Inte vårens första dag

Idag är det vårdagjämning, vilket betyder att natt och dag nästan är lika långa. Det är ett riktigt vårtecken med andra ord. Som om våren officiellt gjort entré. Men det har absolut inte känts som vår idag, då snön vräkt ner i princip hela dag med kraftig blåst. Men de här månaderna mars och april är verkligen luriga. Det spelar ingen roll att jag nu bott här genom 7 vintrar, så känner jag mig alltid lika lurad under dessa lömska månader.

Mars och april. Det är som att ständigt befinna sig mitt i ett långvarigt bråk mellan våren och vintern, där ingen går ut som vinnare. Det blir ingen vår. Och det blir ingen vinter. Bara en sörja av slamsor efter deras halvdana försök. Ändå bubblar kroppen av vårkänslor så fort solen visar sig på himlen en dag. Men nästa dag är vårkänslorna täckta av snö och is igen.

Igår var en sådan dag när vårkänslorna nästan fick hjärtat att stanna. En sådan där söndag som fick mig att bara vilja stanna tiden ett tag. Solen värmde så skönt och det var alldeles vindstilla. Så här kommer några bilder från min söndag.
Jag och Johan spenderade en stor del av dagen med att greja i vedboden. Sen tog vi en härlig paus med kaffe och smörgås ute i solen vid ladan. Det var första gången i år som jag kände den intensiva värmen från solen. Det var så härligt att jag inte finner ord. Det är sådana där stunder som får mig att älska mars och april, trots att det är de två månader jag allra minst gillar under hela året.
Det är så roligt hur man kan bli sådär fånigt glad över att se dött gräs. Gulnat gräs som smälter fram bakom snön. Finns det något som är så fult och vackert på samma gång? Och så doften av kaffet till ljudet av smältande snö från stuprännan. Åhh..
Vi höll på att röja undan bland veden. Få lite ordning i vedboden helt enkelt. Flytta all ved till ena sidan. Och Johan slet hårt med att klyva väldigt tjocka vedträd till mindre vedträn.


Och jag sågade långa björkgrenar till små vedträn. De där pinnarna har legat här ända sedan mitt första år i Grundtjärn. Har alltid tänkt att jag ska kapa upp dom men inte tagit mig för att göra det.
Jag sågade och sågade. Jag låtsades att jag var med i ”Farmen” och tävlade i ”sågen” mot en motståndare. Jag hörde i huvudet hur folk hejade på mig och då gick det mycket snabbare och lättare! 😀
Haha, skrattade när jag såg den här bilden där Johan ser ut som en liten mini-gubbe som hugger mig i ryggen utan att jag reagerar det minsta.
Efter en härlig dag med jobb i vedboden bestämde vi oss för att gå ned till stranden för att basta. Solen var på väg ned så jag anade att det skulle bli en fin stund där nere med en vacker solnedgång.
Vi såg vårtecken på väg ned till stranden.
Vi tände upp bastun och medan vi väntade på att den skulle bli varm så satte vi oss på trappan och mumsade på jordnötter och tittade på den vackra solnedgången.
Sen gick vi ute i snön och halvt förfrös våra fötter för min fotoidé. Men det var nästan lite skönt att få chocka kroppen med kyla innan vi sedan gick in i bastun. Bästa avslutet på helgen.

Hoppas ni också haft en härlig helg! Och hoppas ni haft en bra måndag! ♥
Stor kram på er allihopa!

FacebookTwitter

Det vi inte kan styra över

Godkväll på er!
Klockan är snart elva på kvällen och jag och Johan kom nyss in efter att ha varit ute och grejat i trädgårdslandet. Det är lätt att glömma bort tiden när det är så ljust ute på kvällarna. Men också skönt att kunna vara ute så länge. Tänk vad mycket mer man hinner än på vintrarna när det blir mörkt mitt på dagen.

Nu håller vi på att göra ordning för det kommande potatislandet. Något som var lättare sagt en gjort. Trots att vi gick några varv med jordfräsen där i våras och rensade lite ogräs så hade det redan hunnit växa upp en äng. Inte klokt vad det växer mycket där man inte vill att det ska växa. Jag var lite naiv som vanligt och trodde att vi skulle hinna sätta potatisen ikväll. Men det blir nog några kvällar till innan allt är klart.
Förhoppningsvis kommer det en dag under hösten då vi får plocka upp vår alldeles egen potatis, och då kommer det kännas värt allt slit.
062015062020Efter många varv lyckades vi ta oss igenom alla starka rötter. Det är väldigt tungt att gå med jordfräs, så vi turades om. Den ena gick med jordfräsen och den andra fick börja kratta upp allt ogräs och alla rötter. Jag insåg när jag stod där med krattan att det kommer ta sin tid att få upp allt. Det gäller ju att få jorden så ren som möjligt så att allt inte växer upp direkt igen. Hur gör ni för att få bort ogräs egentligen? Redan nu har en gräsmatta börjat växa över våra jordgubbar, trots att vi gjorde allt så noggrant. Kan det bero på jorden tro?
062017Haha och åh, vet ni? Ni är så himla gulliga som skrev så fint på förra inlägget om att ni såg fram emot mina bilder som jag ska ta den här natten. Årets ljusaste natt och fullmåne. Men jag sitter här och nästan mår lite dåligt över oron att jag inte kommer kunna leverera några vackra bilder överhuvudtaget. För molnen har dragit ihop sig och det blåser starka vindar. Solens syns inte till, och inte heller månen. Det är så lite magi i luften att om jag så vore uppe hela natten och verkligen gjorde mitt allt för att hitta något vackert så skulle jag komma hem tomhänt. Jag är inte inspirerad för fem öre. Och det känns så himla ledsamt att göra er besvikna. Jag ville så gärna få uppleva en sådan där riktigt vacker juninatt, med dansande dimmor och midnattsljus, och fånga den på alla möjliga sätt så att ni även skulle få uppleva det genom mina bilder.

Men jag måste vara ärlig. Om natten fortsätter såhär så kommer jag inte ha några vackra bilder i morgonbitti. Jag kommer ändå ställa klockan vid 2-3 i natt och gå upp och tittade hur det ser ut och hoppas på att det lugnat sig ute. Men det ser mörkt ut.
Det känns så himla trist, eftersom det alltid varit en tradition att fånga den här natten. Och konstigt nog har det nästan alltid varit sådär riktigt vackra nätter också just under sommarsolståndet. Men i år blev det inte så. Hela juni har varit väldigt märklig. Men det är ju därför naturen är så fantastiskt också. Den lever sitt eget liv och vi kan inte göra så mycket åt det. Och jag har aldrig kunnat tvinga fram en känsla. För att jag ska få inspiration och vilja ta bilder, så behöver jag känna en viss stämning och känsla. Annars är det hopplöst.

Jag hoppas ni inte blir ledsna nu i morgonbitti när det inte bjuds på några vackra nattbilder. Förhoppningsvis kommer det en vacker natt snart så jag kan ge mig ut och fota! Då ska jag ta igen för allt jag missat : )

Sov gott underbara ni! Eller godmorgon ni som ser detta på morgonen ♥
Kramar!

FacebookTwitter

En videoblogg med det ni inte fick se

Nu är det snart två veckor sedan som jag var på galan Finest Awards i Stockholm och vann ”Årets inspiratör”. En del av mig har nog inte riktigt hunnit smälta allt än. I över en månad kunde jag knappt tänka på annat, och nu plötsligt hänger det där guld-diplomet på väggen i arbetsrummet. Jag ler alltid när jag ser det, eftersom det får mig att tänka på hur ni läsare engagerade er och fick något som borde vara omöjligt att bli möjligt. Jag känner en sådan enorm tacksamhet ska ni veta! ♥

Inne på Finest Awards med min älskade Johan och min fina vän Linda.

Inne på Finest Awards med min älskade Johan och min fina vän Linda.

Min fina vän La Linda som var med mig och Johan på galan filmade lite under kvällen, och hon har nu klippt ihop en liten videoblogg av detta. Ni minns väl att jag berättade att jag ramlade när jag skulle upp på scenen för att ta emot priset? Jag trodde ju inte att det fastnade på film, men så FEL jag hade! Linda filmade tydligen detta, och jag blev så glad när jag fick reda på det nu. Trots att det i den sekunden kändes lite pinsamt så tyckte jag ändå det var lite komiskt över det hela, eftersom jag förmodligen hade de minst högklackade skorna på hela galan och ändå ramlade haha. Men jag vart helt enkelt så glad att jag skuttade fram och mitt i allt råkade jag nog halka på något. Men det bjuder jag på!

I videobloggen här kan ni se bland annat mitt fall, men även mitt lilla tacktal till er läsare och lite annat smått och gott från galan som Linda fångade på film! Enjoy!

FacebookTwitter

När det inte går som tänkt

Idag var en konstig dag när ingenting riktigt föll ut som jag tänkt mig. Jag var nog lite för laddad inför att vardagen skulle sätta igång igen och tänkte att jag skulle vara pigg klockan 4 i morse trots att jag la mig vid midnatt, och hade en lång planering inför allt som skulle göras idag. Men jag hade ont i halsen och kände mig inte alls kry i morse. Ni vet när man blir sådär matt så man knappt orkar bära kaffekoppen. Så jag tänkte att jag skulle lägga mig en stund till och kliva upp vid 6 istället, men somnade så hårt att jag inte vaknade av något av alla alarmen jag ställt på mobilen. Istället vaknade jag alldeles kallsvettig klockan 9 och rusade upp och insåg att jag var försenad med allt som skulle göras.

Sedan bara jävlades allting. Jag tappade ut kaffe över skrivbordet och skrivaren vägrade funka trots att jag försökt med precis allt nu. Jag blev försenad till Junsele där jag både skulle hämta och posta paket. Jag behövde nämligen åka två vändor idag för att skicka iväg ett paket som jag skulle hämta ut först. Ja, en massa strul helt enkelt. Jag kände nästan gråten i halsen på vägen hem eftersom det kändes som hela dagen bara for iväg.

Men solen lyste så vackert och när jag körde över bron till den frusna Edsforsen med alla stenar så var det som om naturens skönhet tog tag i mig och påminde mig om att andas. Jag stannade bilen, tog med mig kameran och stativet och gick ner till forsen. På bara en minut var det som om jag glömt vad jag var stressad över. Jag visste att jag borde åka hem för att hinna med resten av dagens planering men plötsligt kändes det inte alls lika viktigt. Jag kunde ju lika gärna jobba senare ikväll.

032901Nere vid forsen hörde jag vattnet porla och den milda vårvinden blåste i mitt hår. Jag visste att om jag åker hem nu så kommer den här dagen bara bli en vanlig tisdag som kommer glömmas bort efter någon vecka. Men om jag stannar kvar här en stund och tar in allt vackert runt omkring mig, så kommer jag för alltid minnas den här tidiga vårdagen nere vid forsen. En sådan stund kan påverka så otroligt mycket. Det är verkligen därför jag behöver naturen runt omkring mig. När jag tappar takten så får naturen mig att hitta rytmen igen. Och åh…den känslan är bara så skön.

Jag blev så glad är jag hittade stenar som tinat upp från isen så jag bestämde mig för att göra årets första stenbalans. Men det gick sådär. Att balansera stenar är skört. Är man inte själv i fullständig balans innan så brukar det sällan funka så bra. Väldigt intressant faktiskt. Men har man gott om tid på sig så kan det också funka som ett sätt att lugna ner sig och balansera sig. Det beror lite på. Jag hoppades i alla fall kunna göra en ny video där jag gör någon fin stenbalans men det blev bara mos av allting, som det mesta den här dagen. När jag väl lyckades så hade kamerans batteri tagit slut mitt i så det blev bara en halv balans.

Men jag skrattade när jag såg filmen nu i efterhand, så jag tänkte lägga upp den ändå. Eftersom jag får sååå mycket kommentarer på min officiella facebook sida om att mina stenbalanser är fake så kanske det kan vara bra att visa när det inte går som tänkt. För att helt enkelt visa att det finns en verklighet bakom det med många tunga lyft, klämda fingrar och otaliga försök. För det mesta visar jag ju bara resultatet av en lyckad stenbalans, men då syns inte alltid allt slit där bakom. Oavsett, så var det en väldigt mysig stund nere vid forsen. Det behövdes en dag som denna!

Hoppas att ni haft en bra tisdag allihopa! Kram på er ♥

(Rösta på mig i Finest Awards här. Man kan rösta 1 gång/dag. Tusen tack!)

FacebookTwitter

Fråga inte vad jag gör

Vad gör jag ute på en myr djupt in i den norrländska skogen halv tolv på natten, iklädd flanellkjorta och lång sommarkjol, och har dragkamp med en hund som vägrar komma tillbaks med mina förtappade strumpor?

Det är när jag tittar på material som detta som jag ibland kan undra om jag verkligen är riktigt klok.

Men, jag håller faktiskt på att filma inför en liten video som jag ska lägga upp om någon dag. Då kommer ni förstå bakgrunden till detta lilla klipp ; )

FacebookTwitter

Ej kontaktbar

Ni som följt min blogg länge vet ju att jag under alla år kämpat med mobiltäckningen här. Telia har varit det enda som fungerat, men det har varit uruselt! Är det viktiga telefonsamtal så har jag behövt gå ut på ängen för att få tillräckligt bra täckning. I fönstret i mitt kök har jag alltid haft täckning så jag i alla fall kan ta emot och skicka sms. Det har även funkat att ringa men då får man räkna med otroliga störningar i ljudet och att samtalet bryts.

Till min stora glädje kom Tele2 hit i somras och satte upp en mast! Så nu kan vi hade 4g och snabbt internet! Istället för 0,3 mbit/sek så har jag nu 20 mbit/sek. Ni kan ju bara tänka er vilken ny värld som öppnade upp sig. När det förut kunde ta en timma för mig att ladda upp bloggbilder och 5 timmar att ladda upp en videoblogg, så går det nu på en sekund att ladda upp en bild och några minuter att ladda upp filmer. SÅ underbart!
Mobiltäckning har jag dock ännu inte kunnat utnyttja, då jag är bunden till Telia fram till juli då jag betalar av min telefon som jag köpte via dom. De som har bytt till Tele2 här i trakterna har grymt bra mobiltäckning och internet mitt ute i skogen. Helt fantastiskt!  Medan jag själv har fått SÄMRE täckning än innan. Sedan den nya masten sattes upp så fungerar knappt mobiltäckningen via Telia här. Den går över på Tele2´s nät och strular till det på något sätt. Trots att jag har täckning så går det inte att ringa.

Detta har ställt till en del problem för mig. Sedan september har jag knappt använt min telefon till samtal. Därför att det helt enkelt inte fungerar! Folk har ju såklart försökt nå mig. Det syns om inte annat när jag åker in till stan och får täckning. Då plingar det till ordentligt! ”Du har 19 missade samtal”. ”Du har 50 nya sms”. ”Du har 15 nya röstmeddelanden”.

Helt ärligt, jag mår jättedåligt av det. Det blir som någon slags ångest över att ha allt liggande på hög. Och så vill jag inte ens lyssna av alla meddelanden eftersom det blir så mycket på en gång. ”Ring mig, jag vill komma i kontakt med dig, hör av dig hit, jag når inte dig, VARFÖR SVARAR DU INTE?
Under lång tid har jag sagt till folk att det inte är någon ide att ringa till mig. Kontakta mig via mail istället. För så länge jag har telia kommer det inte fungera. Jag har nu vant mig vid att ”inte ha någon telefon”. Vilket är väldigt konstigt, eftersom man idag ändå är så beroende av det. Och jag tycker det är skitjobbigt att inte kunna ringa ett enda samtal. Inte ens i nödsituationer!

Så här ser det ut om jag ska försöka kontakta omvärlden via telefon. Jag har två "pluppar" med täckning, men ändå står det "Ej registrerad på nätvärk". Så himla hopplöst!

Så här ser det ut om jag ska försöka kontakta omvärlden via telefon. Jag har två ”pluppar” med täckning, men ändå står det ”Ej registrerad på nätvärk”. Så himla hopplöst!

Men idag ringde jag Telia och förklarade hur det låg till, och hoppades att dom skulle låta mig få stänga av abonnemanget med det samma eftersom det inte fungerar här längre, och få en slutfaktura på mobilen. Och dom sa JA! Det innebär att jag snart kommer kunna nås av omvärlden igen! Efter ett halvår utan täckning. Det känns så himla bra.
Snart kommer jag kunna sitta vid köksbordet och ringa. Jag behöver aldrig mer springa ut i snöoväder och storm för att leta täckning mer. Jag kommer kunna ta emot samtal och sköta mig proffesionellt! Underbart!

Ville bara berätta detta för er. Nu känns fredagen ännu bättre! Nya goda tider väntar! ♥

FacebookTwitter

Borde inte du göra något annat?

Ibland får jag höra ”Men du som är så ung, du ska ju ha roligt och leva livet”. Jag blir alltid lika förvånad när någon säger så till mig. Först och främst kan jag inte förstå hur någon kan döma andra för hur dom lever sitt liv, och sen förstår jag inte riktigt vad den personen menar. Visst, det är inte det vanligaste att bosätta sig långt ifrån allt när man är ung. Det vanligaste är ju att flytta ifrån landet till staden. Men bara för att man bor såhär betyder det inte att man inte kan ha roligt. Jag har ett flertal gånger känt mig nedtryckt av en sådan kommentar. Bara det påståendet gör ju att jag hamnar i en position där jag måste försvara mig ”Jo men jag har visst roligt…ehh..

Jag brukar fundera på vad det är som räknas som roligt för unga idag. Eftersom jag av vissa människor tydligen inte räknas till en av dem som ”har roligt och lever sitt liv”, så vad är det då jag ska uppnå för att inte stämplas som någon som har väldigt tråkigt och kastar bort sitt liv? Jag vill veta vad en person som säger så till mig egentligen syftar på? Vilka krav av roligheter är det jag inte lever upp till i mitt liv?
Egentligen så förstår jag ju med detsamma vad personen menar när den frågan ställs. Jag gissar att i att ha roligt ingår : Att vara ute bland folk,  bo i en stad, festa, träffa mycket vänner, resa, shoppa, gå på café och andra nöjen.

Jag kanske har helt fel, men jag gissar att det är något i den stilen. För om jag leker med tanken på att jag hade gjort mycket mer av det i min vardag, så tvivlar jag på att någon någonsin skulle ställa den frågan till mig. Det som provocerar mig när någon säger så är att det känns så fruktansvärt tråkigt att alla idag ska stöpas i samma form. Går man lite utanför ramarna eller inte följer normen så är man avvikande. Som om inte unga hade nog med krav på sig idag så ska man också ”leva sitt liv” och ha ”så jäkla roligt” och leva upp till allt som man ”borde” göra för att fullt njuta av sitt liv. Njuta av sin ungdom. Men vem är det som bestämmer vad som hör till det?
Alla är vi ju olika, även om vi nästan tvingas till att bli väldigt likadana och tycka om samma saker redan från barnsben idag. Men vi är ju alla så unika innerst inne och vi mår ju som bäst om vi bara får vara som vi är. Väljer man att gå en annan stig i livet så ska man inte behöva höra från andra att man ”gick miste om det roliga” bara för att man inte följde idealen eller normen.

Jag kan helt ärligt säga att för mig var det tvärtom. Jag utnyttjade inte allt roligt som finns i stan när jag bodde där. Jag längtade mest bort. Däremot nu när jag bor här så kan jag älska att åka in till Stockholm lite då och då och njuta av det som finns där! Gå på café och vara bland folk. Känna storstadspulsen. Och jag har bara en dryg timma till Övik, där jag har allt det där som jag inte har i Grundtjärn. Men mitt hem, det har något som ingen stad i världen kan erbjuda, och det prioriterar jag. Att bo som jag gör behöver aldrig betyda att man väljer bort något annat. Jag älskar balansen. Om jag vill ut och festa eller gå på stan kan jag göra det. Om jag vill vara i naturen kan jag vara det. Men jag väljer att ha närheten till det sistnämnda. Jag bor på den vackraste plats jag kan tänka mig och samtidigt kan jag ta del av alla nöjen som finns, även om det är längre bort och det krävs mer planering.

Sedan, en annan viktig sak är att vi ju alla roar oss på olika sätt. Alla behöver inte tycka om att göra samma saker! Som sagt så kan jag tycka det är jättekul att åka till stan någon helg, men sedan räcker det för mig ett tag. Det som jag roar mig mest med finns redan här. Jag kan ha hur roligt som helst, även när jag är helt ensam i en stor skog. Och det borde inte anses mindre värt eller mindre roligt för det.

Så till alla dessa trångsynta så vill jag bara säga: Låt alla få välja sitt eget liv. Inget är mer rätt eller fel än det andra. Bara man är sig själv och går sin egen väg! Det borde lyftas och prioriteras mer än att uppnå något slags ideal för hur man ska leva sitt liv ♥

021603021604

FacebookTwitter

Inte så fredagsmysigt

Snart är det fredag kväll och jag försöker städa upp lite här hemma. Tycker det är SÅ skönt om jag får börja helgen med att det i alla fall är fint hemma. Då blir allt mycket mysigare.
Men som alltid när jag ska åka någonstans så river jag hela huset innan. River ut allt i garderoberna, slänger saker på golvet och skiter fullständigt i att jag stökar ner. Allt på grund av att min carpe-diem-känsla blir lite för stark, vilket gör att jag tänker att jag ”ändå inte kommer komma hem igen på vääääldigt länge”.
Så sen jag kom hem ifrån Finland och Stockholm har här sett bedrövligt ut. Men jag håller på att ta tag i det i kväll. Heja heja.

013005

Ni vet när jag ibland lägger upp vackra bilder på kaminen med staplad ved vid sidan om, och allt ser sådär superfint ut och lite gammeldags och shabby chic? Det är bara första timman efter jag städat som det faktiskt ser ut så. Så här ser det ut på riktigt när man har en kamin/vedpanna i köket.

013006

När jag städar tar jag 408 pauser i timmen. Det går långsamt. Men vad vore livet utan kaffepauser?
013007

Nästa anhalt blir disken. Men det tar vi sen.

FacebookTwitter