En dag i paradiset

Posted on 12 september, 2016 by Jonna

Godmorgon på er!
Hemma i Sverige har ni precis påbörjat en ny dag, medan vi här fortfarande är kvar i gårdagen. Det är sent på kvällen och jag sitter här med datorn i knät och lyssnar till syrsornas spel och den forsande floden precis utanför balkongdörren. Kvällens milda luft känns så skön och mjuk efter en dag ute i Kaliforniens värme. Jag försöker smälta allt vackert som jag fått vara med om även denna dagen. Jag har fortfarande nästan svårt att förstå att allt som jag får vara med om nu är på riktigt. Flera gånger om dagen säger jag och Johan drömmande till varandra “Tänk att vi verkligen är här nu.”

Varje dag är fylld med så mycket nya intryck. Så många storslagna landskap och så många äventyr. Och för varje dag som går känns det som jag kommer en liten bit närmare Yosemites hjärta. Det är som om något speciellt ligger över denna plats. Jag vet inte vad än. Men det kanske jag kommer på tillslut. Oavsett, så är jag i mina drömmars paradis.
Idag tog vi bilen och körde in på Tioga Road. En väg som väldigt många invånare i Mariposa tipsade om. Och idag förstod jag verkligen varför. Hela den vägen var häpnadsväckande vacker. Ett flertal gånger kändes det som om vi flög uppe i luften bland örnarna. Vyerna var som bortom denna värld.
Jag kan ju ärligt säga att jag då och då håller andan när vi kör på vägarna genom de branta bergen. Det är lite annat än grusvägarna hemma i Grundtjärn haha.
Idag skulle vi vandra den berömda “Clouds rest hike” med sin spektakulära utsikt. Jag och Johan var i denna stund lyckligt ovetande om att vi i gått helt fel väg. För andra gången. Som tur var började vi ana att något inte stämde och mötte tillslut två andra vandrare som bekräftade att vi gått in på fel stig. Så vi fick vända om igen. Vi slog följe med de två andra och fick som tur i oturen några nya vänner.
När vi äntligen kom in på rätt stig drog ett oväder in över Tenaya Lake. Precis åt det hållet vi skulle gå. Jag hade läst innan att vädret kunde ändras ganska snabbt uppe bland bergen och att de inte rekommenderade att man skulle vandra mot Clouds Rest om det såg ut att bli åska/dåligt väder. Vi hade redan kommit in en bit in på stigen så vi fick även då vända om, och i sista sekund innan regnet öste ner tog jag en bild.
Vi satt i bilen en stund och funderade över vad vi nu skulle göra. Vi hoppades att ovädret skulle vara förbi fort men de såg ut att hålla i sig ett tag, vilket gjorde att vi inte kunde vandra till Clouds Rest som var tänkt, eftersom det då skulle hinna bli mörkt innan vi kommit hem igen. Så vi fick skjuta upp det till en annan dag.
Vi bestämde oss istället för att åka vidare på Tioga road, mot Tuolumne Meadows. Ända sedan jag hörde det namnet första gången har jag känt en oförklarlig dragning till den platsen. Speciellt efter att ha tittat på bilder därifrån. Så att fara dit kändes som en väldigt bra plan B.
Det var precis så vackert som jag hade tänkt mig. De vidsträckta, gula ängarna och de höga granarna mot de vita bergen i bakgrunden. Som en tavla. Som en scen ur en film.
Det dröjde inte lång stund innan ovädret även nådde Tuolumne Meadows. Men vi fick en liten stund bland dessa vackra vyer innan regnet kom. Jag kände mig inte alls klar med Tuolumne Meadows, så vi bestämde oss för att köra hit i morgon igen.
När vi kom ner ifrån Tioga Road uppe bland bergen så var det som att vädret ändrades på några sekunder. Närmare Yosemite Valley lyste solen mot en klarblå himmel, och på vägen mot hotellet stannade vi intill Merced River, som är en 23 mil lång flod som går längs Yosemite från Sierra Nevada. Vi klättrade ner för den steniga sluttningen bortom vägen och hittade ett eget litet paradis. Just nu är vattennivån i parken otrolig låg på grund av torkan som infaller under hösten, men just här fanns det gott om vatten i floden.
Jag gick ner i vattnet för att bada de varma fötterna efter dagens vandring, och det var en helt magisk känsla. Vattnet lyste i guld och grön, och efter fotbadet kunde jag inte hålla mig. Och inte Johan heller.
Det blev ett svalkande dopp i Merced Rivers klara vatten. Vilken känsla. Temperaturen på vatten var sådär alldeles perfekt, och vi bara skrattade åt hur underbart det kändes. Ett sådant där scenario som jag bara sett på bild innan. Nu fick jag själv uppleva att bada i ett paradis. Helt klart en av dagens bästa stunder.
Sedan kom vi tillbaks till vårt hotell “Yosemite View Lodge”, där vi nu ska sova vår tredje och sista natt innan vi åker vidare mot The Redwoods. Kommer aldrig glömma känslan när vi kom in i hotellrummet för första gången. Jag har alltid drömt om att ha ett hotellrum med pool. Som om inte drömmen om Yosemite redan räckte, så slog även denna drömmen in. En bubbelpool, mitt i rummet!
Och utanför balkongen rinner Mercid River längs skogarna och de höga bergen. Kan ju säga att vi verkligen har haft det riktigt bra här dessa dagar.

Nu börjar klockan närma sig midnatt här och jag ska gå och lägga mig för att få några timmars sömn. I natt ska vi upp vid halv tre tiden för att åka in i parken och fota stjärnhimlen från Glacier Point, och sedan soluppgången. Tror det kommer bli helt fantastiskt. Så, dags och sova lite!
Hoppas allt är bra med er där hemma, och jag önskar er en alldeles fantastisk dag! Tack för allt fint ni skriver, och stor kram till er ♥

Ett framsteg

Posted on 8 augusti, 2016 by Jonna

Det är måndag morgon och jag sitter här med en kopp kaffe och försöker piggna till efter en helg med mycket hårt arbete. Men vilken lättnad.
Hundgården är äntligen klar. Det kan låta som en simpel sak men den där hundgården har liksom hängt över både mig och Johan under hela vintern, våren och sommaren. Det är en viktig del för att få livet med två hundar att gå så smidigt som möjligt. Både för hundarna själva och för oss.
Nanook har ju alltid suttit fastkopplad i en lång lina utanför huset under årets varmare månader när jag t.ex är inne och jobbar osv, men jag har alltid drömt om att han ska få en hundgård så att han får röra sig fritt, och även gå in under tak. Så nu när vi har två hundar har det känts viktigare än någonsin.
Själva stommen har stått klar en längre tid, och nu har vi under några veckor försökt få till ett lass med grus som vi skulle fylla i hundgården, så att de inte ska bli en enda lerhög där inne. Det var svårt att få tag i grus, och vi har även försökt hämta själva men traktorns hydraulik gick sönder, så den orkade inte med. Men förra veckan fick jag äntligen tag på någon som kunde leverera grus snabbt, så i fredags låg den efterlängtade grushögen på gården. Då kunde vi sätta fart igen!
Vi åkte ju till Urkultsfestivalen en sväng på fredagen. Men när vi kom till Näsåker öste regnet ner, och skulle enligt väderprognosen fortsätta hela kvällen. Vi han inte ens in på själva området och marknaden, utan satt en timma vid ett matställe och sökte skydd från regnet. Tillslut så bestämde vi oss för att åka hem igen och ägna kvällen åt att lasta in grus i hundgården i stället. Det låter säkert urtrist, men allt jag ville i helgen var att bli klar med detta projektet så vi kunde släppa det. Så jag var väldigt glad över att ha fått ägnat hela helgen åt detta. För nu är den äntligen klar!!
Senaste nätterna har både jag och Johan drömt feberliknande drömmar om att sätta upp stängsel. Det var ett trassligt projekt men det gick ju bra tillslut!
Sent igår kväll blev vi klar med dörren, precis innan mörkret lagt sig. Just då var vi så less på allting att vi knappt hade ork till att vara glada över att den var klar haha. Men nu i morse när vi för första gången fick visa hundarna den så kändes det underbart. Förutom att Nanook smet ut genom dörren efter 30 sekunder och försvann någonstans i horisonten. Då insåg vi att vi behövde sätta ett lås även på insidan av dörren så att man kan låsa den när man ska gå in och fylla vattenskålen osv. Men när han väl var upphittad igen och vi gjorde ett nytt försök så kändes det väldigt bra. Man såg att de båda mådde riktigt bra av att kunna gå omkring fritt. De såg så glada ut! De har ett litet hus med bäddar och filtar. Och bakom det lilla huset har de som en liten altan där det är skugga hela dagen.
Jag gick ut nyss och tog den här bilden. Det känns nästan overkligt!! Jag har drömt om en hundgård i flera år. Är så tacksam och glad att det nu blivit verklighet. Det här kommer förenkla mycket.

Haha, det här kanske inte var världens mest intressanta inlägg, men för mig är det jättestort. Och efter helgen som varit så känns det som alla tankar upptagits av hundgården, så det känns skönt att få skriva av sig lite och berätta att det äntligen är klart. Jag är SÅ glad! Och det tror jag hundarna är också. Nu kan en ny tid börja, haha! ♥

Hoppas ni alla har en fantastiskt fin måndag!
Kramar i massor ♥

I ett hav av eldört

Posted on 5 augusti, 2016 by Jonna

Igår kväll åkte jag ut för att uppleva sensommarkvällen vid lite olika vackra platser. Bland annat åkte jag till det här fältet där miljoner mjölkörter slagit ut. Här brukar det varje sommar bli som ett stort rosa hav av blommor och jag bara älskar känslan av att befinna mig mitt i det. Bland surrande humlor och små flygande frön som färdas med sommarvindarna från de blommor som blommat ut.
På engelska kallas blomman fire weed. Jag tycker det låter så vackert.
Eldört.
Det är något speciellt med denna sommaren. Det har varit ovanligt mycket blommor överallt. På ängarna, i dikena och vid kalhyggen. Speciellt dessa blommor har blommat upp precis överallt. Men jag tycker de är så vackra. De ger mig känslan av norrländsk sommar.
Efter att de blommat klart så öppnas kapslarna upp med bomullsliknande frön som flyger med vinden. Ungefär som maskrosorna gör.
Speciellt i slutet av sommaren och vid tidig höst kan man se dessa flyga omkring lite överallt. Det är fascinerande…för en enda planta kan sprida 80 000 frön.
Sensommarens färger. Så vackert.
Det är kvällar som dessa som ger mig så mycket kraft och glädje. Bara få vara ute i naturen med min kamera och ta in allt det vackra. Förmedla vidare och berätta om upplevelser och platser. Om det inte vore för myggen hade jag kunnat sitta här i flera timmar och se kvällen förvandlas till natt. Se hur färgerna och ljuset skiftar för varje minut.

Nu är det fredag och ikväll tänkte jag och Johan åka ner till Urkultsfestivalen en sväng och kolla läget lite. Den är ju i Näsåker, bara tre mil härifrån. Jag har ju tidigare år jobbat på “Sigges camping” där och varit med från festivalens början tills att sista tältet slagits ner. Det är en häftig känsla på något vis, och se hur lilla Näsåker växer till liv och bubblar av musik, dans och folk. Men i år har jag fått prioritera bort festivalen eftersom det är så mycket annat just nu. Igår vid midnatt när det var den stora invigningen, eldnatten, så satt jag istället inne i ateljén och påbörjade en ny tavla till sommarens kollektion som ska ställas ut i Norrköping i september. Men jag riktigt myste där inne av tanken på att tusentals människor just nu fick bevittna något riktigt vackert och häftigt, medan jag satt inne i min värld av färger och försökte måla känslan av ett fält med mjölkörter.
Eldörter.

Vill passa på att önska er alla en fantastiskt fin helg. Och nu i helgen ska jag svara på alla kommentarer på de senaste inläggen som jag inte hunnit gjort i veckan. TACK för allt fint ni skriver. Ni berör mig i hjärtat varje dag ♥
Kram på er!

Ett avslut och en ny början

Posted on 5 juli, 2016 by Jonna

Nu är min tid med rymdstenen över, och jag har nu lämnat tillbaks den efter två roliga och spännande månader. Jag fick låna bilen när jag gjorde ett samarbete med Hyundai. Många av er följde mig på min drömresa till Norrbotten i maj månad. En resa jag aldrig kommer glömma. Allt bara var sådär overkligt bra. Ni kan läsa mitt reportage och se ett kollage från resan HÄR. Sedan finns det ju massvis med blogginlägg från resan också!
Måste erkänna att det kändes lite sorgligt att lämna den nu, efter allt vi varit med om och alla vägar vi kört tillsammans. För nu var det mer på riktigt. Jag lämnade den egentligen sista maj enligt vårt avtal. Men fick åka och hämta den igen bara någon dag efteråt. De var så nöjda och älskade bilderna jag tagit och berättelserna från resan med bilen, så de ville fortsätta vårt samarbete. Den dagen ville jag nästan gråta av glädje. Jag visste att det skulle innebära en positiv förändring i mitt liv där jag fick ännu mer utrymme till att vara kreativ och fortsätta med det jag älskar, och samtidigt få göra spännande och roliga samarbeten som jag helhjärtat vill skriva och dela med mig av.

Solen sken i förrgår, när vi i Sollefteå skrev på det nya avtalet. Nu kommer jag löpande att jobba som fotograf och influencer åt Hyundai, vilket innebär att jag redan nu har en annan bil hemma på gården som kommer få följa med på några äventyr under sommaren. Det jag älskar med detta är att det egentligen är ett jobb som smälter in i det jag redan gör. Det enda nya är att jag då och då ska fota bilbilder. Men efter resan i Norrbotten upptäckte jag att jag verkligen tycker om det så länge jag får fria händer och får göra det på mitt sätt. Och en gång i månaden kommer jag att lägga upp ett litet blogginlägg i samarbete med Hyundai där jag skriver om någon resa eller utflykt med bilen. Jag vet att det finns några få som ogillar blogginlägg med samarbeten, men ni kan vara lugna. Jag kommer tydligt märka ut dom : )
Jag ser så mycket fram emot det här. Som sagt så är det en positiv förändring som gör det ännu mer möjligt för mig att fortsätta med det jag redan gör.
Det är så mycket bra saker som hänt sista tiden, och jag känner sådan tacksamhet för alla nya möjligheter som hela tiden öppnar upp sig. Kärleken, utställningar, resor, roliga samarbeten, magiska stunder och nya vänner. Som att allt jag drömt om under mina 6 år i Grundtjärn plötsligt händer på en och samma gång. Det tog tid. Många tårar, mycket kämpande. Kanske den värsta, men också den bästa tiden i mitt liv. Utan tvekan. Och varje dag är som ett nytt äventyr. Jag vet aldrig riktigt vad som väntar nästa vecka, eller nästa månad. Skillnaden nu är att jag känner mycket mer trygghet. Därför älskar jag att få fortsätta ha det såhär. Leva så fritt och spontant som det bara går i balans med rutiner och vardag.

Alldeles nyligen blev det också klart att en riktigt stor resa väntar till hösten. Till ett ställe som jag bara sett på film, och bara kunnat drömma om. Många, många timmars flygresa. Men där borta väntar ett paradis av höga berg, stora granar, spegelblanka sjöar och vildmark. Ännu ett jobb, där jag får åka och bara göra det jag älskar. Och dessutom får jag ta med min Johan.
Kan ni gissa vart? Det känns fortfarande lite overkligt. Men ÅH, som jag ser fram emot att berätta mer om detta sen och ta er med på resan i minsta detalj.
Kanske är det alla fluffiga maskrosor jag blåst iväg med önskningar som gjort att så många drömmar går i uppfyllelse. Eller så är det alla stjärnfall jag bevittnat under vinternätternas mörka natthimmel. Oavsett, så har jag verkligen insett att det viktigaste av allt, är att aldrig ge upp. Fortsätta följa sin inre röst och känsla, även om det innebär att under lång tid ensam trampa upp en ny stig. Svårt, tungt, långt, men den leder alltid till något vackert.

Ett kärt återseende

Posted on 28 juni, 2016 by Jonna

Först och främst vill jag bara tacka för all er fantastiska respons på det tidigare inlägget. Det är så otroligt intressant att läsa era tankar, erfarenheter och känslor kring ett ämne som definitivt just väcker mycket känslor hos många. Det spelar ingen roll om många har olika åsikter och inte håller med varandra. Det viktiga är ju att vi faktiskt delar med oss av våra uppfattningar och samtidigt lyssnar och tar in vad andra har att säga, och i slutändan ändå respekterar varandra för att vi tänker och känner olika. Tack för att ni gör det och för att ni delar med er. Jag ska svara på lite kommentarer senare i kväll ♥

Men nu till något helt annat!
Förra året blev jag framröstad till “Årets trädfotograf 2015” med bilden ni ser ovan. En tävling som anordnas av Vi skogen, som är en svensk biståndsorganisation som planterar träd i länder i Afrika som drabbats hårt av avskogningen. Jag var så otroligt glad över att få vinna den fina titeln, eftersom jag älskar träd. Jag har fotat träd sedan första dagen jag satte min fot i Grundtjärn, och jag kommer alltid att förundras och fascineras av träd.

I måndags gick årets tävling “Sveriges bästa trädbild” av stapeln igen, och jag har fått den stora äran att sitta i juryn tillsammans med Tidningen Vi. Jag kommer därför vara med och utse ett antal bidrag som kommer gå vidare till omröstningen. Jag tänkte nu därför tipsa om denna tävling till er som gillar att fota träd. Spelar ingen roll om ni är proffs eller amatörer. All bidrag välkomnas varmt!

Ni kan skicka in era bidrag fram till 15 augusti. För att vara med och tävla, läs mer info HÄR.
Ikväll tog jag med mig diplomet ut i skogen och letade upp den gamla granen som var med på min vinnarbild. Jag hade inte varit där sedan den där tidiga, dimmiga morgonen i augusti förra året, när jag i pyjamasbyxor och tjocktröja begav mig ut i gryningen för att fota. Det var något speciellt med den granen, trots att den stod bland hundratals andra likadana granar. Solen steg upp precis bakom den vilket gjorde att konturerna av trädet liksom lyste upp. Den såg änglalik ut. Jag ställde upp stativet för att fota den, och gick sedan fram till granen med fjärrutlösaren i min hand. Jag knäppte av några bilder där jag stod. Men jag stod kvar länge. Länge.
Det var en väldigt speciell känsla. Som om jag och granen delade en stund tillsammans. Jag kände en sådan trygghet och ett djupt lugn. Andades ut och ville nästan gråta en stund.
Jag tänkte på hur länge den säkert stått där, och att det kanske var den första kramen den någonsin fått.
Kanske till och med den första beröringen av en människa.

Jag är väldigt tacksam, för den stunden. Den gav mig inte bara titeln “Årets trädfotograf 2015”, utan också ett minne och en känsla jag aldrig kommer glömma. Är också evigt tacksam för alla som röstade fram mig till vinnare.

Nu ser jag med glädje fram emot att hjälpa till att utse detta årets trädfotograf. Lycka till! ♥

Ett lugn

Posted on 27 juni, 2016 by Jonna

Efter några alldeles fantastiska dagar och nätter under midsommarhelgen är det återigen vardag. Regnet faller utanför fönstret och jag myser av ljudet från dropparna på fönsterbrädan. Det är som att regnet kommer med en känsla av lugn. Stillhet och återhämtning. Som om det spolar bort och renar luften från det som varit och ger oss en nytvättad kuliss inför den nya veckan. En vecka att skapa och fylla med nya upplevelser och minnen.

Helgen bjöd på de mest underbara nätter och jag har så mycket att berätta och så mycket bilder att visa er. Ser fram emot att gå igenom allt material så fort jag får tid. Nu är det måndag morgon och jag ska precis koka mig ännu en kopp kaffe och sätta igång med dagen.
Jag önskar er en alldeles underbar måndag! Kram på er ♥

Ett storslaget farväl

Posted on 31 maj, 2016 by Jonna

Det var en sådan häftig känsla den morgonen, när jag sa farväl till fjällvärlden.
Jag hade trott att jag inte skulle känna mig helt redo att fara hem igen, eftersom det fanns så mycket mer att fånga av allt det vackra från Abisko och alla platser runt omkring. Jag hade varit ute hela den natten, för att verkligen se till att fota de sista bilderna som jag ville ta, och filma de sista scenerna. Och njuta av ännu en natt ute i det vilda.

Efter några timmar nära riksgränsen kände jag mig klar och satte mig i bilen för att köra tillbaks mot Abisko igen. Natten höll på att övergå till morgon och midnattssolen lyste upp molnen som färgades rosa och aprikos. Allting var så stilla. Och plötsligt så kände jag ett starkt lugn inom mig. Som om en motor stängdes av, och jag tog ett djupt andetag.

Jag var klar nu.
Det var en så tydlig känsla. Jag var nöjd nu och kände att jag fått precis allt det där som jag önskade, och ännu mer. En känsla av att vara redo att lämna denna plats för att åter vända hemåt igen.
När jag närmade mig Abisko fick jag se månen resa sig över Lapporten. Jag stannade bilen och gick ut för att titta på detta mäktiga skådespel.
Och hela Torneträsk låg i vila, och utstrålade ett lugn. Det var så vackert att det nästan gjorde ont.
Jag stannade där en lång stund. Det var känslosamt på något vis. Jag fick det mest vackra och storslagna farväl jag kunnat tänka mig. Känslan i luften var som en fin låt till eftertexterna i en lång, vacker film. En sådan film som får en att gå runt i en bubbla i en vecka efteråt, eftersom den påverkat en så starkt att något hänt där inne i djupet av hjärtat. Något som kommer finnas kvar för alltid.

Efter farvälet körde jag till vandrarhemmet och sov några timmar på morgonen. Sedan satte jag mig i bilen och körde till Kiruna, där jag gick in på det mysiga caféet Mommos Veranda igen, och satte mig för att jobba några timmar och la upp blogginlägget om Silverfallet. Sedan tankade jag bilen full, och körde raka vägen hem till Grundtjärn. 70 mil genom Norrland.
Jag körde hela kvällen och hela natten. Jag förstår egentligen inte riktigt hur jag orkade, eftersom jag knappt hade sovit något natten innan. Men tanken på att Johan fanns där hemma och väntade på mig gjorde att jag fick någon slags superenergi. Och Nanook, och alla våra djur. Min familj. Jag log hela vägen hem och kände mig så tacksam över allt jag fått vara med om på resan, och att jag nu får komma hem till allt jag älskar.

Det var något alldeles magiskt med att återigen få se hur landskapen ändras mil efter mil. Från höga snötäckta fjäll till täta skogar och skogstjärnar. Det fick mig att verkligen inse att alla platser har sin alldeles egna charm.
Att färdas 70 mil i bil i ett enda sträck gjorde också att jag upplevde sådana kontraster. När jag närmade mig mitt hem fick jag se “Juvanklocken” som den heter. Den spetsiga toppen mitt i skogen. Jag skrattade lite åt mig själv eftersom jag alltid upplevt den så “mäktig”. Som ett berg som reser sig i skogarna. Nu plötsligt, efter att ha varit bland alla höga fjäll och berg i allra nordligaste Sverige, så såg det där mer ut som ett litet sandslott i en sandlåda. Jag tyckte det var häftigt också att månen var precis ovanför Juvanklocken, när jag natten innan hade sett den precis ovanför Lapporten. Juvanklocken får vara vår alldeles egna Lapport.
Tidigt på morgonen var jag återigen hemma. Grundtjärn välkomnade mig med grönska och sommarvärme. Jag somnade väldigt gott i min egen säng. Vilken resa. Vilket äventyr. Nu tar det nog ett tag innan jag smält allt som jag fått vara med om. Återigen, tack för att ni följt mig på resan! ♥

Ett storslaget farväl

Posted on 7 april, 2016 by Jonna

Vem kunde ana att årets vackraste snöfall skulle ske i april? Igår dinglade de största flingor jag någonsin sett ner från himlen, och de fortsatte hela dagen. Ett tjockt lager med snö täcker nu marken och det blev som vinter här igen. Men jag tror att den bara kom tillbaks för att säga hejdå. Lite så som det brukar vara på konserter. När man tror att den är över så gör den entré igen bara för att se till att avslutet blir riktigt, riktigt storslaget. Så vi säger väl så, farväl vinter ♥

Jag fick lite samma känslor som när första snön kom, och rusade ut för att dansa bland flingorna.
Vissa flingor var så stora att jag bara stod och gapade. Säkert 5 cm i diameter. Det var häftigt att se.
Det var väldigt vackert ute just den stunden när all snö föll. Jag fick nästan julkänslor. Det blev sådär midvinter-vackert ute.
Och det här gjorde susen mot förkylningen. En riktig utrensning av vintern.