Några tankar från en influencer – #jagärinos

För mig är det väldigt nytt det här med att bli kallad influencer. Det var inte förrän ganska nyligen som jag tog till mig vad det faktiskt betyder. Det är ett nytt ord för en relativt ny yrkesroll.
Influencer kallas man när man på olika sätt påverkar många människor via olika sociala plattformar, som t.ex en blogg, på Instagram eller en Youtube-kanal. Man delar helt enkelt med sig av något offentlig och på så sätt inspirerar andra människor med texter, videor, bilder eller annat kreativt som skapats. Som influencer har man en stor möjlighet till att just påverka andra.  Oftast så har man byggt upp ett förtroende till sina följare under många år, vilket också gör att de tar till sig väldigt starkt av det man skriver, berättar eller delar med sig av. Man påverkar helt enkelt, vare sig det är vardagsbetraktelser och personliga berättelser, eller samarbeten med andra företag. Detta är ju något som växt något enormt senaste åren. Det var inte längesedan som dessa plattformar inte ens fanns, så hela den här branschen är väldigt ny.

Att jobba som influencer är det bästa jag vet. Jag skulle för allt i världen inte kunna tänka mig ett bättre drömjobb. Det passar mig helt perfekt. Det ligger dock enormt mycket jobb bakom som aldrig riktigt syns, och det tog många år av slit innan jag kom till den här punkten, men nu är jag så evigt tacksam att jag inte gav upp. Jag är fri att skapa som jag vill. Jag är min egen chef och jag får både möjlighet till att vara kreativ samtidigt som jag får nå ut till människor som tycker om det jag gör. Jag får berätta och inspirera. Jag får chans att samarbeta med företag jag tycker om och jag kan använda mina sociala plattformar som ett sätt att marknadsföra det jag gör. Även om min inkomst inte alltid kommer direkt från blogg och Instagram så är det där min grund ligger, för det är där jag visar upp det jag gör. Det blir som en enorm portfolio.
Därifrån når jag ut och får nya spännande möjligheter till jobb, som t.ex min tapetkollektion.

Det är det jag älskar mest med dagens nya teknik, att vi har en mycket större möjlighet idag att nå ut till människor. Vi är inte längre lika beroende över ett bra betyg från skolan eller att vänta på att få ett godkännande från någon annan för att kunna leva på sin talang eller sin kreativitet. Vi är mer fria att prova våra egna vingar. Vi kan skapa, skriva, fota, filma och dela med världen och hitta just de människor som finner värde i det man gör. Det är precis det jag gjort nästan varje dag de senaste sju åren. Delat mina tankar och känslor. Visat upp mina bilder, mina filmer, mina målningar och mina sånger. Och på det viset sakta men säkert byggt upp en trogen skara följare. Det är fantastiskt, och jag är verkligen tacksam.
Jag var 21 år när jag startade bloggen, i samband med att jag flyttade från Göteborg till Grundtjärn. Och jag skulle kunna skriva en hel bok om hur min resa varit från att jag startade bloggen tills idag då jag lever helt och hållet på mitt yrke som influencer. Det känns verkligen som om jag spenderat en hel livstid på att bygga upp det som jag har idag. Det enda som fick mig att hålla ut och fortsätta kämpa var min kärlek till att skapa och berätta.
När jag började blogga och dela med mig av mina bilder, texter och filmer så fann jag min passion i livet. Att beröra andra människor. Att påverka.

Men det är allt annat än enkelt att vara influencer. Det ligger så enormt mycket jobb bakom.
Samtidigt som det ännu inte riktigt blivit en accepterad yrkesroll i samhället. 
Speciellt senaste året, när allting liksom tog fart och växte för mig, så har jag stundtals haft svårt att greppa hur jag någonsin ska hinna med allt. Man driver i princip en stor verksamhet alldeles ensam, där man själv ska ansvara för alla olika områden. För min del så innebär det att jag är fotograf och ska se till att ta foton till alla sociala kanaler – helst nya varje dag. Jag ska skriva inlägg, som kan liknas vid stora reportage eller artiklar i tidningar, också det helst varje dag – på alla kanaler. Jag ska redigera bilder och planera en passande layout. Filma och redigera videobloggar, helst en gång i veckan. Jag ska vara företagets kontaktperson och ansiktet utåt, och se till att svara på allt från telefonsamtal till mail. Med detta inräknas även sammanlagt ca 500 kommentarer varje dag från alla mina olika sociala kanaler. Jag hinner givetvis inte svara på allt, men försöker så gott jag kan.

Jag ska även vara säljare (åt mig själv), skicka välgjorda offerter till olika jobbförfrågningar, och ansvara för fakturor, budget och ekonomin. Jag ska också göra redovisningar efter samtliga samarbeten med statistik och siffror. Jag ska vara mitt företags talesman och ställa upp på intervjuer och reportage, som kan ta så mycket mer tid och energi än någon kan ana. Jag ska vara ansvarig för administration och se till att allt tekniskt funkar. Utöver det säljer jag produkter och ska paketera varor och sköta en webshop. Sen, ska jag behålla kreativiteten mitt i allt sorl av jobb, eftersom det är det jag lever på i grunden. Min kreativitet.

Men jag väljer det själv, och trots att det ibland innebär så galet mycket jobb så älskar jag det, och skulle aldrig vilja göra något annat än det jag gör nu.
Trots alla dessa ansvarsområden och det omfattande jobb som det innebär med att vara influencer, så har det än idag inte blivit ett helt respekterat yrke. Företag jagar oss ständigt med de mest skamlösa förslag och nästan dagligen måste vi på olika sätt kämpa för att bli respekterade. Och den jobbigaste biten har inte varit allt jobb som det inneburit. Utan att stå ensam med alla frågor. Eftersom det är en helt ny bransch så har det inte funnits några tydliga riktlinjer, vilket gör att det varken blir lätt för företagen eller influencers. Missförstånd och osäkerhet.

Det är inte helt lätt att komma in in en nystartad bransch, där ingen riktigt vet vad som gäller. Hur funkar det att jobba som influencer? Hur ska jag märka ut inläggen när jag gör samarbeten? Måste jag märka ut inlägg om jag länkar till min egen webshop? Vad är reklam?  Vad kostar en bild att sälja? Vad menas med PR? Om ett företag skickar en produkt utan att jag bett om det, måste jag skatta? Vad får jag skriva och inte skriva?
Vad är mitt värde? Vad ska ett sponsrat Instagram-inlägg kosta?

Så många frågor, och så lite svar. Inga kollegor att bolla idéer med. Ingen att fråga om råd.
Den biten höll på att krossa mina drömmar. Jag undvek alla mail som handlade om samarbeten eftersom jag överhuvud taget inte visste vad jag skulle svara. Jag vågade inte ta betalt och kände att själva business-biten var som ett enda stort mörker. Om något företag ville köpa bilder eller om någon ville göra ett samarbete så hade jag ångest i flera dagar för att jag inte visste vad jag skulle svara. Ändå är det en sådan otroligt viktigt del i att vara influencer, annars kommer ekonomin aldrig att gå runt. Precis som för vilken företagare som helst.

I samma veva som jag var på väg att ge upp, på grund av att jag inte klarade mig ekonomiskt (som jag skrev om i det här inlägget) så lärde jag känna Linda Hörnfeldt, som är VD och grundare för Influencers of Sweden, som startades för ett år sedan. Då hette det Better Bloggers, och var även då som ett nätverk för bloggare. Linda fick mig att se på mitt jobb med helt nya ögon. Jag kunde ställa alla de där frågorna jag innan varit helt ensam i, och hon gav sitt perspektiv på saken. Herregud, det var på riktigt som att öppna en ny dörr. För första gången fick jag en uppfattning om mitt eget värde som influencer. Jag fick självförtroende och ryckte upp mig.

Efter det ändrades allt. Och för ett år sedan startade hon Influencers of Sweden, tillsammans med Sara Rönne och Clara Lidström. En branschorganisation för bloggare. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på hur mycket detta betytt för mig.

I en bransch där man så länge varit ensam och famlat omkring i mörkret, så finns nu en plats där man kan fråga om ALLT som rör vårt yrke. Det blir en otrolig gemenskap och en plats för alla, såväl nya som gamla influencers att hämta information och hjälpa varandra. Det blir som en fackorganisation för bloggare, där kan man diskutera om allt från hur man ska ta betalt eller hur man ska bemöta företag som kommer med skamlösa förslag. Jag här lärt mig så otroligt mycket därifrån.
Därför blev jag så otroligt illa berörd idag när jag såg en artikel som handlar om olika stora influencernätverk (de som kopplar samman företag med influencers för samarbeten) som gjort uppror mot Influencers of Sweden (Inos). De påstår kort och gott att InoS driver sin egen agenda, för egen ekonomisk vinning. Detta är så fel som det bara går att bli, därav det här långa blogginlägget. Dock har Linda nu gett ett briljant svar på tal, som ni kan läsa här. Och Clara Lidström har precis lagt ut ett inlägg som sätter huvudet på spiken.

Utdrag ur Clara’s blogginlägg;
Jag känner mig alldeles trött av tanken på det. Att ännu en gång kommer ett gäng chefer (som själva inte producerar innehåll utan bara profiterar på det) och berättar vad influencers ska göra. Kritiserar en organisation som kämpar för influencers men som samtidigt motarbetas av de företag som omsätter mångmiljonbelopp på att knyta dessa till sig.

Till skillnad från InoS så tjänar dessa företag och influencernätverk pengar på att koppla ihop företag med influencers. Influencers of Sweden är en ekonomisk förening där all vinst går tillbaka till medlemmarna. Det fungerar ungefär som vårt fackförbund, som jag skrev tidigare. Därför kändes det bara så orättvist att läsa artikeln. InoS står på medlemmarnas sida och alla har möjlighet att vara med och bestämma agendan. Det stärker oss i vårt yrke så att vi kan fortsätta jobba med det vi älskar. Jag är så evigt tacksam för det, och vet att det är många fler därute som delar min tacksamhet.

Ja, som ni kanske märker så var den här biten väldigt viktig för mig. Har knappt kunnat tänka på annat idag, och jag kände att jag ville skriva lite om detta, från en influencers perspektiv. Nu när jag ändå har möjlighet att påverka 🙂 Och samtidigt dela med mig lite av hur yrket som influencer faktiskt fungerar.

KRAM på er ♥

Mitt paradis på jorden

Hej på er allihopa!
Den här veckan har verkligen gått ovanligt fort. Jag tycker det känns som om det borde vara onsdag idag, och inte fredag. Men det känns skönt att helgen är här nu. Jag och Johan kommer ägna vår helg åt att fortsätta renoveringen i hallen. Det känns roligt att få börja med det igen, efter ett tags paus. Vi har köpt panel som nu ska upp på väggarna. Så det kommer vi börja med i morgon. Ska bli så spännande att se hur hallen kommer se ut med vacker, ljus panel. Jag tror det kommer bli så himla fint!

Idag har varit en helt underbar dag. Har känt mig så pigg och glad. Och jag tror det beror på att jag hade en sådan otroligt fin morgon ute i skogen i morse. Det var solsken, lite dimma och bara sådär magiskt vackert som en tidigt sommarmorgon kan vara. Jag har faktiskt spelat in ännu en videoblogg idag, fast nu på engelska. (Kommer göra svenska subtitles inom kort för de som har svårt för engelska). Jag fick feeling nu efter att jag gjorde videobloggen igår. Jag tycker verkligen det är SÅ roligt att göra film. Det blir en så härlig förlängning av bloggandet. Och jag hade ju innan tagit en ganska lång paus där jag inte gjort några videobloggar. Så det känns extra roligt att komma igång igen nu.

ENJOY ♥
Det blev en promenad till min magiska skogstjärn, som jag skrivit och fotat så många gånger under åren. Precis som jag nämner i videobloggen så är den här tjärnen min absoluta favoritplats på hela jorden. Skogen runtom är också den så vacker och mysig. Jag får en trygg känsla av att vara här.
Nanook lyckades även denna dag göra en häftig bild!
Vattnet i skogstjärnen är så klart att man kan se ned till botten. Och alldeles grönt. Och fullt med näckrosor. Varje morgon och kväll så dansar dimman över tjärnen, trots att det inte är dimma någon annanstans.

När jag kom hem tog jag dragspelet och kopp kaffe och satte mig ute i solen på den vackra träbänken som Johans pappa snickrat åt oss. Jag spelade morfars favoritlåt, ”Liveti finnskogarna” (som ni även kan se i videobloggen).
Jag skrattade när jag efteråt fick se att alla djuren var närvarande. De verkar som om de gillar dragspelsmusik.

Vad ska ni göra i helgen? Hoppas ni får en underbar helg vad ni än har för er.
Kramar i massor! ♥

En sång bland skogar och dimmor

Natten vaknar till dimmornas dans,
till röster och sånger från flera tusen år
En värld bortom bergen, som ingen trodde fanns
en plats så avskild, dit bara ekon når.

Här kommer en liten godnatt-visa till er såhär på kvällskvisten, som jag spelade in en helt magisk natt för någon vecka sedan. Ibland känns det verkligen som om jag hamnar i en annan värld för en stund. Just denna natten var en sådan.
Jag spenderade flera timmar vid den här skogstjärnen men det kändes som ett ögonblick.

Jag filmade. Fotade. Kulade. Snubblade över den mjuka, blöta myren i min långa vita klänning. Gjorde glädjetjut som ekade över berg och dal. Betraktade allt det vackra som levde runt omkring mig.
Sådana här nätter…det är ren och skär magi för mig. Och jag lägger min själ i att försöka fånga det så att jag kan återberätta det på ett sätt så ni så verkligt som möjligt kan få uppleva att ni också är där. Mitt i skogens magiska skådespel.

En liten kulning i skogen, med Mats Pettersson på mandola i slutet. En fantastisk musiker som jag har äran att få samarbeta med i den kommande kulnings-skivan som jag kommer jobba stenhårt med nu till hösten och vintern.  Det är verkligen min största dröm att få till skivan precis sådär som mitt hjärta önskar, och jag längtar efter den dag under 2018 när den är klar och redo släppas fri.

Nu önskar jag er en riktigt fin kväll allesammans. God natt och dröm vackra drömmar ♥

En känsla av att inte räcka till

Efter två väldigt intensiva månader med mycket jobb och innesittande tänkte jag nu ta en efterlängtad sommarvila. En liten semester. Få tid till att göra allt det där som jag känt att jag behövt prioritera bort den senaste tiden. Just nu längtar jag bara som en tok efter att få städa hemma. Hänga tvätt. Allt det där vardagliga som jag känt att jag inte ens hunnit med på sistone. Få ordning och reda på mitt kaos. Få vakna på morgonen utan att behöva titta på en ”att-göra-lista” det första jag gör. Kunna ta dagen lite mer som den kommer. Göra oplanerade utflykter på kvällarna med Johan. Göra goda middagar. Vara ute med kameran och känna den där kreativiteten flöda igen, som bara kommer när jag inte måste fota. Det där riktiga flödet som infinner sig när man känner ett lugn.

Det har jag verkligen inte gjort på sistone. Jag vet inte vad det är med mig, men stundtals har jag mått riktigt dåligt över att jag inte räcker till. Senaste månaderna har den där känslan kommit krypande allt mer. Ändå har ju allt gått så otroligt bra senaste månaderna. Så bra att så mycket nya roliga möjligheter öppnar upp sig och jag vill tacka ja till allt. Göra allt. Tills det blivit så mycket att jag känt en oavbruten stress över allt annat jag inte hinner. När jag jobbar hårt med en sak, så blir en annan lidande. Om jag svarar på ett mail, så blir ett annat mail obesvarat. Om jag spenderat en dag inne med kontorsarbete, så försvinner en dag för att fota och vara kreativ.

Varje kväll jag gått och lagt mig (eller varje natt) så har jag känt en besvikelse över att jag ändå inte hann med det jag skulle. Inte ens i närheten. Mailinkorgen är ett kaos. Jag känner mig ledsen över alla vackra, fina mail och brev jag får, som jag aldrig hinner svara på. Jag känner mig ledsen över att jag inte varit tillräckligt kreativ. Inte bloggat som jag borde. Inte varit ute i naturen och fotat. Att min Instagram-feed fylls med gamla bilder . Ledsen över att jag inte hunnit svara på alla kommentarer. Ledsen över att jag inte hunnit göra en videoblogg på länge. Ledsen över att jag inte hunnit jobba med min kulnings-skiva som var mitt största mål med det här året. Ledsen över att jag inte skickat iväg mina webshop-beställningar i tid. Ledsen över att jag tackat nej till två bokförlag för att jag inte hinner skriva en bok. Ledsen över att jag numera spenderar mer tid med administrativt arbete än att faktiskt vara kreativ.  Det är som om vad jag än gör och hur mycket jag än försöker hinna ikapp, så är det omöjligt.

Även om jag under lång tid känt att jag behöver ta det lugnt ett tag och ta semester, så är det också en stress i att göra det. Att ta det steget att faktiskt pausa är skrämmande. Eftersom allt mitt skapande och hela mitt yrke i princip är beroende av det ständiga uppdaterandet på sociala kanaler, så är det en rädsla i sig att faktiskt pausa det. En rädsla att allt ska dö bort. Att allt man jobbat för i så många år ska rinna ut i sanden om jag slutar att uppdatera ett tag. Jag är säker på att många i samma bransch kan känna igen sig. Bara jag ligger en dag efter i uppdateringar så stressar det mig något enormt. Som om allt jag någonsin gjort kan försvinna på en dag. Jag vet, det är helt galet att ens känna och tänka så. Men världen vi lever i idag är banne mig inte lätt. Det är ett högt tempo på allt.

Senaste veckorna har jag känt mig som ett nervrak. Det kan räcka med en oplanerad händelse, eller ett oplanerat möte som gör att jag nästan bryter ihop inombords. Det rubbar hela tidsschemat. Det kan räcka med att någon vill boka ett datum för att det ska upplevas som om min sista gnutta frihet försvinner.  Jag vet ju att det inte är så, och jag försöker hela tiden att intala mig att ta det lugnt. Men den här långvariga oron och stressen har på något vis övergått till att minsta lilla händelse känns som en stor sten över mina axlar.

Det är så tokigt det där. Förr var min allra största stress att jag inte hade tillräckligt med jobb, och att jag inte tjänade tillräckligt med pengar. Det gjorde mig stundtals så obeskrivligt orolig och ledsen. Nu är min allra största stress att jag har för mycket jobb.
Förr hade jag tid, men var olycklig över oron att behöva ge upp. Nu har jag ingen tid, men mitt företag blomstrar som aldrig förr. Det vore nice med en balans på det där. Jag vet att det inte ska behöva vara såhär. Men det var som om allt kom på en gång. Det blev en sådan upswing att jag inte riktigt hann med. Som att kastas in i något helt nytt som jag inte hade någon erfarenhet av.

Så nu tror jag att jag behöver lite tid att organisera upp allt det här. Ladda batterierna och få ordning i mitt kaos. Och ta lärdom av den här nya erfarenheten och förvandla den till något bra istället.
Jag vet att det kommer att bli bättre framöver. Jag har redan spånat på lösningar. För jag vill ju inget annat än att fortsätta med allt jag gör. Jag vill inte behöva skära ned på saker och ting. Jag vill ju få fortsätta utvecklas och hålla på med allt jag älskar. Få låta min kreativitet fortsätta expandera. Samtidigt som jag nu också vet hur viktigt det är med återhämtning. Att få jobba intensivt med det jag älskar, men samtidigt få tid över till vila.

Jag tror den här sommarvilan kommer göra underverk. Att bara få andas ut ett tag och se saker från ett annat perspektiv. Få tid till att organisera om lite och komma på smarta lösningar. Få hämta ny kraft så att jag till hösten känner mig redo att ta nya tag igen.
Det var egentligen inte alls meningen att jag skulle dela allt det här. Jag tänkte mest bara berätta att jag skulle gå på lite semester ett tag och att bloggen kommer uppdateras mindre nu under ett tag. Men sen sipprade allt ut och jag kände att det kanske är lika bra att vara ärlig och dela även dessa lite tyngre känslor. Det finns inget jag själv tycker om mer än när andra vågar glänta på dörren till sitt inre känsloliv. För väldigt ofta, så kan man känna igen sig, och då känns plötsligt allt lättare.

Och att bara få skriva av mig nu kändes väldigt skönt. Som om jag var tvungen att dela detta innan jag kunde släppa taget och gå på semester. Jag vill ju att ni läsare ska få följa med mig i livets berg och dalbana, med allt vad det innebär. Så då känns det såklart också viktigt att dela känslor och händelser som är mindre bra. Även om det ibland tar emot.

Nu har jag lovat, att från och med i morgon så har jag semester. Då blir det ett lugnare tempo och tid för eftertanke. Det ser jag verkligen fram emot. Jag hoppas ni läsare, vilka ni än är och vart ni är är, också tar er tid till ett lugnare tempo och att ni får njuta riktigt ordentligt av sommaren. Tack älskade ni för att ni finns! ♥

På en liten resa

Hej på er!
Kände att det var dags att lägga upp ett litet inlägg och berätta vart jag håller hus. Har ju inte bloggat sedan i fredags. I söndags åkte jag till Stockholm och kommer att vara här till i morgon. Så i skrivande stund befinner jag mig mitt i den stora staden.
Jag är här på lite spännande möten med samarbetspartners och har verkligen haft så otroligt roligt. Lärt känna massor med fina människor och fått hitta på en massa roliga saker (som att t.ex besöka Fotografiska!). Jag har ju knappt hunnit fotat något men jag försöker lägga upp lite bilder och filmer på Instagram Stories, så in och kika där om ni vill se lite mer av mina dagar här.

Jag är så glad att det är som sommarvärme här i Stockholm nu. Nu under helgen som var så kom äntligen värmen till Grundtjärn också. Vi hade så fina, soliga dagar och kvällar och det kändes nästan sorgligt att lämna Grundtjärn när allt var som vackrast. Värmen gjorde att träden äntligen så smått började våga slå ut och gräset började genast skifta färg från gult till grönt.

Lördag kväll var så magiskt på alla sätt och vis. Jag och Johan fikade i solen och jag passade på att köra lite med min nya drönare och fånga lite vackra vyer över byn.
Lördag kväll i Grundtjärn. Jag och Johan på den gamla vägen genom byn. Det nästan griper tag i hjärtat när jag tittar på denna bilden. En sådan magisk kväll. Och jag kan inte låta bli att känna lite hemlängtan. Ni kommer få se lite mer bilder från denna kvällen senare när jag kommit hem igen.
Bara några dagar efter att isen hade sjunkit. Så vackert att äntligen få se den öppna sjön igen. Speciellt från denna vyn.

Nu ska jag göra mig i ordning för att strax möta upp med min vän Linda. Senare ska jag på en kurs med United Screens där jag kommer få lära mig lite om Youtube. Ser verkligen fram emot denna dagen! Hoppas ni har det bra allihopa!
Kramar i massor ♥

Natten så fager, ljus som en dager

Tiden är här, när jag kan springa ut vid midnatt under de skiftande blå ljuset från himlen. Dimman dansar, fåglarna kvittrar och Nanook springer i lyckorus precis som jag.
Det här är ren lycka för mig. De ljusa nätterna och den där alldeles speciella stämningen som bara kan bli under maj och juni. Det känns som jag får en sådan kraft av allt det vackra att jag bara flyger fram. Åt vilket håll jag än tittar så ser och känner jag något som liksom tar andan ur mig.
Isen släppte äntligen taget och sjönk ned i vattnet. Dagen därpå var hela sjön öppen. Så fantastiskt att äntligen få se vattnet och himlens spegelbilder igen.
Nayeli följde också med ned till sjön. Det var så fint att få ha både Nanook och Nayeli vid min sida denna första riktiga ljusa natt.

En ny tid börjar nu. De ljusa nätternas tid. Och jag ska vara där för att uppleva varenda sekund.

Trevlig helg på er mina älskade läsare ♥

En ny tid

Maj månad har precis anlänt, och i morse såg jag att blåsten hade lugnat sig ute och himlen var klarblå. Det var som gjort för att komma ut och hälsa maj välkommen i soluppgången. Ändå kände jag ingen lust alls till att ge mig ut med kameran. Det kändes bara jobbigt. Men jag tvingade mig själv ut, och jag är så glad för det.

I samma sekund som jag tog det första andetaget utanför ytterdörren så hände liksom något. Luften var så mycket skönare än jag hade föreställt mig. Inte alls lika kall och rå. Och en massa olika fågelsånger hördes från skogen intill. Det var så vackert att jag nästan skämdes. Skämdes för att jag först inte hade velat gå ut. Att jag var nära på att missa allt.

Så märkligt. Det är som om naturen vet att det är maj nu. Som om den på en gång slår om till maj-känsla.
Får åhh…vilka vårkänslor denna morgonen gav mig. Det kändes som jag fick den allra varmaste, kärleksfullaste kram av våren. En sådan kram som man bara kan få om man inte setts på riktigt, riktigt länge.

Sådär så man bara vill gripa tag i den med all sin kraft och säga ”Snälla, lämna mig aldrig igen.” 

Hela känslan påminde så mycket om andra tidiga morgnar i maj. Det är så lustigt hur allting liksom följer samma mönster. Jag tänker ofta på det. Precis som naturen går i sina cykler, och utspelar sina scener liknande år efter år, så gör jag också det.
Iklädd samma tjocktröja och slarviga fläta vandrar jag i skogen intill byn och upplever våren lika starkt som om det var den första våren i hela mitt liv. Inte mycket har förändrats i det stora hela. Men vi har några extra årsringar, jag och träden.
Vi växer lite till för varje år. På insidan av vår bark.
Det var så vackert att se de kalla nyanserna av frosten och spillrorna av vintern samspela med vårens varma ljus. Nayeli var med mig hela tiden, och såg ut att känna samma lycka över denna morgon i maj.

Jag som först inte hade någon lust att ta upp kameran idag. Ett ögonblick senare var jag som uppslukad av att fånga allt det vackra på bild. Älskar när det händer. När man plötsligt känner hur en dörr öppnas upp och släpper in lite nytt ljus och inspiration. Det krävs så lite ibland.
Allt ser så rent ut precis när snön smält. Innan någonting har börjat växa. Som ett helt nytt blad.
Och snart börjar tiden då jag kan börja tappa björksav. Det är bland det bästa jag vet.
Nayeli satt länge på den här stubben och bara betraktade skogen och lyssnade till fåglarnas sång. Jag satt länge och betraktade henne.
Sen satte jag mig på stubben med henne i famnen. Vi satt kvar där i säkert 10 minuter. Det var så fint att få dela denna väldigt speciella morgon med henne.
Morgonen blir än mer betydelsefull när jag efter min lilla skogspromenad får koka mig en kopp kaffe, redigera lite bilder och sedan dela min morgon med er. Det är också bland det bästa jag vet.

Hoppas nu ni får en riktigt fin start på den här nya veckan. I den nya månaden.
Stor kram på er allihopa ♥