Höst, kärlek och känslor

Löven ändrar färg för varje dag som går och det blir bara vackrare och vackrare ute. Jag älskar den här tiden. Speciellt nu då det är så varmt och soligt. Hösten är en speciell tid. Det känns alltid som en nystart på något vis. Jag får ny energi och blir alltid full av inspiration.
Igår kväll tog jag och Nanook bilen och åkte iväg på skogsvägarna. Vid gick sedan ut i skogen och åt blåbär. Jag bara njöt av den friska, svala luften. Den där luften och lukten som bara hösten har. Så underbart.

Det är många som frågar om Michael och vad som händer nu. Jag förstår att många undrar. Någon skrev att det känns som att man läst en bok och sedan är de sista sidorna utrivna. Jag har inte skrivit så mycket om oss den senaste tiden, men det är för att det har varit en väldigt jobbig och känslosam tid. Mycket upp och ner, precis så som livet är. Efter en hel sommar tillsammans är han nu tillbaks i USA, och vi kommer att fortsätta framtiden som vänner. Även om det kanske inte blev så som vi trodde så är jag ändå så tacksam över att vi båda gav oss en chans och spenderade sommaren tillsammans. Jag har mycket fina minnen för livet.

Så nu vet ni hur det ligger till. För att jag ska kunna gå vidare så tror jag det också är en viktig del för mig att skriva om det så att jag inte låter er alla hänga kvar i ett frågetecken som ligger kvar och gnager, i både er och mig.

Kärleken är så vacker och kraftfull, men på samma gång så väldigt skör.

090502090505090503090501090506

Tankar och känslor

Hej på er fina läsare!
Det är tisdag och snön faller fortfarande. Det känns som det har snöat i all evighet nu. Men det är så vackert med snö så det gör inget om det fortsätter ett tag till. Det är ju vinter och då hör ju snön till 🙂

Igår var jag hos min mormor på sjukhuset, som så många andra dagar. Hon var väldig trött och svag nu. Men jag fick i alla fall ögonkontakt med henne i några sekunder innan hon stängde ögonen igen och somnade djupt. Jag undrar vad hon drömmer när hon sover nu? Kanske om minnen och saker som hänt i hennes liv. Jag undrar liksom vart hon ”är” någonstans. Det känns inte riktigt som hon är helt här längre. Som om hon befinner sig i någon mellanvärld.

Det har verkligen varit en tung period i mitt liv de senaste veckorna. Det är så mycket tankar och känslor som far runt i mitt huvud att jag ibland känner det som att jag tappar fotfästet. Det är inte bara oron om mormor, utan även andra känslor för massor av andra saker som gör att livet känns lite upp och ner just nu. Och jag vet också att det märks i mitt bloggande och i mina foton. Jag har så mycket jag vill fota och skriva och dela med mig av men när jag väl får lite tid över så blir jag som handlingsförlamad och går bara fram och tillbaks i köket och tänker, eller så sover jag. Och så försöker jag säga till mig själv att det inte gör något att det är så nu. Alla har vi stunder i livet då mycket kommer över oss och mycket känns tungt. Då är det nog bra att bara låta alla känslorna få komma och finna sig i stunden och låta det ta sin tid. Allting ordnar sig alltid. =)

Jag gick i alla fall ner till sjön en stund med Nanook idag, eller den snötäckta isen som det är nu under vintern. Jag kom på mig själv att jag inte varit nere vid sjön på hela vintern, så det kändes som det var dags nu 🙂 Att pulsa i djup snö måste vara något av det mest krävande man kan göra haha. Jag var helt slut när jag kom hem igen. Nanook också. Nu har jag gjort årets träningspass 😉

Nu ska jag laga mig lite mat. Jag hoppas ni har haft en bra tisdag och att ni får en mysig kväll!
Kramar till er<3

På väg ner till sjön. Det är vitt överallt, till och med himlen är vit 🙂

Från sjukhusfönstret i Sollefteå. Lovade ju att jag skulle visa er en bild på den vackra utsikten någon gång. Det syns inte så tydligt här, men det är sååå vackert! Speciellt nu på vintern. Det ser ut som en vacker liten vinter-stad nere i en dal och sedan skog som fortsätter i oändligheten 🙂

En trött Jonna i hissen på sjukhuset 🙂

Den här bilden togs för exakt ett år sedan. När jag hittade bilden så sprutade tårarna åt alla håll. Jag insåg hur enormt mycket jag saknar mormor och alla våra mysiga pratstunder. Om man ändå kunde resa tillbaks i tiden. Men jag är ändå så otroligt tacksam för de vackra minnena. Och än har jag inte gett upp hoppet. Jag drömmer fortfarande om ett mirakel.

Åh fina Nanook. Han ger mig så otroligt mycket, utan att ens behöva säga ett ord 🙂 <3