Igår kväll, ungefär vid samma tidpunkt som min senaste kulningsfilm nådde 1 miljon visningar, så rymde kvigorna från sin hage här i byn. Det händer då och då att någon hoppar över stängslet eller bara går rakt genom. Nu hade alla lyckats ta sig ut och sprang på vägen genom byn. Mamma ringde och bad mig kontakta Frida i grannbyn Myckelgensjö som äger kvigorna. Hon brukar ha dom här på sommarbete, vilket är jättebra för oss i Grundtjärn eftersom markerna då hålls öppna.

Frida var på väg men eftersom det är över en mil att åka hit så gick jag till mamma och sa att jag ville prova att kula in dom. Jag ville verkligen få bevis på om det skulle fungera. Jag tog en kratta i handen och sedan satte vi oss i bilen och körde ikapp dom. De hade redan hunnit till slutet av byn och sprang i full fart ut mot grusvägen i skogarna. Det gäller att vara snabb så de inte sprider ut sig i skogen, då kan de vara näst intill hopplöst att fånga in dom igen.

Mamma släppte av mig i farten och körde in på en sidoväg så hon inte skulle stå i vägen med bilen för korna om de skulle vända om. Jag hade inte värmt upp rösten så jag visste inte om jag skulle klara av att börja kula direkt. Men så fort jag började kula så stannade de upp och började lyssna. Kanske kände de igen mig från natten när jag kulade för dom i hagen. Efter några kulningar började de vända om och jag sprang mot mamma och gav henne min mobil så hon kunde filma.

Vilken känsla det var att se hela flocken vända om och springa emot mig! Haha jag fick ett sådant lyckorus! Det sprang sedan fram till bilen och strax därefter kunde vi mota in dom i en annan hage precis bredvid. Vilken lättnad vi kände när vi stängde igen hagen och alla 25 kor var inne. Sedan kom Frida strax därefter och var glad över att inte behöva jaga korna denna gång.
Det var en härlig känsla att kunna få nytta av kulning och lockrop på riktigt. Inte bara som en slags konstform. Jag förstår verkligen att kvinnorna på fäbodarna använde kulning för att locka hem boskapen på kvällarna. Det är något med dessa ljud som får korna att lyssna. Inte bara kor, utan andra djur också. Det här gav mig ännu en boost till att fortsätta lära mig denna uråldriga röstteknik.
Frida Bylund från Myckelgensjö. Utan tvekan världens coolaste mjölkbonde. Som jag beundrar hennes styrka och tålamod! Hon fick rusa iväg mitt i matlagningen för att åka till Grundtjärn när alla i byn kontaktade henne om kvigorna som rymt.
Det var ju även Frida som gav mig målarjobbet på bondgården när jag flyttade hit för sex år sedan, så att jag kunde stanna ett tag till. Är henne evigt tacksam för att jag fick en sådan bra start när jag tog det stora steget att flytta från Göteborg.
Mamma på vägen i Grundtjärn, och kvigorna som rymde till vänster. Fin kväll blev det, med ett bra avslut ♥