En rädsla kring att få barn

Jag har funderat så mycket på det här den senaste tiden. Någonting ligger i gnager i mig och jag känner mig stundtals både besviken, arg och orolig. Det handlar om det här med att BB läggs ned i Sollefteå. Det var ett fruktansvärt slag i magen på alla vi boende i Västernorrlands län. Vi är många som redan hade flera mil till sjukhuset, men plötsligt fick dubbelt så långt. Dock slutar det inte där. Troligtvis kommer även samma sak ske i Örnsköldsvik, som blir vårt nästa närmaste BB, 9 mil bort. Det besultet är inte taget än, så än finns hopp kvar. Men det skulle i så fall betyda att många kommer ha nära 20 mil till närmaste BB. Och för vissa, ännu längre.

Clara Lidström skrev en debattartikel om detta här om dagen, gå gärna in och läs det HÄR.

Precis som Clara skriver så drabbar inte detta bara glesbygden. Storstädernas sjukhus och BB är överbelastat och det finns ingen plats för de som ska föda barn. De får ringa runt och leta plats, skickas till olika sjukhus och invänta att någon ska kunna ta emot dom. Fy sjutton säger jag bara. Jag kan inte ens tänka mig in i den oron och den panik som de blivande föräldrarna ska behöva gå igenom den dagen då deras barn ska komma till världen. En känsla av övergivenhet.

Självklart blir det överbelastat på de fåtal BB som kommer finnas kvar, när de läggs ned i mindre orter. Någonstans måste ju alla ta vägen. Och inte ser de större sjukhusen till att göra sig redo för att ta emot alla mindre städers och hela glesbygdens förlösande kvinnor. Istället skär de ner på personal även där. Sparar pengar. Som de gör överallt inom vården. Barnmorskor, sjuksköterskor, undersköterskor…allihopa kämpar och går snart på knäna inför den fruktansvärda press de har på sitt jobb.

Det är inte konstigt att det då inte finns plats. Hur kan man lägga ner BB i en stad och förvänta sig att sjukhushet i nästa stad (som redan hade nog mycket från början) ska klara av att ta emot alla nya från staden där BB lades ner? Utan att utöka. Det är en så fruktansvärt enkel ekvation. Det blir överbelastat. De kan inte ta emot fler.

Om jag tänker mig in hur det kan bli, så är det inget konstigt framtidsscenario att vi kommer behöva åka 20 mil i förlossningsvärkar till Sundsvall för att sedan inte få plats på BB, och slutligen i rädsla och panik behöva föda barn med huvudet före i golvet.

Men för att vi ska kunna tackla det här problemet bättre, så har ABF i Sollefteå ordnat kurser i bilförlossning för blivande föräldrar.
 Jag menar, det är väl jättebra?
Tänk om vi inte kan knipa ihop ordentligt under alla mil på väg till BB, och står inför att behöva välkomna barnet i bilen på en enslig grusväg, tillsammans med en orolig och rädd partner. Då kan det vara bra att veta vilka grejer man ska ha med sig.
T.ex en ren sax, en filt och en gummimatta.

Allvarligt, det är tragiskt att det ska behöva vara såhär. Jag har inget emot kurserna i bilförlossningar egentligen. Jag kommer kanske själva behöva gå den någon dag. Men det är tragiskt att det ska behövas. Det är 2017, och om man jämför med tillgången till BB från förr, så har det inte blivit bättre. Vi håller på att backa bandet.

Sjukvården har blivit bättre rent tekniskt. Allt fler överlever problematiska förlossningar tack vare den kunskap och de hjälpmedel som vi har idag, och tack vare duktig sjukvårdspersonal. Det är sorgligt att vi då inte tar vara på det. Det är sorgligt att vi nu ska behöva återgå till en osäkrare sjukvård, där både kvinnor och deras nyfödda barn riskerar att inte överleva förlossningen.
Det får mig verkligen att undra vart Sverige är påväg? Jag växte upp med känslan på att vi lever i världens bästa land, med trygghet och säkerhet på alla dess vis. Men nu känns det som det håller på att braka ihop på riktigt.
Hade vårt Sverige prioriterat samhällets välmående och medborgarnas trygghet, så är tillgången till bra sjukvård det allra sista som skulle läggas ned. De allra, allra sista där det ska behöva göras besparingar.

Min fina brorsson Noak.

Tanken med det här inlägget var egentligen att jag vill dela mina känslor inför det här. Jag tar upp ämnet med Johan var och varannan dag, därför att det ligger i mitt bakhuvud och får mig att känna en viss oro inför framtiden.

Jag är inte gravid, och att få barn och bilda familj är inget som känns aktuellt för oss just nu. Men det betyder inte att jag inte tänker på hur det skulle vara om jag skulle bli gravid. Om vi vill och kan få barn längre fram. Och inte minst, för alla de som väntar barn nu. Eller snart. För alla mina systrar i hela länet som kommer behöva föda i bilen. Som kommer behöva vara rädda. Som inte får känna den trygghet som fanns en gång.
För alla i hela Sverige för den delen, som inte får plats och som inte får möjlighet att föda sitt barn i trygga händer.

Även om jag inte har någon erfarenhet av detta, så känner jag att just en förlossning måste vara något av det mesta fantastiska och mest känslosamma en människa kan vara med om. Att få se sitt barn för första gången. Att få välkomna ett nytt liv till jorden. Bara tanken griper tag i hjärtat på mig. En känsla så stark att det nästan får en att tappa fotfästet.

Jag kan verkligen tänka mig in i den stora betydelsen av att få föda i lugn och ro. I säkra händer. Att få känna sig omsvept av trygghet och värme. Att få hjälp av människor som vet vad de gör. Som finns där. Att få känna att man inte är ensam och övergiven.
Att man som blivande mamma får ge sitt barn den allra bästa tänkbara start i livet genom att under förlossningen få känna styrka, glädje, och trygghet istället för oro, panik och rädsla. Att med sin eventuella partner får dela en stund av enorm lycka, istället för att resten av livet minnas det som en hemsk upplevelse. Det tror jag kan påverka mer än vad vi anar.

Jag grubblar. Funderar. Frågar Johan.
Vad hade vi gjort? Om vi väntade barn, skulle vi behöva flytta? Skulle vi behöva gå kursen i bilförlossning? Skulle jag våga riskera vårt barns liv? Skulle vi välja bort att få barn på grund av detta? Skulle rädslan för förlossningen bli större än lyckan att få bära ett nytt liv?

Ja, som jag känner just nu.

Vi har valt att bo långt ifrån en stad. Vi har valt ett liv på landsbygden. Vi har prioriterat bort närheten till vissa saker, för att istället få närheten till naturen. Jag har accepterat tanken på att vi bor 6 mil ifrån sjukhuset. Bodde. Snart kanske 10 eller 20 mil bort från närmaste sjukhus och BB. Det är en enorm skillnad. Jag kan inte låta bli att känna oro inför det.

Min mamma hade inte överlevt två av hennes tre förlossningar om hon inte hade haft tillgång till akut vård under förlossningen. Min mamma hade inte överlevt om hon fött barn i bilen på väg till sjukhuset. Det väcker mycket tankar och känslor hos mig. Det väcker rädsla inför alla det framtida förlossningar som kommer ske i bilar. Eller i sjukhus där personalen inte räcker till och där det brister i resurserna. Vilka kommer behöva sätta livet till för att Sverige lägger ned sjukhus och BB på mindre orter? Det kan vara du, det kan vara jag. Det kan vara vår bästa vän. Det kan vara vem som helst.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna en frustration över det som håller på att hända. Jag är inte den enda kvinnan i Sverige som numera känner en oro inför att få barn. Vi är många och vi blir fler. Jag kan för allt i världen inte förstå eller acceptera att vi blir av med något som vi istället borde prioriterat.

Jag tror att det här i slutändan blir ett dyrt pris för Sverige. Mycket dyrare än de slantar de sparar in på att lägga ned våra sjukhus och vår tillgång till BB och annan sjukvård. Vad tror ni? Har ni någon erfarenhet eller tankar kring detta? Delar ni samma tankar och känslor eller tycker ni att det är bra med besparingarna på tillgången till BB och sjukvård? Dela gärna med er! 

Lyckan i att få skapa

Det är en helt vanlig tisdag i oktober och utanför fönstret är det mulet och blåsigt. Katterna är bara ute en kort stund för att sedan komma in igen och lägga sig på någon mysig plats och sova. Jag har varit inne i min lilla ateljé hela dagen idag. Slagit in paket och fotoprints och suttit framför datorn och jobbat lite. Ibland tar jag in datorn hit bara för att jag älskar stämningen här inne i ateljén. Bara om det är städat förstås.
101801Det syns kanske inte, men jag gjorde en storstädning här inne här om dagen. Ni kan inte ana hur det såg ut här inne efter utställningen. Massor av kartonger, bubbelplast, papper och annat. Jag hade bara lastat in alla grejer här efter utställningen och inte packat upp något. Men nu i helgen fick jag ett ryck och gjord ordning. Det gick nästan inte att gå in här. Så nu känns rummet plötsligt gigantiskt stort efter städningen. Nu kan man gå in här, och andas.
101808101802Det känns så skönt att få komma igång med den här typen av arbete igen. Nu när sommarens och höstens intensiva period är över är det en lättnad att komma igång med vardagen och rutiner.
101807Nu har jag äntligen kommit igång med fotoprints igen! Det var nästan ett halvår sedan som jag sålde fotoprints på min webshop. När jag bytte webshop i våras så hann jag inte fixa den biten direkt och tänkte göra det efter sommaren. Men så visste jag ju att jag skulle vara borta väldigt mycket i september och eftersom webshopen och beställningar av fotoprints kräver mycket tid hemma och inne i ateljén så kände jag att det var lika bra att vänta med att sälja fotoprints tills oktober. Så NU, i helgen uppdaterade jag webshopen med fotoprints, nya tavlor och även printar av original målningarna. Ni hittar min webshop på www.artbyjonna.com 🙂
101804Det känns ganska surrealistiskt att få slå in mina målningar i paket för att sedan skicka iväg till nya ägare. Det är något jag för ett år sedan bara kunde drömma om. Det är både en liten sorg och en stor lycka på samma gång. En sorg för att jag fäst mig vid tavlorna och för att det är konstigt att tänka sig in i att jag kanske aldrig mer kommer se tavlan på riktigt igen. Alla målningar bär ju på sin egen historia. Jag kan minnas vilka låtar jag lyssnade på när jag målade. Vilka bilder jag hade i huvudet och stämningen i ateljén. Som en liten själ som skapats av färger och penseldrag. Men en lycka, över att den nu ska få prova sina vingar. En lycka över vetskapen att den kommer hänga på någons vägg någonstans i Sverige, och förhoppningsvis skänka glädje och inspiration. Den får ett nytt liv. Ett hem med en fri vägg som kan ge målningen den plats den förtjänar, till skillnad från min trånga ateljé här i Grundtjärn.

Ärligt talat har jag tjutit av lycka varje gång jag fått sålt en tavla. Den första såldes i somras och jag kommer aldrig glömma det ögonblicket. Jag slängde mig på gräsmattan och tog ett hårt tag om gräset så att det nästan skar in i mina händer, för att vara säker på att jag inte drömde. Johan stod med undrande ögon och såg på innan jag hann få ur mig vad det var som hade hänt. Jag ville bara skrika rakt ut av glädje haha. Det var ju så nyligen jag började komma ut med mitt måleri och visa upp det för världen, därför känns det så extra, extra roligt att faktiskt redan nu få känna att det blivit en del av mitt jobb och att jag med gott samevete kan spendera tid här inne och måla på nya kollektioner. Jag kan beställa nya dukar, nya färger och fortsätta utveckla måleriet. Jag har så mycket idéer att jag nästan inte vet vart jag ska börja.
101805101806Nu blir det en försenad lunch, en kopp kaffe, en promenad med hundarna och sedan ska jag fortsätta kvällen här inne. Vill passa på att tacka er för era frågor på förra inlägget också! Ska bli kul att göra en video sedan när jag svarar på dom 🙂

Hoppas ni alla har en jättebra tisdag! KRAM på er ♥

Get shit done

Det är söndag eftermiddag och jag sitter här med en kopp kaffe framför datorn och har tagit en liten paus från storstädningen i ateljén. Något jag gått och tänkt att jag ska göra i flera veckor men bara skjutit upp hela tiden. Men nu var det verkligen dags. Ibland mår man nästan sämre av att gå och skjuta upp något än att faktiskt bara göra det där tråkiga som man inte vill göra. Jag är expert på att skjuta upp saker men nu fick det vara nog. ”Get shit done”, brukar jag säga till mig själv högt när jag vill peppa igång mig att ta tag i något jag tycker är jobbigt. Det funkar oväntat bra. Innan jag går och lägger mig i natt ska den vara skinande ren och fräsch, och redo för många nätter av målande.

Och vet ni? Jag sitter och försöker komma på hur jag ens ska hitta rätt ord för att beskriva min tacksamhet för allt fint ni skrev på förra inlägget och för att ni tog er tid till att rösta på min blogg i Finest Awards. Alltså, jag blev på riktigt tårögd av att läsa era ord. Det blev så mycket fint på en gång. Och att ni är så många som vill nominera bloggen. Herregud vad det värmer i mitt hjärta. Ni anar inte vad det betyder mycket för mig. Ni gjorde min helg. Tack, tack TACK ♥

Nu ska jag fortsätta med städningen så jag hinner klart ikväll/inatt. Hoppas att ni haft en jättebra helg allihopa. Och tack igen för allt ni ger. Kramar ♥

Storstädning i ateljén. Det behövs verkligen nu. Jag ska bära ut alla grejer förutom möblerna så det blir tomt och lätt att städa och skura.

Storstädning i ateljén. Det behövs verkligen nu. Jag ska bära ut alla grejer förutom möblerna så det blir tomt och lätt att städa och skura.

Det kommer göra gott för kreativiteten att få det städat och fint där inne.

Det kommer göra gott för kreativiteten att få det städat och fint där inne.

Kaffepauser. Det behövs det många av.

Kaffepauser. Det behövs det många av.

Jag inser att det var en himla tur att jag la på ett skydd över trädgolvet när jag inredde ateljén.

Jag inser att det var en himla tur att jag la på ett skydd över trädgolvet när jag inredde ateljén.