När juni dansar på himlen

Jag satt djupt insjunken i datorn i ateljén när jag plötsligt tittade ut och fick se en av de tydligaste regnbågar jag någonsin sett. Jag ropade på Johan och någon sekund senare sprang jag ut i träskor med kameran hängande över axeln. Det var så vackert. Älskar när naturen bjuder på sådana här magiska och spontana scener.

Juni månad är specialist på det, att överaska med magi. Plötsligt är det som om den öppnar upp en dörr till en annan värld. Och har man tur så är man där i det ögonblicket och får uppleva det.
För mig är juni rosa. En svag ton av aprikos och rosa, med nyanser av lila. Kvällarna är så vackra, och de är så långa, så man hinner verkligen njuta av solnedgången länge.
Det var något alldeles speciellt i måndags. Jag och Johan firade att hans hus äntligen var överlämnat till de nya ägarna. Vi kunde knappt tro att det var sant. Vi svävade på moln båda två och gick hela tiden och påminde oss om att ”nu har vi BARA Grundtjärn att bry oss om”. Vi lagade god middag och öppnade Amarone flaskan som vi fick av våra grannar tidigare i våras. Under kvällen så försvann de tunga molnen och regnvädret, och solen tittade fram. Då kom vi på idén att vi skulle gå ner till sjön och ta ett kvällsdopp.
Det blev en helt fantastisk kväll när vinden avtog och solen kom fram.
Årets första dopp i väldigt kallt vatten. Eller, det var ju egentligen inte årets första dopp. I mars badade vi ju isvak och det var definitivt ännu kallare. Men jag riktigt kände hur jag ville ta ett kallt bad nu. Chocka kroppen lite. Det är ju något alldeles speciellt med känslan efter ett kvällsdopp i en stilla sjö.
Vi stannade i vattnet tills kroppen hade domnat bort av kylan, precis som vi gjorde under isvaken. Sen rusade vi in i bastun och värmde oss. Jag fick så otroligt mycket energi efter det. Skulle vilja gå ned till sjön var och varannan kväll nu och ta ett dopp, bara för att få uppleva det där ruset som man får efteråt.
När vi hade bastat klart så möttes vi av en väldigt vacker syn. Dimman började dansa längs kanterna och solen hade färgat himlen i helt fantastiskt vackra färger.
På vägen hem genom skogen. Vi stannade till nästan överallt och liksom tappade hakan. Jag vet inte hur många gånger vi sa ”tänk att vi får bo här” under promenaden hem.
Många gånger under promenaden sa jag ”Johan, kan du hålla Nanook lite?” medan jag sprang iväg för att ta bilder. Det bästa jag vet under sommaren är när det har regnat hela dagen, och sedan spricker upp till kvällen. DÅ blir det magi. Minst sagt.
Dimmorna dansar över tjärnen intill Grundtjärn. Förtrollande.
Hemma i byn var allt stilla. Tage’s lada omslöts av dimmorna och det var så vackert att det nästan gjorde ont i hjärtat.
När vi kom hem igen bytte jag om till min nya, vita sommarklänning och sedan begav jag mig ut hela natten och fotade. När jag var på väg hem var det frost i gräset. Mina strumpor och stövlar var helt genomblöta efter en och annan fotografering ute i vattnet. Jag frös så jag darrade. Men sen fick jag krypa ned bredvid en varm Johan i sängen.

Precis såhär vill jag att juni ska vara. 

Twistin’ the night away

Åh, jag tror aldrig tidigare att jag haft så svårt att hitta orden för att inleda ett blogginlägg. Jag är så fylld av känslor efter all den respons jag fick av er på mitt förra inlägg. Och att uttrycka dom i ord känns nu helt omöjligt. Dessa två dagar efter att jag la upp inlägget har känts lite overkliga. Att läsa den ena fantastiska kommentaren efter den andra har fått mig att nästan brista inombords. På ett helt underbart sätt. Det har stundtals varit svårt att läsa därför att jag blir så berörd.
Att skriva tack känns så fruktansvärt litet jämfört med hur jag önskar att jag kunde uttrycka mig. Men det är ett tack som är fyllt till bristningsgränsen av den djupa tacksamhet jag känner. Så, tack. Tack.

092802Ni har slagit rekordet för antalet kommentarer i min blogg, och att det hände på just det inlägget känns helt fantastiskt. Det var ett inlägg som krävde en hel del energi för att skriva. Och ett inlägg som jag själv känner är en av de viktigaste blogginlägg jag någonsin skrivit, eftersom det berör så många olika delar av mitt liv, och min blogg.

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle tas emot såhär av er. Jag kan inte beskriva vilken lättnad jag känner över att det ändå är så otroligt många som har förståelse för hur det funkar med samarbeten. Och för att inte tala om alla vackra ord och inspirerande kommentarer. Tänk att ni är så många som lagt ner tid på att skriva och dela med er av era tankar. Era ord har rört mig i hjärtat, och ändå har jag inte ens hunnit läsa alla kommentarer än. Ska fortsätta nu under kvällen. Men ville verkligen skriva och visa min tacksamhet.
Ni inspirerar mig så det är inte klokt.

Något jag älskar att göra när jag behöver lite ny energi är att dansa. Ni vet, bara sätta på någon riktigt bra låt och dansa loss i köket. Det är något magiskt med den där känslan när man känner hur varje cell i kroppen vaknar till liv och pressar ut all tung energi som man burit på. Idag hörde jag någon bra låt på nätet och sedan kände jag hur jag bara ville dansa. Så jag gjorde det. Och fy sjutton vad bra det kändes!

Så vad säger ni mina älskade läsare, ska vi inte ta en dans nu efter allt?
Får jag lov? 😉

Dansar in våren

Jag fullkommligt älskar denna tiden. När snön precis smält och jag äntligen kan röra mig fritt i skogen och markerna. När isande vindar byts mot ljumma vindar och när kvällarna är ljusa länge, länge. Våren kommer alltid med en känsla av frihet. I lördags kväll åkte jag ut med Nanook längs en skogsväg och bara stannade till vart jag ville. Jag tittade på solnedgången och njöt av naturen och av bar mark och gröna färger. Jag får så mycket energi att jag knappt vet vad jag ska göra av den. Jag vill springa. Dansa. Hoppa. Skrika. Allt känns så nytt och vackert.

051001051003051005051002