Fria vägar och tunga beslut

Det är något med ljuset i januari som ibland får mig att tro att jag ser ljuset för allra första gången. Den där stunden på förmiddagen, när solen precis stigit upp bakom skogen och sprider sitt mjuka ljus bakom snöbeklädda träd i skogsdungen intill vägen.

Jag vill bara stanna där en stund. I en strimma av ljus som snuddar vid mitt ansikte. 
Äntligen känner jag hur jag börjar få tillbaks energi igen. Den där energin som jag saknat i flera månaders tid. Kanske har det varit på grund av mörkret. Kanske på grund av en långvarig intensiv tid som efterlämnade sig en ihållande trötthet. Eller kanske bara på grund av naturens egen rytm. Sedan mitten av oktober har allting liksom varit lite mer tungrott. Den där naturliga viljan att göra vissa saker försvann, och det gick åt mer energi åt att bara få vardagen att rulla på.

Men senaste tiden nu har jag känt att min eld äntligen fått syre igen. Januari har verkligen blivit en nystart. Efter en tid av lugnare tempo och vila känner jag mig så redo och förväntansfull inför det nya året. Det är nästan så att det pirrar i magen. Fast jag vet inte varför. Men det känns bra.
Den här morgonen i förrgår, efter min underbara helg i Åre, kändes verkligen som den första dagen på en ny era. Det där ljuset satte nog igång någon process i kroppen på mig. Ännu ett bevis på hur viktigt solljuset är.

Jag tog med mig Nanook och kameran på en uppfriskande morgonpromenad. Det var -20 grader ute och solen var precis på väg upp. Sedan förra veckan har de dagliga promenaderna och min vardag i sin helhet blivit lättare för mig. Ni kanske undrar vart Danny är? Johans hund, som jag sedan ett år har haft hemma hos mig på dagarna. Efter lång tid av funderingar och ett halvår där jag mått dåligt över min ohållbara arbetssituation med alla djur hemma, så tog vi ett tungt beslut att ha Danny på pensionat under vardagarna, för att sedan vara hemma med oss under helgerna. Men inte vilket pensionat som helst, utan det mest fantastiska, underbara ställe som heter Gårdsbackens hundcenter. Både Nanook och Danny har varit där flera gånger innan då vi själva inte haft möjlighet att ta hand om dom, som när vi t.ex åkte till Yosemite i höstas. Och jag vet på riktigt inte vad jag skulle ta mig till om vi inte hade dom i den här situationen som vi hamnat i nu. Är så obeskrivligt tacksam.

Det är såklart ett jobbigt beslut, men nu såhär i efterhand känns det så himla bra. Johan lämnar honom där på vägen till sitt jobb på måndagarna, och hämtar hem honom på vägen hem på fredagarna. Så får vi helt enkelt avvakta och se hur det här känns och funkar under en tid. Vi vet att Danny har det bra under vardagarna och jag får en hund mindre att ta ansvar för. Jag tänkte skriva ett längre inlägg om det här senare, och förklara lite djupare kring detta.
Nu har vi haft det såhär i en dryg vecka och jag känner redan vilken stor skillnad det gjort för mig under dagarna. Att ha en hund innebär ett stort ansvar, och jag har många gånger under åren verkligen fått kämpa med att få tid till Nanook. Det hade varit omöjligt för mig att ha en hund om jag inte hade haft min mamma som kunde ta honom under de dagar jag inte har tid eller måste åka bort.

Så det är klart att det blev en stor förändring förra året när jag plötsligt fick en till hund att ta hand om samtidigt som jag fick dubbelt så mycket jobb. Två starka konkurrerande hanhundar som helt enkelt blev för mycket för mig. Jag brukar vara bra på att bita ihop och försöka se till att saker fungerar ändå.
Men ibland, så är det bästa man kan göra att lyssna på sitt inre och inse när man inte orkar mer. 


Något som jag tycker är viktigt när ett nytt år sätter fart, är att verkligen ta tag i sådana problem som ligger och tynger en. ”Rensa i alla skrymslen” som min mamma brukar säga. Det är ju egentligen lika viktigt att göra än vilken tid det är på året. Men just när ett nytt år börjar, så känns det för mig ännu viktigare än någonsin. Jag vill kunna känna att det just är en ny start. Ny, fräsch energi, utan att man släpar med sig något gammalt och tungt in i det nya året.

Jag vet, det är lättare sagt än gjort. Ibland känns det som man sitter fast, och att det inte finns någon lösning.
Men allt går att lösa på något sätt.
Kanske kommer det krävas uppoffringar och tunga beslut, men om det i slutändan gör dig lyckligare, så är det så värt det.
Det viktigaste är att man mår bra och trivs med sin vardag.
Den här vackra förmiddagen i januari kändes nog lite som den första dagen på året för mig. På riktigt liksom. Nu längtar jag efter att ta tag i ännu fler saker jag bara låtit ligga och tynga ner. Nu blir det bland annat stortstädning i mina arbetsrum och att se till att hamna i fas med saker och ting. Se till att vägen är fri.
Tänk vad lite vackert väder kan göra. Bara att få se solens ljus mot de röda ladorna gav mig nästan gåshud. Så vackert.

Nanook väntade tålmodigt medan jag lufsade in i skogen intill vägen för att fota ljuset mellan träden. En vacker morgon, som blev en vacker start på den här veckan.

Nu ser jag fram emot att komma igång med lite tempo igen. Men först, en kopp kaffe!

Om ni har några tankar kring detta, eller kanske vill dela med er av något som tynger er och som ni vill förändra inför det nya året, eller som ni kanske redan har förändrat, lämna gärna en kommentar. Älskar som sagt att läsa era tankar och känslor.
Ta hand om er! Kramar ♥

FacebookTwitter