Några sekunder som påverkade hela mitt liv

112304

Tänk att en liten sekvens av en reklam på TV:n kan påverka en så starkt att det sätter spår i en resten av livet. I alla fall hände det mig. Det säger ju ganska mycket om hur kraftfull reklamen och TV:n är. Det är svårt att förstå hur mycket vi påverkas eftersom det sker så fint och omedvetet. Men den här gången var det inte så omedvetet. När jag såg reklamen på TV:n var och varannan dag så var det som om världen stannade. En kort sekvens som fick mig att känna något jag aldrig tidigare känt. Som väckte en märklig känsla av längtan, av förundran och fascination. En känsla av att bli lite rädd av allt det mäktiga, men ändå vilja se mer.

Jag var nog inte mer än 3-4 år när jag såg den här sekvensen på SVT för första gången, och den gick rakt in i hjärtat på mig. 
Nu sitter ni säkert där och undrar vad i hela fridens namn det var jag såg på TV:n som påverkade mig så starkt. Och jag kan ju säga att jag blev bubblande lycklig när jag hittade den sekvensen på Youtube för några år sedan, så att jag fick möjlighet att se den igen. Det var precis som att besöka en plats man minns från barndomen och inse hur litet allt var egentligen, allt som man som barn upplevde som så mäktigt och stort. Det var nästan skrattretande hur den lilla biten av musik och tecknat landskap kunde föra mig bort till fantasins värld så starkt. Samtidigt som jag kan förstå vad det var som väckte den känslan i mig. För jag valde att i mitt vuxna liv gå den väg som ledde mig till den känslan igen.

Det var en sekvens av Radiotjänst i Kiruna.
Tänk att Radiotjänst av alla skulle få mig på fall. Inte själva reklamen, utan den där biten i slutet, när bakgrunden blir blå och nattsvart, och olika städer nämns. Och sedan kom biten som verkligen bet tag i min lilla barnasjäl. Norrskenet över lapporten och den mystiska musikbiten. Åh. När jag skriver om detta vill jag nästan gråta haha. För jag känner det så starkt igen. Och det är ju löjligt nästan, men ändå så verkligt. Se själva i slutet av den här videon. Ni kan spola fram till 00:55.

När namnen på städerna räknades upp så satt jag alltid med förväntan och hoppades innerligt att min stad skulle nämnas, eftersom jag trodde att städerna som nämndes var de städer där dit det mystiska ljuset skulle komma.
Jag visste inte som fyraåring att de där mörka bergen i bakgrunden var Lapporten. Och jag visste inte heller att det där gröna skimrande ljuset var ett norrsken. Jag visste inte ens att det fanns i verkligheten. Men det var något utav det vackraste jag någonsin sett, och jag tror det var den sekvensen som fick mig att känna en viss känsla för allra första gången. En känsla som blivit grunden till mitt skapande idag. Grunden till min inspiration. Något nordiskt, mystiskt, magiskt. Nästan som om det bär på något sorgligt. Fast sorgligt på det mest kraftfulla och rena vis. Jag kan än idag inte förklara hur.

När jag såg den där sekvensen så började jag alltid att fantisera om att jag helt ensam vandrade på de där mörka bergen i bakgrunden, med natten och det gröna ljuset ovanför mig. Jag älskade den där skräckblandade förtjusningen som den tanken gav mig. Så otäckt utelämnad i mörkret på en plats långt, långt borta, men med sällskap av det magiska ljuset och de karga bergens uråldriga själ.
Det är precis samma skräckblandade förtjusning som jag känner idag som vuxen när jag står i närheten av nordens fjäll och berg. Snövita toppar och branta klippor. Eller när jag blickar upp mot stjärnhimlen. När jag ser norrskenets dans på den nattsvarta himlen. När jag lyssnar till isens råmande, trygga sång inför vinterns begynnelse.
112301Det är ju självklart väldigt mycket mer som påverkat och inspirerat mig under livets färd och som lett mig dit jag är idag. Men jag tror att den lilla sekvensen har en liten betydande roll i allting ändå. Den väckte en känsla så stark att jag i vuxen ålder valde att söka mig till den igen. Och jag tycker om att tänka på att jag idag faktiskt lever ett liv där jag då och då får uppleva det. Jag får uppleva samma magi som den reklamen fick mig att känna. Ett liv där jag får blicka upp och se det dansande skimrande ljuset på himlen, och stå vid foten av Lapporten.
112303112302Har ni något speciellt som ni minns påverkade er starkt som barn, och som på något sätt satt spår i även ert vuxna liv? Det kan vara litet som stort. En livshändelse eller så knasigt som en TV reklam. Skulle vara roligt o höra era tankar och berättelser! Älskar när ni delar med er ♥

FacebookTwitter

Twistin’ the night away

Åh, jag tror aldrig tidigare att jag haft så svårt att hitta orden för att inleda ett blogginlägg. Jag är så fylld av känslor efter all den respons jag fick av er på mitt förra inlägg. Och att uttrycka dom i ord känns nu helt omöjligt. Dessa två dagar efter att jag la upp inlägget har känts lite overkliga. Att läsa den ena fantastiska kommentaren efter den andra har fått mig att nästan brista inombords. På ett helt underbart sätt. Det har stundtals varit svårt att läsa därför att jag blir så berörd.
Att skriva tack känns så fruktansvärt litet jämfört med hur jag önskar att jag kunde uttrycka mig. Men det är ett tack som är fyllt till bristningsgränsen av den djupa tacksamhet jag känner. Så, tack. Tack.

092802Ni har slagit rekordet för antalet kommentarer i min blogg, och att det hände på just det inlägget känns helt fantastiskt. Det var ett inlägg som krävde en hel del energi för att skriva. Och ett inlägg som jag själv känner är en av de viktigaste blogginlägg jag någonsin skrivit, eftersom det berör så många olika delar av mitt liv, och min blogg.

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle tas emot såhär av er. Jag kan inte beskriva vilken lättnad jag känner över att det ändå är så otroligt många som har förståelse för hur det funkar med samarbeten. Och för att inte tala om alla vackra ord och inspirerande kommentarer. Tänk att ni är så många som lagt ner tid på att skriva och dela med er av era tankar. Era ord har rört mig i hjärtat, och ändå har jag inte ens hunnit läsa alla kommentarer än. Ska fortsätta nu under kvällen. Men ville verkligen skriva och visa min tacksamhet.
Ni inspirerar mig så det är inte klokt.

Något jag älskar att göra när jag behöver lite ny energi är att dansa. Ni vet, bara sätta på någon riktigt bra låt och dansa loss i köket. Det är något magiskt med den där känslan när man känner hur varje cell i kroppen vaknar till liv och pressar ut all tung energi som man burit på. Idag hörde jag någon bra låt på nätet och sedan kände jag hur jag bara ville dansa. Så jag gjorde det. Och fy sjutton vad bra det kändes!

Så vad säger ni mina älskade läsare, ska vi inte ta en dans nu efter allt?
Får jag lov? 😉

FacebookTwitter

Att vilja något av hela sitt hjärta

Nu är det en vecka sedan som jag fick berätta om den stora nyheten att jag blivit nominerad i två kategorier till nordens största blogg-gala, Finest Awards 2016. Som jag skrev då, så är det här en enorm glädje för mig. Det känns bara så stort och häftigt, och jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna tacka er nog mycket för att ni nominerade mig.

Jag har helt ärligt haft svårt att tänka på något annat denna veckan. Det är liksom en blandning av total lycka och extrem spänning.  Jag tänkte för mig själv i morse ”Hur ska jag orka detta i en månad till?”. Eftersom röstningen pågår fram till den 15 april och man får rösta en gång varje dag, så känns varje dag som en utmaning. Det räcker liksom inte att få folk att rösta en gång. Jag måste hålla uppe det hela tiden och försöka samla röster varje dag utan att låta tjatig haha. Egentligen så gillar jag den utmaningen också. Jag har en positiv känsla kring allting. Jag känner mig taggad att ge mitt allt den här månaden för att hålla bloggen så levande som möjligt, och lägga min själ i att inspirera och göra mig värdig titeln ”Årets inspiratör”, som jag så gärna vill vinna.

Det är bara det att hjärnan liksom går på högvarv och jag drömmer nästan feberdrömmar om Finest Awards. Jag pratade i sömnen flera gånger inatt med stackars Johan, om vilken klänning jag ska ha på mig på galan. Tillslut vaknade jag av mitt eget prat och tog handen för pannan och sa ”Förlåt, jag vet inte vad jag pratar om”.

Så ja, jag tänker att det är väl lika bra att vara ärlig med hur stort det här känns för mig. Hade det inte betytt så mycket så hade jag antagligen inte varit på helspänn heller. Men jag ska ändå se till att verkligen njuta av den här månaden som nominerad. Att bara vara nominerad känns som en vinst i sig. Och egentligen så kan jag inte göra så mycket mer än att bara vara mig själv och fortsätta blogga precis som jag alltid gjort. Jag vet ju att jag har er läsare vid min sida som hjälper mig och som vill att jag ska vinna detta lika mycket som jag själv, och det är så himla fint. Jag är så tacksam för ert stöd så ni anar inte ♥
031704
Så nu ska jag se till att hålla hjärtats brinnande eld vid liv och ge mitt allt, oavsett vart det leder. Jag tycker om att påminna mig själv om att lägga all fokus på det man gör just nu, utan att tänka på vad som kommer utav det eller på vad resultatet blir. Huvudsaken är ju ändå att det man gör precis just nu, är gjort med passion.

Jag hoppas att ni står ut med mig den här månaden, kära ni. Nu tänker jag återigen påminna er om att gå in och rösta på mig, om ni tycker att just min blogg förtjänar att vinna. Jag är som sagt nominerad i kategorierna ”Årets inspiratör” och ”Årets personliga blogg”, men det är ”Årets inspiratör” som jag som lägger mest fokus på att samla röster till. Varje röst jag kan få betyder så mycket, och det tar bara några sekunder att rösta. Skulle vara jätteroligt om ni ville skriva en liten kommentar också om ni röstat, så jag får chans att tacka er personligen ♥

Klicka på bilden här för att gå in och rösta.
finestawards

Återigen, tack för att ni hjälper mig. Ha en helt underbar torsdag kväll nu! Kram på er ♥

FacebookTwitter

I centrum av hela världen

Nu har en ny trailer för nästa avsnitt av dokumentärserien kommit ut, som ni kan se här. Nästa avsnitt kommer alltså på torsdag. Det ska bli spännande!

Det jag pratar om i trailern här, är något som jag börjat fundera på mer och mer. Väldigt ofta så har folk uppfattningen om att jag lever väldigt omodernt. Att jag är en bakåtsträvare och vill leva som förr. Men jag ser det inte alls på det sättet. Visst, jag eldar med ved och lever lite annorlunda. Men ändå tycker jag tvärtom, att jag lever väldigt modernt idag och tror och hoppas att framtiden kommer göra det mer möjligt för människor att faktiskt bo där de vill, och inte behöva klumpa ihop sig i städerna. Att kunna ta med sig jobbet dit man vill bo och försörja sig, istället för att flytta till jobben. Oavsett vart man vill bo.

Att leva nära naturen med all den livskvalitet som det innebär kombinerat med dagens teknologi, såsom internetuppkoppling, mobiltäckning och allt annat modernt som gör livet lättare, tycker inte jag är omodernt. Det är ju nästan science fiction.
Det är framtiden.
092901

FacebookTwitter

Av hela mitt hjärta

Av hela mitt hjärta vill jag tacka er för alla otroligt fina ord ni skrivit. Jag är evigt tacksam för det fina stöd ni skänkt under hela tiden min mormor vart sjuk och även nu när hon gick bort. Det är så fint gjort av er.  Jag vet inte hur många gånger jag nu suttit framför datorn och läst era kommentarer och blivit rörd till tårar. Jag kan knappt förstå att det är så många som verkligen bryr sig och ger sig tid att skänka en tanke. Jag vill tacka er från botten av mitt hjärta <3

Det har varit några sorgliga dagar nu med mycket känslor. Jag har spenderat mycket tid hos mina föräldrar. Det har varit skönt att tillsammans sitta och prata om minnen, skratta och gråta. Det känns fortfarande så konstigt att hon inte finns längre. Under små korta stunder glömmer jag bort det och tänker på annat, men sedan kommer tanken tillbaks och hjärtat börjar slå dubbelt så snabbt och tårarna bara rinner.

Jag tycker det är så märkligt, att döden som är det mest naturliga i livet, ändå gör så obegripligt ont. Vi föds ju med vetskapen om att vi och alla runt omkring kommer att lämna livet någon dag, men ändå kan man inte förstå det, när det väl händer. Jag blir inte klok på livet. Men det kanske är det som är meningen, att man inte riktigt ska veta meningen med allt. Det är ju det som gör livet så mystiskt vackert.

FacebookTwitter