En slank hon ner i diket

Jag skyller på det dåliga vädret att jag backade ner i diket ikväll och fastnade. Jag var så desperat efter kvällens solljus till några foton att jag hastigt backade ”in på en väg” men missade den med 10 meter. Åh herregud vad pinsamt.

Jag och Mitra var på väg till en blomsteräng jag sett längs vägen till Bredbyn, för att jag skulle fota några bilder där i motljus. Vi höll på med intervjuer till halv åtta på kvällen och upptäckte då att det skulle bli en jättefin kväll. En sådan kväll som inte varit på över en månad. Vindstilla och solljus. Jag skyndade att packa ihop grejerna och sedan for vi iväg. Jag för att fota och hon för att filma mig när jag skulle fota.
Jag insåg att vi inte skulle hinna dit i tid, så när vi körde förbi en åker där solen höll på att gå ner bakom träden så bestämde jag mig snabbt för att stanna och fota där i stället. Sedan vet jag inte vad jag tänkte på. Jag trodde att jag backade in på grusvägen till höger men istället backade jag nedför diket. Inte ens i närheten av vägen! Flera meter ifrån. Sedan kunde jag varken köra upp eller ner.

Jag vart alldeles chockad över vad jag hade ställt till med. Och ingen täckning på telefonen. Jag och Mitra började gå längs vägen för att leta efter täckning. Inte en enda bil körde förbi. När jag hittade täckning ringde jag pappa och bad om råd. Det kändes inte som någon lösning var bra eftersom jag var ganska långt ifrån närmaste by och inte riktigt visste vem jag skulle be om hjälp klockan tio en lördagkväll. Det kändes jättejobbigt och pinsamt att jag lyckats backa ner i ett dike sådär.

Efter en halvtimma när jag börjat tappa hoppet så hör jag att det äntligen kommer en bil! Jag blir nervös och känner att det känns jobbigt att behöva be en främling om hjälp, en lördagkväll när alla vill hem.
Men till min stora förvåning så kände jag igen den stora bilen som närmade sig. Det var Markus Edlund och hela MES-gänget. ”Markus Edlund Smide” från Myckelgensjö. De kom med två stora bilar med släp efter några dagar på en mässa.

Då dröjde det  inte länge innan bilen var på vägen igen.ÅH jag förstår inte hur jag kunde ha sådan tur!! Av alla människor på hela jorden så kom just dom! Fast jag blev redigt utskrattad för min väldigt klantiga backning, men jag förstår dom haha. Jag skulle också skrattat. Så det där lär jag ju få höra resten av livet nu så fort jag ser dom haha.

Men jag är bara glad att det ordnade sig. Det vart inga solljus bilder den enda fina kvällen på över en månad. Men jag gissar på att jag vart för desperat, och då blir det aldrig bra. Nu känns det bara skönt att ha kommit hem igen med en oskadd bil och en actionfylld kväll i bagaget 🙂

Haha Markus min säger allt.

Haha

Så det kan gå :)

Så det kan gå 🙂

BÄSTA MES-gänget! TACK ni är bäst! :D Haha och Mitra fick något kul att filma. Det är ju alltid positivt. Måste ju visa att det händer något på lördagkvällarna ute i bushen.

BÄSTA MES-gänget! Markus, Börje, Oskar, Sandra och Per-Magnus. TACK ni är bäst! 😀 Haha och Mitra fick något kul att filma. Det är ju alltid positivt. Måste ju visa att det händer något på lördagkvällarna ute i bushen.

Kvällen slutade bra ändå. Vi stannade och fotade och filmade en stund trots att solen gått ner.

Kvällen slutade bra ändå. Vi stannade och fotade och filmade en stund trots att solen gått ner.

En natt i diket

De nio milen från tågstationen hem till Grundtjärn i natt gick inte så fort som jag hade trott. Det var ishalka efter dagens regn och sedan minusgrader på det, och jag fick krypa fram. Men den sista milen skogsväg var inte grusad än och det slutade med att bilen gled ner i en brant backe och jag och Nanook fick spendera resten av natten och morgonen i ett dike. Utan någon täckning på mobilen. Så det första jag fick göra var att ge mig ut i natten. GÅ och gå och gå, ända tills det kom en liten plupp täckning. Men inte ens bärgningsbilen kunde ju ta sig fram innan grusbilen hade kommit.
Har aldrig varit med om en sådan isig väg. Det var knappt så man kunde gå utan att halka.

Efter långa timmars väntan kom äntligen grusbilen och sedan bärgningsbilen. Jag har nog aldrig varit så lycklig över att se grus förut. Jag kom hem nu vid 8 på morgonen och det kändes så skönt att äntligen vara framme. Vilken evighetsresa det här var. Och en dyr sådan blev det också.
Nu är både jag och Nanook helt slut. Jag orkar inte ens elda nu så jag ska krypa ner under många täcken och filtar och vila ett tag innan jag börjar dagen.

Tur jag hade kameran som sysselsättning i natt i alla fall. Här kommer några bilder från vår tid i diket!

Så här kan det gå. Fy vad läskigt det var när bilen gled ner både bakåt och sidled. Man kände sig så hjälplös. Ju mer jag försökte rädda situationen ju värre blev det.

Så här kan det gå. Fy vad läskigt det var när bilen gled ner både bakåt och sidled. Man kände sig så hjälplös. Ju mer jag försökte rädda situationen ju värre blev det.

Is! Överallt. Tur vi hade fullmånen som sällskap i natt. Den lyste upp så fint.

Is! Överallt. Tur vi hade fullmånen som sällskap i natt. Den lyste upp så fint.

I väntan på bärgningsbilen

I väntan på bärgningsbilen

 

Stackars lille Nanook. Vilken  lång resa det blev. Han somnade gott i baksätet tillslut :)

Stackars lille Nanook. Vilken lång resa det blev. Han somnade gott i baksätet tillslut 🙂