Lätt som vinden

Godkväll på er!

Tack för alla fina tips och råd som ni kom med på inlägget igår om min otur med resan till Stockholm. Jag kan säga att det löste sig hur bra som helst idag, och jag fick tag på en fantastiskt duktig musiker i närområdet. Är så väldigt tacksam för det! Men jag kände igår när jag gick och la mig att allt skulle lösa sig idag, trots att jag inte visste hur. Men ni vet ibland när man tappat bort något, kanske ett par nycklar eller telefonen, och man borde bli jätteorolig, men på något märkligt vis så är man helt kolugn och liksom känner på sig att det kommer att lösa sig. Det är så häftigt det där tycker jag. Som om man innerst inne redan vet allt som kommer hända.

Vill förresten passa på att tipsa om ett otroligt fint reportage om mig som Linda Tengvall skrivit för nätmagasinet DAGG, som är en nättidning som hon själv startade och som fokuserar mer på hållbar livsstil än konsumtion, och mer på äkthet och genuinitet än yta. Har saknat ett sådant magasin. Blir så glad i hjärtat när jag ser alla inspirerande reportage. Om jag känner er rätt, mina kära följare, så tror jag att många av er också skulle tycka att det finns mycket intressant och inspirerande läsning där. Så gå gärna in och kika! ♥
Ikväll kändes det nästan lite overkligt ute. Det var den där första riktiga vårkvällen. Snön hade smält bort tillräckligt så att jag för första gången kunde springa fritt över ängen. Den känslan går inte att beskriva. Som om jag suttit fast i bojor i över ett halvår och äntligen kunde gå fri. Jag kände mig lätt som vinden.
Och att sitta där igen på min ”vårsten” som jag gör varje år, det var en lättnad. Vi klarade oss igenom ännu en vinter. Och nu kommer den vackraste belöningen man kan tänka sig.
En vår.
Ängar utan snö. Såhär i början på våren så får jag alltid en lust att springa så fort jag ser öppna ytor.
Isen ligger fortfarande kvar, men jag tror inte det är så länge till innan den sjunker.
Grundtjärn från ovan. Tänk vad lite det är kvar av vintern nu. Jag som trodde att snön nästan skulle ligga kvar till början av juni med tanke på de stora mängder som kom i vintras.
Jag skulle filma ljudet av fotsteg i snön men som många, många gånger den här våren så fylls stövlarna med snö så fort man tar ett steg i snön. Där den väl ligger kvar är den väldigt djup på många platser. Så märkligt att det kan bli så. Som om jorden har varma och kalla jordplättar överallt.
Tänk att det börjar nu. Årets underbaraste tid. Maj och juni. Om jag var tvungen att stanna tiden skulle jag göra det under denna tiden på året. Om ni var tvungna att stanna tiden, vilken månad skulle det då va?

Hoppas att ni får en underbar helg kära ni! KRAM på er ♥

En lättare tid väntar

Hej på er!
Senast jag skrev så var det lite kaos här hemma. En ispropp i kökets avlopp och en tredje förkylning på väg. Hade såklart tänkt skriva och uppdatera er om läget lite tidigare, men har inte haft ork.
Men nu är det ny vecka och nya tag, och ny månad dessutom! Jag vågar lite försiktigt hoppas och tro att vinterns hårda tider försvinner med den här första vårmånaden. Nu blir det bättre och bättre för varje dag.
I fredags eftermiddag fick vi äntligen avloppet i köket att fungera igen, efter att ha varit fryst i nästan en vecka. Johan är ju ledig fredag (för att kunna jobba i smedjan med smyckena) men han ägnade hela dagen, från morgon till sen eftermiddag med att fylla köksavloppet med hett vatten. Rörmokaren var ju här på onsdagen och konstaterade att det handlade om en ispropp. Men då finns inte så mycket mer att göra än att just fylla röret med vatten och salt och t-sprit. Och det gjorde vi två-tre gånger om dagen. Det var ett jädra projekt måste jag säga. Först använda vattendammsugaren för att få upp det kalla vattnet och sedan koka nytt vatten på spisen och fylla upp. Isproppen satt ca 2 meter djupt i röret, så det krävdes lite vatten för att fylla allt.

Men i alla fall, i fredags hoppade jag av glädje när jag från ateljén hörde Johan spola i kranen i köket. Det känns fortfarande som en otrolig lyx att få kunna diska i köket istället för i badrummet. Så nu har proppen släppt!
Helgen gick mest åt till att kurera mig eftersom förkylningen var som allra värst då. Och nu när jag äntligen har börjat krya på mig igen så har nu Johan blivit sjuk. Ja, jag säger då det. Vilken skitvinter vi haft haha. Nu när jag insåg att det är mars månad så känns det som en enorm lättnad.
Jag har alltid älskat vintern men den här vintern har varit tuff. Både fysiskt och psykiskt.
Det känns inte som om jag tagit tillvara på vintern alls. Knappt filmat eller fotat något. All kraft har gått till att bara hålla huvudet över ytan. Lite så känns det.

Har ju såklart många gånger under åren haft perioder när saker och ting känts extra jobbigt och när jag känt mig deppad eller nere. Men inte under så lång tid som nu. De senaste månaderna har känts som en enda stor motvind. Och i helgen kändes det som om jag aldrig mer skulle få kraften tillbaks igen. Men idag känns det redan lite bättre. Jag vet att det kommer bli bättre. Och jag tror det finns en mening med allt som händer. I slutändan kommer jag starkare ur det här.
Det har bara varit så mycket. Har aldrig känt mig så svag och kameran har aldrig känts så tung. Men jag tvingade mig själv ut i skogen en stund idag. Visste att jag verkligen behövde det.
Skogen som ligger alldeles intill byn är alltid så välkomnande. Och jag var så glad att någon hade kört upp ett skoterspår längs stigen så att jag kunde ta mig dit. Den här skogen har funnits där för mig i alla, alla år. I skratt och i tårar. Träden här känner mig utan och innan.
Jag lutade mig mot en stor gran för att ta en bild, och det slutade med att jag stod här i säkert tio minuter. Nanook la sig bredvid kamerastativet medan han tålmodigt väntade på mig. Det var bara så otroligt skönt att få stå nära granen såhär. Att krama träd ger en något speciellt. Det är inte bara en myt. Träden är levande, precis som vi.
Det kändes som granen kramade tillbaks, på sitt eget vis, och som om den viskade
Kära lilla vän, allt kommer bli bra

En varm, trygg känsla spred sig i kroppen och jag fick en liten tår i ögonen. Jag är så tacksam att få ha den här skogen nära. Och där bakom granarna skymtar den magiska skogstjärnen, som nu är täckt av is och snö. Men snart kommer jag sitta där igen vid kanten av tjärnen och betrakta dimman som dansar om sommarmorgnarna.
Nu är det snart vår ♥

Hoppas ni alla mår bra och att ni haft en bra måndag! Och tack för ert tålamod nu när bloggen haft lite glest med inlägg.
Det betyder så mycket att ni finns där, både i med och motgångar. KRAM ♥