Det stora inlägget om allt som hände

Hej mina älskade läsare!
Alltså, hur ska jag ens kunna tacka er för allt stöd ni gett mig? Har läst ALLA era kommentarer på mitt förra inlägg och det känns som jag blir omsvept i en filt av kärlek. Så mycket vackra ord, så mycket omtänksamhet. Så mycket värme. Ni betyder så mycket för mig ska ni veta. Blir så djupt berörd av det här. Tack från djupet av mitt hjärta.

Nu i fredags fick jag äntligen bli utskriven från sjukhuset, och jag är nu hemma och mår jättebra. Har tagit det väldigt lugnt i helgen hemma med Johan och alla djuren. 
Jag kände nu att det var dags att lägga ut det där inlägget jag hållit på att skriva i flera omgångar under veckan. Eftersom jag hade svårt med synen och det blev för ansträngande att sitta vid datorskärmen så fick jag ju pausa hela tiden, tills jag sedan beslutade mig för att vänta tills det gick lättare. För varje dag som går nu så blir ögonen bättre och nu känns det mycket bättre att sitta framför datorskärmen, så nu kände jag att jag kunde skriva klart det.Så inlägget i början kommer att vara lite tidsförvirrande eftersom jag just skrivit i olika dagar, men jag är säker på att ni kommer ha överseende med det ♥
Here we go!
Jag vet att vissa av er redan sett från min Instagram att jag legat på sjukhuset sedan lördag natt, och nu när jag återfått krafterna och har ännu en kväll att spendera här på mitt sjukhusrum så kände jag att jag ville skriva och berätta för er här på bloggen vad det är som hänt och varför jag är här. Och allra viktigast, att jag mår bra.

Känner mig fortfarande lite förvirrad efter de senaste dagarna. Som om jag drömt alltihop. Allting hände så fort. Ena stunden låg jag hemma i sängen och plötsligt befann jag mig på akuten i Sollefteå. Det är så otäckt hur livet kan kasta omkull allt på någon sekund. Är så oändligt tacksam att allt gått bra och att jag nu kan sitta här på sjukhuset helt återställd och skriva detta. Livet är så värdefullt.

Det var lördag kväll hemma i Grundtjärn. Jag och Johan hade gått och lagt oss riktigt tidigt, runt 9 tiden på kvällen. Vi låg och tittade på en film med alla djuren i sängen. En riktigt lugnt och mysig lördagkväll helt enkelt.

En halvtimma in i filmen så börjar min syn plötsligt bete sig konstigt. Jag tänkte inte så mycket på det först, utan tänkte att jag kanske låg lite konstigt med huvudet så jag rätade upp mig och gnuggade mig i ögonen. Jag fortsatte titta och tyckte plötsligt att karaktärerna i filmen såg konstiga ut. Bara halva deras ansikten syntes. Jag låg i några sekunder och funderade över om det verkligen skulle se ut så. Sen tittar jag på undertexterna och märker att hälften av texten är borta.

Johan ser att jag stirrar konstigt på skärmen, och jag säger ”Men vad konstigt…det är något med min syn…det ser så märkligt ut”.
Han tittar undrade på mig och jag tittar bort från skärmen ut mot rummen för att se om synen beter sig lika konstigt där. Till min förskräckelse så märker jag att möbler försvinner mitt framför ögonen på mig. Jag tittar bort, och dit igen, och ser hur bordsben bara suddas ut i intet. Som om de inte längre existerade.

Johan ber mig tända lampan. Och när jag tänt lampan så tittar jag på Johan…och mitt hjärta nästan stannade. Halva hans ansikte är helt borta. Som bortsuddat med ett datorprogram. Jag kunde bara se hans ena öga och halva hans mun. Jag inser snabbt att allt i min högra synfält raderas bort. Det blir inte svart, det är bara som om de försvinner helt ur bilden.
Johan…jag kan inte se ditt ansikte. Jag kan inte se ditt ansikte!!!!

Jag börjar bli riktigt rädd och han ringer min mamma som ju jobbar inom vården och som bara bor ett stenkast bort. Som tur var jobbade hon inte denna natt utan kunde springa över på en gång, samtidigt som Johan skulle ringa efter en ambulans. Jag springer in till garderoben för att leta några kläder att sätta på mig, och det var då som den verkliga paniken börjar.
Plötsligt tappar jag känseln i båda mina armar. Jag känner inte vad jag gör. Jag rev ut massa kläder på golvet eftersom jag upplevde det som om jag inte hittade några byxor. Jag kunde inte se vad jag gjorde. Medan jag försöker sätta på mig en tröja utan känsel i armarna så brister jag i gråt och får verkligen panik. Jag förstod att något verkligen inte stod rätt till.
Jag rusade ned till badrummet och skriker plötsligt till när jag såg min egen hand, eftersom jag inte trodde att det var min. Det kändes som om det var någon annans händer. I flera minuter försöker jag få på mig kläder, medan Johan står och pratar i telefon med 112.

När mamma sen kommer in ber hon mig på en gång att lägga mig ned på golvet i väntan på att ambulansen skulle komma. Johan, mamma och Nanook satt intill mig på golvet hela tiden. Nanook satt med sin ena tass på min mage, och det var så hjärtskärande att se. Man såg verkligen att han förstod att något inte var normalt. Trots att mamma satt precis intill mig på höger sida kunde jag inte se att hon var där om jag inte vred på huvudet. Det var som om halva synfältet raderats bort, oavsett vilket öga jag tittade med.

Efter en timma kom ambulanspersonalen, och just den stunden var synen som allra värst. När jag skulle resa mig upp för att gå ut så kunde jag knappt se ansiktena på någon, och allting snurrade. Det var som att befinna sig i en skräckfilm. Och innan vi skulle gå ut så behövde jag tydligen ha med mig legitimation (trots att Johan hängde med och kunde mitt personnummer, och jag själv dessutom kunde säga mitt personnummer) och jag visste inte riktigt vart det var, och det visste ju såklart inte Johan eller mamma heller. Jag hade så otroligt dålig syn så jag kunde inte urskilja vart jag letade. Jag hade en aning om att det skulle ligga i min bruna jacka, men jag kunde inte se vilken jacka som var vilken. Allt såg likadant ut. Det var en så fruktansvärd situation. Jag var så rädd att det skulle bli ännu värre och jag kände mig så stressad över att behöva hitta min legitimation när jag inte kunde se något. Var rädd att jag inte skulle hitta det alls på grund av paniken och inte få komma in i tid. Jag trodde jag hade letat i den bruna jackan, men plötsligt hittar Johan min legitimation – i min bruna jacka. Så jag hade inte alls letat i rätt jacka. Det var en sådan otroligt lättad när han sa att han hittade det.
Sedan fick mamma hjälpa mig på med skorna, och så gick vi ut. Johan följde med i ambulansen och sedan bar det iväg över skumpiga grusvägar.

Väl inne på Sollefteå sjukhus gick allting väldigt fort. Jag fick prata med läkare med en gång så att de skulle kunna klura ut vad det är som hänt. Jag var så otroligt glad att ha Johan vid min sida. Allting kändes så snurrigt. Jag skickades in på datortomografi och efter några undersökningar blev jag sen skickad till intensiven. Eftersom symptomen lutade åt en blodpropp rekommenderades jag att ta en väldigt stark blodförtunnande medicin utifall den fortfarande fanns kvar. Jag var först rädd och tvekade lite inför att ta medicinen eftersom den är så stark och såklart kan medföra risker, samtidigt som jag inte heller ville ta risken att inte ta den. Så jag tog den, och det är jag väldigt glad för.

När den här bilden ovan togs låg jag inne på intensiven och hade fått tillbaks mesta delen av min syn. Jag kan inte beskriva i ord hur lättad jag kände mig. Jag hade blivit så otroligt fint omhändertagen av alla på sjukhuset och de fick mig verkligen att känna mig trygg. Jag är så tacksam att Sollefteå sjukhus finns.
Min älskade Johan var vid min sida hela tiden. Vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Personalen på intensiven fixade fram en säng till honom så att han kunde sova bredvid mig under natten. Alltså, jag får tårar nu när jag tänker på det. Att han fick sova kvar bredvid mig betydde allt. Jag är så evigt tacksam att dom lät honom göra det.
Efter natten kändes det fint att få vakna upp bredvid Johan, och lite senare på dagen kom mamma och hälsade på. Jag låg kvar på intensiven tills på kvällen när medicinen hade gått ur kroppen. Allting gick hur bra som helst. Och sedan dess har jag legat på en avdelning. Jag fick ett helt eget rum med vacker utsikt, och det känns så otroligt skönt. Och personalen har varit så underbar.
Jag har ju hoppats varje dag att jag ska få åka hem men det har varit någon ny undersökning varje dag så därför har jag rekommenderats att stanna kvar. Och även om jag har en extrem hemlängtan så är jag ju också så tacksam att de verkligen kollar upp allt noga.
Bästa stunden igår var när Johan kom hit och vi gick ned till cafeterian på en liten kaffe-dejt. Det gör så mycket att bara få en paus från allt. Jag känner mig stundtals så förvirrad av att vara här på sjukhuset. Vad hände? Hur blev det såhär? Allting snurrar i huvudet och det känns som att vara bortkopplad från allting.
Det har varit en intensiv vecka med någon undersökning varje dag, i hopp om att kunna hitta felet till varför detta hände. De har kollat mitt blod, gjort datortomografi och magnetröntgen. Jag har fått träffa ögonläkare för att kolla synen, och i onsdags fick jag åka till Sundsvall för att göra ultraljud av hjärtat, en av de värsta upplevelser någonsin, där en kamera körs ned i strupen för att komma så nära som möjligt.
Jag ville inte ha lugnande eftersom det då kändes som om jag skulle tappa kontrollen, och i 15-20 minuter låg jag med kameran i strupen och en känsla av att konstant sätta i halsen och kvävas. Alla de där meditationsböckerna jag läst i mitt liv om att ”fokusera på andningen” kom till sitt absoluta test. Trots att kroppen nästan fick dödsångest så var jag fast besluten i att bara andas och lyssna till vad doktorn sa. När det äntligen var över och jag halvt spydde ut kameran så brast jag ut i gråt och sa ”JAG ÄR BARA SÅ LÄTTAD ATT DET ÄR ÖVER!!

Jag är verkligen tacksam över alla de undersökningar som gjorts och att sjukhuset gav mig så snabb vård. Trots att symptomen bara tydde på en lätt blodpropp som snabbt släppte så hade jag nog för alltid känt mig lite orolig om jag inte hade fått göra alla undersökningar. Jag är också himla tacksam att min älskade Johan funnits där hela tiden. Han tog ledigt hela veckan och har kört mig hit och dit varit som en ängel. Han är en klippa.

Allting har gått bra, och jag är så evigt tacksam för detta. Ingen skada på hjärnan, och hjärtat och blodet ser jättebra ut. Det finns ingenting som tyder på att detta är något som någonsin kommer hända igen. Och min syn blir bättre för varje dag som går. I början var jag jätterädd att jag alltid kommer ha dålig syn på höger synfält, och att det alltid kommer kännas som om allting rör på sig. Som en känsla av att jämt befinna sig på en båt. Men bara de två senaste dagarna har den känslan släppt allt mer.
Ögonläkaren sa att synen vanligast kommer tillbaks igen, och att det kan ta allt emellan 1-6 månader. Men då jag redan känner att det blivit så mycket bättre på kort tid hoppas jag att det kommer vara helt som vanligt igen tills jag ska tillbaks till ögonläkaren om en månad.

I fredags innan jag skulle bli utskriven från sjukhuset så hade jag ett sista samtal med läkaren, och han sa att han inte skulle sätta en stroke diagnos på detta, vilket jag är så otroligt lättad över. Det var förmodligen en liten blodpropp som släppte såpass fort att ingen del av hjärnan kom till skada och att det inte gick att spåra på röntgen. Jag kommer äta svagt blodförtunnande närmaste tiden för att vara på säkra sidan, och få komma på återbesök om någon månad.

Och jag har hela tiden känt mig övertygad om att blodproppen inte hade något med min egentliga hälsa att göra…det var en engångshändelse orsakat av något utifrån. Något som har gett många unga, friska kvinnor blodproppar.

Jag hade först inte tänkt skriva om detta, men så kände jag att det är för viktigt att inte skriva om. Kanske kan det hjälpa eller rädda någon från att få en blodpropp. Eller bara att få vara ett exempel och visa att den finstilta biverkningen på bipacksedeln faktiskt är verklig.

Något dygn innan blodproppen hade jag tagit ett akut p-piller. Och när synbortfallet kom plötsligt på lördag kväll så var p-pillret det första jag tänkte på. Under veckan har jag fått förklara händesleförloppet för ett antal olika läkare och sköterskor, och alla har reagerat på just p-pillret. Jag har alltid vetat att p-piller kan orsaka proppar. En av alla de hemska biverkningar som dessa piller ger. Min mamma har aldrig fått äta p-piller, eftersom min morfar fick proppar i ung ålder. Oavsett om man har det i släkten eller inte, så finns en liten risk att drabbas. Jag har ätit vanliga p-piller av och till sedan jag var 15 år.

För det är ju fortfarande så att vara kvinna idag. Redan i ung ålder så får man höra att det är både bra och hälsosamt att äta p-piller. Det finns säkert både för och nackdelar, men jag har alltid fått ganska kraftiga biverkningar så som nedstämdhet. Därför slutade jag äta dom efter ett tag. Tills jag fick en cysta och fick operera bort en äggstock. Tydligen så kan p-piller göra att risken för cystor minskar, och då fick jag rådet att börja med p-piller, vilket såklart då kändes som en bra lösning.
När jag återkommit på besök och förklarat att jag blir deppad av dessa piller så får jag rådet att ”testa en annan sort”. Men jag gick tillslut på magkänslan och slutade med det, och hoppades på att jag ändå skulle få slippa cystor.
Det är många gånger jag undrat hur det ens kan vara möjligt att vi låter unga, friska kvinnor äta piller varje dag som gör att vissa blir som inlåsta i en depression hela sitt unga liv utan att ens veta att det beror på dosen hormoner som dagligen intas i kroppen. Och sen, de senaste 12 åren har 30 kvinnor i Sverige dött på grund av blodproppar orsakade av just p-piller. Det är skrämmande. Det finns mycket jag vill säga kring detta, men nu var det inte riktigt det jag skulle prata om.

Men det jag ville förklara var att jag själv är helt övertygad om att blodroppen aldrig hade skett om jag inte tagit p-pillret. Jag är helt frisk och har ett fullt fungerande hjärta och även om jag såklart inte kan vara 100% säker så kan jag omöjligt hitta en annan orsak än att det skulle vara p-pillret. Det finns en anledning till att trombos/blodpropp står med under biverkningar på bipacksedeln. Själv har jag verkligen fått tagit lärdom av det som hände och kommer aldrig någonsin mer att ta något p-piller. Även om risken för blodpropp är väldigt liten så hoppas jag ändå att kanske några fler där ute kan ta med sig något utav detta, vare sig du själv äter p-piller, din vän, syster eller din dotter. Det finns ju som sagt både för och nackdelar, och det är så väldigt få som drabbas av blodproppar, så jag vill inte skrämma någon med detta. För vissa funkar p-piller hur bra som helst och kan ge fler fördelar än nackdelar. Men jag hade nog själv velat veta ännu mer om just risken för blodproppar. Kanske hade det förändrat något.

Jag vet ju att många av er varit oroliga över att jag stressat för mycket senaste tiden, och många har antagit att blodproppen berodde på stress.
Det skär i hjärtat att läsa några av era kommentarer där man verkligen kan känna er oro över att jag tar på mig för mycket och att jag stressar. Ända sedan första dagen när detta hände så har jag velat skriva och lugna er, just eftersom jag inte alls kopplade detta till stress, utan till p-pillret.
Även om jag definitivt haft väldigt mycket om mig egentligen hela det senaste året, och att jag stundtals inte vetat hur jag ska hinna allt, så har jag ändå på något sätt känt när det varit dags att bromsa. Det har varit väldigt mycket, men jag har också hela tiden fått hålla på med saker jag älskar, något som gör att stressen inte påverkar på samma sätt. Det är så svårt det där, för jag har inte velat sänka tempot eftersom jag samtidigt har så väldigt roligt. Vissa stunder så har det blivit för mycket, men jag kan garantera er att det ännu inte varit någon fara.

Det var så himla typiskt, för inlägget innan jag blev sjuk var en videoblogg där jag delade med mig av en ganska stressig dag. Eller, det var egentligen inte så mycket som hände, men det var en sådan där dag när jag kände att jag hade lite för mycket som skulle göras så jag helt enkelt valde att inte göra något alls, och åkte istället till bondgården och hälsade på min ko Stjärna. Sådär gör jag ofta om det blir för mycket. Jag pauser och går ut i skogen eller gör något helt annat. Jag tycker själv att jag är ganska bra på att faktiskt stänga av.

Men jag såg att några reagerade väldigt starkt på att jag grät i videobloggen när jag berättade om att jag kände mig stressad. Och det är så himla fint att ni är så omtänksamma och att ni bryr er så otroligt mycket. Tack. Det värmer i hjärtat.
Därför vill jag verkligen att ni ska veta att allt är okej. Jag har gråtit tusen gånger senaste åren när ni inte sett det. Jag har skitdagar när jag knappt vill göra något. Och sen har jag underbara dagar när jag är superkreativ och allt går som på räls. Precis som ni. Och det var det jag ville visa i den videobloggen. Att jag är en helt vanlig människa som kan ha en stressig dag, fylld med både glädje och fina stunder, och mindre bra stunder. Låta er komma ett steg närmare in i mitt liv.

Alla dagar är inte så, men ibland så blir det bara lite mycket, och jag önskar att varken jag eller ni behövde ha sådana dagar. Men jag tror det är oundvikligt i vårt liv som människa på den här jorden. Och den där kontrasten gör ju ändå stor nytta. Det är när vi har det mindre bra som vi tydligare kan komma fram till hur vi vill ha det, och fortsätta sträva framåt och utvecklas.
Även om jag inte kopplar blodproppen till stress, så är det klart att jag ändå fått mig en tankeställare efter detta. Senaste halvåret har varit otroligt intensivt. Jätteroligt, men intensivt, och jag har tänkt berätta mer i ett annat inlägg om det senaste året som liksom exploderade åt alla håll. För det har ju såklart varit en krävande resa att liksom gå från noll till hundra på så kort tid. Som om ens fötter plötsligt växer 5 storlekar. Alla skor blir för små och så ska man ändå försöka anpassa sig till det. Då kommer det till en gräns när det inte funkar längre.

Och det insåg jag innan sommaren, och nu kommer snart resultatet av den insikten. Snart kommer allt bli så mycket lättare. Jag kommer inte längre behöva känna att jag inte räcker till för allt jag vill göra, för jag kommer ha hjälp. Jag kommer få mer tid till att skapa. Få lägga mer fokus på det jag vill göra och slippa lägga tid på saker som känns jobbiga eller svåra. Jag kommer snart ha en assistent. Världens bästa assistent. 
Och det känns så stort och roligt att jag vill tillägna ett helt eget inlägg till det, så det ska jag berätta om i veckan som kommer.
Det har varit en minst sagt omskakande vecka. Mycket känslor och mycket tankar. Nu är jag tillbaks på banan igen och jag är så tacksam att allt gått så bra, och så oändligt tacksam för allt stöd som ni gett. Orden räcker inte till för att beskriva hur rörd jag blir av att läsa alla era kommentar. Tack, älskade ni.

Nu tar jag med mig den här händelsen i livets ryggsäck. På något vis känns det lite som en ny början nu.

Det kreativa rummet

Hej mina kära vänner!
Det är en gråmulen tisdag här i Grundtjärn, med ännu stormigare snöfall än gårdagen. Såpass att jag helst undviker att gå ut. Enda stunden ute idag har varit en långpromenad med Nanook, och snart är det dags för en promenad igen. Men först ska jag ta mig en kopp kaffe och skriva ett litet inlägg.

Senare på eftermiddagen ska jag in till Örnsköldsvik för att gå på en föreläsning som anordnas av Klöverdam, nätverket för kvinnliga företagare, som bland annat delade ut priset till mig som Årets Normbrytare. Det är min vän Linda Hörnfeldt som ska föreläsa om kundrelationer och att bygga varumärke på sociala medier. Mest av allt vill jag dit för att träffa henne, men också såklart för att lyssna på föreläsningen och träffa andra som kommer dit. Det ska bli kul! Det är inte så himla ofta jag hittar anledningar till att åka in till stan. Så det gäller att passa på!

Det tog några timmar innan jag kom igång idag. Det krävdes en lång och lugn förmiddag med några koppar kaffe och bra musik. Jag tror det här vädret gör mig lite segstartad. Men efter ett tag kom energin tillbaks.
Idag har jag bland annat fotat några tavlor inne i ateljén, som jag sen tänkte lägga upp på webshopen. Jag har så mycket tavlor här hemma nu att jag snart inte får plats med allt. Jag målar ju även tavlor utanför mina kollektioner så att säga. Mer fristående tavlor. Och det känns trist att de bara ska stå här gömd bakom andra tavlor.

Så jag tänkte lägga ut lite tavlor, både nya och gamla. Och kanske lotta ut någon? Jag tänker ofta att jag vill lotta ut något jag skapat, men så blir jag rädd att det i slutändan ska göra någon ledsen. Jag menar, det blir ju bara en som blir glad, och resten blir ledsna. Den tanken har ofta stoppat mig från att göra tävlingar/utlottningar här på bloggen. Vad tänker ni om det?
Det är alltid lite knepigt att fota tavlorna. Jag fotar endast i dagsljus, och absolut inga starka lampor, eftersom de då riskerar att bli ljusblänk i de färger som är mer glansiga. Den här tavlan ovan har jag döpt till ”The awakening”.

Pågåenda målning. Leker mig fram med lite olika tekniker. Och med guld ♥
Har ju även en del gamla tavlor som jag tänkte skulle få en chans till nya hem. Den här tavlan är faktiskt en av mina allra första akrylmålningar någonsin. Den målade jag här i Grundtjärn 2012. Målad med en teknik som jag inte utforskat så mycket sedan dess. Mycket spackelspadar och murbruksverktyg. Jag hade väldigt roligt när jag målade denna. Och den har synts i väldigt många reportage som gjorts om mig. Bland annat sågs den senaste i Tidningen Lantliv. Det är så roligt med denna tavlan, eftersom alla ser olika saker i den. Den är ju för mig en helt abstrakt målning, men många har sett röda lador, trädplankor och annat. Det är det som är så roligt, att alla tolkar så olika.

Har senaste året haft den stående på golvet i sovrummet. Vilket gjort att det är det första och sista jag ser när jag vaknar och somnar. Ibland ligger jag länge och bara betraktar den. Och än idag kan jag inte bestämma mig för om jag hatar eller älskar den.
Jag tänkte nyligen att jag kanske skulle byta ut skyddet på golvet. Men så kändes det lite tråkigt att göra det. Det är så kul att se spåren av alla nätter i ateljén. Spåren av alla mina olika färg-perioder. Det blir nästan som ett konstverk i sig.
Färger. Tänk vad det påverkar oss. En färg kan få oss att må dåligt. Eller få oss att må jättebra. Det som jag tycker gör naturen så vacker är ju egentligen alla färgkombinationer som skapas. En himmel, eller en solnedgång vore ju ingenting utan alla varma nyanser. Färger som nästan går rakt in i själen på oss, och liksom helar oss.
Jag har också slagit in Lindas tavla, som hon målade när hon var hos mig i december. Jag monterade den igår, så nu tänkte jag att hon skulle få med sig den hem ikväll så hon kan hänga upp den på Influencer of Sweden’s kontor i  Stockholm, där hon tänkte ha den! Ja, hon är ju VD för Influencers of Sweden, den där coola kvinnan som jag ser upp till så mycket ♥

Jag kom på nu att jag inte hade visat hennes videoblogg som hon gjorde när hon var här i vintras. Blir verkligen glad av den! Hon var så lycklig över att få måla sin allra första tavlan i atljén tillsammans med mig. Det var en helt otroligt mysig kväll och natt. Jag och Linda har verkligen roligt ihop.
I videon får ni bland annat se när vi skålar med bubbel i kaffekoppar, när vi dansar Taco-dansen och när vi ”go crazy” i ateljén. Och massa annat. Spola fram till 07:27 om ni vill börja se från när hon kom hem till mig.
Hoppas ni alla har en fantastiskt fin tisdag! KRAM på er ♥

Helgen i Åre

Tänk att man över en helg kan få växa så mycket inombords. Jag känner verkligen att jag gjort det, efter en Winter Workation i Åre tillsammans med Influencers of Sweden och trettio andra branschkollegor. Trettio andra fantastiska människor som jag fått dela både erfarenheter, skratt och gråt tillsammans med. Jag som först inte ens tänkte åka, på grund av någon slags rädsla inför den sociala situation som det skulle innebära. Men jag är så evigt tacksam att min vän Linda peppade mig till detta. Jag känner att den här helgen blev den bästa tänkbara inledning på det nya året. Plus att jag fått många nya vänner som jag redan längtar efter att träffa igen. Vilken lycka!


Winter Workation var den perfekta blandningen av jobb och semester. Vi blandade helt enkelt föreläsningar och diskussioner med härliga aktiviteter som bland annat skoteråkning, skidåkning, yoga, bastu och spa. Hela grejen var att vi tillsammans skulle dela med oss av erfarenheter och stärka varandra, nätverka och ha roligt. Föreläsningarna, eller ”sessionerna” som vi kallade det, hölls av oss själva. Vi är alla inom samma bransch men har alla helt olika erfarenheter, så de som ville fick helt enkelt en avsatt tid att dela med sig av något som kunde va till inspiration för de andra.
Det kunde bland annat handla om hur man tar kontakt med företag man vill samarbeta med, hur man enklast använder sig av SEO, hur man tar bra bloggbilder och hur man tacklar företag som ”inte har någon budget” men ändå vill samarbeta.
Vi har även delat mycket känslor.  Med och motgångar. Prestationsångest och svackor. Men mest av allt, peppat och inspirerat varandra. 

Jag har verkligen lärt mig så mycket av detta. Jag känner verkligen en helt annat ”power” nu. Redo att ta tag i saker som jag varit osäker på. Redo att fortsätta utvecklas och jobba framåt med det jag älskar.
På förmiddagar och eftermiddagar hade vi ”sessioner”. Vi var många som hade frågor kring att sälja och samarbeta med företag. Här hade vi våra experter inom just de området som berättade och svarade på frågor. Från vänster, Maria Strömberg Bååth, Sara Rönne, Emelia Arvidsson och Linda Hörnfeldt.
På dagarna hade vi fritid och gjorde en massa roliga aktiviteter. Första dagen var det skoteråkning, och jag delade skoter med den fantastiskt grymma Maryem Nasri.
Jag tror vi alla upplevde samma sköna känsla av att vara bland så många andra människor som gör precis samma sak som en själv. Alla sprang vi runt med kamerorna, filmade videobloggar och letade efter rätt ljus. Här har vi Katta, Linda, Helena och Elin.

Såhär såg det ut mest hela tiden! Elin, Emilia och Helena
På lördag och söndag var vi ett gäng som åkte skidor.Jag trodde aldrig att det skulle vara så roligt som det faktiskt var. Jag blev helt förtrollad! Jag bara längtar igen tills jag får åka skidor. Gärna med detta gänget; Helena Gunnare, Linda Hörnfeldt, Elin Kero och Emelia Westerström.

Foto: Helena Gunnare (www.ohdarling.org)

Jag hade ju som sagt aldrigt åkt skidor innan. Men det var ändå inte riktigt så svårt som jag hade föreställt mig. Jag övade tre gånger i barnbacken, och sedan tog vi de stora liftarna upp mot toppen av ett fjäll. Jag trodde först jag aldrig skulle ta mig ner. Men jag hade tur som fick lära mig att åka skidor med mina vänner, som hade överseende med min ”ankröv” som putade ut i syfte att försöka hålla balansen. Och som alla tålmodigt väntade på mig medan jag plogade mig ner för de brantaste ställena. Och när jag väl började komma in in i tekniken så var det som värdlens lyckorus bubblade inom mig. Vilken känsla! Vilken frihet. Mer, mer, mer!

Ni kan bland annat se en av mina vurpor i Elin’s (Nevnarien.se) fantastiska videoblogg här nedan. Hon har verkligen fångat vackra stunder från helgen och jag blev alldeles gråtig när jag såg den nu. Så jag kände att jag ville dela den här med er för er som vill få en liten bättre inblick i vad vi gjorde. Ni får även se lite fuldans, skoteråkning och lyckan över en kopp varm choklad. Tack Elin för att du gjorde denna fina videoblogg!

Helgen är över men i hjärtat bubblar en lycka över alla nya vänner jag funnit. Alla vackra stunder och skratt. Alla gånger vi peppade varandra till att doppa oss i ”isvaken” på kvällarna i spat. Och applåderna man fick om man klarade det. Alla mysiga pratstunder och alla de gånger man haft så hög igenkänningsfaktor när något delat tankar och känslor att jag nästan fått rysningar. Vilken jäkla girl-power helg. Jag kunde inte varit mer tacksam.
Nu ser jag fram emot nästa gång vi ses och forsätter stärka våra band. Och vår bransch.

Tack till Linda Hörnfeldt och Sara Rönne som gjorde det här möjligt och ordnade ett event jag kommer minnas för resten av livet. Och tack också till Holiday Club där vi bodde och spenderade den här helgen, och till Skistar som gjorde mig helt hooked på skidåkning, och till Camp Åre för den roliga skotersafarin. Och inte minst, tack till alla andra bloggare som inspirerat och gjort helgen till ett minne för livet. Det har varit den bästa kick-offen för 2017! Nu kör vi.

Dagar i det vilda

Nu sitter jag här med tårar i ögonen efter att ha läst era kommentarer på tidigare inlägg. Alltså…jag finner inga ord. Ni skänker mig så mycket värme, kärlek och uppskattning att det räcker och blir över till hela världen. Jag vet liksom inte hur jag ska tacka er. Varenda ord går rakt in i hjärtat. Blir också så rörd när jag ser hur vissa går till försvar mot de mindre trevliga kommentarerna. Är så otroligt tacksam för det, då jag just nu inte har tid att svara själv. De få gånger jag har något form av samarbete här på bloggen så rör det upp väldigt starka och upprörda känslor hos vissa. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om detta, då det är ett viktigt ämne att ta upp. Men så länge finns ett jättebra inlägg av Underbara Clara att läsa HÄR.

052506Åh det finns så mycket jag vill skriva och berätta hela tiden. Känns nästan som jag håller på att explodera när jag inte bloggat på ett dygn eftersom jag får uppleva så mycket och samtidigt vill ta er med på precis allting. Men det är svårt att hinna med den biten, så det jag inte hinner göra nu under resan får jag visa i efterhand.

Just nu befinner jag mig på caféet ”Mommos veranda” i Kiruna. Ett ställe som jag såg att många av er tipsade om här på bloggen. Jag är så tacksam att ni gjorde det, för det är verkligen jättemysigt här! Känns skönt att kunna sitta här med datorn också för att greja med bilder och blogga. Nu tänkte jag försöka återberätta det senaste dygnet i korta drag!
052402I förrgår kom jag fram till Stora Sjöfallet Mountains center där jag bokade en natt på hotellet. Åh, det var verkligen helt underbart att få duscha och sova i en riktig säng. Det kändes som att få ladda om batterierna lite. Även om jag var ute och fotade halva natten så sov jag ut på morgonen. Så jag kände mig som ny igår! Efter att jag checkat ut satt jag i deras lounge några timmar för att göra blogginlägget som jag la ut igår. Under tiden bjöd de mig på en jättegod voffla och kaffe. Det är välbehövligt med sådana där små pauser från ”bil-livet” och vildmarken.
052401Inne på Stora Sjöfallet Mountains center. Åh, älskade inredningen där! Så himla mysigt. Speciellt lampan var otroligt fin!
052404Sedan begav jag mig ut för nya äventyr. Jag tog det lugnt och stannade lite överallt och bara njöt av dagen. Mitt mål var att åka in mot Ritsem, som är en lång och krokig väg längs bergen vid Stora Sjöfallet. Den är flera mil lång och jag har verkligen drömt länge om att fara in där. Men när jag var på väg så blåste det in kraftig dimma och starka vindar. Det började regna lite smått och vädret kändes sådär lite kusligt. När jag väl kört förbi skylten där de varnar för sten-laviner och när vägen smalnade av och fortsatte under de gigantiska bergen in i dimman så stannad jag bilen. Jag började tveka. Jag kände mig osäker att köra in på vägen nu. Kanske berodde det på vädret. Eller kanske för att jag blev avskräckt av den stora, stora stenen som mosat vägen så de hade blivit tvungna att göra en ny väg. Jag ville inte bli mosad av en sten. Inte just då.
Jag tog upp mobilen för att titta hur vädret skulle bli framöver och det skulle hålla i sig med regn i två dygn framåt. Och då vände jag.
052408Jag fegade helt enkelt ur. Hade det varit soligt och vackert väder hade jag förmodligen inte gjort det. Det var bara hela stämningen som gjorde att det inte kändes helt bra. Och vetskapen om att det skulle förbli dåligt väder i några dygn framåt gjorde att jag istället bestämde mig för att börja köra upp mot Kiruna och Abisko. Det var kväll när jag började fara och eftersom jag stannade tusen gånger längs vägen så kom jag inte fram till Kiruna förrän halv tre i natt. En bit utanför stannade jag för att sova.
052507I morse vaknade jag upp här. Vid Nikkaloukta, 8 mil utanför Kiruna. Solen sken, och jag öppnade bildörren så solen lyste i mitt ansikte där jag låg ihopkrupen i sovsäcken i baksätet. De milda vindarna svalkade sådär alldeles perfekt. Tror aldrig jag vaknat upp på ett så mysigt sätt tidigare. Jag var här ett tag för att kolla omgivningen lite men bestämde mig sedan för att köra in mot Kiruna igen och leta upp Mommos Veranda så jag skulle kunna göra det här inlägget. Så här sitter jag nu! I kväll far jag vidare mot Abisko! Åhh…Abisko : )
052405Sent igårkväll, på vägen från Stora Sjöfallet så stannade jag till vid ett gammalt Same-kapell som hade brunnit ned för längesedan. Kvar fanns bara en minnessten. Stigen ledde ner till sjön och där dansade dimman under midnattsljuset. Det var så vackert att jag spenderade över en timma där. Jag kände mig lite hemma där på något vis. Omgivningen påminde väldigt mycket om Grundtjärn. Fast om man blickade åt andra hållet kunde man se snöiga fjäll skymta i dimman.
052409
052410Det såg nästan ut som om jorden och himlen förentas och blivit ett.
052411Jag stod länge ute på den här stenen och ropade och kulade. Det ekade så vackert över den dimmiga sjön. Det var något speciellt med att kula mitt ute i lapplands vildmark. Jag gillade tanken på att det säkert inte var någon som hörde, förutom renarna och skogens alla djur.
Återigen, tack för alla era kommentarer. Ni förgyller mina dagar här på resan. Om jag får tid lite senare och möjlighet till att ladda datorn på ett smidigt sätt så ska jag svara på lite kommentarer ♥

Vill också passa på att påminna er om tävlingen i samband med lanseringen av min tapetkollektion, där man kan vinna ett presentkort från Photowall värde 3000 kr. Sista dagen att tävla är i morgon.  Här är blogginlägget där ni kan vara med och tävla!

Nu, Abisko nästa. KRAM på er! ♥

En videoblogg med det ni inte fick se

Nu är det snart två veckor sedan som jag var på galan Finest Awards i Stockholm och vann ”Årets inspiratör”. En del av mig har nog inte riktigt hunnit smälta allt än. I över en månad kunde jag knappt tänka på annat, och nu plötsligt hänger det där guld-diplomet på väggen i arbetsrummet. Jag ler alltid när jag ser det, eftersom det får mig att tänka på hur ni läsare engagerade er och fick något som borde vara omöjligt att bli möjligt. Jag känner en sådan enorm tacksamhet ska ni veta! ♥

Inne på Finest Awards med min älskade Johan och min fina vän Linda.

Inne på Finest Awards med min älskade Johan och min fina vän Linda.

Min fina vän La Linda som var med mig och Johan på galan filmade lite under kvällen, och hon har nu klippt ihop en liten videoblogg av detta. Ni minns väl att jag berättade att jag ramlade när jag skulle upp på scenen för att ta emot priset? Jag trodde ju inte att det fastnade på film, men så FEL jag hade! Linda filmade tydligen detta, och jag blev så glad när jag fick reda på det nu. Trots att det i den sekunden kändes lite pinsamt så tyckte jag ändå det var lite komiskt över det hela, eftersom jag förmodligen hade de minst högklackade skorna på hela galan och ändå ramlade haha. Men jag vart helt enkelt så glad att jag skuttade fram och mitt i allt råkade jag nog halka på något. Men det bjuder jag på!

I videobloggen här kan ni se bland annat mitt fall, men även mitt lilla tacktal till er läsare och lite annat smått och gott från galan som Linda fångade på film! Enjoy!

In i det sista

Åh, nu är det inte lång tid kvar innan Finest Awards går av stapeln, om en vecka är jag nere i Stockholm för att gå på galan. Det känns lite overkligt på något vis. Men som jag längtat! Tänkte passa på att tipsa om att man nu också kan anmäla sig till Finest Awards efterfest om man skulle vilja det. Här är länken dit. Skulle vara väldans roligt om jag fick träffa några av er där! : )

Idag har jag varit ute och fotat inför ett stort blogginlägg i morgon då jag kommer visa er vad jag ska ha på mig på galan. Det blir roligt o se vad ni tycker om mitt val av klädsel : )

041202
Det är bara tre dagar kvar av röstningen nu. Åhh, så nervöst! Så jag tänkte att jag skulle skriva en sista gång och påminna om tävlingen och försöka få in så många röster som möjligt nu i slutet. En slutspurt helt enkelt! Jag tror att varje röst är väldigt betydelsefull, och jag har enormt stor konkurrens så om ni inte redan har röstat idag, så undrar jag helt enkelt om ni skulle vilja gå in och rösta på mig? Jag är så enormt, evigt tacksam för varje röst jag kan få!

Jag är nominerad i två kategorier, ”Årets inspiratör” och ”Årets personliga blogg”. Det tar bara några sekunder att rösta. Om ni går in på länken här nedan så ser ni alla nominerade i de olika kategorierna. Jag vet att jag har pratat om detta nu i en månads tid, men om tre dagar så slipper ni detta haha. Jag är ändå så otroligt tacksam för att ni är så himla många som hejar och hoppas. Jag blir alldeles till mig av glädje. Ni är alltid så engagerade och det värmer så djupt i hjärtat ♥ Så tack, det betyder så mycket!

Klicka HÄR för att komma till röstningen, eller på bilden nedan.

finestawards

Är som sagt så otroligt tacksam för varje röst jag kan få. Som jag skrivit tidigare också så tycker jag det är så roligt om ni skulle vilja lämna en liten kommentar om ni röstat, så att jag får en chans att tacka er mer personligen! ♥

Nu ska jag ge järnet in i det sista! Tre dagar kvar, nu kör vi!

När det inte går som tänkt

Idag var en konstig dag när ingenting riktigt föll ut som jag tänkt mig. Jag var nog lite för laddad inför att vardagen skulle sätta igång igen och tänkte att jag skulle vara pigg klockan 4 i morse trots att jag la mig vid midnatt, och hade en lång planering inför allt som skulle göras idag. Men jag hade ont i halsen och kände mig inte alls kry i morse. Ni vet när man blir sådär matt så man knappt orkar bära kaffekoppen. Så jag tänkte att jag skulle lägga mig en stund till och kliva upp vid 6 istället, men somnade så hårt att jag inte vaknade av något av alla alarmen jag ställt på mobilen. Istället vaknade jag alldeles kallsvettig klockan 9 och rusade upp och insåg att jag var försenad med allt som skulle göras.

Sedan bara jävlades allting. Jag tappade ut kaffe över skrivbordet och skrivaren vägrade funka trots att jag försökt med precis allt nu. Jag blev försenad till Junsele där jag både skulle hämta och posta paket. Jag behövde nämligen åka två vändor idag för att skicka iväg ett paket som jag skulle hämta ut först. Ja, en massa strul helt enkelt. Jag kände nästan gråten i halsen på vägen hem eftersom det kändes som hela dagen bara for iväg.

Men solen lyste så vackert och när jag körde över bron till den frusna Edsforsen med alla stenar så var det som om naturens skönhet tog tag i mig och påminde mig om att andas. Jag stannade bilen, tog med mig kameran och stativet och gick ner till forsen. På bara en minut var det som om jag glömt vad jag var stressad över. Jag visste att jag borde åka hem för att hinna med resten av dagens planering men plötsligt kändes det inte alls lika viktigt. Jag kunde ju lika gärna jobba senare ikväll.

032901Nere vid forsen hörde jag vattnet porla och den milda vårvinden blåste i mitt hår. Jag visste att om jag åker hem nu så kommer den här dagen bara bli en vanlig tisdag som kommer glömmas bort efter någon vecka. Men om jag stannar kvar här en stund och tar in allt vackert runt omkring mig, så kommer jag för alltid minnas den här tidiga vårdagen nere vid forsen. En sådan stund kan påverka så otroligt mycket. Det är verkligen därför jag behöver naturen runt omkring mig. När jag tappar takten så får naturen mig att hitta rytmen igen. Och åh…den känslan är bara så skön.

Jag blev så glad är jag hittade stenar som tinat upp från isen så jag bestämde mig för att göra årets första stenbalans. Men det gick sådär. Att balansera stenar är skört. Är man inte själv i fullständig balans innan så brukar det sällan funka så bra. Väldigt intressant faktiskt. Men har man gott om tid på sig så kan det också funka som ett sätt att lugna ner sig och balansera sig. Det beror lite på. Jag hoppades i alla fall kunna göra en ny video där jag gör någon fin stenbalans men det blev bara mos av allting, som det mesta den här dagen. När jag väl lyckades så hade kamerans batteri tagit slut mitt i så det blev bara en halv balans.

Men jag skrattade när jag såg filmen nu i efterhand, så jag tänkte lägga upp den ändå. Eftersom jag får sååå mycket kommentarer på min officiella facebook sida om att mina stenbalanser är fake så kanske det kan vara bra att visa när det inte går som tänkt. För att helt enkelt visa att det finns en verklighet bakom det med många tunga lyft, klämda fingrar och otaliga försök. För det mesta visar jag ju bara resultatet av en lyckad stenbalans, men då syns inte alltid allt slit där bakom. Oavsett, så var det en väldigt mysig stund nere vid forsen. Det behövdes en dag som denna!

Hoppas att ni haft en bra tisdag allihopa! Kram på er ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här. Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack!)

När man minst anar det

Det är inte klokt vad saker ibland kan ta en snabb vändning. I fredags så la jag upp videon när jag kular på min officiella facebooksida. Ni vet den videon som jag delade här på bloggen för någon vecka sedan. Jag vet inte riktigt vad som hände efter det, men den spred sig som en löpeld och i skrivande stund har den visats över 1,2 miljoner gånger!

Tidningen Land skrev ett reportage om detta idag. Klicka på bilden för att komma till reportaget.

Tidningen Land skrev ett reportage om detta idag. Klicka på bilden för att komma till reportaget.

Och den bara fortsätter att delas hela tiden. Folk från hela världen skriver kommentarer och jag bara överöses med så fina ord och komplimanger för kulningen.
Jag sitter och gapar framför datorn och har nästan svårt att ta in att det här verkligen händer på riktigt.
Jag blir berörd på så många vis. Dels så är det så himla, obeskrivligt roligt att få så mycket respons, så många nya följare från hela världen och så mycket uppskattning för videon. Och sen, blir jag väldigt berörd över att andra blir berörda av den. När jag läser kommentarerna från folk blir jag nästan tårögd. Det är så många som får starka känslor av kulningen. Samma känslor som jag själv känner; Att det är just något magiskt kraftfullt över kulning, och som väcker något till liv i en. Att så himla många andra känner samma sak gör mig lycklig i hjärtat.

Och så blir jag ju så otroligt inspirerad av att fortsätta. Jag får frågor om längre kulningsfilmer och om det går att köpa en CD skiva med min kulning. Det vore ju verkligen en dröm, att ge ut en skiva med kulning från skogarna i Grundtjärn!  Det ska jag försöka göra verklighet av det här året! Men först måste jag lära mig mer. Jag övar varje dag och längtar redan tills jag kan spela in nästan kulningsfilm.

Jag är så glad över detta så ni anar inte. Det påverkar positivt på så många sätt! Och efter en jobbig start på året med många motgångar så känns det som det istället blivit en rivstart nu, med många nya möjligheter som öppnas upp. Jag är så tacksam. Och återigen vill jag tacka er mina kära bloggläsare, för att ni ger så mycket och för att ni inspirerar mig ♥

021502

Tänk om jag kunnat ana denna vackra januaridag i skogen när jag spelade in filmen, att den skulle sprida sig över världen. Även om klippet bara är en halv minut lång så ägnade jag minst en kvart åt att göra omtagningar och se till att jag fick bästa möjliga ljud, ljus och miljö. Under tiden jag kulade och spelade in så kände jag ingenting annat än magi. Men efteråt insåg jag att jag inte hade någon känsel i mina händer. För första gången på riktigt var jag rädd att jag förfrusit dom. Men efter några minuter fick jag liv i dom igen och jag kunde med glädje vandra hemåt mot Grundtjärn och såg fram emot att redigera filmen. Då hade jag ingen aning om att den korta lilla film-snutten skulle beröra så många. Åhh, vad detta gör mig glad ♥