Att ge plats för ny kraft

Hej på er allihopa!
Jag har nu haft semester i en dryg vecka och det har verkligen varit så skönt. De första nätterna kunde jag inte somna eftersom jag var så sprudlande glad över min ledighet att jag inte ville sova. Jag låg och väntade på att det skulle bli morgon. Det var längesedan jag kände sådär, att se fram emot morgondagen så mycket att natten känns för lång. Men vad underbart.

De första dagarna kändes det ovanligt och konstigt att inte hela tiden uppdatera och visa världen vad jag höll på med. Som om jag hela tiden glömt något viktigt. Men sedan släppte den känslan och jag har under dessa dagar knappt rört varken datorn eller mobilen. Jag har vant mig bort från känslan att ständigt behöva vara uppkopplad. Jag har kunnat njutit fullt ut av varje stund, utan att behöva känna att jag egentligen borde göra något viktigare. Det är en sådan lättnad att jag inte ens kan beskriva i ord. Fy fasiken vad jag behövde det här. Jag har verkligen, verkligen insett vikten av att ta ledigt nu. Att låta själen få vila ut och fylla på med mer kraft.

Det roliga är ju att jag denna veckan verkligen jobbat hårt på andra sätt. Men det har bara varit skönt.
Jag och Johan har påbörjat lite renovering här hemma, samtidigt som vi röjt och städat hela huset och alla lador och ja…hela gården. Såpass att vi tillslut beställde en stor container. Från morgon till natt har vi grejat här hemma. Och det kan tyckas märkligt att sätta igång sådana projekt när man ska ta det lugnt. Men jag har njutit av att få städa och rensa och bygga. Jag har verkligen längtat efter det. Röran och kaoset här hemma har tyngt oss under lång tid så det kom så naturligt att sätta igång med detta nu. Vi har ändå tagit det lugnt och då och då gått ner till stranden för ett bad om vädret varit bra. Blandat hårt arbete med lugnare stunder.

Jag tänkte visa lite bilder från förra veckan så ni får se lite av vad vi håller på med!
Det började på måndagkväll förra veckan. Vi började städa upp och röja på övervåningen, i det rum som vi länge tänkt ska bli vårt framtida vardagsrum. Där var fullsmockat med flyttkartonger blandat med en massa grejer från min ateljé. Packmaterial, wellpapp i stora lass och gamla tavlor jag målat. Och sen, en massa tvätt och ja…bara allt möjligt. Stökigt som bara den har det varit här uppe.
Så vi började städa och röja undan så att vi sedan skulle kunna måla golvet vitt. För vår tanke var helt enkelt att göra ordning här uppe så att vi äntligen kan få vårt efterlängtade vardagsrum till hösten.
I de gamla skrymslena hittade vi gamla saker från de som tidigare bott här. Kan ana att dessa skor kanske tillhörde Hildur, som bodde här tillsammans med Lasse, som var busschaufför här i byn när min mamma var liten.
Vet inte om folk hade väldigt små fötter förr i tiden eller om storlekarna var annorlunda? Det stod storlek 36 på dom, men jag som har storlek 38 fick knappt på dom över tårna haha. Som små barnskor. Synd, för dom var ju lite häftiga.
Nästa dag fortsatte vi att röja där uppe och vi bar ut gamla golvmattor och masonitskivor.
Vi har ju många sådana här små dörrar in till små förvaringsutrymmen på övervåningen, vilket är superbra! Men om vi skulle få plats med en soffa framför fönstren som vi tänkt så skulle en av dörrarna stå i vägen. Så då bestämde vi oss för att slå in väggen emellan dessa två förråd och bygga för det ena, och sedan lägga på ny pärlspont.
Himla bra att ha dessa små utrymmen för förvaring av saker som man vill ha kvar men inte vill ha framme.
Haha ♥
Medan vi höll på att renovera på övervåningen så började vi samtidigt att röja ute i vedboden/ladan. Det bara råkade bli så. Det kändes först som ett helt enormt projekt eftersom det där inne var så fullt av grejer att man knappt kunde gå in. Saker som tidigare husägare lämnat kvar blandat med våra grejer som bara blivit liggande på hög. Men solen sken och vi kände att det var helt perfekt att greja i ladan på dagarna så man fick vara ute och njuta av lite sol och värme. Och då och då ta sig en kopp kaffe.
Vi tömde först ladan på grejer så vi fick bättre översikt och så att vi kunde städa ur den. Vi bar bort gammalt skrot som skulle på tippen och fick då mycket mer plats för de saker vi ville ha kvar. Det såg verkligen ut som om vi hade en stor loppis på gården! 🙂
Vi rensade ut precis allt så att vi kunde städa upp allt damm och smuts.
Johan spikade fast de gamla golvplankorna som lossnat.
Vi gjorde ordning på alla gamla saker och verktyg som vi hittade. Vi gjorde tillslut en hel vägg bara för alla gamla vackra saker som vi nu kallar för ”museet”. Ska visa er bild på det senare!
Det här var en rejäl spik det.
Det kändes så rent och fint när vi sopat upp allt smuts. Då kändes det riktigt roligt att börja ta in grejerna igen och hitta en bra plats för allt. Vi bestämde oss också för att snickra ihop stora trähyllor och bygga en ny träbänk. Så vi köpte virke till det några dagar senare. Än är inte hyllorna på plats men vi ska greja med det sen när vardagsrummet är klart.
Den här gamla vedlåren som låg inne i ladan ska slipas upp och målas om och sedan sättas in i vårt kök. Vi ska byta ut den som redan är där eftersom den här är större och vackrare 🙂
När ladan var urstädad (ska visa er bilder sen) så var det dags att börja måla golvet på övervåningen. Det blir ett vitt trägolv, precis som jag gjorde i ateljén. Älskar vita trägolv!
Eftersom vi har sovrummet på övervåningen var vi tvungna att sova på en madrass nere i köket under några nätter tills golvet hade målats i tre omgångar. Men åh, det var verkligen så mysigt. Jag har alltid älskat den där känslan när det är någon speciell situation så man måste anpassa sig och kanske leva lite enklare ett tag. Ni vet känslan när man är nyinflyttad, och måste använda en flyttkartong till bord nära man äter. Eller när strömmen gått och alla samlas hos den som har vedspis så man kan få värme och laga mat ihop. Den känslan 
Nanook brukar alltid sova själv nere i köket på sommaren eftersom det är så mycket svalare där än uppe i sovrummet. Så han var nog väldigt glad över sällskapet dessa nätter.
Kärlek. Det är vad jag ser i den här bilden.
Att få krypa ned bredvid min sovande Johan. Ett tänt ljus och en bok.
Trots att vi jobbat som djur i en hel vecka så har jag njutit av varje sekund. Jag har ändå fått spendera all tid tillsammans med Johan, och det är huvudsaken. Vi har svettats, svurit, skrattat och kämpat. Röjt upp allt gammalt. Allt tungt, som håller en tillbaks. Slängt överflödiga saker som bara tagit plats. Släppt taget om det gamla för att få plats åt ny kraft och energi. Byggt på vårt bo.
Dagarna har gått och varje dag har vi kommit lite längre. En hel container har fyllts med gammalt bröte som fyllt hela det vita huset och ladan och garaget. Och jag har rensat i gamla skrymslen med grejer jag inte rört på flera år. Det känns så skönt. För varje gång jag släppt en soppåse över kanten på containern så har känt hur ännu en liten sten fallit från mina axlar. När vi är klara med detta projekt kommer det kännas som att flytta in på nytt.
Så nu fortsätter projekten. Och semestern.
Men det känns så himla roligt att få visa lite av vad vi hållit på med. Och det är en fantastisk känsla att känna den där riktiga viljan att skriva igen. Jag minns att jag senaste halvåret liksom tappat det lite. Jag upplevde många gånger att jag inte längre kunde skriva på samma sätt. Som om jag tappat kärnan och djupet. Som om en vägg skiljde mig åt från orden. Men nu….varenda dag känns det som jag överöses med idéer. Jag vill skriva. Berätta. Jag fyllas av känslor som översätts till ord i mitt huvud, och jag ser så mycket fram emot att skapa igen.
Det är ju såhär det ska kännas.

I skrivande stund håller Johan på med listerna på övervåningen. Så nu ska jag strax gå upp och hjälpa till. Det kommer bli så himla fint! Ser så mycket fram emot att visa er resultatet sedan.

Jag hoppas ni alla har en jättefin sommar! Hoppas er juli har varit fantastisk, och att augusti blir minst lika bra.
Tack för att ni finns! STOR KRAM ♥

Att aldrig ge upp

Så fick jag det där mailet igår, som först fick mig att trilla av stolen. Liljevalchs vårsalong 2016. Jag som trodde det skulle ta en månad till innan jag skulle få svar om mitt bidrag kommit med. Då måste det ju betyda att jag kom med?! Min första tanke gav mig ett stort leende.

”Nu har juryn bedömt ansökningarna till Vårsalongen 2016. Av 2318 sökande kommer 114 konstnärer att delta i årets salong – 64 kvinnor och 50 män – med sammanlagt 214 verk. Tyvärr blev inte dina verk antagna till utställningen denna gång.

Jag satt med tomma ögon och stirrade på skärmen. Försökte ta in det som jag läste. Det blev inget. Det blev ingen Liljevalchs. Alla mina fantasier om vilken sorts ram till bilden/bilderna jag skulle ha. Vilken klänning jag skulle ha på mig på vernissagen. Glädjen och spänningen. Jag ville det så mycket att jag nästan inte kunnat tänka mig hur det skulle vara att inte få komma med. Så typiskt mig att fullständigt leva mig in i något som bara är verkligt i mitt eget huvud.
Men, det vart inget. Jag bara satt där och kände ett sådant himla konstigt lugn. Andan for ur mig och en känsla av tomhet infann sig. Vad händer nu då? Jag gick runt i köket och smågrät lite i en halvtimma.

Sen satte jag på en bra låt och spelade så högt att väggarna vibrerade. Sedan åkte jag ut i skogen en stund och tänkte ”Fuck it. Liljevalchs eller inte, det är bara att köra på och fortsätta kämpa och göra det jag älskar”. Jag vet inte vad det är med mig numera som kan släppa allt så himla fort. Jag känner så intensivt en stund, sedan bara går jag vidare. Men det är så skönt. Att inte fastna i motgångarna. Jag tror det är för att jag känner så mycket glädje för så mycket annat att jag ändå kan se det från ett annat perspektiv. Och allt som händer i världen…det påminner mig ständigt om att känna tacksamhet för det jag har. Att känna lycka här och nu, och inte låta glädjen bero på något som kanske kan hända i framtiden. Att leva här och nu, helt enkelt. Utan att göra motstånd till det som är.

111801
Och så känner jag såklart en glädje över att jag nu i alla fall får visa mina bidrag här på bloggen istället. Jag ska göra det om ett tag. Jag är inte riktigt redo än. Speciellt en av bilderna… den känns som allt jag är och har. Jag har lagt ner hela min själ i den och på något sätt är det nästan så att jag skulle kunnat behålla den för mig själv för resten av livet, av rädslan att ”förstöra den”. Jag har svårt att förklara varför jag känner sådär. Den betyder bara så mycket för mig. För det var inte bara jag som gjorde den. Hela skogen hjälpte till med sin magi. Jag kände det.

Så nu tar vi nya tag igen! Det är onsdag och jorden snurrar fortfarande. Livet är vackert, det snöar och ett nytt avsnitt av ”Bonde söker fru” sänds ikväll. Mitt absoluta favoritprogram.

Ha en underbar onsdagkväll allihopa ♥ Ni är fantastiska
111802 111803