En förtrollad plats

Varje gång jag får frågan om vilken plats jag tycker om allra mest kring trakterna där jag bor, så svarar jag alltid ”Den magiska skogstjärnen”. Jag vet inte hur många foton jag tagit kring denna plats, och hur många gånger jag bloggat om den här lilla tjärnen i skogen med sitt gröna vatten och vackert utspridda näckrosor. Den magiska skogstjärnen, med sina gamla trötta granar längs kanten som under hela sin livstid beskådat dimman som dansat i sommarnätterna över det spegelblanka vattnet. Och sett hur den sakta frusit till is i november, för att sedan strös med ett lager av snö som smälter bort i april. Oavsett tid på året och tid på dygnet, så finns här något jag verkligen tycker om.

Det är hela stämningen kring tjärnen och platsen. Som om något vackert, varmt och tryggt låg över denna plats. Jag känner mig så välkommen här, precis som jag är. Kanske känner träden igen mig efter alla år. Dom har sett mig som allra skörast. Både gråtande och naken, sittandes vid kanten och blicka ner i djupet. Dom har sett mig nykär och sprudlande, när jag i vintras tog med min Johan hit. Hundarna sprang lyckliga över tjärnens is och lekte med pinnar. Jag tror granarna har både gråtit och skrattat med mig.

Den magiska tjärnen. En plats som kan vara förtrollande vacker på alla olika vis. Rysande gåtfull eller bländande skir. Sagolikt ljuvlig eller underligt mörk. Praktfullt färgsprakande eller alldagligt grå. Sorglöst livlig eller sällsynt tyst.
Precis som vi.

101901

Jag gick dit idag, till den magiska lilla skogstjärnen. Jag beskådade hur hösten tömt ur de sista färgerna på marken och lyssnade till korpens eko över skogarna. Jag råkade som alltid fastna med fötterna i myren och kände hur det iskalla oktobervattnet fylldes i mina skor. Allt var sig likt.
101903101904101902101906101905

FacebookTwitter