Uppäten och vissen – men full av nya insikter

Hej mina vänner!
Den här veckan har verkligen varit en av de värsta på länge. I mitt senaste inlägg som jag gjorde i måndags så berättade jag ju att jag blivit sjuk igen, men det var verkligen bara början. Jag hade redan då på känn att det rörde sig om något än ännu en förkylning. Mest på grunden av de blodiga såren jag fick i näsan.
För varje dag som gick så fick jag sår på fler ställen. På munnen. I munnen. Ont i öronen och halsen.
Infekterat tandkött som gjorde så fruktansvärt ont. Ända in i käkbenet. Det värsta av allt var ändå näsan. Varje dag som jag vaknade upp så var det som om någon skärt med en kniv i näsan. Har aldrig haft så ont på så många ställen samtidigt.

Jag gjorde mitt allt för att försöka klara av det själv. Ville inte behöva ringa vårdcentralen. Kanske mest för att jag tycker det är så himla jobbigt att ringa ett sådant samtal. Läste alla era fina tips som ni gav på förra inlägget. Jag tog kraft till mig att koka en liter lingonsaft för jag tänkte att det skulle göra susen. Haha.
På onsdag morgon hade jag nästan panik. Det kändes som om något åt upp mig inifrån. Såren blev större och spred sig som en löpeld och det gjorde så ont överallt att jag knappt ville andas, prata och svälja. Jag ringde vårdcentralen direkt på morgonen och fick en tid en timma senare! Johan, min ängel, skjutsade mig in. När vi åkte hem igen med penicillinförpackningarna kändes det som det bästa som någonsin uppfunnits. Tack gode gud för penicillin. Jag köpte en flaska vatten på affären så jag kunde ta de första tabletterna med en gång.
Sen dess har jag spenderat dagarna i sängen. Pendlat mellan att känna mig bättre och känna mig sämre. Men det tar ju alltid några dagar innan penicillinet verkligen börjar verka. Jag har fått hjälp av min mamma och av Johan att gå ut med Nanook, och jag är så tacksam för det. Har verkligen inte haft någon ork till någonting.
Katterna har legat i sängen och sovit med mig hela dagarna ♥
Stundtals har jag känt mig så himla ledsen. Senaste tre månaderna har verkligen varit en prövning. Det började med blodproppen, och sen i nästan tre månader i sträck har det varit något som tyngt ned mig fysiskt (det har varit mer än det jag delat med mig av på bloggen) och det är så himla olikt mig. Jag har verkligen fått mig en tankeställare. Jag har insett hur viktig hälsan är, och hur otroligt tacksam jag ska vara varje dag som jag får vara frisk.

Hälsan har aldrig varit ett problem för mig. Jag har alltid varit ovanligt frisk. Har haft ett ovanligt starkt immunförsvar och aldrig behövt lida av värk eller annat. Dessa dagar har jag tänkt mycket på alla människor som är kroniskt sjuka. De som dagligen måste kämpa sig igenom sjukdom eller värk. Fysiskt eller psykiskt. Det finns så många som nästan aldrig får uppleva hur det är att känna sig helt frisk och full av livskraft. Och det gör så ont att tänka mig in i det. Att vissa människors vardag i stort sett handlar om att ta sig igenom ännu en dag med en sjukdom. Vilken jäkla styrka dessa människor besitter. På riktigt. Det är beundransvärt.

Jag har aldrig trott att jag tagit hälsan för givet. Men det har jag verkligen gjort. Det insåg jag nu. Jag har aldrig ens behövt prioritera min hälsa, för den har funkat automatiskt. Jag har fått med mig något utav detta. Dessa tre väldigt jobbiga, händelserika månader har gett mig insikten att hälsan går före allt. Vår kropp är vårt tempel. Om vi inte mår bra och inte känner oss friska, så går det ut över allt annat. Hälsan först.
Alltid.

Och när vi har vår hälsa i balans, när vi mår bra och känner livskraft; känn tacksamhet. Varenda minut.
Jag har legat i sängen och känt hur dagarna passerat förbi mig. Tänk på hur ingenting jag vill göra blir gjort. Att jag sabbar hela året på grund av denna långvariga period av sjukdom och annat. Scrollat i Instagram-flödet och sett alla friska, kreativa människor som mår bra. Känt mig vissen. Ledsen. Uppäten.

Sen har jag tänkt på det jag skrev om ovan. Om hur tacksam jag ska vara egentligen. Att det enda jag kan göra är att acceptera läget och lära mig något av detta.

Jag kurar jag ihop mig i fosterställning under täcket. Fryser.
Tänker att jag är en liten boll som ligger i en slangbella. Allting i livet går bakåt just nu.
Men det är bara för att gummibanden spänns åt. Snart skjuter jag iväg med en jävla fart.

Så ska vi alltid tänka, när livet känns motigt.
KRAM på er älskade vänner. Ha en underbar helg ♥

Full fart i Grundtjärn

Nu i helgen är vi riktigt många här i Grundtjärn. Min pappa, storebror Isac och hans flickvän Hannah har kommit hit och ska vara här hela helgen. Det bästa jag vet är när de kommer hit. Det blir så skoj!! Man träffas ju inte så ofta så när man väl gör det har man så himla roligt! Dessutom är de så hjälpsamma och hjälper till med massa saker som behöver göras. Det är alltid något som behöver fixas eller göras här, och allt går så mycket fortare när man är fler! Idag har massor av saker blivit gjorda, bland annat har det stora trädgårdslandet blivit rensat. Jag har velat rensat klart det hur länge som helst, men jag har inte haft tid. Därför är jag så himla glad att de hjälpte till att rensa det, för jag hade aldrig hunnit göra det själv. Nu kommer det växa massor av jordgubbar där snart! 🙂

Jag hoppas ni har en jättebra fredag!! 🙂 Kramar! <3

Jag, Hannah och mamma grejar för fullt i trädgårdslandet! 🙂