Dagen jag länge längtat efter

Idag kom äntligen den där dagen som jag längtat efter så länge. Den där dagen som jag pratat om så många gånger med Stjärna, när jag suttit ihopkurad framför henne i ladgården mitt under vinterns kyligaste tid.

Håll ut Stjärna, det kommer en dag när du släpps fri på gröna ängar och får beta färskt gräs under bar himmel
Med Stjärna i täten sprang de över ängen när de släpptes ut från vagnen. Jag kunde riktigt känna deras lycka. De var fulla av bus och spring i benen.

Det var precis det här som var min största anledning till att jag ville köpa Stjärna i höstas. Att få se hennes lycka när hon återigen får släppas fri på ängarna i Grundtjärn. Hon hade ju hjälpt mig och gett mig så mycket. Så att få ge henne det här tillbaks kändes så viktigt.
Och nu får vi ju se varandra varje dag i flera månader framöver. Det är verkligen en enorm glädje för mig.
Men innan dom kunde släppas ut på betet idag så ägnade jag och Frida (ägaren av de andra kvigorna) den här dagen åt att sätta upp stängsel i två hagar här i Grundtjärn. Det är hårt jobb men jädrar vad skönt det är att få vara ute och ta i och känna att man lever lite.

Jag var med en dag förra veckan också för att sätta upp stängsel och banka ned stolpar och trots att jag hade blåsor på hela händerna och träningsverk i hela ryggen så kände jag att jag behövde det.
Ibland blir mitt jobb väldigt stillasittande framför datorn (beroende på vad jag gör såklart) så då känns det skönt att använda kroppen riktigt ordentligt. Och jag tycker det är SÅ roligt att ibland få hänga med Frida ut på äventyr och få komma till gården då och då. Min största dröm när jag var liten var ju att bli bonde så det känns kul att få en liten, liten dos av den världen ibland.
Det är ganska stora hagar som går både över ängar och genom skog. Det är bra att korna har mycket plats att vara på.
Tjälen i marken gör att stolparna trycks upp i backen, så då behöver de bankas ned igen med en slägga. Ibland händer det att vissa stolpar ruttnat. Då får man helt enkelt byta ut den mot en ny!
Frida fick alltid ta över när det blev för svårt, som t.ex när stolparna var väldigt höga. Det är inte bara att slå ned stolpar haha, det krävs lite teknik. Och styrka såklart.
Alltså åhh…ser ni vad vackert?! Har fortfarande knappt förstått att vi är mitt i det nu. Mitt i allt det vackraste. Maj, älskade maj.
Det känns som min själ andas in allt det gröna.
När vi hade gjort första hagen fick vi fika hos min mamma. ÅH vad gott det var med en fikapaus. Och vatten!!
Det är fortfarande helt otroligt varmt här. Mycket varmare än det normalt brukar vara på sommaren. Men jag njuter av varje sekund.
Och Nanook fick träffa Fridas hundar Sigge och Sammi. De blev riktigt bra polare!
Sen åkte vi tillbaks till gården i Myckelgensjö (ca 15 km från Grundtjärn) för att samla ihop alla kvigor som skulle med i vagnen till Grundtjärn. Sen fick jag åka med i traktorn med Frida tillbaks till Grundtjärn för att släppa av dom.
Framme i Grundtjärn!
Lilla (stora) Stjärna. Jag gick dit en stund nu ikväll för att ge lite gott till dom och hälsa dom välkomna, men just nu har de fullt upp med att beta i gräset och göra sig hemmastadda. När jag åkte förbi förut när jag skulle till studion där jag är nu, så låg Stjärna i gräset och hon såg så glad ut att jag skrattade till högt. Underbart! Ser så mycket fram emot att spendera tid med henne nu under sommaren!

Hoppas ni hade en jättefin tisdag! KRAM på er! ♥

En känsla av frihet

samarbete3

052305

Det var för två månader sedan nu, som jag först fick frågan om jag ville vara med i Hyundai’s nya kampanj ”Vad längtar du till?”. Jag minns det så väl. Jag höll nästan på att trilla av stolen av glädje. Samarbetet gick ut på att jag skulle få låna en helt ny Santa Fe för att ta mig till det jag längtar efter. Valet var helt fritt. Det kunde vara en känsla. En doft. Ett ljud. En upplevelse. En plats.

Min längtan var en blandning av allt det. Och från första sekund när jag jag fick frågan så visste jag åt vilket håll min längtan gick åt. Norr. Jag ville uppleva norra Sveriges vildmark. Jag längtade efter fjällvindar, öppna vidder och ljudet av smältande isar. Spegelblanka sjöar, dansande forsar och doften av karga landskap. Midnattssol och ensamma vägar genom vildmarken.
Och allra mest, längtade jag efter den där känslan. Att sätta sig i en bil och bara köra norrut. Utan mål och utan tider att passa. Möjligheten till att stanna till på alla vackra platser längs vägen. Köra genom den ljusa natten, med varmt kaffe i termosen och med radions trygga röster som sällskap. Krypa in i en sovsäck i baksätet när tröttheten gör sig påmind. Tvätta sig i en fors och sedan fortsätta köra i gryningen och aldrig riktigt veta vad som väntar härnäst. Den där känslan av total frihet.

052315Det är min fjärde dag på resande fot längs Norrbottens ensliga vägar och för varje dag som går så blir det bara mer och mer underbart. Igår eftermiddag nådde jag mitt första riktiga mål, Stora Sjöfallets Nationalpark. Trots att jag följt vägen tusen gånger på Google Earth så var det som att uppleva en annan dimension när jag fick färdas längs vägen på riktigt. Det tog mig flera timmar att bara åka några mil eftersom jag var tvungen att stanna överallt för att fota. När jag trodde att det inte kunde bli mer vackert så uppenbarade sig ännu ett fjäll vid horisonten och efter en stund satt jag med tårar i ögonen och grät en liten skvätt. Jag kände sådan lycka över att få vara här på riktigt.
052312
052302052303Att få färdas en splitterny Santa Fe har ju minst sagt satt guldkant på resan. Även om jag helt ärligt inte är någon bilfantast så har det verkligen förhöjt upplevelsen på så många vis. Eftersom jag är ensam ute i vildmarken, så har det blivit som om att bilen är mitt sällskap. Det har blivit min trygga punkt. Mitt bo. Det är där jag sover, har alla mina grejer och gömmer mig från läskiga rävar ; )

052310Att bara köra den är nog roligt, med alla tekniska funktioner som förenklar körningen. Allting känns så nytt. Så lyxigt. Den har kameror åt alla håll så när man backar ser man bilen uppifrån. Perfekt för mig som backat ner i diket en gång, om ni minns? Jag älskar hur den spelar en liten melodi varje gång jag sätter mig i bilen. Som ett litet välkomnande. Och jag älskar hur den skjuter bak stolen varje gång jag ska kliva ut. Som en gentleman som drar ut och in stolen för mig när jag ska sätta mig. Sen älskar jag hur den öppnar bakluckan av sig själv, eller när den stänger av motorn om jag stannar i några sekunder för att titta på mobilen, och sedan startar i samma sekund som jag tänkt köra. Det är som om den hela tiden är uppmärksam och känner av allt jag gör.

Och sen älskar jag känslan att köra den. Det är som att sväva fram, nästan ljudlöst. Som i ett rymdskepp. Jag har tänkt mycket de här dagarna på att jag kört långt varje dag, men ändå inte upplevt det som särskilt långt. Det går så smidigt och lätt och jag skulle kunnat köra hundra mil till, med lätthet.
052306Jag har aldrig tidigare fotat bilar. Därför blev den här resan ännu mer speciell på det sättet. En utmaning. Även om hela grejen med det här samarbetet är att jag ska dokumentera min resa med bilen och dokumentera när jag upplever det jag längtade till, så vill jag ju såklart också försöka få till några riktigt fina bilbilder. Det är helt nytt för mig och jag har aldrig ens varit intresserad av att fota fordon. Men nu plötsligt är jag helt passionerad i att fota bilen haha. Den är ju så snygg! Som en vacker modell som gör sig bra i vilka kläder man än ger den. Så jag har stannat ofta längs vägarna för att se om jag kan få till några fina bilbilder, samtidigt som jag fotat landskapet runt omkring. Två flugor i en smäll.
052318052307Jag älskar hur bilens färg smälter in i det här landskapet. Som om den är gjord i samma färgskala.
052314Trots att jag bara upplevt hälften av min resa hittills så har jag redan fått se så och uppleva så mycket mer än vad jag vågade drömma om. Att susa fram över vägar som dessa får det att pirra i magen. Jag älskar att få se övergången i när landskapen ändras efter varje mil. Och hur ljuset och tidpunkten förändrar känslan.
052319052311Jag försöker verkligen ta vara på tiden på allra bästa sätt. Jag vill inte missa en sekund av allt vackert som finns att se. I natt var jag ute och körde längs vägarna här vid Stora Sjöfallets nationalpark. Jag hade hoppats på lite vackert midnattsljus och att fota solen när den var på vägg upp mellan bergen, men tyvärr var det molnigt. Men det konstiga är att jag knappt bryr mig om vilket väder det är. Självklart hoppas jag på sol, men det är något mäktigt med de karga färgerna som skapas av en molnig natt med midnattsljus. Vädret lever sitt eget liv, och jag älskar det.
052309Jag klättrade upp på en liten bergstopp vid midnatt, för att se den vackra vyn över fjällen, och för att tala om för Stora Sjöfallet Nationalpark att jag är här nu.
052308

Nu fortsätter resan mot nya vidder.

Frihet

Ikväll gick jag ner till sjön och kände på vattnet vid strandkanten där isen smält. Det var så vackert runtomkring. Och alldeles stilla. Jag kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt bor här nu och får uppleva denna otroliga natur varje dag. När jag står där nere vid sjön och blickar ut över skogarna och den ljusrosa himlen så känner jag mig så hel. Jag släpper alla tankar och problem och bara är. Det är en sån underbar känsla.