När naturen ger tillbaks

101106

En vacker höstkväll förra veckan tog jag spaden och gick till potatislandet för att äntligen få gräva upp jorden och se vad som gömde sig där i. Jag hade ingen aning om det ens skulle bli någon potatis i år, eftersom vi satte dom ganska sent. Men jag blev så glad när jag såg att det blivit några potatisar på varje planta. Inte stora, men lika fina ändå! Små pluttar som lyste upp som guldkorn i den mörka jorden.
101102Få saker är ju så tillfredsställande som att gräva fram potatis! Jag tror jag får något slags utskick av endorfiner i kroppen varje gång jag hittar en potatis i jorden. Att se hur hinken fylls gör att jag känner mig alldeles rik.
101101
101103Jag minns i somras hur mycket vi kämpade med potatislandet och jordgubbslandet. Vågar inte ens tänka på hur många arbetsdagar i tid det gick till att rensa allt och få ordning på det. Det blev inga jordgubbar, men plantorna har spritt sig som en epidemi så jag tror vi kommer svämmas över av jordgubbar nästa år. Men potatis fick vi, och när jag satt här och grävde fram dom så fick jag verkligen den där känslan som jag hoppades att jag skulle få känna till hösten när jag som mest slet med potatislandet; ”Det var värt det”. Åh, det var så värt det. All den tid vi la ner gjorde att jag nu fick sitta här i kvällssolen och få en stund av ren och skär livskvalitet. Just där i juni kändes det inte värt det. ”Potatis kostar ju inte ens mycket!” minns jag att jag tänkte. ”Jag går minus på att göra det här!” skrek tankarna i huvudet. Men nej, jag gick plus. Om än några månader senare. Plus i livskvalitet. Det måste vara något medfött i oss människor att känna en djup lycka över att samla ihop skatterna av något man lagt sitt hjärta och själ i. Det tror jag.
101104Jag åt potatis till middag hela förra veckan. Det var så gudomligt gott. Jag har alltid älskat potatis, men den smakar ännu godare när jag vet att den är skapad av jorden i mitt trädgårdsland och av den rena luften i Grundtjärn. Och av kodyngan från kvigorna jag kulade för 🙂
101105101108Älskar skördetiderna. Det känns så lyxigt att få plocka in allt som naturen har att ge. För två veckor sedan hade vi så mycket tomater att vi nästan kunnat sälja. Och örterna har växt sig otroligt stora. Jag önskar bara att de gick att hålla vid liv genom vintern, men nu ska vi plocka in det sista och frysa in så vi kan ta tina till matlagning och annat. Och lingondrickan kokade jag ihop förra veckan, och hällde även på i petflaskor och fryste in så att det bara är att ta fram nu under vintern när man kan behöva en vitamin-boost.
101109När solen gått ner och dimman börjat dansa över ängen gick jag in med dagens skörd. En hel hink potatis. Det är inte så mycket, men det räcker för att jag ska få känna glädjen i att skörda sin egen mat. Nu blir det mycket potatis till maten framöver, eftersom vi inte har någon jordkällare. Däremot har vi ett kallt förråd inne i huset där vi förvarar den så länge.

Har ni fått någon skörd i år? ♥ Kram på er!

Drömmar som ger perspektiv

Av någon märklig anledning var jag sådär obeskrivligt trött idag. Jag kände mig alldeles energilös och allt jag tänkte på var att få gå och lägga mig. Så på eftermiddagen runt fyra tiden så gick jag och la mig en stund. Jag somnade hårt och drömde en dröm som fick mig att vakna alldeles kallsvettig.
Jag drömde att jag vaknade, och gick ner för trappan för att gå ner i köket. Men när jag kom ner för trappa var jag inte längre i mitt hus här i Grundtjärn. Jag var tillbaks till lägenheten i Göteborg. Den såg ungefär likadan ut, bara att den var mycket större. Det var kväll och ganska mörkt överallt. ”Johan!!” ropade jag förtvivlat. Men jag fick inget svar. Jag sprang omkring i lägenheten, i stora rum och långa korridorer för att leta upp Johan, men han fanns ingenstans. Jag grät och skrek och det kändes som om allt som hänt under alla 6 åren bara varit en dröm. Att jag nu vaknat och insett att jag fortfarande bor kvar i Göteborg. Och att Johan bara existerade i en dröm. Det var en sådan fruktansvärd känsla att jag bara vill gråta när jag går igenom drömmen i huvudet igen.

Plötsligt kom Johan in genom ytterdörren. Jag blev så lättad och överlycklig att han fanns. Han hade bara varit ute och slängt soporna.
Allt kändes nu bättre, men väldigt förvirrande. Vi gick omkring i den stora, lyxiga lägenheten, som tydligen var vår. Utanför fönstret syntes en vägg av höghus med lysande lampor i fönstren. Vi gick in i ett gigantiskt vardagsrum och satte oss i en väldigt snygg soffa. Ett vardagsrum, som jag drömt om att skaffa i flera år här i Grundtjärn. Men där i drömmen, så kunde jag inte glädjas åt någonting. Det spelade ingen roll hur fint och glamouröst livet där i lägenheten verkade. Vi hade allt man kan drömma om. En espressomaskin och en TV som täckte en hel vägg. Vackra golv och stora garderober med spegelväggar. En spiraltrappa som ledde upp till övervåningen i lägenheten.
Men allting kändes kallt. Jag fick en känsla av instängdhet. Som om jag befann mig i ett fängelse. Johan fanns där, men allt annat som jag älskade i livet var borta. Inga djur, ingen trädgård, inga öppna vidder, ingen vedspis. Ingen själ.

Sen vaknade jag till på riktigt. Alldeles panikslagen och svettig. Jag hade sovit i två timmar och kände mig alldeles snurrig.
Jag rusade upp ur sängen och sprang ner för trappan. På vägen ner ropade jag ”Johan?!”, och till min stora lättnad fick jag höra hans varma röst från köket. När jag kom in möttes jag av ett leende där han satt och skrev vid köksbordet. Jag fylldes med en djup glädje.
Allt fanns kvar. Jag var hemma, med allt som jag älskar. Utanför lyste kvällssolen med sitt gyllene ljus över ängarna och jag kände en känsla av att vara rikast i världen, trots att ingen lyxig soffa, ingen TV eller espressomaskin syntes till. Men framför vedspisen låg lite aska från veden vi eldat tidigare i morse. På trasmattorna syntes lite hund och katthår från våra älskade djur. På diskbänken låg disken prydligt uppställd i diskstället, som Johan diskat medan jag sov. Jag var hemma. Och plötsligt kände jag en sådan kärlek till alla de där små sakerna, som ibland är lätt att förbise, men som i det stora hela ändå betyder så mycket. Små tecken, små saker som ger hemmet en själ. Små tecken på att man är omgiven av kärlek.

081101Ibland behöver man se saker från ett annat perspektiv för att verkligen uppskatta det man har. Ändå känner jag tacksamhet varje dag för att jag bor i Grundtjärn och lever min dröm. Men nu ännu mer. Ibland har jag varit rädd att jag just ska vakna upp och inse att allt var en dröm. Men det blir lätt att man känner så, när allt känns lite för bra för att vara sant. Speciellt sen Johan kom in i mitt liv. Han satte guldkant på min guldvärld.

081103Det är så lätt att man ibland blir förblindad av att sträva efter något bättre hela tiden. Det är väl egentligen en naturlig instinkt till att få sitt liv tryggare. Men ibland spårar det ur. Speciellt som vårt samhälle ser ut idag, där vi hela tiden påminns om vad vi ska köpa för att få ett bättre liv, hur vi ska inreda, vad vi ska ha för kläder, hur vi ska se ut. Vi matas omedvetet hela tiden av allt som får oss att känna att vi måste ha mer.
Men det är det som är grejen. Att vi ska känna oss lite missnöjda med vårt liv så att vi ska lägga våra pengar på att fixa till allt. Fixa vår fasad.
Problemet är att vi aldrig blir nöjda, så länge vi bara fixar ytliga saker.

Det är nog väldigt svårt att komma bort från det och inte påverkas. Vi gör nog det alla, mer eller mindre.
Men denna drömmen fick mig att verkligen se från ett annat perspektiv. Det behövs ibland. Att bli påmind om det man har, och inte hela tiden bara påminnas om det som vi inte har. Att varje dag verkligen ägna en stund åt att känna tacksamhet för livet, och känna tacksamhet för allt som man har.
081102Nu ska jag ta en kvällspromenad med Johan och hundarna. Kanske gå förbi kvigorna och se hur dom har det denna vackra augustikväll. Andas in lite sensommarluft och sedan äta några varma mackor. Sedan hoppas jag att resten av kvällen och en bit av natten spenderas inne i ateljén. Nu när jag sovit en stund på eftermiddagen lär jag nog vara ovanligt pigg senare.

Hoppas ni mår bra allihopa, och att ni har en jättefin kväll! Ta hand om er ♥
Kramar