Hur jag träffade Johan

Förra veckan så fick jag besök av Peter Carlsson, nöjesredaktör på Tidningen Ångermanland och Jerker Ullerstam, som är nöjesredaktör på Sundsvalls Tidningen. Tillsammans har de podcasten ”En slät kopp”, och nu hälsade de på mig för att spela in ett avsnitt, som kommit ut idag! Ni kan lyssna på avsnittet med mig HÄR. Det är lite över en timmes långt prat om allt mellan himmel och jord. Om skoltiden, om bloggen, om flytten. Det var en riktigt trevlig fikastund med Peter och Jerker! Har för övrigt insett att jag pratar väldigt fort när jag är nervös! Jag har vetat om det innan, men nu är det nästan irriterande fort ibland. Jag ska tänka på det framöver : )

I podcasten pratar vi bland annat om min kärlek till Johan och hur vi träffades. Jag vet att ni är många bloggläsare där ute som väntar på att jag ska berätta om hur vi träffades och blev ett par, och eftersom jag ändå berättar lite kort om det i podden så tänkte jag nu berätta det här i ett blogginlägg också!
031510

Det brukar ju sägas att den stora kärleken dyker upp när man minst anar det. Att när man allra minst tänker på att man ska träffa någon, och allra minst letar efter den, så dyker den upp. Jag har väl aldrig tidigare lagt någon större vikt på den ”myten” men i mitt fall, så stämde det helt och hållet.

Jag minns inför nyårsafton 2015, att ett av mina nyårslöften var att jag inte skulle bli kär. (haha?!)Jag ville liksom helt och hållet distansera mig från den typen av känslor eftersom jag kände att kärlek är något som helt och hållet kan få en att tappa tråden. Jag hade inte tid att bli kär, och jag ville inte ens lägga tid på det nu. Mitt 2015 skulle bli året då jag skulle fokusera på mitt jobb och på den kreativa biten i mitt liv, utan att bli störd av några känslor för en annan människa.

I lokaltidningens reportage om mina nyårslöften stod det bland annat ”Koppelträna Nanook, ge ut en fotobok, och inte bli kär”. Det är ganska komiskt att samma år som jag gått ut i tidningen med att jag inte ska bli kär, så hittar jag mitt livs kärlek.
031513

Den allra första kontakten som jag och Johan hade, var faktiskt här genom bloggen. Jag minns så väl första gången som han totalt fick mig att tappa hakan med en kommentar han skrev. Det var i augusti, och det var efter det som jag började lägga märke till honom och hans vackra sätt att se på saker och beskriva känslor. Till och med min mamma sa ”Men Jonna, har du läst det här? Så fint! Jag undrar vem denna Johan är”. Jag höll med henne om att hans kommentar var otroligt vacker, men svarade ”Jag tror nog att Johan är en äldre man.” Jag kunde inte ens tänka mig tanken på att det skulle kunna vara en kille i min egen ålder som kunde skriva sådär, varpå mamma säger ”Nej…nej…Johan är inget namn på en äldre man. Jag är nyfiken på han, ja” Jag skrattade till lite. Jag gissar att det var någon slags instinkt hos mamma som kände på sig att den där Johan skulle bli hennes framtida svärson.

Jag fortsatte att läsa hans vackra kommentar och svarade ibland. Men det var den 1 september som det hela verkligen började. Johan skickade ett mail till mig, utan något som helst krav på att jag skulle svara tillbaks. Han ville bara förmedla en vacker tanke och visa uppskattning för det jag gör. Det var, precis som hans kommentarer, väldigt vackert skrivet. Trots att min inkorg fylls varje dag så stack hans mail ut i mängden. Dock svarade jag inte på det direkt, och visste inte heller om jag skulle svara på det. Men det låg där i bakhuvudet hela tiden och jag hade svårt att sluta tänka på det.
090912

Nio dygn senare var det norrsken på himlen, och jag stod ute och fotade den kvällen. Jag hade fortfarande inte svarat på hans mail. En kommentar på Instagram trillade in på en av mina bilder. ”Gissar att du är ute och fotar nu”. Och det var från Johan. Jag läste det när jag stod där under norrskenet och tog den här bilden, och skrattade till lite för mig själv. Jag visste ju då att han bara bodde fem mil bort så han var nog också ute och tittade på norrskenet som täckte hela himlen.

När jag sedan gick och la mig samma natt så drömde jag om Johan. Jag drömde att jag hade något väldigt viktigt att säga till honom, så jag ringde honom på telefonen, men när han svarade så glömde jag helt bort vad jag skulle säga. Sedan minns jag inte mer av drömmen.

Men nästa dag, då svarade jag på hans mail. Och sedan var det kört. 

Vi började maila med varandra, kanske 2-3 gånger i veckan. Varje gång jag läst klart ett mail som Johan skrivit så satt jag med tårar i ögonen. Jag trodde inte ens att det var möjligt att någon människa kunde uttrycka sig så vackert i ord som han. Det var bortom denna värld. Han fascinerande mig gång på gång med hans sätt att skriva. Våra mail blev längre och längre och tillslut var det som långa romaner haha. Men ju mer vi började skriva till varandra desto mer växte texten. Det blev bara mer och mer intressant, samtidigt som jag nästan tyckte det var läskigt. Det var så ofattbart mycket likheter. Vad vi än pratade om så kände vi exakt samma sak, och bar med oss så mycket liknande erfarenheter från livet. Det var som om vad jag än sa, så förstod han till fullo, och vice versa. Aldrig tidigare hade jag känt mig så förstådd och lyssnad på tidigare. Jag visste stundtals inte om han helt och hållet ljög om allt för att försöka vara lik mig. Tanken fanns där, samtidigt som jag fick en känsla av att han var helt ärlig. Tänk om? Tänk om min själsfrände finns där, 5 mil bort?

I nästan två månader mailade vi med varandra, och mot slutet blev det bara mer och mer intensivt. Och jag blev rädd, för jag började känna mig kär, i någon som jag inte ens träffat. I en fantastifigur som jag byggt upp i huvudet av någons ord. Ja, jag hade förälskat mig i hans sätt att skriva och i den människa som jag anade där bakom orden. Men rädslan att han inte skulle finnas på riktigt började verkligen göra sig påmind. Det är så typiskt mig, och jag har råkat ut för det många gånger innan, där jag förälskat mig i någon som jag inte ens träffat. Jag har lätt för att skapa mig en bild för något och fantisera ihop något alldeles fantastiskt. Jag är en obotlig romantiker och det har sina nackdelar. Men jag hade ju lovat mig själv att aldrig falla dit igen. Därför fanns det bara en väg ut.

Den 26 oktober, en måndag efter en jobbig helg med mycket tankar, så skrev jag till Johan och frågade om han kunde komma till mig. Samma kväll. Ja jag hade egentligen redan gett tusen ledtrådar på att jag ville att han skulle komma hem till mig men som den gentleman han är så var jag tillslut tvungen att säga det rakt ut och be honom komma hit, hur desperat jag än lät. Jag orkade bara inte gå i ovisshet längre. Jag ville veta vem han var, och om det faktiskt var på riktigt. Som tur var kände han precis samma sak. Vi var bara väldigt blyga. Men han sa att han skulle komma hem till mig den kvällen. Och det gjorde han.

Första bilden som jag tog på Johan, första kvällen som vi sågs. Nanook blev totalt förälskad i Johan och vägrade nästan låta honom va :)

Första bilden som jag tog på Johan, första kvällen som vi sågs. Nanook blev totalt förälskad i Johan och vägrade nästan låta honom va 🙂

 

Den första kvällen som vi sågs, minns jag väldigt lite ifrån. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Månen lyste starkt den höstkvällen och när han kom med bilen trodde jag att jag skulle få hjärtinfarkt. När han öppnade bildörren och klev ut så gav vi varandra en lång varm kram. Och det kändes så bra.

Resten av kvällen satt vi i köket och pratade och försökte göra så gott vi kunde åt den väldigt annorlunda situationen som varken jag eller Johan var särskilt bekväm i. Det var nervöst. Det var lite tyst. Men det gjorde ingenting. Varje gång jag tittade på honom så kändes det som jag drömde. Vi spenderade i alla fall hela kvällen tillsammans, och när vi stod ute under månljuset igen för att säga hejdå så sa jag ”Jonna och Johan…det klingar bra”.

Efter det första mötet kände jag mig alldeles virrig i huvudet. Jag visste varken in eller ut. Hade detta verkligen hänt? Men bara några dagar efter det så kom Johan till Grundtjärn igen och hade med sig sin hund. Jag var mycket mindre nervös den gången, och jag minns så starkt när han klev ut ur bilen och jag fick se honom i verkligheten igen. Jag bara visste då. Jag log för mig själv och tänkte ”Japp…det är han. Det är han jag ska leva med”.
031511

Den tredje gången vi träffades så hälsade jag på hemma hos honom i Överå. Han hade tänt upp hela uppfarten med marschaller, sådär som jag brukar göra på lucia-filmerna haha. Mitt hjärta smälte. Jag var så kär redan då så jag trodde att jag skulle sväva iväg. Vi satt framför brasan i hans vardagsrum hela kvällen och natten och drack te och bara pratade om allt möjligt. Det var en sån himla fin stund. Strax efter 3 på natten skulle jag ta bilen och fara hem mot Grundtjärn. Vi stod ute på gården för att säga hejdå, och då kysstes vi för första gången. Jag har aldrig känt ett sådant starkt pirr i hela mitt liv : )

Den 13 november kallade jag Johan första gången för min pojkvän inför någon annan, så därför satte vi det som datum för när vi blev tillsammans. Tiden efter det har varit som en dröm. Jag har fått spendera hela vintern med Johan, och han har varit hos mig här i Grundtjärn så mycket han har kunnat. I söndags firade vi fyra månader tillsammans, och det har verkligen varit de mest magiska fyra månaderna i mitt liv. Jag kunde aldrig ana att sådan här kärlek faktiskt existerade. Jag trodde inte det var möjligt att det kunde kännas så bra. Så problemfritt. Så lättsamt. Det är som en bäck med forsande vatten. Ett flöde utan motstånd, och som bara växer hela tiden.

Nu har vi snart bott tillsammans i fyra underbara veckor och det är en sådan pirrande glädje varje dag när jag vet att han kommer hem på kvällen. Det finns massor som jag vill berätta om hur det är att flytta ihop och hur mitt liv ser ut nu när jag bor med Johan, men det kommer jag skriva om i ett inlägg längre fram.
jj11

Nu vet ni hur allting började och hur vi blev tillsammans. Någonting jag verkligen lärt mig från det här är hur minsta lilla händelse, minsta lilla ord, kan växa och bli till något så oändligt vackert. Att ett litet frö kan bli till den vackraste blomma, bara man vågar låta det gro. Det var nära att jag på grund av rädsla inte svarat på Johans mail, och jag vågar inte ens tänka mig på hur livet hade sett ut idag då. Så den här kärlekshistorien inspirerar mig till att vara mer öppen för de små gåvor och frön som livet ger oss, och det hoppas jag att kanske fler kan inspireras av! ♥

Om ni också har en kärlekshistoria att berätta, så gör gärna det här! Skulle vara helt underbart att läsa! Vilken kärleks-boost ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här)

FacebookTwitter

Hur fotar jag mig själv?

Hej Jonna! Jag älskar dina vackra bilder, men undrar vem det är som tar alla fina bilder på dig? / Ida

Ni som har läst min blogg länge har nog redan ganska bra koll på hur jag tar mina foton. Men bland nya läsare så är det här en fråga som kommer ganska ofta, så jag tänkte gå igenom lite snabbt igen hur jag gör när jag fotar mig själv.

För det är alltså inte någon annan som tar bilderna på mig, utan jag tar dom själv med hjälp av en fjärrutlösare. Vad jag vet så finns det att köpa till alla systemkameror. Det är som en en liten dosa man sätter i en ingång till kameran, och sedan har jag en liten fjärrkontroll i handen (med ca 80 meters räckvidd) som jag då kan trycka på när jag vill att kameran ska ta ett kort. Om man tittar noga på vissa bilder kan man se att jag håller den här kontrollen i handen. Men jag kan även ställa in på fjärrkontrollen om jag vill att den ska ta ett kort om t.ex 5 sekunder så att jag på vissa bilder kan trycka på den och sedan gömma undan den innan kortet tas ifall jag inte vill att den på något sätt ska synas.

Fjärrutlösaren jag har är en Hähnel Giga T Pro II

Fjärrutlösaren jag har är en Hähnel Giga T Pro II, och kostade ca 950 kr när jag köpte den för två år sedan.

Fjärrutlösaren har varit en viktig del i mitt fotograferande i många år. Jag hade inte klarat mig utan den. Under två veckor nu så hade jag tappat min fjärrutlösare, när jag tog dom här bilderna. Jag hade råkat lagt den i det höga gräset bredvid gräsmattan när jag skulle fota min katt i trädet. Jag letade flera gånger men hittade den inte, förrän i söndags! Så alla bilder från 30 augusti fram till några dagar sedan fotade jag endast med självutlösaren i kameran. Det funkar det också, men det blir himla mycket springande fram och tillbaks och gör det ofta väldigt krångligt. Dessutom är det väldigt lättsamt med en fjärrutlösare när man fotar norrsken och stjärnhimlen, då kameran är så känslig för minsta rörelse.

FacebookTwitter