Att våga följa sitt hjärta

Senaste tiden har jag fått så otroligt många fina mail från läsare, unga som gamla, och som alla ställer liknande fråga ”Hur vågade du flytta och lämna tryggheten? Var du inte rädd för att misslyckas? Vad var det som fick dig att ta steget att följa ditt hjärta?

Det här är ju en väldigt vanlig fråga jag får, och jag har tidigare skrivit ett långt inlägg om just detta. Eftersom jag har så många nya läsare och så många som undrar kring dessa frågor så tänkte jag lägga upp det jag skrev igen. Det är ju ändå något som är lika aktuellt nu som då. Frågor som är viktiga och något som jag verkligen brinner för. Att våga släppa på förväntningarna som vi känner från andra och från samhället, och från vägen vi ”borde” gå, eller hur vi borde bete oss, det är något jag själv jobbar hårt med hela tiden.

012205

Hej! Jag kommentar aldrig någonsin något. Aldrig!
Förrän nu. Jag kan verkligen inte låta bli, jag har stirrat på ”Skicka kommentar”-knappen jättelänge och är så glad över att jag faktiskt kommer att klicka på den!
Det jag vill säga till dig är att jag aldrig för känt en sådan likhet, avundsjuka, förebild och hopp om livet i en och samma person. Du är allt jag vill vara och har allt jag vill ha. Hur vågade du? Jag sitter instängd i en osmaklig lägenhet i Göteborg, hör bruset av tusentals bilar och spårvagnar och nedanför kryllar det av stressade människor som oroar sig mer över hur mössan sitter än om den stackars tiggaren på gatan. Jag vill också bort, bort till friheten. Jag vill att mina barn ska kunna springa barfota om somrarna, kunde andas frisk luft och uppleva snöiga vintrar med pulkabackar och grillad korv. Du har precis visat mig att man kan förverkliga sina drömmar! Men hur fan vågade du släppa allt? / Sandra

Tack Sandra för din kommentar. Kände igen mig mycket i det du skrev. När jag bodde i en lägenhet i stan kände jag likadant som du gör nu. Anledningen till att jag vill svara på kommentaren såhär i bloggen är för att din fråga om hur jag vågade släppa taget är en av de vanligaste frågor jag får. Jag har gått och tänkt ett tag på vad som fick mig att våga. Jag har haft svårt att komma fram till ett svar.

Jag tror att först och främst, så kände jag att jag inte hade något att riskera. Så för mig var det nog aldrig en fråga om att våga eller inte. Det fanns bara en väg som jag vill gå, och just i den stunden när jag tog beslutet så fanns det ingen direkt oro eller rädsla för om det skulle fungera eller inte. Jag var mest så fokuserad på att bara ta mig till Grundtjärn att jag inte tänka på ”riskerna”. Vilket var bra. Annars kanske jag inte hade vågat.

Att ta ett steg som förändrar ens liv helt och hållet tror jag nog alltid blir bra, om man gör det för att ens hjärta vill det. Det är i alla fall ett bevis jag har fått. Att när man kastar sig ut och släpper taget om det som håller en kvar, så öppnas nya vägar som man aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig. När man släpper taget om rädslan att förlora eller misslyckas, och verkligen gör något fullt ut för att det är det som känns rätt, ja då blir det rätt.
Självklart så kan det ju försvåra eller förenkla att släppa taget om något beroende på vilken livssituation man är i. Om man ser till det steget jag tog, att byta stadslivet för en stuga ute på landet, eller obygden kanske man kan säga, så befann jag mig just då i en livssituation som gjorde det ganska enkelt för mig.

Jag var själv. Inga barn. Ingen kärlek som höll mig kvar. Jag bodde hos mina föräldrar i lägenheten på Stampgatan. Jag trivdes inte i stan. Jag trivdes inte med min utbildning. Jag trivdes inte med något av de jobb jag hade eller hade haft. Jag hade underbara vänner men vi sågs inte sådär jätteofta så jag visste att dem skulle jag ha kvar även om jag flyttade. Och, en annan sak som spelar väldigt stor roll, är att jag hade släktens stuga, den gamla skolan, att flytta till så länge.

För mig fanns det ingenting som höll mig kvar. Det fanns ingenting som jag kände att jag kunde förlora. Men jag visste att om jag blir kvar i stan, så förlorar jag mig själv och min dröm.

Sedan är jag säker på att mina föräldrar spelat en stor roll till att jag tänkte som jag gjorde, och vågade att bryta det mönster som jag ”borde” ha valt. Jag tror inte att alla föräldrar hade tyckt det var helt helt okej när ens 21-åriga dotter sätter sig ner vid köksbordet och säger att hon vill hoppa av studierna, lämna stan och flytta till en stuga ute i ingenstans. Jag kan förstå att det hade gjort många föräldrar lite oroliga, och kanske hade de försökt övertala om att studierna är viktigare osv.
Jag är enormt tacksam att jag alltid fått välja vilken väg jag vill gå. Jag har aldrig behövt känna någon press på att bli något, att ha höga betyg i skolan eller att välja en viss väg i livet. Oavsett vilken väg jag velat gå så har mina föräldrar stöttat mig i det. Att välja att bo i en stuga utan varmvatten med skogen som granne, var inte i deras ögon mindre värt än att bo i stan och plugga. Det betyder så mycket att få med sig det stödet i livet och det val man gör.

När jag väl kom hit, så minns jag att jag kände en sådan enorm lättnad. Just då hade jag inget jobb, inte så mycket pengar och jag hade inte den blekaste aning om hur länge jag skulle kunna stanna. Men det oroade mig inte alls i den stunden. Jag vara så lycklig över att jag äntligen var där jag skulle vara. Där jag ville vara. Så jag tog nog bara ett steg i taget. Om jag hade tänkt på alla tusen steg innan jag flyttade hade det känts alldeles omöjligt och jag hade nog aldrig vågat. Så det där med att ta ett steg i taget är nog väldigt bra. Att ta varje dag för sig, och inte se alla problem som kanske kan hända i framtiden. För de existerar ju inte mer än i ens eget huvud.

Jag har aldrig ångrat mig en endaste sekund att jag flyttade hit. Jag har aldrig känt att det varit fel val. Däremot har jag efter flytten ibland tyngts ner av oroande tankar och rädslor. ”Tänk om jag inte gjort rätt val, tänk om jag kommer ångra mig i framtiden, tänk om jag kommer bli olycklig, fattig och ensam, tänk om bla bla”. Alla de där ”tänk om” som skapar kaos i människor.

Det enda jag ångrar är att jag ibland varit rädd att jag ska ångra mig. Eller rädd för allt annat som går att vara rädd för. Jag har funderat så mycket under åren jag bott här. Lärt mig så mycket om mig själv. Grubblat så mycket med mig själv. Och jag har insett att många gånger i mitt liv har jag varit mer rädd för att leva än för att dö. Det är så absurt. Valet jag gjorde har ändå hjälpt mig så mycket i att våga följa mitt hjärta och inte lyssna för mycket på människor som säger att det inte går. För allt går.

Så, mina tips för att våga;

Fokusera på vad det är du vill, och inte på vad du inte vill. Känn glädjen som om du redan nått dit du vill. Omge dig av människor som tror på dig, som lyfter dig och vill dig väl. Ta ett steg i taget, och gå inte händelser i förväg, för oftast är de då alla problem kommer upp som man i nuläget inte har någon aning om hur man ska lösa. Det är bättre att skapa möjligheter som inte finns, än problem som inte finns. Nya vägar öppnas när man minst anar det, så dem kan man inte ”förutspå”. Var tacksam för det lilla och ge inte upp när det skett för många motgångar. Var inte rädd för att misslyckas. Som min mormor brukade säga ”De värsta som kan hända är att man dör”. Men det är inte särskilt troligt. Oavsett, så tar vi ju oss inte ur det här livet levande ändå. Så det är bara att köra på och inte spendera för mycket av sin tid i livet på att vara olycklig eller göra något som man inte trivs med. Våga att leva! ♥

012206