Som om en del av mig var borta

Hej på er solstrålar!

Idag är det en så härlig dag. Solen skiner och snön smälter. Egentligen vill jag bara vara ute just nu! Och plantera lite fröer som jag köpte tidigare idag.
Eller bara vara ute och titta på vattnet som droppar från stuprännan. Kan inte tänka mig något vackrare att titta på just nu.
Men just idag har jag lite jobb att ta igen från förra veckan.

Vet ni, jag mådde så himla konstigt förra veckan. Har aldrig varit med om något liknande förut. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om detta, men samtidigt kan jag inte sluta grubbla på vad det berodde på. Kanske kan någon känna igen sig i det jag upplevde?
Jag tänkte egentligen nämna det i mitt inlägg i fredags. Jag satt och skrev, och sen suddade jag ut allting. Flera gånger höll jag på så. Jag kände att jag ville berätta att jag mådde skitdåligt egentligen, men samtidigt ville jag inte göra en stor grej av det och jag ville vänta och se om det blev bättre först.

Det började natten till måndagen med att jag fick frossa. Jag frös och svettades samtidigt, och kunde inte sova alls. Samma sak på tisdag.
På onsdag morgon var jag så matt och orkeslös att jag nästan inte orkade gå ut med Nanook. Det var en konstig matthet. Som om jag egentligen var rejält sjuk i influensa eller något, fast utan själva sjukdomen. Bara helt totalt slut. Och jag svimmade till lite då och då och rörde mig väldigt sakta.

Jag åkte ändå till studion och försökte få saker gjorda, men jag låg bara i soffan halva dagen och vilade. Jag skulle redigera film, men satt bara och glodde på skärmen. Trots att det inte kräver så mycket muskelkraft att redigare film så var det som om hela min hjärna var slapp också. Jag visst inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Jag bara fastnade med tom blick hela tiden. På kvällen lyckades jag ändå få lite gjort, men jag märkte att jag inte längre kunde sjunga starkt. Att prata var nog ansträngande. Jag tänkte att det kanske bara var någon väldigt konstig trötthet och att det skulle bli bra efter en god natts sömn.

På torsdag var det som allra värst. Jag åkte till studion och jag kände redan lite dåligt samvete för att jag inte alls fått så mycket gjort under veckan som jag hade tänkt. Jag var fortfarande helt orkeslös på ett konstigt sätt. Till och med värre nu. Men jag försökte tänka bort det. Gick upp till mitt fina rum på övervåningen i huset jag hyr för att börja sjunga upp, som jag brukar. Men alltså…jag kunde inte. Rösten lät skrovlig och jag orkade inte ta i. Jag orkade inte ens stå.
Jag satte mig på golvet och grät. Jag kände att något var så in i helsike fel. Det var inte normal trötthet. Jag var egentligen pigg och full av lust att göra saker, bara orkeslös och bortkopplad.
Och det värsta av allt var att det kändes som om en del av mig var borta. Som om min själ inte riktigt befann sig i kroppen. En bit ovanför. Det kändes precis som om min kropp och ”jag” inte var en och samma längre. Jag böjde mig fram med huvudet ned mot golvet för att ”den/jag” skulle ”ramla” tillbaks igen. Som om något fattades i min hjärna.  Ja, ni hör ju hur konstigt det låter.

Själva känslan jag hade i kroppen var inte obehaglig i sig. Det var som ett otroligt lugn egentligen, men som blev fruktansvärt obehagligt. Som om jag befunnit mig i djup, djup meditation och råkat fastna där. Som om min hjärna var uppkopplad till något annat, och inte riktigt närvarande i kroppen. När jag bara slappande av och liksom följde vad kroppen ville göra, så satt jag bara stirrandes ut i tomma intet. Jag kunde sitta så hur länge som helst. Bara titta ut i luften, och känna hur mjukt och svävande allting var. Allting rörde sig liksom lite…som om det andades. Jag hörde sus i öronen och det kändes som om jag satt så tillräckligt länge och liksom ”släppte taget” så skulle jag försvinna iväg, från vår fysiska värld.

Jag kände mig rädd. Kommer jag aldrig känna mig normal igen? Har en del av mig lämnat kroppen? Eller har jag fått någon allvarlig sjukdom som gör att jag för resten av livet kommer vara halva jag. Och helt orkeslös. Jag var helt förtvivlad tillslut. 

När jag satt där i rummet och grät för att det kändes helt hopplöst så ringde mamma.
Tänk vad mammor kan känna på sig allt.

Jag åkte hem efter det. Tog med mig datorn och var hemma hela helgen. Ringde sjukvårdsupplysningen på lördag när det kändes som allra värst och försökte desperat förklara i normala ord hur jag mådde, så att jag skulle få några råd. De tog det väldigt allvarligt ändå (antagligen med tanke på blodproppen i november) och sa att om det blir minsta förändring till det värre så skulle jag åka in till sjukhuset omedelbart. Jag ville verkligen inte. Inte sjukhus igen. Jag ville bara få bli bra igen.

På lördag kväll började jag må bättre. Tack och lov!!!!
Min mamma sa att hon såg det på mig på en gång. Blekheten i ansiktet försvann och jag började prata i normalt tempo igen.
Ja, för innan så fastnade jag liksom…pratade långsammare. Tänkte mer emellan orden. Hade svårare att uttrycka mig. Det var jobbigt att bara prata. Jag ville ju helst bara vara i någon märklig stillhet.
Ja alltså…det här var det märkligaste jag upplevt någonsin. Nu mår jag jättebra igen och känner mig full av liv. Men vad sjutton hände? Det var så himla konstig känsla och jag har aldrig i hela mitt liv mått så märkligt under så många dagar. Det är ju en sak om det är lite taskig dagsform liksom. Det kan ju hända lite då och då. Men detta…det går utanför min förståelse.

Och för att vara tydlig så var jag inte stressad eller mådde dåligt innan. Jag mådde tvärtom väldigt bra och kände mig stabil. Jag hade haft en superbra vecka och helg, utan vare sig stress eller annat. Kan tänka mig att det låter som någon form av utmattningssyndrom men det kan det omöjligt vara eftersom jag kände mig så stabil och lugn innan, och att det dessutom bara försvann helt tvärt.

Oavsett, så är jag SÅ tacksam att jag är ”tillbaks i min kropp” igen haha. Förstår om mina förklaringar ovanför låter helt galna. Ni får tycka att jag är galen. Men kanske är det någon av er som upplevt något liknande någon gång? Dela gärna med er i så fall. Jag kommer aldrig sluta undra vad det här berodde på.
Som sagt så känns det så skönt att vara mig själv igen och ha ork och kraft. Nu fick jag återigen en sådan där upplevelse som liksom fick mig att uppskatta allting så mycket mer igen. Att kunna sjunga. Springa. Sträcka på mig utan att svimma. Vara alert och rapp i käften. Gud vad underbart.

Jag och mamma firade denna härliga måndag med att åka till Junsele och posta lite paket och äta pizza. Det händer ju inte allt för ofta här i Grundtjärn. Sen gick vi in på blomsteraffären för jag ville handla några fröer. Det börjar ju bli dags nu! Jag köpte inte så mycket i år, eftersom jag ville hålla det på en lagom nivå som känns rolig utan att det ska ge dålig samvete för små stackars plantor som törstande står i ett fönster och längtar efter en större kruka. Nej, ibland räcker det med lite.
Bara några örter och solrosor. Det blev mynta, persilja, dill och basilika. Mums!
I morgon tänkte jag plantera dom! Som jag längtar efter att få känna jord mellan fingrarna.
Ja för här har vi ju fortfarande mer snö nu i april än vad vi någonsin haft någon vinter i januari. Jag tog den här bilden i morse. Nanook är i alla fall riktigt glad över snön ändå 🙂
Kan ni ana vårfloden som kommer om några veckor?  Jösses vad roligt det ska bli att bana väg för vattnet när det är dags. Rensa smuts i trummorna under vägen så att det ska gå fortare. Och känna den där glädjen när stora snöblock liksom far iväg med floden. Dock anar jag översvämning och förstörda vägar när alla dessa snömassor ska smälta bort. Men det får vi ta då.
Nu ska jag gå ut i solen en liten stund innan den går ned. Hoppas ni haft en jättebra helg och en härlig måndag!
Ta hand om er! ♥

En stilla morgon i juvansjön till IKEA över hela världen

Ungefär 6 km från Grundtjärn finns den här vackra platsen vid Juvansjön. Jag har åkt förbi här otaliga gånger eftersom det är på vägen mot Junsele, som är postorten jag tillhör. Varje gång jag åker förbi, oavsett årstid och oavsett tid på dygnet, så bjuder den här platsen alltid på vackra naturscener. Det är så många gånger jag stannat till här för att fota.
Ibland är det rimfrost, is och en rosalila vinterhimmel. Ibland är det grönska och en spegelblank sommarsjö. Ibland är det tjock dimma som dansar över hela ån och sjön.
Igår kväll när jag åkte hit så kunde man se vintern och våren i ett vackert samspel. Några vita svanar längre bort låg och guppade i vattnet och sjöng för fulla halsar när andra svanar flög förbi. Det var så vackert att se, och höra.
Den här bilden kanske ni känner igen. Jag kallar den för ”River och dreams” och den har bland annat funnits med i min tapetkollektion. Den här tog jag en tidig höstmorgon när dimman låg riktigt tät och solljuset kämpade sig igenom. Det var så vackert och magiskt att jag trodde att jag drömde. Vilken lycka att jag befann mig just där. Just då.

Och tänk om jag hade vetat i det ögonblicket som jag tog den här bilden att den någon dag kommer att säljas som en stor tavla på IKEA’s alla varuhus över hela världen. 
Det var nog inte förrän igår när jag faktiskt fick se den på Ikeas hemsida som jag verkligen förstod att det är sant. För nästan ett år sedan blev jag kontaktad och fick höra att IKEA var intresserade av den här bilden. Men chanserna var såklart små. Tiden gick och jag slutade hoppas och tänkte att det inte skulle bli av. Förrän de plötsligt hörde av sig och jag fick den fantastiska nyheten att IKEA ville använda bilden till den största canvastavla de någonsin gjort. En så kallad Wall-Canvas på hela 2,5 x 2,5 meter, så man kan klippa till i rätt storlek för väggen och fästa fast. Det blir nästan som en liten fototapet.

Först fick jag reda på att den bara skulle säljas i USA. Och det kändes nog stort! Men sedan fick jag reda på att den skulle säljas i alla IKEA’s varuhus över hela världen. Nu i april kommer den lanseras i Europa, och i augusti kommer den till Asien och Amerika. Det känns fortfarande helt overkligt!

Jag vet att jag många gånger, ända sedan jag var ganska liten, stått på IKEA’s dekorationsavdelning och tittat på tavlorna och fotona där och lekt med tanken på hur häftigt det vore om man hade sin egen bild där. Vilken dröm för en fotograf att få nå ut till en så enorm räckvidd. Spelar ingen roll för mig om folk köper den eller inte. Bara att få nå ut med sin bild sådär. Att folk kommer gå förbi, och i alla fall kanske ägna någon sekund åt att titta. Att få ta plats på ett ställe som lockar människor över hela världen. Det är svindlade. Det känns så stort, och så otroligt roligt!
Sen blir det extra speciellt eftersom just den här platsen har en djupare betydelse för mig. Hela Juvansjön förknippar jag väldigt starkt med mina förfäder och min släkt på morfars sida.
Bara en bit bort ligger min morfars föräldrahem, där han under en tid bodde tillsammans med sina 14 syskon.
13 av syskonen överlevde barndomen och fick alla ett långt liv, och två av dom yngsta lever fortfarande idag.
Ja, min morfars mor Kristina var en riktig järnkvinna. Det har jag fått höra. Och hon var glad och skrattade jämt, trots mängden arbetsuppgifter och den tunga börda hon säkerligen fick bära. Jag tänker ofta på det. Hur dom klarade sig förr och hur de fick vardagen att gå ihop. Det är fascinerande, och jag tror vi skulle ha mycket att lära från dom idag.
Samma år som jag flyttade hit, 2010, så var det en liten släktträff i Juvansjön för syskonen Karlström som fortfarande levde och deras familjer. Det känns inte som det var så längesedan, men ändå har så mycket hänt. Både min morfar, och alla de andra sittandes på bilden lever inte längre. Längst upp har vi Maj-Britt och Sally, som båda fortfarande lever. På nedre raden har vi från vänster min morfar Frans och sen Lilly, Bror, Erik och Axel.
Jag har alltid älskat de speciella ögonen som de har allihopa. Så snäll och varm blick. Man kan riktigt se att de alla är syskon också.
Och kanske känner ni igen bakgrunden från bilderna ovan? Det är ”Juvanklocken” som reser sig som en skogsklädd pyramid på andra sidan sjön.
Den här lilla bron som går över ån mellan Storsjön och Juvansjön, den har min morfar Frans Karlström varit med och byggt för exakt 70 år sedan, våren 1948. Så det gör ju att hela den här platsen känns ännu mer speciell. En del av morfar finns här. En del av min historia innan jag fanns.
Och jag tänker på att han säkert sett samma vackra vyer från den här bron många, många gånger. Soliga sommarkväller och dimmiga höstkvällar.
Jag önskar såklart att bilden på IKEA skulle fått namnet Juvansjön istället för Snöstorp. Men som vi vet så har de ganska strikta regler att döpa produkterna till enkla och gärna småländska namn.
Men huvudsaken är att vi vet, att bilden som nu kommer finnas på IKEA världen över, heter Juvansjön som ligger mitt emellan Grundtjärn och Junsele, i den Västernorrländska skogen. Och vi vet, att bron som jag stod på när bilden är tagen, den har min morfar Frans varit med om byggt.
Och jag tror att morfar skulle varit stolt, om han visste.

En rensning för kropp och själ

Godkväll på er!
Det är fredagkväll och jag tänkte att jag ville göra ett litet inlägg innan det blir helg. Jag hade tänkt göra det mycket tidigare på dagen men jag vet inte riktigt vad som hände. Tiden verkligen rusade förbi idag.

Den här veckan har varit lite speciell. Både bra och dålig på samma gång. Har känt mig väldigt trött och matt och Johan har varit hemma från jobbet hela veckan på grund av förkylningen som nu i slutet liksom satt sig på balansnerven, så han blir väldigt yr av och till. Jag hoppas verkligen det släpper snart.

Igårkväll gjorde jag en storstädning i köket. Rensade ur i skafferiet och tvättade hyllplanen. Gjorde plats för lite nya matvaror som vi köpte när vi var och storhandlade tidigare i veckan. Vi gjorde en rejäl handling och har fyllt skåpen med allt som är nyttigt. Efter den här vintern med den ena förkylingen efter den andra är vi båda fast beslutna med att vi vill ägna mycket mer fokus åt hälsan, och lära oss laga mer näringsrik mat. Och ja, leva mer hälsosamt i det stora hela.
För första gången i livet tycker jag det känns så spännande och roligt att faktiskt ägna mer tid åt det. Det känns som den här vintern verkligen gav mig en viktig läxa.
Så i veckan så bläddrade vi igenom recept och kokböcker och bestämde oss för att lära oss några helt nya goda vegetariska rätter. Sådana som vi aldrig tidigare gjort. Det som alltid skrämmer bort mig från att prova nya recept är att det ofta krävs så mycket ingredienser som jag sällan har. Då är det som om jag tappar lusten på en gång.
Sen har matlagning alltid legat sist på listan över saker jag tycker om här i livet. Maten har alltid känts som ett nödvändigt ont. Något som tar tid ifrån det som jag egentligen vill göra.

Men nu har jag på senare tid känt en slags inre längtan till att faktiskt lägga lite mer tid på det. Jag VILL tycka det är roligt och jag vill lära mig laga god mat, för i slutändan kommer det få mig att må bättre och om jag mår bättre, ja då vinner jag både tid och livskvalitet på det. Det blir win win.
Och senaste dagarna har det verkligen känts så himla roligt och spännande när vi suttit och kollat igenom goda recept och lärt oss om olika råvaror och vad de innehåller för olika näringsämnen. Och det var en fröjd att åka och storhandla och fylla kundvagnen med allt möjligt nyttigt. Och varje dag och kväll har vi lagat och lärt oss en ny maträtt, och experimenterat med kryddor, grönsaker, baljväxter och rotfrukter. Det är så intressant och jag ser verkligen fram emot en ny, friskare tid nu.
Och åhhh…det pirrar i magen när jag ser på alla vackra färger från frukt och grönt. Vi har fyllt upp hela fruktskålen med allt möjligt gott. Till och med en ananas, så att jag ska kunna göra den där färska ananasdrinken jag drömde om i förrgår när jag satt och fulgrät för jag längtade efter en solsemester.
Det känns som en rikedom att få ha en fruktskål såhär. Det vill jag ha jämt.
Och till frukost blandar vi nu våran egen musli med havregryn, solrosfrön, chiafrön, hampafrön och banan. Vilken jäkla energiboost på morgonen. Annars brukar jag ofta ta några mackor utan pålägg för jag inte orkar ta fram osten. Och till lunch, samma sak. Mackor, mackor och åter mackor. Lite nyponsoppa då och då. Snabbt ska det gå!

Men jag inser nu att jag verkligen misskött ganska mycket vad gäller hälsan. Som tur är så är Johan väldigt duktig på mat och tack vare honom så har vi för det mesta alltid ätit en bra middag på kvällen. Och det är verkligen tur! Men de gånger han har varit på resejobb så har jag i princip inte lagat ett enda mål mat under en hel arbetsvecka.
Jag har inte tid” tänker jag. Men nej, så är det inte. Jag väljer att inte lägga min tid på det. Och det funkar ju ganska bra. Jag klarar mig på mackor.
Men inte längden. Då säger kroppen ifrån.
Vi har också fyllt på förrådet med massvis av olika vitaminer. Har ju fått ganska många bra tips av er läsare.
Bland annat har vi nu D-vitamin, magnesium, betakaroten, järn, ashwaganda, zink och kalium. Och då jag tappat så extremt mycket hår senaste tiden (fäller typ mer än djuren) så beställde vi precis nu något som heter Priorin. Har aldrig provat det innan. Kanske någon av er har några erfarenheter av det? Det sägs i alla fall innehålla mycket näring till håret, så jag hoppas verkligen att det ska hjälpa! Tog de första tabletterna idag, så det blir spännande att se om jag märker någon skillnad efter några veckor.

Jag kände också en stor längtan efter att göra en detox. Ingen riktig detox på det sättet, men att under några veckor nu vara lite extra noggrann med vad jag äter. Jag har gjort en veckas detox två gånger innan, och det var helt fantastiskt. Inte under tiden, men efteråt! Vilken otroligt energi jag fick. Då hade jag under en veckas tid bara druckit väldigt nyttiga juicer och ätit som mest grönsaker. Och druckit massvis med vatten. Efteråt kände jag mig pånyttfödd. Den energikicken jag kände då…den var liksom obeskrivbar.

Nu tänker jag inte riktigt göra så. Jag kommer äta mat som vanligt. Men väldigt nyttig mat! Samtidigt har jag nu påbörjat en 30-dagars örtkur som fungerar som en slags detox för njurar, tarmar och levern. Och samtidigt ska jag dricka nyttiga teer och äta mycket frukt och grönt. (OBS, bilden är inte reklam även om det kanske ser ut så haha 🙂 )
Det känns som om jag liksom vill rena kroppen från allt som varit den senaste tiden. Rena själen. Så att det sen finns plats för nytt.Sedan snart en vecka tillbaks så har jag inte ätit något socker (förutom det som finns i maten och frukterna osv). Jag kan starkt konstatera att jag varit väldigt sockerberoende det senaste halvåret. Speciellt sedan jag började bli sjuk. Det var som om jag inte brydde mig då. Jag har ätit så otroligt mycket choklad, glass och godis.
Och sen när jag skaffade studion i Myckelgensjö så var jag såklart väldigt slarvig med maten. Jag glömde ta med mig mat för det mesta, och åt mig istället mätt på godis och kakor. Jag har hela tiden känt att det inte är bra. Jag blir otroligt sänkt av att äta mycket socker. Nästan deppad.
Men sen blev det ett beroende och varje dag har jag krävt att få i mig något sött för att orka med dagen.

Förra helgen slängde jag in en massa godis och choklad i elden i kaminen haha. Jag kände ”NU FÅR DET FAN VARA NOG!”.
Sedan dess har jag fått hålla i mig hårt när socker-abstinensen nästan fått mig att darra. Jag har desperat letat i alla kökets luckor efter godis. Men det finns inget. Istället har jag fått äta gouji-bär och smoothies med bär jag plockat i skogarna. Det känns i stunden inte alls som den typ av ”sötsak” jag är sugen på. Men det hjälper, och efteråt känns det så bra att jag inte tryckte i mig godis och kakor. Nu efter nästan en veckas tid så känns det redan så mycket bättre. En vecka tycks vara en kort tid, men för mig är det ett riktigt stort framsteg haha 😀
Jag kommer inte sluta helt med sötsaker. Jag kommer alltid älska choklad. Men däremot känns det viktigt för mig att under den här närmsta tiden sluta helt och hållet med sötsaker för att jag ska kunna få bort beroendet. En socker-detox helt enkelt.

Haha det känns verkligen som en stor förändring den här veckan. Allt på en gång! Det krävdes kanske att vi båda skulle känna oss såhär svaga och trötta efter vintern för att vi skulle få lite kraft till att faktiskt göra lite förändringar. Det är ju ofta så. Bra saker kommer ur det som är jobbigt och tungt. För utan motgångar så skulle vi ju aldrig veta hur vi faktiskt vill att det ska vara. Och jag vill må bra nu. Jag vill känna mig frisk och stark igen. Jag vill känna kraften att springa och ut fota i skogen, så som jag alltid gjorde förut.
Jag vill prioritera hälsan först, för den är det viktigaste vi har. Välmående och balans. Det ska bli mina nya ledord för det här året.
Jag och Johan gick ut en stund idag med Nanook i skogen. Snön föll fortfarande. Det har snöat dygnet runt i flera dagar nu. Vintern verkar inte alls bry sig om att det är den första vårmånaden. Den fortsätter i samma tempo. Men det gör inget. Jag vet att våren snart är här.
Nanook var lycklig över att få springa i skogen en stund.
Det syns inte på bilden, men det var så otroligt vackert i skogen idag. Snöflingorna dinglade sakta ned och bakom molnen syntes ett speciellt ljus från solen. Jag och Johan satte oss ned i en snödriva en stund och bara tittade upp mot de vackra granarna. Naturen alltså…det finns ingen plats som helar själen så mycket som i just naturen.
Ska försöka komma ut i naturen en liten stund varje dag nu. Bara en liten stund gör så otroligt mycket.
Nu väntar en mysig helg med lite kalas och spelkväll med vänner. Det kommer sitta gott! Vad ska ni hitta på i helgen?
Vill passa på att tacka för alla era fina tips på förra inlägget också! Det är så fint att ni delar med er av era erfarenheter.

Ps: om ni har några tips gällande nyttiga recept eller något annat som jag kan behöva lära mig nu (vad som helst) så tar jag tacksam emot det. Det här är som en ny värld för mig 🙂

Hoppas ni får en otroligt fin helg! Stor kram på er ♥

En lättare tid väntar

Hej på er!
Senast jag skrev så var det lite kaos här hemma. En ispropp i kökets avlopp och en tredje förkylning på väg. Hade såklart tänkt skriva och uppdatera er om läget lite tidigare, men har inte haft ork.
Men nu är det ny vecka och nya tag, och ny månad dessutom! Jag vågar lite försiktigt hoppas och tro att vinterns hårda tider försvinner med den här första vårmånaden. Nu blir det bättre och bättre för varje dag.
I fredags eftermiddag fick vi äntligen avloppet i köket att fungera igen, efter att ha varit fryst i nästan en vecka. Johan är ju ledig fredag (för att kunna jobba i smedjan med smyckena) men han ägnade hela dagen, från morgon till sen eftermiddag med att fylla köksavloppet med hett vatten. Rörmokaren var ju här på onsdagen och konstaterade att det handlade om en ispropp. Men då finns inte så mycket mer att göra än att just fylla röret med vatten och salt och t-sprit. Och det gjorde vi två-tre gånger om dagen. Det var ett jädra projekt måste jag säga. Först använda vattendammsugaren för att få upp det kalla vattnet och sedan koka nytt vatten på spisen och fylla upp. Isproppen satt ca 2 meter djupt i röret, så det krävdes lite vatten för att fylla allt.

Men i alla fall, i fredags hoppade jag av glädje när jag från ateljén hörde Johan spola i kranen i köket. Det känns fortfarande som en otrolig lyx att få kunna diska i köket istället för i badrummet. Så nu har proppen släppt!
Helgen gick mest åt till att kurera mig eftersom förkylningen var som allra värst då. Och nu när jag äntligen har börjat krya på mig igen så har nu Johan blivit sjuk. Ja, jag säger då det. Vilken skitvinter vi haft haha. Nu när jag insåg att det är mars månad så känns det som en enorm lättnad.
Jag har alltid älskat vintern men den här vintern har varit tuff. Både fysiskt och psykiskt.
Det känns inte som om jag tagit tillvara på vintern alls. Knappt filmat eller fotat något. All kraft har gått till att bara hålla huvudet över ytan. Lite så känns det.

Har ju såklart många gånger under åren haft perioder när saker och ting känts extra jobbigt och när jag känt mig deppad eller nere. Men inte under så lång tid som nu. De senaste månaderna har känts som en enda stor motvind. Och i helgen kändes det som om jag aldrig mer skulle få kraften tillbaks igen. Men idag känns det redan lite bättre. Jag vet att det kommer bli bättre. Och jag tror det finns en mening med allt som händer. I slutändan kommer jag starkare ur det här.
Det har bara varit så mycket. Har aldrig känt mig så svag och kameran har aldrig känts så tung. Men jag tvingade mig själv ut i skogen en stund idag. Visste att jag verkligen behövde det.
Skogen som ligger alldeles intill byn är alltid så välkomnande. Och jag var så glad att någon hade kört upp ett skoterspår längs stigen så att jag kunde ta mig dit. Den här skogen har funnits där för mig i alla, alla år. I skratt och i tårar. Träden här känner mig utan och innan.
Jag lutade mig mot en stor gran för att ta en bild, och det slutade med att jag stod här i säkert tio minuter. Nanook la sig bredvid kamerastativet medan han tålmodigt väntade på mig. Det var bara så otroligt skönt att få stå nära granen såhär. Att krama träd ger en något speciellt. Det är inte bara en myt. Träden är levande, precis som vi.
Det kändes som granen kramade tillbaks, på sitt eget vis, och som om den viskade
Kära lilla vän, allt kommer bli bra

En varm, trygg känsla spred sig i kroppen och jag fick en liten tår i ögonen. Jag är så tacksam att få ha den här skogen nära. Och där bakom granarna skymtar den magiska skogstjärnen, som nu är täckt av is och snö. Men snart kommer jag sitta där igen vid kanten av tjärnen och betrakta dimman som dansar om sommarmorgnarna.
Nu är det snart vår ♥

Hoppas ni alla mår bra och att ni haft en bra måndag! Och tack för ert tålamod nu när bloggen haft lite glest med inlägg.
Det betyder så mycket att ni finns där, både i med och motgångar. KRAM ♥

En propp i livsflödet

Hej mina älskade vänner!

Nu var det ett litet tag sedan jag skrev något sist. Jag var som sagt i Stockholm under helgen och hälsade på min bror Isac och hans fru Hannah och barnen. Nästan hela familjen var samlad. Det var en väldigt mysig och välbehövlig helg med familjen och brorsbarnen som blivit så stora nu! När vi for hemåt igen så råkade det såklart bli under den enda tid på året då resten av Sverige också vill åka norrut, så det var otroliga köer och snöstorm. Men allting gick bra tack och lov, trots att vi färdades på just den väg som det senare på dagen blev en masskrock på. Jag tycker verkligen inte om att åka bil när det är mycket trafik. Sitter och spänner mig och har nu drömt mardrömmar varje natt om att vi krockar med lastbilar på vägen. Huvva!

Men vi kom som sagt hem säkert allihopa och efter en mysig helg hade jag hoppats på en lika mysig fortsättning. Men det hade tydligen varit riktigt kallt när vi var borta. Grannbyn hade haft -36 på söndagmorgonen, så jag gissar att Grundtjärn inte låg långt efter.
Det märktes när jag skulle koka kaffe och spolade i kranen och insåg att det var helt stopp i avloppet från diskhon.
Johan hade tagit ledigt på måndagen, tack och lov. Eftersom vi förstod att avloppet från köket hade frusit insåg vi också att det säkerligen fryser på mer och mer ju längre tid det står orört. Och denna veckan kallas ju just för ”isvecka”. Det blir runt -30 varje natt, så det var verkligen en dålig timing.
Eftersom vi inte längre kan diska i köket så har vi fått använda tvättstället i badrummet istället. Är väldigt glad att avloppet från halva badrummet går via ett annat rör! Annars hade vi ju inte kunnat bo här dessa dagar. Eller jo, men det hade blivit väldigt omständigt.
Vi var i alla fall väldigt glada att få se Nanook igen, som hade varit på fina Gårdbackens hundcenter sedan i torsdags. Han verkade också glad över att få vara med oss igen!
Vi höll på hela dagen och kvällen och försökte lösa det, men kom ingen vart. Sen hade vi inte så mycket verktyg hemma för att lösa isproppar i avloppet. Så igår efter jobbet hade Johan handlat med sig massvis av olika saker. Slangar för att pumpa in varmvatten och långa stålvajer som man kan stoppa in i röret för att försöka få bort isen. Så igår kväll höll vi på i flera timmar med att fylla upp avloppet med hett vatten medan vi samtidigt tömde hink efter hink med det vatten som kom upp. På kvällen var vi helt slut.
Det hjälpte ingenting. Och sen när vi gick och la oss så var vi såklart oroliga att nattens kyla skulle frysa på i röret ännu mer. Vi har ju ingen aning om hur mycket som har frusit. Sen har jag gått och oroat mig nu för att röret kanske gått sönder. I morse låg det vatten under diskbänken, som frusit till is på grund av det kalla draget från golvet. Så man inser ju att det inte är konstigt att det frusit.
Gamla hus alltså.
Och som pricken på i:et så var det dags igen. Jag har blivit rejält förkyld. Det började igår morse med lite svagt halsont. Hoppades förgäves att det inte skulle bli mer än så. Men i natt hade jag så ont i halsen att ögonen tårades när jag försökte svälja. Och idag känner jag mig helt matt och snorig och sjuk. Jag drömde att om man blir sjuk en tredje gång på rad, så finns ingen hjälp längre. Så jag drömde att jag blev nedkastad i en källare i Junsele där jag skulle isoleras och sedan ruttna till döds haha.

Nog visste jag att det tar ett bra tag för immunförsvaret att bli starkt igen efter en dubbel dos penicillin som jag tog för drygt två veckor sedan. Men jag hade ändå inte trott att jag skulle bli sjuk igen. Alltså, jag brukar knappt bli sjuk en gång vartannat år! VAD GÖR JAG FÖR FEEEEL?!
Johan hjälpte mig att hämta hem lite grejer från studion igår. Min dator och annat, så att jag ska kunna vara hemma och jobba i veckan.
Det var inte så längesen vi gjorde precis sådär. Hämtade hem alla grejer igen.

Det känns som livet går på repeat nu. Proppar överallt. Blodpropp,snorpropp, ispropp. Propp i hela livet. Som om något stoppar flödet!
Allting bara stannar av hela tiden när jag äntligen kommit igång igen.
Jag är så förbaskat trött på att börja om hela tiden. Så nu ger jag mig hän. Jag kapitulerar. Bring it on!
Ska vi inte krydda med lite magsjuka nu när vi ändå är på G? Det har jag ju inte haft på 20 år. Så det kanske är dags.
Tur att den här pälsbollen ger så mycket glädje och skratt! Igår när både jag och Johan kände oss trötta efter en hel kväll vid rören under diskhon så var det glädjande att få gosa en stund med Nanook. Och ja, det finns massor av annat att glädjas åt också. Som den vackra solnedgången igår. Eller den krispiga kylan. Jag försöker tänka positivt. Men jag måste erkänna att jag känner mig lite deppad just nu.

Det skulle göra mycket om vi i alla fall fick isproppen att släppa i avloppet. Så att vi kan tvätta kläder igen och diska i köket. Tänk vad en sådan liten grej betyder mycket. Ska aldrig mer ta för givet hur viktigt köksavloppet är haha!

Nu i skrivande stund är en rörmokare på väg hit. Håll tummarna att det fixar sig idag.
Och hoppas ni mår bra allihopa! Hoppas jag inte sänker er med detta depp-inlägg! Vill bara skriva av mig lite, och det känns alltid bättre när jag fått dela saker och ting med er, oavsett om det är positivt eller negativt. Och jag vet ju såklart att allt ordnar sig.

Ha en underbar onsdag! Kram på er! ♥

Ljusare tider

Den här veckan har det varit en fröjd att varje dag åka till studion i Myckelgensjö. Skogarna glittrar av solskenet och snön och det har varit näst intill omöjligt att inte stanna överallt för att gå ut och fota och njuta av det vackra ljuset som strilas genom träden. Nu märks det verkligen att vintern övergått i en annan fas.
Ljuset är tillbaka.
Såhär såg det ut igår när jag och Nanook susade fram genom skogsvägarna. Jag var bara tvungen att köra upp drönaren en stund för att filma några sekvenser och ta några bilder. Det är när jag får se allting från det här perspektivet som jag verkligen inser vilken fantastiskt plats jag får bo på. Bara skogar, överallt. Och myrar, sjöar och tjärnar.
Samlade lite inspiration i februariljuset bland alla iskristaller som svävade i luften.
Väl framme i studion var Nanook trött. Och det passar alltid bra, så att han kan ligga och vila en stund medan jag får tid att jobba.
Den här veckan har jag spenderat varje kväll i studion och jobbat med kommande skivan. Jag har påbörjat en låt och jobbat stenhårt med rösten. Eftersom jag nästan inte kulat alls under vintern och när jag haft ont i halsen så behöver jag öva upp rösten igen. Det känns så skönt att få ha den här platsen att låta hur mycket jag vill i. Dock får Nanook stanna hemma på kvällarna, eftersom jag inte vill störa honom. Det är också skönt, att få ha en plats helt utan djur när jag jobbar med musiken. Annars så har man både jamande katter runt benen och en hund som undrar varför jag låter så mycket.
Nanook njuter av det sista ljuset innan solen går ned bakom horisonten. Älskar det här mjuka ljuset på eftermiddagarna nu. Det ser så vackert ut när det lyser in genom fönstren.
I morgonbitti blir det en liten resa till Stockholm för att hälsa på min bror och hans familj. Det var SÅ otroligt längesedan jag var där nu. Säkert drygt 2 år sedan. Helt otroligt vad tiden bara rusar iväg. Det ska bli riktigt roligt att få komma dit och träffa mina älskade brorsbarn Noak och Klara igen. Och alla andra också förstås! Har ju inte träffat dom sedan i somras.  Och det blir första gången Johan hänger med dit.
Så tidigt i morgon bitti blir det en liten roadtrip med Johan och Mamma. Det ska bli roligt!

Vad ska ni hitta på i helgen? Hoppas att ni har det bra allihopa! STOR KRAM på er ♥

En speciell morgon

Den här morgonen klev jag upp vid 04:45 för att göra ordning lite frukost. Det var längesedan nu som jag klev upp samma tid som Johan, eftersom jag istället varit vaken ganska sent och målat i ateljén. Men denna morgonen var lite extra speciell, för det är nämligen Johans födelsedag idag. Så jag ville få den där mysiga morgonstunden och fixa lite frukost och kaffe och fira honom lite innan han åkte iväg i snöstormen.
Insåg att jag hade saknat den här stunden tidigt på morgonen innan solen gått upp och långt innan dagen börjat. Det är något speciellt att få sitta och sippa på kaffet tillsammans bland levande ljus. Det blir annat än när jag kliver upp själv och äter frukost framför datorskärmen. Att vakna upp såhär är bland det bästa jag vet.
Nanook satt med vid bordet såklart och drömde om en ostskiva.
Så idag fyller min älskade Johan 33 år! Min själsfrände, bästa vän och blivande man ♥ Vi ska fira lite mer ordentligt med hans familj till helgen. Idag blir det bara en lite extra god middag till kvällen. Paj var Johans önskemål. Och det är bland det godaste jag vet också. Så det får det bli!
Sen fick Johan ett litet paket, och Nanook trodde såklart att det var till honom. Jag måste filma någon gång och visa er hur otroligt glad Nanook blir av paket. Spelar ingen roll vem som får  det, han blir lika glad ändå. Bara ordet paket får honom att lysa som en sol.
Sen skulle Johan iväg till jobbet, men bara några minuter efter att han gått från dörren så hörde jag röster utifrån vägen. Det har ju snöat hela natten och Johan råkade köra en bit utanför vägen med ena hjulet, och sen var det kört och han satt fast med bilen.
Som tur var så var vår granne Bosse ute med traktorn och snöslungan. Det är han som plogar och håller vägarna öppna här i Grundtjärn under vintern. Så han kunde hjälpa oss att få upp bilen ur diket genom att dra den med traktorn.
Vilken vinter vi fick alltså!
Allt gick bra och sen kunde Johan köra iväg mot jobbet igen. Det är alltid lite action här i Grundtjärn. Det blir små vardagsäventyr lite då och då. Men det gör det lite extra spännande också.

Jag hoppas ni alla får en riktigt bra tisdag! Och tack för alla fina kommentarer på förra inlägget!
Ska svara på lite kommentarer senare idag. KRAM PÅ ER ♥

Att fånga isens sång och vinterns själ

Hej på er!
Idag lyser solen på en klarblå himmel och det gör mig så glad att se hur solen står tillräckligt högt på himlen för att lysa in i köket nu. Den där känslan är lika underbar varje år. Ljusets återkomst.
Den här veckan har jag ju bara varit hemma och jobbat eftersom jag vill vänta lite tills jag känner mig helt och hållet frisk igen innan jag sätter igång på riktigt med saker och ting. Så jag har inte varit i min studio i Myckelgensjö nu på nästan två veckor, förutom när jag och Johan åkte dit en kväll för att hämta hem datorn och lite annat som jag behövde för att kunna jobba här hemma istället.
Men jag ser fram emot att åka dit på måndag igen. Jag hann ju knappt vara där någonting innan jag blev sjuk igen. Jag hann liksom aldrig komma igång på riktigt. Så en del av mig tror nästan att allt var en dröm. Att min vackra studio och arbetsplats bara var något tillfälligt. En dröm som jag sedan vaknade ur, och som nu suddas bort mer och mer för varje dag.
Men så är det inte. Den finns kvar och väntar tålmodigt på att jag ska komma dit och sätta igång med mina projekt. Vilken lycka!
Istället har jag den här veckan ägnat mycket tid åt målning. Och jag är så innerligt glad att inspirationen och känslan kommit tillbaks. Nu känner jag det där flowet och den där speciella energin som krävs för att jag ska kunna måla.

Ni anar inte hur frustrerad jag känt mig under vintern nu. Jag har försökt målat flera gånger, men jag har inte kunnat! På riktigt, det har varit som om ett lock lagts över mig. Som om någon hade trollat bort allt jag någonsin lärt mig om målning. När jag försökte måla så blev det bara hemska, tunga färger i den mest fruktansvärda röra man kan tänka sig. Haha, att bara titta på målningarna fick mig att må illa! Så tillslut struntade jag i att försöka, för jag insåg att jag inte kan tvinga fram den känslan.
Jag visste inombords att det kommer en dag när inspirationen och känslan kommer tillbaks igen. När allt är i balans och när locket lyfts och energin kan flöda fritt igen.

Och den här veckan kände jag att något hände. Något kom tillbaks igen, och när jag en kväll började måla så var det som det mest naturliga jag någonsin gjort. Det kändes fjäderlätt. Som musik. Jag bara följde med och färgerna dansade på dukarna.
Jag fick en väldigt stark känsla av att jag ville måla i blått igen. Blå är min absoluta favoritfärg när det gäller att måla. Den är frisk och klar. Den är helande och stärkande. Den är kall som midvinterns vindar och djup som de mörkaste hav.

Jag har lagt märke till nu har målningarna styrs av naturens egna cykler och årstider. Nu är det vintermålningar som gäller. Jag inspireras av isens mönster. Jag inspireras av de blåa, kalla vinterljuset, snöflingor och snöstormar och vinternattens dansande norrsken och de isande vindars sus. Jag vill fånga isens sång och vinterns själ i mina tavlor.
Nordanvind ska denna nya serie tavlor heta.
När jag frågade er om vilka inlägg ni önskar att jag ska göra mer av på bloggen så var inlägg om målning det mest önskade! Jag blev så himla chockad, för det kunde jag aldrig ana. Men det gör mig väldigt glad att så många är intresserade av att börja måla eller att hitta lite ny inspiration till målning.

Jag har ju gjort inlägg innan där jag berättat om vilka färger och verktyg jag använder. Och precis som förut så använder jag mig mycket av färgerna från Golden Acrylics som heter High flow acrylics. Och jag har även börjat använda något som heter Acrylic Ink.
Innan jag börjar måla så gör jag ofta olika lager med texturer. Här har jag till exempel använt mig av något som heter Crackle Paste och som skapar sprickor när det torkar. Det finns massvis med olika medier man kan använda till målning, och det skapar häftiga effekter som sen blir extra vackra när man målar över dom.
Sen brukar jag lägga mycket tid med att blanda fram olika nyanser av färger innan jag påbörjar en målning. Jag brukar blanda färger tills jag hittar en nyans jag tycker om och sedan målar jag på ett papper och skriver upp vilka färger jag använda. Sen brukar jag döpa dom till olika namn. Den här färgen döpte jag till ”Lofoten blue” och är inspirerad av Lofoten på vintern.

En vän till mig (som jag lärde känna via min Patreon) som heter Cenk och bor i Turkiet var nyligen på en resa i Lofoten. Han besökte bland annat Bleikestranda i Andøya, som några av er vet är en strand som kom att få en otroligt stark betydelse för mig. På den stranden har jag en av mina starkaste och lyckligaste minnen någonsin. Ni kan läsa om varför och se filmen HÄR. Cenk visste hur mycket den här stranden betydde för mig så han åkte dit och skickade en massa små filmklipp från stranden på vintern, trots att det var isande kallt och blåste starka vindar och han nästan förfrös sina händer av att filma med mobilen. Och när jag fick se de här filmklippen här om kvällen så fick jag så otroligt mycket inspiration.
Det var vackert! Det såg så kallt och kargt ut, men så vackert med vattnet som strilades mellan de isiga stenarna. Och så de mörka bergen i bakgrunden. Och ljudet av vågornas kraft mot stranden och det starka vindarna. Jag blev så inspirerad att jag blandade ihop den här färgen som jag döpte till ”Lofoten blue” och sedan använde till en av tavlorna jag påbörjade samma natt.
På kvällarna nu så lyser kvällssolen in i ateljén, och det blir ett så magiskt vackert ljus. Ljuset kommer egentligen inte direkt från solen, för fönstret är mot norr. Ljuset kommer från ett fönster från en av stugorna på andra sidan vägen. Så när solen går ned träffar ljuset fönstret som sedan reflekterar ljuset in i ateljén. Så vacker hur ljuset kan resa sådär.
Nu ska strax gå ut på en liten promenad i solen och få i mig lite D-vitamin, sen tänkte jag ägna resten av dagen och kvällen med att fortsätta måla. Det gäller ta vara på inspirationen och energin när den väl kommer!

Hoppas ni har en UNDERBAR dag allihopa! Sänder er en stor, varm kram! ♥