Att vilja något av hela sitt hjärta

Nu är det en vecka sedan som jag fick berätta om den stora nyheten att jag blivit nominerad i två kategorier till nordens största blogg-gala, Finest Awards 2016. Som jag skrev då, så är det här en enorm glädje för mig. Det känns bara så stort och häftigt, och jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna tacka er nog mycket för att ni nominerade mig.

Jag har helt ärligt haft svårt att tänka på något annat denna veckan. Det är liksom en blandning av total lycka och extrem spänning.  Jag tänkte för mig själv i morse ”Hur ska jag orka detta i en månad till?”. Eftersom röstningen pågår fram till den 15 april och man får rösta en gång varje dag, så känns varje dag som en utmaning. Det räcker liksom inte att få folk att rösta en gång. Jag måste hålla uppe det hela tiden och försöka samla röster varje dag utan att låta tjatig haha. Egentligen så gillar jag den utmaningen också. Jag har en positiv känsla kring allting. Jag känner mig taggad att ge mitt allt den här månaden för att hålla bloggen så levande som möjligt, och lägga min själ i att inspirera och göra mig värdig titeln ”Årets inspiratör”, som jag så gärna vill vinna.

Det är bara det att hjärnan liksom går på högvarv och jag drömmer nästan feberdrömmar om Finest Awards. Jag pratade i sömnen flera gånger inatt med stackars Johan, om vilken klänning jag ska ha på mig på galan. Tillslut vaknade jag av mitt eget prat och tog handen för pannan och sa ”Förlåt, jag vet inte vad jag pratar om”.

Så ja, jag tänker att det är väl lika bra att vara ärlig med hur stort det här känns för mig. Hade det inte betytt så mycket så hade jag antagligen inte varit på helspänn heller. Men jag ska ändå se till att verkligen njuta av den här månaden som nominerad. Att bara vara nominerad känns som en vinst i sig. Och egentligen så kan jag inte göra så mycket mer än att bara vara mig själv och fortsätta blogga precis som jag alltid gjort. Jag vet ju att jag har er läsare vid min sida som hjälper mig och som vill att jag ska vinna detta lika mycket som jag själv, och det är så himla fint. Jag är så tacksam för ert stöd så ni anar inte ♥
031704
Så nu ska jag se till att hålla hjärtats brinnande eld vid liv och ge mitt allt, oavsett vart det leder. Jag tycker om att påminna mig själv om att lägga all fokus på det man gör just nu, utan att tänka på vad som kommer utav det eller på vad resultatet blir. Huvudsaken är ju ändå att det man gör precis just nu, är gjort med passion.

Jag hoppas att ni står ut med mig den här månaden, kära ni. Nu tänker jag återigen påminna er om att gå in och rösta på mig, om ni tycker att just min blogg förtjänar att vinna. Jag är som sagt nominerad i kategorierna ”Årets inspiratör” och ”Årets personliga blogg”, men det är ”Årets inspiratör” som jag som lägger mest fokus på att samla röster till. Varje röst jag kan få betyder så mycket, och det tar bara några sekunder att rösta. Skulle vara jätteroligt om ni ville skriva en liten kommentar också om ni röstat, så jag får chans att tacka er personligen ♥

Klicka på bilden här för att gå in och rösta.
finestawards

Återigen, tack för att ni hjälper mig. Ha en helt underbar torsdag kväll nu! Kram på er ♥

Husets hjärta

Det brukar ju sägas att köket är husets hjärta. Och det stämmer verkligen i mitt hem. Jag älskar att vara i köket och även om jag har ett arbetsrum att jobba och skriva i så brukar det ändå bli så att jag sitter här i köket i min fåtölj och jobbar väldigt ofta. Speciellt om det är något med extra mycket känsla som jag ska göra, oavsett om det är bilder, film eller ett blogginlägg. I köket känns allt så mysigt och lättsamt och det gör att jag ofta får närmare till känslor här. Jag vet inte varför egentligen.

Och nu de senaste dagarna så har något nytt tillkommit som gjorde hela köket ännu mer mysigt. Ni trogna läsare som följt bloggen länge kanske kan se vad det är som är nytt här inne? : )
021702

Jag tror att köket känns som en trygg plats på många olika vis. Jag har spenderat många vintrar här i köket och det har väl gjort att jag på något vis knutit an till det lite extra. Sen finns husets värmekälla här i köket. Min älskade kamin/panna där elden brinner nästan hela tiden under vintern. Att sitta i köket och titta in i elden är bland det mysigaste jag vet. Och om jag befinner mig i köket så glömmer jag inte bort att lägga i ved. Jag hör direkt på ljudet när det är dags.
021703

Sen tror jag att jag tycker om den där närheten till maten och skåpen haha. Jag är en småätare. Blir ofta sugen på något och går och letar i skåpen, tar en macka, gör varm chocklad, kokar kaffe osv. Så att vara i köket gör det ju bra mycket lättare.
Och när jag får gäster så är ju köket platsen där vi umgås. Jag har ju inte något vardagsrum än så köket har fått bli både matrum och sällskapsrum. Men det funkar väldigt bra, eftersom jag verkligen tycker om köket. Det har alltid varit ett allt-i-allo rum hemma hos mig och jag tror det är därför det verkligen blivit husets hjärta. Och det kommer det nog alltid få vara.
021705021704

Är köket också husets hjärta hemma hos er? Eller har ni något annat rum som har det där lilla extra, där ni trivs och mår som bäst? 

Hjärtats eld

Jag minns det så starkt. Den där känslan i kroppen som infann sig samma sekund som jag öppnade bildörren efter den hundra mil långa resan. Det var vindstilla, solen var på väg ner vid sjön och jag sa högt för mig själv ”Nu är det här mitt hem”.
Jag log när jag uttalade orden. Jag visste ingenting. Jag hade ingenting. Bara en dröm. Men det räckte.

För från den stunden jag hamnade på platsen som jag älskade så tändes en eld upp inom mig, som jag aldrig tidigare känt. Den höll mig varm i de kallaste vinternätter och fick mig att aldrig ge upp. Den öppnade upp mina sinnen med en sådan kraft att det kändes som jag upplevde livet för första gången på riktigt. Dofterna, ljuden. Känslorna.
Den fick mig att våga tro på att nästa steg skulle veckla ut sig, trots att jag inte i stunden kunde se hur det skulle vara möjligt. Den fick mig att känna en magi så stark att den överröstade rädslan. Den fick mitt hjärta att vilja skapa.

Hjärtats eld

Det finns en eld i oss alla som vill brinna av passion. Blås liv i den ♥

Att våga följa sitt hjärta

Senaste tiden har jag fått så otroligt många fina mail från läsare, unga som gamla, och som alla ställer liknande fråga ”Hur vågade du flytta och lämna tryggheten? Var du inte rädd för att misslyckas? Vad var det som fick dig att ta steget att följa ditt hjärta?

Det här är ju en väldigt vanlig fråga jag får, och jag har tidigare skrivit ett långt inlägg om just detta. Eftersom jag har så många nya läsare och så många som undrar kring dessa frågor så tänkte jag lägga upp det jag skrev igen. Det är ju ändå något som är lika aktuellt nu som då. Frågor som är viktiga och något som jag verkligen brinner för. Att våga släppa på förväntningarna som vi känner från andra och från samhället, och från vägen vi ”borde” gå, eller hur vi borde bete oss, det är något jag själv jobbar hårt med hela tiden.

012205

Hej! Jag kommentar aldrig någonsin något. Aldrig!
Förrän nu. Jag kan verkligen inte låta bli, jag har stirrat på ”Skicka kommentar”-knappen jättelänge och är så glad över att jag faktiskt kommer att klicka på den!
Det jag vill säga till dig är att jag aldrig för känt en sådan likhet, avundsjuka, förebild och hopp om livet i en och samma person. Du är allt jag vill vara och har allt jag vill ha. Hur vågade du? Jag sitter instängd i en osmaklig lägenhet i Göteborg, hör bruset av tusentals bilar och spårvagnar och nedanför kryllar det av stressade människor som oroar sig mer över hur mössan sitter än om den stackars tiggaren på gatan. Jag vill också bort, bort till friheten. Jag vill att mina barn ska kunna springa barfota om somrarna, kunde andas frisk luft och uppleva snöiga vintrar med pulkabackar och grillad korv. Du har precis visat mig att man kan förverkliga sina drömmar! Men hur fan vågade du släppa allt? / Sandra

Tack Sandra för din kommentar. Kände igen mig mycket i det du skrev. När jag bodde i en lägenhet i stan kände jag likadant som du gör nu. Anledningen till att jag vill svara på kommentaren såhär i bloggen är för att din fråga om hur jag vågade släppa taget är en av de vanligaste frågor jag får. Jag har gått och tänkt ett tag på vad som fick mig att våga. Jag har haft svårt att komma fram till ett svar.

Jag tror att först och främst, så kände jag att jag inte hade något att riskera. Så för mig var det nog aldrig en fråga om att våga eller inte. Det fanns bara en väg som jag vill gå, och just i den stunden när jag tog beslutet så fanns det ingen direkt oro eller rädsla för om det skulle fungera eller inte. Jag var mest så fokuserad på att bara ta mig till Grundtjärn att jag inte tänka på ”riskerna”. Vilket var bra. Annars kanske jag inte hade vågat.

Att ta ett steg som förändrar ens liv helt och hållet tror jag nog alltid blir bra, om man gör det för att ens hjärta vill det. Det är i alla fall ett bevis jag har fått. Att när man kastar sig ut och släpper taget om det som håller en kvar, så öppnas nya vägar som man aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig. När man släpper taget om rädslan att förlora eller misslyckas, och verkligen gör något fullt ut för att det är det som känns rätt, ja då blir det rätt.
Självklart så kan det ju försvåra eller förenkla att släppa taget om något beroende på vilken livssituation man är i. Om man ser till det steget jag tog, att byta stadslivet för en stuga ute på landet, eller obygden kanske man kan säga, så befann jag mig just då i en livssituation som gjorde det ganska enkelt för mig.

Jag var själv. Inga barn. Ingen kärlek som höll mig kvar. Jag bodde hos mina föräldrar i lägenheten på Stampgatan. Jag trivdes inte i stan. Jag trivdes inte med min utbildning. Jag trivdes inte med något av de jobb jag hade eller hade haft. Jag hade underbara vänner men vi sågs inte sådär jätteofta så jag visste att dem skulle jag ha kvar även om jag flyttade. Och, en annan sak som spelar väldigt stor roll, är att jag hade släktens stuga, den gamla skolan, att flytta till så länge.

För mig fanns det ingenting som höll mig kvar. Det fanns ingenting som jag kände att jag kunde förlora. Men jag visste att om jag blir kvar i stan, så förlorar jag mig själv och min dröm.

Sedan är jag säker på att mina föräldrar spelat en stor roll till att jag tänkte som jag gjorde, och vågade att bryta det mönster som jag ”borde” ha valt. Jag tror inte att alla föräldrar hade tyckt det var helt helt okej när ens 21-åriga dotter sätter sig ner vid köksbordet och säger att hon vill hoppa av studierna, lämna stan och flytta till en stuga ute i ingenstans. Jag kan förstå att det hade gjort många föräldrar lite oroliga, och kanske hade de försökt övertala om att studierna är viktigare osv.
Jag är enormt tacksam att jag alltid fått välja vilken väg jag vill gå. Jag har aldrig behövt känna någon press på att bli något, att ha höga betyg i skolan eller att välja en viss väg i livet. Oavsett vilken väg jag velat gå så har mina föräldrar stöttat mig i det. Att välja att bo i en stuga utan varmvatten med skogen som granne, var inte i deras ögon mindre värt än att bo i stan och plugga. Det betyder så mycket att få med sig det stödet i livet och det val man gör.

När jag väl kom hit, så minns jag att jag kände en sådan enorm lättnad. Just då hade jag inget jobb, inte så mycket pengar och jag hade inte den blekaste aning om hur länge jag skulle kunna stanna. Men det oroade mig inte alls i den stunden. Jag vara så lycklig över att jag äntligen var där jag skulle vara. Där jag ville vara. Så jag tog nog bara ett steg i taget. Om jag hade tänkt på alla tusen steg innan jag flyttade hade det känts alldeles omöjligt och jag hade nog aldrig vågat. Så det där med att ta ett steg i taget är nog väldigt bra. Att ta varje dag för sig, och inte se alla problem som kanske kan hända i framtiden. För de existerar ju inte mer än i ens eget huvud.

Jag har aldrig ångrat mig en endaste sekund att jag flyttade hit. Jag har aldrig känt att det varit fel val. Däremot har jag efter flytten ibland tyngts ner av oroande tankar och rädslor. ”Tänk om jag inte gjort rätt val, tänk om jag kommer ångra mig i framtiden, tänk om jag kommer bli olycklig, fattig och ensam, tänk om bla bla”. Alla de där ”tänk om” som skapar kaos i människor.

Det enda jag ångrar är att jag ibland varit rädd att jag ska ångra mig. Eller rädd för allt annat som går att vara rädd för. Jag har funderat så mycket under åren jag bott här. Lärt mig så mycket om mig själv. Grubblat så mycket med mig själv. Och jag har insett att många gånger i mitt liv har jag varit mer rädd för att leva än för att dö. Det är så absurt. Valet jag gjorde har ändå hjälpt mig så mycket i att våga följa mitt hjärta och inte lyssna för mycket på människor som säger att det inte går. För allt går.

Så, mina tips för att våga;

Fokusera på vad det är du vill, och inte på vad du inte vill. Känn glädjen som om du redan nått dit du vill. Omge dig av människor som tror på dig, som lyfter dig och vill dig väl. Ta ett steg i taget, och gå inte händelser i förväg, för oftast är de då alla problem kommer upp som man i nuläget inte har någon aning om hur man ska lösa. Det är bättre att skapa möjligheter som inte finns, än problem som inte finns. Nya vägar öppnas när man minst anar det, så dem kan man inte ”förutspå”. Var tacksam för det lilla och ge inte upp när det skett för många motgångar. Var inte rädd för att misslyckas. Som min mormor brukade säga ”De värsta som kan hända är att man dör”. Men det är inte särskilt troligt. Oavsett, så tar vi ju oss inte ur det här livet levande ändå. Så det är bara att köra på och inte spendera för mycket av sin tid i livet på att vara olycklig eller göra något som man inte trivs med. Våga att leva! ♥

012206

Av hela mitt hjärta

Av hela mitt hjärta vill jag tacka er för alla otroligt fina ord ni skrivit. Jag är evigt tacksam för det fina stöd ni skänkt under hela tiden min mormor vart sjuk och även nu när hon gick bort. Det är så fint gjort av er.  Jag vet inte hur många gånger jag nu suttit framför datorn och läst era kommentarer och blivit rörd till tårar. Jag kan knappt förstå att det är så många som verkligen bryr sig och ger sig tid att skänka en tanke. Jag vill tacka er från botten av mitt hjärta <3

Det har varit några sorgliga dagar nu med mycket känslor. Jag har spenderat mycket tid hos mina föräldrar. Det har varit skönt att tillsammans sitta och prata om minnen, skratta och gråta. Det känns fortfarande så konstigt att hon inte finns längre. Under små korta stunder glömmer jag bort det och tänker på annat, men sedan kommer tanken tillbaks och hjärtat börjar slå dubbelt så snabbt och tårarna bara rinner.

Jag tycker det är så märkligt, att döden som är det mest naturliga i livet, ändå gör så obegripligt ont. Vi föds ju med vetskapen om att vi och alla runt omkring kommer att lämna livet någon dag, men ändå kan man inte förstå det, när det väl händer. Jag blir inte klok på livet. Men det kanske är det som är meningen, att man inte riktigt ska veta meningen med allt. Det är ju det som gör livet så mystiskt vackert.