Att slitas mellan två språk och en liten tillbakablick från förr

Hej på er!
Tack snälla för all fin respons på mitt förra inlägg om webshopen. Så roligt och höra att ni tycker om den! För er som undrade så kommer jag senare försöka göra en svensk version av sidan också om det inte är allt för krångligt. Ska kolla upp det! Det är jobbigt det där med språket ibland. Har många gånger de senaste året hamnat i funderingar och grubblerier kring om jag ska göra något på svenska eller engelska. Även om bloggen har mest svenska läsare, och för alltid kommer vara skriven på svenska, så har jag i det stora hela numera en mycket större skara följare utanför Sverige på de andra sociala plattformarna. Vilket såklart känns helt fantastiskt roligt! Det är en sådan fin möjlighet att få nå ut med det jag gör utanför landets gränser, och det är såklart en dröm på ett vis. Men då har ju jag många gånger behövt ta beslut om jag ska göra något på svenska eller engelska, vilket inte alltid varit enkelt.

Som t.ex min Youtube-kanal där 95% av mina 75 000 följare inte pratar svenska. Efter många råd och tips och en lång tid av grubblerier så valde jag att börja göra mina videor på engelska istället. Det kändes egentligen från mitt håll ganska roligt och spännande, men det fanns också en rädsla att göra några av mina svenska följare besvikna. Jag förstår ju om det inte längre blir samma sak, och att några kanske tappar intresset för mina videor, speciellt om man har svårt att förstå engelska. Så under en lång tid gjorde jag inga videor, för jag orkade inte ta ett beslut av rädslan att såra eller göra folk besvikna. Men tillslut tänkte jag såhär; vad vill jag? Vilket alternativ känns bäst och får mig att bli mer inspirerad till att skapa videor och vloggar? Och då kändes det plötsligt inte svårt att ta ett beslut. Och jag blev faktiskt så otroligt lättad över att jag inte fick så mycket negativ respons för det som jag först hade trott. Men det är ju så, när man har de finaste och mest förstående läsarna och följarna i världen. För det har jag verkligen. Det är inte många gånger som det blivit en massa negativ respons, och det är jag så tacksam över.

Lite så blev det ju med min webshop också, men beslutet att göra den på engelska tog jag redan vid en min förra webshop, så därför ville jag fortsätta med det. Men som sagt så hoppas jag kunna göra en svensk version också! Vill inte att några ska känna sig utestängda på grund av svårigheter med språket ♥
Den här veckan har varit speciell på många vis. Mamma har ju börjat jobba i företaget och nu håller vi som mest på att gå igenom en massa saker så att mamma får chans att rensa i röran. Det är så skönt att ha någon som tar itu med allt det där svåra. Som att ringa Tullverket och ta reda på allt hur det fungerar med leveranser och frakter till andra länder. Sådant som bara känts som en stor svart ångestklump för mig innan. Någon som tar tag i allt som jag annars skjuter upp.

Dessutom har den här veckan varit så obeskrivligt vacker. Det har varit kallt minsann. Runt -23 på nätterna. Men som alltid när det blir riktigt kallt så blir det också väldigt vackert. På dagarna har jag fått några minuters sol i ansiktet, och det har betytt så mycket. Och sen, att bara få andas den här krispiga luften! När det är kallt ute så känns det alltid som om jag äntligen kan andas på riktigt igen. Kan ni känna igen er i det?
Den här morgonen tog jag med mig datorväskan på sparken för att åka till mamma och ha ett litet möte. När jag åkte där på sparken i solskenet så kom jag att tänka på kontrasterna mot förr, innan jag bodde här. Det såg lite annorlunda ut när jag åkte till jobbet då. Trängsel på spårvagnar och bussar. Stress genom stan. Inte som nu, när jag har tusen kvadratmeter för mig själv åt alla håll. Inga människor att trängas med. Inga starka parfymer att må illa av. Ingen cigarettrök på perrongen. Ingen stress över att missa nästa buss. Här kan jag gå i det tempot som passar mig. Jag kan glida fram över det isiga underlaget utan att behöva väja för mötande människor. Jag flyger fram.

Här stannar jag till en stund varje dag. Andas in av solskenet för att få lite energi. För ja, jag känner att mörkret tär, även om jag också älskar det. Tröttheten kryper sig på, men samtidigt ska jag i år ha i åtanke att vi under vintertiden får lov att vara trötta. Vi får sakta ned vårt tempo. Vi får lov att sova mer och bli mindre produktiva. Det är ju trots allt naturens egen cykel. Vi behöver spara på den lilla energi vi får nu, till att må bra. Inte till att ägna den åt att hacka ned på oss själva för att vi inte är tillräckligt duktiga eller för att vi inte får gjort lika mycket som vi annars får. Nej, vi rår om oss själv nu tycker jag, i den här mörka tiden. När solen inte lyser lika starkt får vi bli vårt egen och varandras ljus.
Tänk vad mycket som är sig likt ändå. Här är jag, min första vinter i Grundtjärn, 2010. Samma grusväg, samma hund och samma kameraväska som slarvigt ligger nedkastad på marken. Samma glädje över att få bo här.

Tänk om jag visste då att jag skulle bo kvar här sju år senare. Att allt skulle ordna sig. Att jag skulle få fortsätta på den kreativa vägen och driva eget företag. Att bloggen skulle vara mer levande än någonsin och att jag skulle ha alla er att dela min vardag med. Att jag skulle få hitta min själsfrände och dela livet med en man jag älskar mer än något annat. Att Nanook fortfarande skulle vara frisk och pigg och springa omkring och leka i snön, och att jag dessutom skulle ha två katter och en stjärnkviga. Att få tänka sig in i något så vackert, det skulle nog knappt vara möjligt då.  Jag är så väldigt tacksam att jag är kvar här, och det hoppas jag får vara länge, länge till. 

Nu börjar mörket lägga sig här och jag ska ut på en promenad med Nanook igen innan det blir kolsvart. Jag hoppas att ni har en jättebra torsdag allihopa!
Kram på er ♥

Som förr i tiden

Efter en riktigt härlig helg är det återigen måndag morgon. Jag sitter här med en tredje kopp kaffe och laddar inför en vecka som kommer bli extra spännande och rolig. Men innan den nya dagen sätter igång tittar jag igenom lite bilder från gårdagen. Det är så konstigt, för denna helgen har känts jättelång. Ändå har det varit fullt upp hela tiden. Den här tiden på året är det verkligen mycket som ska göras, och mycket som jag vill göra! Det känns som jag aldrig vill att dagen ska ta slut. Och det är en sådan underbar känsla att vara ute på kvällarna i den milda luften och i kvällsljuset.

Igår var en sådan kväll! Jag och Johan fick en liten annorlunda idé igår när vi höll på ute i trädgården, som vi ägnade resten av dagen och kvällen åt. Vi byggde liten gärdsgård (Gäshgård som det uttalas!). Inte på det äkta viset som man ska göra med granvirke osv, utan mer på ett simpelt vis med lite olika träslag. Mest för att det skulle se vackert ut att rama in en plätt där vi skulle ställa pallkragar med örter. Och jag har alltid vart sugen på att prova att bygga en gärdsgård. De ser ju så vackert ut!
gärdsgård 1Gärdsgårdar kan ju se ut på många olika vis, och vi gjorde såklart en enklare variant. Vi använde virke som låg i en hög med ris och som egentligen skulle eldas upp. Men istället kvistade vi av dom och använde de som var tillräckligt raka för gärdsgården. Vi tittade på bilder för att lista ut hur grundkonstruktionen ser ut, och sedan improviserade vi lite.
051606Egentligen ska det ju vara gran, för att det ska hålla riktigt länge. Här använde vi rönn och björk, vilket säkerligen inte kommer hålla alls lika länge. Men som tur är ska ju gärdsgården inte hålla för att stänga inne kor och getter, utan bara för att vackert rama in en örtträdgård. Det skulle dock vara riktigt roligt att lära sig att göra riktiga gärdsgårdar på gammeldags vis.
051602Kvällen var dessutom alldeles magiskt vacker. Häggen har börjat slå ut riktigt ordentligt nu och det dröjer nog inte länge förrän den blommar.
051604Katterna var ute och njöt av vårkvällen de också.
051601Vi hann faktiskt klart hela biten som vi skulle rama in. Det trodde jag aldrig! Däremot kommer vi fylla på med mer pinnar emellan, så att de blir en tätare gärdsgård. Men nu är grunden på plats, och jag blev toknöjd haha! Det må se väldigt hemmagjort ut men det är det också! Nu har jag fått mersmak på att göra gärdsgårdar, så när tid finns kommer vi säkerligen förlänga den ännu mer och rama in gården. Älskar när det ser sådär gammeldags ut.

Hoppas ni haft en jättehärlig helg! Kram på er ♥

Lite som förr

Idag har jag varit ute och liat ängen tillsammas med min bror Isac. Det var första gången jag provade det och det tog ett tag innan man fick in tekniken. Men det var väldigt roligt men också väldigt tungt! Och det kändes nästan som om man var tillbaks till förr i tiden. Det var häftigt att tänka på hur min gammelmorfar en gång gått här med lie. På samma plats, samma äng. Bara väldigt många år emellan.

Filmade lite samtidigt så jag har gjort en liten videoblogg också! 🙂
070901

Lite som förr

För några år sedan hittade jag en gammal polaroidkamera hemma hos min mormor och morfar. Jag blev jätteglad och gick till närmaste fotobutik för att köpa film. Då sa de att de hade slutat tillverka polaroidfilm. Vad tråkigt eller hur! På gamla filmer har jag sett hur folk fotar med polaroidkamera och jag tycker det ser så himla häftigt ut. Och roligt! Vilken känsla att fota med en sådan, och vad noga man skulle vara med motiven. Jag gillar formen på fotona och ja….hela grejen med polaroidbilder ger mig en märklig, bitterljuv känsla av nostalgi och romantik.

Kan jag i alla fall komma ganska nära det här med polaroidfoton med hjälp av att redigera lite i Photoshop. Tycker det var jätteroligt så nu har jag börjat göra massvis med foton till ”polaroidbilder” 🙂
Vad tycker ni? Ser det inte lite sådär härligt gammeldags ut?

Kollage med ”polaroidfoton”

Var det bättre förr?

För ungefär ett år sedan så berättade jag här i bloggen om att det fasta telefonnätet lades ner här i Grundtjärn. Många andra små byar runt om i Sverige blev också drabbade av detta. Den fastna telefonen ersattes av en telefon som går via det mobila nätet, så de flesta här i Grundtjärn har en antenn på huset för att det ska gå att få någon signal. Detta hade ju varit helt okej om det inte vore så att det mobila nätet inte alltid fungerar som det ska. Mobiltäckning är verkligen urdålig här. Jag som endast har en mobil måste ha den stående på ett och samma ställe i fönstret för att ha någon signal. Men ska jag ringa ett samtal eller ta emot ett samtal måste jag för det mesta gå ut på ängen för att inte störas allt för mycket av den dåliga täckning. Jag får vara glad som tycker om att springa på ängar så mycket, annars hade jag nog inte orkat. Att driva ett företag här och alltid vara beredd på samtal gör att det ibland blir många rundor ut på ängen. Och ofta börjar samtalen med ” Hallå? Hör du mig? Jag hör dig jättedåligt nu. Hallå? Det är lite dålig täckning här så jag hör inte dig nu, vänta ett ögonblick bara ska jag springa ut.

Värst av allt tycker jag det ändå är för de äldre som bor här och har trygghetslarm som går över det mobila nätet, och som inte alltid funkar. Får det verkligen kallas trygghetslarm då? De kan ju aldrig vara helt säkra på att det funkar när de väl behöver hjälp. Och de som har ”fast telefon” över det mobila nätet här går ibland inte att ringa till på flera dagar, utan att de själva vet om det. Det går inte att komma fram helt enkelt.

Alla de här tankarna dök upp i mitt huvud för några veckor sedan när alla telefonstolpar och ledningar togs bort här i Grundtjärn. Då först kändes det verkligen som på riktigt, att telefonnätet verkligen har lagts ner. Nu finns det ingen återvändo. De äldre kommer inte kunna känna sig trygga med trygghetslarmen. Och även om man har ”fast telefon” kan man inte vara säker på att den funkar eller att folk kan ringa till en, och jag som har mobiltelefon kommer få springa ut på ängarna och ta emot samtal låååång tid framöver.

Jag har bara så svårt att förstå varför de gör såhär. Eller nej egentligen har jag inte det. Det är nog lättast att samla alla människor i en klump i storstäderna. Det blir billigast att ha alla på ett ställe. Ju svårare det blir för människor att bo på landsbygden desto fler kommer kommer välja städerna före ett liv på landet, även om de kanske helst vill bo på landet. Och det är verkligen så många, många människor som vars största dröm är att flytta ut på landet. Jag tror vi bara är i början på en väldigt stor förändring där allt fler börjar längta bort från stadens stress och krav. Fler kommer vilja bo närmare naturen där de kan odla sina egna grönsaker och bli mer självförsörjande.
Men som det är just nu blir det allt svårare får oss att kunna välja hur vi vill leva och vart, när möjligheterna hela tiden släcks ner. Ändå sägs det att vi idag har så mycket möjligheter att leva precis som vi vill, men det är ju ändå inom vissa gränser.
Skolor och affärer läggs ner, kommunikationer som t.ex bussar slutar gå, postbilen slutar köra ut post, internet och telefon funkar inte.

Jag tycker det känns så lustigt att tänka på att allt det där jag nämnde ovan, förutom internet, fanns i Grundtjärn för 50 år sedan. Går utvecklingen verkligen framåt?

Jag vill så gärna vara positiv, men ibland blir jag bara så rädd att landsbygden ska försvinna helt och hållet. Man känner sig så maktlös ibland.

Har ni några tankar om det här? Dela gärna med er 🙂

Jag var bara tvungen att gå ut och ta en bild på när telefonledningarna togs ned.

Här måste jag stå och prata i mobilen för att få tillräckligt bra mobiltäckning.

Kraft från förr i tiden

Hej på er!
Jag sitter här som en jordhög och tuggar grus i munnen. Gissa vart jag har varit? Ja i trädgårdslandet!  Fy sjutton vilket slit det var att sätta potatis, och för att inte tala om den hemska mygginvationen. Har blivit myggbiten i hela ansiktet, och min underläpp är helt uppsvullen av myggbett. Jag ser inte klok ut. Men nu är det klart i alla fall! Har även hällt lite kodynga i jorden så nu hoppas jag att det blir mycket pärer till hösten 😀

Varje gång jag håller på med något tungt arbete och nästan håller på att falla ner på marken av trötthet så brukar jag tänka på hur mycket värre det måste varit förr, när de hade mycket större marker att sköta om, massor av djur av ta hand om, många barn att mata, tvätta alla smutsiga kläder för hand och allt annat som hörde deras vardag till. Det var ändå inte så längesedan det var på det viset. Allt har utvecklats så fort och nu kan man knappt tänka sig in i hur människorna slet varje dag för att få mat på bordet till kvällen. Jag försöker att tänka på det så ofta jag kan, för på något vis är det som någon kraft vaknar till liv i mig då, och jag känner mig mycket starkare och uthålligare.
Klarade mina förfäder allt det där jag nämnde ovan, ja då borde jag klara vad som helst med tanke på alla dagens hjälpmedel. Det ger mig en liten extra energikick.

När allt känns riktigt jävligt så kan jag tänka att det ändå inte är något jämfört med hur de kände det förr i tiden.

Efter en lång dags jobb vid arbetsbänken var det dags att gå ut och sätta potatis i trädgårdslandet.

Köra jordfräs är roligt! Det går undan!

Nanook körde också jordfräs fast på sitt eget vis

Några timmar senare, och 78 miljoner myggbett senare; täcker över sista fåran med potatis.

Förr och nu

Häromdagen fick jag ett mail från en kvinna vars mamma växte upp i den här gamla skolan som jag bor i. Och hennes mormor, Edla, var lärarinna här och bodde här tillsammans med sin man John G. Åslund. Jag tycker det är så intressant att få reda på hur det var förr i tiden. Jag bor ju trots allt i ett hus med mycket historia eftersom det är en gammal skola. Hon hade några gamla bilder från 1920-30 talet som hon skickade med. Det var verkligen jätteroligt att få se de här bilderna! Jag älskar att få titta bilder från förr, man får liksom ett större perspektiv på allt då. Hon gav mig även tillstånd att lägga upp bilderna här på bloggen så jag kunde visa er dem! Tack snälla Britt-Marie Näsström för bilderna! 🙂

Skolan i slutet av 20 talet/början av 30 talet. På bilden hade de något slags möte i skolan. Titta vad vackert det var med så fina staket runtom. Och på den tiden var skolan tydligen vit. Väldigt vackert!

En bild på hur skolan ser ut nu. Den här bilden tog tidigt i våras, precis när snön hade smält 🙂

Här är en bild tagen precis utanför. Den stående kvinnan och mannen bakom den andra motorcykeln är lärarinnan Edla och hennes man John Åslund. Jag känner igen fönstrena. Det första fönstret är där jag har badrummet nu. Sen ser man en liten bit av trappan och ytterdörren där en ung man sitter. Allt ser sig likt ut 🙂

Här sitter jag nu ca 80 år senare, bakom samma dörr som den unga mannen, som antagligen inte lever längre. Det känns verkligen märkligt att tänka så. Tiden är ett mysterium.

Den här mannen, John G Åslund, som var lärarinnans man, är lite mystisk. Det här är något ni får tro på om ni vill. Men för mig är det väldigt verkligt. När jag var nyinflyttad här i skolan så brukade jag höra väldigt tydligt hur någon visslade här inne, trots att jag var helt själv. Det hördes tydligt varje kväll. Även min mamma har hört det flera gånger. Så en dag berättade jag det för mormor (som är uppväxt i byn). Jag visslade likadant som det jag hade hört, och mormor utbrast direkt " Det är Åslund! Han visslade alltid sådär". Jag berättade även detta för hans barnbarn som jag fick bilderna ifrån, och hon sa samma sak, att han brukade vissla när han gick runt och funderade. Tycker det låter häftigt 🙂 Om det är gamle Åslund som går runt här och visslar, det kommer jag nog aldrig veta helt. Men att det är någon som visslar, det är jag bombsäker på 🙂