En känsla av att inte räcka till

Efter två väldigt intensiva månader med mycket jobb och innesittande tänkte jag nu ta en efterlängtad sommarvila. En liten semester. Få tid till att göra allt det där som jag känt att jag behövt prioritera bort den senaste tiden. Just nu längtar jag bara som en tok efter att få städa hemma. Hänga tvätt. Allt det där vardagliga som jag känt att jag inte ens hunnit med på sistone. Få ordning och reda på mitt kaos. Få vakna på morgonen utan att behöva titta på en ”att-göra-lista” det första jag gör. Kunna ta dagen lite mer som den kommer. Göra oplanerade utflykter på kvällarna med Johan. Göra goda middagar. Vara ute med kameran och känna den där kreativiteten flöda igen, som bara kommer när jag inte måste fota. Det där riktiga flödet som infinner sig när man känner ett lugn.

Det har jag verkligen inte gjort på sistone. Jag vet inte vad det är med mig, men stundtals har jag mått riktigt dåligt över att jag inte räcker till. Senaste månaderna har den där känslan kommit krypande allt mer. Ändå har ju allt gått så otroligt bra senaste månaderna. Så bra att så mycket nya roliga möjligheter öppnar upp sig och jag vill tacka ja till allt. Göra allt. Tills det blivit så mycket att jag känt en oavbruten stress över allt annat jag inte hinner. När jag jobbar hårt med en sak, så blir en annan lidande. Om jag svarar på ett mail, så blir ett annat mail obesvarat. Om jag spenderat en dag inne med kontorsarbete, så försvinner en dag för att fota och vara kreativ.

Varje kväll jag gått och lagt mig (eller varje natt) så har jag känt en besvikelse över att jag ändå inte hann med det jag skulle. Inte ens i närheten. Mailinkorgen är ett kaos. Jag känner mig ledsen över alla vackra, fina mail och brev jag får, som jag aldrig hinner svara på. Jag känner mig ledsen över att jag inte varit tillräckligt kreativ. Inte bloggat som jag borde. Inte varit ute i naturen och fotat. Att min Instagram-feed fylls med gamla bilder . Ledsen över att jag inte hunnit svara på alla kommentarer. Ledsen över att jag inte hunnit göra en videoblogg på länge. Ledsen över att jag inte hunnit jobba med min kulnings-skiva som var mitt största mål med det här året. Ledsen över att jag inte skickat iväg mina webshop-beställningar i tid. Ledsen över att jag tackat nej till två bokförlag för att jag inte hinner skriva en bok. Ledsen över att jag numera spenderar mer tid med administrativt arbete än att faktiskt vara kreativ.  Det är som om vad jag än gör och hur mycket jag än försöker hinna ikapp, så är det omöjligt.

Även om jag under lång tid känt att jag behöver ta det lugnt ett tag och ta semester, så är det också en stress i att göra det. Att ta det steget att faktiskt pausa är skrämmande. Eftersom allt mitt skapande och hela mitt yrke i princip är beroende av det ständiga uppdaterandet på sociala kanaler, så är det en rädsla i sig att faktiskt pausa det. En rädsla att allt ska dö bort. Att allt man jobbat för i så många år ska rinna ut i sanden om jag slutar att uppdatera ett tag. Jag är säker på att många i samma bransch kan känna igen sig. Bara jag ligger en dag efter i uppdateringar så stressar det mig något enormt. Som om allt jag någonsin gjort kan försvinna på en dag. Jag vet, det är helt galet att ens känna och tänka så. Men världen vi lever i idag är banne mig inte lätt. Det är ett högt tempo på allt.

Senaste veckorna har jag känt mig som ett nervrak. Det kan räcka med en oplanerad händelse, eller ett oplanerat möte som gör att jag nästan bryter ihop inombords. Det rubbar hela tidsschemat. Det kan räcka med att någon vill boka ett datum för att det ska upplevas som om min sista gnutta frihet försvinner.  Jag vet ju att det inte är så, och jag försöker hela tiden att intala mig att ta det lugnt. Men den här långvariga oron och stressen har på något vis övergått till att minsta lilla händelse känns som en stor sten över mina axlar.

Det är så tokigt det där. Förr var min allra största stress att jag inte hade tillräckligt med jobb, och att jag inte tjänade tillräckligt med pengar. Det gjorde mig stundtals så obeskrivligt orolig och ledsen. Nu är min allra största stress att jag har för mycket jobb.
Förr hade jag tid, men var olycklig över oron att behöva ge upp. Nu har jag ingen tid, men mitt företag blomstrar som aldrig förr. Det vore nice med en balans på det där. Jag vet att det inte ska behöva vara såhär. Men det var som om allt kom på en gång. Det blev en sådan upswing att jag inte riktigt hann med. Som att kastas in i något helt nytt som jag inte hade någon erfarenhet av.

Så nu tror jag att jag behöver lite tid att organisera upp allt det här. Ladda batterierna och få ordning i mitt kaos. Och ta lärdom av den här nya erfarenheten och förvandla den till något bra istället.
Jag vet att det kommer att bli bättre framöver. Jag har redan spånat på lösningar. För jag vill ju inget annat än att fortsätta med allt jag gör. Jag vill inte behöva skära ned på saker och ting. Jag vill ju få fortsätta utvecklas och hålla på med allt jag älskar. Få låta min kreativitet fortsätta expandera. Samtidigt som jag nu också vet hur viktigt det är med återhämtning. Att få jobba intensivt med det jag älskar, men samtidigt få tid över till vila.

Jag tror den här sommarvilan kommer göra underverk. Att bara få andas ut ett tag och se saker från ett annat perspektiv. Få tid till att organisera om lite och komma på smarta lösningar. Få hämta ny kraft så att jag till hösten känner mig redo att ta nya tag igen.
Det var egentligen inte alls meningen att jag skulle dela allt det här. Jag tänkte mest bara berätta att jag skulle gå på lite semester ett tag och att bloggen kommer uppdateras mindre nu under ett tag. Men sen sipprade allt ut och jag kände att det kanske är lika bra att vara ärlig och dela även dessa lite tyngre känslor. Det finns inget jag själv tycker om mer än när andra vågar glänta på dörren till sitt inre känsloliv. För väldigt ofta, så kan man känna igen sig, och då känns plötsligt allt lättare.

Och att bara få skriva av mig nu kändes väldigt skönt. Som om jag var tvungen att dela detta innan jag kunde släppa taget och gå på semester. Jag vill ju att ni läsare ska få följa med mig i livets berg och dalbana, med allt vad det innebär. Så då känns det såklart också viktigt att dela känslor och händelser som är mindre bra. Även om det ibland tar emot.

Nu har jag lovat, att från och med i morgon så har jag semester. Då blir det ett lugnare tempo och tid för eftertanke. Det ser jag verkligen fram emot. Jag hoppas ni läsare, vilka ni än är och vart ni är är, också tar er tid till ett lugnare tempo och att ni får njuta riktigt ordentligt av sommaren. Tack älskade ni för att ni finns! ♥

En känsla av frihet

samarbete3

052305

Det var för två månader sedan nu, som jag först fick frågan om jag ville vara med i Hyundai’s nya kampanj ”Vad längtar du till?”. Jag minns det så väl. Jag höll nästan på att trilla av stolen av glädje. Samarbetet gick ut på att jag skulle få låna en helt ny Santa Fe för att ta mig till det jag längtar efter. Valet var helt fritt. Det kunde vara en känsla. En doft. Ett ljud. En upplevelse. En plats.

Min längtan var en blandning av allt det. Och från första sekund när jag jag fick frågan så visste jag åt vilket håll min längtan gick åt. Norr. Jag ville uppleva norra Sveriges vildmark. Jag längtade efter fjällvindar, öppna vidder och ljudet av smältande isar. Spegelblanka sjöar, dansande forsar och doften av karga landskap. Midnattssol och ensamma vägar genom vildmarken.
Och allra mest, längtade jag efter den där känslan. Att sätta sig i en bil och bara köra norrut. Utan mål och utan tider att passa. Möjligheten till att stanna till på alla vackra platser längs vägen. Köra genom den ljusa natten, med varmt kaffe i termosen och med radions trygga röster som sällskap. Krypa in i en sovsäck i baksätet när tröttheten gör sig påmind. Tvätta sig i en fors och sedan fortsätta köra i gryningen och aldrig riktigt veta vad som väntar härnäst. Den där känslan av total frihet.

052315Det är min fjärde dag på resande fot längs Norrbottens ensliga vägar och för varje dag som går så blir det bara mer och mer underbart. Igår eftermiddag nådde jag mitt första riktiga mål, Stora Sjöfallets Nationalpark. Trots att jag följt vägen tusen gånger på Google Earth så var det som att uppleva en annan dimension när jag fick färdas längs vägen på riktigt. Det tog mig flera timmar att bara åka några mil eftersom jag var tvungen att stanna överallt för att fota. När jag trodde att det inte kunde bli mer vackert så uppenbarade sig ännu ett fjäll vid horisonten och efter en stund satt jag med tårar i ögonen och grät en liten skvätt. Jag kände sådan lycka över att få vara här på riktigt.
052312
052302052303Att få färdas en splitterny Santa Fe har ju minst sagt satt guldkant på resan. Även om jag helt ärligt inte är någon bilfantast så har det verkligen förhöjt upplevelsen på så många vis. Eftersom jag är ensam ute i vildmarken, så har det blivit som om att bilen är mitt sällskap. Det har blivit min trygga punkt. Mitt bo. Det är där jag sover, har alla mina grejer och gömmer mig från läskiga rävar ; )

052310Att bara köra den är nog roligt, med alla tekniska funktioner som förenklar körningen. Allting känns så nytt. Så lyxigt. Den har kameror åt alla håll så när man backar ser man bilen uppifrån. Perfekt för mig som backat ner i diket en gång, om ni minns? Jag älskar hur den spelar en liten melodi varje gång jag sätter mig i bilen. Som ett litet välkomnande. Och jag älskar hur den skjuter bak stolen varje gång jag ska kliva ut. Som en gentleman som drar ut och in stolen för mig när jag ska sätta mig. Sen älskar jag hur den öppnar bakluckan av sig själv, eller när den stänger av motorn om jag stannar i några sekunder för att titta på mobilen, och sedan startar i samma sekund som jag tänkt köra. Det är som om den hela tiden är uppmärksam och känner av allt jag gör.

Och sen älskar jag känslan att köra den. Det är som att sväva fram, nästan ljudlöst. Som i ett rymdskepp. Jag har tänkt mycket de här dagarna på att jag kört långt varje dag, men ändå inte upplevt det som särskilt långt. Det går så smidigt och lätt och jag skulle kunnat köra hundra mil till, med lätthet.
052306Jag har aldrig tidigare fotat bilar. Därför blev den här resan ännu mer speciell på det sättet. En utmaning. Även om hela grejen med det här samarbetet är att jag ska dokumentera min resa med bilen och dokumentera när jag upplever det jag längtade till, så vill jag ju såklart också försöka få till några riktigt fina bilbilder. Det är helt nytt för mig och jag har aldrig ens varit intresserad av att fota fordon. Men nu plötsligt är jag helt passionerad i att fota bilen haha. Den är ju så snygg! Som en vacker modell som gör sig bra i vilka kläder man än ger den. Så jag har stannat ofta längs vägarna för att se om jag kan få till några fina bilbilder, samtidigt som jag fotat landskapet runt omkring. Två flugor i en smäll.
052318052307Jag älskar hur bilens färg smälter in i det här landskapet. Som om den är gjord i samma färgskala.
052314Trots att jag bara upplevt hälften av min resa hittills så har jag redan fått se så och uppleva så mycket mer än vad jag vågade drömma om. Att susa fram över vägar som dessa får det att pirra i magen. Jag älskar att få se övergången i när landskapen ändras efter varje mil. Och hur ljuset och tidpunkten förändrar känslan.
052319052311Jag försöker verkligen ta vara på tiden på allra bästa sätt. Jag vill inte missa en sekund av allt vackert som finns att se. I natt var jag ute och körde längs vägarna här vid Stora Sjöfallets nationalpark. Jag hade hoppats på lite vackert midnattsljus och att fota solen när den var på vägg upp mellan bergen, men tyvärr var det molnigt. Men det konstiga är att jag knappt bryr mig om vilket väder det är. Självklart hoppas jag på sol, men det är något mäktigt med de karga färgerna som skapas av en molnig natt med midnattsljus. Vädret lever sitt eget liv, och jag älskar det.
052309Jag klättrade upp på en liten bergstopp vid midnatt, för att se den vackra vyn över fjällen, och för att tala om för Stora Sjöfallet Nationalpark att jag är här nu.
052308

Nu fortsätter resan mot nya vidder.

En känsla av september

Det finns två månader om året som har något alldeles speciellt. Två månader om året som jag tycker om mer än de andra månaderna. Det är juni, och det är september.
Båda månaderna har en atmosfär i luften som jag har svårt att sätta ord på. Luften känns renare än annars. Och det är som om allt lever upp igen, fast på olika sätt. Och den här magiska känslan som både juni och september för med sig, den fyller mig med så mycket energi.

Dimslöjor som dansar över ängarna om kvällarna och det där solljuset som gör att alla färger lever upp. Den höga luften och det svala nätterna. Doften av vinden som silats bland höstlöven i träden.

Ändå är juni och september varandras motsatser. I september vissnar allt och dör, medan juni föder om allt på nytt igen. Kanske är det därför dessa månader har något alldeles speciellt. Naturen visar oss att tiden inte är linjär. Den är som en cirkel. En början och ett slut. Men ett slut som aldrig blir sorgligt, därför att vi vet att allt lever vidare igen.

090406090409

Än finns det kvar av sommaren i min trädgård.

Än finns det kvar av sommaren i min trädgård.

090408

En skön känsla

Ett vårregn faller utanför fönstret. Det är inte mörkt än, trots att klockan är över tio på kvällen. Jag älskar de ljusa vårkvällarna. För att inte tala om de ljusa juninätterna som väntar framöver.

I kväll känner jag mig så fridfull. Har inte känt såhär på väldigt länge. Jag är så glad, tacksam och förväntansfull. En känsla som är så skön. Jag har jobbat stenhårt de senaste dagarna, med att fixa klart i vardagsrummet som genomgått en förvandling. En förvandling som även kommer påverka mitt liv och det jag gör. På ett positivt sätt.
Jag spricker nästan av längtan att berätta för er vad det är jag håller på med i det där rummet. Men jag vill vänta tills precis allt är klart så att jag kan ta bilder och visa er samtidigt, för att ge er mer känsla. Det kommer bli vilken dag som helst nu.

Jag är sådär riktigt skönt trött nu. Hela min kropp känns tung efter allt jobb, bärande, målande, fixande. Men det har varit så värt allt. Jag kommer gå och lägga mig med en känsla av att vara väldigt nöjd med det jag åstadkommit det här dagarna. Jag tror jag kommer sova väldigt gott.

Hoppas ni gör det också! Natti natti. Kram på er ♥

051501