Var redo, för här kommer jag.

Min måndag började ovanligt tidigt denna morgon. Jag blev väckt av Nanook vid halv tre. Efter en liten kattmats-incident igår kväll så vart han dålig i magen och behövde ut och spy. Efter knappt två timmars sömn svor jag lite för mig själv medan jag öppnade dörren och släppte ut honom. Jag förstod att han skulle behöva vara ute en stund, så jag passade på att göra upp en eld och sopa golvet i köket. Sedan gick jag ut i blåsten för att skaka mattor, och fick då syn på ett vackert norrsken som dansade över himlen.

Jag kunde inte låta bli att få ett leende på läpparna, där jag stod i morgonrocken och skakade mattor mitt i natten under norrskenet tillsammans med en magsjuk hund. Jag blickade upp mot himlen och kunde inte annat än bara älska stunden. Det är trots allt sådana här små märkliga stunder som ofta får mig att känna lycka, hur konstigt det än må låta. Det är väl en slags känsla av frihet och att få uppleva magiska ögonblick i de mest vardagliga situationer. Att få leva så nära skogarna och stjärnhimlen gör att jag hela tiden blir påmind om livets storhet.

020805Det var så himla varmt ute att det nästan kändes konstigt. Säkert 3 plusgrader. Att stå ute i morgonrock i en kvart var inga problem alls, trots att vindarna stormande. Den här bilden tog jag egentligen bara för att testa om jag ställt in fokus rätt, och var inte meningen att jag skulle använda till något. Men när jag tittade på den nu i efterhand så skrattade jag högt. Den visar ju hur det verkligen såg ut, och dessutom tycker jag att morgonrocken, handskarna och målar-tightsen nästan ser ut som en superhjälte-outfit. Och min blick säger ju ”Ready or not, here I come world”. Precis så som man vill känna sig en måndagmorgon.
020801Jag minns att någon sa att norrsken kommer när änglarna skakar sina mattor. Tänkte på det när jag skakade mattorna under norrskenet till ljuset från pannlampan. Att nu skakar vi våra mattor samtidigt : )
020802Och eftersom det var så vackert ute med norrskenet så kunde jag ju bara inte gå in och sova igen. Så jag sprang ut och fotade lite. Stjärnorna såg extra stora ut i  natt. Man kan se Andromeda-galaxen på bilden igen. Rakt ovanför huset till höger, en bit upp. Älskar när stjärnhimlen är sådär overkligt klar.
020804Nästan så vackert att det blev läskigt. Ibland blir jag nästan lite ”höjdrädd” när jag tittar upp mot en riktigt klar stjärnhimmel. Det är nästan så jag vill huka mig ner så att jag inte ska trilla upp. Ner. Ut.
020803Nu är klockan halv sju på morgonen och norrskenet denna natt/morgon gav mig nog en rejäl energikick för jag är fortfarande superpigg. Får hoppas att det håller i sig hela dagen! Nu blir det en stor kopp kaffe. Önskar er en riktigt fin måndag allihopa ♥

FacebookTwitter

En av tusen anledningar till att jag bor här

En av de saker jag uppskattar allra mest med att bo som jag gör, är att jag aldrig behöver börja min dag med att ge mig ut i kollektivtrafiken och trängas bland tusentals stressade människor. Jag har ju bott i Göteborg och pendlat till skolan och börjat med att varje morgon stressa mig igenom centralstationen. Men nu efter fyra år här i Grundtjärn så har jag nästan glömt hur det var. Men igår när jag skulle lämna Stockholm och var på väg till min tidiga buss på morgonen så blev jag påmind.

Tunnelbanan var redan fullsmockad med folk när den stannade och jag skulle kliva på tillsammans med hundratals andra personer. HUR ska det gå tänkte jag och tittade mig förtvivlat om för att se om någon skulle avstå från att kliva på. Nej, ingen verkade reagera alls. Jag trängde mig in med mina väskor och jag fick stå i mitten utan något att hålla i, med människor tryckta mot mig från alla håll. Jag fick nästan panik. Men det verkade vara fullt normalt, för ingen såg direkt obekväm ut, även om jag inte hittade någon som mötte min blick. Alla stod djupt försjunkna i sina mobiler med hörlurar på. Som för att stänga av.
Det kändes som jag skulle kvävas och jag ville bara skrika.

När man sedan kliver ut vid centralen så är det som rena rama tjur-rusningen i Pamplona. Nästan ingen säger något, alla bara går i rask takt mot ett håll till ljudet av stressade klackar mot golvet. Jag blir stressad utan att jag riktigt vet varför. Jag hade ju gott om tid på mig så jag behöver inte stressa, men det är som en våg av stress som man inte kommer undan. Tempot är så otroligt högt att de flesta nästan springer upp för den två-filiga rulltrappan där man absolut inte får stå i mitten om man vill ta de lite chill.

När jag sedan kommit fram till min buss känns det som min kropp redan uppnått en grad av stress som jag sammanlagt kanske känner under en hel vecka i Grundtjärn. Efter bara en timme i stan.
Jag sätter mig på bussen, andas ut och tänker ”Nu vill jag hem till Norrland

Egentligen är det nog inte så farligt som jag beskriver det. Men det är hur jag upplever det. När man inte är van att börja dagen så, så är det otroligt påfrestande. Innan min arbetsdag sätter igång så börjar jag min morgon med att göra upp en eld i kaminen och gå ut med hunden där jag inte möter en enda människa. Kanske ett par rådjur och några kanadagäss på sin höjd. Så det blir ett enormt kontrast. En gång i tiden var det vardag för mig att börja dagen med stadens stress och då reflekterade jag nog inte över det så mycket. Jag bara stängde av. Nu när jag upplevt båda världar så är jag så otroligt, otroligt tacksam över att jag slipper den biten. Visst, då har jag långa avstånd till allt i stället men för mig är det värt det. Så jävla värt det.

Filmade en snutt igårmorse när jag gick mot centralen. Sedan filmade jag en snutt tio timmar senare när jag kom hem och gick ut med Nanook. Bara för att jämföra. Jag gillar space. Jag gillar utrymme. Att få gå i den takt jag vill, oavsett om jag vill springa fort eller lägga mig på marken och tänka en stund.

FacebookTwitter

En ny värld har öppnat sig

Efter snart fem år i Grundtjärn utan vettig mobiltäckning har jag nu en ny mobil med nytt mobiloperatör och täckning överallt! Även i mitt sovrum. I mitt arbetsrum. Ja, till och med inne på toa! ÖVERALLT! Jag kan ringa och smsa människor. När jag vill! Jag behöver inte längre springa ut på ängen för att leta efter täckning. Jag behöver inte längre ha 15 missade samtal och 17 olyssnade röstmeddelanden. Äntligen kan jag ta del av nutides moderna teknik fullt ut. Det var banne mig på tiden!

Som jag skrev för ett tag sedan så fick vi en ny mast uppsatt i närheten i höstas. Det var Tele2 som gjorde det. Innan hade vi Telia och det var det enda som fungerade här. Men jag skulle nog inte vilja påstå att det verkligen fungerade. Det var under all kritik.Under alla år jag bott här har jag bloggat och jobbat med internet på 0,4 mbit/sekund och en mobiltäckning som jag var tvungen att leta efter utomhus. Ibland hade jag tur att kunna ringa från fönstret i köket, om jag tryckte upp näsan riktigt hårt om fönsterrutan.

Att vara så beroende av internet och mobiltäckning samtidigt som det fungerat så fruktansvärt dåligt har gjort många saker svårt för mig. Bara att kunna ringa och ta emot samtal har varit ett stort projekt. Men nu i oktober bytte jag mitt internet till Tele2 och har nu 20 mbit/sekund!! OCH nu för några dagar sedan så fick jag äntligen bytt till Comviq som har täckning både hos Telia och Tele2, vilket gör att jag nu i princip kommer att kunna ringa från djupaste skogen. YES!!

Jag är så glad! Jag har inte fattat det än. Igår behövde jag ringa ett samtal till banken och direkt kände jag ”åh…nu måste jag ta med mig papper ut på ängen och ringa där”. Men sen kom jag på att jag faktiskt har täckning! Så jag kunde ringa från mitt arbetsrum! Shit, jag kände mig så himla proffsig där jag satt framför datorn och ringde ett samtal. En ny värld har öppnat sig för mig!

Och det känns så skönt. Så tryggt. Bara vetskapen om att jag faktiskt kan ringa vart jag vill när jag vill betyder mycket för mig. Innan Tele2 satte upp sin mast här kändes det alltid jobbigt att veta att jag inte kunde nå omvärlden om jag verkligen behövde det. Många brukade säga då: ”MEN ÅHHH, DU KAN VISST RINGA NÖDSAMTAL, DÅ KOPPLAR DEN BARA PÅ ETT NÄT SOM HAR TÄCKNING!!” . Men nej, det fanns inget annat än Telia, så oavsett om jag höll på att dö så skulle jag inte ens kunna ringa en ambulans.
Nu känner jag ett enormt lugn av att veta att det alltid kommer fungera. Jag behöver inte tänka på vart jag lägger telefonen på natten eller känna en oro att det skulle ta alldeles för lång tid att leta täckning om en nödsituation skulle uppstå. Att kunna nå omvärlden via mobil är en trygghet idag som vi kanske tar för givet. Men nu när jag levt utan det så länge så uppskattar jag det och kan verkligen redan känna hur mycket lättare och effektivare mitt liv blivit.

Jag har en plupp täckning i mitt sovrum. Wiiiiii!

Jag har en plupp täckning i mitt sovrum. Wiiiiii!

Det komiska mitt i allt är att sedan jag fick bra täckning för några dagar sedan, så har inte en enda människa ringt mig förutom min mamma, och min granne Rozi som ringde idag när Nanook hade rymt och berättade att han var hos dom och kissade på komposten. Men ingen annan.
Innan har jag haft missade samtal och röstmeddelanden nästan varje dag. Men bara för att det äntligen funkar nu så har väl redan hela världen gett upp i att kontakta mig haha.

FacebookTwitter

Mina dagar på Hanaholmen i Finland

Nu kommer äntligen lite bilder från Hanaholmen i Esbo nära Helsingfors, där jag var på den nordiska konferensen ”Just här är det möjligt”, som handlar ungdomar och unga vuxnas möjligheter att försörja sig på landsbygden och i skärgården. Vi var ett helt gäng med unga som skulle hålla föredrag på måndagen, alla med olika berättelser med med en röd tråd ; vi har vårt hjärta i landsbygden/skärgården. Det var även andra inspirerande föredragshållare. En perfekt mix av allt.

Det var en enormt inspirerande dag för mig. Det är inte klokt vad många härliga människor som jag fick träffa under dygnet. Jag kände mig så lycklig efteråt! Det blev tusen gånger bättre än jag någonsin vågat föreställa mig.

Här kommer lite bilder!

012620
012611

På söndagen möttes vi upp alla vi som skulle hålla föredrag eller vara med på workshops. Det var jätteroligt att lära känna massa inspirerande människor från både Finland, Sverige och Åland. Alla hade sina olika berättelser, drömmar och bakgrund.
012626
012603Kaffepaus! Foto: Octavian Balea

012610Två väldigt inspirerande kvinnor! Ester Miiros till höger, är skaparen av denna härliga konferens! Det är tack vare henne som jag fick vara med och hålla föredrag. Jag tackade först nej för att jag inte vågade, men hon peppade mig och skrev ett så fint svar tillbaks, vilket ledde till att jag tillslut vågade! Giséla Linde till vänster var med och skrev om konferensen och deltagarna, som kommer publiceras senare. Under intervjun med mig blev jag så inspirerad av henne. Vi var lite lika. Höll båda på med smycken och har båda ”down-shiftat” våra liv.
012609

”Vi finns!” är ett underbart projekt som startades av Lottie Rääf och drevs i 3 år, för att synliggöra unga vuxna och genomföra olika idéer och event. Har haft lite kontakt med henne tidigare då jag är med i ett litet reportage i deras tidning. Vi fick också se en film från detta som ni kan se nedan och ni vill!

012612

Efter en rolig söndag med workshops, presentationer och pepp inför morgondagen var det dags för middag! Här är Benjamin, Katinka, Pelle och jag!
012614När jag egentligen borde gått och lagt mig eller börja förbereda inför mitt föredrag nästa dag så satt vi istället uppe ett gäng till alldeles för sent. Men det var väldigt trevligt!! Sådant som ger det där lilla extra 🙂

012629Och så var det måndag och konferensen började på riktigt! Här är en presentation med Ragna-Lise Karlsson och Tanja Eriksson som driver en liten affär i Bromarv i Finland ”Skafferi Ett”.
012618Anna Alm är bonde och driver en ekologisk gård som hennes förfäder byggt upp under många generationer. Det var väldigt inspirerande!
012616Och det här är Pelle Lundgren och Lena Johansson, som måste vara två änglar förklädda till människor. De har startat upp ungdomsgården ”Kåken” i Kinda. Jag blev så himla berörd av deras föredrag. Fick både tårar och otroligt mycket framtidshopp. I filmen ”Vi finns!” som jag lagt in ovan är dem också med. Titta gärna!
012621Och så var det dags för mig att gå upp och hålla föredrag! Vilken otrolig känsla det var när nervositeten släppte. Publiken var så fantastisk och gjorde det så lätt för mig. Jag kände verkligen att jag kunde vara helt mig själv och berätta från hjärtat. Foto: Lars Losvik
012604Foto: Octavian Balea

012617Ännu ett inspirerande föredrag hölls här av Benjamin Englund, som bor på en holme i Espingskär i Finland. Han har verkligen valt en annorlunda väg i livet, långt bort från staden. Själv bor han på holmen med sina höns och driver ett företag med mångsyssleri, bland annat fiske. Jag och Benjamin hängde ihop under nästan hela konferensen. Vi hade mycket att prata om eftersom vi båda har valt lite liknande livsstil. Så kul att lära känna andra människor som man själv känner igen sig i. Det fanns gott om dem här! 🙂
012619Lars Losvik är en norrman som bor i Finland, och han är en otroligt duktig föreläsare. När han kom in på scenen höjdes energin i hela salen! Jag skrattade så jag fick ont i magen samtidigt som jag blev så inspirerad. Det handlade om mental träning inför drömmar och utmaningar, och hur våra tankar påverkar oss. Superintressant!
012625Det var många folk som kom för att lyssna på konferensen! Jätteroligt. Foto: Octavian Balea

Det var även många, många fler inspirerande föredrag denna dag! Jag har bara skrivit om en liten del av vad dagen innehöll. Tar med mig väldigt mycket positiv energi från det här. Jag hoppas att jag får vara med om något liknande igen. Det gav mig väldigt mycket ♥

FacebookTwitter

Ibland har man tur

Natten på flygplatsen gick bra. Förutom att jag höll på att missa mitt plan med 1 minut! Haha och jag som väntat på mitt flyg i 14 timmar. Hur går det till undrar ni?
Jo, vid midnatt gick jag runt och letade efter en bra sängplats och hittade tillslut några bänkar lite avsides i ett hörn där det inte var några folk. Det kändes nästan som ett eget litet hotell-rum, bara att sängen inte var den bästa. Men jag var så trött så det kändes egentligen inte jobbigt att behöva vara där. Bara jag fick sitta ner, ta det lugnt och vila så var jag nöjd.
Problemet var att jag hade glömt bort att det var finsk tid. De ligger en timma före oss. Jag vet inte varför men min telefon ville aldrig ställa om sig till finsk tid hur mycket jag än försökte. Så i Finland fick jag hela tiden räkna en timma före. Men så glömde jag bort det när jag var på flygplatsen.

Med kameraväskan som huvudkudde gick det helt okej att få lite sömn.

Med kameraväskan som huvudkudde gick det helt okej att få lite sömn.

012703

Jag hade till och med lyxen att läsa en stund innan jag somnade. Igår efter föreläsningen kom en jättesnäll bloggläsare fram. Hon hette Nora, såg ut som en älva och gav mig en bok som hennes kompis skrivit.  Så jag började läsa den i natt. Kunde inte varit bättre timing.

Jag hade till och med lyxen att läsa en stund innan jag somnade. Igår efter föreläsningen kom en jättesnäll bloggläsare fram. Hon hette Nora, såg ut som en älva och gav mig en bok som hennes kompis skrivit. Den heter ”Arra”, skriven av Maria Turtschaninoff
Så jag började läsa den i natt. Kunde inte varit bättre timing.

På förmiddagen låg jag fortfarande på bänken och sov lite av och till. Min mamma skrev ett meddelande ”Du försover väl dig inte nu va?”. Jag reste mig upp för att svara ”Nejdå 🙂 ”. Det var nästan en timma kvar. Jag la mig ner igen och somnade lite halft när jag hör ett finskt meddelande i högtalarna ”kokaiknal kala jksajkdajkd JINTON lajdojdkhjdkan”.

Hörde jag Jinton? Oj vad konstigt tänkte jag, att någon annan också heter Jinton här. Det har jag aldrig varit med om. Nästa meddelande var på engelska, då hörde jag ”Ms Jinton, come to gate 27. Plane leaving in 1 minute”.

!!!!!!!!!

I samma sekund insåg jag att det måste vara jag och att jag glömt bort att det var finsk tid. Jag rusade upp, tog mina väskor och sprang. Mina ögon kändes grusiga och jag såg helt suddigt. Hade inte vaknat riktigt än.
Insåg att jag var väldigt långt bort från Gate 27. Jag sprang för mitt liv och tänkte att alla som ser mig nu förstår nog att det är jag som är den bortkomna ”Ms Jinton” som de pratar om i högtalarna.

Jag tog mig i alla fall fram, tio minuter efter att planet skulle vara bordat med folk. När jag steg in i planet satt alla tysta och väntade. Ännu en gång kände jag mig som en jobbig resenär och fruktansvärt uttittad.
Men jag han med i alla fall! Och när jag sedan fick en kopp kaffe och planet steg över molnen och solen lyste i mitt ansikte kändes allt helt fantastiskt.

Nu är jag på plats på hotellet där jag ska sova i natt. Det känns så roligt att ha en hel dag i Stockholm nu! Har precis duschat nu och sedan ska jag ge mig ut i stan. Ska fota lite om inspirationen faller på, och så ska jag gå till konstnärsbutiken Kreatima som jag velat besöka hur länge som helst. Så en rolig dag väntar! 🙂

I kväll ska jag lägga upp lite bilder från konferensen som jag lovade igår. Det var ju en helt underbar dag så den vill jag berätta mer om. Kram på er ♥

Kan varit den bästa duschen på länge. Man känner ju sig så sliten och ofräsch efter mycket resande. Men nu är jag på topp igen!

Kan varit den bästa duschen på länge. Man känner ju sig så sliten och ofräsch efter mycket resande. Men nu är jag på topp igen!

FacebookTwitter

En rädsla jag har

Idag sitter jag här och grejar med ett bildspel som jag trodde jag skulle hinna klart med i natt. Men ibland behövs några timmars sömn för att återfå energi och få till slut-finishen. Sedan ska jag börja förbereda mig inför ett föredrag som jag ska hålla på en konferens i Finland, Helsingfors nästa vecka. Det är även då jag ska visa upp mitt bildspel.

Rädsla att hålla föredrag
Åh jag vet inte vad det är för fel på mig, men det här med att prata inför folk är något jag haft stora problem med under lång tid. Jag har tackat nej till 99% av alla förfrågningar jag fått om att hålla i en föreläsning/föredrag. Egentligen vill jag ju tacka ja, men prestationsångesten och nervositeten väger tyngre och då slutar det med att jag tackar nej. Så fruktansvärt tråkigt. Det sätter så många käppar i hjulen för mig och stoppar upp så många möjligheter i mitt liv.

Men det är något jag vill ta tag i nu. Jag måste helt enkelt utmana mig själv. Ta tjuren i hornen och bara göra det! Så att åka och hålla det här lilla föredraget är för mig ett stort steg framåt. Förhoppningsvis kommer jag känna att det inte var så farligt som jag trodde och känna att jag kan göra det igen. Att jag åker därifrån stärkt och känner att jag kommit en bit på vägen mot att våga och vilja prata inför folk.

Är det någon av er som känner igen sig i detta? Eller någon som har några tips vad man ska tänka på inför ett föredrag? Hur man ska bli mindre nervös? Någon som är van att hålla i föreläsningar här? Skulle vara guld värt med lite tips och pepp inför det här.

Ha en underbar måndag ♥

FacebookTwitter