När jag var tolv år hörde jag kulning för första gången. Jag var på en klassresa i Stockholm och vi besökte ett musik-muséum, där en kvinna guidade oss runt och berätta om musikens historia. Jag minns ingenting från det besöket, förutom ett minne som etsat sig fast i mitt hjärta och som jag minns in i varenda detalj. Det var när guiden började prata om kulning. En form av sång som har sina rötter i medeltidens fäbodskötsel i Norden, och som kvinnorna på fäbodvallarna använde för att locka hem djuren på kvällarna. Hon beskrev det med en sådan passion och berättade att det förr i tiden ansågs vara något magiskt och mystiskt över kulning. Mina öron var spetsade. Mina ögon var stora och jag tog in vartenda ord hon sa. Kulning är ett lockrop, och en bladning av rop och sång, och som på grund av sina intensiva, starka och höga toner kan höras kilometervis över berg och dalar.

Jag vet inte varför jag blev så fascinerad när guiden berättade om det här, men det bara tilltalade mig på alla plan. Och sedan visade det sig att den här kvinnan även kunde kula. Hon bad oss barn att hålla för våra öron, eftersom hon sa att det skulle låta väldigt, väldigt högt. Hon ställde sig upp framför bordet och kupade sina händer vid munnen och började sedan kula.

De flesta barnen rynkande på pannan och tyckte det lät för högt trots att de höll för öronen. Men jag ville knappt hålla för öronen alls. Jag var helt trollbunden av hennes kulning. Jag rös och kände mig djupt rörd av det jag hörde. Det var något med melodierna. Något vackert, sorgligt och tidlöst. Toner som jag aldrig tycktes hört innan. När hon var klar frågade jag ut henne om allt möjligt. Hur lär man sig? Hur börjar jag? Vart kan jag öva utan att någon ska höra? Jag var tolv år, och ville lära mig kula som henne.

Tänk att det skulle gå över tio år innan jag faktiskt tog tag i saken. Men jag har tänkt på det länge. Och varje år har längtan växt sig starkare när jag varit på invigningen av den årliga festivalen Urkult här i trakterna. Vid midnatt, när Eldnatten börjar, så är det första man får höra just kulning. En eller två kvinnor som kular i natten och jag blir tårögd varje gång. Det är bara något med det som berör mig ända in i hjärtat. Just därför har jag länge velat lära mig denna tekniken själv, då jag upplever att känslan kulningen ger mig är en känsla som jag kan relatera till när jag är i skogen och i naturen.

Senaste två månaderna har jag övat lite nästan varje dag. När jag kört bil. När jag varit i ateljén. När jag duschat. När jag varit ute i skogen. Ja, i princip vid varje tillfälle jag haft möjlighet. Ni anar inte hur jag har låtit, dag som natt. Det började med lätta uppvärmingsövningar och allt eftersom tiden gått har jag börjat ropa så högt att det ekar i mina väggar här hemma. Jag har velat ta det lugnt, eftersom det är lätt att man belastar stämbanden fel då det är mycket kraft och höga toner och frekvenser. Så jag lät det ta ganska länge innan jag verkligen provade mina kulningsvingar.

Jag minns det så väl, första gången jag kände att jag kulade på riktigt. Det var för två veckor sedan ungefär. Det var en speciell känsla i gommen, och jag fick fram väldigt starka toner utan att det kändes påfrestande. Det kändes plötsligt naturligt, och jag upplevde tonerna som pilar som for genom luften. Intensivt och målinriktat, och tonerna ekade genom skogarna. Jag hoppade upp i luften av lycka och kunde inte sluta le, eftersom jag nu kände att jag kommit en bit på vägen.

Jag har mycket att lära än, och jag ser fram emot att fortsätta öva så att jag en dag verkligen kan behärska den här sångtekniken. Det skulle kännas väldigt fint att få fortsätta ge liv åt kulning, som allt mer försvinner i historien och dör bort med äldre generationer. Det känns redan nu som om kulning blivit en sådan naturlig del av känslan när jag är i skogen. Och jag känner i varenda cell i min kropp att det nästan vilar något uråldrigt, mystiskt över kulning. En urkraft, som med sina toner borrar sig in i våra hjärtan och påminner oss om något. 

Jag spelade in en kort sekvens när jag kulade i skogen för någon vecka sedan, så att ni skulle få höra hur det låter. Vissa kanske har hört kulning innan, och vissa kanske aldrig ens hört talats om det. Det finns ju många sätt att kula på, men jag föredrar den melodiska kulningen som blir just en blandning av rop och sång.

Så, here wo go! ♥