I höstens famn

Hösten har kommit på riktigt nu. Det känns i den råa morgonluften, och i doften av lövträdens sista andetag. Ja, i hela stämningen. Och det är något så vilsamt över hösten. Jag älskar det. Tänk att få vakna upp till dessa vackra explosioner av färger. Och jag får ta tid på mig.
Det är inte som på sommaren när morgnarna försvinner iväg innan man ens hunnit vakna.
Nej, på hösten får man ta det i en lugnt takt. Sippa på kaffet länge innan solen stigit såpass att det känns bra att gå ut i skogen. Den täta dimman kan ligga kvar i flera timmar och ge en känsla av tidig morgon trots att det närmar sig förmiddag.

Vi behöver ju det nu. Den där vilan som hösten för med sig. Det där lugna tempot, där det finns tid över för att ta extra djupa andetag av höstens kryddiga dofter.
Ingen annan årstid tycker jag förvandlar skogen till något så vackert som just hösten. Det är inte bara färgerna som gör det, utan något sådär extra mysig stämning. Allting känns mjukare och renare. Myggen har försvunnit och skogen förbereder sig för sin vintervila.
När jag kom ned till skogstjärnen satte jag mig vid kanten och lyssnade på två ankor som tycktes samtala med varandra. De simmade omkring i morgondimman och jag undrade för mig själv om även djur kan uppfatta det vackra i en tidig höstmorgon? Nog måste väl ankorna vetat om att de valde skogens vackraste plats? Det kan inte vara en slump.
Jag stannade kvar länge vid tjärnen. Det var så vackert att jag trodde att jag drömde. När jag tror att jag redan sett allt det vackra som denna plats kan visa, så tar den steget längre och skapar något ännu vackrare.
Lycka känner jag, när jag får börja min dag såhär. Ren lycka.
Godmorgon förresten, mina solstrålar!
Jag hoppas ni får en riktigt fin fredag. Jag har goda nyheter att berätta, men det kommer i ett inlägg lite senare idag. Jag vet att många av er kommer bli jätteglada, eftersom det är något ni längtat efter länge. Det känns pirrigt och roligt att det äntligen är dags! Men mer om det lite senare.

Sen, tänkte jag bara passa på att påminna om att jag är nominerad till Årets Influencer. Det är nu exakt halva tiden kvar att rösta, fram till 30 september. Man får tydligen rösta hur många gånger som helst! Skulle ni ha 5 sekunder över och vill rösta på mig, så vore jag helt otroligt tacksam. HÄR kan ni rösta.
Tack, tack kära ni! ♥

Nu önskar jag er en fantastiskt fin fredag, så hörs vi lite senare!
Kramar i massor!

I morgonljusets varma famn

Det är något med det där allra första ljuset tidigt en morgon. När solens första strålar letar sig fram över horisonten. Genom skogar, och genom dimman. Och sen, när det slutligen snuddar vi ansiktet. Har ni känt? Det är som att uppleva ljuset för första gången i sitt liv.
Den här morgonen var så speciell. Som om solen omslöt mig i den allra varmaste, kärleksfullaste kram. Jag skulle ta en bild där jag satt i ljuset på den ensamma grusvägen. Men jag blev kvar där länge. Det var bara en så obeskrivligt stark känsla av befrielse.
Är jag död nu?” tänkte jag för mig själv. Inte på ett sorgligt vis.
Det bara kändes som om det kanske är såhär det ser ut när vi dör. Och känns.
Som om vi släpper taget om vår tunga kropp. Våra tunga känslor, bördor och vårt slit med att få vårt liv att gå ihop. Allt det tunga som det innebär att vara människa här på jorden.
Det lämnas kvar där, på marken. Sen blir vi ett med ljuset. 

Kanske känns det så? Ungefär så kändes i alla fall denna stunden.
Som om själen fick släppas fri en stund.
Men sen, känna tacksamheten över att få leva ännu en dag här på jorden. Att inte bara få vara en själ av ljus. Att få ha en kropp, och få uppleva livet från vårt perspektiv. Ögon att beundra vår vackra natur med. Soluppgången från en dimmig grusväg. Stjärnorna och norrskenet på vinternätterna.
Öron för att lyssna till fåglarnas vårsång. Till musik och till Johans röst.

Och sen, få sätta mig i bilen igen, i mina blöta gummistövlar. Köra hem till värmen, och se fram emot en ny dag med nya möjligheter, och nytt skapande.
Jag hoppas er dag blir underbar ♥ Kram på er!

I skogens trygga famn

Idag tog jag med mig kameran och Nanook och en påse med min finklänning i. Jag stannade till vid en grusväg och gick rakt in i skogen därifrån. En skog jag aldrig tidigare varit i. Jag följde en älgs stora fotspår i snön så att jag slapp pulsa och få snö i mina stövlar. Nanook var överlycklig och sprang omkring som vinden mellan träden och säkrade platserna innan jag nådde fram. Jag gick över frusna bäckar och sjöng så högt att skogens alla björnar nog vaknade ur sin vinterdvala.

Att möta gamla granar i skogen är som att möta människor. Varje träd har sin alldeles egen historia. De har följt årstidernas växlingar och sett tusentals vackra morgnar när det allra första vårljuset sipprar in mellan dimman i skogen. De har stilla betraktat skogens alla djur som vandrat förbi, och kanske har något träd fått äran att ge något djur lä för den kalla vinternatten. Bäddat in en frusen älgko under sitt trygga granris.
De har sett nya små liv slå rot för att påbörja sitt hundraåriga liv. De har sett sina gamla släktingar ta sitt sista andetag och falla tillbaks till jorden en stormig höstnatt. Inget träd har någonsin upplevt livet från samma perspektiv som ett annat träd. De har alla sin egen plats i skogen.
Sin egen historia.Och jag kan inte låta bli att undra om den här granen kanske fick sin allra första kram idag, någonsin.

Nu skickar jag en stor kram till er allihopa, och önskar er en underbart fin helg ♥