Vikten av att komma ut i naturen

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Barnängen

Från och med idag och några veckor framöver har jag fått äran att bli ambassadör för Barnängens initiativ ”Sverige Frilufsar”, som i det stora hela handlar om att inspirera fler till att frilufsa och njuta av vår svenska natur. Jag kunde inte drömma om en mer passande ambassadörsroll, eftersom en av mina stora passioner här i livet faktiskt är att inspirera andra att upptäcka och njuta av vår vackra natur. Att fånga de där magiska stunderna på bild och få andra att känna ”det där vill jag också uppleva”. Jag tror vi alla behöver påminnas om hur viktig naturen är för oss, och hur viktigt det är att vi tar oss ut dit. Och att det inte alltid behöver bli så stort projekt av det. Att en liten stund ute i morgonsolen på en sten kan fylla en med energi för resten av dagen. Att kaffet smakar så extra gott från en termos sittandes i en snödriva med vårsolen i ansiktet. Eller hur ljudet och värmen från en liten brasa i skogen kan skänka en inre ro som inte går att beskriva med ord.
Hav, berg, skogar, dalar, ängar och sjöar. Naturen, i alla dess skepnader, bär på så mycket rikedomar. Och det finns där för oss att hämta helt gratis. Genom att komma ut i naturen kan vi få ta del av något som är helt ovärderligt för vårt välmående. Det är just därför jag är ute i naturen så ofta. För att få ta del av allt det där som inte går att köpa. För att få känna den där känslan av att vara fullständigt nöjd med nuet.

Jag blev förälskad i ordet frilufsa. Jag hade aldrig hört det innan, men insåg att just det ordet passar så otroligt bra in på hur jag själv ser på att vara ute i naturen. Ordet frilufsa ger mig en känsla av något kravlöst. Något lättsamt. Något som inte nödvändigtvis kräver varken stora förberedelser, mycket kunskap eller en massa utrustning. Något som alla kan göra.

Frilufsa för mig är att helt enkelt att lufsa fritt ute i naturen. Att ge sig ut i skog och mark utan att göra för stort projekt av det. Och just det är ju något som jag själv gör väldigt ofta. Det är mitt sätt att hämta kraft och inspiration. Det är ju egentligen en stor del till att jag valt att leva så som jag gör idag och på den plats jag bor på. Att helt enkelt få närheten till att kravlöst ge mig ut i naturen, utan att behöva planera för mycket.

Men oavsett om man bor nära naturområden eller inte, så behöver det inte alltid vara så krångligt som man tror att komma ut. Det är så lätt att göra det till en stor grej och istället skjuta upp på det. Man hakar upp sig på detaljer som kläder och utrustning. Eller tänker att man måste ta sig till någon pampig naturplats långt bort för att det ska kännas på riktigt, och därför får svårt att ge sig ut eftersom det då plötsligt kräver mycket mer planering och tid. Men det viktigaste är egentligen inte vart man är eller vad man gör, utan att man faktiskt gör det. Att man kommer ut och får den där stunden eller dagen i naturen som kan göra så mycket för både kropp och själ.

En stor drivkraft för mig när det gäller att ta mig ut i naturen är ju givetvis fotograferandet. Tack vare mitt ständiga jagande efter att fånga naturens skiftningar på bild, så tar jag mig ut i skogen även de dagar då jag egentligen knappt orkar. Då jag egentligen skulle vilja skjuta upp på det. Men det är så otroligt många gånger som jag varit så tacksam att jag faktiskt tog mig ut tillslut. Det finns ingenting som jag tycker slår den där känslan av att ha varit ut i gryningen och fotat i flera timmar, och sedan springa hemmåt med frusna, blöta fötter och iskalla händer men med ett stort leende på läpparna eftersom att jag vet att hela minneskortet i kameran är fullt av naturbilder som jag blev nöjd med. Som bara hade kunnat bli till just den morgonen. Just de ögonblicken. Och jag sov inte bort dom. Jag tog mig ut, och fick både uppleva och fånga dom på bild. Det är lycka för mig. 

Den här veckan har Barnängen och Sverige Frilufsar lagt ut en artikel där jag delar med mig av några tips som kan vara bra att tänka på om man vill fota naturbilder. Jag får ju ofta frågor vad gäller fototips så kika gärna in på artikeln HÄR eller klicka på bilden här nedan. Tipsen kan även vara bra för de som är helt och hållet nybörjare vad gäller foto, och det spelar ingen roll om man fotar med vanlig kamera eller mobilkamera.

Jag kommer en gång i veckan under februari och mars att hitta på lite olika aktiviteter i naturen och dela med mig av lite reflektioner, tips och recept, i både bilder och videobloggar. Jag känner på mig att det kommer bli en väldigt rolig tid med mycket nya lärdomar och spännande små äventyr. Jag har inte spikat än exakt vad jag kommer att göra, men kärnan i det hela är att jag vill vara ute och frilufsa, och förhoppningsvis kunna inspirera andra till att själva komma ut i naturen.

Sverige Frilufsar kan ni också vara med och sprida egen inspiration och lägga upp bilder och samtidigt upptäcka vad andra gör. Så gå gärna in och kika på länken ovan och låt oss tillsammans inspirera till mer frilufsande för alla ♥

FacebookTwitter

Tillslut vågade jag komma ut ur garderoben

Åh jösses vilken komisk morgon det var idag.  Ni kommer tro att jag är helt galen om ni läser det här. Men det är vi alla ibland 🙂 Så jag berättar!

Jag hade varit uppe nästan hela natten inatt så jag sov ganska länge på förmiddagen. När jag sov som djupast så vaknar jag plötsligt av att Nanook skäller och springer fram mot ytterdörren. Jag hoppar upp ur sängen i ett ryck och hinner skymta en bil och några människor som är på väg mot huset. Jag är mitt emellan vakenhet och sömn, och min första reaktion blev konstigt nog ” Hjälp! Jag måste gömma mig fort!”
Innan jag vet ordet av det sitter jag inne i garderoben. Jag ville inte att någon skulle se mig genom sovrums fönstren. Nanook fortsätter skälla och tillslut hör jag hur det knackar på dörren. Jag börjar fundera på om jag låste dörren eller inte. Jag inser att jag inte hade låst dörren. Jag var liksom fortfarande nästan i drömtillstånd och började därför tänka alla konstiga tankar om vad som skulle kunna hända. Jag var livrädd och mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin! Det kändes som att befinna sig mitt i den värsta scenen i en skräckfilm. Jag hörde lite svagt att det befann sig några utanför huset. De knackade på dörren flera gånger.

Efter en stund började jag vakna till och liksom komma tillbaks till verkligheten. Mina panikkänslor började sakta att avta, och istället började jag undra vad fasen jag höll på med. Här har det kommit folk som kanske åkt långt för att hälsa på mig, kanske för att titta på smyckena, och så sitter jag och gömmer mig i garderoben. Sakta men säkert klev jag ur garderoben och gick fram till sovrumsdörren. Genom den lilla springan i dörren kikade jag ut mot köksfönstret. När jag såg att där fortfarande stod en bil fick jag panik igen och inom loppet på en sekund var jag tillbaks i garderoben. Nu kände mig riktigt fånig. De stod utanför och väntade på mig. Om jag inte öppnat dörren för dem på en kvart kan jag ju inte bara plötsligt göra det och låtsas som ingenting. Och jag kan ju absolut inte säga att jag suttit i garderoben och gömt mig i 15 minuter. Nej, jag fick helt enkelt spela rollen fullt ut och sitta kvar här och låtsas som om jag inte är hemma. Nu började jag istället bli rädd för att de skulle gå in och leta efter mig, och öppna garderobsdörren och se att jag sitter där som ett fån. Då måste de ju verkligen tro att jag är helt bakom flötet. Nanook den stackarn gick runt och undrade vad som hände. Lite då och då gick han fram till garderoben och kikade in genom springan i garderobsdörren, för att kolla så allt var okej.

När jag ändå var inne i garderoben bestämde jag mig för att klä på mig. Mörkt och trångt var det men jag lyckades få på mig ett par jeans och en tröja. För om det nu skulle vara så att de skulle hitta mig här så skulle det i alla fall vara lite bättre om jag var påklädd.
Sedan satte jag mig på den lilla skohyllan och väntade. Jag väntade och väntade. Jag ville vara helt säker på att de åkt innan jag kliver ur från garderoben. Jag vet inte hur länge jag satt där inne, men säkert en halvtimma/45 minuter.
När jag tillslut kände mig ganska säker på att de åkt vågade jag mig ut ur garderoben igen. Jag gick fram till sovrumsdörren och tittade försiktigt ute genom fönstret bakom dörren. Till min lättnad så stod där ingen bil längre. Jag smög runt i huset och tittade ut genom alla fönstren för att försäkra mig om att de verkligen var borta. Det skulle ju bara vara för pinsamt om de fortfarande var kvar där ute någonstans och såg att jag visst var hemma. Det tog ett bra tag innan jag kunde slappna av och sluta smyga runt. Jag kände ju mig så himla fånig, och det skulle vara fruktansvärt om de kom på mig.

Senare när jag pratade med mamma så frågade hon om jag hade haft besök förut. ”Öhh jaa…nästan. Vet du vilka det var?” frågade jag. ”Ja det var ju Ulla-Britt och Börje”
Då plötsligt minns jag. Ulla-Britt och Börje är släkt till mig som bor i Sundsvall, fast som jag inte träffat innan. Ulla-Britt hade tidigare i veckan skrivit att det skulle åka förbi Grundtjärn på torsdag förmiddag, och vi bestämde då att de skulle komma hit och hälsa på mig. Nu när jag fick reda på att det faktiskt var min egen släkt som stått och knackat på medan jag gömt mig i garderoben kändes det ännu värre! Det betydde ju att jag var tvungen att komma på någon bortförklaring till varför jag ”inte var hemma”, när bilen stod utanför och Nanook var inne. Vad skulle jag säga?!

Senare ringde Ulla-Britt och till min förvåning så sa jag precis som de var. Som tur är har de humor och kunde se det roliga i det hela. För nu kunde ju inte jag heller låta bli att skratta åt det. Det kändes dock hemskt att de skulle få ett sådant galet första intryck av mig. Men vid 16 tiden kom de hit och gjorde ett nytt försök. Och då öppnade jag dörren!

Så det var ju verkligen tur att de kunde komma tillbaks så jag fick en andra chans! 😀 Dessutom hade de med sig en hel påse med krusbär! Det vill man inte missa 🙂

Här är vi! Börje, Ulla-Britt och jag. Tillslut träffades vi, efter en actionfylld morgon.

FacebookTwitter