Angermannalagets kulturpris

Äntligen har jag nu priset i mina händer. Priset jag vann i februari tidigare i år, när jag blev så förkyld att jag inte kunde vara med på prisutdelningen i Uppsala. Minns ni? Jag berättade aldrig då var det var för pris jag hade vunnit, eftersom jag ville vänta med det tills jag hade fått hem priset så att jag kunde ta några bilder.

Jag har tilldelats Angermannalagets årliga kulturprisAngermannalaget är en kultur och hembygdsförening på Norrlands nation och som har sina rötter i Ångermanland. Varje år, ända sedan 1963, har de delat ut ett kulturpris till någon som verkat för kulturen i Ångermanland. Ett fint kulturpris som är ärofyllt att få. Bland annat har före detta statsminister Torbjörn Fälldin fått priset år 1976. Och 2001 fick Ulrika Bodén priset, som är en av landets främsta folksångerskor och en stor inspiration vad gäller kulning och vallmusik. År 2013 fick Fjällrävens grundare Åke Nordin årets pris.

Och nu, 2016, har jag fått den stora äran att tilldelas detta pris med motiveringen:

För att hon med aktuella kommunikationsmedel förmedlar vårt landskaps vackra naturskiftningar och för sin mångåriga kulturella gärning i bild, text och form rotad i Grundtjärn har bloggaren, fotografen och målaren, ja allkonstnären Jonna Jinton tilldelats Angermannalagets kulturpris 2016.

Jag är så otroligt glad och tacksam att få bli årets kulturpristagare. Vilken ära!
Priset är en flottarhake fäst vid en bräda. Sedan mitten på 1700-talet fram till mitten på 1900-talet så användes Ångermanälven till timmerflottning. Flottarhaken är en symbol för att hedra de egenskaper som Ångermannlänningarna bar på; styrka, seghet och dynamik.
För mig känns den här flottarhaken lite extra betydelsefull, då min morfar och min gammelmorfar jobbade med flottningen, och många andra i min stora släkt från min mammas sida. Både min morfar och min gammelmorfar finns med i den här filmen med flottning i Juvanån, som ligger här i närheten av Grundtjärn. Min morfar är den första man ser på filmen, Frans Karlström. Sedan presenteras alla flottare runt 1:26 in i filmen, och då får man också se min gammelmorfar Johannes Jonsson, som jag aldrig hann träffa.

Åh, jag har sett den filmen så många gånger men blir alldeles tårögd nu när jag tittade på den igen. Morfar. Livet är så flyktigt. Som en vind som far förbi, och sedan vidare någon annanstans. Det känns så märkligt att många av människorna som är med i filmen inte längre finns vid liv. Men några ögonblick från deras liv är sparade, där de jobbar och sliter med timmerflottning. Så levande. Hade inte filmen funnits kvar, så hade dessa ögonblick varit sedan länge glömda. Det var inte så längesedan jag satt i mormor och morfars kök och drack kaffe med en sockerbit under läppen. Båda levde när jag flyttade till Grundtjärn. Nu finns de inte kvar längre. Tänk vad de skulle vara stolta om jag fick visa mitt pris för dom.
Det känns väldigt fint att få hänga upp flottarhaken på väggen nu, i min nyrenoverade ateljé, intill mina andra priser jag tilldelats under året.
Flottarhaken blir en symbol för så mycket. En symbol för mina rötter. Och en symbol för hur ett litet frö, en liten dröm, kan leda en fram genom livets stora stormiga hav. Som en enda ljus stjärna på himlen en mörk natt. Ibland räcker den drömmen som vägledare, bara man aldrig låter rädslan för att misslyckas bli större än drömmen att lyckas.

Den blir också en symbol för mina förfäder. Jag tänker att jag har mormor och morfar att tacka, och alla mina äldre släktingar som jag aldrig fick träffa, men som ändå lever kvar i mig. Kanske fick jag lite av deras styrka, seghet och dynamik för att ta mig igenom de första tunga åren i Grundtjärn. Vägen från det kalla golvet intill kaminen min första vinter, till min varma fåtölj på mitt nymålade golv i ateljén. Den var lång och kämpig. Men jag är så tacksam över allt som dessa år gett mig. Allt jag lärt mig. Allt jag fått dela med mig av. Livet. Det är ju precis såhär det är. Motvind och medvind, oavsett vilken livssituation vi befinner oss i. Motvinden bryter ner oss, så att vi sedan ska kunna bygga upp oss igen, starkare än innan, så att vi ska klara av nästa storm lite bättre. Medvinden ska ge oss känslan att ”om jag klarat av detta, då kan jag fasiken klara av vad som helst”. Redo för nya tag.

När jag satt i soffan med morfar för några år sedan, och började plinka på hans dragspel, så sa han ”Du ska lära dig spela Livet i Finnskogarna”. Han sa det nog mest på skoj, men jag tog det på största allvar och började öva varje kväll. Jag skulle spela den på midsommar för honom. Men han gick bort innan midsommar, och fick aldrig höra mig spela. Men varje sommar så tar jag med mig morfars dragspel ut på ängarna och spelar så högt att det ekar över hela byn. Jag tror han hör.

Så, jag tycker Livet i Finnskogarna får bli soundtracket till detta blogginlägget. Kram på er allihopa ♥

Mittnordenkommitténs kulturpris

Det är med total lycka i hjärtat som jag nu skriver här och berättar att jag blivit tilldelad Mittnordenkommitténs årliga kulturpris, med motiveringen:

Jonna representerar en grupp unga som antigen valt att stanna kvar eller flytta till vår region. Genom sina vackra naturbilder och kärleksfulla skildringar av ett liv i Mittnordens glesbygdslandskap ger hon uttryck för både de möjligheter och utmaningar som ett liv utanför storstaden ger. Jonna är dessutom konstnärligt skapande genom foto och smyckestillverkning. Tillsammans med sin mor driver hon företaget Nordkristall Energismycken.
Jonna Jinton är genom sitt aktiva ställningstagande, sin kreativitet och sitt engagemang för landsbygden en positiv förebild för unga i Mittnorden.

Jag är så obeskrivligt tacksam. Det är verkligen en ära att få ta emot det här priset. Prisutdelningen äger rum i Finland under fredag och lördag. Redan i morgon beger jag mig iväg för att övernatta första natten i Wasa, och sedan under torsdagen åka vidare till Kauhajoki där hela eventet kommer hålla till. Snacka om att jag har en rolig upplevelse framför mig.

Tidningen Allehanda skrev en artikel idag om att jag vann det här kulturpriset, ni kan läsa den HÄR.

Jag kan nog fortfarande inte riktigt förstå att det är sant, trots att jag först fick reda på det i början av juni. Jag satt på tåget mot Stockholm den förmiddagen när jag fick samtalet. Och vet ni vem jag satt bredvid på tåget? Rapparen Ken Ring! Haha så himla coolt. Det kändes lite häftigt sådär. Ni vet hur man är, man vill så gärna säga något men man vågar inte för man känner sig så dum.
Så ringde telefonen. Det var hemligt nummer så jag tänkte ”Åh nej det är säkert en telefonförsäljare”. Men jag svarade ändå och lät nog inte allt för glad på rösten. När jag sedan fick höra att jag vunnit Mittnordenkommitténs kulturpris blev jag helt chockad. Och SÅ glad. Man borde ju kanske hålla tillbaks glädjen lite när man sitter på ett tåg men jag kunde verkligen inte. Vilket i sin tur var bra. För gissa vem som frågade vad det var jag hade vunnit efter samtalet?. Jo, Ken Ring! Så jag fick utbyta några ord med honom också haha.

Och nu sitter jag här, redo att packa väskan för att i morgon åka iväg mot Finland. Har aldrig varit i Finland så det kommer bli riktigt kul att få se lite av grannlandet. Jag är full av förväntan och glädje. Kommer självklart skriva mer och meddela er om min resa och prisutdelningen i Finland 🙂
082501