jag känt en oförklarlig lättnad. Jag känner mig så glad att jag faktiskt insåg mina begränsningar. Nu kommer jag kunna lägga mycket mer tid på det jag vill och utveckla den väg jag valt.

Det som är allra mest fantastiskt med detta är att sedan dagen vi tog beslutet så har jag upplevt en enorm ändring i mitt liv. Det är som att jag stängde en dörr och en ny öppnades. Jag känner det inombords, en slags glädje och en känsla av bubblande kreativitet. Så mycket ny energi som kommer fram när jag släpper stressen och det dåliga samvetet.
Det är så mycket positivt som hänt på så kort tid och varje dag är det som om jag får bevis för att jag är på rätt spår. Att jag tog rätt beslut. Framöver så väntar så roliga saker. Nästa vecka åker jag på ett fotojobb i Nordnorge och i juli kommer jag få hålla mitt livs första utställning i tre veckor. Varje dag så känns det som om nya positiva möjligheter dyker upp.

Det är så intressant, eftersom jag så många gånger skrivit och pratat om det här med att följa sitt hjärta. Att lyssna på sin inre röst och det som känns rätt, oavsett vad som borde vara rätt. För när man gör det, så är det som att nya dörrar öppnas. Möjligheter som man aldrig anade fanns.
Kanske kan det inspirera andra, att våga släppa taget om något som man tycker om så mycket, men som man ändå känner att man mår dåligt av. Jag är säker på att när man gör det så för det så mycket nytt och gott med sig. Det är något jag tagit lärdom av de senaste åren. Och inte minst nu.

Om ni orkat läsa allt, så är ni helt underbara. Fast det är ni oavsett ♥

Nu väntar nya spännade tider! Hurra!

Jag pratar ofta om hur viktigt det är att välja sin egen väg i livet. Eller att våga trampa upp en stig där det inte ens finns någon väg. Att följa sitt hjärta och lyssna inåt.  Därför känns det extra viktigt att jag själv faktiskt gör det, och vågar vara ärlig med vad jag känner. Och våga välja vägen som känns rätt för mig.

Jag pratar ofta om hur viktigt det är att välja sin egen väg i livet. Eller att våga trampa upp en stig där det inte ens finns någon väg. Att följa sitt hjärta och lyssna inåt. Därför känns det extra viktigt att jag själv faktiskt gör det, och vågar vara ärlig med vad jag känner. Och våga välja vägen som känns rätt för mig.