Slutet var i alla fall bra

Vilken dag. Pust.
En sådan där dag när all tycks gå fel och jag bara springer från det ena till det andra. Jag skulle in till Övik idag på eftermiddagen och skyndade mig för att försöka hinna med listan med alla måsten jag behövde göra innan jag åkte. Jag hann bara hälften. En timma ägnade jag åt att leta bilnyckeln som varit borta i en vecka. Jag har haft reservnyckeln under tiden men den är utan batteri så jag kan bara öppna bilen genom låset på dörren. Jag hittade inte min borttappade nyckel nu heller så jag fick nöja mig med reservnyckeln. Men när jag skulle åka hade jag slarvat bort den också, trots att jag höll i den någon timma tidigare. Jag var redan försenad och sprang runt som en tok i huset och stökade ner något fruktansvärt medan jag letade efter den.

Jag sprang upp på övervåningen och stannade upp när jag såg tre högar med bajs på heltäckningsmattan. Jag blängde argt mot Nanook och sa ”MEN vad har du gjort?!”. Jag tittade närmare och insåg att det där inte var Nanook. Det där är Nayeli. Vad har hänt nu?! Hon som är så renlig av sig och helst vill gå ut istället för att gå på kattlådan.
Jag hade så bråttom att jag inte hade tid att klura vidare på det. Inte ens tid att städa upp det. Jag tänkte att det kunde ju inte bli värre än vad det redan var så då kunde jag lika gärna plocka upp det när jag kom hem.

Jag hittade nyckeln tillslut på golvet under ett papper och kunde äntligen åka iväg. Trodde jag.
Återigen hade jag nästan soppatorsk i bilen så jag skulle tanka den med en dunk bensin så jag klarade mig till Myckelgensjö. Då hittade jag inte tratten till dunken så jag kunde omöjligt få bensinen in i hålet. Så jag bara åkte. Det var så lite bensin kvar att mätaren inte ens kunde mäta hur mycket. Det verkar som om jag alltid lyckas med detta. Som om jag omedvetet älskar att köra bil utan att veta om jag kommer fram eller inte. Men jag tog mig fram och det pyste av vakuum som blivit när jag öppnade tanklocket. Men vilken lättnad.

Sen körde jag vidare mot Övik och var där några timmar. Träffade en kompis, åt mat och tittade på en teater. Det gick ganska smidigt, förutom att jag spillde en väldans massa matfett på mina brallor när jag åt och jag luktade matfett resten av kvällen.
När jag sedan ska starta bilen och köra de nio milen hem så plingar det till en massa i mobilen. Hmm?
”VILKET NORRSKEN!!! HELA HIMLEN”. Flera folk skriver från olika delar av Sverige och antar att jag är ute och fotar det magiska norrskenet som till och med syns nere i Örebro.
VA? Regndropparna slår mot bilrutan. Här fanns inte ett tecken på norrsken.

Jag suckar djupt. Jag är i Grundtjärn 99% av min tid. Och så lämnar jag en kväll för att åka in till stan och då kommer tydligen tidernas största norrsken. Vad är oddsen?

Men jag skyndade mig inte hem. Jag körde sakta, och såg att ju närmre jag kom Grundtjärn desto mer stjärnklart blev det. Vid halvelva- tiden var jag äntligen hemma. Det var fortfarande norrsken ute så jag sprang in snabbt och bytte om till varma kläder och gick sedan ut med Nanook, och kameran.

Efter en lång dag med massa konstigheter så fick jag i alla fall se det stora norrskenet. Det var förmodligen inte lika starkt som det var tidigare på kvällen, men väldigt vackert ändå! Hela himlen var täckt. Jag andades ut och tänkte att det var skönt att dagen var över, och att den trots allt fick avslutas på ett magiskt sätt.
100801

FacebookTwitter